söndag 11 augusti 2013

Recension: Der Kampf als inneres Erlebnis (Jünger 1922)


Ernst Jünger skrev en rad böcker baserade på sin första världskrigsupplevelse. Den första var "I stålstormen" (1920). Detta var den bearbetade dagboken om hans fronttjänstgöring, hans personliga krigssaga från nyåret 1915 till hösten 1918. Han skrev även "Sturm". Förutom dessa skrev han "Der Kampf als Inneres Erlebnis" samt ”Das Wäldchen 125” (”Dunge 125”) och ”Feuer und Blut” (”Eld och blod”). Detta är kompetent skrivna, sedvanligt detaljrika och lite pedantiska Jüngerböcker. Och i detta inlägg behandlas både "Das Wäldchen 125" och "Feuer und Blut", men fokus ligger på ”Der Kampf als inneres Erlebnis”.


Den mest slående förstavärldskrigsbok Jünger skrev efter ”I stålstormen” var ”Der Kampf als inneres Erlebnis” (1922). Det var en bok om striden som inre upplevelse. Man kan fråga sig: behövs denna bok? Försöker inte Jünger säga det outsägliga i denna, i sin ambition att fånga vad det är i striden som lockar? Vet inte varje människa det att striden, förutom att bjuda på vidrigheter, förstörelse och förfall, också kan ha sina lockande sidor? För varför skulle annars män ge sig ut frivilligt i krig, generation efter generation, trots de eviga ropen om nie wieder Krieg...?

Pedanten Jünger analyserar här vad det är i striden som är så speciellt, ungefär som när Kant i sin text om humor (”The Critique Of Aesthetic Judgement”) försöker luska ut vad det är i humor som får oss att skratta... Ni förstår parallellen: varje normalt funtad människa förstår att humor, det är sådant som är roligt, utan att för den skull behöva analysera varför det är så – och krig kan nog för utövaren ha sina passionerade och ”äventyrliga” sidor utan att det för den skull låter sig formuleras i en uppsats.

Men med det sagt: ”Der Kampf als inneres Erlebnis” är värd sitt salt. I denna drygt 100-sidiga essä avsåg Jünger att tolka sin frontupplevelse metafysiskt. Han försökte, som antytt, luska ut vad det var i striden som lockade. Är detta att utsätta sig för fara ett sätt att höja sig mentalt...? Är detta att leva på gränsen ett slags supermeditation...?

Jünger antyder dylika spörsmål. Striden blir en andlig akt. Hur krig, strid och krigaren som företeelse kan tolkas esoteriskt har många andra varit inne på tidigare. Bland de mer moderna uttolkarna finns sådana som Friedrich Nietzsche, Julius Evola, Castaneda och Taisha Abelar. De två sistnämnda ingick för sin del i en sydamerikansk, shamanistisk tradition där den ockulte kunskaparen skulle se sig som en krigare. Bara så kunde han höja sig mentalt, bara så kunde han möta de ontologiska utmaningar som Kunskapen ställde i hans väg.

Att gå ut där och möta elefanten: så kallade för sin del soldater under amerikanska inbördeskriget detta att gå i strid, att begå sitt elddop. Man går ut i det okända och får sina fysiska, och framför allt mentala, krafter satta på prov. Kommer jag att bli vansinnig? Eller kommer jag att bestå provet? Och för att bestå provet måste man ha någon form av mental beredskap. Enkla propagandafloskler som att ”vi strider för sanning och rätt” hjälper inte på slagfältet. Här är det mer elementära krafter i omlopp. Att vilja härda ut eller att inte vilja. Det är knäckfrågan. Ingen kommer att hjälpa en att höja sig i denna utmaning.

Man måste gå till sig själv, skåda inåt: det är vad striden som inre upplevelse handlar om primärt. Och sekundärt, när man begått elddopet, väntar en annan värld, en högre nivå, en annan ontologisk medvetenhet. Jüngers bok skildrar detta numinösa möte med ”elefanten”, denna mentala stegring och energihöjning, ur olika synvinklar. Han liknar det bland annat vid rus och extas, vid vad som även diktare och helgon möter, ja även det som ”den stora kärleken” erbjuder. Att se denna sista analogi är modigt. Och man bör inte ta lätt på det. Mäktiga, psykiska krafter frigörs hos människor i strid; här måste viljan vara i kontroll av tanken, annars är man förlorad. Jüngers beskrivande av ruset och extasen i sammanhanget leder honom att jämföra det med en naturkraft. Denna och andra översättningar ur aktuella böcker är mina egna:
Detta är ett rus över alla rus, en frigörelse som spränger alla band. Det är ett raseri utan hänsyn och gränser, jämförbart endast med naturens våldsamma krafter. Där är människan som den brusande stormen, det rytande havet och den dånande åskan. Sedan smälter hon in i alltet; hon rusar mot dödens mörka portar som en projektil mot målet. Och när vågorna purpurfärgade slår ihop över henne har hon för länge sedan blivit omedveten om övergången. Det är som om en våg gled tillbaka ut i det svallande havet.
Ingen annan uttrycker sig så djärvt. Visst var en Evola i "Metaphysics of War" (2011) inne på samma saker som Jünger gällande hur striden har en andlig kvalitet. Denne italienare hade en mer akademisk approach till ämnet. Han citerade till exempel vad Bhagavad-Gîtâ säger om striden som tillstånd, hur en krigare med esoterisk jämnmod (apatia) når frälsning. Jünger hade varken läst Bhagavad-Gîtâ eller en text som den japanska Hagakure. Han visste inget om den indo-europeiska traditionen att viga sig åt striden och lägga avgörandet i Guds hand (devotio). Men intuitivt förstod Jünger stridens metafysik. Och han lyckades, en aning riskabelt men sant, förknippa dess drifter med kreativitet och erotik.

- - -

Jämfört med Evola går Jünger längre. Och han uttrycker sig konstnärligare. ”Der Kampf als inneres Erlebnis” må som alla Jüngers böcker vara lite osystematisk, men det gör inget för läsaren blir rikligt belönad. Om denna bok kan detsamma sägas som det som stod på affischen till Leones ”För några få dollar mer”: ”stjärnsmällar och praktgrejor blandas med iskall briljans”. Och det enklaste sättet att fånga bokens särart är därför att återge diverse citat, med eller utan mina kommentarer.

Boken försöker fånga vad detta med strid är. Och Jünger återfaller ofta till vad han själv upplevt. Första världskriget är bokens klangbotten, men slutsatserna är evigt giltiga. Och ska man ta ännu ett citat som fångar krigets särart kan man ta detta. Man måste vara skönlitterär författare för att kunna skriva så här. Jünger hade ännu inte skrivit romaner men detta var en förskola i romanstil:
De gestalter av stål, som med örnblick över snurrande propellrar genomfar himlarna, som inklämda i stridsvagnar vågar sin helvetesfärd genom larmande kraterfält, som i dagar, med en säker död framför sig, i omringade stödjepunkter omgivna av högar av lik halvt försmäktade sitter hukade bakom glödande kulsprutor. De är det moderna slagfältets bästa, genomströmmade av hänsynslös kampanda, av en stark vilja som urladdar sig i en hård, koncentrerad, målmedveten stöt.
Citatet fortsätter med att skildra infanteristerna, de stöttrupper som Jünger själv ledde som befäl i fält. I lyriska, men nyktra ordalag tecknas bilden av världskrigets elitsoldater:
När jag ser hur de ljudlöst klipper vägar i taggtrådshindren, gräver stormtrappor, jämför klockor med självlysande urtavla, tar ut riktningen mot norr efter stjärnorna, då går det upp för mig: detta är den nya människan. Stormpionjärerna, Mellaneuropas elit. En helt ny ras, listig, stark och målmedveten. Det som här i kampen uppenbarar sig som fenomen, kommer i morgon att vara den axel kring vilken livet roterar allt snabbare. Över deras stora städer skall tusenfalt brusande dån välva sig, när de går fram över asfalten, smidiga rovdjur, fulla av kraft. De kommer att bli byggmästare på världens krossade fundament.
Detsamma försöker Jünger fånga här. Det är en infanterismens höga visa, smidd av Solingenstål:
Det var en helt ny ras, förkroppsligad energi, laddad med den högsta kraft. Smidiga, magra, seniga kroppar, skarpt tecknade ansikten, under hjälmen energiska blickar. De var övervinnare, stålnaturer inställda på striden i dess ohyggligaste form. Deras framfart över det fraktala landskapet innebar en yttersta triumf av fantastisk fasa. Bröt dessa oförvägna trupper in i demolerade ställningar, där bleka gestalter med vansinnig blick stirrade mot dem, så frigjordes oanade energier. Som dödens jonglörer, sprängämnenas och eldens mästare, som praktfulla rovdjur förflyttade de sig med fjädrande steg genom skyttegravarna. I sammandrabbningens ögonblick förkroppsligade de det mest stridbara som jorden kunde bära, det mest slagkraftiga koncentrat av kropp, intelligens, vilja och sinnen.
Som sagt är Jünger inne på hur driften att döda är elementär. Det hör inte till sådant man gärna diskuterar, ens med sina vänner. Vissa personer blir illa berörda av detta. Det är ett tabu. Som sex. Som för sin del är besläktat med allt detta. Att i skrift fånga det hela är ett svårt företag. Det kan balansera mellan det sublima och det löjliga. Jünger går möjligen över gränsen ibland. Döm själva. Som när det talas om ”blodets vällust, som hänger över kriget som ett rött stormsegel över en svart galär, i sin gränslösa flykt endast besläktad med eros”... Han är något på spåren här, men visst är det riskabelt att uppehålla sig i denna gråzon. Jag menar, för en upplyst själ med ordning inom sig är detta något man kan ta till sig. Men för en tygellös ande, en blanknött nihilist, kan vistelse i dessa marker leda till undergången. Alla spärrar släpper och vägen till helvetet är utstakad. Jag har varit inne på det förut: man måste ha viljekontroll över sina impulser. För mig är detta självklart men kanske inte för en nihilist och hedonist som bara styrs av sina begär.

Jünger hyllar kriget. Striden är karaktärsdanande anser han, den höjer en andligt och får en att komma i kontakt med tillvarons elementa. Han hyllar det i striden som går bortom striden, som är själva livet, själva energin i tillvaron, prâna, vitaliteten och livskraften:
Här förbi flyter viljan till liv, viljan till strid och till makt, om det så vore till priset av livet självt. Gentemot denna nattliga och aldrig upphörande ström till striden blir alla värden intiga, alla begrepp tomma. Man förnimmer yttringen av något elementärt, väldigt, som alltid funnits och alltid skall finnas, även när det för länge sedan upphört att finnas människor och krig.
- - -

Jünger skrev som sagt fler böcker om sitt första världskrig. Nästa viktiga bok var ”Das Wäldchen 125”, som kom 1925. Där skildrade han de veckolånga striderna om en viss dunge på västfronten, Dunge 125. Händelserna utspelas sommaren 1918. De återfinns kortfattat i ”I stålstormens” kapitel ”Engelska framstötar”. Nu tar Jünger om det hela och lägger till detaljer. Till exempel är inledningen suggestiv med en nattlig motormarsch över månlysta fält. Utöver detta skjuter Jünger i sedvanlig stil in olika reflektioner. Han talar om den anda och disciplin som behövs för att skapa en armé, han talar om viljan att segra, och han talar om hur tekniskt kunnande och samverkan med maskiner är en grundbult i det moderna kriget. Hur människa och maskin är ett helhetsfenomen sägs bland annat så här:
Mekaniseringen av kriget betyder inte bara ökad makt utan skapar också högsta tänkbara krav på de män som deltar i det. De bästa männen kommer att ha de bästa maskinerna och de bästa maskinerna kommer att ha de bästa männen – för de två är oskiljaktiga.
Samma år (1925) som ”Das Wäldchen 125” kom ”Feuer und Blut”. Den skildrade Jüngers upplevelser under våroffensiven 1918. Det hela hade redan tecknats i ”I stålstormens” kapitel ”Det stora slaget”, men nu gav sig Jünger på att bygga ut narrativet horisontellt liksom i ”Das Wäldchen 125”.

”Feuer und Blut” innehåller en rad intressanta passager. Dit hör även reflektioner över sådant som inte rör striden per se; stridens metafysiska och övriga innebörd hade han ju redan avhandlat i ”Der Kampf als Inneres Erlebnis” och ”Das Wäldchen 125”, så nu började krigsfältet bli genomtröskat så att säga. Jünger skulle alltid värdesätta sin krigsupplevelse, ja så länge han levde, men något direkt nytt att säga om skyttegravsstriden per se hade han inte längre. Ett citat av icke-taktisk natur kan därför ges och jag nöjer mig med detta, som är en teknoromantisk lovsång till maskinen:
[M]askinen är skön. Och den måste vara det för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. Tänk här på Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen, och det han anförde mot darwinismen, nämligen detta att livet inte endast är en eländig kamp för tillvaron utan en vilja till högre och djupare mål. I detta måste även maskinen inbegripas. Den får inte endast vara ett medel för att producera, för att tillgodose vår knappa nödtorft, utan den skall även skänka oss en högre och djupare tillfredställelse. När så sker, är mången fråga löst. Den konstnärliga människan, som i maskinen plötsligt ser en helhet stället för en ändamålsenlig sammansättning av järndelar, och strategen som strävar efter att frigöra sig från produktionskrigets band, de arbetar båda på denna lösning likaväl som teknikern eller socialisten.


Relaterat
Camouflage: romanen: information
Den omöjliga friheten
Det sista flankanfallet
I stålstormen
Metaphysics of War

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)