lördag 28 juli 2012

Recension: Metaphysics of War (Evola 2011)


Dagens aktualiteter går i stridens och soldatfilosofins tecken. Den gamle OS-medaljören Ragnar Skanåker anser t.ex att pistolskytte är en nyttig, karaktärsdanande verksamhet. Barn borde lära sig skjuta likaväl som läsa anser han. Det är som i det gamla Persien: att rida, att skjuta och att tala sanning skulle man kunna. Vidare läser vi att milisgrupper drabbat samman i södra Etiopien. Och än värre strider står i Syrien där slaget om Aleppo rasar. Den syriska regimen återtar denna ärevördiga kulturstad, belägen i norra delen av landet. Rebellerna, baserade i Turkiet, har haft staden som bas efter en smärre inbrytning. Men nu har de föga att sätta emot. Regimens pansar, artilleri och attackhelikoptrar kan återställa ordningen i landet. Rebellerna (enligt vissa = utlandsstödda provokatörer) har bara automatkarbiner och rpg:ar som beväpning. De biter inte på de ryska attackhelikoptrar Assad har. Och någon av FN beslutad flygförbudszon kommer inte att etableras. Ryssland och Kina motsätter sig en sådan. Den norske FN-observatören Robert Mood har sagt att Assads regim kan falla snart, det är "en tidsfråga", men dock en fråga om "månader, kanske år". Det kallar jag ett påstående rakt ut i luften. - Det strids alltså i Syrien. Hot om strider finns nu även på Nordirland. Det IRA som la ner vapnen 2005 sägs ha återuppstått. Här ska det handla om idéer och förhållningssätt associerade med väpnad strid: jag ska titta på Julius Evolas "Metaphysics of War". Den är utgiven av Arktos förlag 2011. Sidantalet är 148. Utgåvan har även försetts med ett register och ett förord av översättaren John Morgan. Du köper den här. svd dn dn dn dn dn
Fria Tider 1: andra världskrigets bombkrig
Fria Tider 2: Staffan Heimerson vill ha intervention i Syrien

Man måste höja sig till andliga nivåer. Alla måste det, även krigaren. Man kan inte strida för erövring och byte. Man måste strida för principer. Att sedan denna princip må handla om att t.ex försvara sitt land, att försvara sitt folks fysiska existens, ska inte skymma att det är principen som är det viktiga. Man kan inte strida för gods och guld; man strider för det rätta och sanna, strider för att höja sig andligt. Annars är man inte en krigare värd namnet, man är en gnidare.

Julius Evola (1898-1974) är inne på dessa tankegångar i ”Metaphysics of War”. Som den traditionalist han är tar han mönstret från det gamla Indiens fyra kaster och betonar vikten av att se krig från präst- och krigarperspektiv, inte borgar- och arbetarperspektiv. Men de sistnämnda perspektiven är vad som rådde under 1900-talet. Kriget blev ett arbete som bl.a Ernst Jünger noterat. Tänk här även på troper som ”got to give them all we can til the war is won, then will the work be done” i Paul McCartneys ”Pipes of Peace”, kongenialt speglande den världskrigsmässiga retoriken. Krigen bedrevs av kapitalister (väst) och sekulära slavstater (öst). Går man omedveten ut i ett sådant krig blir man kanonmat; har man däremot en föreställning om vad strid och död är kan man utveckla sig andligt. Tänk här återigen på Ernst Jünger: han fann stridens esoteriska dimension, yttrat i en sådan titel som ”Der Kampf als Inneres Erlebnis”, striden som inre upplevelse. Den rådande tidsandan kanske är emot ett sådant andligt höjande. Men visst är det möjligt att göra kriget till en kshatriyas krig, även i 1900-talets materielkrig och 2000-talets legosoldatskrig. Och det handlar inte bara om soldater, även en civilist kan behöva en djup ontologi för att stå ut i livets stormar.

En ontologisk attityd måste till. Man måste som soldat lära känna döden, se nyktert på strid och krig. Den borgerliga idealismen å sin sida, den alltför överspända retoriken som demoniserar fienden och glorifierar allt det egna, den leder till desillusionerade krigare och nervvrak, levande döda som trots allt fortsätter strida. Rémarque och Hassel har skildrat typen. De drivs bara fram av en primal dödsrädsla, av en instinktiv vilja att överleva; allt mänskligt har lämnat dem. Letargi råder, det är katatoniskt.

Hassels citat i sammanhanget måste återges. Det är ur hans debutroman ”De fördömdas legion” från 1953. Berättarjaget återkommer till östfronten efter en sjukhusvistelse men väl där har något hänt, han tycker att hans kamrater verkar underligt frånvarande. Han säger åt dem att de ser ut som om de vore döda. Hans egna ord ger honom en tankeställare och han reflekterar: ”Jag kunde plötsligt se att de var döda. (...) De hade gett upp hoppet om att komma hem levande. De ansåg alltsammans, även deras liv vara hopplöst.” [s 232, Berghsutgåvan 1968]

Man är under isen, bortom mänsklig tillvaro, reducerade till primala drivkrafter. Och Evola formulerar det så här: ”[A]ll that impels them forward throughout the most terrible tests are elemental forces, impulses, instincts, and reactions, in which there is not much human remaining, and which do not know any moment of light.” [Evola s 26] Så går det om man har en för simpel världsbild som krigare, om man drar i krig med ett alltför ytligt credo. Men, tänker jag: en Jünger som såg fienden som jämlikar, som inte drevs av falsk idealism eller wilhelminsk propaganda, han klarade sig existensiellt bättre genom krigets prövningar. Han hade fört striden till inre nejder och höjde sig därmed till en högre medvetandenivå. Framgång eller bakslag för de övergripande krigsmålen blev förhållandevis likgiltiga, det var den ontologiska kvaliteten i striden i sig som gav energi.

- - -

Jünger fann detta mer eller mindre självmant. Han hade varken läst Hagakure eller Bhagavad-gîtâ, han var inte insatt i romarrikets rit kring devotio, detta att före striden offra sig till en gud för att därmed kunna strida utan tanke på en morgondag: ”a mysterious unleashing of forces determined by the deliberate sacrifice of [one’s] own person, combined with the will not to come out of the fray alive” [Evola s 122], ett ontologiskt frigörande av krafter som tog en till en högre medvetandenivå som krigare. Dylik devotio utfördes t.ex av en romersk general i striderna om Saguntum 219 f.Kr. Det var under det första puniska krigets inledande, spanska operationer. I dag heter staden Sagunto. Den är som alltid belägen på spanska Medelhavskusten.

Devotio utfördes med en formell rit, proklamationen att man offrar sig till gudarna. Då hade man höjt sig till en högre nivå, beyond the Beyond. Men detta tillstånd, denna beslutsamhet att strida och att strida väl, den, vill jag hävda, nådde Jünger intuitivt. Evola var också ute i kriget, han var med i första världskriget som artillerist i italienska armén, och i aktuell bok delar han med sig av sin beläsenhet och ger oss den formella krigarfilosofin med nedslag i Rom, Indien, Persien och korstågen. I titelessän (”The Metaphysics of War”, först publicerad i Italien 1935) samt i ”The Aryan Doctrine of Combat and Victory” (1941) tittar han närmare på Bhagavad-gîtâ; han resonerar kring dess verser om hur krigaren, svuren att upprätthålla dharma (den sedliga samhällsordningen), ska strida utan tanke på egen säkerhet. Det är win-win: antingen stupa med rent sinne eller segra och styra världen som fridsfurste (BhG 2.37). Evola noterar liksom jag gjorde på denna blogg 2008 att en krigare måste vara likgiltig inför lycka och olycka, seger och nederlag. Döden finns inte, den är bara en övergång till ett annat tillstånd:
Strid utan tanke på seger eller nederlag, idka apatia på slagfältet så ska allt gå dig väl i händer. Denna apatia är sann gudshängivenhet – inte bara för krigare, utan även för vanliga människor...
Detta kan få en att tänka på en viss Castaneda, som jag bloggat om rätt ofta. Spanskamerikanen Carlos Castaneda var elev hos en yaqui-indian i Mexico på 1960- och 70-talet, don Juan. Don Juan lärde honom Kunskap, Knowledge. Och för att ge sig i kast med denna magiska, metafysiska Kunskap måste man ha sinnet hos en krigare: ”A man goes to knowledge as he goes to war – wide awake, with fear, with respect, and with absolute determination of purpose.”

- - -

Man ska klarvaken gå ut i kriget, med en gnutta rädsla, med ödmjukhet och med beslutsamhet. Detta är samma marker som Evola utforskar i sin bok. Krig är metafysik och metafysik är krig; samma beslutsamhet och lugn måste anläggas i båda. ”Allt avgörs i det inre” som Goethe sa. Evola såg detta. Han såg i Bhagavad-gîtâ och andra urkunder hur soldatpsyket är funtat: allt utgår från individen. Krigets metafysik måste förankras i den enskilde. Man kan inte ge soldaterna någon lättuggad ”dö för kungen/Hitler/demokratin”-filosofi och tro att allt löser sig därmed.

Evola approcherade en individcentrerad attityd. Jag menar, visst var han åt det statsdyrkande hållet, visst var vurmandet för det antika Rom hans dominerande drag. Han ansåg att Rom borde återupprättas med en hela samhället genomsyrande samhällsanda. Detta var Evolas definierande drag kan man säga, hans mogna credo. Men han ompositionerade sig en aning efter andra världskriget, gjorde en eidetisk reträtt.

Med sin esoteriska ådra, med basen i det andliga kunde Evola fortsätta att driva sin heroiska linje även efter kriget – en heroism som då blir baserad på individen, inte staten. I ”The Metaphysics of Wars” sista essä, publicerad 1950 (”The Decline of Heroism”), vidhöll han ju att en ideell heroism måste till, det går inte att strida för massamhällets fortlevnad med konsumism, nihilism och t.o.m pacifism skrivet på baneret. Man kan inte gå i strid med sinnebilder av trygghet och överflöd; man måste tömma sitt sinne, illusionslöst men beslutsamt vara beredd att rida tigern. Detta är inbegreppet för Evolas efterkrigstida credo: hur man nyktert tar sig an odjuret samtiden, hur man ger sig i kast med världspolitikens stormar men samtidigt får ut något av det som individ. Man ska bli lugnet i stormen, vara som stormens öga där allt är lugnt medan stormen rasar runt omkring. Med lugn i sitt inre kan man påverka omgivningen, även och framför allt i en stormig tid. Rida tigern och dra kraft ur konflikterna, acceptera att de finns, inte salongsmässigt blunda för dem. Ett sinnestillstånd som det hos Aeon Flux, preciserat av Trevor Goodchilds indignerade frågor:
- You’re skating the edge...
– I am the edge.
– You’re out of control.
– I take control.
- What do you truly want?
– You can’t give it, you can’t take it, and you JUST DON’T GET IT...!
Men jag kanske övertolkar. Hur som helst, Evola är klok. I aktuell text, ”The Decline of Heroism”, nämner han själv denne Jünger jag refererat till ovan. Italienaren prisar hur denne skildrat det moderna materielkriget som tvingar individen att höja sig mentalt eller gå under. Man måste nå det absoluta och hämta kraft från dess källa, endast så kan man besegra det inre odjuret. Detta får vi oss till livs i boken ”The Metaphysics of War”, en serie lagom populärt hållna essäer om krigets metafysiska sida, om stridens ontologiska kvaliteter, nyttiga att ta del av även för fredstida civilister. Vi måste alla tampas med odjuret, måste alla höja oss andligt för att inte stupa i vardagslivets stormar. Såvida man inte lever helt avskilt i en skog, såvida man ännu deltar i samhällslivet så kan man inte bara flyta med, nej, man måste veta vad man vill, man måste rida tigern eller gå under. Och det gör man bara om man har tillgång till inre, dolda, andliga reserver. Detta är stridens metafysik i ett nötskal.

Relaterat
Hassel: Döden på larvfötter
Samuraj på västfronten
Eld och rörelse
Camouflage
Krigaren i Bhagavad-gîtâ
The Guardian om Syrienkriget

10 kommentarer:

NP sa...

"Hassels citat i sammanhanget måste återges. Det är ur hans debutroman ”De fördömdas legion” från 1953. Berättarjaget återkommer till östfronten efter en sjukhusvistelse men väl där har något hänt, han tycker att hans kamrater verkar underligt frånvarande. Han säger åt dem att de ser ut som om de vore döda. Hans egna ord ger honom en tankeställare och han reflekterar: ”Jag kunde plötsligt se att de var döda. (...) De hade gett upp hoppet om att komma hem levande. De ansåg alltsammans, även deras liv vara hopplöst.” [s 232, Berghsutgåvan 1968]"

Intressant.... med tanke på att många tyskar trivdes så bra i armén under första världskriget, att de inte kunde stå ut med det civila livet längre, när kriget tog slut. De bildade därför fria förband (SA var ett av dessa) och kämpade för att starta ett nytt krig. För dem var kriget livet, skyttegraven och baracken var deras hem.

Svensson sa...

Sant är att det fanns en legosoldatisk livsstil i Tyskland. SA förkroppsligade den med sina skaror av veteraner som vantrivdes i det civila. Om dessa sedan levde för att vara med i andra världskriget, det är en sak för sig - men man kan nog gissa att det fanns en hel del tyskar som nog stod ut i frontvardagen, i det andra världskrigets soldatiska nolltillvaro. De kanske rent av gillade den, även om dryga fem års totalt krig kan bli "för mycket av det goda" även för en tysk samuraj.

Hassel åter, han skildrar ju mer ordinära soldater som längtar tillbaks till det civila. Då kan förtvivlan ligga nära eftersom man inte förmår söka vila i handling, inte har det lika lätt att stoiskt leva på Dödens fält. Man är inte stoiker helt enkelt, man är vardagsmänniskor som drivs av slagord. Annat är det i min roman "Camouflage" där jag skildrar striden som tillstånd, en tillvaro på en högre mental nivå, bortom vardagliga bekymmer som liv och död, alltsammans tämligen i harmoni med Evolas metafysiska stridsfilosofi:

"De kämpade och stred, deras personligheter
var utplånade, allt gick i trans. Det fanns inte Grux, Dragos och Inver längre, det var
bara Soldaten i olika permutationer. Och Camouflage, kshatriyan, symbolgestalten,
symbolen för plutonchefen, ”jag”. Ett soldatiskt ”jag”, ledande en mängd anonyma men
levande soldatpersoner, i en transartad, drömartad strid." [s 179]

NP sa...

Ett annat exempel är Ludwig Wittgenstein som anmälde sig som frivillig under första världskriget och inte verkar ha tagit någon skada av sina upplevelser, då han skrev det mesta efter kriget. Men han verkar inte heller ha haft problem med det civila.

" ”Allt avgörs i det inre” som Goethe sa. Evola såg detta. Han såg i Bhagavad-gîtâ och andra urkunder hur soldatpsyket är funtat: allt utgår från individen. Krigets metafysik måste förankras i den enskilde. Man kan inte ge soldaterna någon lättuggad ”dö för kungen/Hitler/demokratin”-filosofi och tro att allt löser sig därmed."

"Förankras i den enskilde", jag håller inte riktigt med. Den enskilde kan dö, men syftet är inte att dö. Betydelsen finns hos de som lever, och meningen finns i gruppen, organisationen. Naturligtvis måste det vara i grunden förankrat hos individen, men att nämna det är i sig ett tecken på ett "efterblivet" samhälle där individen inte självklart är en del av gruppen. Det är den rådande synvinkeln efter Tysklands förlust och det är synvinkeln inom den nu rådande "judekapitalismen" där alla konkurrerar med varandra och ingen sammanhållning finns. Det var den hänsynslösa individualismen som segrade (om man nu vill betrakta kriget som över, formellt började det aldrig, tanksen rullade bara över gränsen).

Jag vet inte hur du ställer dig till upplevelser om tidigare liv och reinkarnation, för mig är detta verklighet, och mina återkallade minnen från den tiden (världskrigen) är bara positiva. Det har inte funnits större krig i historien, många har nog en känsla i bakhuvudet om att man inte kommer att få uppleva något liknande i detta liv och det skapar frustration.

Kanske till viss del jämförbart med de poliser som deltog under kravallerna i Göteborg och efter detta kände sig uttråkade eller till och med deprimerade när de återvände till vanligt polisarbete.

Men tidigare liv och dessas inverkan på psyket talar man inte om nu för tiden...

Svensson sa...

Reinkarnation: det skrev jag t.ex om i juni 2010. Jag är indolog och har sedan 90-talet varit insatt i vedafilosofin som jag kombinerat med kristen esoterism via Rudolf Steiner.

Jag kan i och för sig inte påstå att jag minns några tidigare liv. Men samsâra är en realitet, vi skapas som odödliga själar som sedan inkarnerar i liv efter liv. Vad gäller individens samverkan med helheten så fanns den underförstådd i traditionella samhällen (vikingatiden, Romarriket), men dagens massamhällen kör över individen. Då måste denne återupprättas för att på sikt kunna tjäna samhället.

Individen kan växelverka med levande strukturer som språket, nationen och kulturen. Dagens ideologi tycks däremot erkänna endast atomistiska konsumenter som bildar tillfälliga grupper innan allt försvinner i mörker och glömska, ett nihilismens evangelium utan klangbotten i tro och tradition.

Generellt om andra världskriget så visst var det en episk händelse. Dagens bokläsande och dokumentärtittande allmänhet lär hålla med om det. Jag har själv bloggat om det, som här om Erwin Rommels bravader, här om George Smith Patton, Jr och här om "Det röda massanfallet", som i själ och hjärta är en bok om östfronten under andra världskriget.

NP sa...

Angående att man inte skulle minnas tidigare liv, så är det egentligen ett missförstånd. Då denna kropp vi har, försvinner, blir det som att kasta bort datorn men dina minnen finns kvar som om du brände ut dem på en cd. Nästa liv kommer att vara i en ny kropp, ett nytt sammanhang och det du minns sedan tidigare återvänder i det sammanhanget. Sinnet har en stark förmåga att förklara saker utifrån det nuvarande och se samband där, men mycket är dina tidigare färdigheter som återvänder till ytan.

Naturligtvis skriver jag bara om mina upplevelser. När man inser hur det förhåller sig krävs det lång tid av "hård" meditation för att faktiskt ha någon kontroll över detta.

Den som var massmördare i tidigare liv... kommer inte att återvända. Jag vet att det kan vara "disturbing" men så är det. Dock finns det från "andra sidan" en definitionsfråga om vem som gjort vad och av vilken anledning, kollektivt ansvar liksom syftet med händelsen från ett perspektiv av mänsklighetens utveckling.

Värt att notera... de lägervakter som begick de flesta morden under förintelsen överlevde aldrig kriget. Hitler fick plötsligt en idé om "arbetsrotation" så de otränade lägervakterna skickades till fronten i särskilda förband som hade dödskallen som symbol (totemkopf-förbanden). Alla dessa förband blev utplånade i strider med de allierade.

En viss humor från någon "där uppe"; dessa brottslingar märktes med dödskallen och utplånades. Det finns mycket sådant i historien för den som bara ser tecknen och kan acceptera det.

Anonym sa...

Svensson, du är ju förvisso en knasboll, men du är oerhört beläst, det måste medges :)

Imponerande faktiskt.

perraj sa...

Ang reinkarnation: Jag rekommenderar Robert Hahns artikelserie. i detta ämne.

Svensson sa...

Tack Perra. Hahn säger sig ha varit soldat i första världskriget. Tyska armén. Det är intressant. Skarpa minnen. Och traumatiska.

Jag vill minnas att jag läste om denne Hahn och hans fru Marie-Louises böcker på 90-talet. Kanske dags att kolla upp dem igen.

perraj sa...

Har du böckerna kan dig skatta dig lycklig, då de (åtminstone de flesta av dem) är slutsålda från förlaget.
Men bloggen räcker långt. Hahn har mycket intressant att säga, även från sin verksamhet som vetenskapsman.

Svensson sa...

Detta inlägg behandlar Julius Evola. Och en som osökt påminner om denne italienske grandsigneur är tysken Ernst Jünger. Han var liksom Evola 1) esoteriskt lagd 2) krigsveteran från VK1 och 3) radikal.

Dessutom deltog Jünger, likt Evola, på ett hörn i modernismens tidiga år: Jünger genom bekantskap med Kubin och Brecht, Evola i form av avantgardistiskt måleri.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)