fredag 29 november 2013

Dynontologi (smakprov 2 av 3)


Detta är smakprov 2 i min serie om dynontologi, en lära jag skapat. Här handlar det om begreppet "Jag Är".


Index till alla tre smakprov




Ontologi betyder läran om varat, om tillvaron. Ett annat ord för ontologi är metafysik. Alla stora läror har en metafysik, som kristendomen, taoismen, hinduismen och buddhismen. De lär att denna värld, den materiella världen, har en lägre verklighet än idévärlden eller astralvärlden. Härmed dynontologins metafysik. Också den har idén att den materiella världen är mindre verklig än idévärlden. Men den materiella världen är för den skull inte overklig.

Dynontologin i ontologisk mening handlar inte om att fritt spekulera över hur allting är. Dynontologi handlar om bli en ansvarig, fri individ. Syftet med dynontologins ontologi är att förankra sitt sinne i tillvaron och bli en Operativ Kunskapare. Grunden härför är att säga sig själv: Jag Är.

Jag är. Vi alla ”är”. Envar kan säga ”jag är” och nå tillvarons kärna på så sätt. ”Jag är” är svaret på universums gåta. Så enkelt är det. Och så svårt. Men det enkla är svårt som Clausewitz sa.

Ty i begynnelsen (sägs det) var ljus och mörker, tanke och vilja. Och på något sätt förenade sig sedan viljan med tanken. Hur? – Antagligen med hjälp av viljestyrka. Och de två – tanke och vilja – strävade mot ljuset. Och när ljuset nåddes sjöng formeln JAG ÄR ut över kosmos, som därmed skapades. Gud hade uppstått som ett väsen, bestående av vilja och tanke och med ljuset som natur. Och mörkret depolariserades. Även om det tog sin gilla tid.

Man kan säga: Gud hade uppstått, han hade skapat sig själv. Och han levde säll som ett fulländat väsen. Han var tillvaron, Varat, verkligheten. Sedan, för att lära känna sig själv ännu bättre, lät Gud skapelsen ske. Gud strävade efter att uppleva sig själv genom uppdelning, genom separation. Och i den strävan, att utforska alla aspekter av den egna kreationen, inleddes ett steg neråt på den kreationella spiralen. Jag säger ”nedåt”, för i sig själv var ju Gud fulländad. Jämför här vad Shrî Aurobindo säger: ”Existence that multiplied itself for sheer delight of being, plunged into trillions of forms so that it might find itself innumerably.” Så att, för att citera David Wilcock: ”When looking at your face in a mirror, you’re seeing the creator experiencing life through you.”

Men nu som förr kan vi återvända till Gud genom att erkänna det gudomliga ljuset inom oss. Det är Mäster Eckarts ”der Vünklein der Seele”, själsgnistan. Vi är alla ljusvarelser som valt att inkarnera i materiens värld, men med mental höjning, med viljestyrka kan vi komma närmare Gud. Genom att alla säger JAG ÄR stiger vi upp till en högre vibration.

- - -

Således: Gud är. Och han är en. Ett bergsmassiv har bara en topp, till exempel. Tänk på det.

Urgrunden är enhet. Inom central indisk filosofi talar man ju om ”icke-tvåhet”, alltså enhet. Det kallas advaitya. Den eviga, världsomspännande, perenniala filosofin erkänner en urkälla för varat. I ”The Ra Material”, även känd som ”The Law of One”-serien, uttrycks detta som ”all is one and one is all”. Man kan säga: vi återvänder till urkällan, till enheten, leds till ljus och högre verklighet av det gudomliga inom oss – av gudagnistan, se ovan. Detta erkänns av alla abrahamitiska religioner, av hinduismen samt av goda delar av shamanismen och indiancredot (”The Great White Spirit”), så den formella basen för detta tänk är bred. Som sagt: världsomspännande. Ur årtusendes hängivenhet stiger vi alltså upp till en ny högtidlig ära, inte längre styrd av slentrian, tvång och kyrkoplikt, utan av fri vilja.

- - -

”Jag Är”: ett barn kan säga det. Och Gud. Säg därför JAG ÄR och bli Gud, bli ett barn, bli universum, bli allt och ingenting.

”Jag är”: detta är visdomens kärna. Det är ju till exempel så att vi alla försöker definiera oss i vardagen: jag är lärare, jag är kock, jag är far, jag är mor osv. Och med fåfängan inkopplad kan man gå runt och se sig som ett och annat: jag är Sveriges ledande bloggare, jag är Sveriges bäste författare, jag är kungen av djungeln osv. Men allt detta grubbel, detta ständiga definierande av vem man är, motas i grind av Jag Är-utsagan. För Jag Är-utsagan är alltid sann. Den är som Descartes ”cogito, ergo sum” (jag tänker, alltså existerar jag) fast enklare. Det är ju bara två ord. Inte ens i hinduismen finns det en så enkel och drabbande utsaga.

Jag Är: detta är Jesu diktum i Johannesevangeliet, sagt sju gånger. Dessa sju yttranden är: jag är världens ljus, jag är den sanna vinrankan, jag är porten in till fåren, jag är vägen, sanningen och livet, jag är uppståndelsen och livet, jag är den gode herden, jag är livets bröd.

Detta ”Jag Är” är i sig en återspegling av den gudsuppenbarelse som Moses såg i den brinnande busken. Det var Gud som visade sig för honom, sägande: Jag är den jag är (lat. ego sum qui sum, Exodus 3.14). Det är Rudolf Steiner som gjort mig uppmärksam på detta (”Johannesevangeliet”, 1933). ”Jag Är” är utöver det allmängods inom esoterismen. Vi har ju till exempel Guy Ballards Jag Är-rörelse, och vi har sådana som Saint Germain, Jungfru Maria och Gaia sägande ”Jag Är” i olika kanaliseringar.

Det är, kort sagt, de gudsmedvetnas ideella igenkänningstecken: Jag Är.

- - -

Ännu en grundpelare i dyntontologins esoterism är sentensen ”Gud är invärtes i eder”. Denna sägs i Luk 17.20. Det är något jag har som bas i min världsbild. Jag menar, nog kan man bli en Operativ Kunskapare även som buddhist och andlig ateist, men mitt essentiella program har Gud ombord. Jag kan inte tänka bort det ur mitt system. – Gud är invärtes. Det betyder att det inte finns någon straffande Gud. Gud är esoterisk, inte exoterisk; Gud är invärtes, inte utvärtes.

Målet är att bli en differentierad människa, som Evola säger. Det kan även kallas ”en andens aristokrat”. Exakt hur man blir det är svårt att säga i en handbok som denna. Men det handlar kort sagt om att realisera sin gudsnatur; man är inte ”Gud” men man har inom sig en gnista av det eviga, gudomliga ljuset. Tysken Eckart kallade som sagt detta för ”der Vünklein der Seele”, själsgnistan. Om man står framför spegeln och ser Människan, ja då ser man även denna själsgnista anser jag.

Om man ser sig själv i ögonen, ja inte ser man en livlös köttrobot. Man ser en levande varelse, en avbild av Gud. Människan är mer än ett djur, hon är en gud i vardande.

Jag behöver ingen präst som förmedlar länken individ-Gud. Jag har Gud inom mig. JAG ÄR.

Detta är kärnan i dynontologins gudsbegrepp. Och därmed inom dess metafysik. Läran om tillvaron (= metafysiken), liksom etiken (hur ska man handla), förenas i utsagan ”Jag Är”. Det kan tilläggas att denna utsaga även utplånar tiden: ty att säga Jag Är är evigt giltigt. För en dynontolog som tar ansvar för sitt liv finns inga ursäkter: inga om eller men, inget igår, inget imorgon. Ansvarstagandet, gripandet av makten över en själv, måste göras nu eller aldrig. Ty det finns bara här och nu.

Ett medvetet jag i ett evigt varande nu, det är Jag Är-insiktens lärdom.

- - -

Här kommer det tredje och sista avsnittet i denna skiss över dynontologin. Där handlar det om viljans roll i sammanhanget.




Index till alla tre smakprov




Relaterat
Eld och rörelse (noveller 2007)
Antropolis (roman 2009)

Inga kommentarer: