tisdag 12 februari 2013

Hur man botar oro och ångest: min medicin är besk: men den fungerar


I detta inlägg ska jag nämna en VARAKTIG bot mot ångest och oro. Det handlar inte om någon sedvanlig medicin, utskriven på recept. Det handlar om ett annorlunda tänk. Om att bryta deprimerande tankebanor. Disclaimer: jag kan inte garantera att du blir botad. Du kanske även tycker att "tänka på döden, minnas att man ska dö" förvärrar ångesten. Och det kanske den gör. På kort sikt. Men jag sa ju att medicinen var besk. Det följande är till för dig som är trött på oron som mal och som vill göra något åt det hela. Men om du är rädd för denna beska medicin, sluta läs omedelbart.




Om du fortfarande läser inlägget så varnar jag dig, igen: min medicin är besk. Och anklaga alltså inte mig för att din ångest, på kort sikt, kanske förvärras en aning efter att ha läst detta. Denna metod är den väg jag en gång fann ut ur dylik ångest. Jag vet vad jag talar om. Härmed alltså plats för MMM -- Memento Mori-Metoden.




1. Memento mori

Jag har redan antytt metoden för hur man botar sin ångest. Det är "tänk på döden, minns att du ska dö". På latin blir det memento mori.

Döden: det är ytterst den vi är rädda för. Den där malande, odefinierbara, men påtagliga olustkänslan, vantrivseln etc man kan ha trots att man formellt har allt man ska ha: tak över huvudet, mat på bordet -- den känslan bottnar i rädsla för döden.

Således: kan du fejsa döden, kan du i din vardag inlemma medvetenheten att detta liv ändå är ändligt, att det tar slut en dag -- då lättar trycket. Då blir det enklare att stå ut i vardagen.

Det är sant det jag säger. Du måste inse att du, en vacker dag, ska dö.

Jag är inte den förste som säger detta. I modern tid har filosofer som Kierkegaard, Sartre och Heidegger tagit "medvetande om döden" som grundsten i sina läror. Har man den fysiska döden klar för sig klarnar det. Man nyktrar till ur sitt drömmande. Man slutar älta småproblem, lugnar ner sig och lär sig njuta av ögonblicket.




2. Jag tar inte lätt på det här

Jag tar inte lätt på det här. Ett otränat psyke som plötsligt tar till sig tanken på att döden är en realitet, blir inte glad. Den människan hamnar troligen i ett tillstånd av ökad ångest. Alla vet vad döden är men få har den i sitt medvetande. Få säger till sig själv: "Jag NN vet att jag ska dö och att det kan ske när som helst."

Den första fasen, medvetande-om-döden-fasen, är inte rolig. Carlos Castaneda genomgår en liknande kur och han säger att det är miserabelt. Han anklagar sin lärare don Juan för att han på detta sätt tvingats leva i helvetet. Visst, det är inte roligt att vänja sig vid tanken på döden. Men det är en nödvändig fas för att ta itu med slentrianångest och oro.




3. Frossa inte i död

När du väl vant dig vid tanken på döden finns en fallgrop: att man börjar gilla det hela. Att gilla tanken på döden lite för mycket, ungefär som Edith Södergran eller Karin Boye. Dessa poeter hade en viss, morbid dödslängtan. Då säger jag bara: detta är frosseri. Detta är inte hur man varaktigt botar ångest med memento mori-metoden.

"Memento mori" är som sagt latin och betyder "minns att du ska dö". Och det är den metod jag skriver om här. Den innebär INTE, när man väl vant sig vid tanken på döden, att man ska frossa i död. Man ska, nyktert och sakligt, men utan överdrift, inse att man en dag kommer att dö. Då botar man sin ångest och oro. Om man däremot börjar gilla död, om man klär sig i svart och börjar sova i en kista -- då har man gått för långt.

Memento mori är ett sätt att spara mental energi. Med medvetande om döden slutar man älta småproblem och att känna ångest för helt normala förhållanden.




4. Det enkla är svårt

Min metod är enkel. Men det enkla är svårt. Som sagt, att behöva vänja sig vid tanken på döden är inte roligt. Det tar emot. Men på sikt kan det bota ångest och oro. Fråga mig. Jag är mer i balans sedan jag läst Carlos Castaneda som, på ett övertygande sätt, introducerade mig för denna idé. Jag menar: många säger "memento mori", men Castanedas utläggning av problematiken var det som verkligen fick mig att fatta.

Vad det handlar om är detta att komma till ro. Hur gör man det på ögonblicket? Jo, genom att ta ett djupt andetag. Men hur många som är oroliga lyder efter att få höra, "lugna ner dig, ta ett djupt andetag"...? Jag gissar att man slår ifrån sig inför en sådan order. Bättre då att ta en beskare medicin, min medicin. Med MMM-metoden tvingas man ta ett djupt andetag. Med mento mori i bakhuvudet tvingas man att varaktigt lugna ner sig.




5. Tänk på döden

"Tänk på döden" står det över ingången till Härnösands begravningsplats. Det är vad jag skrivit om här. Jag kan tänka mig att mina sedvanliga läsare skakar på huvudet åt detta. "Tänka på döden, varför ska jag göra det, jag är ju en man i mina bästa år...?" Så du anser dig stå över tillvarons elementa? Men även du kan må bra av att tänka på döden. Någon gång ska man göra det. Vissa vågar ju inte tänka på den ens när de ligger på sitt yttersta. Nej, bort det och tala om något annat... Så illa var det inte när min mamma dog. Men nästan.

Detta inlägg riktar sig till den som uppriktigt vill veta "hur botar man sin ångest". Här är mitt svar. Återigen: memento mori handlar inte om att frossa i död. Det handlar om att nyktert vänja sig vid tanken på döden. Det är ett tänk som sparar energi och, på sikt, eliminerar slentrianångest. Jag är medveten om att min medicin är besk. Och att den är svår att fatta för ett vardagsfokuserat psyke. Men jag skulle vilja hävda att den som, efter att ha läst detta, blir en morbid dödsvurmare -- han har vantolkat mig.




Relaterat
Actionism: min livsfilosofi
Castaneda lärde mig vad döden var
Närstående som "vandrat vidare"
Södergrans dikter
Boye: Kallocain

Inga kommentarer: