onsdag 5 december 2012

Recension: "Absolut Sverige" (Jalving 2012)


Mikael Jalvings ”Absolut Sverige” har nu kommit på svenska. Det är Thomas Jackson med förlaget PCD Ltd som dragit åstad och ordnat en svensk utgåva. Du köper den här. – Det är jag som översatt boken. Det ska inte hindra mig från att recensera den. Men var lugn, jag ska försöka göra boken rättvisa. Vad gäller översättningen så godkände Jalving ett prov jag gjorde så det hela är förankrat på högsta ort, trots vissa försök nyligen att misstänkliggöra mig och min gärning. Thomas Jackson värvade mig och vet vem jag är via denna blogg. Och vad gäller utgåvan i övrigt så är den på 210 sidor i mjukpärm, väl layoutad och med god bindning. Denna bok tål att läsas...!




Är det tillåtet att debattera invandring? Är det tillåtet att diskutera den massiva fjärrinvandringen till Sverige?

Antagligen inte. En svensk journalist skulle kölhalas, defameras och kallas varg i veum för mindre. Men Mikael Jalving är inte svensk. Han är dansk. Han är en dansk journalist som skrivit en bok om Sverige. Och han gör det t.ex genom att en vinterdag ta tåget över till Sverige, besöka Aje Carlbom på Malmö högskola och fråga ut honom om läget. Carlbom doktorerade 2003 på avhandlingen ”The imagined versus the Real Other: Multiculturalism and the Representation of Muslims in Sweden”. Carlbom kritiserar den konsensus som råder hos akademiker:
Den vanlige svensken är tämligen klar över integrationsproblemen, förklarar [Carlbom]. Akademikerna generellt törs däremot inte se dem i ögonen; de är av naturen försiktiga och strategiska i relation till sina karriärer. De har märkt att det kan vara smartare att blunda och tiga om det man läser, hör och ser. Dessutom har de normalt sett föga kontakt med verkligheten jämfört med skollärare, sjukhuspersonal, anställda i socialförvaltningen osv, som möter konkreta problem i sitt dagliga arbete. Bland dessa fackgrupper råder en större realism, uppskattar Carlbom. Det nya, uppgörelsen eller reformen, kommer att emanera från dem; från folk med daglig kontakt med verkligheten. [s 47]
Detta är i sig väl känt idag. Men det sägs aldrig i MSM. Elitsverige anser inte att sådant här ska få sägas. MSM var ju väldigt snabba med att avfärda "Absolut Sverige" när den kom på danska 2010. SvD och DN nämnde förstrött att boken var inkonsekvent och att Jalving hade fördomar mot vårt land. Samt att boken behandlade tabubelagda ämnen. Sedan var det liksom locket på: move on people, nothing to see here... Någon ärlig, öppen granskning var det inte frågan om. Det var väl för kontroversiellt. Man får nämligen inte debattera invandring i Sverige idag. Det är ett religiöst tabu. Av samma skäl ville inget svenskt förlag ge ut Jalvings bok direkt när den kom, 2010. Något förlag var visst intresserat men backade sedan ur, trots att man hade en given hit inom räckhåll. När det sker nu är det via ett engelskt förlag.

Carlbom är för sin del en hederlig svensk akademiker. Hans avhandling recenserades i DN för länge sedan, 2004. Numera får han aldrig komma till tals. Hans forskning är brisant, hans kritik av den religiösa PK-mentaliteten är kätteri.

I samma kapitel som Carlbom förekommer i, kapitel 2, besöker Jalving en muslimsk representant. Det är imamen och familjerådgivaren Ayoub Chibli i Rosengårds moské. Jalving respekterar islam i sig, det är tydligt. Som när han inför intervjun låter sig visas runt i moskén:
Ayoub Chibli tar sig tid att visa mig runt i moskén. Vi står en minut i stillhet och ser mot Mekka och upp på det blåmålade loftet i kupolen. [sid 55]
Jalving granskar islam och kritiserar vissa avarter, som synen på äktenskap utifrån en viss broschyr [”Missförstånd om islam” på s 60 f]. Men MSM kan inte sätta islamofobstämplen på honom. Där kammar de noll. Jalving är respektfull. Han är som folk. Jag säger bara: svensk MSM får det svårt att utmåla Jalving som något monster.

Jalving skriver om nerbrända skolor i invandrarförorter. I Sverige har vi en märklig reaktion på dessa. Ju mer skadegörelse, desto mer satsas det. När en Ilmar Reepalu var med DN i en Malmöförort och mötte invandrarungdomar sa de att de var åsidosatta av kommunen, de hade ingen lokal. Antagligen lovade Reepalu dem det, trots att han vid tillfället kördes iväg av några andra, bråkiga element. – Jalving kritiserar dylikt sentiment. Det gör ingen svensk journalist, med undantag av Julia Caesar som är oberoende regimkritiker. Svensk MSM tiger om invandringsrelaterad brottslighet, problemförorter och islamism. Jalving belyser dem. Med en liten blå lampa går han runt i vårt land och visar på att något inte står rätt till. Varför brännmärks invandringskritiker? Varför defameras den som vill diskutera minsta nerdragning på invandringsmängden? Det är rakt religiöst, religiöst i dess sämsta bemärkelse: det är en fråga om skräck och tabu. Den som avviker från sjuklöverns massinvandringsagenda stämplas som kättare och ska figurativt brännas på bål.



Jalving granskar vårt land. Något är fel. Vi är inte himmelriket på jorden. Vår självbild som progressiv förebild är helt passé. Vår egen Lena Sundströms Danmarksgranskning från 2009, ”Världens lyckligaste folk”, var det som i förstone satte fart på den jalvingska pennan, som fick honom att skriva denna bok. Sundström ville angripa det folk som röstat fram Kjaersgaards Dansk Folkeparti till en avgörande plats i dansk politik. Danskar som säger stopp till massinvandring och islamism, det går inte för sig...! Här ska grillas. Nåväl, här får Sundström en replik på sin provokation. Nu är det svensk självgodhet och religiös PK-ism som granskas. Jalving har ordentligt på fötterna. Danska tidningsmän har hotats till livet av islamister. Jalving har jobbat på Jyllandsposten, just den tidning som publicerade Muhammedbilderna. Själv skulle jag inte anse att karikatyrer av detta slag är höjden av heroism. Men att sända en fatwa på en skämttecknare är att överreagera. Det är ett sentiment som är oaccebelt i ett fritt samhälle.

Jalving förmår kritisera islamism. Ingen svensk MSM-journalist har, som sagt, vågat göra det och överlevt. Därför har denna bok sitt värde för en fri debatt: kan den bli dörröppnare för ett mognare, mer kritiskt förhållningssätt mot ex.vis sharia? SVT:s Uppdrag Granskning hade ju ett reportage om imamers reaktionära kvinno- och familjesyn i våras. Kanske kan det och annat normalisera svensk debatt, göra den sansad, befria den från islamofob-stämplar så fort islam ska behandlas.

Voltaire kritiserade katolska kyrkan. Var han kristofob för det? Nej, han var en seriös debattör. Detsamma gäller Jalving. Vi får väl se om MSM stämplar honom som paria eller tiger ihjäl boken. De var ju, som sagt, väldigt snabba på att avfärda honom 2010.

- - -

Jalving behandlar mycket mer än invandring och islamism. Han skildrar samernas ställning, han tittar på andra världskrigets gråzonspolitik, han tittar på stormaktstid och erövringen av Skåne och mycket annat. Böcker av Wilhelm Agrell, Yvonne Hirdman, Ingrid Lomfors och Susanna Popova behandlas. Ibland intervjuas författarna. Folk som Johan Lundberg, Thomas Jackson, Lars Vilks och Vladimir Oravsky passerar revy. Det är lättläst och engagerande. Boken är proffsigt skriven och väldokumenterad. Man kan säga: saltet är de tabubelagda ämnena, kritiken av mångkultur och PK-ism; bredden är orienteringen i svensk historia och modern svensk debatt, som nedslag i FRA-debatten, en titt på IKEA och andra svenska storföretag och en snabbkoll på organiserad brottslighet.

Jalving är kanske ingen högerradikal. Han är mer en, ska vi säga högerliberal. Som är ute för att basha oss...! Detta är nämligen, på sina håll, Sweden-bashing. Lena Sundström grillade Danmark, Jalving grillar Sverige. Här ska t.ex Baltutlämningen återigen få oss att känna skuld. Göran Hägg och Dick Harrison får lägga ut texten i traditionsfientlig anda. Men sådant åsido har Jalving viss respekt för svensk storhet, som när han beskriver vad man ser på ett visst torg i Malmö:
Se så till vänster, där står en svensk värd namnet: Gustav II Adolf (1611-1632), Kristian IV:s ärkefiende. Nobel ser han ut, men missta er inte. Den mannen kunde föra krig, heligt krig. Med såväl kylig överblick som hasardspelarens riskvillighet. Vilken svensk, vilken krigare, vilken helig krigare! Som den naturligaste sak i världen såg han det som sin huvuduppgift att göra Sverige till ett starkt, militärt hot (...) Det är ingen överdrift att Gustav Adolf ägnade de sista 20 åren av sitt liv på att bekriga sina fiender – intensivt. [s 173f]
Detta är på gränsen till raljant, men det erkänner också Gustav Adolfs storhet. Det är en ärlig erkänsla för Sveriges stormaktstid på dess egna premisser. Det ser man nästan aldrig idag.

Jalving erkänner Sveriges goda sidor. Som när han pratar med en sverigeboende dansk som älskar öppenheten och serviceandan på den här sidan sundet. Bo Östlund är en dansk filmare som bor på en gård i Markaryd i Småland. Denna hans bild av svensk särart tycker jag är intressant:
De 20 minuterna från Helsingör till Helsingborg är som att komma till en annan värld. Du har kommit från ett café i det inre Köpenhamn där du har kämpat för att få lov att betala för din caffe latte och så kommer du till Sverige och rullar in på en bensinmack där expediten slår in varorna i papper, räcker påsen över disken och har ögonkontakt med dig. Som en av mina vänner sa då han upplevde detsamma: det är som en blandning av Hollywood och Socialistisk Folkeparti. Man märker ett större ansvar för andra, gentemot grannen, gentemot samhället som de säger. (...) Jag har bott på Nordfyn, Vestfyn, i Silkeborg och Rågeleje men har aldrig blivit så väl emottagen som i Sverige. [s 143]
Sa alltså dansken Östlund, boende i Sverige, intervjuad av Mikael Jalving i ”Absolut Sverige”. Jalvings bok har med andra ord nyanser, det är smockor och smek. Man får lära sig något nytt, man får nya aspekter på ett och annat. Som att danskar även kan gilla Sverige och svensk mentalitet. På 80-talet fick man sig t.ex alltid tirader av Dan Turell nerkörda i halsen om hur stela och tråkiga vi är.

- - -

Många får komma till tals i boken. En intressant dissident är för sin del skåningen Thomas Nydahl. Denne var skribent i sydsvenska tidningar tills nyligen. Sedan kunde han inte fortsätta. Man fick ju inte kritisera minsta lilla vad gällde nysvenskarna. Då blev han bloggare och fri skribent. Några talande citat ur Jalvings passage om Nydahl är detta. Nydahls blogg citeras. Denne lever i mångkulturen och säger öppet att han vantrivs:
Klockan närmar sig halv tolv. Stadens mitt fylls av människor som kommer med ettan och tvåan från förorterna. De kommer gående in mot centrum. Jag är ensam man i bussen (...) Jag förstår varken somaliska, arabiska eller sharia-lagen, som tillika gäller i exil. Det är jag som är den främmande. Kvinnorna omkring mig ser ut att känna sig hemma i sin nya stad. De lever med en stor känsla av att bli omhändertagna och hela islams väckelse (...) De nordafrikanska ökenkläderna blir en del av den nordskånska kollektivtrafiken (...) Det är januari i världen, den isande vinden i mitt ansikte försäkrar mig: jovisst, detta är Skåne, detta är Europa. Allt annat motsäger mig: språket, rösterna, tälten, slöjorna, stadsbilden (...) Jag är den främmande idag och den främmande alla dagar. Jag tänker på Ekelöfs dikt (om att alla människor delar samma villkor, mj) och inser att inget av det som min föräldrageneration skrev längre gäller. [s 128]
Dylika ”ord och inga visor” ser man sällan, ja aldrig från skrivkunniga människor i det här landet. Här är det ständigt den trevlige syriern på hörnet, den turkiske pizzabagarens lov och dylikt. Jag menar, visst: det finns mysiga kineskrogar i detta land, men att utmana det religiösa tabuet att aldrig kritisera mångkulturen – det är min själ ovanligt. Heder åt Thomas Nydahl för hans oräddhet i detta avseende.

När Jalving kommenterar Nydahls analys säger han: invandringen har främmandegjort svenskarna för varandra. Det är på pricken vad det handlar om. Gemene man vågar inte tala öppet längre. Samtalet är förgiftat. Mångkulturen blir ett vapen mot det traditionella Sverige, mot sedvanliga svenskar som bara vill leva i fred och frihet och driva sin ärliga vandel. Men nej, det går inte; massberikning, annars ingen samhällslycka. Och säger du ett ont ord om någon fjärrinvandrare, ens om det gäller en mördare eller våldtäktsman, då ska du rasiststämplas, avskedas, frysas ut och tiga för evigt i virtuellt fängelse i Moria Lands bortersta hörn, där himlen ska vara som järn över ditt huvud och marken som koppar under dina fötter.

- - -

”Absolut Sverige”: ett fascinerande mellanspel är när författaren cyklar Vätternrundan. Han deltar i denna klassiska tävling, cyklar mil i regn och blåst. Berättandet är tätt och levande. Man får veta ett och annat som strängt taget inget har att göra med svensk sammetsdiktatur, demokratur och brännmärkning av regimkritiker att göra. Men ”det onödiga är nödvändigt” som Voltaire sa. Så här beskrivs t.ex målgången i sagda tävling:
Då jag rullar över mållinjen i Motala efter 300 km på tio timmar är jag underligt pigg. Piggare än när jag började. Allt för pigg faktiskt.

Har börjat för försiktigt. Ser mig omkring. Är det hela en dröm? Tusentals cyklister, påhejare och vänner har satt sig i gräset med pasta, lättöl, kaffe med mera. Solen härskar stadigt, det är tidig eftermiddag och det är flera timmar tills Danmark möter Kamerun i VM i fotboll.

Jag är för pigg och här är det för lugnt. Ett riktigt cykellopp ska vara dramatiskt. Cyklisterna ska inte komma in samtidigt. Det gör de i Sverige under Vätternrundan. De gamla och långsamma har startat först, kvällen före. De snabbaste sist, här om morgonen. Alla kör vi över mållinjen nästan i flock, alla med samma löjliga ansiktsuttryck som om vi gick på lyckopiller. I målområdet ser alla irriterande glada ut. Det är något fel. Jag saknar lite gammalt gott utanförskap. Atmosfären ångar för mycket av att det är viktigare att delta än att vinna, och det är emot sportens anda och kan aldrig vara meningen med en tävling. [s 155f]
Inslag som denna gör boken läsbar. Läsvärd är den hela tiden. Jalving beskriver sina resor i landet; han skildrar naturen, han anger märket på sina hyrbilar, han beskriver krog och café på sin väg. Det är just sådana grejer jag vill veta, förutom vassa åsikter om samtidens Sverige. För litterär gestaltning så är, i viss mån, det onödiga nödvändigt. Atmosfär, miljöbeskrivning etc: Jalving har med detta inom journalistiska ramar och det ska han ha cred för.

Jalving har fångat särarten i den svenska monolitkulturen. En sak i taget ska debatteras, avvikare blir utfrysta. Idag har vi sju riksdagspartier som förespråkar massinvandring. Det åttonde riksdagspartiet stämplas som rasister. Alla med ett IQ över 10 vet att detta är helt fel; SD är inte etnokrater. Men frysas ut ska de, tystas för evigt, tiga i evigheters evighet i Hyperboréernas land.

Just detta med tigandet skildras kongenialt av Jalving med ett citat ur en tidigare intervju, en med den danske journalisten Claes Kastholm Hansen. När denne en gång mötte Ingmar Bergman återgav han vad regissören ansåg vara det sämsta med Sverige, med den svenska mentaliteten. Kastenholms ord är kongeniala, en briljant miniatyr av baksidorna med det svenska sentimentet:
Ingmar sa: Ska man med ett ord karaktärisera Sverige så må det bli med ordet tystnad. Det är denna förbannad tystnad som präglar detta land. Inte vara oeniga, inte utmana auktoriteter, inte röra vid konflikter, inte ropa högt. Och så rundade han läpparna och åstadkom ett djupt, tillbakahållet väsljud så att man såg de milsvida granskogarna och den oändliga sibiriska tundran för sina ögon. [s 183]
Jalving har skildrat Sverige. I stora drag är det en välskriven, allsidig presentation av vårt land och dess historia. Därtill beskriver den som sagt mångkulturen och dess tabun. Och detta kommer, gissar jag, att ge boken en aura av kontroversiellt verk. Elitmedia vill tydligen ha det så. Den danska utgåvan fick, som sagt, ytlig/dålig kritik i svensk MSM när det begav sig. Det var endast av ideologiska skäl. Boken är nämligen bred och ärlig, den skildrar Sverige ur delvis borgerlig, men inte enbart borgerlig synvinkel. Den är kort sagt bra. Som en populärskildring av Sverige igår och idag, som en översikt av aktuell samhällsdebatt och aktuella händelser, är den ypperlig. Och kontroversiell, kom ihåg det...! Invandring debatteras här utan skygglappar. Vi får, som jag antydde ovan, se hur elitmedia kommer att hantera detta: tiga ihjäl boken eller avfärda den.

Men det är min förkänsla att detta inte räcker längre. Det är för sent för sådant finlir. ”Absolut Sverige” kommer ut i en tid av demokratur och sammetsdiktatur där allt, säger allt, är kontroversiellt. Och denna bok är kontroversiell i kvadrat: den behandlar tabubelagda ämnen. Därför kommer den att få symbolisk betydelse som ”den som öppnade upp debatten”. Det är i alla fall min gissning.




Relaterat
Här kan man köpa boken
Thomas Jackson
Malmö berikat
Svensk historia
Dansk författare






2 kommentarer:

Svensson sa...

DN recenserade som sagt denna bok när den kom på danska 2010. Länk ovan. Och man var inte enbart negativ. Lars Linder medgav att Jalving kan skriva:

"Jalving har också en flyhänt penna och kan som bäst låta som en korsning mellan en arg Göran Skytte, en energisk Göran Hägg och en spefull Johan Hakelius."

Detta beskriver Jalvings stil in nuce.

Nomen Nescio sa...

Bra recension. Tack för det.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)