torsdag 8 november 2012

Recension: "Eisenhower - Soldier and President" (Ambrose 1991)


Eisenhower insåg att det fanns en skuggregering i USA. Och han var den förste som informerade John F. Kennedy om detta. Det skedde i Vita Huset när makten skulle överlämnas. Då fick JFK detaljerna om sammansvärjningen. Frånräknat Lincoln var Ike ett slags pionjär i att avslöja den hemliga regeringen. Det gjordes för allmänheten i ett tal 1961, hans avskedstal som varnade för det militärindustriella komplexet. Detta gör att Ike förtjänar sin plats som framstående president. Jag menar, Truman höll inget liknande tal, Nixon och Johnson gjorde det inte heller. Och nu, med Obama i Vita Huset för sin andra period, har vi potentialen för ett veritabelt nerplockande av kabalens hobbyklubb. I sammanhanget kan sägas att Ike gjorde fel när han handlade som han gjorde på Edwards Air Force Base 1954, men å andra sidan var nog inte mänskligheten mogen för disclosure då. Men NU är den det. – Här ska det handla om Ike. Källan är Stephen E. Ambrose’ biografi ”Eisenhower – Soldier and President” (Touchstone Books, New York 1991). Den är ”a good read”, väldokumenterad och på det hela taget balanserad.




This was his finest hour: tiden före D-dagen 1944. Då åkte nämligen Dwight David Eisenhower runt och talade med förbanden som skulle delta i invasionen. Han kunde vid lämpliga tillfällen samla manskapet omkring sig för lite informellare samtal. Detta var ett genidrag uppgav hans chef Marshall senare; det var något som ingav förtroende för ledaren hos den enklaste G. I. Joe. Det var samma chefsnärvaro som den Rommel samtidigt utövade på den andra sidan. Före invasionen åkte ju Rommel runt och besökte alla tyska kanalkust-förband för lite management by walking around. Jünger noterade denna Rommels verksamhet i sin krigsdagbok och kallade den ett gammeldags drag, detta att vilja besöka varje soldat före slaget. Men bra ledning är det, om det utförs med den energi och närvaro som Rommel och Ike var mäktiga.

Eisenhower skulle leda den allierade invasionen, även om de huvudsakliga militära planerna utarbetats av Montgomery. Denne hade dittills inte varit så imponerad av ”Ike” som militär ledare, hans oerfarenhet var en visa. Ike hade till exempel inte deltagit i första världskriget och han hade inte sett stupade på ett slagfält förrän under Nordafrikafälttåget 1942. Detta fälttåg ledde han som ÖB. Före detta var han chef för den amerikanska militärmissionen till England, den som skulle bli deras invasionsarmé jämte den brittiska.

Med tiden blev Eisenhower ÖB för hela denna Operation Overlord, chef över amerikaner och engelsmän, flotta, flyg och armé. Och visst var han lite oerfaren i början men han blev bättre med tiden. Till och med Montgomery såg honom växa med uppgiften. För strax före D-dagen visste han att man valt rätt man för uppgiften, en klippa som inte skulle svikta i prövningen. Ikes djärva beslut att lansera operationen trots vissa väderproblem var ett exempel på hans rätta virke, för vädret förbättrades snart och allt gick i stort sett som planerat.

- - -

Om D-dagen och fälttåget i väster har jag talat på annan plats. Därför tänkte jag här istället se på en viktig sak i sammanhanget, infanteritaktiken under andra världskriget. - Många infanterister bar vid denna tid gevär, välgjorda pjäser med upp till 1.000 m räckvidd, även om den praktiska skottvidden var neråt 6-700 – det vill säga, ute i terrängen hade man sällan 1.000 m fritt skottfält. Men egentligen spelade detta vapen inte så stor roll, annat än som prickskyttevapen; större betydelse hade kulsprutepistolen och automatkarbinen, som hade kortare skottvidd men större eldkraft. Automatiken medgav eldskurar om tre-fyra skott. Sedan hade kulsprutan utecklats; i första världskriget var denna en tung pjäs använd för försvar men nu kom även lätta kulsprutor som Browning 7,62 och den tyska MG 34 som även lämpade sig för anfall. Dessa lättburna pjäser följde infanteriet på sin väg och gav understödjande eld. Första världskriget hade även sett granatkastaren födas, ett eldrör som kunde skjuta granater i kastbanor. En modefluga för det andra världskriget var granatkastare med ner till 40 mm kaliber, lättburna som kulsprutor och avsedda att ge närunderstöd som dessa, men kalibern var för klen för att orsaka mycket skada. Minst 80 och gärna uppåt 100-120 mm skulle grk vara för att ge effekt, det hade ryssarna som princip.

Det var något om infanterivapnen i detta krig. Samverkan mellan infanteri, pansar och artilleri måste sedan till, men det är underförstått. Istället ska jag tala om taktik i en vidare mening, och börja med att fråga vad är taktik? – Det är läran om striden, eller läran om bruket av vapnen på slagfältet. Vad är då taktikens grunder? Svaren kan skifta här, men i min bok är det eld och rörelse, anda och disciplin. Elden har jag just talat om i form av de vapen som användes, och vad gäller rörelse så är detta något som vidtas för att få elden att verka; man talar till exempel om manövrering och manöverutrymme, och manövrerar gör man just för att komma i ett läge där fienden kan fattas med eld. Exempel på manövrering är att binda fiendens front medan dennes flank anfalles, eller att binda fronten och anfalla båda flankerna varvid man uppnår en klassisk dubbel omfattning – ett förintelseslag om man så vill. Sitter man själv trångt kan man uppehålla fienden med små styrkor medan huvudstyrkan retirerar; man byter rum mot tid, en nästan metafysisk handling låter det som. Ytterligare exempel på manövrering är att sätta in en stark reserv mot en anfallare, genom att låt säga angripa honom i flanken.

Detta var eld och rörelse, men vad med anda och disciplin då...? Att alla trupper måste ha anda, ”fighting spirit”, något att slåss för är väl ganska uppenbart – men är då disciplin så nödvändigt? Är inte detta lite fascistiskt? Svaret är att alla militära förband behöver ha disciplin, även gerillaförband och befrielserörelser i tredje världen. Ser vi till de sistnämnda så kunde inte Nordvietnams armé ha stått sig i de strider mot US Army där deras förluster var höga (på grund av USA:s överlägsna eldkraft i form av artilleri, attackhelikoptrar och B-52:or), om inte en god disciplin varit för handen. Nordvietnams armé hade primärt en god anda, de stred ju för sitt land – men detta hade inte räckt om ingen disciplin funnits, då hade förband med höga förluster helt enkelt kunnat smälta bort. Det finns gränser för vad en människa står ut med på ett slagfält, men med inympad disciplin kan denna gräns flyttas fram en aning.

Inom den högre, operativa taktiken brukar man tala om överraskning, kraftsamling och handlingsfrihet som grundsatser. Till exempel överraskade de allierade tyskarna med att försöka ta en Rhenövergång vid Arnhem hösten 1944 (även om det hela misslyckades) och tyskarna överraskade jänkarna vid Kasserinepasset i Nordafrika 1943. Bradley kraftsamlade i Operation Cobra (q v detta inlägg). Handlingsfrihet, slutligen, är något en försvarande kan kämpa för att uppnå.

- - -

Åter till Ike. Vad gäller ledningen av invasionen 1944 och vad som därefter följde, detta hans korståg i Europa så tog han möjligen mer politiska hänsyn än vad som står i strategihandboken. Operativt hade det till exempel kanske varit sunt att som Montgomery sa kraftsamla i norr och rycka in i Tysklands hjärta med en oövervinnelig armé. Men poltiskt hade detta inte gått för då hade engelsmännen fått all ära; Ike chefade förvisso en armé från en koalition av stater, England och USA, och då måste även politiska faktorer vägas in. Man måste med andra ord rycka fram i jämnbredd för att det ska se ut som om segern är en sann joint effort, och det får man väl säga att det realiter blev också.

Efter kriget blev Ike femstjärning general och USA:s försvarsstabschef, en post han innehade från december 1945 till oktober 1947. 1948 blev han så privatman och skrev sina memoarer, "Crusade In Europe". Man märker den politiska positioneringen här, han torde ha hoppats på att bli nominerad till det republikanska partiets presidentkandidat, men platsen gick istället till en viss Thomas Dewey istället varför Eisenhower fick hitta på något annat att göra. Det blev posten som chef för Columbiauniversitetet i New York, följt av tiden som NATO-chef i Paris 1951-52. På den tiden låg nämligen dess högkvarter i denna stad. Det var innan De Gaulle i nationell yra trädde ut ur NATO i fredstid och bad organisationen flytta, vilket blev till Bryssel 1967.

Det drog ihop sig till nytt presidentval och nu fick verkligen Ike den republikanska nomineringen. Utåt sett var Ike motvillig men det torde inte vara så djärvt att påstå att han själv också ville bli president. Fenomenet generaler som blir presidenter är lite kontroversiellt, för enligt en viss tradition ska generaler stå över all politik och bara ägna sig åt sitt yrke. Själv tycker jag det på ett mänskligt plan är sunt att även en general kan ha politiska, demokratiska ambitioner. Att Shermans beröma diktum – ”if nominated I will not run, if elected I will not serve” – ska vara det eviga idealet i denna fråga, det kan jag inte gå med på. För övrigt har vi ju generaler som Washington, Jackson, William Harrison, Zachary Taylor och Grant som blivit presidenter så den karriärvägen är etablerad i amerikansk historia.

Vad gäller Andrew Jackson så var denne president på 1830-talet. Han hade ingen formell militärutbildning, men under 1812 års krig var han högste chef för den amerikanska styrkan i New Orleans, en milisstyrka som må kallas armé i bemärkelsen ”självständig häravdelning” – och därmed var Jackson general, och inte minst viktigt var att man vid denna stad vann en viktig seger över engelsmännen vilket gav Jackson renommé som hjälte, ett plusvapen i presidentkampanjen. ”Old Hickory” var hans smeknamn. På 1840-talet blev så William H. Harrison president, en general som vunnit ett slag mot indianer i staten i Indiana; det var slaget vid Tippecanoe, och sedan Harrison nominerats av whigpartiet med en Tyler som vicepresidentkandidat, skrev man kampanjvisan med refrängen: ”Tippecanoe and Tyler too, Tippecanoe and Tyler too”... Om jag minns rätt ådrog sig Harrison en förkylning efter att ha hållit sitt installationstal i en snöstorm, han avled i sviterna och Tyler fick tillträda ämbetet. En släkting till Harrison var president i slutet av 1800-talet, Benjamin Harrison, men denne var ej general.

På 1850-talet satt whigen Zachary Taylor som president. Han hade utmärkt sig som ledare för den norra armén under Mexicokriget; den södra fördes av Winfield Scott, den som gick iland i Vera Cruz och som Robert E. Lee tillhört. Två inbördeskrigsgeneraler som blev presidenter var för sin del Hayes och Rutherford, republikaner båda liksom Grant som satt före dem, den gode generalen som blev en rätt dålig president. Avgående presidenten Truman hänvisade för övrigt till denne och spådde att Ike komme att bli en ny Grant, en låt vara kompetent general som går vilse i politiken och leder en korrupt administration. Så illa blev det nu inte. Ike besegrade demokraternas Adlai Stevenson och blev en hyfsad president.

- - -

Ike blev en medelgod-till-god president. Några större skandaler inträffade inte och någon Grantlik korruption förekom inte. Ike må ha blivit lite senil i slutet av sin andra period (han hade också genomlidit en eller två hjärtattacker, förtiget för allmänheten då det begav sig). Han införde dock bruket att ha en stabschef, en chief of staff som presidentmedhjälpare, med förebild i militär ledning av divisioner och uppåt. Alla mer komplicerade jobb kräver förstås en medhjälpare av detta slag och tidigare presidenter hade nog sina kanslichefer och dylikt, men Ikes administration med Sherman Adams som stabschef förde denna medarbetarfunktion till nya höjder. Kanske hade denne Adams mest en negativ roll, nämligen att som portvakt se till vilka som fick träffa presidenten. För att vara en funktionär som inte skapade policy utan bara hade hand om det formella så hade Sherman Adams rätt stor makt. Det har många senare stabschefer också haft. Som Nixons Bob Haldeman, ej att förblanda med Joe Haldeman.

För övrigt hade Ike som person flera sidor, på gott och ont. Dels var han charmig och kunde vinna folk för sin sak, kvaliteter som gav honom jobbet som ÖB i Europa 1944-45: ”Ikes leende var värt tre armékårer” sa Marshall. Men samtidigt hade han koleriska drag och ”exploded in anger” då och då, som man ser i Ambrose’ biografi. Vidare var han hök i Vietnamfrågan och förblev i sin generalspersona långt efter det han gått i pension; jämför Marshall osom på ålderns höst hade förmågan att lägga det gamla bakom sig, inklusive karriären. – Ike stödde president Johnson i Vietnam, men Ikes gamle antagonist MacArthur var emot det. Den av många sedd som galne och överambitiöse Mac, urtypen för en hök, insåg att intervention i Vietnam var fruktlös. Det sa han i ett tal till West Pointkadetterna 1962. USA:s försvarslinje i öst borde bestå av Japan och Filippinerna medan fastlandet var en annan femma. Och hur rätt hade han inte. Men visst, Mac hade sina megalomaniska ögonblick när han var befälhavare under Koreakriget så hans dåliga rykte har viss grund.

En intressant detalj med Eisenhower är slutligen hans puritanska bakgrund i det Kansas där han föddes. Hans mor var aktiv inom mennoniterna, en sekt bildad av tysken Menno Simon en gång i tiden. Den kom att bli besläktad med amishsekten, den Midwest-baserade rörelse som lever ett fromt jordbrukarliv på 1800-talsnivå. Så att Eisenhower, mannen som sägs ha hotat koreanerna med atomvapen för att få slut på Koreakriget, nästan hade amishbakgrund – detta är en tanke som svindlar.

- - -

Ike föddes 1890, gick ut West Point 1915 och förblev i USA under första världskriget, bland annat som instruktör vid det skjutfält armén hade vid Gettysburgs gamla slagfält. 1925 gick han krigshögskola: US Army Command and General Staff College i Fort Leavenworth, Kansas. Åren 1929 till 1939 hamnade Ike i en smärre återvändsgränd, nämligen som major under Douglas MacArthur. Först var han assistent åt Mac som arméchef, därefter dennes adjutant som filippinsk militärbefälhavare. Ike var inte så förtjust i detta, han försmäktade under den caesariske MacArthur, men order var order. När Eisenhower skulle spela in TV-reklam för sin presidentkandidatur, sa han åt TV-folket att det här skulle nog gå bra; han hade ju gått scenskola i tio år, ”The MacArthur School Of Dramatic Arts”... Det var en hänsyftning på Macs teatraliska beteende, dennes hävdvunna sätt att stilisera sitt uppträdande i alla situationer.

När Ike återkom till Staterna blev han bland annat chef för ett regemente. En dag skulle han inspektera köket; han blev hungrig, så medan han gick där tog han upp en handfull köttfärs och en rå lök och smaskade på dessa medan han inspektera. En kock som såg det hela tänkte: ”Now there’s a tough guy!” Bland annat detta berättar Stephen E. Ambrose i sin biografi och jag tycker det är rätt roligt.




Relaterat
D-dagen 1944
Robert E. Lee
USA:s krig i Vietnam
Omar Nelson Bradley
USA:s imperiala historia

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)