lördag 8 september 2012

Reflektioner kring J. G. Ballard, föranledda av självbiografin MIRACLES OF LIFE - SHANGHAI TO SHEPPERTON (2008)


Den engelske författaren J. G. Ballard avled ganska nyligen. Så det kan vara anledning att titta närmare på honom. James Graham Ballard, 1930-2009, är alltså ämnet för denna text. Han levde förvisso ett intressant liv och han skrev tre självbiografiska böcker. Utöver det har vi ju all prosafiktion, alla banbrytande verk som ”The Terminal Beach”, ”The Atrocity Exhibition”, ”Tales From The Near Future”, ”War Fever” och så vidare. -- Ballards liv och verk: detta är onekligen ett stort ämne, en maktpåliggande uppgift. Så om jag här inte lyckas presentera en logisk härledning av livet ur verket eller verket ur livet må det vara mig förlåtet; ”J. G. Ballard” är i min bok ett kraftfält, en Zon, ett eget Land där man möter symboler som talar till ens undermedvetna, odödliga hieroglyfer ur det moderna drömpsyket – vare sig de är hämtade från ett fiktivt suburbia, 30-talets Shanghai eller 60-talets Shepperton.


1. Memoarer

”När man är ung är man originell, när man är medelålders är man banal och när man är gammal upprepar man sig” sa någon. Tillämpat på författare tycks det sista - den gamle upprepar sig - passa för vad som blev James Graham Ballards sista verk: memoarerna ”Miracles Of Life – Shanghai To Shepperton”. De kommer egentligen inte med något i sak nytt. Ändå är det förstås en fascinerande historia denne författare har att berätta: barndom i Shanghai, internering i japanskt fångläger, hemkomst till England – och så, inte minst, försöket att finna ett språk för att skildra allt detta inklusive efterkrigstidsvärlden, att i prosa fånga den moderna världen med sitt överflöd, sin mediaverklighet och sina atomvapen.

I aktuell bok går Ballard på välupptrampade stigar. Han har vandrat denna sin memory lane tidigare, nämligen i "Solens rike" (som fokuserar på tiden i fånglägret) och i ”Kvinnors godhet” (barndom i Shanghai, fånglägret, livet i England). Vad som slog en framför allt med den sistnämnda var hur tystlåten han var om sitt skrivande; inte ett ord om science fiction och New Worlds, inte en rad om de banbrytande novellerna och romanerna. I memoarerna ”Miracles Of Life” däremot tar han bladet från munnen (även om han förstås gett intervjuer genom åren och därmed gett fansen lite kött på benen).

Ballard bestämde sig redan på 1950-talet för att bli författare. Han lämnade Cambridge och läkarlinjen och sökte sig till London med diverse påhugg inom reklam och annat för att få tillfälle att skriva. Något konkret kom dock inte ut av det hela förrän han gick in vid RAF och hamnade på en kanadensisk flygbas – för där, vid Moose Jaw i det ödsliga Saskatchewan, fanns det amerikanska sf-tidskrifter att läsa. Äntligen fann han ett konstnärligt uttryck för det kan kände. Att han ogillade dåtida sf med den chauvinistiska atmosfären med rymdens erövring osv må vara hänt, för genren gav honom samtidigt redskap att uttrycka sådant som vanlig fiktion inte kunde göra: tekniken som det nya livets taktik, dagens mardrömmar förkroppade i maskinella symboler, vetenskapsspråket som litterärt uttryckssätt.



2. Och så började han skriva

Ballard upptäckte sf, lämnade flygvapnet och återvände till England, fortsatte att skriva och fick texter publicerade. Han blev kanske något av en särling inom sf, men det bör påpekas att han alltid med emfas har försvarat genren som sådan. ”Sämsta story av Asimov är ändå bättre än den bästa snobbförfattare” har han sagt, liksom ”sf är en oförliknelig skildrare av samtiden, för att inte tala om framtiden”. Allt detta hävdade han i en intervju i Interzone 22/1987.

Så Ballard hade inga problem med att räknas till sf-lägret. Men om vi ett tag bortser från detta med genre och ser hans texter mer allmänt, vad är det då Ballard försökt säga oss genom åren?

Hans tidiga romaner skildrade alla jordens undergång, i sig inte så originellt för det tidiga 60-talet; pessimismen var legio i dåtidens intelligentia, det var ett vedertaget narrativ kan man säga. Ballards egenhet var att han iscensatte undergångar via vart och ett av de fyra elementen: vatten, luft, eld och kristall (romanerna ”The Drowned World”, ”The Wind From Nowhere”, ”The Burning World”, ”The Crystal World”, 1962-66). Dessa romaner är rätt misslyckade, frosseri i undergång och skleros. Mer spännande blev det i hans noveller (utgivna 2001 som ”The Complete Short Stories”).

Ballards noveller: efter en mjukstart med berättelser som ”Billenium” (överbefolkning målad i milt kåserande ordalag) och ”The Concentration City” (om förbannelsen i att bo i en oändlig stad; slutraden lyder för sin del ”$Hell x 10”), och om de urbana livsstilarna i en viss ökenenklav (senare samlade som ”Vermillion Sands”), gav han sig symbolismen i våld. Nu började det hända saker. Ballard läste in nya betydelser i landningsbanor, jätteparaboler, tomma swimmingpools, stjärnhimlens stirrande, störtade rymdfarkoster och röntgenbilder. Han blev en helvetets kartograf i vår teknologiska samtid. Detta var för sin del i långnoveller som ”The Voices Of Time”, ”Myths Of The Near Future” och ”News From The Sun” från 60- till 80-tal.

Ballard var en medveten symbolist, han kände sina Max Ernst, de Chirico och Dalí. Han förstod att en berättelse får en sällsam gestaltkvalitet genom att där låta figurera hieroglyfer, laddade föremål som ovannämnda swimmingpools med mera. Man kan säga att symbolen pekar utöver sig själv, säger något mer än att bara avbilda en objektiv verklighet; symbolen svarar mot något i vårt inre, gestaltar ett psykologiskt landskap. Ballard förstod detta och däri ligger hans storhet, hans bestående insats som prosaist.

Men om detta var för subtilt för vissa så var det inte hela bilden. Det var inte bara uppvisningar av märkligheter, inte bara ett gissande av gåtor via polerad prosa. I novellen ”The Terminal Beach” (1964) koncentreras till exempel atomålderns hela tragik och lockelse i form av en viss Traven, en ”vanlig man”, en ”das Man” som uppsökt atomtestön Eniwetok för att där komma över förlusten av sin fru och sin son. Skenbart nollställd vandrar han förbi bassängerna, över landningsbanorna och genom labyrinten med betongblock som skulle ta upp tryckvågen från atomexplosionen; labyrinten blir en spegel för hans psyke, ett psykiskt landskap, en projicering av sinnet hos en man utan egenskaper.

Traven har sin boning i en kamerabunker vars gluggar målar ett sällsamt mönster på golvet. Flygplanen störtar genom hans drömmar, vågorna svallar mot stranden och han börjar kommunicera med liket av en japansk soldat han finner. Hela novellen blir en osökt metafor för Travens psyke, för 1900-talsmänniskans psyke, för den post-hiroshimanska människans psyke om man så vill. Det är kort sagt väldigt gripande och detta utan att ta till sedvanliga, sentimentala berättarknep. Här finns inget försåtligt ”det är synd om honom”, här talar konkretionen – konkretionen i symbolens form!



3. Novellerna

”The Terminal Beach” var som sagt en novell och Ballard excellerade i detta format. Det finns många samlingar utgivna från 60-talet och framåt med delvis överlappande innehåll, alla har väl sina kvaliteter, men mina personliga favoriter är de sena samlingarna "Myths Of The Near Future" och "War Fever". Den förra innehöll till exempel en förstudie till ”Solens rike”, med ett 13-årigt berättarjag körandes lastbil åt japanerna i krigets slutskede. Den senare bjöd på allt ifrån en journalist jagandes döda efter en flygkrasch (och han blir över hövan bönhörd...), en oändlig rymdstation, en inblick i psyket på en presidentmördare (denne vill inte bara döda, han vill förändra själva verkligheten sägs det), ”Svar på ett frågeformulär” samt, snarlikt, berättelsen om en viss ”Henry Rhodes Hamilton” via indexet till dennes fiktiva biografi. Mer tajt, mer komprimerad än så här kan inte en novell bli.

Komprimerat var ordet: rätt nyligen utkommen på svenska är för sin del ”Skändlighetsutställningen” ("The Atrocity Exhibition"), kallad roman men i själva verket en serie noveller på kompakt, ”kondenserad” prosa. Allt onödigt är bortskalat, bara symbolerna och metaforerna finns kvar – som en jättebild på Sophia Loren, en brinnande helikopter, listverket kring en dörr, kraschande bilar och sjukhusarkitektur, för att inte tala om ”dammet på en bilflygel, bortsuddat av en kvinnohöft som lutat sig mot den”... Detta är precis de saker man som barn fäste sig vid, dessa gåtfulla tecken och hieroglyfer som var världen. Först i och med Ballard har dessa ting fått litterär rang syns det mig, även om en Claude Simon och Robbe-Grillet också gjort sitt för att skildra gåtfullheten i det som är. ”Gåtfullheten i tingen är att de existerar” sa också Torsten Ekbom om Cézannes måleri (”Experimentfälten”, 2000). I sina bästa stunder förkroppsligar Ballards texter just detta.



4. Raljant kåsör

Ballard triumferade som novellist men vi ska väl inte för den skull helt försmå hans romaner. Med "Super-Cannes" från 2000 som exempel visade han sig ännu från sin vitala sida, med en vardagligt-förtrollande skildring av en gated community på franska rivieran. Att hans analys inte var så stark må vara hänt: för att hindra invånarnas galenskap leds dessa ut på stöldräder och annat kriminellt, det är enda sättet att bedriva terapi i Ballards nihilistiska värld, det enda sättet att erhålla andlig befrielse. Yoga, pilates och allting andligt saknar han blick för, sådant kan inte medelklassmänniskan i en Ballardberättelse syssla med. Dagens mänsklighet är bortom allt hopp, det moderna livet är en luftkonditionerad mardröm; nej tacka vet Ballard samvaron i 30-talets gamla grannskap, med mjölkaffär, slaktare och snuskiga bakgårdar...

Guldålderns Ballard var en ärlig gestaltare, en subtil symbolist. På 80-talet var han ännu att räkna med, med ”Solens rike” som krönande verk. Allmänt taget blev han väl sedan mer och mer av en raljant kåsör; den polerade stilen tjänade nu mest till att plocka poänger på det ena och det andra. Det hela började i ”Kvinnors godhet”, fortsatte i kommentarerna till nyutgåvan av ”The Atrocity Exhibition” (1990) och blommar ut för fullt i de aktuella memoarerna.


Men vad annat ska en nihilist göra? Det första man får lära sig på läkarlinjen är som bekant ”Gud är död”. Med. stud. Ballard i 50-talets Cambridge tog detta till sig med hull och hår. Men han kallar som synes memoarerna för ”Livets mirakler”, så mirakler finns visst ändå...? Men det är barnen får vi veta, de egna barnen som han kanske tror sig ha skapat själv, liksom ur intet. I så fall är Ballard Gud. Tillåt mig tvivla på den guden.

Ballard raljerar sig fram genom biografin, flaggar av stationerna på sin livsresa med klacksparkar, men också med en och annan ärlig passage. Som när han skildrar barndomens Shanghai som ett urbant drömland, med lyxvillor, lyxbilar och biosalonger, fester och överflöd – och sedan efter 1941, efter krigsutbrottet med sådant som tomma swimmingpools, plundrade hus och ett bombat casino. Dessa dekonstruktioner sa honom för sin del mycket; casinot ifråga framstod som verkligare när det låg i spillror, som meningsfullare med trasiga dörrar, glassplitter på golvet och krossad barspegel. Dekonstruktionen blev en väg till förståelse, även om det sedan satt långt inne att förvandla dessa fragment till litteratur.

Men det blev det till slut: landsbygden med sina risfält och sina lämningar efter markstrider, samt omgivningarna till Lunghuas fångläger med en flygbas och med överflygningar av amerikanska bombplan, släppandes än bomber, än kanistrar med konserver och choklad och Reader’s Digest. Allt detta, vill jag mena, var sådant som gjorde ”Solens rike” till en smärre höjdpunkt i Ballards oeuvre.



5. Ballard föddes i Shanghai 1930

Ballard föddes i Shanghai 1930 som James Graham Ballard. Det var i stadens europeiska enklav, en högborgerlig, kolonial utpost. Fadern var föreståndare för ett väveri och modern hemmafru. Av fadern uppger sig Ballard ha ärvt sin optimism, sin agnosticism och vetenskapstro samt en faibless för allting amerikanskt, och av modern en viss bestämdhet samt smak för starkvaror. Beträffande det sista sas för övrigt detta om Ballard, att han efter barnens utflyttning levde som i ett rus där i sin Sheppertonska villa, ensam med sitt skrivande i denna Londonförort vid Themsen, glad vid sin whiskyflaska...

Det var alltså barndom i det koloniala Kina men av kinesiska ting påverkades man föga; Ballard säger sig till exempel ha ätit kinesmat första gången i England efter kriget. Detta England målades för sin del upp som ett sagoland för den unge Jim via medier som A. A. Milne och Bill-böcker, och världsbilden var tryggt kolonial tack vare berättelser av G. A. Henty och Charles Kingsley. Att mötet med det verkliga England 1946 blev något av en chock säger sig självt: allt var nergånget, sotigt och pessimistiskt. ”Folk sa att de vunnit kriget men de såg ut som om de förlorat det” sa Ballard i "Kvinnors godhet", mycket talande. Och i memoarerna förvånas han vid ankomsten över storleken på engelska bilar, på dessa Austin Sevens och Morris Minors: han ser dem på piren och tror det är något slags kolvagnar för skeppsstuvning, han kan inte fatta att det är personbilar. Han var van vid lyxbilar av förkrigstyp från Shanghais societet som familjen ju tillhört.

Ballard sa till sin far att han ville bli författare och denne pragmatiker gav honom då rådet att studera litteratur. I den vägen insöp Ballard namn som Hemingway, Kafka, Joyce och Dostojevskij, samt läror som psykoanalys och ateism. Den skrikande påven i Bacons tavla sa honom t.ex att Gud var död, det blev paradoxalt nog något att hålla sig till i all osäkerheten. Surrealism och symbolism inom måleriet hade också sin inverkan (Max Ernst, de Chirico, Dali).

Övergången till medicinska studier hade för sin del ett viktigt inflytande på Ballards språk; här fann han ett förråd av metaforer han skulle bruka under åren. Och jo tack, vi har sett det: osökta infogningar av den ena och den andra kliniska latinismen möter oss här och där i texterna. Men låt oss inte klaga för visst är detta i enlighet med Projekt Ballard; det är bort från retorik, det är vägen till en ny skönhet via det till synes tekniska och väsensfrämmande, Verfremdung à la Brecht med vetenskapsspråket som medel.

Man förmärker en viss oro hos Ballard dessa efterkrigsår, en oro som inte bara hade med åldern att göra; det var författaren inom honom som ville ut. Han ville finna ett språk för att skildra det han såg i Cambridge, denna ärevördiga stad vars sedvanliga miljöer för honom bara framstod som ”ett cykelställ framför en gotisk kuliss”.



6. Flygets roll

Vi närmar oss nu ett subtema i Ballards värld: flygplan och allt vad därtill hör.

Han är alltså i Cambridge på 50-talet och han ger föga för stadens traditionella sidor; medeltiden och gammal kultur har aldrig sagt honom något (på vilket ännu ett exempel kan vara att en grünewaldsk korsfäst Jesus går bort, nej fram för en Jackie Kennedy med blodstänkt Chaneldräkt; sagt i "Kvinnors godhet"...). Istället grenslar han sin motorcykel och tar en sväng utanför stan – och där ser han en annan värld, med forskningsinstitut, kraftledningar och en amerikansk flygbas, med generaler skjutsade i sina stora bilar och B-47:or i skyn, allting påminnelser om Bomben som präglade detta 50-tal explicit och implicit. Och själv började Ballard nu få lust att ta tjuren vid hornen och gå in i krigsmakten, ta värvning för att själv kunna utöva titanisk makt. Den av flyget fascinerade pojken Jim (se ”Solens rike”, bra visat även i Spielbergs filmatisering) ville lära sig flyga Avro Vulcan ”med bitar av solen i lastrummet”...

Som vi sett tog han sig till flygvapnet vad det led. Som RAF-aspirant lärde sig Ballard flyga skolplanet North-American Harvard, svenska Sk 16. Detta var en stabil kärra, ett enmotorigt propellerplan som blev sinnebilden för flygplanet för vår hjälte. RAF fick nu klara sig utan pilot Ballard, men för författaren Ballard var flygskolan en ovärderlig erfarenhet; flygandet blev med tiden ett av Ballards förhållningsätt, flygplanet etablerades som en av ballardvärldens omisskännliga hieroglyfer. Texter som ”Low-Flying Aircraft”, "The Unlimited Dream Company", ”Memories Of The Space Age” och ”My Dream Of Flying To Wake Island” har samtliga flygplan och flygning i centrala eller perifera roller. I den sistnämnda förekommer till exempel uppgrävningen av ett flygplansvrak från andra världskriget, friläggandet av en störtad Messerschmitt 109 ur en engelsk flodbank, och något liknande har författaren tillåtit sig att lägga in i ”Kvinnors godhet”, denna självbiografiska roman: i ett av slutkapitlen stöter man på en störtad Spitfire i leran vid en flod. Utgrävandet visar att piloten sitter kvar. Begravningen av dennes kvarlevor gestaltar sig sedan till en symbolisk begravning av Ballards krigsminnen, hans krigsvurm och flygvurm, hans förhållande till Kina och Japan och allt; med på begravningen är nämligen en koreansk trafikpilot som får representera Österlandet och allt vad det står för hos Ballard.

Kanske är detta manierat och tillgjort, kanske är det ”på gränsen”, lite övertydligt. Men påhittad eller inte bär scenen på visst patos; den låter oss förstå hur författaren ser på sitt liv, hur han på 80-talet var redo att begrava sina krigsminnen och gå vidare. Ett skolexempel på symbolism om inte annat, hieroglyfskrift inom ett skenbart realistiskt narrativ.



7. Vad återstår?

Jag närmar mig slutet på detta inlägg, så vad återstår att säga?

Man kunde förvisso nämna ännu ett subtema, nämligen naturens roll i Ballards texter. Visst har han ingående skildrat teknik, modern stad och allt det där, men parallellt går en viss fascination för vild natur. Se till exempel ”The Iluminated Man” (förstudie till ”The Crystal World”), ”The Delta At Sunset” och ”Storm-Bird, Storm-Dreamer” samt romaner som ”The Unlimited Dream Company” och ”The Day Of Creation”; i alla dessa spelar vild, okontrollerad natur en roll, ohämmad växt som symbol för det hotfulla men även gåtfulla. ”Åter till naturen” skymtar i bakgrunden, här finns en framtid för oss alla tycks Ballard säga, men den sanna fascinationen infinner sig inte hos mig när jag ser dessa drömscenerier. Kanske har jag tagit för lite LSD (Ballard å sin sida tog drogen experimentellt på 60-talet, se ”Kvinnors godhet”), kanske vill jag så mina frön i en rikare mylla.

Ballards vilda natur vissnar på grenen: drömmar odlade på nihilistisk grund måste gå i kvav tycks det mig. De är i sanning artificiella paradis, sådana där drogländer som Baudelaire talade om...!

Allra sist några ord om den ballardska stilen som förvisso kan förbrylla. Som redaktör för magasinet Ambit körde han till exempel en hård linje, han sa sig vilja bli kvitt poesin var han än fann den. Detta må rimma med hans eget oeuvre (= bort med retorik), och ska man nämna extrema exempel får det bli sådant som ”The Index” och ”Answers To A Questionnaire” samt kortromanen ”Pangbournemassakern” – för här är det rena listor, ren rapportprosa. Annars tycker jag att Ballard i de flesta andra verk, även de formmässigt originella ”Skändlighetsutställningen” och ”The Terminal Beach”, har dragning till den sedvanliga retoriken, denna den engelska prosans styrka och svaghet. Man njuter förvisso av språket, Ballard kan dess hantverk, men varför han inte haft credot ”get rid of the poetry” djupare inristat i hjärnbarken övergår mitt förstånd.

Så om jag får polemisera en smula: han skulle ha låtit hieroglyferna fått tala mer oförmedlat, inte intellektualiserat över dem så som han så ofta gör; han hade viss oförmåga att kalla en spade för en spade denne Ballard. Å andra sidan måste väl en prosaist få ha lite roligt också, få utnyttja mediets möjligheter – för det var inte filmscenarios han skrev, det var noveller och romaner. Då må det kanske förlåtas att han, bortom alla moderna perspektiv, all medicinsk jargong, alla neologismer och djärva sammanställningar, kunde låta förfärande traditionell. Var det månne barndomens Dickens, A. A. Milne och G. A. Henty som sken igenom...? Men man kan inte hoppa över sin egen skugga sägs det, ens modersmål bär på vissa troper man har svårt att undkomma; Ballard försökte åtminstone styra fri från dem och det är mer än man kan säga om hans generationskamrater. Jag vet ingen engelsk författare som likt Ballard banat ny litterär mark som han gjort.

Möjligen är han originell även i ett europeiskt perspektiv, ja i ett världslitterärt perspektiv. Nu är det för sent att snacka Nobelpris, men Ballard syns mig vara mer än en sedvanlig författare, han är i mångt och mycket sin egen genre. Han har likt Lovecraft och Kafka gett upphov till ett eget adjektiv – ballardiansk – och detta må vara ett omisskännligt adelsmärke för en författare. Han är beyond cathegory och kan i slutändan bara karaktäriseras med ett cirkelbevis: Ballard är framför allt Ballard.



Bibliografisk not

Principen för årtals nämnande och titlar har ovan gjorts så som det fallit sig praktiskt; har till exempel en svensk titel varit mer bekant än en engelsk har denna använts, men jag har inte slaviskt nämnt svenska titlar. Men för en bättre överblick, härmed en lista på nämnda verk med originalutgivningsår plus förekommade svensk titel och utgivningsår. Reservationer för eventuella fel och utelämningar.

Noveller
The Concentration City, 1957
The Voices Of Time, 1960
Billenium, 1961
The Terminal Beach, 1964 (på svenska som ”Slutstranden” i Nova SF 3/84)
The Illuminated Man, 1964
The Delta At Sunset, 1964
Storm-Bird, Storm-Dreamer, 1966
My Dream Of Flying To Wake Island, 1974
Low-Flying Aircraft, 1975
The Index, 1977
News From The Sun, 1981
Myths Of The Near Future, 1982
Memories Of The Space Age, 1982
Answers To A Questionnaire, 1985

Samlingar
Vermilion Sands, 1971
Myths Of The Near Future, 1982
War Fever, 1990
The Complete Short Stories, 2001

Romaner
The Drowned World (1962)
The Wind From Nowhere (1962)
The Drought (1964)
The Crystal World (1966)
The Atrocity Exhibition, 1970 (”Skändlighetsutställningen”, 2007)
The Unlimited Dream Company, 1979 (”Drömbolaget”, 1981)
The Empire of the Sun, 1984 (”Solens rike”, 1986)
The Day Of Creation, 1987 (”Skapelsens dag”, 1988)
Running Wild, 1988 (”Pangbournemassakern”, 1989)
The Kindness Of Women, 1991 (”Kvinnors godhet”, 1992)
Super-Cannes, 2000

Memoarer
Miracles Of Life – Shanghai To Shepperton (2008)

- - -

Relaterat
Saab Kliszow
Ulf Björkman: "Ett liv i det blå"
USA kan inte längre kriga som förr
Möte med Mannerheim
Harlan Ellison
Bild: De Havilland Mosquito

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)