fredag 29 juni 2012

Cultösaurus Erectus


Nyss skrev jag om Blue Öyster Cult. Jag analyserade några låttexter med tonvikt på "Astronomy". Härmed lite mer om gruppen i sig.

Blue Öyster Cult hade en stabil line-up genom åren. Det var sångaren Eric Bloom i spegelglasögon, den vitklädde gitarristen Buck Dharma, "pale, frail" Allen Lanier på keyboards, stadige Joe Bouchard på bas och så den mustaschprydde trummisen Albert Bouchard. 1981 skulle man turnera i England, men de övriga bandmedlemmarnas fruar ville inte att Als flickvän skulle få resa med, de ville inte ha henne i turnébussen. De gillade henne inte.

Så vad göra? Al beslöt sig för att hyra en bil och köra runt själv i England med henne, det skulle väl gå bra? Det är väl lätt att hitta där bland alla småvägar och byar för en som aldrig varit där förr? Inte? Nej minsann, det var inte så lätt. Han kom för sent till några gig. En gång kom han inte förrän det var tre låtar kvar, och i logen efteråt utbröt ett gräl. Hårda ord utväxlandes och Al sparade inte på krutet - men trots att han bad om ursäkt senare var det över. Han kickades och påbörjade en solokarriär. Idag spelar han i New York-bandet The Brain Surgeons. Några stadionspelningar är det inte tal om längre - men det är det inte för BÖC heller, de lever och har hälsan men spelar på smärre ställen än förr.

Blue Öyster Cult bildades 1967 som Soft White Underbelly. Sedan bytte man namn till Stalk Forrest Group. Och sedan blev det BÖC - men det var lite senare, när de hippa journalisterna Richard Melzer och Sandy Pearlman blivit involverade med gruppen. Det hela var i alla fall i Upstate New York, och sedan flyttade man antagligen till The Big Apple, och gruppmedlemmarna var de ovan nämnda. Eric Bloom blev för sin del bekant med grabbarna 1968, han var en ball typ som gärna fick hänga med dem, en budotränande sf-läsare och MC-kille. Dessutom ägde han en van, som blev avgörande för hans värvning till bandet: man behövde den för att frakta instrumenten i.

Gruppen bodde i ett hus och man repade i källaren. "It was a real hippy kinda scene" (säger Bloom i artikeln "Reaping the Benefits" i Classic Rock 7/2006, av Sleazegrinder). "Meltzer and Pearlman were writing, and there were piles of manila folders full of lyrics lying around, so everyone was taking these piles of lyrics and writing music to them. And that's how the band really started."

Det låter som en kreativ miljö, ett skönt plejs. Relativt ovanligt också med texten som föregår musiken, texten brukar ju ofta skrivas efteråt, även om det såklart förekommer av och till genom hela rockhistorien. Pearlman var en sann visionär; han skrev för hippietidningen Crawdaddy, men han var ingen peace&love-fanatiker utan hade mörkare stråk, han insåg att Altamont hade förändrat rockens milieu och att det nu krävdes en ny saklighet, om än med ockulta undertoner. Med BÖC hade han en tacksam skara att arbeta med; de hade intellektuell bakgrund, hade gått på college (Al och Dharma på det tekniska Clarkson College i Potsdam, NY, den street-smarte Bloom på ett annat) och fattade vad Pearlman målade upp i sin science fantasy-värld. Texterna må ha varit nonsens ibland men det är en god tradition det med, det har jag nämnt förr här på bloggens musikinlägg. Spontanistisk lyrik: "Beers and barracuda, reds and monocaine"...

- - -

Pearlman hade idéer om scenbilden, hur bandet skulle presenteras. Alla skulle från början ha haft alias som "Buck Dharma" (som egentligen hette Donald Roeser), men det där föll bort av olika skäl. Al skulle till exempel ha hetat "Prince Omega". Han gillade nog detta namn men det blev inget av detta upplägg. Det var inte menat att hända. Man var inte Kiss. En del smaklösa kläder och S&M-attribut präglade också gruppen, men till slut la man av allt det där och klädde sig tämligen normalt (se baksidan på "Spectres"). Kvar blev endast Blooms läderoutfit som Pearlman sa han skulle skaffa; det må ha gjorts på en bögaffär, men å andra sidan hade ju Elvis '68 och Jim Morrison också varit läderrockare så det var en gammal fin tradition vid det här laget.

Man började spela ute i början av 70-talet. Man öppnade för The Byrds och Mahavishnu Orchestra på sin första turné, men allt lät uselt. Man var tvungna att tänka om helt och hållet. Basisten Joe Bouchard ska ha varit en samlande kraft vid den här tiden. Man måste sätta mer edge på materialet och det gav resultat; den första plattan från 1972 (den liksom merparten recenserad här igår) låter proffsig, det är fart och fläkt och ljus och skugga. Strax före utgivningen blev man erbjudna att vara förband åt Alice Cooper och därifrån tog allting fart.

Toppen nåddes med "Secret Treaties" från 1976, där "Don't Fear the Reaper" blev en monsterhit. Följande skivor gick hyfsat och man spelade på arenor, men 1981 började det vända till det sämre. "Burning for You" och "Joan Crawford" från "Fire of Unknown Origin" lät man i och för sig göra videos till, lågbudgetgrejor som gick en del på MTV, lättsmält metallpop. Till sommaren var det så Englandsturnen som nämndes i början. Al fick sparken och en roadie fick trumma på uppträdandet på Castle Donington (en stor festival kallad Monsters of Rock); man frågar sig hur denne råddare klarade Als intrikata trummönster, mer invecklat kan det knappast bli; ett slags jazzstil.

Spelningen gick dåligt, soundet var uselt, och till råga på allt fick man en minnesplakett efteråt, som tack och adjö efter tio år i branschen. En god tanke kanske, men i aktuellt läge var det droppen som fick bägaren att rinna över; Bloom slog sönder tavlan och hoppade på den, lät den allmänna frustrationen gå ut över denna symboliska gåva...

Det tidiga 80-talet är ju känt som metallens revansch, hårdrockens återkomst, men för vissa band var detta en svår tid: Slade, Kiss, Thin Lizzy, Uriah Heep, Led Zeppelin - och BÖC. Att det fanns många hungriga band på gång innebar ju också att konkurrensen ökade, och BÖC hade inga nya idéer för tillfället, "vi kunde inte återuppfinna oss som Madonna" sa Bloom. Så 80-talet gick halvknackigt och till slut hade man inget kontrakt, och kvar var endast Bloom och Dharma. Sedan fick man visst kontrakt igen och gjorde några CD:s från 1998 och framåt, och då var även Lanier tillbaka. Draghjälp fick man även av Saturday Night Lives sketch, den med Christopher Walken som producent när bandet ska spela in "Don't Fear the Reaper"; det är härifrån "More cowbell!" blivit ett slagord. Finns på Youtube.

Än idag turnerar bandet skrev Classic Rock 2005, och kanske håller man ännu på 2008. I så fall blir det 40-årsjubileum när som helst. Man spelar en 70-80 gig per år och är sååå lyckliga. "It's not a bad job" säger Eric Bloom där han ligger utsträckt på sin Harley Davidson, "not a bad job at all."

Pearlmans vision för bandet var "the thinking man's rock band", och det lyckades han med. Och bandmedlemmarna var förvisso sanna intellektuella. En gång kom en journalist backstage och såg dem alla läsa böcker, och trodde att det var något slags påfund:
- What's going on here? Is this a set-up?
- What do you mean? sa Bloom.
- Well, you're all reading books!
- Well, yeah, that's what we do...
Relaterat
Accept: Breaker
Judas Priest
Skvalmystik
Kopisten i Babylon
Melinas resa

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (89) abbm (6) abbX (4) agajan (5) ahma (6) aktuellare böcker (35) aktufall (5) alga (3) Andersson (2) Antropolis (17) apatia (10) ar (34) att vara Svensson (217) Ballard (11) begr (5) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (19) bild (10) bim (12) bing (298) biografi (22) bloggish (56) Blue Öyster Cult (4) camo (6) Castaneda (21) conspi (20) d-icke (2) Den musiske matlagaren (16) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (39) en gatas melankoli (10) En novell om Babylon (4) eso (4) esoterica (123) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (43) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (3) historia in nuce (157) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (70) islam (6) italia (3) japan (4) Jünger (79) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (18) Kristus (25) kuro (2) libyen (19) link (38) lite litteratur (101) ljus (6) Lovecraft (14) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (43) multiversums mytolog (5) natio (64) Nietzsche (4) niven (4) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (57) pil (5) poesy (31) politikka (199) pr (60) pred (3) Priest (14) prophecy (24) rymd (13) sanskrit (9) sf man minns (97) small candies (124) Smaragdeburg (5) speng (21) stein (5) Stratopias gåta (80) survi (6) sve (31) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (4) symbol (4) Syrien (17) tempel (30) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (19) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (3) vju (4) zeppelin (2)