tisdag 3 maj 2011

Recension: "Kaninbibeln" (1957)


Mycket bly i luften, järnvägslaster trotyl som landar i förterrängen, naftalin och tjära och vått ylle. Ja sicken värld man lever i, vilken titanisk barnkammare man växte upp i: pappa som reservofficer och själv lärde man sig läsa med "Det röda massanfallet" och "Kaninbibeln". Den senare är även känd som "Soldaten i fält" eller "SoldF" årgång 1957.




"Kaninbibeln" ger en bild, en världsbild kan man säga: en bild av en värld där man både hade ridhästar och atomvapen, där man både cykeltolkade och fick understöd av jetbombare. En hård värld där man uppmanas "störta över dem och skjuta ner dem med k-pistarna" samt "skjuta chefen först". En värld där markgas "ger sig till känna som glänsande droppar på marken, som färgfläckar på blad, barr och örter eller som en skimrande hinna på vatten, jord och stenhällar".


Man kan citera mycket här. Och man kan ironisera. Men elementärt är detta en innehållsrik, vederhäftig bok. Till exempel sägs i kapitlet om anfall, en veritabel novell, att anfall handlar inte bara om att slå en motståndare, det kan även röra sig om att slå sig ur en inringning. Därför bör man öva anfall -- och det är bra sagt, det är ett memento för dem som ansåg att lilla Sverige inte borde leka stormakt och öva anfall.

Intressant är citaten av militära storheter i början av boken. Bland annat Stalin: "Underlaget för den inre halten och motståndskraften hos Röda arméns förband är disciplinen." Vi var inte stalinister på den tiden men märkligt är hur fienden påverkar även sin motståndare, vi influerades av den stalinistiska mentaliteten vare sig vi ville eller inte. När jag såg filmen "Gula Divisionen" om svenska J 29-piloter med Hasse Ekman i spetsen, tänkte jag för mig själv: denna film är stalinistisk. Soliga skyar, skimrande jetplan, det behövs bara att man byter ut kronmärkena mot röda stjärnor så hade filmen i stort sett kunnat visas i Sovjet samma tid. Om ni förstår vad jag menar.


Man citerar även den brittiske generalen Wavell: "Vad som främst behövs hos en god soldat är uthållighet och hårdhet." Ord och inga visor. Man citerar även något av Patton. Denne är intressant på ett annat vis, eftersom ett av hans påfund finns återgivet i boken, nämligen eldmarsch. I kapitlet Striden läser man hur denna utförs med gruppen på skyttelinje och elden avgiven antingen som höftskott eller jaktskott mot upptäckta mål. "Eldhastigheten ska vara ett skott (vid kpist en eldskur) på vartannat-vart tredje steg." Kanske kändes det mäktigt att framrycka så där på övning, att gå och skjuta för skjutandets skull, men för en småstat var det nog inte helt rätt metod att lära ut. En viss G. Borg kallade eldmarscherande soldater för "dessa vandrande musikanter" och det säger allt tycker jag.

Jag slås av den omväxlande layouten när jag bläddrar i boken: skämtteckningar och realism sida vid sida, schatteringar och snitsiga tabeller. (Klicka på bilderna för förstoring.) Vad gäller Krakel Spektakel-gubbarna så tror jag att de delvis var missriktade mot sin publik, vresiga bassar som ska lära sig fältlivets elementa. Jag menar, måste man läsa en viss bok så skiter man väl i om där finns roliga gubbar eller inte. De kan få rakt motsatt effekt, dvs läsaren retar upp sig på dem. I senare utgåvor av SoldF (1972, 1986) försvann ju också alla cartoon-gubbar vilket visade att arméstaben hade lärt sig den läxan. Men som grafisk skapelse, ja som klassisk bokkonst får man nog säga att SoldF 1957 försvarar sin plats i den svenska kulturhistorien.




Relaterat
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
SoldF 1986

Inga kommentarer: