fredag 20 juni 2008

Väinö Linna: Okänd soldat


Gud är som var och en vet allsmäktig, allvetande och fjärrsynt i sin vishet. Sålunda hade han en gång i tiden låtit en skogseld bränna ner tiotals hektar kronoskog på en sandmo nära staden Joensuu. Sina vanor trogna lade människorna manken till för att hindra honom i hans uppsåt, men orubbligt svedde han av ett så stort område som han ansåg behöva för sina framtida göromål.

Den förste som upptäckte den allsmäktiges förtänksamhet var en överste. Han var stabschef i en armékår och fann det avbrända området utomordentligt väl skickat till förläggningsplats. Finlands vinterkrig var utkämpat, det bästa hittills av alla krig, ty där utgick båda parter som segrare. Finländarnas seger var dock såtillvida mindre som de måst avträda landområden åt sina motståndare och dra sig tillbaka bakom nya gränser.


En sådan inledning, vilken ingress. Lagom sockrad för att dra in läsaren för att varsamt bereda honom på den storm som ska komma.

Det handlar om "Okänd soldat" av Väinö Linna. En roman som har allt - nästan allt. Vad den saknar kommer jag till; först kan vi ju se till vad den faktiskt har. Och den har som antytts en ledig berättarstil, men inte påfrestande så. Kåserandet försvinner nästan helt när striderna drar igång. Och man bestås i narrativet många fina porträtt: Rokka och Hietanen, Vanhala och Leto, Kaarna och Lammio. Känns de inte som folk man träffat IRL, så säg?

Linna kan skildra naturen:
Småningom grydde en grå, eländig morgon. Regnet hade upphört, men dess ymniga väta genomdränkte alltjämt hela landskapet. Det droppade från granarnas grenar och deras våta stammar skymtade som svarta silhuetter i den bleka gryningsdagern. Mannarnas kläder blev genomblöta i gräset. Varje ris och varje blad som man rörde vid gav ifrån sig en iskall liten skur. Otaliga spindelnät fastnade på händer och ansikte i buskagen och det höga gräset.
Detta påminner mig om mina västerbottniska skogsår: när man jobbade i skogen en dag, det regnade och man hade glömt regnrocken...

Han har alla hästar i stallet den gode Linna, alla indianer i kanoten. Med säker hand för han oss längre och längre in i Fjärrkarelen, längre och längre bort på öde moar mot det hägrande målet: Petroskoi, Onegastaden som döptes om till Äänislinna ("Onegaborg") när den erövrats. Så blir det vinter och ställningskrig, och det blir reträtt - och allt känns autentiskt, detta är finska fortsättningskriget.

- - -

Linnas roman är sinnebilden av detta krig. Men samtidigt är den en symbol för alla krig, för soldater och fronttillvaro och jargong och ond, bråd död i alla tider och alla länder. Den är arketypisk.

Som sagt: denna roman har nästan allt.

Vad saknar den då?

Jo, detta: kartor!

Linna kan nämligen skildra operationer, han kan det här med infanteristrid. Det är inga stackars små patruller han nedlåter sig till att teckna, inte återigen detta "ett gäng grabbar på äventyr" som krigsstoryn ofta hänfaller till. Linna var underbefäl och visste vad han talade om. Han försätter oss där, mitt i smeten, mitt i operationerna. Men just därför att han förmår greppa komplexiteten i striden, så blir texten ibland lite kryptisk. Man skulle behöva kartor.

I kapitel sex har man till exempel gjort en kringgång, hela bataljonen på en gåsrad, för att ta fienden i flanken. Men just på grund av denna marsch ut i tomma intet så vet man inte riktigt var fienden är, och under en nattstrid får man förluster under famlande i mörkret. Man skulle sända ut en patrull för att sondera, och den fick följande order av kompanichefen, som pekade på sin karta, en bild läsaren dock får klara sig utan:
- Tredje kompaniets andra pluton grupperar sej vid kanten av dendär kärrängen. Den har till uppgift att rycka fram till vägen, skära av den och bilda front västerut. Från norra hörnet av ängen går en stig till landsvägen, ser ni? Plutonen går fram på ömse sidor om den. Enligt spaningsrapporterna ska det finnas något slags lada på ängen, men ni hittar den lätt i varje fall. Tvåhundra meter härifrån snett framåt till vänster. Finns ingen möjlighet att ta fel. Om de redan har gett sig av, följer ni stigen och ansluter er till plutonen vid vägen. Från ängen är det ytterligare tvåhundra meter längs stigen till landsvägen. Ni kunde naturligtvis gå via första plutonen och fortsätta längs dess front till andra plutonen, men det är en onödig omväg, och dessutom är ettan redan invecklad i eldstrid vid det laget. Dethär är den kortaste och säkraste vägen. Någonting att fråga?
Det har inte patrullchefen. Men vi som läsare är lätt förvirrade, lite ute i det blå. Man skulle ha haft en kartskiss.

Nog för att man klarar sig. Man får ju följa soldaterna ut på patrullen, får se vad de ser. Militärsnacket enligt ovan, planerna och informationen om grupperingar och allt, blir för den sedvanlige läsaren till ett slags ornament, "något militäraktigt man kan hoppa över". Själv vill jag dock ha mer transparens än så. Men i så fall får man rita egna skisser.

- - -

Den nivå som "Okänd soldat" rör sig på, de operationer som Linna greppar, det är något unikt i krigsromanens historia vill jag hävda. En Maclean, en Mailer och en Hassel har helt enkelt inte samma koll, inte samma överblick. Ska man hitta nåt att jämföra med får det bli Jüngers "I stålstormen"; det är förvisso en memoar, men den har också denna suveräna bild av läget, detta behärskande av den värld som heter kompaniets strid - och därutöver (bataljonsnivå).

Linna kan skildra strid. Han vet vad säkringar, flankpatruller, inringningar och utbrytningar är. Anfall och reträtt och blodsmak i munnen, sårade och döda, inget sopas under mattan. Boken håller loppet ut; man förs mellan hopp och förtvivlan, lever sig med i trotylstomen i de sista fyra kapitlen, skildrande finska arméns via dolorosa sommaren 1944. Den stillastående linjen 1942-44 skildras däremot bara en passant, här behöver man inte bli långrandig - men Linna bjuder såklart på guldkorn även här, i scenen med marskalkens födelsedag och festandet på olika nivåer: manskapet för sig, offar för sig. Hjärtevärmande bild ur folkens liv.

Så hur ska jag avsluta det här? Det får bli med ännu ett citat, en ouvertyr till en vinterstrid i december 1941, krigets första år, i slutet av offensivfasen. Vad som följer efter citatet är en klassiker i sig, en intrikat operation med höjdpunkt i Rokkas utplånande av ett ryskt kompani som försöker kringå dem. Det förekommer bland annat i Laines film från 1956. Men här citerar jag bara början till allt detta, en stilsäker kapitelingress. Linna kunde minsann berätta, han kunde strama åt den kåserande tonen när det ville sig:
Den klara kalla rymden var mättad av ett oupphörligt knatter, vrål och dån. Bataljonen trängde fram mot fiendens underhållsväg för att därigenom tvinga honom överge en by som han hade erövrat för över en månad sedan. Det hade varit långa och blodiga bataljer om den, men fienden hade inte släppt sitt byte. Nu skulle byn tas. Bataljon Sarastie hade fått en kategorisk order att avskära etappvägen och se till att den också förblev avskuren.

Krönet på Flinten, den kala kullen bakom till vänster, kokade under en eldkoncentration av tungt artilleri. Resterna av en gränsjägarbataljon hade till slut, efter tre fåfänga och blodiga försök, lyckats bita sig fast där. Sluttningarna var beströdda med lik, för fienden hade inga reträttmöjligheter och striden blev följaktligen oerhört bitter. Den goda andan bland gränsjägarna tålde tre misslyckanden, och då det fjärde försöket förde dem upp på kullen stupade sibirierna i sina gropar utan att en enda man gav sig. Nu trummade fienden häftigt på med sitt artilleri, och där mitt i virrvarret bland liken låg gränsjägarna och tryckte apatiskt med skräck i hjärtat.

Kullen, som slumrat i ro sedan urminnes tider, hade plötsligt blivit mycket viktig. En smal blåådrad hand hade pekat ut den på kartan: Att ta den är en absolut förutsättning för att byn ska kunna erövras. Den behärskar kärrområdet på en kilometers radie, och det går inte att skjuta fram en kil alltför långtifrån, det skulle bli svårt med tillförseln och den kunde lätt bli avskuren.

"Förutsättningen" var alltså uppfylld, och bataljon Sarastie hade börjat sin framryckning.


Relaterat
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
SoldF 1986
Eld och rörelse
Den omöjliga friheten
Det sista flankanfallet

11 kommentarer:

Mårten sa...

Linnas mästerverk i modern samtidsskildring. Vi läste den i skolan , och en hel del vet jag tog den inte på alllvar. dom trioded detta var fiction. Jag har däremot hört så mycket från de som vart med att Linnas mästerverk känns som en pseudo-händelse...

Anonym sa...

Det enda (enda!) som irriterar mig i min svenska version av detta mästerverk är översättarens ibland krampaktiga försök att överföra den finska dialekten till svenska. Det blir liksom varken hackat eller malet och fungerar mest som eviga stoppklossar i läsandet.

Men visst.

Ett mästerverk!

AndersB

Svensson sa...

AndersB: visst är Rokkas mfl dialekter irriterande. Det blir övertydligt, en överbegåvad akademikers förspillda möda: N. B. Stormbom hette översättaren.

Anonym sa...

Vad vore alla Väinö Linnas böcker i svensk översättning utan Nils-Börje Stormboms geniala
grader av hög- och låg-språk. Språket i sig självt står för större delen av karaktärsteckningen eftersom det är så mycket, men så korthuggen, dialog.
Svensson, din åsikt om Stormbom som en övertydlig, överbegåvad akademiker är ett totalt bomskott.

Anonym sa...

Stormboms text (och Linnas original) med alla überdetaljerade dialektismer ger inte mig något. Jag fattar knappt hälften av vad Rokka säger och då är något fel.

/svensson

Anonym sa...

Läste boken första gången på 80-talet. Har sedan läst om den ett flertal gånger, senast förra veckan. Senaste gången läste jag tålmodigt igenom det dialektala och det gav en helt ny dimension till boken. Enligt mig den bästa boken i världen. Osentimental, djup, ytlig, spännande, kärleksfull och ett historiskt dokument över världens bästa armé (den finska). Gunilla

Anonym sa...

Det är ju så med klassiker: även vissa svårsmälta bitar lär man sig gilla efter ett tag.

Jag läste några kapitel av boken tidigare i år. Det kändes inte helt rätt - men vad jag sagt i recensionen står jag för, den ÄR en klassiker, och det är inte omöjligt att jag en dag kommer att läsa om hela verket, med all dialog och dialekt. Man kan liksom inte "redigera Mona Lisa", man måste ha allt eller inget. Så att säga.

/svensson

elina sa...

Min nu döde far var en av Linnas personer i boken. Det var intressant att höra honom och läsa boken vilket inte alltid sammanfaller. En bok är en bok ... författarens rätt att skriva sin version.

Fri pdf sa...

Tack för det Elina.

wilpuri sa...

"Äinislinna" borde vara "Äänislinna", efter Onega sjön, som på finska heter Ääninen.

Svensson sa...

@wilpuri: Tack för påpekandet, nu har jag ändrat.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)