söndag 18 maj 2008

Den Sjungande Sjustjärnan


Härmed en fristående novell rakt ut ur det obetingade. Det är en legend, en myt, en flärdfull liten staxabraxare... med gåtfulla tongångar att beledsaga den... så här...



Han var klädd i vadderad hatt i blått siden, grön tunika med vinröd surcot, svarta stövelkängor och, som pricken över i, ett flätat skärp av gyllenläder. Han var mästare i Den Sjungande Sjustjärnans Orden. Man var i sin sammanträdeslokal, en spatiös historia med taket uppburet av genomskinliga kristallpelare. Salen var fullsatt med adepter och lärjungar.

Mästaren gick upp i pulpeten, ögnade auditoriet och sa:

- Vi har haft en lång tid tillsammans, ni och jag. Jag har lärt er allt jag kan, lärt er allt ni behöver inför övergången till Den Andra Sidan, till det stora okända beyond the Beyond. Ni ska passera genom Porten till en annan värld. Nu gäller det att minnas vad jag lärt er: att gå fria och lätta, att släppa efter, att inte hålla fast vid era liv här på denna sidan. Ni ska träda fria genom livets port och lämna allt bakom er.

Man befann sig i Villonia, en grönskimrande ö i ett azurblått hav. Från sina sedvanliga rokkanska länder hade adepterna kommit, man hade lämnat livets ävlan bakom sig för att kunna möta döden med bevarat medvetande. Här hade man levat ut sin sista tid inför portpassagen, här hade man lärt sig avskudda livets smuts.

Idag skulle man gå genom porten. Men även själva Ordesmästaren skulle träda igenom, han skulle avsluta skolans verksamhet genom att själv gå över.

- Mina barn, sa Mästaren, det är dags! Res er och följ mig!

Alla reste sig och följde Mästaren genom en korridor behängd med gobelänger, via en rotunda med ett takfönster där ett silverne ljus silade ner, så vidare till ett kakelklätt bassängrum och sist ut på en innergård där målet tronade, en vit port vars inre var lysande gyllengult. Utan att tveka trädde man in i ljuset, en efter en med Mästaren i täten.

Snart var alla försvunna. Alla? Nej, för tre adepter hade stannat kvar, tre kaippare i slutet av processionen, tre sammansvurna vid namn Gias, Teron och Evad. Den förste var svärtskäggig och snedmynt, den andre var ljushårig och hade långa armar, och den tredje såg ut som folk gör mest: rödhårig och fräknig. Alla var klädda i blå särkar och kalotter.

Från innergården återvände de till bassängrummet, och där satte de sig ner att rådslå.

- Nu kan vi bli världens herrar, sa Gias. Mästaren har gått över till andra sidan. Nu är det bara vi som har kunskap om mysterierna, om hemligheter och esoterica. Dessa kan vi grunda en kult kring på fastlandet, ett hemligt sällskap; vi värvar medlemmar och låter dem successivt få veta mer och mer, successivt nå nya nivåer av initiation. Vi kan locka furstar, rikisar och vackra kvinnor att bli medlemmar. Hemliga sällskap har alltid lockat människan.

- Du talar sant, sa Teron. Vi seglar till fastlandet, köper ett tempel, och drar igång ruljansen, hyllar gudar och läser heliga texter. Och börjar med lektioner i ontologi och mytologi för dem som är intresserade - mot en avgift.

- Ackurat, sa Evad, betalt ska vi ta. Jag förstår mig inte på lärare som gör 'et gratis, som Mästaren här. Nej grabbar, dags att sno åt oss lite bokrullar i bibblan, och sedan stoppar vi på oss lite juveler och annat som är lättburet. Sedan tar vi ett fartyg och seglar till fastlandet!

Sagt och gjort; man stal böcker och skatter och gav sig av till rokkanska fastlandet, där man snart vandrade in i staden Jutrikon. Här fick man tag på ett tempel i en grön lund, med en bäck rinnande intill och med blå berg i fjärran. Man började sin undervisning och lyckades förvisso få många adepter, rika adepter. Man blev en makt att räkna med.

Men vad man inte räknat med var Ordensmästaren. Sedan denne gått över, passerat till andra sidan, hade han upphöjts till en deva, ett övernaturligt väsen. Från fjärde dimensionens allnärvaro såg han trojkan förfela esoterismen, göra den till ett maktmedel. Så fick det inte gå till!

Mästaren trädde bort i skimrande ljus, i fyrdimensionell eter. Kring sig samlade han lysande själar, själva de adepter som passerat porten med honom. Han sa till den:

- Vänner! Ni har alla nått himlen, nått frid och ro. Men bara temporärt, för ni måste leva några liv till för att nå fulländning. Men ett sätt att rena er karma är att återigen inkarneras på jorden, i det sköna Rokkana, och där utföra en uppgift: utplåna den sekt som Gias, Teron och Evad grundat i Jutrikon. Deras doktrin är baserad på den godhet och skönhet som de lärt av mig på Villonia, men de har förvanskat den för sina snöda syften.

Mästaren avslutade:

- Så drag åstad och låt knyta era själar till ofödda foster, och låt er födas som människor i Rokkana ånyo. Välj goda föräldrar, fromma mödrar, och väx upp till fulländade mystiker - och bekämpa trojkans vilsegångna lära! I Den Sjungande Sjustjärnans namn: verkställ!

- Ja, mästare, sa själarna, och drog åstad med sin uppgift, att bekämpa Gias, Teron och Evads myskosekt. Det blev en kamp med stålblanka citat, sammansvärjningar, dimensionsresor och uppehöll i grottor och vattenrika dalar. Det blev en story om fagra kvinnor och onda, om gröna tigrar och flygande älgar, om marscherande härar och rungande fältslag, om ädelt vin i sköna läglar och helstekta vildsvin i djupa skogsgläntor. Det blev en legend om särkar och flärpor, om lustiga hattar och lösmustascher, om himmelsvagnar och ångbilar, om porrsugna sexbrudar och bromerade flammskyddsmedel, om trådlöst internet och galvansierad trådspik.

Med andra ord: det blev ett liv och ett kiv. På slutet besegrades De Tres alltför världsliga sekt och Andligheten vann, Fromheten segrade. Esoterismen, propagerad och torgförd av Mästaren, stod som triumfator i det fagra Rokkana.




Relaterat
Ambres
Lovecraft: The White Ship, Celephais, Polaris
Det bästa bandet: Judas Priest
Melina Starr, 35, kriminalinspektör (del 1)
Morgondagens barn

Inga kommentarer: