onsdagen den 23:e april 2014

Jordkrönikan, del 3: Aspekter på den äldsta jordhistorien

Det är dags för del 3 av Jordkrönikan. Det hela handlar om människans kosmiska ursprung och jordens äldsta historia. Allt sådant som etablerad vetenskap förnekar.

Index till alla delar



Jag har hittills talat om människans ursprung (för 6 miljoner år sedan i Plejaderna). Och om den äldsta jordhistorien (om Hyperborea, Atlantis och sådant, se här). Nu blir det fler aspekter på den äldsta historien. Plus ett perspektiv fram till våra dagar.

Jorden sägs av tregreaterpicture (= TGP) vara speciell. Hon ska i universum kallas för ”Guds skyltfönster”: här finns allt samlat, här finns mångfald i landskap och livsformer. Själva variationen av öknar, skogar, djungler och hav, och fåglar, fiskar, insekter och landdjur, på en planet, sägs vara unik. Därför har många arter velat lägga beslag på henne och därför har det utkämpats så många strider om henne.

- - -

En märklig uppgift (på svenska sajten stgermain, "Perspektiv på den nya verkligheten") är att jorden i sitt inre har en singularitet från vilken hela vår galax ska ha vuxit fram. Därför skulle jorden vara så speciell, i sin roll som fokus för galaktiska makter sedan urtiden. Och denna egenhet kan vara anledningen till att jorden inte ödelades på samma sätt som Mars, Venus och Pax. Den sistnämnda, även känd som Tiamat, blev som sagt asteroidbältet efter en atomvapenexplosion för 500.000 år sedan. Och att dagens Mars och Venus är obeboeliga vet vi. Mars sägs dock ha haft en humanoid civilisation fram till för 65.000 år sedan. Mer om Mars' roll i jordhistorien här.

I det inlägg ni nu läser handlar det om planeten jordens särart. Inte bara jordens djurliv utan även dess flora sägs vara resultatet av utomjordisk aktivitet. Solrosor och majs sägs till exempel av TGP ha förts in här från kosmiska nejder, med rymdskepp, av aliens, arla i urtid. Jordens själ, Gaia, lever i "5d" (= femte densiteten, andligt avancerad), men negativitet har dragit ner hennes kropp i "3d" (= tredje densiteten, nutida materialism och dualism). Men nu går det uppåt igen. Moder Jords kropp och själ kommer att återförenas säger TGP.

Möjligen har detta redan hänt. Enligt resursen Matthew så ska Gaias själ alltid ha varit på 5d men hennes kropp, planeten, var från och med Fallet för 12.000 år sedan till och med 2011 i 3d. Men 11/11 2011 steg även planeten Gaia upp till 5d. Mer om detta här.

- - -

Vi lever nu i Vattumannens tidsålder. De föregående tidsåldrarna, Oxen, Väduren och Fiskarna, sägs ha varit till för själar för att få uppleva dualitet (mitt-ditt, kropp-själ, bra-dåligt, jag här, Gud där osv). Individen separerades från Gud och jorden själv separerades från universum. En karantän beslöts. Medlemmar i GF (= Galaktiska Federationen) fick inte ha närkontakt med oss utan skulle bara bevaka oss på avstånd.

När Atlantis gick under föll jorden ner i dov materialism. I andlig bemärkelse fördes jorden neråt i vibration. Det var alltså för cirka 12.000 år sedan (en halv precessionscykel). Och på detta sätt tog asuras makten över jorden. Alla dess innevånare blev deras slavar och egendom. De gjorde denna värld till sin autarki: varje rymdskepp som skulle hit måste ha specialtillstånd från asuras. Detta var grunden för den kosmiska icke-interventionsklausulen. Folk hölls nere, vi reinkarnerade i en evig serie och förslöades.

Förr kunde man slippa ur autarkin (förverkligad med "the quarantine" = karantänen) genom ascension, ett sätt att släppa bandet med alla fysiska, eteriska, astrala och mentala verkligheter där asuras kan agera. Framöver kommer andra sätt att lämna jorden att erbjudas. Karantänen kommer att hävas.

- - -

Men jag går händelserna i förväg. Jag har nyss nämnt asuras, med termer som ”Anchara-alliansen” och ”A-alliansen” som synonymer. De är därtill mer eller mindre synonyma till annunaki, som jag nämnde i del 1 och som nu alltså återkommer i berättelsen. -- Annunaki, denna humanoid-reptiliska hybridart, var bara en av Anchara-alliansens parter. De hade som sagt redan varit här för 200.000 år sedan och skapat människan. Annunaki blev så hegemoner på jorden för 12.000 år sedan, när Atlantis föll. Men samtidigt hade vi ju Thoth och hans vänner som ville hjälpa till att höja oss, visat i Drunvalo Melchizedeks redogörelse
om utvecklingen på Atlantis.

Thoth och hans goda krets var i verksamhet. Men det var även annunaki. Annunaki ska ha kultiverat sitt välde över Mesopotamien efter Atlantis fall. 4.000 f Kr införde man nya teknologier vilket gav upphov till civilisationen. På zigguraterna man lät bygga visade man sig och lät sig dyrkas som gudar – och det såg man också ut som, denna mänsklig-reptiliska ras, över tre meter långa om inte mer. Man skapades själva genom mänsklig genetik från Sirius B och reptilisk genetik från Orion. Annunaki var underordnade Dracos reptilart.

Långt tidigare – för 100.000 år sedan – hade annunaki som antytt parat sig med jordiska kvinnor. Se härför 1 Mos 6: ”Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem sågo Guds söner att människornas döttrar voro fagra, och de togo till hustrur dem som de funno mest behag i.” Avkomman av dessa förbindelser blev halvgudar, långlivade sällar som grundade kungaätter. Det sägs att frimurare av 33:e graden måste komma från en sådan släktlinje.

- - -

Att manliga gudar (Guds söner, se ovan) parar sig med människor är även känt från grekisk mytologi. Även kvinnliga gudar är med och parar sig med människor (som gudinnan Selene med människan Endymion, och gudinnan Thetis som parade sig med människan Peleus vilket resulterade i Akilles, känd från Iliaden). Och även de grekiska gudarna ska ha varit annunakis. Om man då invänder att de aldrig uppträdde som reptiler, så är förklaringen att dessa annunakis har både ett reptiliskt och mänskligt DNA-paket som de kan skifta mellan. Även dagens avkommor av kungliga släktlinjer ska ha denna egenskap, att kunna skifta från reptiliskt till mänskligt DNA. Bara när de är upprörda eller tappar kontrollen skiner det reptiliska DNA:t fram.

Gudarna styrde människorna genom att blanda sig i deras affärer, antingen direkt (som i trojanska kriget) eller via allierade kungar. Eller via hemliga sällskap, som mysteriekulter (Isis-, Demeter- och Dionysoskulter) som sedan utvecklades till frimureri och annat. Men en motoffensiv mot sådant var ju, redan under antiken, uppträdandet av mästare som Buddha, Kristus och Hermes. Annunaki och andra maffiosis försökte sedan dra ner kristendomen i sin konceptuella kvicksand vid niceanska mötet 325, men Ljuset levde ändå vidare. Det är nämligen inkodat i människans DNA att vandra mot Ljuset och förena sig med Gud. Annorlunda uttryckt så är vår själ gjord av Ljus, så som jag sa i början av del 1. Eftersom människan har en själ söker hon sig automatiskt mot Ljuset.

- - -

Jorden var som sagt i karantän. Jorden var, på gott och ont, en region förbjuden för aliens att besöka. Negativa aliens bröt förvisso karantänen, men eftersom de negativa arternas aktivitet passade det dualistiska scenariot så lät Galaktiska Federationen (= GF) det hela ske. Negativism behövdes för att vi skulle utmanas andligt, utvecklas och höjas. GF höll i någon mån tillbaka oss (vi skulle visst inte få resa utanför jorden) men i övrigt så begränsade GF de negativa aliens inflytande om detta förstörde balansen alltför mycket.

Människan utvecklades från primitivt till mer avancerat, med hjälp av Uppstigna Mästare som Thoth och godsinta aliens. Vi kunde göra bra ifrån oss (skapa konst och musik) och sämre (kriga). Pengaekonomi och gudsbefriad vetenskap var sämre drag som kom att hyllas allmänt. Att vetenskapligt alstra fri energi är för sin del lätt idag (Tesla, nollpunktsenergi) men negativa grupper hindrar detta. – Jorden ska annars ha blivit känd som ”fängelseplaneten”; hit kom själar från hela universum för att spela ut sin dåliga karma. Och nu har detta i stort sett lyckats; vi är nu fria att ta nästa steg i utvecklingen.

- - -

De 12.000 åren efter Atlantis' fall var mörka. Men de hade sina inslag av Ljus, som egyptiska dynastier som försökte bevara atlantiska traditioner. Devas (= goda aliens, motsats till asuras) ska även ha intervenerat och skapat Kretas milda civilisation. Agartha- och Atlantis-nätverk ska dessutom ha gett impulser till den greko-romanska kulturen. Sedan kom Jesus, vars esoteriska ursprung är omtalat av Drunvalo Melchizedek (”The Ancient Secret of the Flower of Life”, 2000).

Elitklubbskrafter hämtar så, enligt uppgift, andromedansk förstärkning och förorsakar Roms fall och mörk medeltid. Agartha- och Atlantis-nätverket kontrar med renässansen 1000 år senare. Samma nätverk skapar upplysningen. Att sedan elitklubben co-optade denna rörelse är känt.

Blavatskys andliga offensiv 1875 var sedan ett sätt för Ljusets makter, som Uppstigna mästare, att verka. Planeten skulle väckas ur sin andliga slöhet. Modern esoterism tog sin början här. Elitklubben ska ha startat första världskriget som en reaktion mot detta. Och andra världskriget förbereddes av samma klubb 1937 för att åter förhindra väckelsen.

Tiden efter andra världskriget sågs GF intervenera med ufos och annat för att stävja kärnvapenutvecklingen. Människans månresa och nyandliga rörelser var av godo men mörkret stretade emot. Fenomenet Harmonic Convergence 1987 var dock en ljus tid: Sovjet började falla och kärnvapen skrotades. Och trots bakslag som 9/11 går Ljuset numera obevekligt fram.

Harmonic Convergence skedde för sin del 16-17 augusti 1987. Det var början på en era av fred enligt Mayakalendern, avslutande en serie av 22 cykler om 52 år, med summa 1144 år. 13 himmelska cykler gick från 843 till 1519. Då, med Cortes’ landning i Mexico 22 april, som var Quetzalcoatls återkomst, började nio helvetescykler, omfattande 468 år och slutande just 16-17 augusti 1987. Detta år såg som antytt genombrott i nedrustningen USA-Sovjet.
1987 började den 25-åriga nedräkningen till 2012. På midvintersolståndet 2012 började så en ny era av fred, varande 5125 år.

I nästa avsnitt ska jag studera Atlantis' historia.




Relaterat
Nollpunktsenergi och kristallteknik
Atlantis
Frimureriet är ett faktum
Cooper: "Behold a Pale Horse" (1991)
Sanningen bakom New World Order
Ett solrosfält i Spanien. Solrosen har utomjordiskt ursprung. Den teorin återges i detta avsnitt.

måndagen den 21:e april 2014

Jordkrönikan, del 2: Människan, galaxen och jorden

Igår påbörjades en följetong. Den heter "Jordkrönikan" och handlar om människans historia i relation till galaxen. Med mera, inom kategorin "oortodoxa teorier". Som detta med Atlantis, Lemuria och Hyperborea, som jag bland annat berör idag. Hyperborea ser ni på kartan ovan.

Index till alla delar



I förra avsnittet återgav jag teorin att människan uppstod på planeten Lyra i Vegasystemet. Det var i så fall för 6 miljoner år sedan.

Enligt teorin flyttade människan omsider till Plejaderna. Och med tiden blev hon indragen i ett galaktiskt krig.

Vad gäller det galaktiska krigets fortsättning kan detta sägas. Människan, än så länge levande i stjärnhopen Plejaderna, var del i Galaktiska Federationens kamp mot Anchara-alliansen. Den sistnämndas skapare hette visst Anchara, därav namnet. Detta A-gäng var som sagt åt det mörka hållet. Människan kom att delta i detta galaktiska krig som hade rasat i tiotals miljoner år. Det var hårda tider, krigen fortsatte synbarligen i evighet, men vi hade som sagt allierade av andlig styrka och Ljus.

A-alliansen var något av sf-berättelsernas grymma utomjordingar, med avancerade vapen och aggressiva arméer. Och detta har speglats i sf liksom i gamla sagor om kamp mot drakar, eftersom A-alliansen hade Dracos-reptiler i en central roll. Dessa narrativ och symboler existerar som mänskliga rasminnen, inkodade i våra gener.

Det hela var episkt. Det kan även ha speglats i gnostiska legender om ”krig i himlen mellan änglar och demoner”. För den Ljusa sidan blev fokuset Galaktiska Federationen, en som antytt ljus styrka. Sedan fanns det i denna galax andra ljusa samt neutrala och mörkare. Hat och förtal drev allt, rädsla och misstag, det insåg människan. Men hon insåg också att denna galenskap till slut måste upphöra. Under tiden skapade hon uppfinningar och strategier för att hålla ställningarna.

- - -

A-alliansen anföll planeter vars folk de förslavade och skapade mutantarter av genom genmanipulation. Asuras (= det gnostiska namnet på anchariterna/A-alliansen) hade sitt fokus kring en mörk planet, kretsande kring Rigel i stjärnbilden Orion. Här sägs en viss ängel ha fångats och deformerats till en hästskoformad varelse. Kanske var detta Anchara itself.

Ljusets makter å sin sida skapade sina eget hjärland av ljus. Det omfattade Plejaderna, Sirius A, Hyades, Betelgeuse (= Alpha Orionis), EL AN RA-stjärnporten i Orions bälte, Hästhuvudnebulosan i Orion, Vega, planetnebulosan M27 i Lyra, Alpha Centauri, Epsilon Eridani, Tau Ceti, Procyon, Arcturus och många fler. Lyra är stjärnbilden där stjärnan Vega ligger, i vars system mänskligheten först uppstod som utreddes i första avsnittet.

Asuras å sin sida höll till i planetsystem som kretsade kring stjärnor som Rigel (= stjärnan Beta Orionis), Alpha Draconis (en stjärna som var jordens polstjärna i gamla tider), Zeta Reticuli 1 och 2, Epsilon Bootes, Altair (i stjärnbilden Aquila), Capella (i stjärnbilden Auriga) och Barnards stjärna. A-alliansen (asuras) består av reptiler, men inte enbart. Dracos-arten är dock reptiler. Dess kungliga ras heter som sagt Ciakar och har vingar: med andra ord, arketypiska drakar.

Det galaktiska kriget nådde omsider jorden. Mer om detta strax, men först något mer om människan. Uppgifterna är främst från sajten thegreaterpicture = TGP.

- - -

Det finns fler arter än människan i galaxen. Det finns grå aliens (om vilka mer senare), det finns de nämnda reptilerna, det finns kattmänniskor, insektoider, amfibier och fågelarter.

Människan är en humanoid. Jag har redan talat om hur arten uppstod i Plejaderna. Men det finns människor på fler platser i vår galax och bortom. Bara i Plejaderna ska det finnas 40.000 underarter av människor. Det sa den plejadiska humanoiden Semjase när hon mötte jordmänniskan Billy Meier 1975. Hon var själv synnerligen mänsklig i framtoningen. Hon sa att hon och människor som Meier har samma förfäder – plejadiska förfäder. – 40% av arterna i vår galax är humanoida, resten är egentliga aliens = främmande väsen (kattmänniskor, reptiler, insektoider osv).

Jordens människor, homo sapiens, har inte utvecklats naturligt säger TGP. Vi har manipulerats genetiskt under historiens gång, från en begynnelse för 200.000 år sedan. Annunaki införde då sin säd i aphonor, så som Zecharia Sitchin berättat i ”Skapelsen i nytt ljus” (Berghs 1995). Sedan har genetisk intervention skett successivt, så att vårt DNA nu lär ha inslag från mer än 20 utomjordiska arter. Och då inte bara från humanoider utan även från de ovannämnda grå, reptiler, kattmänniskor och andra. Vi skulle därför kunna para oss med alla dessa arter...! Därför kallas vårt DNA kungligt. Det är mångkompatibelt. Emellertid kan vi glömma insektoiderna för med dem har vi väldigt lite gemensamt genetiskt.

Men, sägs det, vårt DNA har även gjort oss lite slöa och långsamma i vår andliga utveckling. De olika människoraserna – vita, svarta, gula – sägs alla vara resultaten av utomjordiska besökare som lämnat sina genetiska spår här.

- - -

Rymdkrigen nådde alltså omsider jorden. Jorden är för sin del en märklig planet. Den är 5 miljarder år gammal.

Kosmiskt är jorden känd som Terra eller Gaia. För en miljard år sedan ska de första besökarna ha landat här. Det var, sägs det, en grupp reptiler. I ett resonemang som påminner om Rudolf Steiner och Helena Blavatsky sägs den första civilisationen ha varit den hyperboreanska. Här fanns (enligt Sheldan Nidle i ”Your First Contact”) ett samhälle med intelligenta reptilväsen, dinosaurier och valliknande varelser. De sista ska ha levat på land – och varför inte, de är ju däggdjur som andas som vi. Fred rådde mellan dessa arter i miljontals år. Då kom besökare från Orion med mörka planer. Ett kärnvapenkrig ska ha utbrutit. Detta var åtta miljoner år sedan.

För två miljoner år sedan kom de första människorna hit. Man ska ha koloniserat jorden. För en miljon år sedan kom dock A-alliansen tillbaka och utplånade kolonin. Och för 500.000 år sedan kom en motattack från GF, då A-folkets bas, planeten Tiamat, sprängdes av GF (eller möjligen av A-alliansen själv) och blev asteroidbältet. Många andra små himlakroppar som Mars och Jupiters månar samt solsystemets yttersta planeter blev resultatet av denna smäll, liksom kometer och asteroider i vid omloppsbana runt solen.

- - -

A-folket ska vid denna tid, med Tiamats explosion, ha stört solsystemets hela struktur. Före denna tid var nämligen omloppsbanorna mer cirkulära. Jorden hade ett 360-dagars år med 24-timmars-dagar. Detta var ursprunget till den 360-gradiga cirkeln i geometrin. Nu blev planetbanorna mer ellipsoida. Men 360-graders-geometrin behölls av folket på Lemuria, en kultur skapad av plejad-människornas andra kolonisering av jorden vid denna tid (500.000 år sedan), vid deras återkomst efter det första debaclet.

Lemuria låg på en ögrupp i Stilla havet, med utgrening ner mot södra Indiska oceanen. Både Lemuria och det senare skapade Atlantis hade, sägs det, kontakt med utomjordiska civilisationer. Sedan kom konflikt Atlantis-Lemuria och Lemurias undergång. För 12.000 år sedan förstördes även Atlantis via oansvariga experiment: naturkatastrofer uppstod, som en spricka i jordskorpan och en tippning av jordens axel. Lemurianer och atlantider flydde ner i jordens inre, lika med Agartha, som är ett kapitel för sig. Men i korthet kan sägas om detta rike att man där lever i en högre vibration i en eterisk civilisation. I Agartha ska även finnas avhoppade annunakis och Uppstigna Mästare (ascended masters, folk som likt Jesus och Saint Germain genomgått ascension).

I nästa avsnitt blir det mer om jordens äldsta historia.




Relaterat
Jordkrönikan, del 1
Dokument: Atlantis
Andlig science fiction
Exopolitisk närvaro
Det finns 50 sjöormar i Loch Ness
Den försvunna kontinenten Hyperborea, avbildad på Mercators karta 1595.

söndagen den 20:e april 2014

Jordkrönikan, del 1: Början

Hoppas ni njuter av påskafriden. Härmed i alla fall en ny artikelserie. Det blir en teori om hur allting började. Plus lite mer. Jag kallar det hela "Jordkrönikan". Det blir en berättelse om hur människan uppstod, om hennes galaktiska liv och hur hennes liv på jorden sedan gestaltat sig. Källor till det hela är bland andra Billy Meier, Drunvalo Melchizedek, sajten thegreaterpicture och boken ”The Prism of Lyra” av Lyssa Royal och Keith Priest (1992). -- Hur många delar denna följetong blir vet jag inte. 5-10 eller så. -- (Vad gäller ontologin kring skapelsen här i del 1, så kan det bli lite repetition från följetongen om dynontologi. Se till exempel här.)

Del 1: Början [den del ni läser nu]
Del 2: Människan, galaxen och jorden
Del 3: Aspekter på den äldsta jordhistorien



Ska man skildra galaxhistorien och människans relation till den, måste man börja med skapelsen. Man måste börja i begynnelsen. I början.

Finns det då någon formel för hur allt började? Någon metafysisk utsaga som summerar början? Ja, det gör det. Den formeln är: JAG ÄR.

JAG ÄR... Detta är en allmän formel för tidlös esoterism. Den är formellt kristen; vi finner den i Bibeln. Det är som ”ego sum qui sum” i GT samt Jesu sju ”Jag är”-sentenser i NT, ”Jag är världens ljus” osv. Mästare som Jesus och Saint Germain använder JAG ÄR-utsagan ofta, liksom Gaia, Salusa från Sirius, ärkeängeln Gabriel med flera. Alla som är av ljuset interfolierar JAG ÄR-satsen i sina texter för att visa sin förbundenhet med tillvarons grund, med varat.

Det gällde som sagt begynnelsen, hur allt började. JAG ÄR har betydelse för skapelseberättelsen så som jag ser den. Det var ju så i begynnelsen att tanke mötte vilja – urtanke och urvilja – varvid Gud uppstod i ett glorifierat, självmedvetet ögonblick. JAG ÄR var den självbekräftande utsagan i sammanhanget. Den var både besvärjelse och bekräftan på att det skedde. Vad är det som är...? – JAG ÄR.

- - -

Vad hände sedan då, efter denna urhändelse...? Efter JAG ÄR som den kosmiska kreationen...?

Man kan säga: Gud levde säll som ett fulländat väsen. Han var tillvaron, varat, verkligheten. Sedan, för att lära känna sig själv ännu bättre, lät Gud den mer konkreta skapelsen ske. Gud strävade efter att uppleva sig själv genom uppdelning, genom separation. Och i den strävan, att utforska alla aspekter av den egna kreationen, inleddes ett steg neråt på den kreationella spiralen. Jag säger ”nedåt”, för i sig själv var ju Gud fulländad. Jämför här vad Shrî Aurobindo säger:
Existence that multiplied itself for sheer delight of being, plunged into trillions of forms so that it might find itself innumerably.
Och detta betyder, för att citera David Wilcock: ”When looking at your face in a mirror, you’re seeing the creator experiencing life through you.”

Men nu som förr kan vi återvända till Gud genom att erkänna det gudomliga ljuset inom oss. Det är ”der Vünklein der Seele”, själsgnistan. Vi är alla ljusvarelser som valt att inkarnera i materiell verklighet, men med vårt följande av Moder Jord upp till högre metafysiska nivåer har vi kommit närmare Gud. Genom att alla säger JAG ÄR stiger vi upp till en högre vibration. Vad som här exakt är högre och lägre kan man tvista om. Personligen har jag i alla fall tagit ställning för Gudsimpulsen inom mig genom att säga JAG ÄR.

- - -

Således: Gud är. Och han är en. Ett bergsmassiv har bara en topp, till exempel. Detta har sedan urminnes tider hävdats av den perenniala skolan från Platon över Plotinos till Augustinus, Thomas av Aquino, Mäster Eckart, Swedenborg, Goethe, Atterbom, Rudolf Steiner, C. G. Jung och Ernst Jünger.

Urgrunden är enhet. Inom perennial indisk filosofi talar man ju om ”icke-tvåhet”, alltså enhet. Det kallas advaitya. Den eviga, världsomspännande, perenniala filosofin erkänner en urkälla för varat. I ”The Ra Material”, även känd som ”The Law of One”-serien, uttrycks detta som ”all is one and one is all”. Man kan säga: vi återvänder till urkällan, till enheten, leds till ljus och högre verklighet av det gudomliga inom oss – av gudagnistan, ”der Vünklein der Seele” som jag nämnde ovan. Detta erkänns av alla västerländska mystiker, av abrahamistiska religioner, av hinduismen samt av goda delar av shamanismen och indiancredot (”The Great White Spirit”), så den formella basen för detta tänk är bred. Som antytt: världsomspännande. Ur årtusendes hängivenhet stiger vi alltså upp till en ny högtidlig ära, inte längre styrd av slentrian, tvång och kyrkopolikt, utan av fri vilja.

- - -

Som sagt skapade Gud universum i begynnelsen, genom att säga JAG ÄR. Sedan skapades materien, stoftet, genom uppdelningen. Och ”uppdelningen” var, återigen, vad som antyddes av Shrî Aurobindo: ”Existence that multiplied itself for sheer delight of being, plunged into trillions of forms so that it might find itself innumerably.”

Ur denna uppdelning, ur detta stoft skapades världar. Och på världarna uppstod liv. Livet hade transcendentalt ursprung; det var ljus av det eviga ljuset, av Gud. Ljuset levde i en högre dimension men gavs möjligheten att i separata former, kvanta, inkarnera materiellt. Varför? För att Gud skulle få uppleva separation och kunna utvecklas andligt. Gud tog av sitt eget ljus och delade upp detta i ljuskvanta, i separata livssammanhang. Dessa separata livssammanhang kallades själar. Själar är gnistor av det eviga ljuset som antytt ovan: Vünklein der Seele.

- - -

Människan uppstod för sin del först i stjärnbilden Lyra. Det skedde på den tredje planeten i Vegasystemet för 6 miljoner år sedan. Okroppsliga väsen (= själar) gick där med på att inkarneras som människor. Arten frodades och spred sig sedan till Plejaderna. I denna process stötte man på krigiska arter, från systemen Draco, Sirius och Orion. De plejadiska människorna mötte dock samtidigt vänligt sinnade arter med vilka man bekämpade Anchara-alliansen, som den krigiska grupperingen kallades. De ljusare arter som människan slog sig samman med kom att kallas Galaktiska Federationen.

Jag har nämnt Anchara-alliansen. Hädanefter kallas den alliansen, A-alliansen, anchariterna och asuras. Det är många a:n bland dessa synonymer, lätt att komma ihåg. Och utan att bli strikt dualistisk kan man, för läsförståelsen i denna krönika, säga: A-alliansen var ond, Galaktiska Federationen (GF) var god).

A-alliansen sägs ha bestått av humanoider från Sirius B med markant avlånga skallar (med en fackterm så var de dolikocefaler). Dessutom ska alliansen ha bestått av annunaki, ett ännu i vår tid omtalat släkte. Ödesdigra sällar detta...! Annunaki var enligt uppgift en humanoid-reptilisk hybridart från Orion. Även annunaki sägs ha haft markant avlånga skallar. Som en tredje part i alliansen fanns reptiler från stjärnbilden Draco. De mest egendomliga reptilerna var av arten ciakar, som hade vingar.

De negativa aliens från Sirius, Draco och Orion bildade som sagt Anchara-alliansen. Man erövrade hundratals planeter och civilisationer i sina imperiala ambitioner. Man ska ha krigat i hundratusentals, kanske miljontals år mot de positiva arternas federation, Galaktiska Federationen. Omsider insåg emellertid anchariterna att GF:s tekniska utveckling var snabbare än deras. GF hade mäktigare vapen. Anchariterna la ner sina vapen och gick över till Ljuset. Den galaktiska energihöjningen, knuten till 2012, ska ha tvingat dem till det, eftersom varelser som vibrerar för lågt inte kan stiga upp. Men vissa negativa grupperingar fortsatte med sin agenda, inklusive krafter som fokuserade på vår planet.

Mer om denna planet, jorden, i nästa avsnitt.



Relaterat
Martin Gansten om Bhagavad-Gîtâ
Swedenborg
Jünger: "Subtile Jagden" och annat
Tillförsikt
Dynontologi: JAG ÄR
A Milky Way Arc Over Paranal Observatory, Chile

söndagen den 13:e april 2014

En reflektion om medialandskapet


Halleluja.



Vad gäller media så finns det olika former. Bland annat finns det print = tidningar. Och det finns webb = internet.

Idag är det så att print dör. Och det är så att webb kommer. Men det under former som gör att de gamla mediehusen hamnar i en intäktskris. Tekniken förändras men alla fattar inte. Man tjänar inga pengar på webb, inte i nivå med vad print gav.

Då kommer jag att tänka på Karl Marx. Hur var det han sa...? Var det inte något om att en revolution sker när produktivkrafterna utvecklats bortom produktionsförhållandena...?

Något sådant ser vi väl nu. Produktivkrafterna, dvs tekniken, idag = internet, utvecklas mer eller mindre av sig självt mot vad som blir en ny verklighet för oss alla. Och där kan inte produktionsförhållandena, dvs politiken, hänga med i svängarna.

- - -

Idag kan politiken i sin desperation satsa på vad den vill: brandväggar, indoktrinera det uppväxande släktet, bedriva svart propaganda om "näthat". Men inget hjälper. Tekniken utvecklas bortom "elitens" vilja och vi, gemene man, blir antagligen friare på kuppen.

Internet är ett verktyg för att omdana världen och befria den. Förr styrdes vi hierarkiskt uppifrån, som i en pyramid. Men nu härskar nätet och här finns inte någon topp. Här är alla punkter potentiellt lika mycket värda. Så att, till exempel: blir en knutpunkt i nätet ett informationshinder söker sig informationen nya vägar. Som idag där läsarna överger gammelmedias sajter och flockas till de mer sanningssökande nymedia-sajterna.




Relaterat
Stil och attityd: morgondagens media
Morgondagens reklam
Sidestream vs mainstream
Slanka Fräsching, 22: Jag älskar nationella nyheter
Stålmannen blir bloggare
William Turner: "The Decline of the Carthaginian Empire", 1817. Denna bild visar det karthagiska imperiets nedgång. Och idag bevittnar vi de gamla mediahusens nedgång. Same same...!

måndagen den 7:e april 2014

In English: Jünger the Pious

Throughout his life Ernst Jünger (1895-1998) was inspired by religion. He was a pious esotericist in his own right, a stout free-thinker and at the same time drawn to the power of organized religion. Maybe the motto extra ecclesiam nulla salus – ”without the church no salvation” – affected him. However, with or without organized religion Jünger above all warned against atheism. And in this he was rather unique as a 20th century author.



The Impression of Brazilian Monks

In the 30s Jünger went to Brazil. He wrote about it all and eventually, after the war, published it as ”Atlantische Fahrt”. A central episode in the book is a visit to German monks in a Benedictine abbey, the bretheren impressing the visitor with their joy in spite of having relinquished life and all its pleasures. Strange indeed – isn’t the cloister life supposed to be about hardships and suffering...?

Jünger is amazed. At the same time he can relate to it like in the subservience, with monks obeying the monastic rules like a soldier obeying his orders, the monk life becoming a sort of spiritual body-building and the abbey a training camp for the inner mind. There’s order and joy here, what more to ask for...?

At this stage in life Jünger himself had moved away from titanism and militarism, areas where order was ever present but joy in a lesser degree, so this rendez vous with religion was rather significant. His conversion would take another 60 years. But that event in itself isn’t so important in my book. What’s more important is the Jünger preoccupation with spiritual attitudes that sometimes touch upon those of conventional religion: he was a free-thinker and an esotericist, playing the role of prophet and catalyst, along with and sometimes in opposition to organized religion.



"Eumeswil"

The chief contribution by Jünger in the discussion at hand is this: his warning against atheism. In the novel ”Eumeswil” (1977) and the late diary he is crystal clear on this issue. Atheism is a vice, a mental sickness. One may object and say that faith in God and/or gods isn’t everything in the esoteric realm, with for instance taoism and buddhism being somewhat atheistc in nature. The answer to that is: no they aren’t, they don’t deny the existence of gods. Buddhism, in putting the emphasis on the personal spiritual development, doesn’t state that gods for that matter are totally non-existent. Gods exist on a higher level than we, however still subjected to the laws of karma. That’s the buddhist theology in nuce.

Of course everything isn’t solved by automatically starting to worship gods. That’s not what Jünger means. But he means that the central ontological foundation of Christianity, Hinduism, Judaism, Islam and shamanism is true. The existence of God is an ontological reality, there are gods out and about, the divine presence in reality is real. The atheist on the other hand is like a ship without anchor, the mind of him (and the current culture as a whole) being the victim of a kind of cross-section paralysis, a total lethargy of the intellect leading out into a sterile desert.

That’s Jüngers basic message as I see it. Then it’s not so important if he himself was or wasn’t the epitome of piousness, faith and charity. He understood like no one else the ills of our culture. And by not being steeped in the common parochial and sancitfied language his message came across more pregnantly.



Start the Day By Praying

The hero of ”Eumeswil”, Manuel Venator, warns against atheism. And he himself, without being a Bible beater or a church goer, lives his life with some pious foundations. Like when he talks about his starting the day by praying, remarking that it’s a central human incentive, even stronger than the sex drive. Both have to be cultivated and released, not suppressed, because if suppressed horrifying things will ensue. – Jünger here comes forth as a strong advocate for the pious life, stronger than any latter-day church person I’ve met.

Jünger-Venator is an anarch. And there is something religious about this, something esoteric, something meditative and in a state of trance, something like saying I AM like the Christ of S:t John’s Gospel (I am the true vine, I am the door, I am the light of the world etc). Alright, the ”I am” dictum isn’t mentioned in the novel. But Uwe Wolf (in Figal and Schwilks ”Magie der Heiterkeit: Ernst Jünger zum Hundertsten”, Wolf’s chapter being called ”Dichten, danken, beten”) calls the condition of this anarch Gottesunmittelbar, i.e, ”in direct connection with God”. And that’s a central Christian idea, advocated by S:t Paul and Martin Luther as well as Christ himself, the idea of man not needing a priest as mediator between himself and God, not any more than reason or other systematic means are needed. They can’t do the trick here. You meet God by wanting to do so, by realizing your freedom (and limitations) as a man and by letting your intuition guide you. That’s being Gottesunmittelbar and the Jünger speaking as Manuel Venator to me seems to embody that life form.

Wolf moreover has a keen eye for Jünger’s role as a spiritual author. Wolf states that churches and priests are needed as vehicles for the Word and for Tradition, for continuity and for keeping the flame burning, but additionally we need desert prophets and free spirits to come with impulses, new interpretations and reminscences of forgotten usages. Jünger, spending most of his author life as an agent free from ties to any organisation, in Wolf’s eye played this role. And I agree with that. Jünger to me represents the eminent free-thinker, a pious but independent prophet helping us to see the religions concepts in a new light.



Bibliography
Jünger, Ernst: Atlantische Fahrt. Verlag der Arche, Zürich 1947
Jünger, Ernst: Eumeswil. Klett-Cotta, Stuttgart 1977 (in English on Marsilio Publishers, 1993)
Wolf, Uwe in Schwilk, Heimo och Figal, Günther (ed:s): Magie der Heiterkeit: Ernst Jünger zum Hundertsten: ”Dichten, danken, beten”. Klett-Cotta, Stuttgart 1995



Related
Svensson Short Story: "The Middle Zone"
A Review in Swedish of "Eumeswil"
Motpol in English: A review of "The Dharma Manifesto"
Agajan äventyraren (roman 2009)
Camouflage (roman 2011)

torsdagen den 3:e april 2014

Svensson on Motpol: A Review of "The Dharma Manifesto" (2013)

Hallelujah.



I'm a long time contributor to Motpol, a conservative Swedish think-tank. There's also a section for Motpol entries in English, and there I've posted a review of "The Dharma Manifesto". The book is a clarion-call for religions of Natural Law as opposed to Abrahamitic religions. Here you have the text in question.




Related / In Swedish
Dynontologi: Bhagavad-Gîtâ
Modern asatro
Julius Evola: pragmatisk esoterism
Dynontologi, del 7: meditation
Svaret på lösningen: Jag Är

lördagen den 29:e mars 2014

"Agajan äventyraren" -- roman med nordisk sagokänsla

Jag har skrivit en roman. Den heter "Agajan äventyraren". Den har många aspekter. En av dem är den nordiska, tidlösa sagokänslan. Pdf:en och epub-filen till romanen finns fritt nedladdningsbara här:
pdf
epub



Jag är en professionell skribent. Det har jag varit sedan 1997 då jag började skriva i tidningar. Min debutbok kom 2007 och hette "Eld och rörelse". Sedan fortsatte min framgångssaga 2009. Då la jag upp "Agajan äventyraren" som fri resurs.

Romanen "Agajan äventyraren" är dagens ämne. Detta är en bred skildring med ekon av John Bauer, Caspar David Friedrich, Eddan och Beowulf. Vill du ha traditionell kultur med en nordisk ton, då ska du läsa denna roman. Vill du ha den fornnordiska känslan i episk form, ta en titt på denna text.

Den passar för övrigt bra som e-bok, anser jag. Pdf:en är bara på 115 sidor.

Det hela handlar om hjälten Agajan. Han utför uppdrag, tolv stycken hjältedåd åt furst Bigelon. Agajan betar av uppdragen ett efter ett. Mellan två jobb får han dock infallet att besöka en viss kvinna, en viss Atyescha som lever i Fagergrenar, en legendarisk skog i det Rokkana vi rör oss i. Om detta möte ska detta inlägg handla. Det blir utdrag ur bokens kapitel 6.

Agajan vill ta lite ledigt. Han vill uppsöka Atyescha, denna vitska och trollkona som han hört så mycket om, denna undersköna laibela som han aldrig sett men som han bildat sig en uppfattning om: skönheten personifierad...!

- Men ta dig i akt, säger hans guru Hyder Pao innan han ger sig av. Hon kan förtrolla dig. Så hjälten får en viss ört av gurun, lite kryddgrönt att blanda i det vin Atyescha brukar bjuda sina gäster på. Agajan avstår från att fråga varför, han förstår att det är viktigt.

Så ger han sig åstad, rider österut och når strax en fager skog. Det är Fagergrenar:
Kommen till en viss plats i skogen måste han leda hästen, grenar hängde ner över stigen. Och sedan han passerat en bäck vid namn Dunanion fick han höra sång, sköna, smäktande toner som invärvde honom i sin trolska makt. Han sökte sig närmare, klev fram mellan mossiga stenblock och skäggiga granar och kom till en liten tjärn med mörkt vatten. Där, på en tuva vid motsatta stranden, fick han se henne: en kvinna som satt och kammade sitt långa, mörka hår, speglande sig i tjärnen och sjungande sin vemodiga visa.

Agajan lämnade hästen, gick fram längs stranden och approcherade den gåtfulla; hon fick i sin tur syn på honom, slutade sjunga och betraktade honom med sina gröna ögon. Agajan fick infallet att säga något poetiskt, så han sa:

– En gång slocknar alla stjärnor...

– ... men de lyser alltid utan fruktan, fyllde kvinnan i.



De betraktade varandra under några andlösa ögonblick. Agajan för sin del beundrade de långa, mörka lockarna som inramade kvinnans smala, vackra ansikte med sina höga kindknotor och sin breda, generösa mun. Ett födelsemärke på kinden hade också en tendens att dra blicken till sig. Och ögonen...

Han hade uppsökt henne, denna sin drömkvinna, han hade följt en ingivelse. Det verkade kunna bli ett intressant möte...

– Jag har en lövsal här intill, sa kvinnan, reste sig, räckte honom handen och tillade:

– Atyescha.

Agajan tog handen, kysste den och sa:

– Agajan.

De vandrade bort i skogens djup tills de kom till lövsalen. Den bestod av naturligt växande vidjor och stammar, som bildade ett valv med sina grenar och sina yppiga löv, ett gåtfullt rum belyst av ett inre ljus.
Väl i lövsalen bjuds det på vin i silverpokal. Aha, vinet...!
Agajan tog emot men kom i samma ögonblick ihåg vad Hyder Pao sagt; därför vände han sig snabbt om, trevade efter pungen som han förvarade i innerfickan, fick fram lite örter och smusslade ner dem i bägaren. Så vände han sig åter mot kvinnan. De skålade.

En glöd tändes i Atyeschas ögon. Hon sa, som den poetissa hon var:

– Storspoven hoar, månen tindrar och älvor dansar...

– ... och trummor brummar, ifyllde Agajan, hålor i Håloga genljuder, och bjudningsdans med fagerkrans ska trädas i dagarna tre...

De utväxlade poesi, drack och umgicks i lövsalen, denna Atyeschas inbjudande boning som snart genljöd av skratt och gamman; det hördes över susande skogar, vida fält och dimmiga myrar.

De uppgick helt i varandra, de tu blev en; de seglade ut på erotikens ocean och lekte "djuret med två ryggar", som någon så träffande kallat det hela. Därefter drog de lövtäcket över sig och somnade i varandras armar.
Vad händer sedan då? Fungerade motgiftet? Det får vi veta när vi följer Agajan och Atyescha nästa dag:
Nästa dag vaknade Agajan, pigg och nyter. Inom kort vaknade Atyescha, gäspade och såg förvånat på honom:

– Så du förvandlades inte?

– Va? Skulle jag det? sa Agajan; han tackade i andanom Pao för de skyddande örterna.

– Men hur är det möjligt, sa kvinnan, jag gav dig ju förtrollat vin! Du skulle ha förvandlats till en gris, skulle ha förlorat din människohamn och blivit ett stackars djur som jag kunnat ha här och leka med! Men nu? Du drack av vinet men inget hände!

– Nog hände det något, sa Agajan med en spjuveraktig glimt i ögat, och nog var det magi med i spelet – du och jag, skogen och månen och allt det där...

Solen skymtade genom väggens lövverk och belyste vitskans vackra drag. Agajan noterade åter hennes lilla födelsemärke på kinden, själva pricken över "i" i hennes skönhet. Nu sa hon:

– Fördömt också, min trollkonst misslyckades. Du har besegrat mig. Du är oövervinnelig! Åh, kom till mig, du underbare man!

Agajan blev henne inte svaret skyldig utan dök ner över henne i lövbädden, grep hennes fräscha hull och tumlade runt med henne. Åter genljöd nejden av skratt och gamman från deras lek.
Vad finns att tillägga? Det finns mycket att tillägga. Men inte här. Kapitlet och boken i sin helhet finns som fria resurser. Här finns Agajan som pdf. Och här finns Agajan som epub.

Mer info om boken får du annars i detta inlägg.




Relaterat
Info om "Agajan"
Agajan som pdf
Agajan som epub
Stridsmiljö 2500
Modern asatro
John Bauer: "Ut i vida världen" (1907)

onsdagen den 26:e mars 2014

Det blir inget krig i Ukraina, kriget där stod för 70 år sedan

Nyss tycktes alla övertygade om att det skulle bli krig. Alla mediaröster, från MSM till internethögern, sprang runt som drogade möss och skrek "krig! krig! det blir krig!" Och kriget, det skulle stå i Ukraina sa man. Massiva pansarslag mellan Nato och Ryssland hotade vilken dag som helst. Men det blev inget av det. Och sedan jag skrev i NyT att det inte blir krig har man slutat basunera ut sina vansinnesteorier.



Inte så att min artikel påverkade läget så elementärt. Men nu har media -- all media, både MSM och alternativa källor -- tydligen lagt ner krigssnacket. Summa summarum, det blir inte krig, det finns inte på kartan, tidsandan är emot det. Den som säger emot saknar koll. Varken i Ukraina eller på andra platser (som Syrien) blir det idag något officiellt förklarat, storskaligt "hett" krig. Mer här.

Men ni som drömmer om krig i Ukraina, om pansarstrider och rasslande ksp:ar över stäppen, ni kan ju läsa om hur det var där för 70 år sedan. Då krigade man i Ukraina. Och det har jag skrivit om. I denna följetong skildras en pansargrenadjär i tyska armén och vad han upplever på de ukrainska vidderna.

I del 5 berättas till exempel detta, om denne Erik Rotenbos tillstånd under reträtten genom östra Ukraina, uppgivandet av Kiev och så vidare:
Det var en metallhård verklighet, ett bronskimmer som på en staty, ett safirblå djup på himlen och ett tideljus över tingen. Det var en patosfylld tillvaro, varken ”god” eller ”ond”. Rotenbo hade för länge sedan lämnat dualismen bakom sig. Han var inget helgon, men han var en människa som strävade mot frigörelse från indignation, ältan och bitterhet. Spaningspatrull med en SPW och en skyttegrupp, över A mot B, skjut er fram mot fienden, iakttag och rapportera... detta var Rotenbos verklighet och han bejakade den till fullo.

Ett ord sammanfattade det hela: elegi. Och ”elegi” är inte lika med ”klagosång”, inte enbart. Det är en mixad känsla av eufori, saknad, patos och något odefinierbart därtill. Rotenbo sa för sig själv dessa dagar: ”Det är hårt nu. Hart wie Kruppstahl.” Och i detta fanns ett tyst jubel. Han gav med denna sentens uttryck för ett elegiskt-ironiskt tillstånd som han njöt av.

Man kan säga: Rotenbo hade hittat hem. Han kände sig varm i kläderna som befäl i fält. Även om operationerna strategiskt gick bakåt, inte framåt.
Där har ni ert Ukrainska krig: i fiktionens värld. Det blir inte krig idag. Ukrainakriget rasade för 70 år sedan. Vill ni ha krig, läs böcker om det.




Relaterat
Erik Rotenbo i Ukraina
Nya Tider: Tidsandan idag är emot krig
Vraket av en Petlyakov Pe-2
Tarnopol
Fanjunkare på I21
Pantherstridsvagn

söndagen den 23:e mars 2014

Att vara Västerbottensförfattare

Jag är författare. Jag föddes i Västerbotten 1965.



Visst är västerbottningen speciell. Han är en född berättare. Hans ansikte lyser allt som oftast upp med ett ja måst' berätt'... Och sedan är vägen fri för fabuleringar kring gammelgäddan i farmorvika, när fan tog bofinken och om vittra i Näversjöberg.

Fråga mig, jag är själv västerbottning, om än i förskingringen. Jag är född i Åsele i Västerbottens läns inland. Landskapsmässigt blir man därmed i och för sig tillhörig Lappland. Västerbottens landskap ligger ju vid Bottenvikens kust.

- - -

Apropå "ja måst' berätt'". Min pappa säger ofta det där "ja måst berätt". Och då är det svårt att få tyst på honom. Men jag har kanske ärvt hans fabuleringsförmåga. Jag är som han född i Åsele i en släkt som grundade orten under sent 1700-tal. Jag har själv skrivit om Åsele i novellen "Norrlandsproblematiken" som finns att läsa på sid 79 i den pdf som länkas här.

I novellen "Norrlandsproblematiken drabbas Norrland av en hemsökelse: folk får plötsligt spader av att bo där, man blir galna av att leva i ödsligheten bland tysta skogsbryn och tigande berg. Så man överger landsdelen i ett veritabelt exodus och inkvarteras i flyktingläger i Mellansverige. En forskare får så i uppdrag att råda bot på denna lappsjuka. Ensam i sin Opel Omega kombi med bränslesläp åker han E4:an norrut från Uppsala och banar sig väg mot mörkrets hjärta, det övergivna Norrland. Väl i Norrlands geografiska centrum, Åsele, "dit vägarna bär", möter han ännu en ditkommenderad forskare. Med henne finner han den esoteriska lösningen på Norrlandsproblematiken.

Sådan är västerbottensprosans ställning idag. Jag har även diktat om Åsele i haikuform.

- - -

Jag har skrivit om olika saker genom åren. Men jag kan ärligt säga att Åsele och Västerbotten inspirerar mig. Jag vandrar i andanom varje dag i dess nejder. Det Åsele som är mitt är kombinationen av ett litet, vitalt samhälle, del av "the global village" med TV och västvärldens kultur, bilar och bensinmackar, allt mot en tidlös bakgrund av blånande berg och Älven, Ångermanälven, landets största älv.

Nu bor jag inte längre i Åsele. Men jag bor vid samma älv, jag bor i Härnösand vid Ångermanländska kusten, söder om älvens utflöde i Bottenviken. Och här i denna bygd möter man ofta älven och här diktar jag: "älvens vågor tar mig tillbaka, älvens vågor för mig till ro"...

- - -

Åsele är lite av en enklav i Västerbotten. Det är platsen "dit vägarna bär", så säger en slogan, men detta kan även tolkas omvänt: det är i mitten av ingenstans, långt bort ifrån allt. In the middle of nowhere.

Västerbotten: de flesta kända författarna från denna region är från kusten, Umeå och Skellefteå med omnejd (Lidman, Enquist, Lindgren...). De är med andra ord från landskapet Västerbotten. Åsele hörde landskapsmässigt från början till Ångermanland men blev med tiden för svårt att nå för Härnösands handelsmän. Så man överfördes till Umeå-sfären som man dock inte riktigt etablerats i.

Åsele är som antytt som en egen värld där i södra Lappland. Desto roligare då att muta in denna enklav som litterärt territorium...! So join me as I return to Saxnäs and Malgomaj, Torvsjö och Blattnicksele, Hälla och Gafsele, Sörnoret och Annersia, country roads take me home...




Relaterat
Åselehaiku
Memoarer: barndom i Åsele
Eld och rörelse: genuin kvalitet
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron
En svensk på östfronten, del 1 av 15

måndagen den 17:e mars 2014

En kväll med rock 'n roll och droger -- kring Bogerius biografi över Noice

Jag har läst David Bogerius biografi över rockgruppen Noice: "Bedårande barn av sin tid" (Alfabeta 2008). Jag gör följande reflektioner.




1.

Våren 1982 var originaluppsättningen av Noice på väg att splittras. Man hade gett ut tre storsäljande plattor och turnerat landet runt under kaosartade former. Publiktrycket var stort.

Bandets kärna var basisten Peo Thyrén, drivkraft inom låtskrivandet. Samt keyboardsnillet och clownen Freddie Hansson. Och så den karismatiske Hasse Carlsson på sång och gitarr. Det var en magisk mix kan man säga. Det var unga killar från Gustafsberg öster om Stockholm, samspelta och väl inne på namn som Bowie, Gary Numan, Sex Pistols, Clash, Mott the Hoople och Magnus Uggla.

Man triumferade stort i pop-Sverige. Men efter en konsert på Ritz i december 1981 verkade luften ha gått ur det hela. Hasse lämnade gruppen under 1982. Före själva detta beslut hände något annat, mycket märkligt och föga omtalat, som beskrivs i David Bogerius biografi.



2.

Det är ju så här: alla vet att Freddie och Hasse hamnade i drogmissbruk. Och man ser dem som offer. Och det kan stämma. Ingen vill väl frivilligt bli slav under en drog. Men i en vidare kontext: kan man säga att Freddie och Hasse hade en dragning till det mörka i form av döden, att de redan 1982 funderade på en väg ut? A rock n' roll suicide så som Bowie besjungit det...?

Man hade kontakt med filmaren Staffan Hildebrand. Hasse var påtänkt i huvudrollen i dennes film "G" (1983). Tack och lov avstod han från detta. Men han behöll Hildebrand som ett slags guru och reservpappa (Hasse var bara 15 när Noice slog igenom) och filmarens lägenhet på Söder blev något av en fast punkt för Hasse och Freddie.

Nu hände det sig en gång på våren 1982 att Hildebrand lånade ut sin lägenhet till duon. De skulle se videofilmen "Den långa flykten" ("Watership Down"), en realistiskt tecknad historia om kaniner som flyr för att skapa sig en ny framtid i en annan del av landet.

Det hela gick av stapeln, Hildebrand var ute och borta på en middag. Men så fick han onda aningar och for hem. Och där mötte honom denna syn: en nersläckt lägenhet, endast illuminerad av några levande ljus i vardagsrummet. Och med Hildebrands egna ord, citerade ur Bogerius biografi, såg han detta:
Där låg de, Hasse och Freddie, på golvet. De hade hittat gamla sömntabletter, Mogadon, och proppat i sig allihop. Det var väl en 40 stycken men de var lyckligtvis gamla och inte längre så starka. Freddie hade ställt ett porträtt av Jim Morrison i The Doors bakom sig och Hasse låg vid en bild av David Bowie. [s 187]
Hildebrand och en annan uppdykande vän (skådespelaren Dominik Henzel) lyckades mer eller mindre få liv i Freddie och ringa ambulansen. Omsider klarade sig båda.

Men visst var detta ett självmordsförsök, allvarligt menat. I boken citeras källor som försöker säga att det inte var på riktigt. Då misstar man sig på konstnärssjälen. Freddie och Hasse visste vad det var att stilisera sig, att göra en gest. I sina klädstilar var de alltid medvetna. Och i sina svar till journalister hade de (ofta Freddie) ett snärtigt svar. Som musiker gjorde de aldrig saker "bara för att". Allt var ett statement.



3.

Man överdoserar inte på sömtabletter och lägger sig ner, med ett porträtt av en idol som tagit livet av sig (Morrison) eller besjungit självmord (Bowie, "Rock n' Roll Suicide") bara som en lek. Sådant gör man för ta livet av sig och göra sig till ett evigt giltigt påstående. Man gör det, kan man säga, för att "stoppa tiden".

Om man går ur tiden som ung, då är man odödlig. Alla de bilder man lämnar efter sig är ju den av Den Unge, den evige Adonis.


Och den som inte tror att Hasse var självmordsbenägen kan läsa på s 186 i Bogerius bok. Där berättar Hildebrand att Hasse i december 1981 varit på besök och sedan gått ut. Och därefter hördes ett brak. Och det visade sig att Hasse slängt sig genom glasrutan i porten. Det var 8 millimeter tjockt glas och splittret låg två meter från dörren "så Hasse måste ha tagit sats och kastat sig ut genom rutan", säger Hildebrand. Hasse klarade sig undan med skärsår. Stygnen i pannan fick döljas med ett pannband under Ritz-spelningen som var nästa dag, ett av Hasses och Freddies sista uppträdanden med Noice.

Och där levererade man, det var en solid spelning. Men försöken att döda sig var allvarligt menade, anser jag. Då invänder man: allt detta är ett rop på hjälp. OK, i viss mån. Men varför är det så svårt att erkänna att någon också kan vilja ta livet av sig? Sverige i ett nötskal: ingen är ansvarig, alla är offer, ingen menar något. Detta är i mina ögon nihilism. Man måste erkänna att det finns folk med vilja här i världen, även morbid vilja.

Det är inte populärt att säga det här i Sossesverige. Allt ska slätas över. Att jag här tolkar denna 1982-incident och tar den på allvar -- det tas kanske inte väl emot av alla, som exempelvis Noice-fansen. Jag fick ju massiv kritik 2008 när jag bloggade om Phil Lynott och gick in på väsentligheter.

Så nu får jag väl vänta mig en anstorming av upprörda Noicefans som säger att jag missuppfattat allt. OK, jag är beredd. Jag har försökt skildra en komplex företeelse -- självmordsdrift och dess ontologiska sidor -- så alla är välkomna att kommentera och säga emot.



4.

Allt viktigt och angeläget när det gäller liv och död fuskas bort i detta land. Döden är tabu, självmord får man inte prata om, sinnessjukdom skrämmer. Allt kontroversiellt ska förnekas -- allt, inklusive något annat relevant i sammanhanget: drogandets makt.

Det sägs att Noice introducerades till tyngre droger av de ljudtekniker de fick med sig på turnéerna -- äldre, erfaret folk från Utlandet som kände till en och annan drog. Så var det nog. Men ett visst ansvar har man själv också.

Noice hade själv låten "Rock n' roll å droger" på första plattan "Tonårsdrömmar" (1979). Den skildrar skenbart uppgivet hur Brian Jones och Jim Morrison dog av drogmissbruk. Men det blir ändå del i mytskapandet. Ungefär som Magnus Uggla med en skenbart ironisk attityd tar avstånd från självmord på sin 1977-LP-titel: "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt...?"

Fy för självmord. Men nästan alla attraheras ändå, på något plan, av sådant som droger, självmord och evig ungdom. Den som förnekar det ljuger. Ty moraliska synpunkter åsido är det annat i farten här: konstens själ, rus och inspiration och livet som konstverk.



5.

Det står i Bogerius bok att läkaren på Nacka sjukhus, när han tog emot Hasse och Freddie den där ödesdigra dagen, sa detta: att det var "ytterst ovanligt att två personer försöker begå självmord samtidigt" [ibid]. Men egentligen är det inte så. Självmordspakter är för sin del ett reellt fenomen. Bland annat ingick den japanske författare Mishima det med sin vän Furu-Koga 1974. Sedan kan man även nämna Heinrich von Kleist och hans väninna Henriette Vogel (döda 1811).


För övrigt kommer jag att tänka på Michael Strunge i detta sammanhang. Han var en dansk poet, influerad av Bowie och punk, precis som Noice. Strunge tog livet av sig 1986. Då var han 27, den klassiskt farliga åldern för självmordsbenägna konstnärer (q.v Kort Cobain, Hendrix, Michael Hutchence).

Så Hasses och Freddies akt var som företeelse inte helt unik, varken psykologiskt eller historiskt. Att de båda levde vidare och sedan led mer eller mindre drogrelaterade dödsfall (Freddie 2001, Hasse 2002) hör kanske också till saken. Jag nämner det här for the record.



6.

Jag var med när Noice slog igenom. Jag gillade dem inte. Men visst gjorde de intryck. Noice ogillade man så att säga "på riktigt". Medan ett band som Gyllene Tider inte togs på allvar alls, inte i mina kretsar.

Noice hade sina punkinfluenser. Det får man veta i Bogerius bok. Peo Thyrén redogör för hur han påverkades av punk, från inköp av skivor på skolresa i England till konserter i förorten och hänga runt i Gallerian. Attiyd, man måste vara rätt; det och det går, det och det går inte. Detta var viktigt för ett band som Noice. Man ställde sig verkligen inte bara på scen och körde.

Man blev ett trovärdigt nya vågen-band kan man säga. Kläderna, attityden, bandets sammansättning: en magisk mix. Och det var bandet Noice som var grejen och inte Hasse solo, vilket hans soloskivor möjligen visar.

Noice hade sina stunder. "En kväll i tunnelbanan" är en favorit. Likaså "Rock 'n roll å droger": snyggt intro, gudomligt solo. "Ut i natten" måste också nämnas. Den beskriver rastlösheten en tonåring kan känna en fredagkväll. Man måste ut i natten för att söka den där omöjliga friheten.



7.

För vad det är värt säger jag "kudos" till Noice så här tusen år efteråt. De var äkta. Tonartsbytet i "En kväll i tunnelbanan", där det går över i "Högt uppe ovanför mig / en kamera söker i mängden / ser mig själv på en ruta / där jag står och väntar på tricken" -- detta är magi, tidlös musikmagi. Med en svensk hjälte och ikon i leadsinger-rollen: Hasse Carlsson. Kolla till exempel här i en TV-inspelning från Gröna Lund 1980. Det här är den bästa versionen jag sett på Tuben [not: efter en introduktion börjar Noice spela cirka två minuter in i klippet].

Man hade just slagit igenom då. Genombrottet hade kommit i TV:s Måndagsbörsen i mars samma år. Om det giget skriver Bogerius träffande:
Något med direktsändningen framkallade en extra laddning i luften och 14-årige Hasse Carlsson såg ut att älska -- och frukta -- varenda sekund. Genom tv-apparaterna förmedlades en slags elektrisk energi som tog tag i många tonåringar i tv-sofforna. [s 70]
Det är ett ungt band, man saknar den totala rutinen. Men man är ändå solida. Det var, som Ola Håkansson på Sonet sa, "ett färdigt band" han mötte när han skulle kolla in dem innan kontraktskrivningen.

De kunde spela, de hade massor av egna låtar. Ändå är det ingen lätt sak att gå på scen och leverera. Det är nerver med i spelet. Man ser det i Grönan-klippet och Bogerius antyder känslan väl: man får inte göra bort sig, men just den edgen gör att man höjer sig och levererar ett uppträdande, ger en show. Man kan inte bara ställa sig på scen och köra, man måste ha attityd i vad man än gör. Även om man är laid back som få så måste man som artist göra ett statement. Rock är teater, även om man bara spelar i jeans och tröja.

Det är vad jag utläser ur detta tidiga Noice. Och det är, bland annat, vad som fascinerar med bandet.




Relaterat
Phil Lynotts sista dagar och död
Min Motpolsblogg: Om Yukio Mishima
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron
Enhörningens Tid, del 1 av 12
Viviann Sack: kvinna år 2064
Överst och underst: Hasse Carlsson (1965-2002), bägge fotona av Nicklas Östergren. -- I mitten omslaget till Noice debut-LP "Tonårsdrömmar" från 1979. Från vänster till höger ser vi Peo Thyrén, bas, Hasse Carlsson, gitarr och sång, Freddie Hansson, keyboards och Robert Klasen, trummor.

fredagen den 14:e mars 2014

Att söka samma sanning i olika religioner

Halleluja.



Moder Theresa fick en gång frågan:

- När du ber till Gud, vad säger du?

- Inget, svarade hon, jag bara lyssnar.

- Och Gud, vad säger han?

- Inget, han bara lyssnar...

Detta var en bra anekdot må jag säga. Och detta visar på ett "hinduiskt" sätt att be, dvs bön-som-meditation. Att avstå från att "be" om saker, det är rätt väg att gå för den fromme.

Istället för att be kan man tacka. Och man kan -- som här -- bara lyssna, tona in på evigheten.

"Gud i mig, och jag i honom" som det heter i Johannesevangeliet. Enhet mellan âtman och brahman. Samma sanning råder i öst som i väst. -- Visst finns det skillnader mellan kristendom och hinduism men det finns också essentiella likheter.

Vi försöker alla nå vårt unio mystica med det Absoluta. Och som synkretist finner jag vägar till Gud i både kristendom och hinduism.




Relaterat
Ambres
Aslan: fungerande gudssymbol
Bhagavad-gîtâ
Chartres
Den sjungande sjustjärnan

Bilden är från Bajkalsjön i Sibirien.

tisdagen den 11:e mars 2014

Nationalism -- ett sätt att bekämpa Imperiet

Nationalismen är tillbaka på den politiska kartan. Globalism och kosmopolitism har sett sina bästa dagar. Europas folk har alltid slagits för sina rättigheter. Man har stridit mot Imperiet, vare sig det hetat Osmanska riket, Napoleons välde, Habsburgska riket eller EU. -- Denna artikel publicerades tidigare i år på min Motpolsblogg (31/1). Jag brukar inte posta om dem så här, men nu gör jag ett undantag. För ämnet är viktigt. Det handlar om vår överlevnad som ett folk, och hur man kan se det i ett historiskt perspektiv. Nationalismen går inte att stoppa...!



1.

Nationalism, vad är det? – Nationalismen är högst aktuell i dagens debatt. Europas folk reser sig mot globalistväldet. Man reser sig mot Imperiet. I protest mot massinvandring och mångkulturism hävdar Europas traditionella befolkning sin självbestämmanderätt. – Nationalismen är satt på dagordningen. Och nationalismen är ingen fluga, ingen nyvaknad ideologi. Den är, för Europas vidkommande, ett centralt begrepp för historien sedan 1800-talet. Och då uppstod den som en befrielseideologi, en ideologi i kamp mot imperialism och förtryck.

När man betraktar nationalismens historia i Europa, var ska man börja? Man kan till exempel börja i grekernas uppror mot turkarna. Detta tog sin början på 1820-talet. Turkiets osmanska välde hade sitt kärnland i dagens Turkiet och med stora utlöpare i Mesopotamien och Levanten. Dessutom behärskade man hela Balkanhalvön inklusive Grekland. Grekerna återupplivade då sin frihetstradition från antiken och började strida för sitt oberoende. Sinnebilder från perserkrigen med slagen vid Thermopyle, Salamis och Marathon frammanades. Man bekämpade som alltid Imperiet – då perser, nu turkar.

Grekerna ville vara herrar i sitt eget hus. Och hjälp kom från Västeuropa. Omsider vann grekerna sin frihet. En grekisk stat bildades. Den turkiske sultanen gav 1829 upp anspråken på grekiskt land, hållet av turkarna sedan 1400-talet.



2.

Grekerna hade alltså gjort uppror mot imperialism och förtryck. Och nationalismens historia är full av exempel på dylika uppror mot Imperiet. Jag håller mig kvar i 1800-talet så länge. Det grekiska frihetskriget var ett av många nationella frihetskrig denna tid. Natio är latin för ”jag är född”. Nation är lika med det man är född som, en grupp folk med samhörighet etniskt, språkligt och kulturellt. Grekerna kände sig till exempel åtskilda från turkarna. Man var olika denna folkstam språkligt, sedligt, historiskt och religiöst. Grekerna var ett folk. Och man visste det.

Om man på detta sätt är ett folk vill man så klart ha ett land, ett territorium. Grekerna hade sitt traditionella område, man bodde sedan urminnes tider på Balkanhalvöns södra del, på Peloponnesos, i Attika osv, och man stred för att själva få styra detta land. Och man lyckades med det, man fick självständighet i sitt rike. Man grundade då en stat, en nationalstat med centralmakt i form av regering och förvaltning.

Grunden för det hela var nationalismen, nationalitetsidén, nationalkänslan. Man var ett folk och man visste det. I modern tid har denna nationalism präglat Europa sedan Napoleonkrigen, då bland annat tyskarna reste sig mot den franske erövraren (die Befreiungskriege, 1813-15). Nationalismen skapade på sikt nya stater (Bismarcks Tyskland, Cavours Italien), och före det Belgien och Grekland. Nämnas kan här även 1830-talets polska uppror mot Österrike och Ryssland, som slogs ner. Polackernas kamp rönte stora sympatier vid tiden, även i Sverige. Det var andra tider det: man vurmade allmänt för nationalism i dåtidens tongivande kretsar, bland författare, konstnärer och musiker.

Grekerna hade som sagt gjort uppror mot Turkiet. Mot turkväldet kom sedan fler europeiska frihetsrörelser: Rumänien, Bulgarien, Montenegro och Albanien gjorde sig successivt fria före första världskriget. Minns här även hur på våra breddgrader Norge frigjorde sig från den svenska unionen: dagens svenska nationalister torde enbart känna glädje över denna frigörelse. Ty sedan 1905 och allt framgent råder samnationalism i Norden.



3.

Nationalismen är en ädel yttring och alla dess exempel visar det. Nationalismen går inte att hejda. För att fortsätta den historiska översikten kan sägas att nationalismen efter första världskriget var stark i Östeuropa. De ryska och österrikiska väldena gick under och gav frihet åt tjecker, polacker, ester, letter, litauer och sydslaver. Alla dåtidens politiker var med på det. I Versaillesfreden skulle man ju ta hänsyn till ”folkens självbestämmanderätt, utövad i fria och opåverkade omröstningar” [Kunskapens bok 1959, s 2442]. Samma rätt kom senare, efter 1945, att hävdas av de europeiska ländernas afrikanska och asiatiska kolonier. I Europa idag, 2014, förnekar man dock folken denna självbestämmanderätt. Elitfigurer inom media och politik kommer dragande med ”jugoslaviska inbördeskriget” och ”medeltida fasoner” så fort man hävdar folkens självbestämmanderätt. Denna reaktion är, med ett ord, enkelspårig.

Men nationalismen kan inte hållas tillbaka. I vår tid har nationalstater som de ovannämnda plus Irland och Finland bildats. Och i Asien stater som Vietnam, Filippinerna, Laos och Kambodja, och i Afrika har vi ett otal stater som gjort uppror mot Imperiet i alla dess former för att bli herrar i sitt eget hus.

Ska detta vara så svårt att inse? Vad är det med dagens PK-elit? Varför är den emot nationalismen? Är man emot att ungrarna 1956 gjorde uppror mot Sovjetväldet? Är man emot balternas frigörande från Sovjet på 1990-talet? Tydligen, eftersom nationalismen svartmålas så fort MSM får säga sitt.

MSM försvarar Imperiet, folken gör uppror mot det. Och själv ser jag mig som svensk nationalist, i kamp mot det samtida PK-imperiet. Sverige har i och för sig alltid varit fritt och självständigt. Men nu är denna frihet hotad. PK-ismen vill asfaltera landet med mångkulturism, byta ut flaggan mot Prideflaggan och alstra bort de etniska svenskarna med en ny, fjärrimporterad befolkning som agent.

I detta läge måste man protestera. Som svensk måste man hävda sin nationella bestämmanderätt. Vi svenskar existerar och har rätt till detta land. På samma sätt som greker har rätt till Grekland, tyskar till Tyskland, norrmän till Norge, ester till Estland, polacker till Polen osv osv. Där har ni samnationalismen i ett nötskal.



Slutsats

Vi svenskar är ett folk och vi vet det – förhoppningsvis…! Vi måste uppamma den i viss mån slumrande nationalkänslan. Vi måste vilja bli ett folk, annars går det inte. Vi måste, bland annat som grekerna på 1820-talet, inse att det rådande systemet förtrycker oss och att en politik på nationell grund gynnar oss mer. Men idag ska vi förstås inte kriga för vår frihet, inte om jag får råda. Fredlig metapolitisk verksamhet, med folkbildning, debatt och upplysningsverksamhet i dessa frågor, är vägen att gå anser jag.

Vi svenskar har en historia, en kultur och ett språk gemensamt. Vi har en flertusenårig historia som folk, och denna nationalkänsla måste vi nu omhulda och vurma för. Bara om vi vill bli fria från PK-ism och mångkulturism så kan vi det. Bara om vi erkänner oss som ett folk kan vi befria oss från Imperiet och åter njuta sann självständighet.




Relaterat
Samnationalism -- en möjlighet
Sverige behöver en ny berättelse
Vad sysslar regimen med? Är den vansinnig?
Den svenska internethögern går framåt -- här är slagordningen
PK-ismen är låst: tre indicier
Detta är Högakustenbron. Den går över Ångermanälven. Det här är mitt land, mina förfäder har levat här i tusentals år. Imperiet har försökt ta detta land ifrån mig men det har misslyckats.