Nyhetssvepet: kulturmarxisten Göran Modig angriper heroisk staty i Eksjö

Det är åter dags för ett nyhetssvep. Härmed några händelser, med nationell vinkel, som jag tycker är intressanta.


På Svt.se läser jag om en kontrovers om en staty i Eksjö. I denna småländska bygd förde man på 1600-talet försvarskrig mot danskarna. Därför finns det en staty, över en menig ryttare, på stadens torg. Men detta gillar inte Göran Modig. Han tycks mena att den står för en historia vi inte borde vara stolta över.

Svt.se hade denna nyhet uppe 30 april i år. Man skriver följande (not: statyn föreställer en kyrassiär, inte en husar):

Det var ett medborgarförslag som satte fart på diskussionen om ryttarstatyns vara eller inte vara på torget i Eksjö. Statyn föreställer en husar från 1600-talet med svärdet i högsta hugg och den ska representera en del av stadens militärhistoria.

Göran Modig är historiker och ofta anlitad som guide i Eksjö - han vill ha bort statyn. Den glorifierar en epok av grovt våld som han till och med jämför husarernas framfart på 1600- och 1700-talet med det nazisterna gjorde under andra världskriget.

– Det är hemska saker de höll på med. Man plundrade, våldtog och lemlästade i en ohygglig omfattning egentligen.

Men Modig fick mothugg. Torget är K-märkt och inget får ändras på det:

Man kan inte flytta en staty hur som helst. Det säger Lennart Grandelius som var stadsarkitekt i Eksjö fram till 2002.

– Denna staty står på ett byggnadsminne, om man ska flytta den måste man begära tillstånd av länsstyrelsen, men den tanken är absurd, det kommer med vändande post ett blankt nej.

Bra sagt, Grandelius. Herr Modig slåss alltså mot väderkvarnar. Det blir ingen nedmontering av denna ärevördiga staty. Han och hans "medborgarförslag" måste inse sitt nederlag. I Sverige hyllar vi våra hjältar, vare sig de är meniga ryttare eller kungar.

Varför kallade då Modig statyn för "husar"? Möjligen för att Smålands husarregemente K4 fanns i Eksjö mellan 1822 och 1927. Modig försökte alltså kasta skit på detta regemente med sina horribla beskyllningar. Se citatet ovan. Husarer "plundrade, våldtog och lemlästade i en ohygglig omfattning". Snacka om ohygglig: det är Modig som passerar alla anständighetens gränser men denna svartmålning.

- - -

Vi går vidare i nyhetssvepet. Det följande är en notis av en anonym aktör. Men jag fann den på forumet Nordisk.nu och den är skitbra. Den speglar kampen, i vardagen, mot PK-ismen. Användaren Kittem har utkämpat en strid på Facebook (= Fejjan) om hur en viss händelse ska tolkas. Kittem skriver i tråden "Vad har du gjort idag" detta:

Har spenderat alldeles för mycket tid på Fejjan idag. Har varit i krig med feminister och genushysterikor.

Bakgrund: En pappa får tokfnatt för att tjejen i kassan i Burger King frågar om leksaken till kids meal är till en pojke. Hans pojke leker med dockor och får ha klänning och nagellack och vill att hans son ska bli bemött som ett barn. Inte en pojke.

Åh, dessa fanatiker med sin idiotiska inställning, dumförklarar alla som inte är feminister och går från att barn som inte uppfostras av genusmedvetna föräldrar kommer bli mobbare, våldtäktsmän osv.

Dårarnas julafton idag. Men jag kämpade på, det haglade fula ord från dem men tog mig ur till slut med äran i behåll. Och ännu mer anti genus och feminism.

Jag har inga kommentarer till detta. Annat än: så vinns kulturkampen, så här vrider man samhällsklimatet tillbaka till sans och måtta.

Inlägget postades som sagt på Nordisk nu. Det var för övrigt igår, 15/5. Jag kan generellt tipsa om Nordisk.nu som ett community och diskussionsforum för nationalister, radikalkonservativa och allsköns högermänniskor. Diskutera politik, media och kultur, köp och sälj, få hjälp med läxor, läs om aktivism, knyt kontakter mm mm, allt inom ramen för nationalism och svenskvänlig livsstil.

Nordisk.nu är ett generöst forum. Du måste som medlem, såklart, respektera de nordiska folken och allt vad de står för. Men du behöver inte vara höger för att delta i debatterna. Detta kan jämföras med forumet Socialism.nu. Där är det ju så att högerfolk som ansöker om medlemsskap avstängs. Detta har hänt mig och många andra.

- - -

För övrigt vinner nationalism, sans och måtta och svenskvänlighet seger på seger idag. Ett litet axplock:

. Uppdrag Granskning, SVT1 15/5, avslöjade PK-konsensus bland svenska journalister. Bland annat avslöjades Norrbottens Kurirens svartmålning av musikern Gunnarsson som vägrat delta i en enkät om mångkulturism [läs mer på Gotiska Klubben].
. Åsa Linderborg är isolerad. Jonas Hassen Khemiri har tystnat. Peter Wolodarskis "agendasättande journalistik" går uselt, eftersom allt färre läser hans problemtyngda skitblaska. Och SvD har 30.000 färre läsare per månad i år än förra året.
. SD fick 13,6 procent i Sentios majmätning [källa: Avpixlat]. Att SD håller på att putsa sin fasad med "kulturkonservatism" och liknande spelar ingen roll här, tror jag, för SD är fortfarande en paria i elitens ögon. Och mannen på gatan ser till SD som Alternativet helt enkelt. Alternativet till sjuklöver, massinvandring och mångkulturism.

Kort sagt, det går framåt för nationalismen. Om än med små steg. Men dessa steg, dessa framryckningar och segrar, är irreversibla. Vi har ett extremt samhällsklimat där massinvandring pågår (111.000 PUT förra året), men man får inte kritisera detta. Har då, i detta läge, svensken börjat göra uppror, har mannen på gatan genomskådat lögnerna och börjat protestera så slutar han inte med det i förstone. Har en nationell upprorsanda satt sig i folkdjupet så försvinner den inte förrän segern är vunnen.

För svensken är tyst och tålig, han knyter näven i fickan och avstår i det längsta från att protestera. Men när måttet är rågat, då ryter han ifrån och fäller kungar och kungariken till höger och vänster. Nordmännens raseri, furor germanicus för 2010-talet det är vad ni, PK-regim, har frammanat. Ni bad om det.


Relaterat
Håll käften! - årets protestvisa
Att bekämpa kulturmarxismen
Det går framåt
Det svenska kulturkriget: kampläge: maj 2013
Historikernas roll i mediekriget: Hagerman, Harrison, Arnstad och Englund

Bild: Göran Modig på torget i Eksjö

Slanka Fräsching, 22: Jag älskar nationella nyheter

Nymedia vinner mark. Gammelmedia går under. Det vet alla. Och nu har vi intervjuat en ung svensk kvinna som symboliserar den nya tiden. Hon är, kort sagt, den nya mediekonsumenten.


Slanka Fräsching, 22, är en ung, fräsch, slank, blond svensk kvinna. Hon lever i Sålunda där hon arbetar som mäklarassistent. När det gäller sin mediekonsumtion säger hon så här:

- Jag har ingen tidning. Jag prenumererar inte på gammelmedia. Och även på nätet bojkottar jag DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Varför? Helt enkelt för att de är trista, tråkiga och irrelevanta.

Hur menar hon då med irrelevanta?

- Det står inget i dem! Det är bara propaganda och mörkande. End of discussion. Nej, vill jag ha nyheter går jag till alternativa nätsajter som Fria Tider, Realisten, Exponerat, Gotiska Klubben och Svenssongalaxen. Här får man allt man behöver: nyheter, analyser, kommentarer. Det är raka rör helt enkelt. Är en gärningsman invandrare så skriver man det.

Sitter hon då och browsar alla dessa sajter varje morgon?

- Nej. Jag går in på sidan Riktiga Nyheter. Det är ett flöde som samlar nationella bloggar som dem jag nyss nämnde. Plus diverse andra, som Avpixlat, Helena Palena och Henrik Alexandersson.

HAX? Men han är ju libertarian?

- Just det. På Riktiga Nyheter finns litegrann av varje. Det är energi helt enkelt, ett himla flow liksom. Sidestream media, man...! Mainstream media däremot håller på att slamma igen alldeles.

Det är det sista vi får ur Slanka innan hon drar iväg till nästa aktivitet i Sålundas vimmel. Slanka är en tjej i farten helt enkelt. En ung, blond, fräsch, slank svensk kvinna som tröttnat på MSM och därför söker sina nyheter på nätet.

Goodbye MSM, hello nymedia. Det är tidens melodi. Och människor som Slanka Fräsching är symbolen för detta.


Relaterat
Riktiga Nyheter
Sidestream versus mainstream
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Borges: Ficciones (1945)
Boye: Kallocain (1940)

Sålunda är beläget västan om sol och östan om måne, någonstans i Sveriges hjärtland

Om man är en vit nationalistisk författare, då blir man automatiskt kontroversiell

Jag heter Lennart Svensson. Jag har skrivit romanen "Antropolis". Om den sa Mats Linder i Nova SF nr 20: "Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll."


Jag har skrivit "Antropolis". Jag har även översatt Mikael Jalvings "Absolut Sverige" (2012). Nog finns det fler danskkunniga skribenter än jag i detta land, men vid tiden var jag den ende som kunde hjälpa Thomas Jackson med detta projekt.

Jag har alltså bidragit till den svenska utgåvan av Jalvings regimkritiska rapportbok. Och jag har skrivit ett flertal romaner. Jag anses vara kontroversiell. Det är den slutsats jag drar av dessa incidenter 2011-2013:

. Från 2009 fick jag ha en tråd på SoldForum som länkade till mina pdf-böcker. Nu får jag inte ha det längre. Admin antydde orsaken i ett pm: bland annat för att jag är för kontroversiell. Min motfråga har ännu inte fått något svar.
. Enligt Expos Alexander Bengtsson är jag en fara för demokratin. Ingen annan svensk författare torde ha fått en sådan beteckning.
. Mina böcker skildrar vita människor som gör vita saker: implicit whiteness. Det är inte gångbart för dagens "elit".
. På Skalmanforum copypastade någon i vintras min motpolsartikel om Peter Englund. I debatten som uppstod angreps jag. Då försvarade jag mig. Då blev jag avstängd i en månad "för att ha postat ett politiskt inlägg". Tillbaka efter avstängningen har jag frågat admin om jag får ha en tråd med länkar till mina pdf:er. Inget svar har ännu kommit. Antagligen är jag för höger för detta vänsterforum.
. Jag anser att invandringen ska diskuteras. Jag anser att invandringspolitikens prioriteringar ska diskuteras liksom alla andra samhällsfrågor. Få andra svenska författare hävdar det idag.

Summa summarum: Svensson är kontroversiell, ett hot mot demokratin och En Skum Typ. Vad är det då för Hemska Saker jag skriver i mina böcker?

Om vi koncentrerar oss på "Antropolis" kan detta sägas.

Romanens handling utspelas 2165 i staden Antropolis. Berättarjaget Jenro Klao har mötts av en stad i ruiner, men han börjar rycka upp den ur dess letargi. Han får hjälp av andra nykomlingar, andra visionärer som han. Men därmed är inte allt frid och fröjd. Det uppstår en konflikt mellan modernism och traditionalism: även om man är upplyst, andlig och modern, måste man inte också ha länken bakåt också, till flydda tider och generationer...? Jenro Klao ser det som sin uppgift att återuppliva Traditionen i Antropolis' hotande nivellering.

Detta är upplägget för "Antropolis". Det är en filosofisk roman om en stad i framtiden, litegrann som von Harbous "Metropolis", Jüngers "Heliopolis" och "Vi" av Samjatin.

Hur är det då med det kontroversiella, med högerprägeln? Detta med traditionens roll har jag redan nämnt. Ingen annan än jag skriver om sådant här idag. Och vidare så är "Antropolis" en underförstått vit roman. Det är, som jag talade om ovan, implicit whiteness. De människor vi möter förutsätts vara vita västerlänningar med vårt sätt att gå, stå och tala. Och detta är, som sagt, kontroversiellt för dagens smak, för dagens "kulturelit".

Boken kostar 148:-. Den är på 205 sidor i hårdpärm, numrerad och signerad.
Du köper den här.


Relaterat
SF-Bokhandeln: Antropolis
Autointervju
Jalving: Absolut Sverige (2012)
Evola: Ride the Tiger (1961)
Fuller: The Generalship of Ulysses S. Grant (1929)

Norrbro på 50-talet med Livgardet till häst

Årets vita H&M-modell heter Jennie R.

H&M har i år en fotomodell med ett märkligt namn: JENNIE RUNK.


Jag tänker så här: nog är fröken Runk en duktig, skicklig yrkeskvinna som förtjänar all heder. Hon är en hårt arbetande modell som nu lyckats inta tätplatsen i modellvärlden: att bli baddräktsmodell för världsföretaget H&M.

Heder alltså åt Jennie Runk!

Jennie Runk är inte supersmal. Men jag tror inte att hon är omskriven för detta att hon lite rundare än normalmodell typ 1A. Jag tror inte syster Runks berömmelse beror på att hon är "plus size model".

Vad tror jag då?

Jag tror hon blivit "årets snackis" på grund av sitt namn.

Det är nämligen kul att göra ordlekar på. Som I'd like to put my junk in her trunk osv.

Jennie Runk, säger Wikipedia, upptäcktes 2003. Hon debuterade i US Vogue i april 2005. Hon har även setts i den amerikanska upplagan av Glamour samt Cosmo Girl och Marie Claire. Det sista var i oktober 2007.

Förutom det har hon varit med lite här och där. Jennie Runk är en tjej i farten med andra ord! Hon är amerikanska, född 1989.


Relaterat
Branschen säger: fotomodell typ 1A ska vara vit
Aslan: fungerande gudssymbol
Bhagavad-gîtâ
Castaneda: The Teachings of Don Juan - A Yaqui Way of Knowledge (1968)
Castaneda: översikt

Vi defameras av "eliten", men låt oss inte defamera den (bara lite)

Man måste skilja på sak och person. Att "eliten" inte klarar det är en sak. Men som regimkritiker ska man inte svara med samma mynt, inte i skitkastargrenen.


Tidigare i år skedde ett attentat. Det var i februari, tisdagen den 5 februari, som den danske journalisten Lars Hedergaard utsattes för ett mordförsök. Han överlevde. Bevis, som en pistolkula, säkrades av polisen. Men svensk media spädde vid tiden på med att karaktärsmörda Hedergaard. Han kallades "rasistdömd, islamfientlig". Och det Tryckfrihetssällskap han grundat var tydligen, enligt 08-media, en "islamofobisk organisation".

Hedergaard skriver i Dispatch International. SvD:s Per Gudmundsson sa sig i februari ha tecknat en prenumeration på denna tidning. Som resten av elitmedia anser vara en fascisttidning.

Övriga nordiska media kallade Hedergaard "islamkritiker". Svensk MSM använde "islamfientlig". Rasistkortet spelades hårt, Hedergaard kallades "rasistdömd" (trots att han friades för en låt vara diskutabel bloggmening). Men en händelse som denna kan svensk MSM inte hantera, folk kommer, mer än förr, att vända sig mot dem och ty sig till nymedia som just den Dispatch som Hedergaard skriver i. Och Nya Tider, som är en liknande, vecklig papperstidning med högerprofil.

Jag har bidragit till Nya Tider. Se här och här. Den är bra.

- - -

Svensk ”mediaelit” är ett skämt. Trots det måste man bekämpa den. Det må vara öppet mål för oss regimkritiker idag. Men bolen rullar inte in i målet av sig själv. Man måste kicka in bollen i målet, även om det är öppet mål.

Gör det då, du som kallar dig regimkritiker. Med vissa undantag (personliga och operativa skäl kan ju lägga hinder i vägen) anser jag att man som oppositionell ska 1) uppträda öppet, ej anonymt, 2) undvika ironier och annat tjafs (slöseri med tid), 3) uppträda med segervittring (för bara den som har en vision av seger kan segra) och 4) inte heller karaktärsmörda motståndaren.

Karaktärsmord: det må vara frestande att kalla sina fiender för ett och annat. Men invektiv, glåpord och svordomar har inget i en seriös debatt att göra. Även om våra fiender å sin sida kör hårt med karaktärsmordet som vapen (= rasiststämpel). Som i fallet Hedergaard.

"Eliten" ska bekämpas. Varför? För den anser att vi inte har rätt att existera. Svenskar och vita människor saknar ju, uppenbarligen, existensberättigande i deras världsbild. Den vite man som självmedvetet definierar sig som politisk aktör utifrån sin vithet anses vara En Hemsk Typ.

Den ”elit” som bedriver denna antivitism är märklig. Men man bör försöka behandla denna ”elits” typer med respekt ändå. Som privatpersoner är de, i moralisk mening, ens systrar och bröder. Angrip saken, inte personen.

Då säger någon: men jag då, som angriper eliten med en satirisk visa, är inte det personangrepp? -- Då säger jag: nej, detta är intelligent satir. Jag defamerar inte mina offer, jag häcklar dem elegant. Det är skillnad att skriva en sådan visa och att kalla Reinfeldt "cirkusneger".

Därför min rubrik. Man kan säga: ska man ge igen med samma mynt mot en skitkastande elit, gör det med stil och finess!


Relaterat
Nya Tider: nymedia avancerar
Heinlein: Starship Troopers (1959)
Hur man gör en bok
Borg: Det röda massanfallet (1951)
Hassel: Döden på larvfötter (1958)

Åsa Linderborg: "Lenin öppnade för en ny kultur"

Åsa Linderborg är en svensk propagandist och metapolitisk aktör. Som kulturchef på Aftonbladet har hon bedrivit kampanjer och höjt tonläget i den svenska debatten. Svenska nationalister tycks vara hennes stora motståndare. Själv hyllar hon diktatorn Lenin.


Åsa Linderborg (1968-) har sin bakgrund inom vänstern. Som ung gick hon med i dåvarande VPK:s ungdomsförbund. Hon har även haft förtroendeuppdrag för Vänsterpartiet i Uppsala kommun.

Linderborg är fil dr i historia (hon disputerade 2001). Hon har skrivit memoarboken ”Mig äger ingen” (2007). Från sommaren 2009 är hon kulturchef på Aftonbladet.

Linderborg tycks vurma för Sovjets förste ledare Vladimir Ilitj Lenin (1870-1924). I maj 2012 skrev hon till exempel om Lenins insats som visionär. Lenin och den förrevolutionära arbetarrörelsen ville befria människan, tycks hon mena. Det följande är ur krönikan ”Schack med Lenin” i Aftonbladet 16/5 2012:

[R]yska revolutionen var ett emancipatoriskt projekt med gemensamma referensramar till upplysningen och franska revolutionen. Målet var att förändra samhället på alla nivåer: socialt, politiskt och kulturell.

Nog fanns dylika ansatser på papperet under ryska revolutionen. En Majakovskij skrev revolutionär lyrik som ännu är gångbar. Lenin var dock inte alltid så road av Majakovskijs texter. År 1921 skrev poeten till exempel ”150.000.000”. Titeln syftar på det ryska folkets sammanlagda antal. Majakovskij hade där gått sina kommunistiska kritiker till mötes. De brukade säga att han var för individualistisk. I den nya dikten sa därför Majakovskij: ”150 miljoner är författare till dessa rader”... Men Majakovskij, som beundrade Lenin, blev förkrossad när han fick veta att det store ledaren ogillade dikten. Lenin skrev dessa rader till kulturministern Lunatjarski: ”Strunt, dumt, monstruöst dumt och pretentiöst. Enligt min mening skall man bara trycka 1 av 10 sådana saker och inte mer än 1.500 ex för bibliotek och kufar.” (Källa: Bengt Jangfeldts förord till Majakovskij-samlingen ”Jag”, W&W 1985).

Linderborg har i alla fall Lenin som hjälte. Vidare i aktuell krönika skriver hon:

Min poäng är att Lenin öppnade för en ny kultur, att han inledningsvis försökte skapa en dialog mellan alla radikala kretsar. Konstnärer, författare, skådespelare, pedagoger, arkitekter... deltog i samtal om hur revolutionen skulle genomföras och förvaltas. Socialismen, förstod han, skulle aldrig lyckas utan kulturarbetarna.

Så var det kanske. Oavsett graden av Lenins välvilja mot kultursektorn så hade hans bolsjevikparti stöd av många intellektuella och konstnärer. Men Linderborg förenklar grovt när hon skyller all den repression och hårdare partilinje som därefter blev rådande inom kulturlivet, på Stalin. Visst stod hans regim för en ökad repression (Lenin dog 1924), men även Lenin var en hård man. Han var ingen vänlig proggfilosof som sa ”låt alla blommor blomma”. Han hade med våld tagit över en stat i krig och fick de följande fem åren utkämpa ett inbördeskrig för att försvara den regim han kuppat åt sig.

- - -

Om Linderborg vill ha Lenin som idol, OK. Man skulle bara önska att hon skrev mer om Sovjet under hans styre, att hon berättade om repressionen och enkelriktningen som rådde redan under honom. Nåväl, hon medger i sagda krönika att hon har viss medkänsla med både radikaler och konservativa som landsförvisades då. ”Historien är komplex” säger hon. Bra. Men man frågar sig om någon som i dagens svenska kulturklimat utmålar Julius Evola eller Ernst Jünger som hjältar kommer undan med att säga ”historien är komplex”. För dem väntar fasciststämpeln.

Lindeborg hyllar vänstern, revolution och radikalism enligt gammalt mönster. Hon säger sig i krönikan inte ha någon önskan ”att rent fysiskt skada borgarklassen”. Det var ju skönt att höra. Men hon vill ”organisera samhället på ett annat sätt än vi gör nu.” Hurdå? Kanske genom att avskaffa fraktionell bankverksamhet? Motverka materialism och öka det andliga intresset? Främja folkens existens i samnationell yra, utan tvånget att leva under massinvandringens välsignelser? Det låter ju bra tycker jag. Det är sådant även jag stödjer. Är även du med på det, Linderborg? I så fall: sjung ut, syster...!

Ett nytt emancipatoriskt projekt behövs onekligen. Emancipation är lika med frigörelse. Vi lever inte idag i frihet. Vi lever i en diktatur. Den som kritiserar massinvandring uppmanas hålla käften. Annars väntar rasiststämpeln, från Linderborg och hennes gelikar. Därför skulle man önska att Linderborg la undan rasiststämpeln innan hon pratade om befrielse.

För rasiststämpeln använder Linderborg ofta. I november 2012 ville hon till exempel polisanmäla sajter som Avpixlat och Fria Tider för förment rasism. Och i helgen 23-24 mars skulle hon ha deltagit på ”Antirasistiskt forum” i ABF-huset med organisationerna AFA och Expo (hon fick enligt uppgift förhinder). Även jag motsätter mig rasism. Samnationalism är min agenda. Men Linderborg använder rasistkortet som härskarteknik mot alla högeraktörer. Som till exempel Fria Tider ovan, som ju är en paleokonservativ sajt.

Därför kan Åsa Linderborg inte tas på allvar då hon säger sig vurma för frihet. Hennes frihet är nämligen slaveri för regimkritiker och oppositionella, för folk som motsätter sig den massinvandringsregim hon är en del av.


Relaterat
Jan Guillou hade samröre med KGB
Assange' tal på Trafalgar Square, London, oktober 2011
Syrien, augusti 2012: inbördeskrigets parter
Svensson: Camouflage (2011)
Östfronten 1941-45

Jan Helin, Åsa Linderborg, Peter Wolodarski, Fredrik Reinfeldt, Daniel Poohl - håll käften!

Det är dags för lite musik på bloggen. En satirisk sång, det är vad det handlar om.


Den som inte accepterar massinvandring ska hålla käften. Det har varit elitens melodi. För håller man inte käften, om man som nationalist och regimkritiker anmäler en avvikande uppfattning, om man anser att invandring bör debatteras som vilken annan samhällsfråga som helst -- då har man rasiststämplats. Man har karaktärsmördats och defamerats, utmålats som värre än Hitler, värre än en pedofil. Avsked från jobbet, utfrysning från debatten, en yxa i dörren från AFA -- you name it.

Det är ingen lek detta. Det är ett mediakrig med mycket brutala metoder. "Håll käften" - är det samtalstonen i en demokrati...?

Men demokrati eller inte så tycks "håll käften" vara ledmotivet. Men OK då mediaelit och sjuklöverparti, håll käften var det...! Ni har i 20 års tid sagt åt mig och andra regimkritiker att täppa till. Nu säger jag detsamma till er. Och jag säger det med en sång. Melodin är Dag Vags "Slaveri". Nu säger jag åt Jan Helin, Åsa Linderborg, Peter Wolodarski, Fredrik Reinfeldt, Daniel Poohl med flera att, ni gissade det, hålla käften. Det finns helt enkelt inget mer att diskutera med dessa figurer.

Säg visste ni
att vi Sverige har vi ett ting,
det kallas: massinvandring.
Jag sa: massinvandring.

Och hittills har det varit så här
att om man inte gillar det här
så har eliten sagt: håll käften.
De säger: håll käften.

Men nu ska jag ändra det där
nu ska jag säga så här:
regim, håll käften.
Jag sa: håll käften.

Jag säger till elitens gäng
som alla tycks dela säng,
jag säger: håll käften.
Jag sa: håll käften.

Så Aftonbladets Jan Helin
med ditt belåtna flin,
jag säger: håll käften.
Jag sa: håll käften.

Och Åsa Linderborg,
står du och gapar på stadens torg?
Jag säger: håll käften.
Jag sa: håll käften.

Och Peter Wolodarski,
tror du att DN är ”mitt i city”?
Jag säger: håll käften.
Jag sa: håll käften.

Och Henrik Arnstad,
jag belägger dig med kvarstad.
Jag säger: håll käften.
Jag sa: håll käften.

Och Fredrik Reinfeldt,
jag är så trött på ditt kält.
Jag säger: håll käften.
Jag sa: håll käften.

Och Jonas Hassen K,
är du riktigt på?
Jag säger: håll käften.
Jag sa: håll käften.

Och Maja Hagerman,
hatisk mot envar german.
Jag säger: håll käften.
Jag sa: håll käften.

Och Peter Englund,
kulturmarxismen är inte sund.
Jag säger: håll käften.
Jag sa: håll käften.

Och Lisa Bjurwald, hej!
Är du riktigt hel, säg?
Jag säger: håll käften.
Jag sa: håll käften.

Och Expos Daniel Poohl.
I really pity the fool.
Jag säger: håll käften.
Jag sa: håll käften.

Och lille Jan Guillou,
har du slutat spionera måntro?
Jag säger: håll käften.
Jag sa: håll käften.

Så är det i Sveriges land
alla går i elitens band,
rasiststämpel på envar oppositionell
men nu måste ni göra kväll.

Jag säger: håll käften.
Jag sa: håll käften.
Jag sa: håll käften.
Jag sa: håll käften!

Relaterat
Hallå Henrik Arnstad, så här ser en fil kand ut
Historikernas roll i mediekriget: Hagerman, Harrison, Arnstad och Englund
Här för att stanna: begreppet "etnisk svensk"
Intervju: regimkritisk författare
Svenskfientligheten och antivitismen är passé, det bevisas av Zolfagarys, Miris, Baksis och Khemiris tystnad

Nordingrå, Ångermanland

Tips till regimkritiker: ge intryck av framgång: då får ni framgång

Man måste ha en vision av seger för att kunna segra.


Härmed ett tips till er regimkritiker. Till alla er oppositionella typer där ute, folk som är emot massinvandring och mångkulturism. Och tipset ifråga handlar om attityd. Det är ju så här i livet att ”ett intryck av framgång” gör intryck på folk. Man måste utstråla energi. Att däremot ironisk spela loser-rollen gör dig de facto till en loser.

Man måste ge intryck av framgång. I dessa sammanhang är det sådant som att nämna nationalismens segrar när man vistas bland folk. Nationalism är ju det nya normala, har ni inte märkt det? Vakna då säger jag.

Detsamma skulle jag vilja uppmärksamma i nätsammanhang, alltså detta med framtoning. Som när man postar på nätsajter och kommenterar MSM:s senaste idiotier; man ska då INTE skriva med attityden typ, ”DN vurmar för zigenare och afrikaner men vi svenskar, vi finns förstås inte”. Sådana ”snett leende ironier” slår helt fel. Tiden för ironi är förbi.

Detta är nämligen en existensiell kamp, en kamp för oss som folk. MSM säger ju: acceptera massinvandring eller håll käften. För säger man att man är etnisk svensk och vill värna sitt land blir man i MSM rasiststämplad och karaktärsmördad. Gör alltså motstånd mot detta sentiment, och gör det genom att tala klarspråk. Som att säga: "Artikel den-och-den i MSM propagerar för öppna gränser. Detta är oacceptabelt. Jag som etnisk svensk har rätt till detta land mer än en illegal kriminell”. Alltså: inga ironier, inga sneda leeende, ingen knyt-näven-i-fickan-attityd. Knyt istället näven öppet, vilket i nätsammanhang betyder klarspråk enligt ovan.

Jag säger som en viss U. Meinhof: gör motstånd, visa inte bara missnöje. Ty att blott visa missnöje är i denna konktext att komma med ironier, säga ”nu måste jag emigrera” osv. Motstånd däremot är att inse att det är en kamp på liv och död och att säga vad man tycker, klart och utan förbehåll.

- - -

MSM vill oss inte väl. Bojkotta dem omedelbart. Den som frivilligt läser gammelmedia och ser på TV:s nyheter utsätter sig för frivillig hjärntvätt. MSM är en feel bad-maskin som lever på vår rädslo-energi. Slutar du konsumera MSM kommer du därför bland annat att må bättre. Du kommer att slippa ångest för MSM:s påhittade faror. Det viktiga som hänt i världen når dig ändå, via nätet.

Som Meinhof sa: gör motstånd. Det görs idag, 2013, genom att 1) bojkotta MSM och 2) agera på nätet och på övriga platser. Jag vurmar särskilt för nätaktiviteter. Vill man agera IRL är det förstås bra, men jag vill även uppmärksamma er på nätets betydelse. Jag menar, 1789 var stormandet av Bastiljen en symbolhändelse. Och 1933 var kontroll av gatan viktig, ja ännu 1989 var demonstrationer del i ”sammetsrevolutionen”. Då fälldes en fysisk mur: Berlinmuren. Men idag handlar det om att riva en mental mur. Det handlar om att öppna upp mentala låsningar och det görs via internet, en yttring av vårt kollektiva medvetande.

Därför är det så viktigt att i minsta inlägg, som patriot, visa att man står för den man är. Och att man tydligt säger att MSM:s och regimens massinvandringspolitik är absurd och måste upphöra. Sådant gör intryck på dem som läser, även om det sagts förut. Det gäller att få de ljumma att svänga. Gör alltså motstånd och visa det på internet. Det är mitt tips för effektiv gräsrotsprotest. Det gör en väldigt nytta, särskilt nu. Saker och ting går i regimkritikernas favör nu:

. MSM:s verklighetsfrämmande kritik av REVA. Eliten saknar folkligt stöd i denna fråga (och REVA fortsätter, trots denna "mediaelits" ljug att det skulle ha upphört.
. SSU-gängets misslyckande att vrida Flashback i PK-riktning (nyss hade PK-fraktionen lyckats sätta en viss prägel på detta forum men det är helt borta nu).
. Åsa Linderborgs och Peter Wolodarskis respektive magplask när de försökt driva absurda frågor (som censur och rösträtt för illegala).

Därför tycker jag patrioter och regimkritiker borde fatta mod och, i random inlägg, säga sin mening och inte be om ursäkt eller ta till ironier. Regimen är sjuk, den har i 20 sagt åt oss att hålla käften. Nu är det vår tur att be regimen hålla käften.


Relaterat
Nationalistiska funderingar en dag i maj förra året då jag såg en JAS Gripen över Vårdkasberget
Blue Öyster Cult: Astronomy (1974)
Melina Starr, 35, kriminalinspektör (del 1)
Jan Guillous förlorade heder
Åke Ohlmarks (1911-1984)

Öviks kyrka 1974

Historikernas roll i mediakriget: Hagerman, Harrison, Arnstad och Englund

Historikerna är i dagens debattklimat indragna i kulturkriget. Frågor om etnicitet, folk, nationalism och fascism dryftas hela tiden. Namn som Maja Hagerman, Dick Harrison och Henrik Arnstad är i stormcentrum. Och Peter Englund.


Nåväl. Englund kanske inte är så aktuell numera. Han har, som sekreterare i Akademin, intagit en mer upphöjd, tidlös position. I sublim ro på sin parnass sitter han som en gud och ser världsförloppet dra förbi. Men egentligen är han nog samme kulturmarxist han alltid varit: krig är meningslöst, allt är meningslöst, militärer är dumma och transcendentala värden finns ej. Jo ondska finns, utövad av högern. Mer om Englunds enkelspåriga världsbild här. Det är ett inlägg på min Motpolsblogg som ifrågasätter det nationalhelgon som denne man blivit. Han har blivit rena rama Sankt Peter.

Det må vara att Englund kritiserade Arnstad härom året för bristande noggrannhet. Men idag tiger Englund. Skyttegravarna är väl för djupa. Jag får för mig att Englund inte vill ge internethögern vatten på sin kvarn genom att klä av Arnstad. Englund är först och främst kulturmarxist. Han lobbade ju intensivt för terrorjournalisterna Schibbye-Persson förra året.

Ränderna går aldrig ur. Englund må ha övergivit sin ungdoms trotskism, han må vara mindre vänster idag än han var i Uppsala på 80-talet. Men negativt lagd kulturmarxist, emot högern med religiös glöd -- sådan är vår gode Sankte Peter, igår, idag och sannolikt imorgon. Det tycks vara hans eviga icke-agenda, hans stående credo.

- - -

Sedan har vi Maja Hagerman. Bara för att Wahlström & Widstrand 2006 använde en översättning av ”Germania” där det stod ras (och inte mer korrekt ”folk” för lat. gens) fick hon frispel. Hon kallade utgåvan ”denna motbjudande lilla bok”. Det var att överreagera. Utsagan ifråga gjordes i Hagermans bok "Det rena landet".

- - -

Dick Harrison då? Han är en godbit må jag säga. För han anser att svenskar inte finns...! I ”Boken om svensk historia”, s 50, sägs de av Tacitus omnämnda ”sviones” inte vara ”svenskar”. Detta, mina vänner, är en vidrig stöld av identitet från ett helt folk -- mitt folk. Det är att likna vid hur polacker och tjecker för 70 år sedan bortdefinierades som folk. Att göra som Harrison gör är ”förberedelse till folkmord” och straffbart enligt FN:s konvention i frågan. Mer om det här.

- - -

Så Henrik Arnstad. Han har bluffat om sina akademiska meriter. Mer här. Och Norstedts förlag ger i år, 2013, ut Henrik Arnstads bok "Älskade fascism". I den går Arnstad till storms bland annat mot Finlands andravärldskrigsepok. Att som Arnstad säga att Lapporörelsen (som var aningen extrem) var skäl för Ryssland att angripa Finland 1939, när Lapporörelsen var förbjuden sedan länge -- det är att gå för långt.

Men annars är det ju bra med debattböcker om Finlands andravärldskrig. Jag menar, nog stödjer jag Finlands agenda både 1939 och 1941. Men 1941 hycklade Finland när man sa att man förde ett separatkrig. De jure var man inte Tysklandsallierade, men nog var man det de facto. Här finns i alla fall en gråzon som man kan debattera. Men återigen, fasciststämpeln är överdriven.

Man kan säga: Arnstad drar i sin nya bok kraft ur det faktum att fasciststämpeln har viss kraft -- hos småborgare. "Uuuh, fascist, nej fy, det vill man ju inte vara? Så det finns alltså, enligt Arnstad, "generisk fascism"...? Nationalism = fascism? Är SD fascister? Hjälp." -- Man måste komma förbi det där. Så jag säger: låt Arnstad vara besatt av fascismen. Då kan man lika gärna, som motkraft, tala om "generisk antivitism" som drivkraften för dagens elit. Och då är det bara att köra på alltså...? Att skriva en kontroversiell bok, få någon emot sig, se till att en Flashbacktråd startas och därmed öka "the buzz". "Hellre ökänd än okänd" heter det ju.

Att skriva polemiska essäer är väl tillåtet. Men Arnstad förkläder sin svart-vita propaganda till seriös forskning. Då kommer han att få utstå granskning av akademiker och de brukar inte vara nådiga mot orediga tankegångar och diffusa slutsatser. Mycket riktigt har han mött kritik hos en sådan som fil dr Markku Jokispilä, q.v Hufvudstadsbladet 29/3. I Stefan Lundbergs artikel "Finland deltog i Förintelsen" framhåller Jokispilä bland annat detta:

- Lapporörelsen fanns inte 1941.
- Koncentrationsläger fanns och krigsbrott förekom, men dessa ”var inte det mest karakteristiska för Finlands krig”.
- Finland överlät 8 judeflyktingar och 47 ryska judiska krigsfångar till Tyskland. ”Arnstad förfalskar inte fakta i sig, men han behandlar dem starkt selektivt och överdrivet” säger den finske historikern.

Jokispiläs säger bland annat att de finska krigsbrotten var marginella. Jag håller med. Det var liksom inte Dirlewanger-brigaden à la ’44 som anföll på Näset och i Fjärrkarelen 1941. IR 13, IR 41 och alla deras systerregementen hade hög krigstukt.

- - -

Arnstad har även mott motstånd i Norge. Han hade i april i år kallat Norge, med sin nationalistiska yra, fascistiskt. Han fick i tidningen Klassekampen svar på tal av författaren Karl-Ove Knausgård som kallade Arnstad en historielös figur som ser allt i svart och vitt.

Knausgård hävdar att norsk nationalism handlar om befrielse från ockupation. Klassekampen skriver [min övers]:

En viktig konsekvens av den norska modellen är att meningsmotståndare – de som är för invandring, och de som är mot – även fortsättningsvis kan tala med varandra, enligt Knausgård:

- I Sverige är temperaturen mycket högre, det haglar beskyllningar om fascism och nazism, och avstånden mellan dem som har ordet och kulturen i sin makt, och dem som inte har det, växer för var dag som går.

Och tillfrågad i GP 27/4 om han vill debattera med Knausgård sa Arnstad nej. Han vågade väl inte. Användaren Tjyvas på Flashback kallar Arnstad träffande för en hund som skäller men inte bits.

- - -

Summa summarum: tongivande svenska historiker är kulturmarxister, hela bunten. Etnicitet är farligt och nationalism är fascism. Agendan är svart och vitt: höger är F-ns anhang och allt som är ickehöger är liljevita änglar. Vilket skämt! Lever vi i ett land eller i ett skämt? som Charlie Christiansen sa.


Relaterat
Rent Principiellt granskar: Sankt Peter Englund
Dagens svenska elit sysslar med "förberedelse till folkmord"
SFK och F 19
Information
Ekon i gaturummet
Pansargrenadjärinfanterifänrik
Utbrytningen

Göte Göransson: pukslagare från Karl XI:s tid. Ur "Karoliner" (1976)

Det svenska kulturkriget: kampläge: maj 2013

Disclaimer 1: när jag kallar den svenska debatten för "kulturkrig" så menar jag en kamp med fredliga, metapolitiska medel. Disclaimer 2: detta är mina bedömningar som privatperson. Jag tillhör inget parti, är ingen talesman för någon gruppering.


Vad som styr vårt tänkande är begreppen. Där, kan man notera, har ett sådant begrepp som "massinvandring" sakta börjat etablera sig i samtalet. Termen är inte helt accepterad i MSM, sant. Men generellt finns ju inget annat ord för att beskriva invällandet. 111.000 PUT utfärdades förra året (källa Anna Dahlberg/Expressen).

- - -

Begreppen som styr tänkandet. Hur är det i så fall med ”nationalism”? Jag brukar säga att dess tid är här.

Vad menar jag då med nationalism?

Med "nationalism" menar jag detta: den traditionelle svensken vet numera att han är svensk. Han vet vad etnisk svensk är, han vet vad invandrare med icke-svensk bakgrund är. Det har tills ca 2011-2012 varit tabu för svenskar att hylla sin egen nationalitet. Än idag är det få som gör det. Men svensken i gemen har, tycks det mig, slutat visa pliktskyldig avsky för sig och sitt.

OK, han går inte och viftar med svenska fanan varje dag. Men när svensken i gemen märker att han inte träffas av en blixt från himlen, eller av bannor från staten, när han säger "jag är svensk och stolt över det" -- då är grunden till en rimlig nationalism lagd.

Alla andra folk har, tills nu, fått omhulda sin nationalitet. Men nu vänder det. Man kan, med en geologisk liknelse, säga att vi nu nått peneplanet. Ett peneplan är den onötbara berggrund som återstår efter eroderingar. Och i aktuell kontext kan man se nationalismen som det peneplan som PK-regimens propagandakrafter inte förmår nöta ner. De kan stoppa "rasism", de kan stoppa punschpatriotism, de kan stoppa yverboren chauvinism kring det svenska. Men de kan inte stoppa svenskar från att söka sin identitet som svenskar. De kan förgäves säga att detta är ett cirkelbevis, de kan säga vem är svensk, definiera svensk osv. Men djupare än så lever i folket en nationalistisk ådra. Man är den man är, man söker sin identitet i sina kulturella och etniska rötter. Det är nationalism. Man kan med en modern term kalla den "identitarism" om man tycker det låter mer progressivt.

Nationalism och identitet är dagens agenda. En ny term för det upplevda alternativet, som, säg, "humant samhälle", blir svår att etablera. För ett identitärt samhälle är också humant. Där är samnationalismen underförstådd. Varje folk får i sin naturliga ort frodas och hävda sin särart. Däremot: den aggressiva mångkultur som förvägrar svenskarna sin identitet och sitt land, är passé.

- - -

Jag är svensk, etnisk svensk. Den nation jag tillhör är den svenska. Och jag har bloggat om detta åtskilliga gånger. Bland annat i talet på nationaldagen 2011. Jag tyckte det var nog med kurdisk folkdans och invandrare som läser läxan för oss denna 6 juni. Sveriges nationaldag är till för Sverige. Detta måste sägas igen och igen.

Jag har även bloggat om storsvensk litteratur, som Heidenstams "Karolinerna". Den är egentligen mer än storsvensk: den är mänsklig. Heidenstam hade en förmåga att, parallellt med de heroiska figurerna, foga in punkare och bönder, dårar och hjon. I kontrasten uppstod en stereoskopisk verkan som var lika med livet: generaler och meniga, kvinnor och män, dårar och hjältar, alla spelar med i det heidenstamska dramat.

Jag har på bloggen även postat inlägg om svensk historia. Här kan ni läsa om frihetstiden, här om karolinerna och här om Gustav II Adolf.

Och här är ett inlägg om svensk forntid, om hur Sveriges första uppdykande i källorna ser ut och vad som därefter hände. Det handlar om hur svioner är svear, förnekat av en sådan elitfigur som Dick Harrison. Så gör en insats för Sverige, omhulda de svioner som sedvanligt -- och av de flesta sansade historiker -- ses som svenskarnas ursprung.


Relaterat
Arnäs kyrka
Mannaminne
Wiks slott
Rökstenen och Ramsundsristningen
Svenska Frivilligkåren och F19

Bild: Saab B 18

Svenskfientligheten och antivitismen är passé, det bevisas av Zolfagarys, Miris, Baksis och Khemiris tystnad

Det lönar sig inte att hetsa mot svenska män längre. I varje fall inte på Facebook. Kawa Zolfagary har fått stänga ner sin Facebooksida "Vita kränkta män".


Detta meddelade SvD i februari, 20/2. Det visade sig att Zolfagary fick för många kritiska kommentarer. Och Facebooksidors kommentarsfält går inte att låsa.

Jag kan inte länka till SvD-artikeln ifråga. SvD tillåter ju inte pingbacks längre. Så varför ska jag ge dem trafik när de inte ger mig trafik? Vila i frid, "Svenska" dagblad.

Denna affär visar i alla fall att en av elitens gamla sysslor, att defamera vita på basen av deras etnicitet, inte längre är en framkomlig väg. Folk, i form av kommentatorer, har satt ner foten och sagt nej.

Svenskfientlighet och antivitt sentiment är passé. Och jag tror inte det blir rusning efter den självbiografi som Zolfagary sägs arbeta på.

Zolfagarys nederlag i medakriget är del av ett mönster. Vi svenskar har ju länge fått leva under den virtuella stöveln på stöddiga MENA-människor som läst läxan för oss och stämplat oss som rasister. Två andra sådana aktörer var Behrang Miri och Kurdo Baksi. Miri blev hösten 2012 berömd som den Kulturhusbyråkrat som skulle ta bort Tintin ur hyllorna. Den var ju så rasistisk. Det var av helt avgörande betydelse för Miris verksamhet på Kulturhuset att en 75 år gammal tecknad serie skulle rensas ut. Men han fick backa.

Detsamma tycker jag Kurdo Baksi gjort. Mer än så: han tycks helt ha försvunnit ur debatten. Förr skulle han alltid anlitas när antivita och svenskfientliga uttalanden var av nöden. Han var en mediaguru, en Expo-operatör som visste besked: svenskar är rasister. Varför har inte han fått komma till tals i till exempel debatten om näthat? Och har han det har min själ knappast gjort något större väsen av sig.

- - -

Kanske är det så att Sverige håller på att bli friare. Vi skuddar det mångkulturella oket av oss. Nämnas ska att jag har inget emot Zolfagary, Miri eller Baksi som privatpersoner. Men som "antirasister", som ska trycka ner svensken på basen av dennes etnicitet, har de gjort sitt. Detta är, så vitt jag kan se, en bestående seger i mediakriget om mångkulturen. Det är en lika bestående seger som att Mona Sahlin är passé och att hennes systemimmanenta svenskfientlighet inte längre är gångbar.

Svensken lyfter huvudet fritt. Han existerar åter. Detta kan bara beskrivas som nationalism. ”Natio” är latin för född. Vad är vi födda till? Jo som svenskar, en grupp i den germanska folkstammen. MSM, politiker och universitet har gjort allt för att förneka detta. Nu, när detta inte går längre, försöker man istället smutskasta gruppen. Universiteten har till exempel börjat ge kurser i "kritiska antivithetsstudier". Det är så dags nu.

Det är den klassiska ordningen för hur ett kulturkrig förlöper: först ignoreras man, sedan bekämpas man. Nu är det en sådan kampfas. Metapolitiskt står striden huruvida traditionella svenskar är en positiv kraft eller om detta folk, som Carina Rydberg och Noel Ignatiev tycks anse, ska konceptuellt utrotas.

Men bladet vänder sig. Svensken, "mannen på gatan", har vaknat. Svenskfientlighet är inte gångbart längre. Sedvanerätt och känslan för den egna kulturen ser en ny dag gry. Kulturen i Sverige vilar på traditionell grund och nu torde eliten börja inse det. Eliten torde även, i tysthet, ha insett att det är bortkastade pengar att "grooma" en ny Behrang Miri, Kawa Zolfagary eller Kurdo Baksi som ska spela offer samtidigt som han rasiststämplar svensken. Visst seglade Jonas Hassen Khemiri upp som en sol i mars i denna genre, men han tystnade snabbt. Han följde inte upp sin attack med fler svenskfientliga utfall. Det hade ju annars varit som upplagt för det.

Något har hänt i mediakriget. Sahlinismen är död, så även Baksismen.


Relaterat
PK är död
RF säger INTE att Sverige är mångkulturellt
Segrar i det tysta
Svensk radikalvänster: historia
"Svensk" är ett fungerande sedvanebegrepp

Alex Kurtagic om vänstern

Ibland hittar man ett bra citat. Ett citat som säger ALLT.


Dagens vänster är en negativ kraft. Vänstern av idag är lika med kulturmarxism. Och Alex Kurtagic, författare till romanen "Mister" (2009), har formulerat allt detta koncist och bra:

The world of the Left is a dead world -- a world of dead matter and lifeless abstractions. It is an anti-human, anti-natural, anti-aristocratic, anti-freedom, anti-beauty, anti-metaphysical, anti-truth, anti-life, reductionist, immoral, hateful, genocidal, necrophiliac, mendacious, predatory ideology that has sown death everywhere it’s gone.

Jag kan tillfoga att "mendacious" betyder lögnaktig. Det där som Henrik Arnstad är.


Relaterat
Att bekämpa kulturmarxismen
Arnstad ljög om sin fil kand
På marmorklipporna (1939)
"Subtile Jagden"
Borg: Det röda massanfallet

Trädgårdsgatan, Härnösand