söndagen den 13:e april 2014

En reflektion om medialandskapet


Vad gäller media så finns det olika former. Bland annat finns det print = tidningar. Och det finns webb = internet.

Idag är det så att print dör. Och det är så att webb kommer. Men det under former som gör att de gamla mediehusen hamnar i en intäktskris. Tekniken förändras men alla fattar inte. Man tjänar inga pengar på webb, inte i nivå med vad print gav.

Då kommer jag att tänka på Karl Marx. Hur var det han sa...? Var det inte något om att en revolution sker när produktivkrafterna utvecklats bortom produktionsförhållandena...?

Något sådant ser vi väl nu. Produktivkrafterna, dvs tekniken, idag = internet, utvecklas mer eller mindre av sig självt mot vad som blir en ny verklighet för oss alla. Och där kan inte produktionsförhållandena, dvs politiken, hänga med i svängarna.

- - -

Idag kan politiken i sin desperation satsa på vad den vill: brandväggar, indoktrinera det uppväxande släktet, bedriva svart propaganda om "näthat". Men inget hjälper. Tekniken utvecklas bortom "elitens" vilja och vi, gemene man, blir antagligen friare på kuppen.

Internet är ett verktyg för att omdana världen och befria den. Förr styrdes vi hierarkiskt uppifrån, som i en pyramid. Men nu härskar nätet och här finns inte någon topp. Här är alla punkter potentiellt lika mycket värda. Så att, till exempel: blir en knutpunkt i nätet ett informationshinder söker sig informationen nya vägar. Som idag där läsarna överger gammelmedias sajter och flockas till de mer sanningssökande nymedia-sajterna.

Stil och attityd: morgondagens media
Morgondagens reklam
Sidestream vs mainstream
Slanka Fräsching, 22: Jag älskar nationella nyheter
Stålmannen blir bloggare
William Turner: "The Decline of the Carthaginian Empire", 1817. Denna bild visar det karthagiska imperiets nedgång. Och idag bevittnar vi de gamla mediahusens nedgång. Same same...!

måndagen den 7:e april 2014

In English: Jünger the Pious

Throughout his life Ernst Jünger (1895-1998) was inspired by religion. He was a pious esotericist in his own right, a stout free-thinker and at the same time drawn to the power of organized religion. Maybe the motto extra ecclesiam nulla salus – ”without the church no salvation” – affected him. However, with or without organized religion Jünger above all warned against atheism. And in this he was rather unique as a 20th century author.

The Impression of Brazilian Monks

In the 30s Jünger went to Brazil. He wrote about it all and eventually, after the war, published it as ”Atlantische Fahrt”. A central episode in the book is a visit to German monks in a Benedictine abbey, the bretheren impressing the visitor with their joy in spite of having relinquished life and all its pleasures. Strange indeed – isn’t the cloister life supposed to be about hardships and suffering...?

Jünger is amazed. At the same time he can relate to it like in the subservience, with monks obeying the monastic rules like a soldier obeying his orders, the monk life becoming a sort of spiritual body-building and the abbey a training camp for the inner mind. There’s order and joy here, what more to ask for...?

At this stage in life Jünger himself had moved away from titanism and militarism, areas where order was ever present but joy in a lesser degree, so this rendez vous with religion was rather significant. His conversion would take another 60 years. But that event in itself isn’t so important in my book. What’s more important is the Jünger preoccupation with spiritual attitudes that sometimes touch upon those of conventional religion: he was a free-thinker and an esotericist, playing the role of prophet and catalyst, along with and sometimes in opposition to organized religion.


The chief contribution by Jünger in the discussion at hand is this: his warning against atheism. In the novel ”Eumeswil” (1977) and the late diary he is crystal clear on this issue. Atheism is a vice, a mental sickness. One may object and say that faith in God and/or gods isn’t everything in the esoteric realm, with for instance taoism and buddhism being somewhat atheistc in nature. The answer to that is: no they aren’t, they don’t deny the existence of gods. Buddhism, in putting the emphasis on the personal spiritual development, doesn’t state that gods for that matter are totally non-existent. Gods exist on a higher level than we, however still subjected to the laws of karma. That’s the buddhist theology in nuce.

Of course everything isn’t solved by automatically starting to worship gods. That’s not what Jünger means. But he means that the central ontological foundation of Christianity, Hinduism, Judaism, Islam and shamanism is true. The existence of God is an ontological reality, there are gods out and about, the divine presence in reality is real. The atheist on the other hand is like a ship without anchor, the mind of him (and the current culture as a whole) being the victim of a kind of cross-section paralysis, a total lethargy of the intellect leading out into a sterile desert.

That’s Jüngers basic message as I see it. Then it’s not so important if he himself was or wasn’t the epitome of piousness, faith and charity. He understood like no one else the ills of our culture. And by not being steeped in the common parochial and sancitfied language his message came across more pregnantly.

Start the Day By Praying

The hero of ”Eumeswil”, Manuel Venator, warns against atheism. And he himself, without being a Bible beater or a church goer, lives his life with some pious foundations. Like when he talks about his starting the day by praying, remarking that it’s a central human incentive, even stronger than the sex drive. Both have to be cultivated and released, not suppressed, because if suppressed horrifying things will ensue. – Jünger here comes forth as a strong advocate for the pious life, stronger than any latter-day church person I’ve met.

Jünger-Venator is an anarch. And there is something religious about this, something esoteric, something meditative and in a state of trance, something like saying I AM like the Christ of S:t John’s Gospel (I am the true vine, I am the door, I am the light of the world etc). Alright, the ”I am” dictum isn’t mentioned in the novel. But Uwe Wolf (in Figal and Schwilks ”Magie der Heiterkeit: Ernst Jünger zum Hundertsten”, Wolf’s chapter being called ”Dichten, danken, beten”) calls the condition of this anarch Gottesunmittelbar, i.e, ”in direct connection with God”. And that’s a central Christian idea, advocated by S:t Paul and Martin Luther as well as Christ himself, the idea of man not needing a priest as mediator between himself and God, not any more than reason or other systematic means are needed. They can’t do the trick here. You meet God by wanting to do so, by realizing your freedom (and limitations) as a man and by letting your intuition guide you. That’s being Gottesunmittelbar and the Jünger speaking as Manuel Venator to me seems to embody that life form.

Wolf moreover has a keen eye for Jünger’s role as a spiritual author. Wolf states that churches and priests are needed as vehicles for the Word and for Tradition, for continuity and for keeping the flame burning, but additionally we need desert prophets and free spirits to come with impulses, new interpretations and reminscences of forgotten usages. Jünger, spending most of his author life as an agent free from ties to any organisation, in Wolf’s eye played this role. And I agree with that. Jünger to me represents the eminent free-thinker, a pious but independent prophet helping us to see the religions concepts in a new light.

Jünger, Ernst: Atlantische Fahrt. Verlag der Arche, Zürich 1947
Jünger, Ernst: Eumeswil. Klett-Cotta, Stuttgart 1977 (in English on Marsilio Publishers, 1993)
Wolf, Uwe in Schwilk, Heimo och Figal, Günther (ed:s): Magie der Heiterkeit: Ernst Jünger zum Hundertsten: ”Dichten, danken, beten”. Klett-Cotta, Stuttgart 1995

Svensson Short Story: "The Middle Zone"
A Review in Swedish of "Eumeswil"
Motpol in English: A review of "The Dharma Manifesto"
Agajan äventyraren (roman 2009)
Camouflage (roman 2011)

torsdagen den 3:e april 2014

Svensson on Motpol: A Review of "The Dharma Manifesto" (2013)


I'm a long time contributor to Motpol, a conservative Swedish think-tank. There's also a section for Motpol entries in English, and there I've posted a review of "The Dharma Manifesto". The book is a clarion-call for religions of Natural Law as opposed to Abrahamitic religions. Here you have the text in question.

Related / In Swedish
Dynontologi: Bhagavad-Gîtâ
Modern asatro
Julius Evola: pragmatisk esoterism
Dynontologi, del 7: meditation
Svaret på lösningen: Jag Är

lördagen den 29:e mars 2014

"Agajan äventyraren" -- roman med nordisk sagokänsla

Jag har skrivit en roman. Den heter "Agajan äventyraren". Den har många aspekter. En av dem är den nordiska, tidlösa sagokänslan. Pdf:en och epub-filen till romanen finns fritt nedladdningsbara här:

Jag är en professionell skribent. Det har jag varit sedan 1997 då jag började skriva i tidningar. Min debutbok kom 2007 och hette "Eld och rörelse". Sedan fortsatte min framgångssaga 2009. Då la jag upp "Agajan äventyraren" som fri resurs.

Romanen "Agajan äventyraren" är dagens ämne. Detta är en bred skildring med ekon av John Bauer, Caspar David Friedrich, Eddan och Beowulf. Vill du ha traditionell kultur med en nordisk ton, då ska du läsa denna roman. Vill du ha den fornnordiska känslan i episk form, ta en titt på denna text.

Den passar för övrigt bra som e-bok, anser jag. Pdf:en är bara på 115 sidor.

Det hela handlar om hjälten Agajan. Han utför uppdrag, tolv stycken hjältedåd åt furst Bigelon. Agajan betar av uppdragen ett efter ett. Mellan två jobb får han dock infallet att besöka en viss kvinna, en viss Atyescha som lever i Fagergrenar, en legendarisk skog i det Rokkana vi rör oss i. Om detta möte ska detta inlägg handla. Det blir utdrag ur bokens kapitel 6.

Agajan vill ta lite ledigt. Han vill uppsöka Atyescha, denna vitska och trollkona som han hört så mycket om, denna undersköna laibela som han aldrig sett men som han bildat sig en uppfattning om: skönheten personifierad...!

- Men ta dig i akt, säger hans guru Hyder Pao innan han ger sig av. Hon kan förtrolla dig. Så hjälten får en viss ört av gurun, lite kryddgrönt att blanda i det vin Atyescha brukar bjuda sina gäster på. Agajan avstår från att fråga varför, han förstår att det är viktigt.

Så ger han sig åstad, rider österut och når strax en fager skog. Det är Fagergrenar:
Kommen till en viss plats i skogen måste han leda hästen, grenar hängde ner över stigen. Och sedan han passerat en bäck vid namn Dunanion fick han höra sång, sköna, smäktande toner som invärvde honom i sin trolska makt. Han sökte sig närmare, klev fram mellan mossiga stenblock och skäggiga granar och kom till en liten tjärn med mörkt vatten. Där, på en tuva vid motsatta stranden, fick han se henne: en kvinna som satt och kammade sitt långa, mörka hår, speglande sig i tjärnen och sjungande sin vemodiga visa.

Agajan lämnade hästen, gick fram längs stranden och approcherade den gåtfulla; hon fick i sin tur syn på honom, slutade sjunga och betraktade honom med sina gröna ögon. Agajan fick infallet att säga något poetiskt, så han sa:

– En gång slocknar alla stjärnor...

– ... men de lyser alltid utan fruktan, fyllde kvinnan i.

De betraktade varandra under några andlösa ögonblick. Agajan för sin del beundrade de långa, mörka lockarna som inramade kvinnans smala, vackra ansikte med sina höga kindknotor och sin breda, generösa mun. Ett födelsemärke på kinden hade också en tendens att dra blicken till sig. Och ögonen...

Han hade uppsökt henne, denna sin drömkvinna, han hade följt en ingivelse. Det verkade kunna bli ett intressant möte...

– Jag har en lövsal här intill, sa kvinnan, reste sig, räckte honom handen och tillade:

– Atyescha.

Agajan tog handen, kysste den och sa:

– Agajan.

De vandrade bort i skogens djup tills de kom till lövsalen. Den bestod av naturligt växande vidjor och stammar, som bildade ett valv med sina grenar och sina yppiga löv, ett gåtfullt rum belyst av ett inre ljus.
Väl i lövsalen bjuds det på vin i silverpokal. Aha, vinet...!
Agajan tog emot men kom i samma ögonblick ihåg vad Hyder Pao sagt; därför vände han sig snabbt om, trevade efter pungen som han förvarade i innerfickan, fick fram lite örter och smusslade ner dem i bägaren. Så vände han sig åter mot kvinnan. De skålade.

En glöd tändes i Atyeschas ögon. Hon sa, som den poetissa hon var:

– Storspoven hoar, månen tindrar och älvor dansar...

– ... och trummor brummar, ifyllde Agajan, hålor i Håloga genljuder, och bjudningsdans med fagerkrans ska trädas i dagarna tre...

De utväxlade poesi, drack och umgicks i lövsalen, denna Atyeschas inbjudande boning som snart genljöd av skratt och gamman; det hördes över susande skogar, vida fält och dimmiga myrar.

De uppgick helt i varandra, de tu blev en; de seglade ut på erotikens ocean och lekte "djuret med två ryggar", som någon så träffande kallat det hela. Därefter drog de lövtäcket över sig och somnade i varandras armar.
Vad händer sedan då? Fungerade motgiftet? Det får vi veta när vi följer Agajan och Atyescha nästa dag:
Nästa dag vaknade Agajan, pigg och nyter. Inom kort vaknade Atyescha, gäspade och såg förvånat på honom:

– Så du förvandlades inte?

– Va? Skulle jag det? sa Agajan; han tackade i andanom Pao för de skyddande örterna.

– Men hur är det möjligt, sa kvinnan, jag gav dig ju förtrollat vin! Du skulle ha förvandlats till en gris, skulle ha förlorat din människohamn och blivit ett stackars djur som jag kunnat ha här och leka med! Men nu? Du drack av vinet men inget hände!

– Nog hände det något, sa Agajan med en spjuveraktig glimt i ögat, och nog var det magi med i spelet – du och jag, skogen och månen och allt det där...

Solen skymtade genom väggens lövverk och belyste vitskans vackra drag. Agajan noterade åter hennes lilla födelsemärke på kinden, själva pricken över "i" i hennes skönhet. Nu sa hon:

– Fördömt också, min trollkonst misslyckades. Du har besegrat mig. Du är oövervinnelig! Åh, kom till mig, du underbare man!

Agajan blev henne inte svaret skyldig utan dök ner över henne i lövbädden, grep hennes fräscha hull och tumlade runt med henne. Åter genljöd nejden av skratt och gamman från deras lek.
Vad finns att tillägga? Det finns mycket att tillägga. Men inte här. Kapitlet och boken i sin helhet finns som fria resurser. Här finns Agajan som pdf. Och här finns Agajan som epub.

Mer info om boken får du annars i detta inlägg.

Info om "Agajan"
Agajan som pdf
Agajan som epub
Stridsmiljö 2500
Modern asatro
John Bauer: "Ut i vida världen" (1907)

onsdagen den 26:e mars 2014

Det blir inget krig i Ukraina, kriget där stod för 70 år sedan

Nyss tycktes alla övertygade om att det skulle bli krig. Alla mediaröster, från MSM till internethögern, sprang runt som drogade möss och skrek "krig! krig! det blir krig!" Och kriget, det skulle stå i Ukraina sa man. Massiva pansarslag mellan Nato och Ryssland hotade vilken dag som helst. Men det blev inget av det. Och sedan jag skrev i NyT att det inte blir krig har man slutat basunera ut sina vansinnesteorier.

Inte så att min artikel påverkade läget så elementärt. Men nu har media -- all media, både MSM och alternativa källor -- tydligen lagt ner krigssnacket. Summa summarum, det blir inte krig, det finns inte på kartan, tidsandan är emot det. Den som säger emot saknar koll. Varken i Ukraina eller på andra platser (som Syrien) blir det idag något officiellt förklarat, storskaligt "hett" krig. Mer här.

Men ni som drömmer om krig i Ukraina, om pansarstrider och rasslande ksp:ar över stäppen, ni kan ju läsa om hur det var där för 70 år sedan. Då krigade man i Ukraina. Och det har jag skrivit om. I denna följetong skildras en pansargrenadjär i tyska armén och vad han upplever på de ukrainska vidderna.

I del 5 berättas till exempel detta, om denne Erik Rotenbos tillstånd under reträtten genom östra Ukraina, uppgivandet av Kiev och så vidare:
Det var en metallhård verklighet, ett bronskimmer som på en staty, ett safirblå djup på himlen och ett tideljus över tingen. Det var en patosfylld tillvaro, varken ”god” eller ”ond”. Rotenbo hade för länge sedan lämnat dualismen bakom sig. Han var inget helgon, men han var en människa som strävade mot frigörelse från indignation, ältan och bitterhet. Spaningspatrull med en SPW och en skyttegrupp, över A mot B, skjut er fram mot fienden, iakttag och rapportera... detta var Rotenbos verklighet och han bejakade den till fullo.

Ett ord sammanfattade det hela: elegi. Och ”elegi” är inte lika med ”klagosång”, inte enbart. Det är en mixad känsla av eufori, saknad, patos och något odefinierbart därtill. Rotenbo sa för sig själv dessa dagar: ”Det är hårt nu. Hart wie Kruppstahl.” Och i detta fanns ett tyst jubel. Han gav med denna sentens uttryck för ett elegiskt-ironiskt tillstånd som han njöt av.

Man kan säga: Rotenbo hade hittat hem. Han kände sig varm i kläderna som befäl i fält. Även om operationerna strategiskt gick bakåt, inte framåt.
Där har ni ert Ukrainska krig: i fiktionens värld. Det blir inte krig idag. Ukrainakriget rasade för 70 år sedan. Vill ni ha krig, läs böcker om det.

Erik Rotenbo i Ukraina
Nya Tider: Tidsandan idag är emot krig
Vraket av en Petlyakov Pe-2
Fanjunkare på I21

söndagen den 23:e mars 2014

Att vara Västerbottensförfattare

Jag är författare. Jag föddes i Västerbotten 1965.

Visst är västerbottningen speciell. Han är en född berättare. Hans ansikte lyser allt som oftast upp med ett ja måst' berätt'... Och sedan är vägen fri för fabuleringar kring gammelgäddan i farmorvika, när fan tog bofinken och om vittra i Näversjöberg.

Fråga mig, jag är själv västerbottning, om än i förskingringen. Jag är född i Åsele i Västerbottens läns inland. Landskapsmässigt blir man därmed i och för sig tillhörig Lappland. Västerbottens landskap ligger ju vid Bottenvikens kust.

- - -

Apropå "ja måst' berätt'". Min pappa säger ofta det där "ja måst berätt". Och då är det svårt att få tyst på honom. Men jag har kanske ärvt hans fabuleringsförmåga. Jag är som han född i Åsele i en släkt som grundade orten under sent 1700-tal. Jag har själv skrivit om Åsele i novellen "Norrlandsproblematiken" som finns att läsa på sid 79 i den pdf som länkas här.

I novellen "Norrlandsproblematiken drabbas Norrland av en hemsökelse: folk får plötsligt spader av att bo där, man blir galna av att leva i ödsligheten bland tysta skogsbryn och tigande berg. Så man överger landsdelen i ett veritabelt exodus och inkvarteras i flyktingläger i Mellansverige. En forskare får så i uppdrag att råda bot på denna lappsjuka. Ensam i sin Opel Omega kombi med bränslesläp åker han E4:an norrut från Uppsala och banar sig väg mot mörkrets hjärta, det övergivna Norrland. Väl i Norrlands geografiska centrum, Åsele, "dit vägarna bär", möter han ännu en ditkommenderad forskare. Med henne finner han den esoteriska lösningen på Norrlandsproblematiken.

Sådan är västerbottensprosans ställning idag. Jag har även diktat om Åsele i haikuform.

- - -

Jag har skrivit om olika saker genom åren. Men jag kan ärligt säga att Åsele och Västerbotten inspirerar mig. Jag vandrar i andanom varje dag i dess nejder. Det Åsele som är mitt är kombinationen av ett litet, vitalt samhälle, del av "the global village" med TV och västvärldens kultur, bilar och bensinmackar, allt mot en tidlös bakgrund av blånande berg och Älven, Ångermanälven, landets största älv.

Nu bor jag inte längre i Åsele. Men jag bor vid samma älv, jag bor i Härnösand vid Ångermanländska kusten, söder om älvens utflöde i Bottenviken. Och här i denna bygd möter man ofta älven och här diktar jag: "älvens vågor tar mig tillbaka, älvens vågor för mig till ro"...

- - -

Åsele är lite av en enklav i Västerbotten. Det är platsen "dit vägarna bär", så säger en slogan, men detta kan även tolkas omvänt: det är i mitten av ingenstans, långt bort ifrån allt. In the middle of nowhere.

Västerbotten: de flesta kända författarna från denna region är från kusten, Umeå och Skellefteå med omnejd (Lidman, Enquist, Lindgren...). De är med andra ord från landskapet Västerbotten. Åsele hörde landskapsmässigt från början till Ångermanland men blev med tiden för svårt att nå för Härnösands handelsmän. Så man överfördes till Umeå-sfären som man dock inte riktigt etablerats i.

Åsele är som antytt som en egen värld där i södra Lappland. Desto roligare då att muta in denna enklav som litterärt territorium...! So join me as I return to Saxnäs and Malgomaj, Torvsjö och Blattnicksele, Hälla och Gafsele, Sörnoret och Annersia, country roads take me home...

Memoarer: barndom i Åsele
Eld och rörelse: genuin kvalitet
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron
En svensk på östfronten, del 1 av 15

måndagen den 17:e mars 2014

En kväll med rock 'n roll och droger -- kring Bogerius biografi över Noice

Jag har läst David Bogerius biografi över rockgruppen Noice: "Bedårande barn av sin tid" (Alfabeta 2008). Jag gör följande reflektioner.


Våren 1982 var originaluppsättningen av Noice på väg att splittras. Man hade gett ut tre storsäljande plattor och turnerat landet runt under kaosartade former. Publiktrycket var stort.

Bandets kärna var basisten Peo Thyrén, drivkraft inom låtskrivandet. Samt keyboardsnillet och clownen Freddie Hansson. Och så den karismatiske Hasse Carlsson på sång och gitarr. Det var en magisk mix kan man säga. Det var unga killar från Gustafsberg öster om Stockholm, samspelta och väl inne på namn som Bowie, Gary Numan, Sex Pistols, Clash, Mott the Hoople och Magnus Uggla.

Man triumferade stort i pop-Sverige. Men efter en konsert på Ritz i december 1981 verkade luften ha gått ur det hela. Hasse lämnade gruppen under 1982. Före själva detta beslut hände något annat, mycket märkligt och föga omtalat, som beskrivs i David Bogerius biografi.


Det är ju så här: alla vet att Freddie och Hasse hamnade i drogmissbruk. Och man ser dem som offer. Och det kan stämma. Ingen vill väl frivilligt bli slav under en drog. Men i en vidare kontext: kan man säga att Freddie och Hasse hade en dragning till det mörka i form av döden, att de redan 1982 funderade på en väg ut? A rock n' roll suicide så som Bowie besjungit det...?

Man hade kontakt med filmaren Staffan Hildebrand. Hasse var påtänkt i huvudrollen i dennes film "G" (1983). Tack och lov avstod han från detta. Men han behöll Hildebrand som ett slags guru och reservpappa (Hasse var bara 15 när Noice slog igenom) och filmarens lägenhet på Söder blev något av en fast punkt för Hasse och Freddie.

Nu hände det sig en gång på våren 1982 att Hildebrand lånade ut sin lägenhet till duon. De skulle se videofilmen "Den långa flykten" ("Watership Down"), en realistiskt tecknad historia om kaniner som flyr för att skapa sig en ny framtid i en annan del av landet.

Det hela gick av stapeln, Hildebrand var ute och borta på en middag. Men så fick han onda aningar och for hem. Och där mötte honom denna syn: en nersläckt lägenhet, endast illuminerad av några levande ljus i vardagsrummet. Och med Hildebrands egna ord, citerade ur Bogerius biografi, såg han detta:
Där låg de, Hasse och Freddie, på golvet. De hade hittat gamla sömntabletter, Mogadon, och proppat i sig allihop. Det var väl en 40 stycken men de var lyckligtvis gamla och inte längre så starka. Freddie hade ställt ett porträtt av Jim Morrison i The Doors bakom sig och Hasse låg vid en bild av David Bowie. [s 187]
Hildebrand och en annan uppdykande vän (skådespelaren Dominik Henzel) lyckades mer eller mindre få liv i Freddie och ringa ambulansen. Omsider klarade sig båda.

Men visst var detta ett självmordsförsök, allvarligt menat. I boken citeras källor som försöker säga att det inte var på riktigt. Då misstar man sig på konstnärssjälen. Freddie och Hasse visste vad det var att stilisera sig, att göra en gest. I sina klädstilar var de alltid medvetna. Och i sina svar till journalister hade de (ofta Freddie) ett snärtigt svar. Som musiker gjorde de aldrig saker "bara för att". Allt var ett statement.


Man överdoserar inte på sömtabletter och lägger sig ner, med ett porträtt av en idol som tagit livet av sig (Morrison) eller besjungit självmord (Bowie, "Rock n' Roll Suicide") bara som en lek. Sådant gör man för ta livet av sig och göra sig till ett evigt giltigt påstående. Man gör det, kan man säga, för att "stoppa tiden".

Om man går ur tiden som ung, då är man odödlig. Alla de bilder man lämnar efter sig är ju den av Den Unge, den evige Adonis.

Och den som inte tror att Hasse var självmordsbenägen kan läsa på s 186 i Bogerius bok. Där berättar Hildebrand att Hasse i december 1981 varit på besök och sedan gått ut. Och därefter hördes ett brak. Och det visade sig att Hasse slängt sig genom glasrutan i porten. Det var 8 millimeter tjockt glas och splittret låg två meter från dörren "så Hasse måste ha tagit sats och kastat sig ut genom rutan", säger Hildebrand. Hasse klarade sig undan med skärsår. Stygnen i pannan fick döljas med ett pannband under Ritz-spelningen som var nästa dag, ett av Hasses och Freddies sista uppträdanden med Noice.

Och där levererade man, det var en solid spelning. Men försöken att döda sig var allvarligt menade, anser jag. Då invänder man: allt detta är ett rop på hjälp. OK, i viss mån. Men varför är det så svårt att erkänna att någon också kan vilja ta livet av sig? Sverige i ett nötskal: ingen är ansvarig, alla är offer, ingen menar något. Detta är i mina ögon nihilism. Man måste erkänna att det finns folk med vilja här i världen, även morbid vilja.

Det är inte populärt att säga det här i Sossesverige. Allt ska slätas över. Att jag här tolkar denna 1982-incident och tar den på allvar -- det tas kanske inte väl emot av alla, som exempelvis Noice-fansen. Jag fick ju massiv kritik 2008 när jag bloggade om Phil Lynott och gick in på väsentligheter.

Så nu får jag väl vänta mig en anstorming av upprörda Noicefans som säger att jag missuppfattat allt. OK, jag är beredd. Jag har försökt skildra en komplex företeelse -- självmordsdrift och dess ontologiska sidor -- så alla är välkomna att kommentera och säga emot.


Allt viktigt och angeläget när det gäller liv och död fuskas bort i detta land. Döden är tabu, självmord får man inte prata om, sinnessjukdom skrämmer. Allt kontroversiellt ska förnekas -- allt, inklusive något annat relevant i sammanhanget: drogandets makt.

Det sägs att Noice introducerades till tyngre droger av de ljudtekniker de fick med sig på turnéerna -- äldre, erfaret folk från Utlandet som kände till en och annan drog. Så var det nog. Men ett visst ansvar har man själv också.

Noice hade själv låten "Rock n' roll å droger" på första plattan "Tonårsdrömmar" (1979). Den skildrar skenbart uppgivet hur Brian Jones och Jim Morrison dog av drogmissbruk. Men det blir ändå del i mytskapandet. Ungefär som Magnus Uggla med en skenbart ironisk attityd tar avstånd från självmord på sin 1977-LP-titel: "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt...?"

Fy för självmord. Men nästan alla attraheras ändå, på något plan, av sådant som droger, självmord och evig ungdom. Den som förnekar det ljuger. Ty moraliska synpunkter åsido är det annat i farten här: konstens själ, rus och inspiration och livet som konstverk.


Det står i Bogerius bok att läkaren på Nacka sjukhus, när han tog emot Hasse och Freddie den där ödesdigra dagen, sa detta: att det var "ytterst ovanligt att två personer försöker begå självmord samtidigt" [ibid]. Men egentligen är det inte så. Självmordspakter är för sin del ett reellt fenomen. Bland annat ingick den japanske författare Mishima det med sin vän Furu-Koga 1974. Sedan kan man även nämna Heinrich von Kleist och hans väninna Henriette Vogel (döda 1811).

För övrigt kommer jag att tänka på Michael Strunge i detta sammanhang. Han var en dansk poet, influerad av Bowie och punk, precis som Noice. Strunge tog livet av sig 1986. Då var han 27, den klassiskt farliga åldern för självmordsbenägna konstnärer (q.v Kort Cobain, Hendrix, Michael Hutchence).

Så Hasses och Freddies akt var som företeelse inte helt unik, varken psykologiskt eller historiskt. Att de båda levde vidare och sedan led mer eller mindre drogrelaterade dödsfall (Freddie 2001, Hasse 2002) hör kanske också till saken. Jag nämner det här for the record.


Jag var med när Noice slog igenom. Jag gillade dem inte. Men visst gjorde de intryck. Noice ogillade man så att säga "på riktigt". Medan ett band som Gyllene Tider inte togs på allvar alls, inte i mina kretsar.

Noice hade sina punkinfluenser. Det får man veta i Bogerius bok. Peo Thyrén redogör för hur han påverkades av punk, från inköp av skivor på skolresa i England till konserter i förorten och hänga runt i Gallerian. Attiyd, man måste vara rätt; det och det går, det och det går inte. Detta var viktigt för ett band som Noice. Man ställde sig verkligen inte bara på scen och körde.

Man blev ett trovärdigt nya vågen-band kan man säga. Kläderna, attityden, bandets sammansättning: en magisk mix. Och det var bandet Noice som var grejen och inte Hasse solo, vilket hans soloskivor möjligen visar.

Noice hade sina stunder. "En kväll i tunnelbanan" är en favorit. Likaså "Rock 'n roll å droger": snyggt intro, gudomligt solo. "Ut i natten" måste också nämnas. Den beskriver rastlösheten en tonåring kan känna en fredagkväll. Man måste ut i natten för att söka den där omöjliga friheten.


För vad det är värt säger jag "kudos" till Noice så här tusen år efteråt. De var äkta. Tonartsbytet i "En kväll i tunnelbanan", där det går över i "Högt uppe ovanför mig / en kamera söker i mängden / ser mig själv på en ruta / där jag står och väntar på tricken" -- detta är magi, tidlös musikmagi. Med en svensk hjälte och ikon i leadsinger-rollen: Hasse Carlsson. Kolla till exempel här i en TV-inspelning från Gröna Lund 1980. Det här är den bästa versionen jag sett på Tuben [not: efter en introduktion börjar Noice spela cirka två minuter in i klippet].

Man hade just slagit igenom då. Genombrottet hade kommit i TV:s Måndagsbörsen i mars samma år. Om det giget skriver Bogerius träffande:
Något med direktsändningen framkallade en extra laddning i luften och 14-årige Hasse Carlsson såg ut att älska -- och frukta -- varenda sekund. Genom tv-apparaterna förmedlades en slags elektrisk energi som tog tag i många tonåringar i tv-sofforna. [s 70]
Det är ett ungt band, man saknar den totala rutinen. Men man är ändå solida. Det var, som Ola Håkansson på Sonet sa, "ett färdigt band" han mötte när han skulle kolla in dem innan kontraktskrivningen.

De kunde spela, de hade massor av egna låtar. Ändå är det ingen lätt sak att gå på scen och leverera. Det är nerver med i spelet. Man ser det i Grönan-klippet och Bogerius antyder känslan väl: man får inte göra bort sig, men just den edgen gör att man höjer sig och levererar ett uppträdande, ger en show. Man kan inte bara ställa sig på scen och köra, man måste ha attityd i vad man än gör. Även om man är laid back som få så måste man som artist göra ett statement. Rock är teater, även om man bara spelar i jeans och tröja.

Det är vad jag utläser ur detta tidiga Noice. Och det är, bland annat, vad som fascinerar med bandet.

Phil Lynotts sista dagar och död
Min Motpolsblogg: Om Yukio Mishima
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron
Enhörningens Tid, del 1 av 12
Viviann Sack: kvinna år 2064
Överst och underst: Hasse Carlsson (1965-2002), bägge fotona av Nicklas Östergren. -- I mitten omslaget till Noice debut-LP "Tonårsdrömmar" från 1979. Från vänster till höger ser vi Peo Thyrén, bas, Hasse Carlsson, gitarr och sång, Freddie Hansson, keyboards och Robert Klasen, trummor.

fredagen den 14:e mars 2014

Att söka samma sanning i olika religioner


Moder Theresa fick en gång frågan:

- När du ber till Gud, vad säger du?

- Inget, svarade hon, jag bara lyssnar.

- Och Gud, vad säger han?

- Inget, han bara lyssnar...

Detta var en bra anekdot må jag säga. Och detta visar på ett "hinduiskt" sätt att be, dvs bön-som-meditation. Att avstå från att "be" om saker, det är rätt väg att gå för den fromme.

Istället för att be kan man tacka. Och man kan -- som här -- bara lyssna, tona in på evigheten.

"Gud i mig, och jag i honom" som det heter i Johannesevangeliet. Enhet mellan âtman och brahman. Samma sanning råder i öst som i väst. -- Visst finns det skillnader mellan kristendom och hinduism men det finns också essentiella likheter.

Vi försöker alla nå vårt unio mystica med det Absoluta. Och som synkretist finner jag vägar till Gud i både kristendom och hinduism.

Aslan: fungerande gudssymbol
Den sjungande sjustjärnan

Bilden är från Bajkalsjön i Sibirien.

tisdagen den 11:e mars 2014

Nationalism -- ett sätt att bekämpa Imperiet

Nationalismen är tillbaka på den politiska kartan. Globalism och kosmopolitism har sett sina bästa dagar. Europas folk har alltid slagits för sina rättigheter. Man har stridit mot Imperiet, vare sig det hetat Osmanska riket, Napoleons välde, Habsburgska riket eller EU. -- Denna artikel publicerades tidigare i år på min Motpolsblogg (31/1). Jag brukar inte posta om dem så här, men nu gör jag ett undantag. För ämnet är viktigt. Det handlar om vår överlevnad som ett folk, och hur man kan se det i ett historiskt perspektiv. Nationalismen går inte att stoppa...!


Nationalism, vad är det? – Nationalismen är högst aktuell i dagens debatt. Europas folk reser sig mot globalistväldet. Man reser sig mot Imperiet. I protest mot massinvandring och mångkulturism hävdar Europas traditionella befolkning sin självbestämmanderätt. – Nationalismen är satt på dagordningen. Och nationalismen är ingen fluga, ingen nyvaknad ideologi. Den är, för Europas vidkommande, ett centralt begrepp för historien sedan 1800-talet. Och då uppstod den som en befrielseideologi, en ideologi i kamp mot imperialism och förtryck.

När man betraktar nationalismens historia i Europa, var ska man börja? Man kan till exempel börja i grekernas uppror mot turkarna. Detta tog sin början på 1820-talet. Turkiets osmanska välde hade sitt kärnland i dagens Turkiet och med stora utlöpare i Mesopotamien och Levanten. Dessutom behärskade man hela Balkanhalvön inklusive Grekland. Grekerna återupplivade då sin frihetstradition från antiken och började strida för sitt oberoende. Sinnebilder från perserkrigen med slagen vid Thermopyle, Salamis och Marathon frammanades. Man bekämpade som alltid Imperiet – då perser, nu turkar.

Grekerna ville vara herrar i sitt eget hus. Och hjälp kom från Västeuropa. Omsider vann grekerna sin frihet. En grekisk stat bildades. Den turkiske sultanen gav 1829 upp anspråken på grekiskt land, hållet av turkarna sedan 1400-talet.


Grekerna hade alltså gjort uppror mot imperialism och förtryck. Och nationalismens historia är full av exempel på dylika uppror mot Imperiet. Jag håller mig kvar i 1800-talet så länge. Det grekiska frihetskriget var ett av många nationella frihetskrig denna tid. Natio är latin för ”jag är född”. Nation är lika med det man är född som, en grupp folk med samhörighet etniskt, språkligt och kulturellt. Grekerna kände sig till exempel åtskilda från turkarna. Man var olika denna folkstam språkligt, sedligt, historiskt och religiöst. Grekerna var ett folk. Och man visste det.

Om man på detta sätt är ett folk vill man så klart ha ett land, ett territorium. Grekerna hade sitt traditionella område, man bodde sedan urminnes tider på Balkanhalvöns södra del, på Peloponnesos, i Attika osv, och man stred för att själva få styra detta land. Och man lyckades med det, man fick självständighet i sitt rike. Man grundade då en stat, en nationalstat med centralmakt i form av regering och förvaltning.

Grunden för det hela var nationalismen, nationalitetsidén, nationalkänslan. Man var ett folk och man visste det. I modern tid har denna nationalism präglat Europa sedan Napoleonkrigen, då bland annat tyskarna reste sig mot den franske erövraren (die Befreiungskriege, 1813-15). Nationalismen skapade på sikt nya stater (Bismarcks Tyskland, Cavours Italien), och före det Belgien och Grekland. Nämnas kan här även 1830-talets polska uppror mot Österrike och Ryssland, som slogs ner. Polackernas kamp rönte stora sympatier vid tiden, även i Sverige. Det var andra tider det: man vurmade allmänt för nationalism i dåtidens tongivande kretsar, bland författare, konstnärer och musiker.

Grekerna hade som sagt gjort uppror mot Turkiet. Mot turkväldet kom sedan fler europeiska frihetsrörelser: Rumänien, Bulgarien, Montenegro och Albanien gjorde sig successivt fria före första världskriget. Minns här även hur på våra breddgrader Norge frigjorde sig från den svenska unionen: dagens svenska nationalister torde enbart känna glädje över denna frigörelse. Ty sedan 1905 och allt framgent råder samnationalism i Norden.


Nationalismen är en ädel yttring och alla dess exempel visar det. Nationalismen går inte att hejda. För att fortsätta den historiska översikten kan sägas att nationalismen efter första världskriget var stark i Östeuropa. De ryska och österrikiska väldena gick under och gav frihet åt tjecker, polacker, ester, letter, litauer och sydslaver. Alla dåtidens politiker var med på det. I Versaillesfreden skulle man ju ta hänsyn till ”folkens självbestämmanderätt, utövad i fria och opåverkade omröstningar” [Kunskapens bok 1959, s 2442]. Samma rätt kom senare, efter 1945, att hävdas av de europeiska ländernas afrikanska och asiatiska kolonier. I Europa idag, 2014, förnekar man dock folken denna självbestämmanderätt. Elitfigurer inom media och politik kommer dragande med ”jugoslaviska inbördeskriget” och ”medeltida fasoner” så fort man hävdar folkens självbestämmanderätt. Denna reaktion är, med ett ord, enkelspårig.

Men nationalismen kan inte hållas tillbaka. I vår tid har nationalstater som de ovannämnda plus Irland och Finland bildats. Och i Asien stater som Vietnam, Filippinerna, Laos och Kambodja, och i Afrika har vi ett otal stater som gjort uppror mot Imperiet i alla dess former för att bli herrar i sitt eget hus.

Ska detta vara så svårt att inse? Vad är det med dagens PK-elit? Varför är den emot nationalismen? Är man emot att ungrarna 1956 gjorde uppror mot Sovjetväldet? Är man emot balternas frigörande från Sovjet på 1990-talet? Tydligen, eftersom nationalismen svartmålas så fort MSM får säga sitt.

MSM försvarar Imperiet, folken gör uppror mot det. Och själv ser jag mig som svensk nationalist, i kamp mot det samtida PK-imperiet. Sverige har i och för sig alltid varit fritt och självständigt. Men nu är denna frihet hotad. PK-ismen vill asfaltera landet med mångkulturism, byta ut flaggan mot Prideflaggan och alstra bort de etniska svenskarna med en ny, fjärrimporterad befolkning som agent.

I detta läge måste man protestera. Som svensk måste man hävda sin nationella bestämmanderätt. Vi svenskar existerar och har rätt till detta land. På samma sätt som greker har rätt till Grekland, tyskar till Tyskland, norrmän till Norge, ester till Estland, polacker till Polen osv osv. Där har ni samnationalismen i ett nötskal.


Vi svenskar är ett folk och vi vet det – förhoppningsvis…! Vi måste uppamma den i viss mån slumrande nationalkänslan. Vi måste vilja bli ett folk, annars går det inte. Vi måste, bland annat som grekerna på 1820-talet, inse att det rådande systemet förtrycker oss och att en politik på nationell grund gynnar oss mer. Men idag ska vi förstås inte kriga för vår frihet, inte om jag får råda. Fredlig metapolitisk verksamhet, med folkbildning, debatt och upplysningsverksamhet i dessa frågor, är vägen att gå anser jag.

Vi svenskar har en historia, en kultur och ett språk gemensamt. Vi har en flertusenårig historia som folk, och denna nationalkänsla måste vi nu omhulda och vurma för. Bara om vi vill bli fria från PK-ism och mångkulturism så kan vi det. Bara om vi erkänner oss som ett folk kan vi befria oss från Imperiet och åter njuta sann självständighet.

Samnationalism -- en möjlighet
Sverige behöver en ny berättelse
Vad sysslar regimen med? Är den vansinnig?
Den svenska internethögern går framåt -- här är slagordningen
PK-ismen är låst: tre indicier
Detta är Högakustenbron. Den går över Ångermanälven. Det här är mitt land, mina förfäder har levat här i tusentals år. Imperiet har försökt ta detta land ifrån mig men det har misslyckats.

söndagen den 9:e mars 2014

Jag kan inte ta emot mail

Lite basproblem så här på söndagen... -- Edit, en timme senare: enligt min webleverantör är det andra som haft samma problem som jag -- mailproblem -- så det som står nedan får tas som ett "mänskligt dokument". Dvs allt kommer att ordna sig, det är inte min dator det är fel på. For the record kan sägas att jag bor i Härnösand.

Jag har fått ett problem med datorn: mailen krånglar. Kanske kan jag lösa det genom att ringa Comhem imorgon. Tills dess frågar jag er.

När jag kollar mail får jag en symbol som säger att ny post inte går att hämta ner. När jag frågar varför får jag upp en ruta som säger: "Serverfelet som uppstod var: Servern "mailin.comhem.se" tillät inte en anslutning via port 110."

Vad innebär detta? Vad är "port 110"?

Ifall ni undrar så har jag prövat med att avsluta mailprogrammet och starta det igen. Även med att helt starta om datorn. Inget har fungerat. Och min internetuppkoppling fungerar som vanligt. -- Jag är tacksam för hjälp.

Edit: Enligt Comhems hemsida är det fler än jag i mitt område som har problem. Man skriver: "Vi åtgärdar just nu ett fel i vårt nät som påverkar bredbandstjänsten. Felet kan upplevas som problem med webmailen. Felet beräknas vara åtgärdat: 2014-03-09 20:00." -- Edit 2: nu den 10/3 är problemet fixat. Det var ett externt problem som man som kund bara behövde vänta ut, så att säga.

PK-ismen är låst: tre indicier
Politism.se har brist på idéer men de kan få några av mig
Samnationalism -- en möjlighet
Sverige behöver en ny berättelse
Vad sysslar regimen med? Är den vansinnig?
Illustration: Moebius

lördagen den 8:e mars 2014

Bjällerstedt-Mickos, Andersdotter, Lundstedt och Perceval uttalar sig om en bok

Här ska det handla om "Eld och rörelse". Det är en bok, skriven av en centralskandinavisk författare. Närmare bestämt är det en novellsamling, utgiven i pappersform 2007. Den upplagan är slutsåld nu. Men pdf:en finns att ladda ner gratis. Du gör det här, från Dropbox.

För snart sju år sedan gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse". Det är en bok som sakta men säkert funnit sina läsare. Folk har läst den och gillat den, bland annat Karolina Bjällerstedt-Mickos. Hon är författare till trilogin "Till Esperani" (Måni förlag 1998-2004).

Karolina mailade mig detta i början av 2009. Och hon gav mig tillstånd att citera det, så varsågoda:
Jag har läst ut din novellsamling nu. Mycket intressant och givande läsning! Så egensinniga historier, omväxlande humoristiska och brutala på ett torrt och drastiskt sätt. Ibland som medeltida kyrkomålningar, ibland som drömspel och ibland som någon film om Vietnamkriget, med känslan av både begynnande vansinne och glasklar tankeskärpa. Alltid med ett ganska abrupt slut, precis som livet. Jag gillade framför allt berättelsen om "Lappsjukan".
Sweet music med andra ord. Fler personer som läst boken och gillat den är till exempel Amelia Andersdotter, piratpartisten. Bland annat novellen "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman" föll henne i smaken, denna text sammanfattade händelsen bra sa hon.

Göran Lundstedt har också läst "Eld och rörelse". Han var tidigare kritiker på SydSv och 1990 gav han ut essäsamlingen "Makten och minnet". I ett brev till mig sa han sig regagera på titelberättelsen, som han tyckte påminde om Ernst Jüngers "Sturm". Han gjorde denna iakttagelse: trots all action finns det i sergeant F:s tillvaro en underliggande känsla av tomhet, av brist på mening: "Entleerung der Sinngehalte" talade han om. Och det stämmer bra att "Eld och rörelse" är åt det hållet, att den har en nihilistisk grundton.

Vidare har vi poeten, dramatikern, kritikern mm Percival, som också läst boken. Han ansåg novellen "Nineves skatt" vara som något ur "Tusen och en natt". "Riddaren, djävulen och döden" ansåg han skulle passa som radiopjäs.

Det var något om vad folk tyckte om denna samling. Mer om boken kan du läsa här. Vill du ha pdf:en direkt så går du hit och klickar på "download".

"Eld och rörelse", pdf på Dropbox
Carlos Castaneda
Erik Andersson
Stridsmiljö 2500

onsdagen den 5:e mars 2014

Jag skrev en gång en roman vid namn "Camouflage"

Jag skrev en gång en roman vid namn "Camouflage". Den kom som fri resurs 2011. Och den finns ännu att ladda ner, tämligen fritt här. Servicen heter Dropbox och är ett vanligt sätt för att dela med sig av sina filer.

I "Camouflage" rasar ett krig. Det är ett okänt, påhittat krig men ändå med vissa bekanta drag. Man kan säga: detta utspelas i en parallellvärld. Det är en värld som existerar på sina egna premisser, en fantasivärld, men också en värld som inte är helt främmande. Det är en värld befolkad av människor.

Det är så här: Gondavien har invaderat Mirotanien. Efter vissa framgångar har kriget gått i stå. En soldat på den gondaviska sidan, Camouflage, är strandsatt i en stad mellan fronterna. Han lever som en Robinson på en ö: staden ligger i ingenmansland och Camouflage är dess ende innevånare, den ende levande i denna strategiska anomali. Härmed en episod i denne krigsrobinsons vardag. Det är när han en dag är ute och går, passerar ett hus och får höra en telefon ringa...

Kapitlet jag här återger ingår i en roman. Pdf:en till den hittar du här, fritt tillgänglig hos dropbox. Nu börjar utdraget:

- - -

Nästa dag går han ut på sedvanlig promenad. Ett hus passeras; det är ett fyrvåningshus i rosa och ljusblå puts, voluter ovanför fönstren. En snygg detalj.

Plötsligt hörs ett märkligt ljud, dittills obekant i denna öde stad: en ringande telefon. Telefonen ringer och ringer utan att Camouflage går in och svarar - men signalen stör honom, så vad göra? Han går därifrån - och han kan fortfarande höra signalerna tills han viker om hörnet och når stillheten och tystnaden.

Det är tyst, det är lugnt. Endast molnen i skyn skvallrar om liv och rörelse – men vilken rörelse är det förresten, är det inte bara rörelsen som tillstånd?

På hemvägen passerar han huset åter. Det ringer fortfarande, en telefon i ett av rummet signalerar. Han funderar på att gå upp och svara; vad skulle man då få höra, kanske en röst som frågar om detta är Alfa Caesar? Och vad skulle man svara, kanske "hörbarhet nolla"? Något intelligent vill man ju säga –

Ring, klocka ring. Ringande telefon, pockande på att säga något; ring ring, bara du slog en signal, tysta den oro som mal. Han ignorerar återigen det hela, går vidare – men just när han kommit till sin egen port får han ett infall och återvänder; han rusar tillbaka till det rosa-och-ljusblå huset, hör telefonen och rusar uppför trapporna, söker sig till rätt lägenhet och går in. Han går i signalens riktning.

Då upphör den. Det slutar ringa.

Camouflage kommer till ett rum med en ensam apparat i svart bakelit, placerad på en pall i rummets mitt. Han lyfter luren, hör bara kopplingston.

Jaha, så kan det gå. Camouflage lägger på luren, rycker på axlarna och går därifrån. En meningslös episod – men på ett symboliskt plan är det betydelsefullt, det är som om en förbindelse med omvärlden upprättats på något sätt. Någon – fienden eller de egna – har staden under uppsikt, har den i sina ekvationer, räknar med den i sina kalkyler. Man spanar över den, ringer till den, så nu är det nog bara en tidsfråga innan denna anomali fylls ut och en armé åter tar den i besittning. Detta ingenmansland, detta tomrum ber om att bli uppfyllt; det är vår nu och det är offensivernas tid, snart söker sig pansartäterna hitåt igen, det vet han det känner han –

Och i väntan på det får man väl vandra runt här i staden bäst man vill, bland hieroglyfer som parkeringsplats, hotell, järnvägsstation och hyreshus – och omklädningsrum, träbänk, förvaringsskåp, maskinhall, betonggolv och vajer i taket – och fönster, flaska, verktygslåda, asfaltväg, trottoar, lagerbyggnad och kaffefabrik – bilhandel, grusplan, ogräs, containerterminal, industrihall, stängsel -- trottoar, betongsilo, transformator, övergångsställe --

- - -

Därmed slut på utdraget. Gåtfullt va...? Men hav tröst, hela romanen kan hämtas här.

Camouflage, fri resurs
Den omöjliga friheten
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage