torsdag 31 juli 2014

Den som säger "döden är farlig" gör sig implicit till en dödsdyrkare


Det är sommar.




Jag smyger som en katt, ryter som en tiger. Jag är en visslande man som går gatan fram.

Jag glider fram, smyger fram. Jag är, jag existerar. Döden finns inte. Jag dyrkar den i alla fall inte, så som de flesta andra gör idag. Döden är farlig och därför helig, det är den allmänna meningen. Döden är hemsk, den ska vi inte tala om. Den är tabu.

Så låtom oss istället sitta ner och snacka och fika, det är livets mening och bara det: frodas i glada vänners lag. Men att existera, att reflektera, att relatera till döden, att internalisera den och leva för evigt – nej se det går inte. Ty döden är hemsk. Den får man inte nämna. Idag, som på Flashback, skriver många ”gått bort” i dessa sammanhang. Den gamla omskrivningen för att dö, ”gå bort”, har åter kommit till heders. Det är ett exempel på den allmänna oron, denna rädsla för att explicit skriva ”han har dött”.

- - -

I gamla TV-deckare (amerikanska) förekom ofta detta replikskifte när liket upptäckts:

- Är han...?

- Ja.

Som barn brukade jag och mina kompisar ha roligt åt det där. Jag menar, nog ska man respektera dödens majestät, men det får inte gå för långt.

- - -

Döden är farlig och därför helig, och därmed uppstår implicit en dödskult. Jag säger bara: den som dyrkar döden kan läsa Edith Södergrans dikter, som ofta handlar om döden. Si förmäl dig med döden, som går i Landet Bortom Bortom med strålande krona... Eller gör som Karin Boye, njut av de lockande stegen bakom. Död – det är du. Själv har jag skrivit en novell om döden – "Riddaren, djävulen och döden". Den ger min syn på det hela. Den behandlar döden och vad där tillhör med respekt, men samtidigt mer avspänt än Bergmans gymnasiala dödsrädsla i ”Sjunde inseglet”. Och med mer esoteriskt djup än Boye-Södergran förmådde.

Så där, då var det sagt. Nu ska jag leva. Och dö. I Västansjö.




Relaterat
Marmeladkungen: Riddaren, djävulen och döden (novell)
Bota ångest med "memento mori"
"Tänk på döden": text på porten till kyrkogården
Edith Södergrans dikter
Dynontologi
Uppsala slott, foto taget på 1970-talet.

onsdag 23 juli 2014

Icke-händelser i mitt icke-liv


Det är sommar. Halleluja.




Det är sommar. Och varmt. Cirka 30 grader här på Norrlandskusten. Sägs det. Jag har ingen termometer.

Jag har ingen termometer. Och varmt eller inte: jag badar inte, solar inte, har inte grillparty på tomten. Detta är icke-händelser i mitt icke-liv.

Härmed fler saker jag inte gjort på sistone. Jag har till exempel inte sett filmen "Da Vinci Code" (2006). Den gick på TV häromkvällen. Och jag började se den. Intressant tänkte jag, konspirationer och mystik...!

Men den gick inte att se. Det var för mycket illuminatikänsla i den.

OK. Det hela baseras på en bok av Dan Brown. Och han har i sin tur hämtat fakta från "Holy Blood, Holy Grail" (1982). Och denna berättelse kan ju vara intressant. Även om Baigent m.fl som skrivit boken torde övertolka Jesu släktlinje i sammanhanget. Det är nog kung Davids släktlinje som Prieure de Sion anser sig tillhöra. -- Men i alla fall: filmen gick inte att se. Den osade av illuminism och insider-givna fakta och attityder.

Med andra ord: att se denna film blev för mig en icke-händelse.

- - -

Mer som är? Fler icke-händelser? -- Det följande har jag bevisligen gjort, men är ändå ett slags icke-händelser. De har inget att göra med något. Som:

Jag drack honungsvatten häromdagen (hett vatten med honung och socker). Jag tyckte det smakade lite beskt. Vanunu? tänkte jag, har vattnet blivit dåligt, har honungen härsknat? Men jag har den ju i kylskåpet denna varma tid. -- Svaret på gåtan, att vattnet var beskt, var att jag inte sköljt munnen tillräckligt efter tandborstningen.

Kul, intressant, ointressant -- en icke-händelse.

Jag har även börjat ordna mina böcker i bokstavsordning. Så långt som till "börja på a i hylla 1, sluta på ö i hylla 5" gick jag inte. Men jag ordnade i bokstavsordning, a-ö, på varje hyllplan. Har man många böcker måste man ha någon j-la ordning i sina hyllor. Får se om jag går vidare med en ännu striktare ordning.

- - -

Detta är sådant som jag gör om dagarna. Well, jag gör mer också. Men mycket är som detta: icke-händelser.

Nej, om man skulle ta och INTE gå och lägga sig i solen med en god bok... Och sedan INTE gå på gardenparty. Och sedan INTE resa till Örkelljunga för att gå på stadens brännvinsmuseum.




Relaterat
Mediakriget sett som gerillakrig
PK-regimen är ett skräckvälde
Alfredsson och Danielsson
Elitklubben idag: NWO
Is Obama the Mahdi?
Östanbäcksgatan

söndag 13 juli 2014

Slaget om Caen (slutet)


I Frankrike finns en stad. Den heter Caen. Den ligger i landskapet Normandie. Där stod ett stort slag 1944. Tyskarna vann här en avvärjningsseger, kan man säga. Här är sista delen i min följetong om slaget vid Caen. Källan är, nu som förr, Hans von Lucks memoarer.




Index till alla delar




Tuff dag

Som jag berättat i tidigare avsnitt så var Hans von Luck stationerad i Normandie 1944. Den 6 juni kunde han direkt delta i försvaret och avvärja allierade framstötar. Men förgäves. Fienden lyckades landstiga.

Juni och juli fortsatte med misslyckade tyska motanfall och försvarsstrider. Läget verkade stabiliseras något. Så kom det sig att von Luck var på permission i Paris 15-18 juli. Som sagt ville han egentligen inte åka dit, men han övertalades. Men vid återkomsten till stridsgruppen, i gryningen den 18, härskade kaos. Det visade sig att den bombats i flera timmar och att inget gjorts för att åtgärda detta. Man hade ingen radiokontakt med förbanden, man hade inte sänt ut förbindelsekarlar till dem och divisionen hade inte underrättats.

Den 18 juli var en tuff dag i von Lucks karriär. Skulle han lyckas reda upp situationen?

von Lucks ställföreträdare hade drabbats av chock och handlingsförlamning. Han fick nu ”stå till förfogande” vilket innebar att han kickades. von Luck måste genast ta över och reda ut läget. Fienden torde vara på väg att anfalla. von Luck måste fram och kolla. Han rusade ut till den Panzer IV han fått som ledningsfordon, gav föraren en cigarrett och beordrade honom att köra mot Caen. Från tornluckan sa von Luck till sin adjutant att be divisionsstaben om reserver.



88:or

På sin väg mot fronten kom von Luck först till en by i stridsgruppsområdets mitt, obesatt av dem själva. Byn hette Cagny. I dess västra utkant såg han 25-30 brittiska stridsvagnar. De var på väg söderut mot Caen. von Luck beslöt sig för att återvända till stridsgruppsstaben för att ordna ett pansrat motanfall. På väg tillbaka byn fann han emellertid något som kunde hejda pansaret: ett batteri 88:or ur Luftwaffe.

Luftvärnstrupperna i Tyskland stod organisatoriskt under flygvapnet, ej armén. Om de ingick i fältarméer lydde de förstås under dessa, som lv-batterier i pansardivisioner, men detta batteri var inte underställt aktuell stridsgrupp.

Dessa lv-pjäser var som antytt utmärkta som pv-pjäser. von Luck frågade batteriets kapten om han visste vad som hände, om han över huvud taget sett det fientliga pansaret. Men detta brydde sig kaptenen inte om: ”Jag tillhör en luftvärnsring som skall försvara staden Caen och dess fabriker mot flyganfall. För ögonblicket väntar jag på nästa angrepp.” [von Luck, "Pansarchef under Rommel" s 187]

von Luck blev rosenrasande. Men han lugnade sig och gav sedan kaptenen order att koncentrera sig på de fientliga stridsvagnar som byn vimlade av. Gruppera i byns norra utkant och beskjut fienden i flanken sa han. Kaptenen fattade ännu inte. Han var ju luftvärnsofficer. Det var först sedan von Luck dragit sin pistol som han insåg vad det handlade om.




Order: bekämpa fientligt pansar

von Luck sprang med lv-officeren till byns norra utkant. Som antytt är von Lucks bok exemplarisk i att visa hur man leder strid, och den order han nu gav lv-officeren bör återges i sin helhet för att visa hur det görs. Stående i aktuell del av byn sa von Luck till kaptenen:
Här, gruppera era fyra pjäser i den här fruktträdgården. Säden därborta är så hög att ni kommer att vara väl skyddad och ha skjutfält precis över den. Skjut på varenda stridsvagn ni ser. Jag skall se om jag kan sända er en pluton grenadjärer som skyddar er mot överraskningar. Om läget skulle bli kritiskt för er, förstör ni era pjäser och drar er tillbaka söderut. Jag hoppas att vår Tigeravdelning snart kommer att kunna inleda en motattack från högra flanken. Med dem och med er borde vi kunna slå tillbaka det fientliga motanfallet, särskilt som det inte åtföljs av infanteri så långt jag kunde konstatera. Hör på, jag är tillbaka om en halvtimme. Är det klart?
Den andre nickade och von Luck återvände till staben. Där visade det sig att Tigerbataljonen och divisionens reguljära Panzer IV-bataljon hejdats i sin framryckning av tung eld. Major Becker hade dock två av sina stormpjäsbatterier i aktion på vänsterflygeln ihop med grenadjärerna i I:a bataljonen, som stred mot brittiskt infanteri. De båda andra batterierna understödde II:a bataljonen som försvarade högerflygeln.




Avvärjningsstrider

Linjen var full av luckor. Någonstans på vänsterflygeln hade man i alla fall de tre egna avdelningarna 88:or; de stod i byn Bourgebus i närheten av vägen Caen-Paris. Högerflanken var värst utsatt. Dit sändes pansarspaningsbataljonen, vars chef kapten Brandt just anmält sig. Han skulle fylla luckan mellan II:a bataljonen och von Lucks stabsplats. Understöd fick han av ett av stormpjäsbatterierna, utrustat med 75 mm pv-pjäser.

Målet för det brittiska anfallet var att nå orten Falaise, 20 km söder om Caen. Stora brittiska pansarrerserver liksom infanteri- och flygstöd fanns, men terrängen och von Lucks aktiva stridsledning avvärjde det hela. Han och andra tyska förband försvarade fronten, liksom 1:a SS-pansardivisionen Leibstandarte Adolf Hitler och 12:e SS-pansardivisionen Hitlerjugend. Dessa enheter kom vid denna tid att uppta försvar strax till vänster om 21:a pansardivisionen.




Det var ännu den 18 juli

Det var fortfarande den 18 juli. Dagen var långtifrån över. Och de ovannämnda SS-pansardivisionerna hade inte kommit än. von Luck hoppades att den ”omskolade” lv-enheten vid Cagny samt de två stormkanonbatterierna intill skulle uppehålla fienden länge nog för dessa två elitdivisioner att nå fram.


Läget för von Lucks stridsgrupp var, efter omständigheterna, gott. Man försvarade sig och tillfogade fiendens pansar förluster. Det sistnämnda kunde von Luck framför allt se när han tog sin personliga befälsvagn och körde till Cagny igen. Det till pv omskolade Luftwaffe-batteriet hade förstört cirka fyrtio engelska stridsvagnar. Och man var själva oskadda: ”Männen vid kanonerna var stolta över sin första insats som pansarvärnsenhet. Alla fyra pjäserna var oskadade och hade inte angripits.” [ibid]

I samma by verkade de nämnda stormkanonbatterierna, som från högra flanken hade skjutit sönder alla stridsvagnar som försökte gå runt byn. Den kapten som ledde styrkan fick order att fortsätta som förr: bekämpa fiendens pansaranfall.




Rapport till divisionschefen

Tillbaka i sitt högkvarter sände von Luck en rapport till Feuchtinger, divisionschefen. Han rapporterade om framgången, att man sannolikt hejdat det brittiska pansaranfallet, särskilt med insatsen i Cagny. Men han var orolig för sin högerflygel och bad om reserver. Generalen gratulerade honom och sa att Leibstandarte var på väg från Falaise; denna division hade i uppgift att ta upp försvar vid höjderna vid Bourgebus, alltså på 21:a divisionens vänsterflank. Denna enhet kom också senare samma eftermiddag. Hitlerjugend-divisionen beräknades komma nästa dag. I sin senare rapport sa Feuchtinger att Leibstandarte genast gett sig in i striden och att britterna i slaget sammanlagt förlorat över 200 stridsvagnar.


von Luck hade, som sagt, återkommit från Paris samma morgon. Han hade varken haft tid att äta eller byta från permisuniform. Det kunde han nu. Han fick också höra att tio Tigerstridsvagnar klarat sig från det tidigare bombardemanget och nu kunde sättas in för ett anfall på fiendens vänstra flank, vilket alltså för tyskarna innebar utgångspunkt högerflygeln. Vagnarna ifråga hade bara fått indirekta skador, skador från tryckvågor och liknande som rubbat skottställningen och skadat kylsystemet. Detta var nu lagat. Men deras anfall fick anstå till nästa dag. Den 18 julis strider var i stort sett över och de hade varit framgångsrika för tyskarna.




Förflyttning

Den 19 juli såg endast svaga fientliga pansarframstötar, som avvärjdes. Men på eftermiddagen ökade trycket. Föregående dag anföll Montgomery med två pansardivisioner; nu satte han in tre. Med stöd av artilleri och infanteri slog man söderut men tyskarna avvärjde angreppen. von Lucks stormkanoner och 88:or fick britterna att uppträda försiktigt. 21:a divisionen hjälptes av insatserna av Leibstandarte, det nya vänstra grannförbandet. Dessutom kom Hitlerjugend-divisionen och avlöste 21:a divisionen. Feuchtingers division skulle dra sig mot nordöst, mot floden Dives.

Avlösningen gick tämligen lätt. På kvällen den 19 konstaterade von Luck att britterna förvisso tagit Caen och ryckt fram nio kilometer sedan dagen före, men ”genombrottet i riktning mot Falaise hade inte lyckats”. [ibid s 194] Man kan säga: slaget om Caen var en tysk avvärjningsseger.

Det kom regn vilket försvårade avlösningen och förflyttningen. Men å andra sidan hölls det allierade flyget på marken av detta dåliga väder. Den 17 juli spreds även nyheten att Rommel hade sårats svårt vid ett flygangrepp mot den bil han färdades i längs en landsväg. Det skedde för övrigt intill byn Montgomery. Fältmarskalk Montgomery, som ledde den engelska armégruppen, hörde till en släkt som härstammade från detta Normandie. Några dagar senare kom nyheterna om 20:e juli-attentatet mot Hitler.




Över Seine

21:a pansardivisionen och von Lucks stridsgrupp hämtade krafterna. Man fick ersättningsmanskap och ny materiel, såsom fabriksnya pansarskyttevagnar. Den tyska industrin fungerade ännu, trots allierad flygbombning dygnet runt: amerikanarna på dagen, engelsmännen på natten. – von Lucks division hade stridit oavbrutet i åtta veckor. Nu, i slutet av juli och början av augusti, kom även Pattons utbrytning vid Avranches och slaget om Falaisefickan. 21:a divisionen hamnade som antytt delvis inne i mottin, men von Lucks stridsgrupp hörde till de lyckligt lottade som mer eller mindre samlat kunde retirera mot öster. Feuchtinger sa att man skulle förflytta sig mot en region nordöst om Paris för att där återuppbygga divisionen. von Luck fick order att klara sig bäst han kunde; generalen hoppades att han skulle återkomma med ”massor av män ur vår division”. [ibid s 199]

Under äventyrliga former korsade von Luck personligen Seine i en så kallad Schwimmwagen, en amfibisk Volkswagen-jeep. Dessförinnan såg han till att manskap och stridsvagnar i hans stridsgrupp skeppats över. Detta var den 29 juli. Strax fick han ny kontakt med Feuchtinger, som sa åt honom att gå mot Strassbourg och gruppera till försvar väster om staden. Det var svårt att få tag på bensin till fordonen, men det gick. Och fiender, i denna region amerikanska pansarspetsar och förtrupper, stöttes knappt på.

Det allierade flyget syntes heller inte till. Det var ett osäkert läge men fienden kunde ju inte vara överallt. Därför, och med von Lucks fasta ledning, lyckades stridsgruppen efter elva dagars marsch nå Strassbourg. Det var då den 9 september.




Slutsats

Resten av kriget stred von Luck huvudsakligen på östfronten. Han försvarade Tyskland vid Oder och Neisse osv. I slutet av april togs han till fånga av ryssarna. Han satt några år i fångläger tills han frigavs. Sedan slog han sig på en civil karriär i Förbundsrepubliken Tyskland. Mer om memoarerna här.

Vad gäller slutsatsen om slaget vid Caen har jag inget att komma med. Det var som sagt en avvärjningsseger för tyskarna. Priset för engelsmännen blev högt, även om de vann. I övrigt har jag bara det att säga att von Lucks bok, i kapitlet om Caen, ger en bra bild av hur man som överstelöjtnant/regementschef leder striden. Det är inte så vanligt annars. Generalsperspektivet känner man till, och det mer omedelbara frontsoldats-perspektivet skildras ofta annars. Mellannivån slutligen, en lätt försummad nisch, täcks in bra av von Luck.

Index till alla tre delarna av slaget om Caen finner du här.




Relaterat
Patton, pansargeneralen
von Lucks memoarer
Hur var Hitler?
Camouflage (2011)
Översta bilden: Walther Heerespistole. Undre bilden: gevärskarbinen G43.

fredag 11 juli 2014

Slaget om Caen 1944 (forts)


För 70 år sedan stod slaget om Caen i östra Normandie. Det är värt att berätta om anser jag. Del 1 i denna följetong finner du här. Nu som då har jag Hans von Lucks memoarer som källa. Han var chef för ett pansargrenadjärregemente i detta slag.




Index till alla delar




Motanfall

Det var den 6 juni. De allierade hade landstigit i Normandie. Och hans von Luck tillhörde det tyska försvaret på platsen. Striderna var förvirrade, men läget var inte helt mörkt för tyskarna.

Den 6 juni: fram på dagen fick von Luck äntligen order att utföra ett motanfall. Man skulle återta de två broar över Orne som engelsmännen tagit, bland annat den som senare fick namnet Pegasus Bridge. Sedan skulle kontakt uppnås med de tyska kustenheterna, i detta nu i strid med den från havet landstigande fienden. von Luck skulle anfalla med sin II:a bataljon, pansarspaningsbataljonen, stormkanonbatterierna och en plutom 88 mm lv-pjäser. von Luck frågade sig vad han skulle ha pansarspanarna till, denna pansarbilsenhet var inte till för anfallsoperationer. Hans II:a bataljon var delvis engagerad i strid mot fallskärmsjägarna. Dock fick han ett pansarkompani som stöd.




Fartygsartilleri

Det hela satte igång. Man ryckte fram och nådde en bit, men sedan ”bröt helvetet löst. De tyngsta fartygspjäserna, upp till 39 cm kaliber, artilleri och jaktbombare hamrade på oss utan uppehåll. Radioförbindelserna gick förlorade, sårade kom tillbaka och pansarspaningsavdelningen måste ta betäckning.” [von Luck, "Pansarchef under Rommel", s 177]

Anfallet avbröts och man upptog försvar. När adjutanten meddelat detta till divisionsstaben fick han av divisionschefen, Feuchtinger, veta att divisionens pansarstridsgrupp ”hade nått kusten i luckan mellan de delar av brittiska 3:e infanteridivisionen och kanadensiska 3:e infanteridivisionen som landstigit. Tung eld från brittiska flottan, upprepade anfall av jaktbombare och fallskärmsjägare som nyligen hoppat i pansargruppens rygg hade tvingat den att dra sig tillbaka för att undvika att bli omringad.” [ibid]




Gruppering: söder om Escoville

Man hade gjort vad man kunnat. von Lucks regemente grupperade nu söder om orten Escoville, öster om Orne, nordöst om Caen. Till vänster om sig hade han systrerregementet 192:a. Den högra flanken var rätt svag men hölls av II:a bataljonen vid byn Troarn. Men fienden hade för sin del bara fallskärmsförband där. Landsättningen hade knappt börjat och dess truppkoncentration var framför divisionens vänstra flygel. Här fick man vid denna tid stöd av pansardivisionerna Panzer Lehr och 12:e SS-pansardivisionen.

Den 9 juni gjordes ett grandiost försök av en stridsgrupp ur 21:a pansardivisionen att återta Escoville. I gryningen körde man in i staden med pansar, stormpjäser och pansargrenadjärer, men återigen hejdades man av fartygsartilleri. Åter fick man avbryta och retirera. Då förstod von Luck att det inte gick att kasta britterna i havet.




Resten av juni och juli

Vid denna tid hade alltså engelsmännen, och amerikanerna i västra Normandie, defintivt kommit i land. Men det gick sakta för dem att utvidga brohuvudet. För von Lucks och 21:a divisionens del kan sägas att man under den följande månaden successivt fick uppge Caen, men man lyckades segt uppehålla den brittiska framryckningen. Montgomery fick lansera anfall på anfall för att komma framåt. Han förlorade 450 stridsvagnar i denna strid [ibid s 194].

Något senare, i västra delen av Normandie, bröt emellertid Patton igenom vid Avranches. Det var den 31 juli. En motattack mot hans vänsterflank gjordes av Panzer Lehr, men den hade avslöjats i förväg via signalspaning. En tysk divisionschefs order kodades med Enigma-maskin, men britterna hade knäckt koden och anföll nu divisionen massivt från luften. Motanfallet misslyckades. Patton kunde sedan svänga mot nordöst och ringa in Panzer Lehr, 12:e SS-pansardivisionen och hälften av 21:a pansardivisionen i den så kallade Falaisefickan. von Luck befann sig öster om denna motti och kunde med viss möda retirera till Tyskland.




Avvärjande försvar

Men jag går händelserna i förväg. Under juni ledde von Luck ytterligare två motanfall. Dessa misslyckades. Det gick inte att återta broarna över Orne. Nu gällde det att hålla kvar de allierade så länge det gick i deras brohuvud. Det lyckades, som antytt, ganska bra. Men allierad stridspatrullverksamhet, skeppsartilleri och flygverksamhet höll tyskarna sysselsatta dag och natt. Nätterna kunde lysas upp av så kallade ”julgranar”. Detta var system av flygfällda lysgranater, var och en med en liten fallskärm som bar en lyskropp av brinnande magnesium. Lyskroppen brann med ett grönblått sken, vilket bidrog till smeknamnet ”julgran”.

von Luck försvarade divisionens högerflygel, vilken som sagt var tämligen öppen. Brittiskt pansar kunde försöka kringgå den. Från mitten av juni och framåt byggdes därför försvaret ut här i flera linjer. Hjälp hade man av de många byar, häckar och skogsdungar som fanns i landskapet.

Det blev juli, detta ödesdigra 1944. Britterna lanserade då Operation Epsom väster om Orne. Av gåtfull anledning hade de inga pansargrenadjärer, inget infanteri som åtföljde pansaret: ”följden blev att de inte genast kunde slå ut små pansarvärnsnästen som låg väl kamouflerade i skogsdungar eller bakom häckar. Huvudanfallet bröt samman inför vår försvarseld, fastän brittiskt och kanadensiskt infanteri på flanken lyckades tränga in i västra delen av Caen. Vår front höll fortfarande.” [ibid s 184]




Krisverksamhet

Den stridsgrupp (Kampfgruppe) von Luck nu chefade bestod av en nytillförd bataljon Tigerstridsvagnar, alla fem kompanierna i Beckers stormpjäsbataljon, en bataljon ur divisionens pansarregemente samt tre avdelningar 88:or. 88:an var som nämnt en 88 mm pv-lv-pjäs. Fronten hölls av manskap från en så kallad Luftwaffe-fältdivision. Bakom dem grupperades 125:e regementets två bataljoner pansargrenadjärer ”i så kallade blockställningar från vilka de antingen kunde inleda en motattack eller sätta upp en försvarslinje.” [ibid] Försvaret drogs upp i flera linjer och kom därmed att få inte mindre än 15 km djup. Det var mycket. Man lyckades även dölja grupperingen för fiendens flygspaning, med påföljd att de brittiska pansaranfallen misslyckades gång på gång. De hade, säger von Luck [ibid], bara räknat med ett 7 km djupt försvarsbälte.

von Luck var på permission i Paris 15-18 juli. Han ville egentligen inte åka dit, men han övertalades. Han hade sin fästmö där och hade det trevligt så länge det varade. Vid återkomsten till stridsgruppen, i gryningen den 18, härskade emellertid kaos. Det visade sig 1) att den bombats i flera timmar 2) att inget gjorts; man hade ingen radiokontakt med förbanden, man hade inte sänt ut förbindelsekarlar till dem och divisionen hade inte underrättats.

Att vara befäl i fält är en konstant krisverksamhet sägs det. Och här var det verkligen kris. Den 18 juli torde initialt ha varit den värsta dagen i von Lucks karriär. Det var det svåraste läge han ställts inför som officer, vilket inte vill säga lite. Mer om detta i den avslutande delen av denna följetong. Den finner du här. Och här finner du del 1.




Relaterat
Operation Bagration, östfronten 1944
George S. Patton, Jr
D-dagen 1944
Slaget om Caen, del 1
"Camouflage", en krigsroman jag skrivit
Tyska soldater under slaget om Normandie.

tisdag 8 juli 2014

I tidningsrubrikerna för 70 år sedan: Slaget vid Caen rasar för fullt...


Här ska det handla om slaget vid Caen. Det stod i Normandie 1944. Dvs för 70 år sedan. Det varade 6 juni-19 juli. Min källa för det nedanstående är Hans von Lucks memoarer.




Del 1: den ni läser nu
Del 2: 6 juni-18 juli
Del 3: slutet




von Luck var med här och där

Jag har tidigare bloggat om Hans von Luck. Då gällde det hans östfrontsséjour. Han deltog även i Frankrike 1940 samt i Nordafrika. I Nordafrika var han med vid El Alamein i november 1942.

I februari 1943 deltog så von Luck i slaget om Kasserinepasset i Tunisien. Sedan skeppades han ut. Han slapp att dela sina vapenbröders öde att kapitulera där i Afrika. Efter detta stationerades han i Normandie 1944. Där var han i brännpunkten under slaget om Caen som rasade under juni och juli. von Lucks skildring av hur man leder ett pansargrenadjärregemente i strid är tämligen unik. Bland annat därför bloggar jag om detta: slaget vid Caen 1944 med von Luck i fokus. Det blir en smärre artikelserie om tre delar.




125:e pansargrenadjärregementet, gruppering Caen

I Normandie 1944 tillfördes von Luck omsider 21:a pansardivisisonen. Denna division grupperade kring staden Caen. Caen låg cirka 10 km från kusten. von Luck var vid denna tid en 32-årig major. Han hade även löfte att snart befordras till överstelöjtnant och överste. Han blev i Normandie chef för 125:e regementet, divisionens ena pansargrenadjärregemente. Det andra hette 192:a regementet. De skulle i strid nära samverka med en bataljon av stormpjäser, det vill säga infanterikanonvagnar med larvfötter. Just dessa var improviserade byggen baserade på franska chassin som bataljonens chef, Becker, hittat i den franska Hotchkissfabriken, lagt beslag på och modifierat.

Det regemente von Luck chefade över bestod av veteraner från östfronten plus en del nyutbildad personal. Staben och I:a bataljonen hade bepansrade halvbandare (SPW, Schützenpanzerwagen, ofta lika med SdKfz 250 med varian. II:a bataljonen var lastbilsburen. Divisionen hade utöver detta ett pansarregemente plus artilleri och luftvärn med mera. Man var den enda framskjutna pansarenheten här i östra Normandie. I västra Normandie, i Bretagne och längs Atlantkusten fanns inget pansar alls. Invasionen, som i sig var väntad, väntades längre i nordväst, vid Engelska kanalens smalaste ställe, vid Pas de Calais. Där hade tyskarna sin största koncentration reserver. Staden Caen där 21:e divisionen låg var dock en viktig industristad och knutpunkt och man kunde, sa divisionschefen Feuchtinger, åtminstone vänta sig luftlandsättningar och liknande.




Stormkanoner

von Lucks regemente grupperade nordöst om Caen och öster om floden Orne, som i nordnordostlig riktning rann rakt ut i Engelska kanalen. Man stöddes av två stormkanonkompanier ur Beckers bataljon. Systerregementet, 192:a, stod norr om Caen och väster om Orne. Söder om Caen stod pansarregementet, artilleriet och resten av divisionen.

Just inför D-Dagen var både divisionschefen och armégruppschefen Rommel borta. Den förstnämnde var i Paris, den andre var i Tyskland för att fira sin frus födelsedag. Det skapade problem. Divisionen hade order att i händelse av landstigningar ingripa först efter konfererande med armégruppsstaben, chefad av Rommel, samme Rommel som von Luck stridit under i Nordafrika och i Frankrike 1940.

Den 5 juni låg von Lucks regemente som vanligt stridsberett öster om Orne. Han hade sedan förr besökt varenda enhet och, à la Rommel, skakat hand med varenda basse. Även om man inte visste var de allierade skulle landstiga så visste man att de skulle göra det. En övning för att hålla truppen på topp hade beordrats: ”Jag gav II:a bataljonen tillstånd att låta 5:e kompaniet under löjtnant Brandenburg genomföra en övning under den kommande natten och att för ändamålet rycka ut med lösa skott. Detta var enligt planen att i tur och ordning utbilda varje kompani i nattstrid.” [von Luck, "Pansarchef under Rommel", s 169]




Det var en regnig och stormig natt

Natten till den 6 juni var regnig och stormig. Detta oväder sas omöjliggöra en allierad landstigning, alltså ivägsändandet av de trupptransportfartyg som man visste stod i begrepp att skeppas över. Faran var tillfälligt över: ”Stark sjögång, stormar och låg molnhöjd skulle omöjliggöra större operationer till sjöss och i luften för våra motståndare.” [ibid s 170]

von Luck satt denna natt i ett hus i Vilmont, en by öster om Caen, och planerade övningar för regementet. Staben låg i ett annat hus i byn. Den chefades för ögonblicket av adjutanten, löjtnant Helmut Liebeskind, sedermera general i västtyska armén.

von Luck oroades inför de kommande striderna. Hur skulle denna pansardivision klara sig i försvarsstrid? Den var ju avsedd för rörliga operationer. Men som det visade sig skulle terrängen här i Normandie, med bland annat ängar och åkrar inramade av täta buskage, visa sig vara väl ägnad åt försvarsstrid. Man kom att fördröja engelsmännen vid Caen i över en månad. Det blev en fördröjnings- och avvärjningsstrid av en typ som svensk armé senare skulle öva. Därför kom det sig även att von Luck på 80-talet, på plats, kunde föreläsa för svenska officerare om hur striderna i Normandie förlöpt. Allt som exempel på hur man försvarar sig mot en numerärt överlägsen, bepansrad fiende.




Fallskärmar i skyn

Vid midnatt fick von Luck se fallskärmar i skyn. Det hade börjat, invasionen var här...! Och även om det bara var en raid måste man vidta motåtgärder. Han åkte till staben och såg till att 5:e kompaniet, det som övade med lösa skott, undsattes. Resten av dess bataljon, II:a bat, visade sig självmant ha inlett en motattack mot dessa brittiska fallskärmjägare som höll på att landsättas.

Så von Luck höll sina ställningar. Men i detta läge hade ett motanfall av hela divisionen varit högst berättigat. Men det blev inte av. Dyrbara timmar förflöt på grund av att Feuchtinger var i Paris, men även sedan han återvänt rådde ledningsmässig låsning. Till exempel ansåg själve Hitler att denna fiendeverksamhet kring Caen var en fint. Normandie ansågs säkert, det var Pas de Calais som skulle bli platsen för invasionen sa han. Ännu långt in på dagen den 6 sa han att visst, något sker i Normandie, men Pas de Calais är och förblir fiendens kraftsamlingsriktning...!




Tvåfrontskrig

von Luck insåg i alla fall att den allierade ”andra fronten” hade upprättats. Nu var Tyskland i tvåfrontskrig från öster och väster samtidigt. Striderna här i väst kom att skilja sig mycket från dem i öst. Här fanns fientliga fallskärmsförband, i öster inga. Och med närheten till havet kunde fienden i väst, i Normandie, beskjuta slagfältet med skeppsartilleri. Man hade observationsballonger förtöjda ovanför skeppen. Kikarförsedda observatörer i dessa kunde se vartenda fordon som rörde sig. Eller så utfördes observationen med sedvanlig flygspaning. Minsta flytt av en stridsvagn resulterade i att artillerield leddes dit. 40 cm skeppsartilleri kunde slunga upp en Tigerstridsvagn i luften. Tyskarna själva antog omsider metoden; man använde till exempel stöd av kryssaren Prinz Eugen under striderna vid Riga i augusti 1944.

Skillnader västfront och östfront: i Normandie fick fienden total luftöverlägsenhet. Dess bomb- och jaktbombplan trakasserade ständigt de tyska markförbanden. På östfronten var luftverksamheten betydligt mer beskedlig.

Än har jag bara kommit till redogörelsen för invasionens första dag, 6 juni. Här berättar jag om fortsättningen av slaget vid Caen, om tyska motanfall under juni osv. Tredje och sista delen finner du här.




Relaterat
Invasionen 6 juni 1944
Hans von Lucks memoarer
Erwin Rommel: ett porträtt
Norman Schwarzkopf
Karta över Caen och invasionsstranden, 6 juni 1944. Engelska kanalen anas i kartans övre högra hörn. Den brigad som landstigit är kanadensisk. Invasionsstranden ifråga heter Juno.

söndag 6 juli 2014

If You Want to See Antropolis, Look Around


In 2009 I published a novel in Swedish, "Antropolis".




"Antropolis" has a symbolical quality to it. Like "Metropolis" or "Heliopolis". Literary qualities aside, the title shines like a beacon: Antropolis.

The novel is available in Swedish only. Buy it here.

- - -

"Antropolis" relates how a certain Jenro Klao restores the ruins of a city and names it Antropolis, dedicating it to art, science and the humanities. Crystal technology and spirituality are the key words to this new age. When the story begins it's the year of 2165 and the city is thriving, but the forces of esotericism and technology now seem to clash in this utopia. Jenro Klao then decides to leave the city to its own measures for a while, going on a trip to olden times, to Faustian cities and metropolises teeming with combustion cars and scudding clouds. When Klao returns he has the blueprint for the pacification of the antropolitan strife, leading to a lasting spiritual way of life. It's a modern variety of "the mediator between head and hand should be heart".

So much for the plot. The concept of Antropolis is what Guillaume Faye would call an idea thrown in the face of history. It doesn't have to be correct or consistent in every detail; the mere symbolical and poetic qualities of the concept is sufficient to make it a classic. And I have reviews lauding the book, like this one on the Swedish think-tank Motpol.

- - -

Antropolis has, as intimated, a certain Gestaltkvalität. It's archetypal. We're heading for antropolitan times by default. We're heading for times with innate spirituality and a renaissance for art and science. Gone are the times dominated by fear, repression and brainwashing. Antropolis shall triumph. Look around, look out your window: it's there. Antropolis, man.

It's the emerging antropolitan culture you're seeing. If you want to see Antropolis, look around. In latin that would be: si Antropolis requiris, circumspice.

The ISBN code of the book is 978-91-633-3887-8. The number of pages are 205. Buy it here.




Related
Secular Hymns -- Ordinary Songs With Religious Feel
Who Are the Ascended Masters?
Is Obama the Mahdi?
In Swedish: A Review of Antropolis

tisdag 1 juli 2014

Svensson: Details (flash fiction)


"Flash fiction" -- I like the sound of the word. It means ultra short pieces of fiction, condensed works doing its business in less than 1000 words. In the magazines and e-zines of today it's all the rage and here's my latest take in this format.




Buster Bedell was a lethargic man, mostly lying at home chilling out. One day however he was visited by his friend, the enthusiast Ivo Livi. Livi stormed into his apartment saying:

”Follow me down town and I’ll show you God...!”

Somewhat in two minds Bedell followed his friend out. And they went down town where Livi started to lecture him, showing him details of the surroundings, on houses, in the garments of people and in car design.

The lethargic Bedell started to think it was interesting, having expected a sermon but instead being given tidbits about everything under the sun. He was shown living ideograms, you could say, hieroglyphs, shapes that spoke to the imagination. Details. Eventually Bedell said:

”This was all very interesting, but what has it to do with God? You said you were going to show me God.”

”But this concerns God,” Livi said, ”exceedingly so – since God lives in the details...”

- - -

The End. I can add that this story first appeared in Swedish in my collection "Eld och rörelse" in 2007. Here's information about it in Swedish.




Related (in Swedish)
Information about "Eld och rörelse"
En dag i statsminister Neros liv
Näringsminister Annie L. möter sin överman

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (12) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)