torsdag 28 februari 2013

Att träffa kvinnor -- tips och råd



Jag älskar kvinnor. Härmed mina tips om hur man träffar dem, kommer dem in på livet och så vidare. Vare sig det gäller din blivande fru eller bara en flickvän.




1. Var hängiven det du gör

Hur gör man som man för att komma närmare det andra könet? -- Den första regeln är: det finns inga regler. Var dig själv och gör det du gör. Gestalta ditt liv så som du vill ha det. Då blir du en energirik, vital typ vilket i sig attraherar kvinnor. Var till exempel inte rädd för att framhålla en viss hobby du har. Alla hobbies, intressen och läggningar kan någon gång, ur någon synvinkel, stämplas som ohippa. Snarare ska du bli mer hängiven det du håller på med, vare sig det är dataspel, löpträning eller bokläsande eller vad. Bli någon annan -- dig själv.




2. Stil

Med det sagt så finns det vissa objektiva regler för hur man lyckas i dejtingspelet, brudraggandet, "komma-i-kontakt-med-kvinnor"-komplexet. När det gäller din yttre stil är det till exempel alltid en fördel att vara kortklippt och välrakad. Och ha propra, hela kläder; det måste inte vara kavaj, huvudsakligen är att det ger ett energirikt intryck. Trasiga kläder gör nämligen inte det.

Dessa råd kan tyckas "tråkiga och ohippa" för dig som läser detta. Men du har fel. Tjejer vill oftare ha en "tråkig, välvårdad" typ än en "easy rider". Undantag finns, en äkta rebell har nog sin plats i detta spel, men är du en äkta rebell då...? Nej, den välvårdade stilen går alltid hem. Och "välvårdad" betyder ju inte att ditt inre ska vara tuktat; det ska vara hängivet, se punkt 1.




3. Pengar

Har du pengar ökar dina chanser att vinna kvinnornas kärlek. Kärlek ska förstås vara något ideellt, det handlar inte om att köpa horor här. Men vi lever ju inte i himlen, vi lever i den materiella tillvaron. Även för "normala kärleksförhållanden" måste pengar med i bilden. En ordnad ekonomi är som ett välvårdat yttre: "tråkigt" och "orebelliskt", men i 9 fall av 10 bättre än att vara fattig. Konkret exempel: om du just mött en tjusig dam, hur tror du hon reagerar om hon får höra att du är arbetslös? Svar: hon tänker: denne man är en loser, glöm honom. Undantag finns. Men du måste ha någon färdriktning i livet, du måste kunna utstråla energi. Och pengar är ett sätt varigenom denna energi utstrålas.




4. Karriär

Detta anknyter till "färdriktning i livet". Och till punkt 1: var dig själv. Vad gäller karriär och yrke är alltså rådet: var hängiven det du gör, vare sig du går juristlinjen, satsar på en officerskarriär eller rörmokeri eller är bagerilärling. Kvinnor gillar vitala män (detsamma för män: män gillar kvinnor som utstrålar någon form av liv). "If you so are the plumber, then plumb away...!" som sångerskan Anastacia sa.

Att ha som mål att alltid tjäna mer än sin kvinna kan för övrigt vara svårt då kvinnor idag ofta har egen inkomst. Pengar måste du ha för att vara attraktiv på "marknaden" (se punkt 3), men du måste inte ha mycket. En stadig inkomst, och en färdriktning i livet, är vad som behövs.




5. Kärleken

Som antytt finns det undantag från "välvårdad, målmedveten typ". Man kan vara en fattig typ och ändå lyckas med kvinnor. Men då måste man också ha något mer: man måste utstråla energi, i detta fall "bohemisk energi": detta att vara en personlighet. Även som "rebell" och "easy rider" gäller regeln att kvinnor dras till män som utstrålar något. "Kärleken är blind" heter det. Även komplett omöjliga fall kan få kvinnor. Men vare sig du söker din blivande fru eller bara en sommarflört, kom ihåg att det handlar om att utstråla liv, energi eller bara "något". Att däremot vara en "lovable loser" är dödfött.

Med det sagt, kompromissa inte med den du är. Om du till exempel träffar en tjusig kvinna som råkar vara PK så ska du inte tona ner dina regimkritiska åsikter. Det leder bara till bråk senare. Visst kan politiska skiljaktigheter finnas i ett förhållande men då ska man vara medvetna om dem.

Att vara medveten om att kvinnor förväntar sig en välvårdad, ekonomiskt gångbar man ska heller inte leda till att du alltid betalar, att du blir någon toffelhjälte. Du måste ställa krav på henne också. Kom ihåg det. "Man is the price; let the women compete for us." Nog är kvinnan värd att dyrka men det får inte bli ensidigt.




Relaterat
Hur man botar oro och ångest
Hur man gör en bok
Hur man håller tal
Alfred Elton van Vogt
Överlägsen teknik

tisdag 26 februari 2013

Östfronten: en operativ verklighet



Striderna på östfronten 1941-45 har länge intresserat mig. Redan som barn fascinerades jag av titlar i ämnet av Geoffrey Jukes och Alan Clark. Jag fann dem i min fars bokhylla. År 1988 köpte jag så min första egna östfrontsbok, ”På andra sidan kullen” av sir Basil Henry Liddell Hart. Här ska jag redogöra för striderna på östfronten. Först handlar det om Operation Barbarossa. Det var namnet på Hitlers invasion av Ryssland 1941. Den operationen slutade formellt i december, då den misslyckats. Ryssarna gick då till motanfall framför Moskvas portar. Men jag kommer i det följande även att berätta om resten av Rysslandsfälttåget, med operationer som Stalingrad och Kursk. Jag återger hela narrativet ända till Tysklands nederlag 1945.


1. Planen. AG Nord

Tysklands ledare under andra världskriget hette Adolf Hitler. År 1941 hade han som mål att angripa och erövra det europeiska Ryssland. Operationen kallades Unternehmen Barbarossa (Operation Barbarossa). Det hela var döpt efter den tyske kejsaren Fredrik Barbarossa (1122-1190). Denne hade rött skägg, ital. barba rossa. Han deltog i det tredje korståget, 1198, och dog under detta. Hitler såg sitt anfall mot Sovjet som ett slags korståg, därav namnet.

Operationsområdets bortre gräns sattes till Uralbergen, gränsen mellan Europa och Asien. Tre tyska armégrupper hade satts upp och grupperats för anfallet: AG Nord, AG Mitten och AG Syd.

Operationsområdet delades i två delar av Pripjatträsken i västra Ryssland. Norr om detta sattes två armégrupper in, AG Nord och AG Mitten. Söder om träsken sattes AG Syd in. AG Nord var den relativt sett svagaste armégruppen. Den skulle anfalla och ta Baltikum samt, som slutmål, erövra och besätta Leningrad, dagens S:t Petersburg. När anfallet väl börjat, under sommaren och hösten 1941, lyckades AG Nord i stort med sin uppgift. Den tog Baltikum och inringade Leningrad. Staden belägrades från september 1941, men den höll stånd kunde försörjas över en isväg över Ladoga.

Föga hände på AG Nords område till tidigt 1943. Då fick Leningrad förbindelse med Schlüsselburg, beläget vid Nevas utlopp i Ladoga. Helt hävd blev belägringen först i januari 1944. Hjälpt av den ryska offensiven mot AG Mitten sommaren 1944 lyckades den ryska nordfronten att skära av och isolera stora förband i Estland och Kurland. Kurlandbrohuvudet höll stånd till maj 1945, då det kapitulerade. Dessförinnan hade de tyska förbanden här stridit avvärjande till stora förluster främst för angriparen men även dem själva.



2. AG Mitten

Det tongivande avsnittet under det tyska anfallet 1941, operationen som alltså med tre armégrupper skulle krossa Ryssland (”Operation Barbarossa”), var Armégrupp Mitten. Det var den största armégruppen och den med mest pansar. Genom successiva kniptänger, med skänklar norr och söder om vägen Minsk-Smolensk-Moskva, inringades stora förband här sommaren 1941 (slaget vid Minsk, slaget vid Smolensk). De tyska förbanden hade därmed lyckats inringa och utplåna en stor del av ryska armén väster om linjen Dvina-Dnjepr, som var målet. Dock hade man räknat fel på antalet ryska divisioner. Man trodde att fienden hade 200 stycken men han visade sig ha över 350 [Liddell Hart 1988 s 197].

För att hjälpa AG Syd att sluta inringingen om en stor samling ryska förband vid Kiev sändes pansarkårer från AG Mitten söderut i som hjälp. Det var i augusti 1941. Detta försenade anfallet mot Moskva men var möjligen nödvändigt. Att bara lämna Kievfickan som den var hade tillåtit stora ryska förband att fly österut för att slåss ännu en dag. Säcken vid Kiev knöts till och rensades i september. När man bringat divisionerna till full styrka, slogs huvudanfallet mot Moskva ut på AG Mittens område. Tyskland vann en stor seger vid Vjasma och Briansk, flera ryska arméer gick under där, men det fortsatta anfallet mot Moskva körde fast på grund av stark kyla, personalens utmattning, försörjningssvårigheter och ryssens ihärdiga motstånd. Den 6 december gick Sjukov till motanfall på bred front, tryckte AG Mitte bakåt och räddade Moskva.



3. Stalingrad

Därmed hade Operation Barbarossa misslyckats. Kriget fortsatte som bekant, med fler operationer med fantasifulla namn (Unternehmen Wintergwitter, Unternehmen Fruhlingserwachen). Men Operation Barbarossas upplägg, med alla tre armégrupperna anfallande samtidigt, kunde aldrig upprepas. Hitler insåg efter nederlaget vid Moskva, december 1941, att han inte kunde anfalla på detta centrala frontasvnitt igen. Sjukovs motoffensiv hade tryckt fronten 100 km bort från Moskva. AG Mitten fick, likt AG Nord, uppta försvar.

År 1942 års satsningar gjordes istället i söder. Under 1941 hade AG Syd för sin del tagit nästan hela Ukraina och ryckt fram till floden Mius som nynnar i Azovska sjön. Mius kallas ”river” på engelska vilket brukar översättas med ”flod”, men den är stort inte mer än en å. På engelska kallas ju även Uppsalas Fyriså för ”river”; det bör man hålla i minnet. – Nu, 1942, skulle AG Syd hamna i fokus för de tyska ansträngningarna: man skulle ta Stalingrad och Kaukasus. Planen hette Fall Blau, Krigsfall Blå.

Det gick förhållandevis bra i början. Ryssen gav efter när detta anfall inletts i juni. Men i och med anfallets fortskridande blottlade man anfallskilens norra flank, löpande längs floden Don. Ryssarna såg detta och angrep denna flank i november 1942. Man behövde generellt inte gå över floden för detta, man hade redan ett brohuvud söder om den sedan sommarens strider. Med ett samtidigt svep från Kalmucksteppen mot söderflanken åstadkoms en inringning. Tyska 6:e armén fångades därmed i Stalingrad och utplånades efter två månader. Efter det kunde tyskarna inte gå till något liknande anfall igen. AG Syd deltog förvisso i anfallet mot Kursk, sommaren 1943. Det var ett försök till kniptång med en anfallstät från söder och en från norr, från AG Mitten. Det var en stor anfallsoperation men den misslyckades ju också till slut; den avbröts och man slog till allmän reträtt. Stalingrad jämte Kursk var vändpunkten i östfrontsfälttåget.



4. Kursk

Kursk förtjänar att belysas närmare. Den tyska, södra armégruppen delades 1942 upp i två delar. Armégrupp B stannade vid Don medan Armégrupp A anföll mot Stalingrad och Kaukasus. I Armégrupp A skulle 6:e armén ta Stalins stad medan 1:a pansararmén och 17:e armén skulle ta Kalmuksteppen och Kaukasus.

När den 6:e armén inneslöts i Stalingrad hade den alltså två grannarméer som var i farozonen. En hel månad efter inneslutningen stannade de i Kaukasus, bortom flaskhalsen vid Rostov, ”medan vintern blev strängare och faran ökade” [Liddell Hart 1985 s 143]. Men von Mackensen (1:a pansararméns chef) och von Kleist (17:e arméns chef) lyckades med mycken möda och stort besvär att retirera med sina arméer och slippa ur en hotande inringning. Ryssarna ansatte dem men hade inte kraft att stänga in hela Armégrupp A; prio låg på att strypa 6.e armén. 1:a pansararmén och 17:e armén tog sig omsider väster om Rostov. Den front man upptog försvar bakom löpte, längst i söder, längs floden Mius. Den hade, som ni minns, varit den bortre gränsen för AG Syds framryckning i december 1941.

Sommaren 1943 förankrades östfronets södra ände vid Mius’ utlopp i Azovska sjön. Frontens sträckning mot norr var vid denna tid resultatet av synnerligen invecklade operationer. Ryssarna hade under vårvintern rensat Kalmucksteppen och Kubanbrohuvudet samt flyttat fronten från Don till Donets. Detta kröntes av befriandet av den ukrainska storstaden Charkov och den något mindre orten Kursk. Men efter det överansträngde ryssen sig. Han missbedömde Mansteins ordnade reträtt för full flykt och eldade på i sin egen offensiv västerut. Kanske var hela tyska sydfronten i upplösning, kanske kunde man befria Ukraina innan året var slut...? Så kan ryssarna ha tänkt.

Men man hade, som antytt, missbedömt situationen. Hitler hade, som fas två efter ett genombrott vid Stalingrad, samlat stora reserver för att rycka norrut och ta Moskva i ryggen. Efter nederlaget vid Stalingrad fanns dessa reserver kvar, bland annat i form av II:a SS-pansarkåren. Nu användes den som kraftsamling i ett motangrepp när ryssens anfallskraft var uttömd. Februari till april återtog Manstein förlorad terräng, med Charkovs återerövring som främsta prestation. Den strax norr om Charkov belägna staden Belogorod vid Donets togs även.

Från Belgorod kom fronten att löpa söderut längs Donets tills den vek av söderut och, som sagt, följde Mius. Den norr om Belgorod belägna Kursk förblev i ryssens hand. Den blev fokus i en viss utbuktning, Kurskbågen, en utbuktning in på tyskhållet land och därför fokus för nya planer. Man kom att strida om denna Kurskbåge under juli. Mansteins plan var att angripa bågens ändar från söder och norr och skära av utbuktningen. SS-pansarkåren ur AG Syd skulle utgöra södra spjutspetsen, en stridsgrupp ur AG Mitten den norra.

Väl igång lyckades tyskarna ta sig en bit in, särskilt i söder (cirka 30-40 km). Men ryssarna hade inför anfallet hunnit förstärka bågens försvar. Det var öppen terräng där ryskt pv i alla dess former (pansarförstöringspatruller med minor och buntladdningar, pv-pjäser, artilleri samt pansar) kom att verka mot de anfallande tyska pansarspetsarna. Hitler avbröt anfallet, ”Operation Zitadelle”, den 16 juli. Därefter retirerade tyskarna i tämligen god ordning. Men visst var Kursk ett tyskt nederlag. Ryssarna kunde i kölvattnet av Zitadelles debacle gå till offensiv mot både AG Mitten och AG Syd.



5. Operation Bagration. Warzsawa

Efter Kursk gick ryssarna till anfall i söder, mot AG Syd. Ukraina rensades till och med Kiev 1943. 1944 rensades resten av Ukraina. En offensiv bortom Sovjetunionens gränser började göras: Ungern, Rumänien, Bulgarien, Balkan.

På AG Mittens område var 1943 förhållandevis lugnt. Hitler beslöt här att utrymma de så kallade Demjansk- och Vjazma-utbuktningarna. Det var meningslösa frontutbuktningar, tillkomna och konsoliderade mer eller mindre slumpmässigt. Demjansk låg mitt på frontlinjen Leningrad-Moskva och Vjasma låg strax väster om Moskva.

Att utrymma dessa utbuktningar sparade en massa trupp. Men det hela hade ingen strategisk betydelse. Kriget var i praktiken förlorat. Vid denna tid ökade ryssarnas styrka och tyskarnas minskade. Sommaren 1944 gick så ryssarna till generalangrepp på AG Mitten i vad man kallade Operation Bagration, döpt efter en rysk general från Napoleonkrigen. Det hela blev en stor framgång för ryssarna. Man stannade inte förrän man nått Warszawa i Polen.

Dit hade Rokossovskijs armé hunnit i augusti. Den 1 augusti gjorde en polsk gerillaarmé uppror i Warszawa. Den fick ingen hjälp av ryssarna trots att dessa grupperade alldeles intill, i Warszawas förstad Praga öster om Weichsel. Tyskarna kunde i lugn och ro slå ner upproret. Det tog ungefär en månad.



6. Ungern. Berlin

Samtidigt gick ryssarna till anfall över Karpaterna in i Ungern. Budapest inringades men höll stånd till februari 1945. Då sände Hitler reserver dit för att återta staden och stabilisera fronten. Stridsgrupper ur 1:a SS-pansardivisionen Leibstandarte Adolf Hitler började framryckningen den 6 mars. Pansarstridsgrupppen leddes av Jochen Peiper. Man tog sig över sju mil framåt, man nådde cirka 30 km från Budapest, men det ryska motståndet var för starkt.

Denna ”Unternehmen Frühlingserwachen” fick avbrtytas 16 mars. Det blev Tysklands sista offensiv under kriget. Samtidigt hade de allierade, efter att ha upprättat ett brohuvud i Normandie i juni 1944, angripit Tyskland västerifrån. Nu hade de korsat gränsen. Slutstriden om Berlin stod i april, då Sjukovs armé intog staden. I maj var allt tyskt motstånd nerkämpat. Därmed var kriget operativt sett slut.



7. En operativ verklighet

Vad har jag då för kommentarer till detta? – Striderna på östfronten visade hur pansardivisioner, sammanförda i kårer och arméer, kunde nå strategiskt avgörande genom kraftsamling och inbrytning på djupet. Försvararens tendens att försvara sig linjärt inbjöd till dylik kraftsamling och frontgenombrott i smala sektorer. Med långt syftande, parallella pansarstötar skapades kittlar eller mottis. Så vanns slagen vid Minsk, Smolensk, Kiev och Vjasma-Briansk.

Genom att tyskarna försvarade sig lika stelt från 1942 och framåt utsattes de för samma kitteltaktik, om än inte i samma omfattning. Tyskarna retirerade från 1943 och framåt delvis i form av avvärjande strider, utförda med pansarreserver som lokalt kunde ta tillbaka förlorad terräng. Detta gjorde östfrontsfälttåget långt och utdraget.

Jag har skrivit om östfrontsrelaterade ämnen förr, som Gösta Borg och Sven Hassel. Jag har även skrivit en östfrontsaktig roman: den här. Östfronten är, kan man säga, en operativ verklighet. Den lever sitt eget liv som pyskologiskt landskap.


Litteratur
Beevor, Anthony: Stalingrad. Historiska media 2001
Liddell Hart, sir Basil Henry: Andra världskrigets historia I-II. Natur & Kultur 1985
Liddell Hart, sir Basil Henry: På andra sidan kullen. Natur & Kultur 1988
Tippelskirch, Kurt von: Östfronten under andra världskriget. Hörsta förlag 1956
Whiting, Charles: Hitlers krigare. Fischer & Co 2008


Relaterat
Döden på larvfötter (1958)
Det röda massanfallet (1951)
Camouflage (2011)
Ekon i gaturummet
Pansargrenadjärinfanterifänrik

lördag 23 februari 2013

Svensson i Nya Tider: Nydahlbok granskas




Jag har tidigare skrivit om den nya, oberoende tidningen Nya Tider. Se här. Det senaste numret är nr 7, vecka 8. Jag fick det härom dagen.


I detta nummer medverkar jag. På uppslaget s 12-13 recenserar jag Thomas Nydahls bok "Black Country" (2012). Nydahl är en oberoende vänsterman som på sistone börjat bli kritisk mot mångkulturen, i Sverige och i västvärlden. Han är ganska unik i detta land i sin roll som beläst, reflekterande iakttagare. Han skräder inte orden; det vill säga, han formulerar sig väl, men i kärnfrågan om massinvandring ska tillåtas fortgå eller om vi måste få diskutera denna avgörande fråga, så ställer han sig på de oppositionellas sida. Massinvandringspolitiken och blindheten inför islamism och invandrat gängvåld, den agendan har nått vägs ände. Och det måste vi i demokratisk ordning få diskutera utan att bli karaktärsmördade.

Så tolkar jag Nydahls vinkel. Han uttrycker sig inte så direkt, han ger inga svar, men modet att problematisera dessa frågor, i boken "Black Country" och på den egna bloggen gör Thomas Nydahl till en unik röst i detta land. Jag skriver det i min recension i Nya Tider. Boken handlar i sig om Nydahls privat finansierade reportageresa till den engelska Birminghamregionen, förr en dynamisk industriregion, nu en postindustriell, social öken där varken engelsmän eller invandrare verkar trivas. Regionen har problem. Är den storskaliga fjärrinvandringen del av problemet? Nydahl svarar inte rätt ut. Han porträtterar en region med reseintryck och citat ur nya och äldre skrifter. Men han gör det så som ingen annan i detta land, i vart fall inte vad gäller traditionella vänsterskribenter, skulle ha gjort.

- - -

The Black Country är en av hårdrockens födelseplatser. Led Zeppelins sångare Robert Plant var från regionen, samt grupperna Black Sabbath och Judas Priest. Som privat reflektion (OK, jag berör det även i min NyT-artikel, men bara en passant) kan sägas att Black Country är en heroisk, ärevördig plats, platsen där hårdrocken uppstod i skiftet mellan 60- och 70-tal. Liverpool, vid Atlantkusten i väster, var som alla vet en popstad, Floden Mersey gav namn på "the Merseybeat", dvs soundet som skapades av Beatles, Gerry and the Pacemakers med flera. Och i Manchester, inte långt från Liverpool och Birmingham, kom en ny popvåg på 90-talet. Men Birmingham kommer alltid att vara känt som en rockstad. En tung rockstad. Blytung.



Birmingham och London var den brittiska metallens legendariska ursmedjor. Att Black Country idag är en dysfunktionell region ska inte hindra mig från att, som Judas Priest-fan, i andanom ständigt befinna mig på pilgrimsfärd till denna nejd i centrala England och dess hårt klingande ässjor.

- - -

Aktuellt nummer av Nya Tider innehåller mycket. Man kan läsa om den socialdemokratiske politiker som via nätet trakasserat SD-kvinnor (Flashbacktråd här,) om den specielle projektungdom som, inhyst hos prinsessan Christina, stal smycken värda 855.000 SEK, om Sydafrika och läget i Syrien mm. Jag tycker som prenumerant att tidningen är värd sina pengar. Hemsida med prenumerationsinfo här.



En ledare i aktuellt nummer har rubriken "Objektivitet är vår styrka". Är då Nya Tider objektiv? Vissa frågar sig det. Jag, som inte är anställd, bara en frilansare, skulle vilja säga att denna tidning ger ett objektivt intryck. Man skriver korrekt och noggrant om ämnen som finmedia struntar i, ämnen som problem med fjärrinvandring, statens ideologiproduktion av Korrekt slag och utrikesfrågor som MSM vinklar eller förtiger. Inom dagens media är NyT en ny aktör, fri från de ingrodda manér och attityder som etablerade tidningar och etermedia har.

Längst ner på sidan 2 står det att NyT är en obunden nyhetstidning. Den "är inte knuten till någon organisation eller något parti". Och detta stämmer. Chefredaktör är Vávra Suk, vice redaktör är Sanna Hill. De var tidigare verksamma på Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag. Men nu är Suk och Hill inte kvar där. De driver NyT som är en oberoende tidning. De belyser frågor som dagens svenskar vill veta mer om: mångkulturens avigsidor, sammetsdiktaturen, bristen på debatt om vart detta land är på väg. Därför behövs NyT liksom mediala aktörer som Dispatch International, Flashback, Fria Tider och regimkritiska bloggar.

Det är en mediarevolution i det tysta. Gammelmedias tidningar är som Pravda, SVT är som att se Fox News, vänstervariant. Då är det inte så konstigt att nymedia rycker fram och tar terräng.

Relaterat
Pressnytt: Nya Tider
Vaka över ensamheten: Thomas Nydahls blogg
Judas Priest
En dag i maj 2012
Traditionalism

onsdag 20 februari 2013

President




Tänk dig en interstellär värld: en värld där människan lever i flera solsystem. Dessa solsystem har hon nått genom att, i äventyrlig anda, ge sig av från jorden och kolonisera andra världar.


Tänk dig nu att du lever där, i denna laserskimrande, kristallinska framtidsvärld med stellar geografi, rymdfart, vetenskaplig vardag och humanvetenskap i framkant. Tänk dig även att människan i denna framtid stöter på en något krigisk, vesäll art av ödlor som ställer sig i hennes väg och anser att våld, inte samtal, är umgängesformen. Då får människan börja försvara sig och sitt.

Om detta har jag skrivit i "Stridsmiljö 2500". Det är en roman om en väpnad konflikt i denna stellara värld. Den handlar såväl om strider vid fronten som intriger på den politiska nivå. Människans president i detta 26:e sekel är Dirosa Montel. Här ska jag ge diverse citat ur romanen där hennes verksamhet skildras. Det första citatet rör hur människan byggt upp sin armé och är redo att sända den på sin första expedition, med mål att återerövra planeten Cressida. Dirosa är på besök hos ett fältregemente, Magirania livgarde, då hon får veta att generalstaben gett klartecken för dess ivägsändande. Hon står och talar till manskapet när hennes kanslichef gör henne uppmärksam på detta:
Dirosas kanslichef, Gondo Shree, uppenbarade sig nedanför talarstolen: glosögd, långhårig och med pennstrecksmustasch. Han gjorde T-tecknet: dags att avsluta, något viktigt var i görningen. Bäst att runda av då tänkte Dirosa, jag har gripits av retoriken och redan överskridit min minut. Hon sa till auditoriet:

- Ni ger er tids nog av till Cressida och strider för sanning och rätt. Mina tankar kommer att vara hos er, dag som natt. Jag litar på er, jag ber för er. Må Den Store Anden vara med er - mina barn!

Nytt jubel. Dirosa stod lugnt kvar och tog emot ovationerna. "Den Store Anden" var som antytts människans – och även andra arters – namn på sin gudom, det officiella namnet på detta väsen som var allestädes närvarande, grunden för deras religion.

Dirosa gick ner från talarstolen.

- Nå, vad gällde det? sa hon till Shree, som pekade bort mot svävaren och Kim. Man gick dit, och väl där sa generalen till dem:

- Som vi alla vet, Dirosa, har du delegerat rätten att besluta om transportflottans avseglande till Cressida till mig.

- Har 7:e flottan tagit planetrymden? avbröt honom Dirosa. Har slagflottan fått, vad heter det, "rymdherravälde"?

- Svar ja, sa Kim. Vi behärskar rymden omkring Cressida, bortsett från smärre irritationsmoment. Men vi har inte bombat planeten ännu, det gör vi när armén är på väg. Och det är dags för det nu, dags att sända dit våra grabbar. Jag tänkte jag skulle underrätta dig om detta, att jag nu beslutar sända iväg armén. Det är ju ett sånt historiskt ögonblick.

- Det var vänligt av dig, sa Dirosa. Men säg mig, hur fort kommer armén dit om du sänder ordern nu?

- Ett par dagar. Vi har tiden på vår sida. Inga kosmiska strömmar har rapporterats, och det astrognosiska ögonblicket är det rätta.

- Nåväl, sänd ordern!
Detta ges i romanens kapitel 5, "Övningsfältet", sidan 31f i filen.

- - -

Det om detta. Men jag har mer att citera. Det är några år in i kriget. Operationerna går förhållandevis bra, men kriget är inte vunnet än. Dirosa sitter på sitt tjänsterum och blir filosofisk:
Dirosa [satt] i sitt tjänsterum. Eftermiddagssolen göt sitt guld på golvet.

Presidenten arbetade ett tag på egen hand; det var telefonsamtal som skulle göras, infravåg som skulle sändas och rapporter som skulle läsas. Vad tänkte hon då under allt detta? Hon tänkte inte, hon arbetade; hon gick på autopilot, körde på supraledning. Allt tankearbete var avklarat, och nu var det bara att sätta alla klutar till för att vinna kriget. Hon var ett ödets verktyg, fungerade under nödvändighetens bann - men hon tjurade inte för det, nej, hon "adlade till frihet detta tvång".

Det mörknade utanför fönstret. Hon tog den sista rapporten och la den i en korg på skrivbordet, rättade till skrivbordsunderlägget och la en penna av sköldpadd i sitt fack.

Hon var klar med allt men blev sittande. Hennes blick fångades av en hög med plaketter, metallbrickor för några av arméns stridsgrupper. Det var prydnadsföremål, minnesmedaljer; inte tapperhetsdito, sådana hade man ju inte. Hon drog dem åt sig, la ut dem framför sig på skrivbordet som tidsfördriv. Där var Livgardets korslagda karbiner över planet i ljusblått och rosa, där var Smyrras gröna blad på silverfärgad botten, och där var Ibis treuddiga stjärna på gyllene botten, Livdrabanternas silverraket över violett planet, Friskyttarnas soldatsilhuett mot guldcirkel och Planetjägarnas silvergalax med röd prick, symboliserande människans urhem, jorden.

Lysande förband i en lysande armé. Hennes skapelse. Men skulle de klara jobbet...?
Detta återfinns på sidan 128f i pdf:en. Det är ur kapitel 28, "Toppmöte".

- - -

Jahaja. Har jag något mer då? Något mer lödigt citat ur detta osökta mästerverk? -- Det har jag nog. Mot slutet i narrativet möter Dirosa sitt livgarde åter. En spoilervarning måste ges här. Efter åratal av strider, mödor och besvär håller hon detta känslofyllda tal till förbandet:
Division Genaro och Magirania livgarde hemförlovades till Bononsia och Trypsium. Väl där, på regementets kaserngård, höll Dirosa Montell den 29 maj ett tal till bataljon Shaibya. Det var den enda del av gardet som ännu stod under vapen, dess andrabataljoner hade permitterats.

- Vi har kommit en lång väg, sa hon. Förenade stod vi, förenade kunde vi ha fallit. Men vi har förvisso segrat, sauriern har sträckt vapen - och det är ni soldater som har vunnit kriget. Återstår för oss politiker att vinna freden!

Svagt bifall. Himlen var molnig, det hade nyss regnat. Vinden fläktade och Dirosa pratade, stående i sin talarstol:

- Vi har kommit en lång väg. Jag har levt med er, soldater, från stridernas första dag. I mitt hjärta har jag levt med er. Jag har våndats med er, lidit med er, jublat med er. Och, tro det eller ej, jag har besökt fronten och upplevt den fientliga motstöten på Cressida. Det hela var nog blygsamt jämfört med vad den vanlige frontsoldaten upplevt, men dock...

- Ni är Magirania livgarde, fortsatte Dirosa, mitt livregemente, min livvakt om man så vill. Ett regemente med en särskild plats i mitt hjärta. Några av er kanske minns mitt frontbesök, de flesta av er gör det nog inte. Många av er kanske inte ens hörde mitt förra tal till regementet, det inför avfärden till Cressida. Men kanske finns några av er kvar där ute som varit med från början, från slänten på övningsfältet. Jag minns det, ja, jag minns det... det känns som tusen år sedan. Mycket har hänt sedan dess; ni har manligen gått fienden in på livet, tagit upp striden, återerövrat Cressida bit för bit. Ni har till och med tagit saurierns hemplanet Duriko-da, och sedan rensat upp på Jorden. Kriget har förlöpt ungefär som jag föreställt mig att det skulle gå till, och så som många sa att det inte kunde göras. Vi har kommit en lång väg.

- En lång väg, sannerligen! Galaxen har roterat, hjärtan har slagit och Den Store Anden har skyddat oss. Gud har skyddat oss!

Andliga tongångar, tänkte Medon där han stod och lyssnade, hon lär sig... [Yoshi Medon är en frontsoldat vi även får följa i romanen.]

- Jag kunde tala länge, fortsatte Dirosa. Jag kunde prisa er alla, jag kunde ta er alla i famn. Men istället ska jag omfamna jag den fana som föreställer er alla.

Dirosa lämnade pulpeten, gick bort till fanbäraren, stannade, vecklade ut duken och betraktade dess korslagda karbiner över en planet i rosa och ljusblått. Så greppade hon prydnadsbanden och kysste dem, och i samma stund sken solen ner genom en reva i molnen.

Soldaterna betraktade ceremonin. Intet öga var torrt.

Dirosa ropade till sitt regemente:

- Må Den Store Anden beskydda er!

Soldaterna svarade spontant:

- Må Den Store Anden beskydda dig!

Dirosa vinkade farväl, vände på klacken, gick till sin svävare, steg in och flög iväg mot Trypsium som lägrade i solskenet.
Detta var ur kapitel 48, "En lång väg". Det återfinns på sidan 202f i pdf:en.

- - -

Sist några rader ur epilogen. Dirosa har lett en koalition av arter i detta krig, en federation av clontarfter, attarcaner, sideranier och igoziler. De gav sig till känna för människan sedan kriget börjat. De hade fordom ingått i en allians med den nuvarande sauriska fienden och kan ge råd och stöd i kampen.

Fred sluts vad det lider med sauriern. Och Dirosa med följe ska åka hem. Hon går längs en gång i en trädgård, på väg mot sin rymdskyttel. Med sig har hon representanter för de främmande arter människan allierat sig med i kriget: clontarfer, attarcaner, igoziler och sideranier. Fienden var som sagt de så kallade saurierna, ödlelika sällar. Här möter vi alltså Dirosa och hennes allierade just som man slutit fred med sauriern:
Dirosa Montell gick längs en promenadväg, belagd med marmor och kantad av yppiga buskar. Med sig hade hon clontarfen Fyrk, attarcanen Chacka Burgos, igozilen Fangaria Wuzzo och sideraniern Vaozen. Dirosa var klädd i dräkt med mönster i beige, rött och guld, den bisarre Fyrk med sin mångfärgade huvudkam bar grå burnus med silverstickningar, Burgos, den lille, humanoide, upprätte vargen, bar attarcansk tjänsteuniform med blå vapenrock, röda byxor och röd képi och den krokodilartade Fangaria silverglänsande klänning med blått skärp. Sist gick den gracile Vaozen i vit kraglös kostym med grönt ok.

Före och efter de fem gick livvakter. I bakgrunden såg man en byggnad med kupoler och torn, en villa byggd i smiss, stålbetong och brons. I denna statschefens sommarhus på Duriko-da hade man suttit i förhandlingar med sauriernas ledare Rosso Fennek.

Dirosa, Vaozen, Burgos och Fyrk gick i den tropiska hettan mot en landningsplats för deras rymdyacht.

- Nå vad säger du Dirosa, sa Vaozen plötsligt.

- Vad jag säger? Jag säger att jag är nöjd. Villkorslös kapitulation.

- Förvisso. Men den känns som om... ja... ett antiklimax.

- Men vi har fått vad vi kom för, sa den grovt byggde Fyrk, hornkammen spelandes i grönt och rött. Sauriern har kapitulerat och gått med på att återinträda i Federationen.

De fyra med följe skulle just embarkera sitt skepp då en figur lösgjorde sig från palatset. Livvakterna reagerade direkt - men så såg man att det var Rosso Fennek, sauriernas statschef, som man just suttit i förhandling med.

Dirosa tecknade åt livvakterna att stiga åt sidan. Fennek bar slängkappa i svart med gyllene foder, samt vit uniformsjacka. Hans ödleansikte sken godmodigt mot dem när han närmade sig, imponerande i all sin tremeters längd. Hans fiskögon lyste och han log med glansiga läppar; han bugade för de fyra och höll fram en liten ask mot Dirosa.

- Var vänlig och ta emot en gåva, sa han på wrox. Jag kom att tänka på det först sedan ni gått. En gåva att besegla vänskapen med mellan Magiranien och Saurien, det var ju er vi främst bekrigade, varför vet jag inte, det bara blev så. Ni var ju en isolerad art på den tiden, men... nåja. Vi har slutit fred med hela galaktiska federationen, men härmed en liten bonusgåva till mänsklighetens ledare.

Vaozen såg misstänksamt mot Fennek, så denne uppfattade stämningen och tillade:

- Ni tror kanske att jag vill spela er ett spratt, eller något värre. Men jag kan öppna asken själv och visa vad jag vill ge er.

Infallet att ge en present hade kommit till sauriern just som mötet var avslutat. Det vore en snygg gest tänkte han, så därför hade han rusat in i en klenodkammare, rafsat åt sig en safirbesatt ring i guld och rusat ut. Nu öppnade han asken och tog fram ringen, höll upp den mot solarna så att stenen skimrade. Dirosa sken upp, tog emot dyrgripen när Fennek räckte henne den.

- Sätt den på dig, sa Vaozen.

- Den klär dig verkligen, sa Fyrk

- Instämmer, sa Burgos.

- Ni är alltför vänliga, sa Dirosa och satte på sig ringen, tackade Fennek hjärtligt och neg. För att inte Fangaria skulle bli avundsjuk fick även hon en gåva: en länk av orikalkos med ett briljantsmycke.

De fem statscheferna tog avsked av sauriern och embarkerade, och sist steg livvakterna ombord. Rosso Fennek stod kvar, såg rymdyachten stiga ljudlöst och försvinna som en lysande punkt mot de gråblåa skyarna.
Detta var som sagt ur romanens epilog. Du finner det på sidan 206f i pdf-filen.

Och mer har jag inte att säga om detta. Romanen las upp på nätet 2009. Som du ser i detta Galaxinlägg så finns det dels en pdf-fil, dels en e-pub-fil. För den senare behöver man programmet Calibre. Men då får man ju också en veritabel e-bok med variabla rader. Pdf:en, läsbar även den, har ju raderna och sidorna låsta.

Vad gäller folks reaktioner på boken så har de överlag varit positiva. I en stadig ström laddas romanen ner (den är ju gratis) och fler och fler får därmed läsa om Dirosa Montel, Yoshi Medon, sauriska kriget och allt det där.

Relaterat
Information om "Stridsmiljö 2500"
Nakajima Lupp, krigskorrespondent
Kopisten i Babylon
Nicholls: Fantasi och vetenskap i science fiction
Caza: The Ark

måndag 18 februari 2013

Boktips: februari




Härmed några lösryckta boktips.


Jag börjar med att tipsa om en bok av Puck Beer: "Fursten och furstinnan" (1974). Den handlade om det gamla Egyptens Echnaton och Nefertite. Man får väl säga kudos åt de annorlunda ambitionerna, det var en gåtfull bok. Dock lite väl gåtfull. Dunkel.

Jag menar: det behöver inte vara epos och Mika Waltari, men man måste kunna förstå vad som berättas. Och då är jag ändå van vid avancerad litteratur som Jim Ballard, Joyce och Dick.

Så att: "Fursten och furstinnan" kanske har sin charm, kanske går hennes bok att förstå vid andra läsningen. Det är ju bara bra om en text ger lite motstånd, sa Stig Larsson en gång. Betyget blir 3+ på en femgradig skala. Värd att kolla upp, dock med reservationen att boken kan framstå som märklig och esoterisk. Beer var, namnet till trots, en svensk författare.

- - -

Vidare till en helt annan bok: att bygga mental styrka, klassisk variant. En bra bok för detta är "The Book of Five Rings" av Miyamoto Musashi. Han var en japansk 1600-talssamuraj som analyserade duellens ontologi. Jag har tidigare sagt detta om Musashis credo:
Musashi nämner i sin bok att det finns fem element vilket är betecknande för asiatisk ontologi. Utöver de fyra som vi räknar med (jord, luft, eld vatten) har man i Ostasien även "tomhet", sanskrit shûnyatâ. Kanske är termen akâsha, rymd, bättre; någon veritabel tomhet existerar ju inte, även världsrymdens så kallade vakuum är ju genomdraget av strålning, energi och partiklar. - Men det har även i väst laborerats med fem element; det talas förvisso om quinta essentia, "den femte substansen" i vissa källor. Målet för fäktmästaren var hur som helst att verka i detta femte element, där allt skulle bli "en lek, ett av sig självt snurrande hjul" för att tala med Nietzsche. Den dag man kunde "dansa på svärdseggen" var man fullärd.
Vad har då elementen med mental styrka att göra..? Allt. Lever du likt Musashi i elementen når du ett större lugn. Du kan aldrig besegras.

Boken finns på svenska som "Fem ringars bok". Stefan Stenudd har översatt. Wikipediaartikel (engelsk) här.

- - -

Slutligen ska jag tipsa om några bra böcker på latin. "Metamorfoser" av Ovidius är vad jag först kommer att tänka på. Detta är episka dikter (noveller i metrisk form) om mytologiska ämnen som Pyramus och Thisbe, Apollon och Dafne, Morpheus, Deukalion mm. Den utgåva jag äger har både latinsk text och svensk text, sida vid sida (uppslagen har svensk text till höger, latinsk till vänster). Detta är pedagogiskt och bra. Man kan snegla från svenskan och lära sig lite latin medan man läser. Det hela är översatt av Per-Erik Wahlund.

Böcker på latin är inte det man slöläser direkt. Men det går. Se ovan. Jag äger även en latinsk bibel, Biblia Vulgata. Och den kan ställvis förstås, även av mig, som inte läst latin systematiskt. Jag har nämligen delar av den svenska Bibeltexten i huvudet, som psalm 23, början av Johannes (i början var Ordet - in principio erat verbum) osv. Då kan man hjälpligt ta sig fram i latintexten.

Sedan lär det finnas tecknade serier på latin, som Asterix (som utspelas i antiken, om upproriska kelter under Caesar). Det är en komisk äventyrsserie. Haha.


Relaterat
Jim Ballard
Philip K. Dick
Miyamoto Musashi
Enhörningens Tid, del 1
Antiken kallar

söndag 17 februari 2013

Project Montauk: experiment med tiden




Philadelphiaprojektet var ett gåtfullt projekt, utfört 1943 av USA:s flotta med fler aktörer. Det var enligt uppgift ett försök att resa i tiden med elektromagnetiska medel. Projektet drevs omsider i en bas i Montauk, Long Island, New York (se bild halvvägs ner i inlägget). Därför omtalas allt nedan av mig som Projekt Montauk. Det hela bedrevs fram till 1980-talet. Min källa är del 2 i Project Camelots intervju med David Wilcock, kallad ”The Road to Ascension”, gjord i juni 2007. [källa] -- Varför berättar jag då detta? Varför återger jag detta gråzonsnarrativ? Tror jag att tidsresor är möjliga? Nej, inte på rak arm. Men de indicier som ges kring detta och annat är, som fenomen betraktat, intressant. Som teorier och hypoteser är det nedanstående värt att sätta sig in i. Därför detta inlägg. Man kan även säga: som science fiction-författare är detta mammas gata för mig. Så jag kan förstå om mina mer vardagligt orienterade läsare inte vill följa med här. Men no offense, det är bara att klicka er vidare i internets fascinernade värld. Det är en fri värld och en värld av fri information.




1. Källan ”Daniel”

David Wilcock satt en gång på ett snabbmatshak i New York, del i kedjan Denny’s. Han läste en bok som hette ”The Montauk Project” av Preston B. Nichols och Peter Moon (1992). En viss Daniel råkade då komma förbi. Han sa att det som stod i boken var sant. Wilcock tvivlade. Men Daniel började berätta om det hela, för han hade varit med.

Hände detta möte? Mötte Wilcock verkligen denne Daniel på matstället? – Jag har personligen inga problem med att godta Wilcocks påstående om detta. Wilcock satt och läste boken och oförhappandes kom Daniel, som kände till det boken skrev om, förbi. Märkligare saker har hänt. Vad sedan Daniel berättade var förstås nära, och bortom, science fiction.

Centralt i Montaukprojektet, sa Daniel, var stolen. Det var en stol ur ett OVNI, sa han, använd som växelverkare med medvetandet på den människa som satt i den. Projekt Montauk konstruerade en stol för att göra resor i rumtiden genom den virvel som skapades av denna växelverkan.

Sätet i ett OVNI fungerar så här: man växelverkar mentalt med det. Man sätter sig i det, tonar in, föreställer sig resans mål mentalt. Därmed öppnas en virvel framför dig, en öppning i rumtidsväven. Skeppet åker igenom virveln, väven stängs bakom dig och du har synbarligen försvunnit eftersom du, bortom Bortom, rest vidare mot ditt mål. Därför förefaller OVNI:s ibland att försvinna och dyka upp obetingat. En viss spole i oktahedronal form fungerade som antenn för denna stol.



2. Duncan Cameron

En viss person i projektet, Duncan Cameron, var expert på stolen. Man försökte reverse-bygga en men misslyckades. Man fick istället ta en ur aktuellt OVNI, själva originalet. ”There was something about these Helmholtz coils that had to be altered" (Wilcock). Väl i stolen sägs ens hjärnvågor växelverka med 22 våglängder som stolen skapar. Första steget är att komma till ro, lugna ner psyket. Detta görs, som alla förstår, med viljestyrka, inget annat. Man måste vilja bli lugn. Utan detta lugn kommer vågorna att fluktuera. Med sinneslugn plattas vågorna ut, they flatline. Det hela kan sammanfattas som: växelverkan mellan maskinen, med 22 vred som kalibreras, samt stolspersonens inre sinne; stabilitet är målet.

Det hela krävde mycket elenergi. Den nyttjade en ovanlig hertzgrad, bortom 120. Men väl igång kunde man utöva herravälde över materien. Mind over matter, medvetandet kan skapa materia visade det sig. Tänk på ett bord, se bordet materialiseras. Och sedan stanna där beroende på hur starkt man visualiserar. Sedan fann man att man kunde resa med stolen: man tänker på en plats, en öppning skapas. Man kan även sända andra på resor till avsett mål. Men stolsoperatören, mannen i stolen, måste sedan dra en sådan resenär tillbaka med medveten ansträngning, detta för att få denne tillbaka från resan och inte bli strandsatt eller utplånad via tidsreseparadoxer mm.



3. Zero Time Reference

Montauk-figurer som kan nämnas förutom Duncan Cameron är Al Bielek, Preston Nichols och Stuart Swerdlow. Dessa brukar nämnas när detta projekt kommer på tal. De är högst verkliga. Nichols skrev ju boken som Wilcock läste, nämnt i början av detta inlägg, och Bielek har intervjuats här och där (se nedan). Daniel kände alla dessa när han själv var där. Swerlow shanghajade för sin del luffare och barn för dylika tidsresor; det var inte snällt gjort. Det hela hade sina hänsynslösa sidor. Nåväl, tidsresor blev vad man med tiden gjorde. Och då måste man ha sin Zero Time Reference i ordning.

”Zero time reference” är en hävdvunnen term inom elektroniken. Det är den referenspunkt i tiden från vilken opererandet av vissa radarkretsar mäts. Och för mätandet av jordtid kan Greenwich Mean Time sägas vara (noll)tidsreferensen. I Project Montauk fick begreppet även tillämpning på humanvetenskap: ens zero time reference (ZTR) sägs där vara födelseögonblicket, den tid då ens själ eller astralkropp reellts knyts till fostrets fysiska kropp. Egentligen har själen knutits till den fysiska kroppen redan i livmodern, men för detta resonemang kan sägas att vår nolltidsreferens är när vi emanerar i den fysiska världen. När man föds har astralkropp och fyskropp beröring med zero time. Med tiden skapas en vidgande kon mellan fysiskt och metafysiskt jag. Det, sägs det, är ens biologiska ålder.

ZTR bestämmer ens absoluta biologiska ålder. Om man reser till framtiden åldras ens kropp i motsvarande grad. Reser man tillbaka föryngras man.



4. Högenergisvetsning

Idén om ZTR har klar anknytning till detta projekt. I Montauk/Philadelphia rubbades nämligen ZTR för vissa besättningsmän. Det var under seglatsen med jagaren USS Eldridge.

Allt detta startade nämligen på 40-talet. Ursprunget ska enligt Wilcocks källa ha varit högenergisvetsning man sysslade med inom flottan: arc wielding. Detta ska ha utförts på USS Eldridge 1943. Högenergetiska pulser skapade hål i rumtidsväven, hål i vilka verktyg försvann. Man kan säga att ett slags svarta hål skapades. Man forskade kring detta och fann att elektrisk energi kan göra hål i rumtidsväven, eller i Wilcocks termer skapa en förbindelse mellan rumtid och tidrymd. Man kan komma till den märkliga värld där tiden är tredimensionell, till astralvärlden.

Detta projekt ska även ha fått besättningsmän att försvinna, att hamna i en gråzon där de var halvt synliga och halvt osynliga. Detta låter otroligt och har avfärdats av normalvetenskapen. Men förklaringen till detta med ”halvt synlig, halvt osynlig” är enligt Daniel att besättningsmännen fått sin Zero Time Reference rubbad.

Om USS Eldridge och experimenten 1943 kan mycket sägas. Jag berör detta nedan. Men nu lämnar jag detta skepp och går vidare till vad Wilcock säger om Project Montauk. Bilden av det hela är dimmig, medges, men sluta läsa då om ni ogillar detta. En detalj i Project Montauk var i alla fall denna: en snubbe i Montauk sägs ha rest bakåt i tiden och dödat sin fader. Det gick formellt bra men sedan blev denne man dödad i en trafikolycka. Lärdom: tiden reparerar de revor som skapas.



I detta projekt talas även om en ”20-årsloop”. 20 år var, sägs det, redan en konstant, en naturlig harmonisk del i jordens rotation. Man kunde utifrån vågen plotta i vilken tid någon var, baserat på hur långt vågen gick. Om vågen for en bit och sedan stannade kunde de t.ex säga att detta var 15 januari 1996. Men alla vågor flatlinade 21/12 2012, uppstigningens dag som vi ju sägs ha upplevt förra året.

Resor beyond the Beyond kunde enligt uppgift vara kosmiska: man blev universum, man kunde vara en atom, en galax, vad du vill. Som jag sa i början, detta liknar science fiction. Jag hävdar inte att allt är sant. Men de spekulativa narrativ som dessa i övrigt sansade figurer som Wilcock, Daniel och Bielek återger – de narrativen förtjänar att studeras som teorier.



5. Skåpet med ZTR-generatorn

Project Montauk är verkligen spekulativt. Det tänjer på bilden av vad som är möjligt. Jag menar, nog har man inom science fiction-litteraturen hört talas om tidsresor. Men att det hela skulle ha praktiserats av ett amerikansk regeringsprojekt...? Men det är vad David Wilcock, hans källa Daniel och Preston B. Nichols och Peter Moons bok ”The Montauk Project” påstår. Det hävdas även av sajten oriontechnology. Där står bl.a en del apropå projektets tidsslinga (timeloop) som jag nyss var inne på. Den sägs ha löpt mellan 12 augusti 1943 och 12 augusti 1983, och oriontechnology säger i fallet detta: ”The vortex locked on the 12 august 1943 test and formed a loop.” Detta ska alltså betyda att Project Montauk på 80-talet sattes i esoterisk förbindelse med Project Philadelphia på 40-talet. På oriontechnology står även att ”[t]he cabinet with the zero-time reference generator was intact”, vilket ju låter vederhäftigt – vederhäftigt som uttryck, som rad i en sf-bok.

Och det är så jag i detta inlägg behandlat Project Montauk: som ett narrativ, en spekulativ berättelse, en hypotes, en teori och en modell. Denna teori har redan visat oss vissa intressanta förhållanden, som detta med en persons Zero Time Reference. Kan den visa oss något mer intressant?

Källan till det följande är alltså sajten Orion Technology. Och där sägs vidare detta om tidsloopens under, om USS Eldridge-experimentet 12 augusti 1943 och Montauk-projektets experiment samma datum 1983:
The important thing is that there were two tests that were exactly 40 years apart to the day. It was a 40 year separation in hyperspace. Now, the Earth itself has a biorhythm that peaks on a 20 year cycle on August 12th. It "just happened" to peak and provided the connecting link through the fields of the Earth for the two experiments to lock up in hyperspace. Walk-in efforts are aided if they occur during this peak.


6. John von Neumann

Instant sf finns även i följande passage. En viss John von Neumann, en tyskfödd fysiker, var med i detta projekt. Han är bl.a känd som uppfinnare av vissa datatekniska koncept, som detta att skilja hårdvara från programvara. Nedan nämns förvisso hur han byggde en dator. Det var i Project Montauk där han en gång ska ha talat med en strandad utomjording. Återigen, detta är spekulativt, men det hela har återgetts på en formellt seriös sajt, och i form av en massiv wall of text, så var glad att jag luskat fram följande godbit:
Von Neumann asked it [= utomjordingen] what the answer to the invisibility problems could be. He learned that he had to go back and do his homework in metaphysics. The nature of the problem was that the personnel on the ship were not locked to the zerotime reference of the ship. Humans are normally locked to the point of conception as a time reference, not a zero-time reference. The time stream lock allows the person to flow in synch with the system so interaction is possible.

Time locks are fragile. All the power of the project disrupted the time-locks of the people on the deck on the ship. When the ship came back in time, the people didn't come back to the same reference.

Von Neumann realized that he needed a computer, as well as some knowledge of metaphysics in order to be able to lock the time reference of the people to the time reference of the ship. He built a computer in 1950 for the purpose. It was ready to be installed in 1952 and a test was performed in 1953 that was successful. They didn't go floating off into space when it was over. At this point, the Navy canceled Project Rainbow and changed the name to project Phoenix.
Så långt oriontechnology. Biblioteca Pleyades skriver också om det hela. Man nämner ”Time machines anchored in the 40 years rift”. Till exempel. Det är samma dokument som Orionsajten nyttjat så detta är bara en kopia, dock ger jag länken här.



7. Al Bielek

Mer i ämnet finner man på sajten Crystallinks. Den kunniga, och skeptiska, Ellie som driver sajten skriver i frågan om timelock och ZTR. Återigen blir dett sf-aktiga saker, otroliga när man ser dem nämnas rätt upp och ner, men andra för döma om detta är rätt eller fel, jag fascineras av det hela som fenomen:
Bielek claims that his brother time traveled to 1983 and lost his 'time-lock'. As a result, his brother aged one year every hour and eventually died. Bielek then claims that his brother was reborn.
Otroligt? Ja. Intressant? - ja, det också.

Mer från samma sida är detta. Det handlar om Einsteins fältteori som ska ha legat till grund för det hela – en hemlig, komplett variant av denna teori:
The principle that lay behind the Philadelphia Experiment was the Unified Field Theory. This theory states that gravity and magnetism are connected, just as mass and energy are connected through the formula E=mc2. Einstein never solved the Unified Field Theory, but the very nature of the Philadelphia Experiment suggests otherwise. It is probably that this theory has become a government secret because it is capable of doing many things, possibly even space travel without the assistance of rockets.
Och strax efter detta stycke kommer detta om ZTR och den där 20-årscykeln, som Wilcock hävdar är en jordisk konstant:
In a search for actual technical data on the experiment, not much information can be found that isn't tainted with doubt and speculation. The basic design has two large Tesla coils (electromagnets) placed on each hull of the ship. The coils are turned on in a special sequence and their magnetic force is so powerful that they warp gravity itself. Bielek also says that on August 12 every twenty years, the magnetic field of the Earth reaches a peak and allows the synchronization between the Tesla coils.
Därefter berättas bl.a om den maskin om bord på USS Eldridge som berörts ovan, apparaten som kallas Zero Time Reference Generator. Och hur von Neumann på Montauk (med ”stolen”?) kunde öppna en tidsvirvel tillbaks till 1943.



Sammanfattning

Jag har inget att tillfoga till detta idag. Sant eller ljug? Jag vet inte. Project Montauk kan dock, tänker jag mig, ge uppslag åt en vetenskapligt intresserad person. Och för mig, som gillar att vistas i gråzonen mellan sf och vetenskap, har det hela sina poänger. Alla sf-författare gillar att umgås med vilda idéer och spekulera över vad som för samtiden är ”fiktiv vetenskap”, som förutom tidsresor är sådant som färder fortare än ljuset, materietransmitters och ESP. ”Project Montauk” är som företeelse ett fullt legitimt intresse för en sf-människa. Den, och andra spekulativa sidor jag läst, får mig att undra om tidsresor och materietransmitters kanske ändå är möjliga. Månresor ansågs ju av många kunniga människor helt omöjliga, ännu på 50-talet, men ack vad de bedrog sig när vi verkligen åkte till månen 1969. Därför tror jag att sådana begrepp som ”tidsresors omöjlighet” och ”omöjligheten att ögonblickligt överföra materia från två vitt skilda punkter” kanske kommer att ifrågasättas snart inom vetenskapssamfundet. Omöjligt är det inte.

Vad gäller de politiska implikationerna av detta projekt så tror jag inte det finns några. Likt andra Black Ops med mörka skuggor (som detta att man tvångsvärvade luffare och förrymda barn till exeperimenten) är Project Montauk nedlagt sedan länge. En annan enligt uppgift nerlagd Black Op är Looking Glass, en manick med vilken man kunde se in i framtiden. Wilcock berättade om den i "The Source Field Investigations" (2011).

Återigen, de mer konkret vetenskapliga resultaten av Project Montauk kanske kommer med tiden. Kanske kommer vi att kunna resa i tiden under kontrollerade former. Inom de ramar som diskuterats så kan man tydligen interagera med det förgångna, men man bör inte döda sin egen farfar och liknande. Man försvinner då inte som i en blixt, men man kan riskera att dö efterhand. ”Naturen balanser sig”, ”tiden reparerar de skador som uppståt” så som det antyddes ovan, om han som for tillbaks i tiden, dödade sin förfader, kom tillbaka – och sedan dog i en bilolycka.

Med andra ord: utmana inte ödet. Utöver det är det tydligen fritt att som tidsresenär turista i det antika Egypten, 1700-talets Paris eller 1950-talets Sverige. Bara man har sin Zero Time Reference i ordning via lämplig generator. Och någon som vid denna manick ser till att dra en tillbaks till ens egen tid när det är dags.




Relaterat
Wilcock: The Source Field Investigations
Världen höjdes
Narrativ: framtid
Antropolitansk inbrytning
Exopolitisk närvaro
Den övre bilden visar omslaget till Nichols och Moons bok. Den undre bilden visar AN/FPS-radarn på Camp Hero vid Montauk, Long Island, New York.

torsdag 14 februari 2013

Hur man håller tal




Disclaimer: detta är inte ett inlägg om "hur man kommer över sin ångest inför att hålla tal". Ångest botas på sin höjd av detta inlägg. Jag kan förstå om vissa har noja inför att hålla tal. Men det ämnet är för stort för att utreda här. Här ska det i stället ges olika tips inför detta att hålla tal - tal på begravning, på firmafest, på 50-årskalas och på bröllop.



1. Håll det kort

En regel som alltid går hem, alltid, är att du kan hålla ditt tal kort. Ju kortare dess bättre...! Cirka två-tre minuter räcker om du är ombedd att hålla tal. Du ska förvisso inte jäkta förbi din uppgift, du ska ta den på allvar och tala lugnt. Men du behöver inte tala länge om du inte vill. Det är bara på akademiska middagar man uppskattar (normal)långa tal, sådana där man är retorisk och dann och lägger ut texten, citerar dikter och har sig. Men det kan du glömma här. Akademiska tal är en konstform i sig, gillad av dem som sysslar med den. Jag tror inte prat- och skrivglada akademiker har några större problem att festtala, varken på egna sammankomster eller på begravningar etc.



2. Tal vid begravning

Svenska begravingstal hålls så vitt jag vet aldrig vid själva graven. Tala får man göra efteråt, vid kaffet i församlingshuset eller under gravölet (= middag). Men om man ska tala här då, vad säger man?

Jag sa själv detta när min mor begravdes. Det var i församlingshuset efter kyrkceremonin. Alla som ville säga något fick anmäla sig hos prästen, som var med. Vi som ville tala var mammas ungdomsvän Blenda, min syster och jag. Vi talade sedan i den ordningen. Blenda talade kanske i fem minuter. Hon återgav minnen från hennes och mors studenttid. Min syster citerade en dikt och sa några väl valda. Sedan talade jag. Jag hade skrivit en prosadikt som jag först presenterade.

Det hela var kort och bra. Vi som talade ville ju göra det så det var inget svårt i sig. Jag kan förstå att tvånget att hålla tal kan inställa sig om ingen annan vill säga något, men då får man improvisera. Tips: säg vad som faller dig in. Kör på gudomlig inspiration. Men det kan vara bra att hålla känslorna i schack. Det framstår inte som okänsligt att inte gråta när man begravningstalar. Det framstår som värdigt. Övervinn dig själv. Viljestyrka är ett måste i alla livets skiften.

Att hålla ett kort tal är uppskattat på begravningar. Man må ha det trevligt under gravöl/middag/kaffet efteråt men någon glädjens dag är det ju inte. Högst fem minuter är min, något stränga, regel här. Men visst, faller det sig rätt, känns det rätt, så prata på.



3. Tal på bröllop

Om du enligt någon regel ska hålla tal vid bröllop (du är far till bruden, du är best man etc), skriv ner några punkter på en lapp som stöd för minnet inför ditt tal. Färdigskrivet tal verkar lite stelt. Men OK, gör ett färdigskrivet tal om du inte kan låta bli. Det är bättre än inget.

Vad du ska ha med i talet bestämmer du. Börja med att tacka alla du vill tacka. Du vet vilka det är. Sedan kan du tala om vad som faller sig. Men även här bör du ha som riktmedel att hålla talet kort. Ingen gillar pratkvarnar. Men du kan förstås känna av stämningen i lokalen om folk verkligen fångas av dina ord. Då är det bara att, inom rimliga gränser, prata på.



4. Tal på 50-årskalas

Du är ombedd att tala på ett 50-årskalas. Du känner uppebarligen jubilaren. Vad ska du säga då? Well säg vad du vill, gratta jubilaren, berätta anekdoter, hur svårt kan det vara...?!?



5. Tal på firmafest

Någon inledande vits kan vara bra för dessa tal. Sök på internet efter "partyvitsar", "starting joke/speech" och dylikt.



Coda

Tal ska vara korta! Tal inför trupp ska ju t.ex högst vara en minut. Se på Napoleons tal till Italienska armén inför övergången av Alperna 1799: "Ni är hungriga och klädda i trasor. Jag ska föra er till ett rikt land bortom dessa berg. Följ mig!" Så drog man över Alperna och intog Italien.

Så ska ett tal se ut. Militärisk koncentration är bra i alla väder. Det är bra som riktmärke. Men det får inte bli en tvångstanke. I andra sammanhang utom i militära får du vara beredd på att publiken, när du väl börjat, kan bli sugna på att höra mer. Då är det bara att prata på. Inget hindrar att du talar i en timme om du har inspirationen, publiken är med och alla hamnar i trans, allt går med flow.


Relaterat
Begravning: januari 2011
Ångest
Enhörningens Tid, del 1
Möte med Mannerheim
Christin och Mézières: Vårdagjämningens hjältar (1979)
Teckning: Jim Kaluta

tisdag 12 februari 2013

Hur man botar oro och ångest: min medicin är besk: men den fungerar


I detta inlägg ska jag nämna en VARAKTIG bot mot ångest och oro. Det handlar inte om någon sedvanlig medicin, utskriven på recept. Det handlar om ett annorlunda tänk. Om att bryta deprimerande tankebanor. Disclaimer: jag kan inte garantera att du blir botad. Du kanske även tycker att "tänka på döden, minnas att man ska dö" förvärrar ångesten. Och det kanske den gör. På kort sikt. Men jag sa ju att medicinen var besk. Det följande är till för dig som är trött på oron som mal och som vill göra något åt det hela. Men om du är rädd för denna beska medicin, sluta läs omedelbart.




Om du fortfarande läser inlägget så varnar jag dig, igen: min medicin är besk. Och anklaga alltså inte mig för att din ångest, på kort sikt, kanske förvärras en aning efter att ha läst detta. Denna metod är den väg jag en gång fann ut ur dylik ångest. Jag vet vad jag talar om. Härmed alltså plats för MMM -- Memento Mori-Metoden.


1. Memento mori

Jag har redan antytt metoden för hur man botar sin ångest. Det är "tänk på döden, minns att du ska dö". På latin blir det memento mori.

Döden: det är ytterst den vi är rädda för. Den där malande, odefinierbara, men påtagliga olustkänslan, vantrivseln etc man kan ha trots att man formellt har allt man ska ha: tak över huvudet, mat på bordet -- den känslan bottnar i rädsla för döden.

Således: kan du fejsa döden, kan du i din vardag inlemma medvetenheten att detta liv ändå är ändligt, att det tar slut en dag -- då lättar trycket. Då blir det enklare att stå ut i vardagen.

Det är sant det jag säger. Du måste inse att du, en vacker dag, ska dö.

Jag är inte den förste som säger detta. I modern tid har filosofer som Kierkegaard, Sartre och Heidegger tagit "medvetande om döden" som grundsten i sina läror. Har man den fysiska döden klar för sig klarnar det. Man nyktrar till ur sitt drömmande. Man slutar älta småproblem, lugnar ner sig och lär sig njuta av ögonblicket.



2. Jag tar inte lätt på det här

Jag tar inte lätt på det här. Ett otränat psyke som plötsligt tar till sig tanken på att döden är en realitet, blir inte glad. Den människan hamnar troligen i ett tillstånd av ökad ångest. Alla vet vad döden är men få har den i sitt medvetande. Få säger till sig själv: "Jag NN vet att jag ska dö och att det kan ske när som helst."

Den första fasen, medvetande-om-döden-fasen, är inte rolig. Carlos Castaneda genomgår en liknande kur och han säger att det är miserabelt. Han anklagar sin lärare don Juan för att han på detta sätt tvingats leva i helvetet. Visst, det är inte roligt att vänja sig vid tanken på döden. Men det är en nödvändig fas för att ta itu med slentrianångest och oro.



3. Frossa inte i död

När du väl vant dig vid tanken på döden finns en fallgrop: att man börjar gilla det hela. Att gilla tanken på döden lite för mycket, ungefär som Edith Södergran eller Karin Boye. Dessa poeter hade en viss, morbid dödslängtan. Då säger jag bara: detta är frosseri. Detta är inte hur man varaktigt botar ångest med memento mori-metoden.

"Memento mori" är som sagt latin och betyder "minns att du ska dö". Och det är den metod jag skriver om här. Den innebär INTE, när man väl vant sig vid tanken på döden, att man ska frossa i död. Man ska, nyktert och sakligt, men utan överdrift, inse att man en dag kommer att dö. Då botar man sin ångest och oro. Om man däremot börjar gilla död, om man klär sig i svart och börjar sova i en kista -- då har man gått för långt.

Memento mori är ett sätt att spara mental energi. Med medvetande om döden slutar man älta småproblem och att känna ångest för helt normala förhållanden.



4. Det enkla är svårt

Min metod är enkel. Men det enkla är svårt. Som sagt, att behöva vänja sig vid tanken på döden är inte roligt. Det tar emot. Men på sikt kan det bota ångest och oro. Fråga mig. Jag är mer i balans sedan jag läst Carlos Castaneda som, på ett övertygande sätt, introducerade mig för denna idé. Jag menar: många säger "memento mori", men Castanedas utläggning av problematiken var det som verkligen fick mig att fatta.

Vad det handlar om är detta att komma till ro. Hur gör man det på ögonblicket? Jo, genom att ta ett djupt andetag. Men hur många som är oroliga lyder efter att få höra, "lugna ner dig, ta ett djupt andetag"...? Jag gissar att man slår ifrån sig inför en sådan order. Bättre då att ta en beskare medicin, min medicin. Med MMM-metoden tvingas man ta ett djupt andetag. Med mento mori i bakhuvudet tvingas man att varaktigt lugna ner sig.



5. Tänk på döden

"Tänk på döden" står det över ingången till Härnösands begravningsplats. Det är vad jag skrivit om här. Jag kan tänka mig att mina sedvanliga läsare skakar på huvudet åt detta. "Tänka på döden, varför ska jag göra det, jag är ju en man i mina bästa år...?" Så du anser dig stå över tillvarons elementa? Men även du kan må bra av att tänka på döden. Någon gång ska man göra det. Vissa vågar ju inte tänka på den ens när de ligger på sitt yttersta. Nej, bort det och tala om något annat... Så illa var det inte när min mamma dog. Men nästan.

Detta inlägg riktar sig till den som uppriktigt vill veta "hur botar man sin ångest". Här är mitt svar. Återigen: memento mori handlar inte om att frossa i död. Det handlar om att nyktert vänja sig vid tanken på döden. Det är ett tänk som sparar energi och, på sikt, eliminerar slentrianångest. Jag är medveten om att min medicin är besk. Och att den är svår att fatta för ett vardagsfokuserat psyke. Men jag skulle vilja hävda att den som, efter att ha läst detta, blir en morbid dödsvurmare -- han har vantolkat mig.




Relaterat
Ett system där "memento mori" ingår: kanske kan detta hjälpa dig än mer att bota ångesten
Castaneda lärde mig vad döden var
En moders död
Södergrans dikter
Boye: Kallocain

måndag 11 februari 2013

Pressnytt: Nya Tider


En ny papperstidning har sett dagens ljus. Det är Nya Tider, utgiven av Vávra Suk och AlternaMedia. Tidningen kommer ut en gång i veckan. Vávra Suk var tidigare chefredaktör för Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag.

Jag prenumererar på Nya Tider. Jag har tecknat mig för ett halvår. 285 SEK kostade det. På AlternaMedias hemsida kan du läsa mer om prenumeration.

Det första numret jag fick var nummer 4, vecka 4 år 2013. Här läser man framför allt om Syrien. Det kan behövas. MSM:s rapportering om inbördeskriget i Syrien är ju mycket vinklad. Ett avlossat skott av en rebell framställs som "stort slag", en demolerad stridsvagn omtalas som "avgörande seger". Snart faller Assad, det vet MSM. Men det har man sagt i två års tid nu. I Nya Tider ges en annan bild. Bland annat sägs att Ryssland nyligen skeppat in markmålsrobotar av typen Iskander för att neutralisera de Patriot-robotar som Nato placerat ut i Turkiet. Västmedia sa bara att de ryska skeppen var där för att evakuera ryska medborgare ut ur Syrien.

Vidare säger Nya Tider att Natos och USA:s flottor har gett sig av från Syriens kust. Nåväl, de är nog kvar i Medelhavet. Men Nya Tider har mer info. Med israelisk media som källa sägs Syrien vara på väg med att sätta upp pansarstridsgrupper för att rensa i rebellkontrollerat land i norra Syrien.

Christer Eriksson säger detta och annat i sin artikel. Läget i Syrien är en gråzon. Nya Tider ger sig in i den och lyser upp den, som ingen annan i svensk media. Det ska bli intressant att följa Nya Tiders fortsatta rapportering från Syrien. Och, vad det beträffar: enligt en ledare på sidan 2 tar man varken parti för eller emot Assad. "Vår uppgift är att rapportera om vad som faktiskt händer, inte att ta någons parti."

- - -

Nummer 4 innehåller vidare ett uppslag om förslagen att öka stödet till gammelmedia. Kulturminister Liljeroth (se omslaget) har press på sig att komma med tilläggsbestämmelser till den nya presstödslag som kommer att gälla från 2017. Och nog vill hon stödja regimtrogen gammelmedia av typen DN, SvD och Expressen. Men hon vill också förhindra tillägg som försenar att lagen träder i kraft. Så man kan nog säga att frågan "ökat stöd till gammelmedia" inte är alldeles lätt att realisera på studs. Lagberedningens kvarnar måste få mala. Tills dess hinner det svenska printlandskapet ritas om.

Nya Tider är en tabloid. Men veckoutgivningen och de djuplodande artiklarna gör att den känns litegrann som ett magasin. Ungefär som Tempus. Den var en vällovlig, mainstream, politisk veckotidning med översatta artiklar om läget i världen. NyT har originalartiklar och skriver både om Sverige och världen. Nog finns det plats för en alternativ, vecklig oberoende-höger-nyhetstidning i Sverige. I NyT läser vi i alla fall vidare om hur guld behåller sitt värde och att Tyskland tar hem sin guldreserv från Fort Knox. Vi läser att "migrationsverket ställer in möten med allmänheten", vi läser nyheter om Kim Dotcom (kryptera internet i kampen mot övervakning) samt en hel del till på de 16 sidorna. En kritisk artikel om arkitekten Le Corbusier (1887-1965) ges även. Han är aktuell med en utställning på Moderna Muséet.

Jag tycker det är spännande med en tidning som faktiskt skriver, så objektivt det går, om ämnen MSM väljer att mörka eller vinkla bortom sans och vett.

Relaterat
Absolut Sverige
Syrien: Aleppo: strid i bebyggelse
AlternaMedias hemsida
Le Corbusier
Stad vid flod

söndag 10 februari 2013

Hur man gör en bok: produktion, tryck och distribution


Härmed något om hur man gör en bok. Jag har gett ut både pappersböcker och e-böcker så jag vet vad jag talar om. Disclaimer: bokproduktion kräver precision. Jag tar inte ansvar för eventuella fel du gör när du producerar din bok. Kolla och dubbelkolla är måttot i alla led. Här nedan får du i alla fall info som en förlagskonsult lätt kunnat ta 5.000 SEK för.


1. Skapa fil

Att skriva boken är en sak för sig. Här har jag diverse allmänna skrivtips. Men i detta inlägg fokuserar jag på det tekniska.

En bok skrivs i en datafil. Vilket format ska man då skriva i? – Well, att skriva boken i programmet Word har fungerat för mig.

Börja med att ställa in radavstånd 1,5. Vissa säger att man ska ha "dubbelt radavstånd", "radavstånd 2". Det går det med, men med 1,5 blir det bättre om man ska "importera som pdf", varom mer nedan. 1,5 blir i pdf-form läsvänligt, 2 blir för glest = svårläst. Det är min högst personliga erfarenhet.

Wordfilen: lägg in paginering i sidfoten. Och ha typsnittet Times New Roman (motsvarande), 12 punkter. Ställ så in 2,5 cm marginaler och kör. Man ska utöver detta inte göra en alltför tjusig fil. Man ska inte ha för många trix för sig i worddokumentet. Ju "renare" text desto enklare att jobba med för pdf-makaren (som är nästa steg). Om du ska lämna bort filen för pdf-daning, gör till exempel inga hårda sidbrytningar, sådana av typen ”infoga sidbrytning”.

Wordfilen: gör tio radnedmatningar vid kapitelbyte. Och gör insteg vid nytt stycke med tabulatorn. Och korrekturläs ordentligt. Det kan vara grundtips.

En utgiven bok bör ha ett ISBN-nummer. Det underlättar katalogisering i alla instanser. Maila ISBN-centralen på KB och be att få, säg, tio ISBN-nummer. Du kanske vill ge ut fler böcker senare. Då kan du ge dem resterande nummer i serien. Du kanske bara har EN bok i sinne nu men man vet aldrig. ”Que sera, sera, the future’s not ours to see” som Doris Day sjöng.

Skriv in aktuellt ISBN-nummer i wordfilen, t.ex längst ner på sidan 4, före sidan 5 som brukar vara innehållsförteckning. Och om du ger ut boken på eget förlag, se till att ge förlaget ett namn. Även det måste du skriva in i din wordfil på lämpligt ställe (sidan 4), plus tryckort och årtal. Det finns ingen lag som säger att ort och tryckår måste med, men det hör till god sed. -- Ge förlaget ett namn: det blir roligare så. Se bara till att namnet inte är taget. Det ger ju högre profil att ibland kunna säga sådant som att ”Fraxus förlag gav ut min bok” än att alltid behöva säga ”eget förlag” när förlagsfrågan kommer på tal.

När worddokumentet är klart görs en pdf. Med t.ex programmet Adobe InDesign. Du kan även skapa pdf:en genom funktionen ”importera som pdf”, som de flesta datorer har. Om det ska jag nu berätta.



2. Pdf

Pdf betyder "portable document format". Där är sidorna "låsta" och måste vara det; i ett worddokument däremot flyter ju raderna över lite hit och dit. Det går bra för skrivversionen. Och som sagt, lägg inte in några sidbrytningar för att hindra detta worddokumentets ”överspill”, detta fluktuerande av rader från sida till sida. Det försvårar bara i nästa led.

När man skrivit klart måste man göra pdf av verket på ett eller annat sätt. Jag kan själv inte InDesign (motsv), jag fick hjälp med den biten till boken Antropolis (pdf:en länkad här). Annars kan man t.ex leja ut tjänsten till ett produktionsbolag. Idag finns många tjänster på nätet för "vi gör din bok". De fixar allt, även tryck. Själv ordnade jag tryckningen på ett snabbtryckeri i Uppsala, Kph. De i sin tur ordnade bindningen via ett bokbinderi. Det kostade lite stålar men det var det värt.

Man kan göra pdf:en själv, en enklare variant. Det gjorde jag för en bok som bara finns elektroniskt, länkad här.

För worddokumentet hade jag då, som oftast, inställningarna Times New Roman, 12 punkter, 1,5 i radbrytning och 2,5 cm marginaler. Och paginering längst ner i sidfoten, centrerad. När boken var klar och sidbrytningar gjorda (viktigt, hårda sidbrytningar måste nu infogas där du vill ha dem), tryckte jag "importera som pdf". När jag sedan gick igenom pdf:en upptäckte jag diverse fel som uppstått, bland annat i radbrytningarna. Då var det bara att kassera pdf:en, rätta till felen i worddokumentet och importera en ny pdf. Man får hålla på tills det ser bra ut helt enkelt.

Därmed var det klart (och bara att lägga ut på server så var den klar som e-bok/fri pdf). Denna pdf kan man såklart även trycka en bok av, det går som nästa steg om man vill. 1,5 i radbryt var avpassat för skärmläsning, dock tror jag det går bra i boktryck också. Tätare radbryt ("enkel") blir för tätt, dubbelt radavstånd blir för glest. För en pdf-som-ska-bli-pappersbok bör det även finnas sådant som smutstitel, blanksida osv. Kom ihåg det. Mer om detta nedan under rubriken ”En detalj”.

Men bortsett från det kan en sådan här enkel, ”import as pdf”-pdf, som sagt, duga även för en tryckt bok. ”Import as pdf" på Office ger bra, läsbara sidor. Dock kan det bli lite "landstingets årsredovisning" över det hela. Lite för baskravsaktigt, lite Konsum om man säger. Om du ser en riktig bokförlagsbok så ser du att de trixar med placeringen av sidnummer, de har allehanda layoutknep. Och detta åstadkommes med mer avancerade program som AdobeInDesign. Men vad vet jag, kanske kan man göra fantastiskt läckra, mer avancerade pdf-sidor själv.



3. E-böcker

Fokus i denna artikel ligger på pappersböcker. Men härmed något om de alltmer populära e-böckerna.

För e-böcker finns det, mycket enkelt uttryckt, två former: pdf:er samt html-dokument.

I en EPUB-fil kan du ändra rad- (och därmed sid-)brytning själv. I pdf:en, som bl.a ligger till grund för pappersbokstryckning, går inte det. Där är sida med rader fixerat: what you see is what you get.

Att göra html-dokument av en wordfil kräver sin man. Jag kan i alla fall inte göra det utan fick hjälp av det, liksom jag fick hjälp att göra pdf:erna för pappersutgåvan av ”Antropolis”



4. En detalj

Lägger man upp pdf:er direkt på nätet behöver man som antytt inte, som i pdf för pappersbok, ha smutstitel, blanksida, titelsida osv. Titta på sidbrytningen för Camouflage, den är vad jag kallar ”pdf-som-e-bok”, dvs en pdf som aldrig avsetts att tryckas i pappersform. Antropolis däremot som jag nämnde först, den har sidbrytning modell pappersbok. Pappersbok ska ju, som visas i Antropolis' pdf, ha smutstitel, blanksida, titelsida, produktinfosida och först därefter innehållsförteckning osv. Pdf som bara ska vara till e-bok kan om ni frågar mig förenklas, så som exemplet Camouflage visar.



5. Tryck

Själv gav jag ut ”Antropolis” som pappersbok 2009. Den trycktes i hårdpärm av Kph i Uppsala. Formatet var A5. Jag hade bestämt mig för att trycka boken där; de kunde trycka i A5, alltså gjordes pdf:en i A5. Boken blev rätt tjusig.

Det finns en rad olika varianter på bindning. Du kan ha mjukpärm, du kan ha hårdpärm, och för hårdpärm ha sådant som kartonnage med bild, silkpappersband eller klotband med prägling på ryggen och skyddsomslag. Jag valde den sistnämnda varianten eftersom den var enklare och billigare än kartonnage, men var tjusig ändå. Omslaget tecknades av en bekant, i A4, som senare förminskades. Jag gjorde en s.k dummy, en attrapp av hur jag tänkte mig att boken skulle se ut med skyddsomslaget. Det var nödvändigt eftersom skyddsomslaget hade tryck både fram, bak, på ryggen samt inuti. Det sistnämnda var en karta.

När man beställer trycksaker får man gärna vara övertydlig. Man måste visa i detalj hur man vill ha det. Man kan inte lita på att de alltid förstår ens intentioner. Om man t.ex säger åt dem, "utforma omslaget med författarnamn och rubrik, gör som ni vill, jag litar på er" så kan resultatet bli skitfult. Vidare, om man så bara har en mjukpärmsbok i A5 och själv har tecknat omslaget i A4, så måste man till detta göra en förminskning i A5 som förlaga, som visningsexempel, för att visa bildens centrering etc. Detta alltså parallellt med att man ger dem själva A4-originalet. Man måste som sagt vara tydlig, man får inte lämna detaljer som dessa åt slumpen.



6. Distribution

När tryckeriet säger att boken kommit måste du åka dit och granska boken. Om den visar sig feltryckt eller felbunden är det bara att underkänna och vägra betala. Därför är det bra om tryckeriet ligger i samma stad där du bor. Så var det när jag gjorde "Antropolis" 2009. Då bodde jag i Uppsala där jag, som sagt, anlitade Kph. Nu bor jag i Härnösand.

Om boken funnit nåd inför din granskande blick betalar du. Sedan fraktar du hem lådorna och ordnar med distribution. Du kan t.ex leja en firma som Liten Upplaga eller Adlibris. Själv har jag min Antropolis SF-bokhandeln. Maila, fråga och jämför vad de olika nätbokhandlarna tar för att husera din bok och sälja den.

Varje bokutgivare i detta land ska skicka pliktex till universitetsbiblioteken. Det skötte Kph åt mig. Dessa ex skickas för att biblioteken ska ha dem som forskningsmateriel, som en bas för akademiker och andra som eventuellt behöver boken för sin forskning.

Om du inte vill husera boken hos Adlibris etc, och alltså slippa betala hyra, så kan du sälja den på din blogg (motsvarande). Det har jag gjort. Och jag gör det än.



7. Slutord

Detta var lite fakta om produktion och distribution av böcker. Som sagt kan man leja bort pdf-makande, tryck och distribution. Men du måste förvisso skriva boken själv. En korrekt wordfil (motsvarande) är då ett måste. Se ovan: du ska ha dubbelt radavstånd, paginering, 2,5 cm marginaler och åtta radnedmatningar vid kapitelbyte. Och, som sagt, för insteg vid nytt stycke, använd helst tabulatorn. Gör inte, typ, ”fem blanksteg”, det försvårar för pdf-makaren. Medges, i Camouflagefilen gjorde jag fem blanksteg och det gick bra att importera som pdf. Men tabulatormetoden är proffsigare.


Relaterat
Topp 5 tips för att lyckas som författare
Antropolis säljes
Isbn-centralen på KB
Prins Eugen: "Från bortre ängen", 1910

lördag 9 februari 2013

USA: en stormakt söker sin roll


George Bush den yngre målar tavlor. Det är hans hobby som pensionär. Han var, som alla vet, president 2000-2008. Sedan tog Obama över. Denne blev omvald i höstas. Nu får jag veta att Obama ska besöka Israel senare i vår. Han har inte varit där på länge. Hans första resa sedan han blev omvald gick ju till Ostasien. Är detta ett sätt att kyla ner MENA-regionen, att få den att lära sig att den inte är världens centrum?




USA är inte vad det en gång varit. Efter 9/11 är denna stormakt en skugga av sitt forna jag. USA lockar inte längre. Till exempel sa den franske skådespelaren Gérard Depardieu nyss att han funderade på att flytta från Frankrike, till Belgien eller möjligen Ryssland. Om detta talar för Depardieus egensinne eller om det visar på ett trendbrott i lockelsen, eller bristen på lockelsen, för USA – det vet jag inte. För nog har man hört om europeiska kändisar som drar västerut, till det glamorösa USA. Men till Ryssland...?

Sant är i alla fall att USA inte lockar längre. För oss kritiska andar finns inte mycket att hurra för i USA längre. Under 80-talet kunde man i en Reagan finna en motkraft mot nihilism och röd monotoni. Nu däremot tycks USA vara ett konkursbo. Barack Obama har inte haft det lätt att ta över detta. Men det åsido tycker jag man kan ge honom viss erkänsla för vad han gjort. För vad är det som räknas för en president? Det är utrikespolitiken. Och utrikespolitiskt tycks Obama ha lotsat USA bort från krigets skugga och ut i fredligare marker.

Det är inte slut än. Mycket återstår att göra. Men med Obama vid rodret tycks något slags freds-/gråzonsagenda bli rådande. Om däremot hans motkandidat i valet i höstas, Mitt Romney, blivit vald – då hade vi antagligen haft krig med Iran vid det här laget. Ett visst land i Levanten, Israel, har de senaste fem åren propsat på ett sådant krig. Och Mitt Romney var en sedvanlig Israelsupporer. Obama har gått en annan väg. Detta är en delikat fråga. Den är något av ett tabu för en amerikansk president. Men Obama har brutit detta tabu.

Barack Obama blev alltså omvald som USA:s president i höstas. Nu har han, som omvalda presidenter ofta gör, valt att ombilda sin regering. Han har gjort en del överraskande utnämningar. Han har utsett Chuck Hagel till försvarsminister samt John Kerry till utrikesminister. Obama har dessutom nominerat en ny CIA-chef, John O. Brennan.

Brennan och Kerry kan vi lämna åsido så länge. Kerry, demokratisk presidentkandidat 2004 och Skull and Bones-medlem, samma elitklubb som George Bush den yngre tillhörde – honom skulle jag inte ta för någon ängel. Men Hagel som försvarsminister var ett gott tecken. Han har, som Obama själv, visat viss likgiltighet mot att dansa efter Israels pipa. Enligt Fria Tider sa Hagel detta när han utnämnts:
Låt mig klargöra en sak för att undanröja alla tvivel. Jag är en amerikansk senator, inte en israelisk. Jag stöder Israel, men mitt första intresse är, och det har jag gått ed på, att vara lojal mot USA:s konstitution. Inte mot en president, inte mot ett parti och inte mot Israel.
Detta är synnerligen ovanliga ord att höra från en amerikansk försvarsminister. Ingen har sagt något sådant under hela Israels existens. Det grundades som bekant 1948. Det hela är, gissar jag, del i en större plan som Obama kan ha. Obama tycks vilja fortsätta på vägen som heter ”minskad imperialism, minskat utrikes engagemang, nedmontering av krigsmaskinen”. Allt går inte över en natt, men att utnämna Hagel var ett fortsatt steg i denna riktning. Vi har ju redan under Obamas första presidentperiod sett sådant som att låta USA återvända till Haag-tribunalens domvärjo, hemtagning av alla militära trupper från Irak och nedskalning av försvaret generellt. Under presidentvalshösten 2012 distanserade han sig, som antytt, från Israel. Republikanernas Mitt Romney fraterniserade för sin del glatt med Bibi Nethanyahu under dennes USA-besök. Det var under samma besök Bibi uppträdde i FN med en karikatyr som sas visa att Iran nästan hade en atombomb. Alltså borde landet angripas tycks han ha menat. Detta var i samband med det tal Bibi höll i FN 27/9 2012.

Iran är politiskt sett ingen dununge. Men någon atombomb har man inte. Försöken att bygga en gavs upp 2003 enligt CIA. Bibi vann inget med sitt FN-tal. Han framstod bland bedömare och allmänhet som bisarr. Han, Romney och USA:s neokonservativa är i otakt med tiden. Obama med sin fredligare läggning och vidare utblick tycks mig vara bättre i harmoni med tidsandan. Obama kammar hem stöd i världsopinionen, inte Israels Nethanyahu.

Bibis FN-tal var dålig teater. Och Obama genomskådade det hela. Han vägrade träffa Bibi under dennes USA-besök. Obama har, till skillnad från sina föregångare som president, slutat vara fixerad vid Mellanöstern. Hans första utrikesresa efter valet gick ju till Ostasien, inte det överreklamerade Mellanöstern. Hillary Clinton, förre utrikesministern, reste för sin del som en skottspole 2012 för att få till stånd en intervention i Syrien. Det blev inget av det. Och Hillary har fått gå nu.

MENA-regionen behöver kylas ner. Obama tycks anse detsamma. För hans fortsatta utrikespolitiska gärning är jag, som det heter, försiktigt positiv.




Relaterat
Det amerikanska imperiets uppgång och fall
Obama och tidsandan
Iran har inga kärnvapen
Obama, januari 2012: återtåget är inlett
Terminering av tidslinjer
Korsningen Nybrogatan-Storgatan

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)