söndag 29 december 2013

Suggo -- ett samlingsbegrepp för musik av Bowie, Tangerine Dream, J-M Jarre, Popul Vuh...


Nyss hade jag en följetong om dynontologi här på bloggen. Det var en lära i praktisk etik, ett sätt att spara mental energi. Här ska det handla om musik som passar till ett dynontologiskt liv. Det är, kan man säga, musik för en Operativ Kunskapare.



Det finns i detta ämne massor av musik att titta på. Det rör sig om instrumentalmusik, synth-, ambient- och filmmusik. Det är, som jag kallar det, suggomusik.

Suggomusik är soundtracket för den meditative dynontologen. För att nå trans medan man lyssnar, för att nå bortom Bortom till stereons toner, är följande musikverk att rekommendera.

En rimlig utgångspunkt för modern suggomusik är David Bowie. I mitten av 1970-talet började han experimentera; han frigjorde sig från sedvanligt låtsnickeri och erövrade ny musikalisk terräng. Lyssna till exempel på början av titelspåret på ”Station to Station” (1976): tågljud mixas in i musik och skapar ett nytt, existensiellt amalgam. Man är där, i världen, på väg mot okänt mål. Det är dynontologi i ett nötskal.

Bowie fullföljde sin dynontologiska, meditativa musikskapelse på de följande skivorna ”Low” och ”Heroes” (bägge 1977). Spår som ”Warszawa”, ”Art Decade”, ”Subterraneans”, ”Sense of Doubt”, ”Neuköln” och ”Moss Garden” från dessa verk är stilla, delvis atonala saker av tidlös skönhet. Man kan även ta den mer traditionella ”Speed of Life” från ”Low” som exempel på denna experimentella fas i Bowies karriär: trots sin formella, melodiska struktur är detta exempel på obeskrivlig musik. På dynontologisk musik...!

Bowie spelade in dessa skivor i Berlin. Där verkade även en annan suggo-kung: Edgar Froese med gruppen Tangerine Dream. Soundtracket till filmen ”Thief” från 1981 är en höjdpunkt i suggomusik. Trots sin klassiska skolning har Froese och hans grupp känsla för modernt tempo; det är ”låtar”, det är lyssningsbart. Och det är emotionellt en bild av Berlins regnvåta gator, muren och allt, trots att det är spår till en amerikansk film. Det är existensiell suggo i bekanta-obekanta länder. Bäst är spåret ”Diamond Diary” som för mig sammanfattar mycket: det är ljus och skugga, ungefär som under en nattlig tågresa. Städer passerar omärkligt förbi utanför tågfönstret. Och i vargatimmen ser man Skapelsens Under, man får en vision och man når ett svar, når en känsla av klarhet.

Så kan man känna det. I övrigt är Tangerine Dream en smula mörk musik, en smula tung; den är inte alldeles lättlyssnad trots sin popgrupps-sättning (trummor, synt, gitarr). Alla förförs inte av Froeses patosfyllda landskap. Men jag gör det. Jag gouterar besläktade verk i Tangerine Dreams katalog som ”Force Majeure”, ”Logos” och delar av ”Encore”. Ja, man kan köpa random skiva av Tangerine Dream och vara ganska säker på att man förs bort i dynontologiska marker. Jag har aldrig hört något genomdåligt Tangerine Dream-verk i alla fall.

Tangerine Dream har kallats ”new age-musik”. Men det fäster inte riktigt. Nog är musiken andlig och meditativ, men det hela har för stor verkshöjd för att kunna passa in i en genre. Mer passande i new age-facket musikaliskt är kanske japanen Kitharo. ”Silk Road” är en meditativ resa över öde högslätter. Och ”Millenium” har storslagna vyer. Kitharos verk är som helhet mer positiva än Froeses, men kanske också lite väl formlösa. Nåväl, Kitharo har patos och han har fört mig till dynontologiska marker. Men Tangerine Dream är lite mer slitstarka i min smak, om man nu ska jämföra.

- - -

En suggomusiker i sin egen art är tysken Florian Fricke. Soundtracket till ”Aguirre” (1975) är själva definitionen av suggo. Fricke och hans grupp Popul Vuh kom här så långt man kan med syntbaserad stämningsmusik. Redan första tonen förtrollar dig. Detta musikstycke (= ledmotivet) är ett tillstånd. En bandloop, en evig slinga. Sedan gick Fricke vidare med mer akustisk musik, suggestiv även den, men den teutoniska, majestätiska atmosfär som ”Aguirre” förmedlade är något ”out of this world”. ”Aguirre” är en Caspar David Friedrich-målning i toner.

- - -

Patosfylld suggo har även gjorts av fransmannen Jean-Michel Jarre. Lyssna på 70- och 80-talsverk som ”Souvenir of China”, samt de tidiga faserna av ”Equinoxe”, ”Oxygene” och ”Revolutions”. Jarre kan osökt få med dur och moll i sina verk. Höjdpunkten av ”Equinoxe” är till exempel sann eufori, efter en trevande nattlig uppmarsch. Det kan behövas i alla dessa mollstämda landskap.

Men moll behövs förstås också. ”Vi behöver kontraster för att se helhet" som Ragnhild Wiborg sa. Och man får inte vara rädd för att vila i mollstämda lägen. Sedvanlig new age-musik tycks mig nämligen vara ängsligt rogivande, den ska gå ner som en karamell, men Jarre, Froese och Bowie när det begav sig var inte rädda för att ”bo i ruiner”, ströva i hjärtknipande nejder och skåda mot silvervita himlar. Det måste inte vara sol klockan tolv på dagen jämt. Dessa musiker förstod det och för det är jag dem tacksam.

- - -

En musiker som i någon mån tog upp Bowies mantel och gav oss pop-suggo, var David Sylvian. ”Gone to Earth” (1986) och ”Secrets of the Beehive” (1987) är lyssningsbar, meditativ pop, med väl avgränsade låtar utan alltför mycket atonala utflykter. Men PATOS, det finns här i rikt mått. Musiken kan tyckas lätt depressiv och ”regnig” men den är sober. ”September’s here to stay”...

Central suggo är förstås den engelska gruppen Pink Floyd. De kunde även lägga till sång och skriva sublima texter. Jag tänker dock inte analysera några texter här. Jag vill bara säga att Pink Floyds psykedeliska blues, målad av Dave Gilmours gitarr och fördjupad av Rick Wrights syntspel, inramat av Roger Waters lyriska patos, är ett ovärderligt meditativt instrument. Deras 70-talsverk som ”Echoes” och alla följande fyra plattor (”Dark Side of the Moon”, ”Wish You Were Here”, ”Animals” och ”The Wall”) är Operativ Kunskap i ontologiska länder.

Tyskland är en fruktbar mark för suggestiva toner. Landets musikarv från Bach, Beethoven och Wagner förnekar sig inte. En nämnd tysk är Edgar Froese. Och den tyska gruppen Kraftwerk är för mig en osökt suggo-musikalisk operatör. Man hade en image av ”teknik, robot, inga känslor” men det var bara ytan. ”Autobahns” solglittrande landskap, ”Trans Europe Express” sublima europeiska resa, skivan ”The Man Machines” ”Neon Lights” och titellåt (den på slutet), de ger alla en meditativ-romantisk känsla, en sublim emotion av transartat slag. Minns här även singeln ”Tour de France” (instrumentella versionen): tar man cykeltemat bokstavligt får man här ett sannskyldigt dynontologiskt ledmotiv. Att gestalta livet med fysträning och se sublima landskap under tiden, det är min vision av denna 80-talslåt. Huvuddelen av alla dessa verk kom på 70-talet.

- - -

Det finns massor av suggomusik. Inte bara moderna musiker har detta drag; man kan hitta suggo i Liszts ”Mazeppa”, i Smetanas ”Die Moldau”, i Dvoraks 9:e symfoni, hos Wagner och Eric Satie och hos en sådan som Sjostakovich. En fas ur den sistnämndas 11:e symfoni (jag tror satsen heter ”Palatstorget”) var ju märklig: ett tonartsglidande never-never-land av andlig skönhet och styrka. Och detta återgavs på soundtracket till TV-serien ”Cosmos” 1981. Där fanns även verk av Bach, Rimsky-Korsakov och Alan Hovhaness. Så man behöver inte begränsa sig till populära musiker om man vill ha ett suggo-diskotek. Men jag gör det här för att slippa sväva ut.

Ledmotivet till TV-serien ”Cosmos” skrevs annars av greken Vangelis. Där kan man tala om en andligt upphöjd kompositör. Jag känner en gospelartad lyftning i hans verk, utan att det på något vis blir programmatiskt. Och han har även sinne för mollstämda marker. Sant är i alla fall att Vangelis-verk som ”Rêve” från ”Opera Sauvage”, ”La petite fille de la mêr”, ”Albedo 0,39”, temat till ”Chariots of Fire” samt ”Rachel’s Song” och ”Memories of Green” från ”Blade Runner”-soundtracket, plus Cosmos-låtarna ”Beaubourg Part II” och ”Entends-tu les chiens aboyer” är helt omöjliga att förbigå när man skriver en suggomusikkrönika. Ja, de är omöjliga att förbigå när man sammanfattar västerländsk musik överhuvud taget. Vangelis musikstycken har charm, de slår an hos folk, och det utan att någonsin vara simpla. De är ibland bedrägligt enkla, som ”Rachel’s Song” och ”Rêve”. Vangelis musik spränger alla ramar och känns ändå märkligt bekant. Han påminner oss om vilka vi är.

- - -

Suggomusik kan ofta ta formen av fillmusik. Musik skapad att ge känsla, målande musiklandskap, ”incidental music”: här skapas ofta osökta pärlor. Utan att gå in på detaljer anser jag att dessa soundtrack är klart dynontologiska i sina meditativa partier:
. Queen, ”Flash Gordon” (1980, frånräknat titellåten och klimax finns här ett och annat av Brian May, Roger Taylor och Freddie Mercury som är oändligt stämningsfullt och osökt)
. Tomita: ”The Bermuda Triangle” (1979, bisarr musik med vissa poänger)
. Thomas Dolby: ”Gothic” (1987, skräckfilmsmusik med vissa sublima partier)
. Ry Cooder: ”Paris, Texas” (1984, cool gitarrmusik: öknen som psykologiskt landskap)
. Graeme Revell: ”Frank Herbert’s Dune” (2000, även här är det öknen, i form av en ökenplanet, som får kompositören att skapa tidlöst vacker, patosfylld suggo)
. diverse ostasiatiskt (80-talsfilmerna ”Merry Christmas Mr Lawrence” och ”The Last Emperor” får musikaliskt symbolisera dynontologins influenser från Asien. Ryuchi Sakamoto är med på båda och en viss David Sylvian sjunger ledmotivet till den förstnämnda, en pentatonisk suggo)
. Ennio Morricone (såväl hans musik till spaghettiwesterns som en del annat är populärt och lättlyssnat men oändligt suggopräglat, som ”C’era una volta il West” från Arena Verona 2005 med Susanna Rigacci som sångsolist, och med The Man himself vid dirigentpulpeten)
Utöver det finns enstaka låtar av diverse pop- och rockkompositörer. Suggo-listan vore inte komplett utan ett omnämnande av låtar som dessa:
. Pat Metheney Group: ”Are You Going With Me” från ”Offramp” (1982, en samba av osökt slag, en ontologisk resa bortom Bortom)
. Iron Maiden, ”Prodigal Son” (en låt från 1981, lite experimentell med framträdande akustisk gitarr, en rätt otypisk Maidenlåt men en av deras bästa)
. Jimi Hendrix, ”51st Anniversary” (singellåt från 1967, en av de första låtarna Experience gjorde, återhållsam som nyssnämnda Maidenlåt, ändå medryckande och obeskrivbar)
. The Mission, ”Severina” (ur den så kallade depprocken kom denna låt, en patosfylld rocksång av elegiskt slag)
. Donna Summer: ”Love to Love You Baby” och ”I Feel Love” från 70-talet, transartade discolåtar, klart annorlunda saker när de kom, möjligen med ett drag av det ljudlandskap Kraftwerk visat vägen till. Erotiken är minsann inte bara köttslig, den är andlig...!
Den centrala suggomusiken är instrumental, utan sång. Ändå finns det som jag visat vissa låtar med sång som passar inom paradigmet. Suggomusiken finns, som sagt, överallt. Bara det är bra musik, patosfylld musik, musik med en känsla för tillvarons djup, musik med känsla för vad det innebär att Leva i Tillvaron, så kan den passera som suggomusik.

Det är ingen exakt vetenskap att säga vad som är respektive inte är suggo. Det ovanstående är i alla fall mitt försök att ringa in denna svårfångade entitet som kallas SUGGO.




Relaterat
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron
Herman Lindqvist
Friedrich Nietzsche (1844-1900)
David Nessle (1960-)
Åke Ohlmarks (1911-1984)
Målning: Caspar David Friedrich

lördag 28 december 2013

En nedlagd bensinstation


Jag gillar bilskrotar, övergivna fabriker, nedgång och förfall. Det är vad tyskarna kallar "Ruinenfascination": att fascineras av ruiner. Det är något vi nordeuropéer har i blodet. Jag vet inte varför.


Härmed en text ur en diktsamling jag skrivit. Samlingen heter "Grönt ljus". Den gavs ut som pdf 2009. Bloggen Café Exposé hyllade den för dess ”skissartade impressioner och chosefria impromptu-stycken i konkretionens tecken”.

"Grönt ljus" innehåller diverse. Som en prosaskiss över "En nedlagd bensinstation". Den beskriver min verklighet: jag lever i dessa nejder. När jag åkte tåg nyss såg jag till exempel ett flertal nedlagda fabriker: fascinerande ruiner där man vandrar i tanken. Jag far, i dröm och verklighet, fram genom öde byggnader, ser vatten droppa ner i en pöl med skimrande oljemönster, ser vajrar i taket och ogräs mellan konsollerna.

Javisst. Och mer än så: jag går där som ett osökt plusvapen, en diskret övertalare, blängande djupsinnigt på tomma bakgårdar och röda bollplank, på död korrugal och vit eternit, på grå himlar och susande skovlar. Jag rörs till poesi av allt detta och stämmer min lyra, höjer rösten mot skyn och utbrister i en ödebygdens elegi, en skrotvärldens panmunjong som ljuder till universums centrum och tillbaks, en skotad prosaskiss som skallar i kosmosnatten:

En nedlagd bensinstation där mackemblemet vittrat till gränsen mellan betydelse och ornament; en kontorslänga med himmelsblå eternitfasad; ett bilvrak med krossat glas på sätena, lukt av galon, bakelit och intorkad olja; en liten verkstad med belamrade arbetsbänkar och högt placerade fönster på vars brädor små rostiga burkar trängs; ett kallfuktigt vindsförråd där det står en syrlig lukt av masonit; ett lastbilsvrak med röda hjulhus och gulmålad hytt, frustande front, dubbla bakdäck, begynnande rost – och Michelingubben på taket, gamle gräddgubben, som...
... ruvar över mycket,
som världen inte vet,
men den spritsade munnen förtiger
orubblig var hemlighet.


Relaterat
Grönt ljus (2009)
En dag i statsminister Neros liv
Turist
Uppgörelse och löfte
Vetenskapens trollkarl
Bild av Magnus Bäck från Kyrkö mosse, Tingsryd, Småland

fredag 27 december 2013

Så vänder man samhällsklimatet


Det är värst vad mycket pessimism som grasserar. Överraskande många, även inom internethögern, är idag defaitister. Vad är då botemedlet mot det...?




OK. Det är hårt nu. Politiskt. Men det har det varit förr också, under objektivt sämre lägen. Jag menar, världen ligger inte i ruiner, kolera och digerdöd grasserar inte. Krigen är idag färre och mindre blodiga. Problemen är främst konceptuella (som att övertyga folk om att "hjälp i närområdet" är effektivare än massinvandring).

Vad beror då det hårda politiska klimatet på...? Jag skulle vilja säga: dualism. Det är ett sentiment som poppar upp då och då. Du är antingen God Och Rätt eller Helt Ute I Kylan.

Och botemedlet mot detta heter holism. Helhetssyn. Genom att utnyttja hela spelplanen, genom att se på Sveriges historia, genom att odla konst och kultur, genom att peka på en rad Saker Som Finns kan man vinna över folk till slut. Ungefär som en artist som har en seg publik. Då får han ligga i för att få dem med sig. Men när det väl går, ja då...!

Med konst, musisk glädje och god vilja vänder man samhällsklimatet. Precis som vissa av oss håller på att göra nu. Det blir 2014 års ledmotiv.




Relaterat
PK-ismens själ heter dualism
Frederic Edwin Church: "Rainy Season in the Tropics"

tisdag 24 december 2013

Årets viktigaste händelse: att det inte blev någon intervention i Syrien


Idag är det julafton. Då säger jag: god jul... Och utöver det, något om årets viktigaste händelse. Som var att elitklubben förvägrades få sin intervention i Syrien. Sista veckan i augusti var avgörande för detta.




Året närmar sig sitt slut. Det jag främst glädjer mig åt av 2013 års händelser, är att det inte blev någon intervention i Syrien. Se till exempel här.

För vad det innebär är flera saker. Det innebär 1) Syrien besparades att bombas till stenåldern 2) elitklubben förvägrades göra sin tolkning av världsläget gällande där. Och det 3) ger en hopp om att den verklighet som elitklubben försökt påtvinga Sverige, i form av s.k PK-ism, också den kan lida nederlag.

Kort sagt: PK-ism och NWO-krigande hör ihop. När neocons tog makten i USA, begick 9/11 och införde diktatur i USA, så var det parallellt med PK-ismens segertåg både här och där. Där George Bush, här Mona Sahlin. Nåväl, detta är en invecklad sak att förklara. Men vad jag vill säga är att PK-ism handlar om makt. Det handlar inte om minoriteters rätt. Det är, på ytan, minoriteters rätt, men använt som ett diktatoriskt maktmedel. Rätt eller fel, svart eller vitt, motståndare ska utplånas. Det sentimentet är en grundbult i PK-ismen.

Det kallas dualism. Eller varför inte "maskinteknikens metoder tillämpade på politiken".

- - -

Hur som helst. Det är invecklade saker detta. Så den vidare samhällsanalysen får vänta till en annan gång. Sant är i alla fall att PK-ismen är slut. Efterbörden av Kärrtorp i förrgår var ju skepticism och besvikelse. Borgerliga kommentatorer (som Expressens Niklas Svensson och Britta Svensson) var missnöjda med evenemangets vänsterradikala våldsframtoning. Så vad ska PK-ismen hitta på nästa gång...? -- Denna ideologi är slut, den har kört slut på sitt krut.

Det och mycket annat gör mig hoppfull. Om att 2014 kommer att se nya segrar för Ljuset.

För den skull är jag inte hatiskt lagd mot PK-ismens hantlangare i sig, mot de invidider som kavlar ut denna ideologi. Som privatpersoner ber jag för deras välgång. Men PK-ismen som ideologi är sjuk. Och den som i övrigt ger denna ideologi stöd, genom att till exempel regelmässigt surfa in på MSM-sajter, torde behöva rannsaka arten av sin verksamhet.

Men (frågar sig vän av ordning), hur kan jag själv vara informerad om Kärrtorps resultat utan att surfa in på till exempel Expressen? -- Svar: jag läser Flashback och internethögersajter. Riktiga Nyheter är en bra länksamling för de sistnämnda. Här finns allt man behöver veta.

Det om detta. Och ikväll väntar Karl-Bertil Jonssons julafton, om vilken jag skrev här. Ett stycke traditionalism i underhållande form, jo jag tackar jag...!




Relaterat
Hasse och Tage
Elitklubbens förestående undergång
Riktiga Nyheter
Syrientråden: strategisk information
PK-ismen leder till GULAG

måndag 23 december 2013

Recension: Invandring och mörkläggning (Arnstberg/Sandelin 2013)


Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin har gett ut en bok. Boken heter "Invandring och mörkläggning". Den kom ut på Debattförlaget tidigare i år. Och den har sålt bra. Här är den recension jag publicerade i Nya Tider nr 12/2013. Det var i mars. Jag brukar inte återtrycka mina NyT-texter här men nu gör jag ett undantag. Denna bok förtjänar all uppmärksamhet. Nyligen fick ju vänstern spader på att DN hade en annons för boken. Boken upprör PK-ister. Varför...? För att den publicerar fakta och sakliga resonemang...? -- Massinvandringen är en tabubelagd fråga. "Invandring och mörkläggning" ger sig in i dessa tabubelagda marker och försöker sprida ljus och reda ut resonemangen.


Debattörerna Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin ska krossa massinvandringsregimen. Och de ska göra det med en nyutkommen bok: ”Invandring och mörkläggning” (Debattförlaget 2013).

Detta är en så kallad brandfackla i debatten. Dessa 400 sidor är ett fontalangrepp på mångkulturism och massinvandringspolitik. Arnstberg/Sandelin går ut hårt och de går ut med fakta. Som att Sverige 2012 beviljade drygt 111.000 permanenta uppehållstillstånd. Vi leder därmed, med råge, den nordiska ligan i att ta in invandrare. Och i Europa är vi trea efter Tyskland och Frankrike. I grenen ”asylsökande per capita” innehar Sverige, sett globalt, en tvivelaktig förstaplats.

Arnstberg/Sandeln fortsätter i samma sakliga, lugna, vederhäftiga stil. Det sägs att blott 21% av de asylsökande är flyktingar, det ges bevis på flyktingsmuggling och det sägs att invandringens årliga kostnad måste skrivas upp. Glöm 40 miljarder säger författarduon. Den beräkningen var från 2006. Siffran 110 miljarder ligger idag närmare sanningen. Den siffran har man fått från Jan Tullberg på Handelshögskolan.

Slutsatsen Arnstberg/Sandelin drar är att välfärdsstaten inte klarar av massinvandring. Deras bok har argument för den tesen som är omöjliga att kringgå. 110 miljarder blir t.ex 23.000 SEK per svensk och år. Det är en viktig siffra. Och den ges i denna bok, en välskrriven, välresearchad bok som därmed torde bli själva kampens centrum – centrum för kampen mot massinvandring och mångkulturism och för normalisering, sans och måtta. Arnstberg/Sandelins bok är det dokument som kommer att diskuteras 2013. Norberg/Segerfeldts nyutkomna "Migrationens kraft" framstår som ren science fiction i jämförelse. Där talar man sig varm för inrättandet av kåkstäder för att klara massinvandringen.

- - -

Arnstberg/Sandelins bok "Invandring och mörkläggning" har 12 kapitel. De innehåller, i tur och ordning, detta.

Bokens första kapitel handlar om regimens ideologi, etik och trosmässiga glöd kring detta med invandring. Mångkulturismen, kan man säga, är en religion. Kapitel 2 behandlar statistiken kring det hela, mörkad av makten, här klargjord. Kapitel 3-5 handlar om kriminalitet relaterad till invandring, som asylfusk och invandrare i Sverige inblandade brott. Detta är ett nödvändigt, koncist, klargörande av en oftast förtigen verklighet. För en ärrad invandringskritiker är inte allt som sägs här nytt, men som sammanfattning har detta stort värde. Hela boken kan därmed få rollen av referensverk kring vad invandring egentligen är och kostar.

Kostnaden ja, Den behandlas i kapitel 7. Här redovisas bland annat den ovannämnde Jan Tullbergs beräkning att invandringen troligen kostar oss 110 miljarder per år, inte 40 miljarder som hittills gällt som riktvärde.

Metapolitiskt och ideologiskt är kapitel 6 verkligen intressant. Den behandlar forskare, inom olika gebit, som går regimens ärenden inom mångkulturism, antivithet och svenskfientlighet. Verk av Stefan Jonsson, Mattias Gardell, Masoud Kamali, Torbjörn Tännsjö samt Henrik Arnstad granskas. Mer om dessa herrar strax.

Kapitel 8 behandlar Miljöpartiets invandringspolitik, eller brist på sådan (= öppna gränser, alla får komma hit). Även det kapitlet ska jag titta närmare på nedan. Kapitel 9-10 behandlar för sin del sharia och islamism samt censur, newspeak och svenskfientlighet.

Del 11 handlar om kommuner som blivit symboler i striden mot ”berikning”: Sjöbo, Vellinge och Forserum. Den sista avdelningen i boken har visst fokus på Danmark. Där visas, bland annat, hur man i detta land faktiskt förmår diskutera invandringen någorlunda öppet. Sverige är, jämförelsevis, mer låst. Kanske har vi i detta land världens mest tabupräglade, låsta och mörkade invandringsdebatt. Men förhoppningsvis kommer Arnstberg/Sandelins bok att öppna upp debatten. Och göra så att invandringen kan bli en fråga, bland andra, som man diskutera utan att bli karaktärsmördad om man har ”fel” åsikt.

- - -

Kapitel 6 granskar som sagt ett antal suspekta, men idag uppburna, aktörer. En av dem är Masoud Kamali (1956-), professor i socialt arbete. Idag deltar han inte i debatten, men 2006-2008 misstänkliggjorde han alla som talade om hederskultur och reaktionärt beteende hos vissa MENA-invandrare. Kritikerna, sa Kamali, var nazister och rasister. Men han är inte extrem...? Nej inte alls.

En annan märklig men av eliten hyllad operatör är Stefan Jonsson (1961-). Han var anställd på DN fram till 2010 men fick gå när Gunilla Herlitz slimmade organisationen. Det var knappast av ideologiska skäl. Jonssons vänsterism drivs idag hårt av kvarvarande DN-garde. Jonsson är en antivit ideolog som ser rasism överallt. Man kan säga: hans antirasism är en täckmantel för antivitism. Om till exempel svarta odlar sin särart, då är det fint och bra, då är det négritude som ska hyllas i alla tonarter. Men om vita hyllar sin särart är det rasism. Sådant är Jonssons credo. En hel generation svenska intellektuella har skolats i den. Att vara antivit är ett krav för att få skriva i finmedia som DN, SvD, Aftonbladet och Expressen.

Henrik Arnstad (1967-) behandlas även i aktuell bok. Han är en författare av historieverk. Han har felaktigt uppgett att han är fil kand. I sina böcker har han brännmärkt Finland för att det stred på samma sida som Tyskland i kriget. Här kan man säga: visst stod Finland nära Tyskland, och visst var Finlands hävdande att det förde ett separat krig mot Sovjet 1941-44 icke trovärdigt. Men att som Arnstad naziststämpla Finland för dess andravärldskrigshistoria är att gå för långt.

Att Arnstberg/Sandelin granskar folk som Kamali, Jonsson och Arnstad är verkligen på tiden. Detta är synnerligen radikala figurer med en gräddfil in till maktens centrum.

- - -

Kapitel 8 i Arnstberg/Sandelins bok behandlar som sagt Miljöpartiets extremliberala invandringspolitik. MP vill ha helt öppna gränser. Alla som vill ska få komma hit. Att hävda något annat är diskriminerande.

Detta anser MP. Och det går hem hos eliten. Det parti som överlag är populärast hos journalister är detta extremistparti. I en undersökning sa 41% av de tillfrågade journalisterna att MP var det populäraste partiet. Det var i Kent Asps ”Svenska journalister 1989-2011” (2012). Men Arnstberg/Sandelin nöjer sig inte med att konstatera det. De granskar kritiskt MP:s program. Författarduon säger att MP ”kräver helt öppna gränser och tillgång till full samhällsservice med bostäder och ekonomi för alla som kommer hit”. Det är vad MP:s partiprogran förmedlar. Mot denna ideologi polemiserar Arnstberg/Sandelin skarpt. De säger: visst ger öppna gränser möjligheter för vissa. Men det är fel väg att gå anser de; man bör istället ha ett mer långsiktigt fokus på hur välfärdssamhällena ser ut och fungerar. Och här kommer ett vältaligt försvar för att vi i väst själva ska få bestämma om våra samhällens framtid:

”Det är fungerande samhällen med utbildade, disciplinerade och lojala invånare som skapar välstånd. Det är dessa samhällssystem som måste skyddas genom en mer eller mindre begränsad invandring.” Invandring har historiskt i ett land som USA fungerat, men invandring ”kan också presentera sig som en kostnad och ett hot mot det existerande samhället. Den senare bilden dominerar för vår tids välutvecklade länder, också för USA. (...) Det finns i varje samhälle ett antal ”obehövda” och det är där som problemen tätnar: arbetslöshet, bidragsberoende, droger, kriminalitet, våld, etc. Så gott som alla välfärdsstater är i dag rädda för att via invandring rekrytera fler medlemmar till denna kostsamma och olyckliga befolkningskategori. Vi skulle önska att Miljöpartiet hade reflekterat över denna fråga, eftersom de propagerar för fri invandring. Ingenstans hittar vi emellertid ett sådant resonemang inom miljöpartiet.”

Varför? Bland annat för att journalisterna gillar MP, se ovan. MP lever i en skyddad verkstad, fritagen från granskning av media. Media propagerar ju för öppna gränser och mångkultur, kallar illegala migranter för ”papperslösa” och överanvänder begreppet ”flykting” för envar asylsökande. Men de är just det, asylsökande. Flyktingstatus beviljas bara dem som får asyl enligt FN:s Genèvekonvention: ”Bara en tiondel av alla asylsökande som har fått stanna sedan 1980 uppfyller kriterierna för begreppet flykting, som det definieras i svensk lag och internationella konventioner.”

Detta upplyser oss Arnstberg/Sandelin. De vänder sig starkt mot det samhällsklimat som råder med ett extremt massinvandringsparti, MP, som okritiskt gillas av journalistkåren. Ja, det handlar om ett helt massinvandringssentiment, som med religiös glöd antas, omfattas och förs vidare av medias megafoner.

- - -

Arnstberg/Sandelin nämner även att SD är det enda riksdagsparti som är vettigt: ”har svenska politiker från alla partier utom Sverigedemokraterna förlorat sin verklighetsförankring i invandringsfrågor?” Det är med andra ord ingen syrefattig studie Arnstberg/Sandelin skrivit, ingen försiktig diskussion. Det här är skarp polemik mot massinvandring och mångkulturism. Det är gloves off, kan man säga.

MP är helt verklighetsfrånvänt. Det vill inte säga lite i dagens låsta och tabupräglade samhällsklimat. Men MP går längre. Man föreslår ofinansierade reformer för generösare flyktingmottagning överlag: tvinga kommuner att ta emot ensamkommande, återförena somaliska familjer på svensk botten, ge all möjlig samhällsservice till dem som illegalt tagit sig i landet. Allt det där fick de formellt igenom när de gjorde upp med M 2011 men samhällsklimatet börjar nu vända sig emot det hela.

Man frågar sig om MP:s stödpatrull, journalisterna, börjar inse hur kört MP är ideologiskt. Men än så länge spelar journalisterna med och vägrar granska detta vansinnesparti. Man får hoppas att Arnstberg/Sandelins studie i aktuell bok gör slut på MP:s existens i riksdagen. MP är ett tanketomt massinvandringsparti för postpolitiska vänsterister, inget annat. Miljön och vanligt folk har man glömt för länge sedan.

- - -

MP är helt lobotomerat. Arnstberg/Sandelin säger inte det, men de citerar MP:s program där de sägs att kulturer, precis som resten av samhället, är i ständig förändring. ”Det går inte att säga att människor från en viss kultur är på ett visst sätt.” Urvattnad mångkulturism, total nivellering, total utplåning av varje särdrag. Detta är MP:s vison och jag kallar den en suddig vision av helvetet. Och Centern är likadant: öppna gränser, fri invandring och annat vansinne föreslog de i december 2012. Arnstberg/Sandelin nämnder det liksom de citerar DN:s Lena Andersson som anser att migration ska bli en politisk icke-fråga, på samma sätt som varje kvinna har rätt att föda hur många barn hon vill. ”Migration från livmodern” får ju försiggå fritt, varför då inte migration generellt...? Bara en person fri från all känsla för sitt folk, sin historia, sitt land och sin kulturella livsmiljö kan tänka så.

Drömmarna om fri invandring är drömmar, frikopplade från ekonomiska och andra realiteter. Arnstberg/Sandelin visar det på ett förtjänstfullt sätt med sin bok. De visar på ett land, Sverige, där debatten kring en viktig samhällsfråga kringgärdats av tabun och låsningar. Invandring har blivit en grundbult som inte får rubbas för då riskerar tydligen hela samhället att braka ihop – anser sjuklöverpartierna, media och akademi. Men Arnstberg/Sandelin visar med systematisk statistik, nytolkning och annorlunda perspektiv på hur vansinnigt alltsammans är. Som sagt är deras bok ingen försiktig studie, den är ett frontalangrepp på ett tillstånd som varat för länge – ett tillstånd kallat ”massinvandring som frälsningsväg”. Debatten håller redan på att flyttas från invandringen som välsignelse till invandringen som kostnad. Och denna bok kommer förhoppningsvis att bli spiken i kistan på den oskrivna lag som säger att massinvandringen inte för debatteras eller ifrågasättas.

Författarduon gör sitt jobb med fakta, analyser och referat. Men de har även en synnerligen god stil: klar och lättläst, med vassa citat från allehanda källor, och på det en gnutta ironi. Detta är 2013 års hitills mest spännande bok, alla kategorier.

Här är Debattförlagets hemsida med mer info om boken.


Relaterat
USA: en stormakt söker sin roll
Om Nya Tider
Om att flytta från Uppsala till Härnösand
Saker som är
Svenska stories
Tidningsbud: så funkar det

söndag 22 december 2013

Stillhet råder


Det lackar mot jul här vid Västra kanalen.


En viss letargi råder här idag. Det kallas väl även julefrid. "Letargi råder, tyst det är i husen"...

Idag är det söndag.

Man ska ha ett fackeltåg mot rasism i Kärrtorp idag. Jaha. Jag får lust att säga: hallå, 1996 ringde och ville ha sin manifestation tillbaka... Sverige är ett av jordens minst rasistiska länder. Detta är bara en maktdemonstration av PK-ismen, en maktfullkomlig ideologi som inte ger sig förrän hela världen är en öken, bara man själva har makten.

Gören därför motstånd mot PK-ismen, bröder. PK-ismen förnekar att svenskar existerar som ett särpräglat folk. Men vi svenskar existerar och har rätt till detta land. Och om vi förlorar denna strid har vi ingenstans att ta vägen.

Men jag har, som läsare av denna blogg vet, känslan av att vi kommer att vinna denna strid. Kärrtorp är bara ännu en Ardenneroffensiv av en desperat regim.

- - -

Jag såg "Star Trek - The Journey Home" igår. Det var fjärde Star Trek-filmen. TV6 har visat även filmerna 1-3 i sammanhanget. Jag tycker de är rätt bra allesammans. Någon filmguru sa att de udda numren var bäst i serien men det stämmer inte alls så långt. Så jag ser fram mot fler Star Trek-filmer på denna kanal.

- - -

Låtar jag lyssnar på nu, för att harmoniera med denna andliga tid på året: temat till "Aguirre, Guds vrede" av Popul Vuh, "Logos, del 1" av Tangerine Dream och "No Quarter" av Led Zeppelin.


Relaterat
PK-ismen: dess natur och själ
EuroCon 2011: sf-festival i Stockholm
Mannaminne
När jag besökte Leningrad 1987
Säbrå kyrka

lördag 21 december 2013

En dikt om en pilgrim


Halleluja.


Härmed en dikt. Den ingår i min samling "Grönt ljus" från 2009. Den lyder:
Jag är en uttröttad pilgrim
som kommer till en kyrka,
lägger sig ner vid altaret och sover.

Sömnen varar en evighet
och i slutet av evigheten
vaknar jag
och träder ut i en förändrad värld.


Relaterat
Grönt ljus
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron
Evola: The Doctrine of Awakening (1943)
Exopolitisk närvaro
Glädje

fredag 20 december 2013

Slaget vid Narva 1700


Edit 2017: nu har min svenska historik getts ut i bokform: "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Härmed en text från 2013 som kom att ingå i den: slaget vid Narva.




Karl XII

Karl XII kröntes till kung i december 1697. Då var han 15 år. Nu hade han envåldsmakten över det svenska rike som dominerade Östersjön. Och grannmakterna trodde att vi var försvagade av att ha en så ung kung så de förenade sig i en pakt; Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland gick samman och förklarade oss krig. Det påminde om 1675 då Danmark förklarade oss krig i en tid av upplevd svaghet. Och på den tiden, 1670-talet, var vi ganska svaga. Vi var dåligt förberedda.

Men det var då det. Nu, inför krigsutbrottet 1700, rådde ett större lugn. Vår armé och flotta var i bättre skick och mobiliseringen fungerade perfekt. Den indelta armén, med ständigt insatsberedda knektar, bestod provet. Karls plan var att slå mot det mjukaste målet först, Danmark. Och man hann knappt stiga iland vid Humlebaek på Själland förrän dansken bad om fred. Sedan vände sig Karl mot Ryssland. Den estländska, svenskkontrollerade staden Narva belägrades av en stor rysk armé under befäl av fransmannen Charles Eugène de Croy. Med sin fältherre Carl Gustaf Rehnskiöld kom Karl till undsättning.




Narva

En svensk armékår skeppades senhösten 1700 till Estland. Karl XII vilade inte på hanen. Han gick till anfall direkt, trots råd, in i det sista, om att avstå från anfall. Svenskarna var framme vid Narva 20 november. Ryssarna belägrade staden Narva med en linje och försvarade denna linje med ännu en, en så kallad cirkumvallationslinje. För anfallet beslöt sig den tjänstgörande ÖB:n, general Rehnskiöld, för ett kraftsamlat genombrott på två ställen av denna yttre försvarslinje. Infanteriet skulle gå i täten för att forcera den stormgrav ryssarna grävt framför linjen; man skulle ta sig över den genom att slänga risknippen, så kallade fasciner i den.

Samtidigt som svenskarnas två kolonner började avancera kom snöyra med hagel som blåste i ansiktet på ryssarna. Detta skymde sikten för deras muskötskyttar och deras artillerister.

Det svenska infanteriet började anmarschen och gav eld på 30 meters avstånd. Så rusade man fram den sista biten, slängde risknippena i graven och bröt in. Försvarslinjen genombröts som planerat på två ställen. Ryssarnas front blev därmed uppstyckad i tre delar. Strid med blankvapen och tillhyggen vidtog. Ryssarnas högerflygel gav vika och trycktes ner mot Narvafloden. Ryssar försökte fly över bron, men den brast av vikten av de tusentals flyende. Många drunknade eller frös ihjäl i vattnet.




Resultatet

De ryska officerarna i Narvaslaget var inhyrda tyskar. Det ryska manskapet ogillade dem. Nu, när det började gå dåligt, slog man helt enkelt ihjäl dem. När detta och högra flygelns sammanbrott uppdagats för de Croy beslöt han att kapitulera. Under tiden plundrade svenskarna de ryska förråden på mat och brännvin. Man hade hungrat under marschen till Narva och nu befann man sig plötsligt i Schlaraffenland. I mörkret började Livgardet av misstag beskjuta Dalregementet. Vissa förluster leds innan dalmasarna lyckades få sitt spel att spela en svensk marsch. [Bengt Liljegren, "Karl XII", s 92]

Kvar att besegra var den ryska vänsterflygeln. Efter ytterligare strider valde även denna att ge upp. Då var klockan två på natten.

Belägringen av Narva kunde hävas och den svenska armén kunde gå i kvarter. Enligt uppgift var ryssarna i detta slag omkring 33.000 man mot svenskarnas cirka 10.500. Det var underlägsenhet 1 mot 3, vilket inte är så dåligt då man enligt boken ska ha överlägsenhet i minst 2 mot 1 då man anfaller. Och enligt samma bok ska man heller inte slåss när det är vinter; sedan 30-åriga kriget hade svenskar dock för vana att slåss på vintern om det fanns möjlighet till seger. Man kan säga att Karl bröt mot regeln om numerär överlägsenhet på samma sätt som U. S. Grant vid Fort Donelson 1862 och Rommel vid ankomsten till Nordafrika 1941: bättre att vara igång och överraska med det man har än att vänta ut i och för sig behövliga förstärkningar, eftersom inget överträffar en taktisk seger. Vitesse, vitesse, de l'activité som Napoleon sa: det är den operationella taktiken som vinner slag.




Relaterat
Åselememoarer
Lumpen
Gustaf Cederström: "Narva" (1905)

torsdag 19 december 2013

Idag är det torsdag. Hela dagen


Jodå.


Jag sitter vid min dator. Datorn står på ett bord. Bredvid bordet står en bokhylla. I den hyllan ser jag Lars Holger Holms "Provinsen". Det är en sedelärande berättelse om liv i Sverige idag. Jag har bara börjat läsa den, kanske läser jag ut den någon dag.

Intill den boken står samme författares "The Owls of Afrasiab". Den har jag inte ens påbörjat. Den utspelas i det gamla Konstantinopel.

Idag är det torsdag.

Jag såg på TV igår. "Celebrity Masterchef". Det är kul. Amatörer duvas i kokkonsten. De saknar systematik men har motivation.

Den serien går på Kanal 8. På samma kanal brukade jag följa "The Mentalist". Det är en kriminalserie. Men jag har slutat följa den numera. Man får helt enkelt nog av blodiga lik efter ett tag. Inte så att jag är emot det. Det flyter ju blod även i mina böcker. Men av denna TV-serie har jag fått mitt lystmäte.

Jag läste Thomas Nydahls "Solitär i nyspråkets tid" nyss. Jag fick den som gåva, och med försäkran att jag inte behövde recensera den. Bra, då ska jag inte göra det...! Nåja, jag har meddelat författaren att jag gillade boken: en omärklig märklig bok, en stilmässigt högtstående bok, en bok med tonträff. En bok om allt och inget: författarens vardag och reflektioner om samtiden lyfts till arketypiska, tidlösa nivåer. Ja så var det faktiskt. Mer info om boken här.

- - -

Idag är det torsdag. Folk på nätet tycks tro att diktatur väntar om hörnet. Men det har vi ju redan. Våld och repression då...? Jag tror det mest är buzz. Jag menar OK, bombdådet i Arlöv var verkligt, ett vidrigt dåd, men i övrigt tror jag inte på fler sådana dåd. Det harmonierar inte med tidsandan. Bemärk: kriget i Syrien kvarstår på låg nivå, det blev ingen intervention. USA tycks vara inställda på att låta Assad sitta kvar. -- Det blev inget nytt Libyen av detta, det blev ingen sådan triumf; krig är otidsenligt, det är en fredligare värld än på länge. Och i svensk inrikespolitik kommer allt att förbli på fredlig nivå.

Det är mitt intryck. Och Expressen gjorde bort sig grundligt med sin uthängningskampanj, man misstog sig på folks reaktioner. Folket frigör sig, vänder MSM ryggen och protesterar. Diskret, men med eftertryck, har PK-regimen stött på motstånd från folkdjupet. Denna regim -- MSM och sjuklöverpartiet -- har sett sina bästa dagar.

Expressen har tappat all cred. Den som i fortsättningen ens andas om att länka dit torde inte vara riktigt frisk. Att köpa den ligger förstås inte på kartan och har inte gjort det sedan länge. Expressen är en antivit mindfuck operation som nu tycks ha mött sitt Waterloo. Hur man ska vända det här debaclet förstår jag inte.

I ljuset av allt detta är jag optimist inför utvecklingen, både globalt och lokalt.


Relaterat
Syrien: krigsrisken över för gott
En fredligare värld
Man kallade honom Camouflage
Dynontologi: Priest: texter om frihet
Nydahls nya bok: info
Alnö kyrka, belägen på en ö utanför Sundsvall. På denna Alnön finns en speciell mineral, alnöit. Meddelat som OT.

tisdag 17 december 2013

Jag fyller 48 idag. Najs


Dagens datum är den 17/12.




Jag fyller 48 idag.

Idag för 48 år sedan ploppade jag nämligen ur min moders sköte. Platsen var Vilhelmina BB. När navelsträngen klippts blickade jag frånvarande mot salsbeslyningen, det kalla vita sken som emanerade från takets armatur. Vart hade jag kommit...? Nyss i en varm, vätskefylld livmoder, nu ute i tillvarons kyla...!

Jaja, tänkte jag, man upplever allt och dess motsats...! Jag anpassade mig snabbt till denna nya miljö, klev ner från sängen och gick bort till fönstret. Där ställde jag mig och såg ut över fjällvidden, över Saxnäs och Malgomaj och all världens härlighet. Sedan återvände jag till sängen och la mig och sov i min moders famn.

Under mina 48 år har jag hunnit med en del. Jag har utkämpat och vunnit kalla kriget, jag har gett ut tio böcker, jag har jagats av riksmedia och lite mer. Så nog finns det anledning att fira. Och det ska jag göra, med en Kexchoklad och en kopp grönt te.




Relaterat
När jag jagades av media 2011, sedelärande i skenet av dagens Expressenaffär
Min bibliografi
Åselememoarer
Lumpen
Boklista
Svensk fjällvidd

måndag 16 december 2013

Baudelaire, Nietzsche och Goethe om kreativitet


Halleluja.


Baudelaire sa ju: ”Konstnärlighet är systematiskt återerövrad barnslighet.” Och det tycks vara inspirerat av Nietzsche, som sa: ”A man’s maturity: that is to have rediscovered the seriousness he possessed as a child at play.”

Se även Goethe: ”Geniet är en förlängd pubertet.”

Själv säger jag i ämnet: För att få kreativiteten att flöda, se till att skapa en struktur inom vilken du kan vara fri. -- Detta anknyter till Baudelaires ord om "systematisk barnslighet". Och till Nietzsches antydan om kreativiteten som en "barnlek". Man kan inte bli barn på nytt, men man kan återskapa vissa ramar för barnets kreativitet.


Relaterat
PK-ismen är del i en större konspiration
Hur ska det gå för svenska vecko- och månadstidningar?
Årets vita H&M-modell heter Jennie Runk
Berlin 1990: det fanns bilar och bussar
Buick på gatan
Bild: Arvika

söndag 15 december 2013

Recension: Fribytare i folkhemmet (Engdahl 1979)


Per Engdahl (1909-1994) var en svensk politiker, författare och ideolog. Hans memoarer ”Fribytare i folkhemmet” från 1979 innehåller mycket. Förutom att berätta om sin egen bana som student, skribent och politiskt verksam skissar han vissa drag i Sveriges utveckling från hedenhös och framåt. Han skildrar världspolitik under 1900-talet och han nämner ideologier, han tar upp kulturella aspekter på ditt och datt och han redogör för ekonomi i stort och smått. Han var en lärd figur med förmåga att formulera sig enkelt, men inte simpelt.




Per Engdahl föddes i ett borgerligt hem i Jönköping 1909. Det kan nämnas att han vid 14 års ålder blev funktionellt blind. Men han fortsatte sin karriär som student och politiker tämligen obehindrat av detta. Det säger sig självt att han behövde handledare för vissa saker men i stort levde han normalt. Till exempel som student kunde man på den tiden få sig mycket till livs enbart genom att bevista föreläsningar. Jag gissar att statsvetenskaplig litteratur inte fanns som blindskrift då.

Det var i Uppsala 1935 som Engdahl tog sin fil kand i statsvetenskap. Samma år debuterade han med diktsamlingen "Stormsvept". Politiskt var han emot både Sovjetkommunism och amerikansk kapitalism. Mussolini var den store inspiratören. Den Nysvenska Rörelse som han bildade hade sitt ursprung i en förening bildad i Uppsala 1930. Nämnas kan här att Vägen Framåt startades 1932, en tidskrift där Engdahl ofta medverkade.

Åren 1937-1941 samarbetade Engdahls organisation Svensk Opposition med den svenska radikalhögerns stora, tyskvänliga parti Sveriges Nationella Förbund. SO uteslöts ur SNF 1941 men fortsatte att hoppas på en tysk seger i världskriget. När Tyskland lidit nederlag 1945 marginaliserades Engdahls rörelse, nu kallad Nysvenska Rörelsen. Men den levde vidare som idérörelse. Engdahl hade ett stort kontaktnät, han hade sedan sin tid i Uppsala umgåtts med folk i alla politiska läger, och denna bredd i hans väsen speglas bra i memoarerna. Alltså den ”Fribytare i folkhemmet” som här behandlas. [Begreppet ”fribytare” är lika med pirat, sjörövare, kapare (eng. freebooter).]

- - -

Jag kan inte återge allt som de 380 sidorna skildrar. De är täta på idéer och reflektioner, på originella vinklar liksom på uppgifter om Engdahls liv. Det kan även sägas att Engdahl hade sina kontroversiella åsikter, som stödet för Nazityskland. Det var inte oreserverat men visst var han klart på denna sida och emot boljesvismen. I denna recension tänker jag inte gå in på detta. Istället tänker jag nämna diverse ur boken jag finner intressant.

Den historiska rundmålning som görs i bokens början är intressant. Det talas om Sverige, det talas om nationen, och det talas om nationalismen som kraft. När boken skrevs på 70-talet var nationalismen som värn mot kosmopolitism och internationell kapitalism ett tydligt fenomen, yttrat i befrielserörelser i tredje världen. Engdahl: ”Ser vi oss om i världen av i dag, är det en faktor, som bjärt sticker i ögonen, nämligen nationalismen. Överallt, i Asien, i Afrika, i Latinamerika, gör den sig gällande med en nästan eruptiv styrka. Just i det århundrade, då tänkare, politiker och författare trodde sig ha övervunnit nationalismen ungefär som man övervinner en fördom, tränger den fram som en naturmakt. Det är som ville den inpränta i vårt medvetande, att nationen är en realitet, en ofrånkomlig psykologisk verklighet, som bara den inbliska ointelligensen kan förneka.” [s 7]

För nationalismens radikala sida nämner Engdahl även en viss Sara Lidman (1923-2004), en vänsterförfattare med väldigt hög profil. Hon ska ha uppgett att Nordvietnams frihetskamp hade lärt henne att förstå ”Fänrik Ståls sägner”. Var detta sägs hittar jag inte just nu. Kanske stod det i Engdahlboken ”Det nödvändiga greppet” 2013. Mer fakta om den här.

- - -

I sina memoarer skildrar Engdahl i första kapitlet framväxten av en svensk nation. Han tycker sig se hur de två delar ”varav Sveriges rike är sammankomet, Svealand och Götaland” har sina egenheter. Han ser stenålderns megalitkultur med de så kallade stendösarna på västgötaslätten som spår av goternas intåg, medan Svealandskapen är präglat av indoeuropéerna – samma arier som uppträdde som hettiter i Mellanöstern samt som perser och nordindier längre österut. Arierna överlagrar Europa, kommer med en ny kultur.

Vad ska man säga om detta då? -- Engdahls poäng med detta för Sveriges vidkommande är att svealänningar och norrlänningar har det ariska i sig, en hårdare, mer stridbar kultur medan götalandskapen har en sävligare, mer godmodig typ, ”en idog och lättsam människotyp, full av västgötaknallarnas humor och skåningarnas flegmatiska energi”. [s 10] Ariernas stridsyxefolk ”var människor av en helt annan typ, aggressivare, hårdförare, patetiska, men också humorfriare och känslokallare.” [s 11] Engdahl medger att det är riskabelt att generalisera men han ger exempel på fler dylika skillnader i detta ”Sveriges dubbla ursprung”. Som att svearnas politiska arv är folkligt kungadöme medan götarnas är ”aristokratisk republikanism”. Götalandskapen hade en äldre aristokratisk kultur som sedan förts vidare i sådant som medeltidens ”rådskonstitutionalism” och frihetstidens riddarhusstryda riksdagsvälde, medan sveaarvet visar sig i Vasatidens absolutism och reduktionens karolinska monarki.

- - -

Engdahl berättar om Sveriges politiska liv under 1800- och 1900-tal. Om högern säger han träffande att den traditionella högern under sådana som Harald Hjärne, Rudolf Kjellén och Adrian Molin var ett slags ”historieromantisk reformkonservatism”. Bland annat frammandes hos dem Karl XII:s storhet, men inte naivt som hos Tegnér utan som del i en västeuropeisk offensiv mot Ryssland (Hjärne). Denna högerprofil fick sedan konkurrens av en mer kommersiell riktning, av ”demokratisk liberalkapitalism”. Arvid Lindman (högerpartiledare under 1910-talet) och alla hans efterföljare kan vara symbol för denna högerattityd. Visst fanns sedvanlig nationalism osv i högern även framdeles, men dagens Moderatparti kan sägas vara den logiska slutpunkten för denna krämar- och kapitalistideologi. Den radikala nationalismen övertogs på sin tid av Högerns ungdomsförbund, Sveriges Nationella Ungdomsförbund som sedan blev Sveriges Nationella Förbund, som nämnts ovan.

Vad gäller borgerlighetens mottaglighet för 20- och 30-talens fascism och nazism, för dess idéer om ras, blod och jord, så var i Sverige Bondeförbundet det som var i framkant säger Engdahl. Svenska bondeideologer såg allmogen som en gryende elit, som ”en nyadel av blod och bygd”. Det var framsynt. Det är inte många länder som har en sådan fri bondeklass som vi har; i till exempel Danmark fanns livegenskap länge och väl och i Östeuropa likaså. Tack vare Gustav III:s reformer kunde på sin tid de svenska fria bondgårdarna leva vidare, de blev inte uppköpta av storbönder och storfinans som i till exempel England.

- - -

Som sagt, Engdahl berättar om ditt och datt. Större delen av 1900-talet passerar revy, förutom tillbakablickar som den om den svenska nationens uppkomst. Engdahl har ordets gåva, han tar sig fram ”med stor men lättburen lärdom”. Han är av ungefär samma årgång som Frans G. Bengtsson och Åke Ohlmarks, och likt dem har han stort ordförråd och en tillgång till en rik fond av bildning och lärdom att foga in i narrativet. Men Engdahl är såklart mer ideologisk än dem, han har inblick i nationalekonomi och politik. Och som politiker forumulerar han sig intressant. Ett exempel bland många är hur man i en nysvensk broschyr från 30-talet diskuterade ”folkets radikalisering genom massornas aristokratisering”. Det ger in nuce exempel på den engdahlska stilen. Och på hans idéer: en viss folklighet, men inte en nivellerande sådan som inom marxismen utan en höjande.

I boken nämns möten med figurer som Herbert Tingsten, Olof Lagercrantz, Birger Furugård, Sven-Olov Lindholm, Rütger Essén, Axel Brusewitz, C-G Ekman, Elsa Norberg, Dagmar Cederberg, Nora Torulf, Per Albin, Per Edvin Sköld samt en del figurer i utlandet, som ett möte 1936 med Italiens utrikesminister Ciano. Vid detta tillfälle kunde Engdahl även ha fått möta Mussolini. Men Engdahl måste tacka nej, han hade inte pengar nog för att betala det uppehälle som de fyra dagars väntan på Il Duces ankomst till regionen skulle innebära. Och som hedersman vägrade förstås Engdahl att be om pengar; han sa istället att han måste hem till Sverige för att tala vid ett Nysvenskt möte på Medborgarplatsen. Voilà un homme.

- - -

Mycket kan sägas om Engdahls liv. Men om jag ska nämna en sista intressant sak får det bli denna: under kriget och beredskapen var Engdahl en ofta anlitad talare. Och under vintern 1939-40 var hela landet nationalistiskt. Det var lätt att som nationalist få publiken med sig. Receptet såg ut så här: ”svensk patriotism, sammankopplad med sympatier för Finland, som ibland närmade sig ren identifikation – sådan var stämningen oberoende av vilket parti eller vilken samhällsklass man händelsevis råkade tillhöra.” Sossarna var inte med på detta sentiment i början men de drogs med. Emot det var förstås hela tiden kommunister och marxister.

Att helt reducera Engdahl till en icke-person, så som svensk intelligentia gjort efter 1945 – det går inte. Engdahl är en person man inte kan förbigå när svenskt politiskt 1900-tal ska beskrivas. Han var i en brännpunkt: han diskuterade med alla, han erkände talang i alla läger. Och han var först och främst nationalist, han stod för Sverige etniskt och kulturellt, och det gör att Engdahl ännu idag är aktuell.




Relaterat
Ett rike utan like
Engdahl: Det nödvändiga greppet (2013)
Morgondagens media: stil och attityd

lördag 30 november 2013

Dynontologi (smakprov 3 av 3)


Detta är smakprov 3 i min serie om dynontologi. Temat i detta avsnitt är: viljestyrka.


Index till alla tre smakprov




Man måste som jag sa i förra avsnittet ta makten över sig själv. Man måste vilja det. Och viljan är central i denna lära. En människa som insett viljans makt är kapabel till mycket. Dynontologi är konsten att med viljan skapa förändringar i medvetandet. Genom att ta viljekontroll över tanken spar man mental energi.

Man måste ta viljekontroll över tanken. Man måste bemästra varje tanke och känsla som förekommer i ens inre. Det innebär till exempel att inte låta sig manipuleras av massmedia. De är ju mästare på att manipulera känslor. Att manipuleras av en skönlitterär bok eller en film kan också hända. Det är mindre drabbande för ens väsen, för ens liv som fri individ än att utsättas för massmedias agendor. Men det är ju även så att den konstnär som berättar sin historia med ett minimum av känslopjunk är en bra konstnär. Känsla får finnas, men inte känslomanipulation.

Att bemästra tankar och känslor innebär även sådana som ”bara bubblar upp inom en”. Såsom olösta problem i ens förflutna. Ofta handlar dessa om att man anser sig orättvist behandlad. Då kan man avvärja det ältande som detta kan leda till, genom att förlåta sina fiender och sedan gå vidare. Man behöver inte ens uppsöka vederbörande för detta. Man kan ”i anden förlåta sin fiende”. Man säger inför sig själv: ”Du NN behandlade mig fel men jag förlåter dig.” Därmed frigör man mental energi och kan gå vidare, styrkt.

Man kan på samma sätt, i sitt inre, förlåta dem man gjort orätt. Visualisera personen och recitera mantrat ”hej – förlåt mig – tack”. Visst kan man även söka förlåtelse IRL, men även detta har bäring anser jag. Ty det hela avgörs, som allt annat, i det inre.

- - -

Man måste bemästra sitt inre. Man måste sträva efter klarhet. ”Kan du hålla ditt huvud klart, när alla omkring dig blott irrar – då är du en man, min son”. Detta sade Rudyard Kipling (1865-1936).

Det handlar, kort sagt, om viljestyrka. Frank Herbert säger ju om andlighet, att den ”must remain an outlet for people who say to themselves: I am not the kind of person I want to be”. [Herbert, "Dune", orig 1965, citerat efter NEL:s 1982-utgåva s 480] Detta är dynontologi i ett nötskal. Om du är en person som slösar mental energi på att reta upp dig på småsaker, om du känner dig som ett rov för stridiga tankar och känslor, om du saknar mental styrsel i ditt liv – då kan du formulera vad du istället vill och sedan uppnå det med viljestyrka. Men sätt uppnåeliga mål.

Man måste ta ansvar för den man är. Som människa och individ, som aktör i denna värld, måste man inse vilket ansvar man har. Man måste, som Nietzsche, släppa fram sin vilja till makt – sin vilja till makt över en själv. Har man väl gjort det ska man märka hur mycket enklare vardagen blir. Det finns ingen att skylla på. Man är själv ansvarig för sina handlingar. Man inser likt Franciskus vad man inte kan, respektive vad man kan påverka i sitt liv.




Index till alla tre smakprov




Relaterat
Safranski: "Nietzsche -- tankarnas biografi"
Frank Herbert: "Dune"
Evola: "Ride the Tiger" (1961)
Ekon i gaturummet
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Radiovalkyrian
Eugene von Guérard: "Govett's Leap and Grose River Valley, Blue Mountains, New South Wales" (1873)

fredag 29 november 2013

Dynontologi (smakprov 2 av 3)


Detta är smakprov 2 i min serie om dynontologi, en lära jag skapat. Här handlar det om begreppet "Jag Är".


Index till alla tre smakprov




Ontologi betyder läran om varat, om tillvaron. Ett annat ord för ontologi är metafysik. Alla stora läror har en metafysik, som kristendomen, taoismen, hinduismen och buddhismen. De lär att denna värld, den materiella världen, har en lägre verklighet än idévärlden eller astralvärlden. Härmed dynontologins metafysik. Också den har idén att den materiella världen är mindre verklig än idévärlden. Men den materiella världen är för den skull inte overklig.

Dynontologin i ontologisk mening handlar inte om att fritt spekulera över hur allting är. Dynontologi handlar om bli en ansvarig, fri individ. Syftet med dynontologins ontologi är att förankra sitt sinne i tillvaron och bli en Operativ Kunskapare. Grunden härför är att säga sig själv: Jag Är.

Jag är. Vi alla ”är”. Envar kan säga ”jag är” och nå tillvarons kärna på så sätt. ”Jag är” är svaret på universums gåta. Så enkelt är det. Och så svårt. Men det enkla är svårt som Clausewitz sa.

Ty i begynnelsen (sägs det) var ljus och mörker, tanke och vilja. Och på något sätt förenade sig sedan viljan med tanken. Hur? – Antagligen med hjälp av viljestyrka. Och de två – tanke och vilja – strävade mot ljuset. Och när ljuset nåddes sjöng formeln JAG ÄR ut över kosmos, som därmed skapades. Gud hade uppstått som ett väsen, bestående av vilja och tanke och med ljuset som natur. Och mörkret depolariserades. Även om det tog sin gilla tid.

Man kan säga: Gud hade uppstått, han hade skapat sig själv. Och han levde säll som ett fulländat väsen. Han var tillvaron, Varat, verkligheten. Sedan, för att lära känna sig själv ännu bättre, lät Gud skapelsen ske. Gud strävade efter att uppleva sig själv genom uppdelning, genom separation. Och i den strävan, att utforska alla aspekter av den egna kreationen, inleddes ett steg neråt på den kreationella spiralen. Jag säger ”nedåt”, för i sig själv var ju Gud fulländad. Jämför här vad Shrî Aurobindo säger: ”Existence that multiplied itself for sheer delight of being, plunged into trillions of forms so that it might find itself innumerably.” Så att, för att citera David Wilcock: ”When looking at your face in a mirror, you’re seeing the creator experiencing life through you.”

Men nu som förr kan vi återvända till Gud genom att erkänna det gudomliga ljuset inom oss. Det är Mäster Eckarts ”der Vünklein der Seele”, själsgnistan. Vi är alla ljusvarelser som valt att inkarnera i materiens värld, men med mental höjning, med viljestyrka kan vi komma närmare Gud. Genom att alla säger JAG ÄR stiger vi upp till en högre vibration.

- - -

Således: Gud är. Och han är en. Ett bergsmassiv har bara en topp, till exempel. Tänk på det.

Urgrunden är enhet. Inom central indisk filosofi talar man ju om ”icke-tvåhet”, alltså enhet. Det kallas advaitya. Den eviga, världsomspännande, perenniala filosofin erkänner en urkälla för varat. I ”The Ra Material”, även känd som ”The Law of One”-serien, uttrycks detta som ”all is one and one is all”. Man kan säga: vi återvänder till urkällan, till enheten, leds till ljus och högre verklighet av det gudomliga inom oss – av gudagnistan, se ovan. Detta erkänns av alla abrahamitiska religioner, av hinduismen samt av goda delar av shamanismen och indiancredot (”The Great White Spirit”), så den formella basen för detta tänk är bred. Som sagt: världsomspännande. Ur årtusendes hängivenhet stiger vi alltså upp till en ny högtidlig ära, inte längre styrd av slentrian, tvång och kyrkoplikt, utan av fri vilja.

- - -

”Jag Är”: ett barn kan säga det. Och Gud. Säg därför JAG ÄR och bli Gud, bli ett barn, bli universum, bli allt och ingenting.

”Jag är”: detta är visdomens kärna. Det är ju till exempel så att vi alla försöker definiera oss i vardagen: jag är lärare, jag är kock, jag är far, jag är mor osv. Och med fåfängan inkopplad kan man gå runt och se sig som ett och annat: jag är Sveriges ledande bloggare, jag är Sveriges bäste författare, jag är kungen av djungeln osv. Men allt detta grubbel, detta ständiga definierande av vem man är, motas i grind av Jag Är-utsagan. För Jag Är-utsagan är alltid sann. Den är som Descartes ”cogito, ergo sum” (jag tänker, alltså existerar jag) fast enklare. Det är ju bara två ord. Inte ens i hinduismen finns det en så enkel och drabbande utsaga.

Jag Är: detta är Jesu diktum i Johannesevangeliet, sagt sju gånger. Dessa sju yttranden är: jag är världens ljus, jag är den sanna vinrankan, jag är porten in till fåren, jag är vägen, sanningen och livet, jag är uppståndelsen och livet, jag är den gode herden, jag är livets bröd.

Detta ”Jag Är” är i sig en återspegling av den gudsuppenbarelse som Moses såg i den brinnande busken. Det var Gud som visade sig för honom, sägande: Jag är den jag är (lat. ego sum qui sum, Exodus 3.14). Det är Rudolf Steiner som gjort mig uppmärksam på detta (”Johannesevangeliet”, 1933). ”Jag Är” är utöver det allmängods inom esoterismen. Vi har ju till exempel Guy Ballards Jag Är-rörelse, och vi har sådana som Saint Germain, Jungfru Maria och Gaia sägande ”Jag Är” i olika kanaliseringar.

Det är, kort sagt, de gudsmedvetnas ideella igenkänningstecken: Jag Är.

- - -

Ännu en grundpelare i dyntontologins esoterism är sentensen ”Gud är invärtes i eder”. Denna sägs i Luk 17.20. Det är något jag har som bas i min världsbild. Jag menar, nog kan man bli en Operativ Kunskapare även som buddhist och andlig ateist, men mitt essentiella program har Gud ombord. Jag kan inte tänka bort det ur mitt system. – Gud är invärtes. Det betyder att det inte finns någon straffande Gud. Gud är esoterisk, inte exoterisk; Gud är invärtes, inte utvärtes.

Målet är att bli en differentierad människa, som Evola säger. Det kan även kallas ”en andens aristokrat”. Exakt hur man blir det är svårt att säga i en handbok som denna. Men det handlar kort sagt om att realisera sin gudsnatur; man är inte ”Gud” men man har inom sig en gnista av det eviga, gudomliga ljuset. Tysken Eckart kallade som sagt detta för ”der Vünklein der Seele”, själsgnistan. Om man står framför spegeln och ser Människan, ja då ser man även denna själsgnista anser jag.

Om man ser sig själv i ögonen, ja inte ser man en livlös köttrobot. Man ser en levande varelse, en avbild av Gud. Människan är mer än ett djur, hon är en gud i vardande.

Jag behöver ingen präst som förmedlar länken individ-Gud. Jag har Gud inom mig. JAG ÄR.

Detta är kärnan i dynontologins gudsbegrepp. Och därmed inom dess metafysik. Läran om tillvaron (= metafysiken), liksom etiken (hur ska man handla), förenas i utsagan ”Jag Är”. Det kan tilläggas att denna utsaga även utplånar tiden: ty att säga Jag Är är evigt giltigt. För en dynontolog som tar ansvar för sitt liv finns inga ursäkter: inga om eller men, inget igår, inget imorgon. Ansvarstagandet, gripandet av makten över en själv, måste göras nu eller aldrig. Ty det finns bara här och nu.

Ett medvetet jag i ett evigt varande nu, det är Jag Är-insiktens lärdom.

- - -

Här kommer det tredje och sista avsnittet i denna skiss över dynontologin. Där handlar det om viljans roll i sammanhanget.




Index till alla tre smakprov




Relaterat
Eld och rörelse (noveller 2007)
Antropolis (roman 2009)
Drakens spegelbild (essäer 2009)
Caspar David Friedrich: "Der Wanderer über dem Nebelmeer" (1818)

onsdag 27 november 2013

Dynontologi (smakprov 1 av 3)


Jag har skapat en filosofi som heter dynontologi. I tre inlägg ger jag smakprov på det hela. Här är smakprov 1, med en allmän introduktion.




Smakprov 1: Inledning [det inlägg ni läser nu]
Smakprov 2: Jag Är
Smakprov 3: Viljestyrka




Här ges en sammanfattning av dynontologins lära. Detta är min egen filosofi. Det är en etik jag danat. Vad den innehåller ska jag strax berätta. Först lite formalia.

Dynontologi är detta ”en lära för människor i tillvaron”. Det är en praktiskt användbar etik för dig i vardagen. Det är däremot inte någon akademisk avhandling. Det är inte frågan om ”professorsfilosofi för filosofiprofessorer”...!

Vidare så är detta ingen samling regler som ska följas till punkt och pricka. Det är ingen ”ädel åttafaldig väg” eller ”etik-maskin” där allt ska följas slaviskt. Men det är, kan man säga, ett axiomsystem. Läran bygger på vissa axiom som ringar in det hela. (Ett axiom är en obevisbar, irreducibel sats, som ”jag är”, ”det finns bara här och nu” etc.)

- - -

Nåväl. Dynontologi. Denna lära visar hur man kan föra ett smartare och mer energirikt liv – ett liv där man inte slösar sin mentala energi utan hushållar med den, ja kanske även ökar den i processen. Det handlar om att spara mental energi, leva sitt liv strategiskt och höja sig mentalt.

Jag kallar mitt system dynontologi. Det är en handlingens ontologi, handling sedd som grekiskans to dynomenon. Det hela har –ologi som suffix, av grek. logos, ord, system, lära etc (à la mytologi, läran om myter, meteorologi, läran om väderfenomen etc). Jag har i termen ”dynontologi” även velat associera till ontologi som är ”läran om tillvaron” och i den, i tillvarons själva natur, måste all etik förankras. Etik är för sin del ett sätt att besvara frågan ”hur bör man handla”. Dynontologin ställer dock inte upp ett system med regler som ska följas, punkt och slut. Det är istället, som antytt, ett sätt att spara mental energi. Och ontologin i sammanhanget kan summeras i att man säger till sig själv: Jag Är. Den kan även formuleras i satsen ”Gud är inom mig”. I den mån Gud finns så är han en inre andlig kraft, inte någon straffande domare som finns utanför dig (se mer om detta i smakprov 2).

Bägge termerna ”Jag Är” och ”Gud är invärtes i eder” härrör från kristendomen. Men jag är ingen kyrkokristen. I den mån jag är kristen är jag esoterisk kristen inom privatreligiös ram, med inspiration från veda, Evola och mycket annat. Detta speglas i denna bok. Kom inte och säg att jag inte varnat dig.

Vad gäller varningar så är nog dessa befogade...! Jag har nämligen levat med denna filosofi hela livet. Då förstår jag att det kan vara svårt för en nybörjare att mötas av alla dessa exempel, dessa idéer om ”leva på gränsen”, ”bli medveten om att du ska dö” (memento mori), med liknelser från strid, med exempel från mystiska figurer (som Castaneda). Därför säger jag, en gång för alla: du tar till dig denna lära på egen risk. Jag ansvarar inte för följderna. Målet med dynontologin är att bli en fri, ansvarig aktör i ett energirikt liv. Men vägen dit kan vara knagglig för en oförberedd läsare, för en som blir kränkt av krav på att ta makten i sitt liv, för en som blir rädd av att möta idéer om den fysiska kroppens död, för en som ropar ”fascism” om han ser liknelser hämtade ur militära operationer.

Att feltolka dynontologin kan sägas vara frosseri, eng. indulgence. Jag hävdar till exempel att man ska leva på gränsen för att höja sig mentalt. Det betyder inte att galna mentalhöjande akter, som att köra på fel sida av vägen, är godkänt. Ty detta är att gå till överdrift, detta är att frossa i ”mental höjning”. På samma sätt är memento mori en sund insikt, men att älska döden, sova i en kista osv, detta är att frossa i död.

Därtill kan sägas: ett militärt tänk där man höjer sig mentalt genom självdisciplin och viljestyrka, genom att läsa Bhagavad-Gîtâ, ”Metaphysics of War” och ”Der Kampf als inneres Erlebins” – det är dynontologiskt rimligt. Att däremot klä sig i militärkläder, döda folk och smeta sig i blod – det är att frossa i militärmentalitet.

Den som på dessa sätt frossar har missförstått dynontologin.

- - -

Det kan här vara värt att erinra om något jag kallar andligt sunt förnuft. En viss Vivekânanda fick från sin guru Râmakrishna höra: ”Alla gudar är Gud – men dyrka inte tigerguden! Allt vatten är vatten – men drick inte smutsigt vatten!”

Detta andliga sunda förnuft kan en dynontolog behöva. När jag som esoteriker lär ut ett och annat så kan det ju för en oförberedd ande verka konstigt ibland. Som detta ”att leva på gränsen för att höja sig mentalt” – ska det till exempel innebära att ge sig i slagsmål med folk, hoppa i en vintersjö och kämpa för sitt liv...? Dylika saker skulle så klart höja en mentalt i betydelsen öka stressnivån. Men man ska ju inte göra saker som är kliniskt vansinniga, som dessa. Att leva på gränsen som dynontolog innebär saker som att träna hårt, campa i det fria, fotvandra, arbeta intensivt med sådant som inspirerar en, och märka hur man hamnar i trans och utvecklas mentalt av det. Men att till varje pris ”leva på gränsen” bara för adrenalinkicken, det har sin risk. Det är frosseri. Det inskärper jag härmed återigen...!

Med detta torde jag ha möjliggjort för er styra fria från vissa blindskär som dynontologin kan innebära. Och återigen, ni tar till er denna lära på egen risk. Jag ansvarar inte för följderna om du, liksom jag, väljer att bli dynontolog. Jag ansvarar inte för följderna om du väljer att skriva Operativ Kunskap på ditt banér.

- - -

Om du tillämpar dynontologi kan du sägas vara en operativ kunskapare. Den människa som utifrån sin inre ordning lever fri i denna värld, han är en operativ kunskapare som gestaltar sitt liv enligt ontologins idéer. Han är en andens aristokrat, en driven esoteriker, en människa ansvarig för sina handlingar. Med viljestyrka inrättar han sitt liv optimalt.

Man kan även säga: genom att bedriva Operationer uppnår han Kunskap.

Dynontologin har ett antal olika aspketer. Som "Jag Är", varom mer i smakprov 2. Och viljestyrka, varom mer i smakprov 3.

Därtill finns idéer om harmoni, balans och apatia, om att söka vila i handling, om meditationstekniker i övrigt, om vardagliga tips, om aktiv nihilism och mycket annat. Om det får ni kanske läsa någon gång. Här ges, som sagt, bara några smakprov.

Dynontologi handlar i alla fall om att gestalta livet positivt. Jag är operativ kunskapare, jag gestaltar livet, jag höjer mig mentalt – i min vardag, i mitt tänkande, i allt jag gör. Och nu delar jag med mig av mina tankar om detta till andra.

- - -

Smakprovsserien fortsätter här med del 2. I det inlägget är temat "Jag Är".




Relaterat
Dynontologi, smakprov 2: "Jag Är"
Eld och rörelse (noveller 2007)
Grönt ljus (dikter 2009)
Skallet från den kapitolinska varginnan (essäer 2009)
Till Smaragdeburg (roman 2010)
Umberto Boccioni: "Morgonen" (1909)

tisdag 26 november 2013

I morgon börjar en följetong: "Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron"


I morgon börjar en ny följetong här på bloggen. Den ger smakprov på en filosofisk lära jag skapat: dynontologi. -- Edit: här är första delen.




Nyss fick jag en intressant kommentar på bloggen, här. Signaturen anonym skrev vad han ville läsa på bloggen:
För övrigt skulle jag vilja ha fler essäer om tigerritt i Kali Yuga. Evola, Guenon och andra i all ära, men jag skulle vilja se något mer som konkret är anpassat till en vardagsrealitet i det Sverige vi ser idag, ett samhälle genomsyrat av våld och dekadens. Kanske en genomgång av de träningsmöjligheter, fysiska och mentala som står till buds, såsom yoga och meditation. Bhagavad Gita "översatt" till den vardag vi möter varje dag. Boktips, länkar etc. Jag avser inte något urvattnat New Age perspektiv, men ibland känns Evola tung och man behöver en annan infallsvinkel för att ladda om energiförrådet och fortsätta den spännande resa som livet faktiskt ät.
Det där triggade mig att skriva ner huvuddragen i en lära jag gått och filat på ett antal år. Termen för det hela, dynontologi, skapade jag på 90-talet. Det syftar på grekiskans ord för handling, to dynomenon. Och suffixet -ologi antyder dels "lära" (à la meteorologi etc), dels ontologi, som är läran om varat.

Och min filosofi är förankrad i varat. Man kan inte ha en etik som bara består av uppmaningar, "gör det, gör det". Nej, man måsta ha etiken förankrad i ontologin. Som jag. Och Evolas idéer, Bhagavad-Gîtâ med fler andliga texter har.

I tre avsnitt kommer jag att ge glimtar ur min lära -- ur dynontologin, en lära för människor i livet, en självhjälpsfilosofi för den bildade mannen på gatan. Häng med. Det börjar i morgon med del 1, som ger en allmän introduktion.

Edit: här är del ett av de tre smakprov jag ger.




Relaterat
Om en novellsamling
Carlos Castaneda
Bhagavad-Gîtâ: apatia
Camouflage (roman 2011)
Drakens spegelbild (essäer 2009)
Eld och rörelse (noveller 2007)

måndag 25 november 2013

Svenssongalaxen sexårsjubilerar


Denna blogg startades i november 2007. Nu är det, med andra ord, sexårsjubileum.


Denna blogg startades den 22 november 2007. Det var andra tider det. För nu är det 2013.

Denna blogg startades 22/11 2007. Idag är det den 26/11. Jag glömde alltså att ha jubileet på själva födelsedagen. Men vem bryr sig. Bloggen har nu levat i sex år. Den har under sin existens berört sju, snart åtta kalenderår.

Denna blogg har funnits sedan 2007. Ett axplock av inlägg genom åren kunde vara dessa. Det är en viss slagsida åt märkliga aspekter på Sverige, inte kritiska och politiska utan bara intressanta:
. 2007: en titt på TV-huset på Gärdet, inspirerat av bloggaren Hax
. 2008: en samling stories om typer i vårt land
. 2009: en hyllning till bilföretaget Koenigsegg
. 2010: en reflektion över att hantverk inte ska bedrivas för perfekt, perfektionismen får inte härska oinskränkt
. 2011: reflektioner kring Tranströmers Nobelpris
. 2012: ett bildreportage från Mannaminne i Nordingrå
. 2013: om att köpa en blåbärsmuffin på Östermalmshallen
Här har vi alltså ett tvärsnitt av bloggen genom åren. Den ter sig ganska lik över tid: spridda reflektioner över tillvaron.

Men nog har bloggen förändrats en del sedan starten. Bloggen var inte lika polemisk i början. Men det åsido: inspirationen är densamma nu som då. Jag har aldrig lagt upp någon plan för bloggen. Jag har bara haft idén att skriva om det som intresserar mig. Och det har jag gjort sedan hösten 2007. I mixen av ämnen (politik, litteratur, andlighet) och former (noveller, resereportage, recensioner) har sedan något slags själ för denna blogg uppstått.

Men det tar tid att få en blogg att sätta sig. Jag menar: när jag startade Galaxen var jag redan van skribent. Men att få till rätt ton i blogginläggen, i bloggen überhaupt, det tog sin tid märkte jag. Mitt tips för skribenter, även vana sådana, är därför att i bloggen ta ut svängarna lite, vara en aning respektlös. Du skriver inte i MSM, du är en bloggare som skapar profil genom att vara unik. Det finns nog många bra bloggare, folk som "kan skriva" -- men kan de blogga...? Kan de skriva så att folk återvänder...? Där är det stil och personlighet som avgör.

Ungefär som i krogvärlden. Om du har två likvärdiga krogar i en stad, krogar med lika bra mat -- vilken kommer att dra mest folk? Svar: den som har en ägare som förmår sätta sin prägel på stället, yttrat i sådant som att gå runt i salongen och sprida trevnad, stå i baren, göra allt -- allt som förlänar atmosfär och personlighet.

Ty att driva krog och bara laga bra mat räcker inte. Bra mat är ett måste. Men personlighet är också viktigt. Detsamma är det i bloggvärlden. Att skriva vederhäftigt. Och med personlighet. Det är melodin. Och det är det som gör det kul att fortsätta. Det här är inte någon reserv-DN, det här är Svenssongalaxen. Halleluja.

- - -

Galaxen fyller sex år. Det är därför dags att starta upp sexårsverksamheten här på bloggen. Det görs, till att börja med, genom att posta en ny följetong. Info om den kommer snart. Jag kan säga så mycket som att det rör sig om en saklig följetong, ingen fictionföljetong.


Relaterat
Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige
Castanedas värld: en ordlista
Chartres
Den stora konspirationen
Evola: The Doctrine of Awakening (1943)
Bildkälla: Rostsverige

Meningslösa drömmar


Idag är det måndag.




Jag läser i min dagbok för den 30/9 i år:
Dröm härom natten: David Bowie, i clownutstyrsel, i hamnkvarteren, reciterande en nonsensdikt. Och i förrgår drömde jag att jag läste en klippbok av Lars Gustafsson, en sådan där med återgivna tidningsartiklar, essäer och annat. ”Väldigt intressant” tyckte jag, det var bilder i den också, ja stimulerande kreativt. En skön dröm.
Detta var alltså sköna drömmar. Men i stort sett meningslösa drömmar. Nåväl.




Relaterat
Dröm: "Heil dir im Siegeskranz"
En dag i maj
Jag har gjort allt jag velat
Svenska stories
Svensson i årtal

onsdag 20 november 2013

Politisk kamp i en stad i framtiden: fakta om Antropolis


Hösten 2011 intervjuades jag av norska Verdens Gang. VG skrev sedan att jag "... har både en svensk och en engelskspråkig blogg. Det är ett omfattande material på bloggarna. Han har också publicerat flera böcker på nätet. Böckerna framställs som fiktion, men det genomgående temat är att man bygger ett nytt samhälle på spillrorna av ett som är ödelagt." Det sista syftade på romanen "Antropolis".



1. Var ligger Antropolis?

"Antropolis" gavs ut på Etherion förlag 2009. Själva bokens idé fick jag på 1990-talet: jag skulle skildra vår tids ödesfrågor, våra fixa idéer och visioner, alltsammans iscensatt i en stad i framtiden. Förstudierna började: jag funderade över frågeställningarna och planerade intrigen. Man kan säga att jag virtuellt skulpterade staden och dess reella och ideella landskap. Sedan skrev jag boken 2005-2008. Och allt som har med boken att göra blir bara mer och mer aktuellt med tiden tycker jag. Läs följande referat på de frågor som tas upp och döm själva. Du som inte vill ha handlingen spolierad uppmanas sluta läsa här och gå hit istället för att köpa den.

"Antropolis" bakgrund är i alla fall att civilisationen har brutit samman. Man talar om Stormen: det har skett en elementär omruskning av hela samhällstillvaron, allt har gått söderut. Det har krigats och varit interregnum. Mitt i detta föds Jenro Klao i en stuga på landet; vid 17 års ålder ger han sig så ut i världen och ser horribla ting. Han överlever dock och når omsider ruinerna av en namnlös stad. Han bosätter sig i en kyrkoruin och börjar städa upp där så smått. Omsider får han hjälp av en militär, en andlig ledare och en uppfinnare. Man knäcker de kriminella gäng som behärskat staden och får med tiden infrastrukturen i ordning. På uppfinnarens, Gotsis Fripp initiativ byggs gamla bilvrak om till svävare: det är kristallmagneten som gör det. Kristaller blir den främsta energikällan i Antropolis, som man döper staden till.

Så det är år 2164, människan har genomlevt en kris, lämnat materalism, rovdrift och dominans bakom sig och grundat en kultur byggd på samarbete, andlighet och dans. Det förekommer fortfarande tvister i staden, mellan konventionell vetenskap och mer subjektivt grundad new age och intoning; Fripp står för det förra, Elander Lysion, "den andlige ledaren", för det senare. En medlare blir Jenro Klao, berättarjaget, stadens grundläggare; med tiden finner han sin roll som professor i historia på det universitet han grundar. Diverse intriger sker så på bokens 205 sidor men här ska jag koncentrera mig på vissa sakfrågor som tas upp, vissa debattämnen som är aktuella för oss ännu 2011 (jag fick idén till boken i slutet av 1990-talet, skrev den i början av 2000-talet och gav ut den 2009).



2. "Metropolishatarna"

En intressant roll spelas i boken av ett visst sällskap i Antropolis, "Metroplishatarna". De hatar den gamla kulturen, den som nu gått under: Metropolis, inbegreppet för materialism och chauvinism, själva den kultur vi 2011 ännu lever i. Den faustiska kulturen. Sagda sällskap hatar som sagt denna vår kultur, och Jenro Klao bjuds en dag in för att lyssna på ett föredrag där. Det hålls av Bider Praxis, sällskapets ordförande. Denne ger en rundmålning av allt som är dåligt med vår tid, som glashus, maskindyrkan, kulten av rörelse med mera, allt sådant som jag själv skriver under på:
- Vi brukar i denna förening häckla 1900- och 2000-talet [säger Praxis där han står i talarstolen, och nu tänker han fokusera på] vissa pregnanta löjligheter från denna kultur. Som faiblessen för hus av glas: inte många av dessa skapelser överlevde Stormen, ja de strök med i det allra första oroligheterna. Det behövdes inte många salvor från den tidens automatvapen för att ramponera dessa fina, speglande tomhetsfasader...

Praxis började komma upp i varv:

- Metropolis dyrkade maskinen, såg teknik som synonymt med maskinteknik. Man såg människan som maskin: ”Jag robot”, l’homme machine, detta var en sinnebild de aldrig gjorde sig fria ifrån. Sjukdomar botades med metalliska mediciner eller kirurgiska ingrepp, medan intoning på individen, örtmedicin och färgterapi sågs som avarter. Läkaren studerade människokroppen som ett objekt, såg sig aldrig själv i spegeln och sa ”här finns svaret”...

Praxis bytte fot i talarstolen, såg ner i sina papper och fortsatte:

- Metropolitanska sinnebilder, tidstypiska löjligheter i pregnant form. Det var vidare kulten av rörelse, yttrat i tävlingsraseri och rekordjakt. Till och med ätande tävlade man i, ett vanhelgande av brödets sakrament om ni frågar mig.

- Man föraktade stillhet och ro, åsynen av ett fridfullt ansikte. Metropolis’ nyckelord var oro; man dyrkade praktiskt taget denna oro, denna panikångest, stimulerad av ateism och frånvaron av mentalt ankare, av inre trygghet. Man lockades av varje svindel: en meteor träffar jorden och utplånar allt liv, en farsot bryter ut i morgon dag, temperaturen höjs en grad och dränker oss alla, utan pardon. Man försökte stävja denna temperaturhöjning med olika medel, som att sänka hemmatemperaturen en halv grad, sortera sopor och ta trappa istället för hiss – men det var bara självbedrägeri, kryptoreligiös botgöring för ateister. Låt gå för att konsumtionen och energiförbrukningen i Metropolis var onödigt hög, det var en ohållbar lyxnivå – men temperaturhöjningen var oberoende av detta. Den behövdes ju för att stämma människan till en högre vibration, den högre andliga nivå som vi idag befinner oss på.

- Och kosmiska kollisioner har vi ännu inte sett. Jag kan bara säga: vi kommer heller inte att se dem, Gud tillåter det inte... Det blev en paus: harklingar från auditoriet, Praxis som såg upp i taket för inspiration.

- Metropolis i våra hjärtan... Det var något som höll denna kultur tillbaka verkade det som, någon seghet i systemet, någon
immanent sirapstunghet – för det fanns de facto lovande drag, som kristallteknik och nyandlighet, komplementärmedicin och
kommunikationsteknik – men det räckte inte, spelet måste spelas till slut innan bladet vände sig. Vissa kraftlinjer måste löpas ut sedan de påbörjats.

[s 55-56]
Där har ni en civilisationskritik som heter duga. Men det finns mer i "Antropolis", mycket mer.



3. Traditionalism

Huvudpersonen i boken heter som sagt Jenro Klao. Han är professor i historia. Han är stadens kulturella samvete; han håller fanan högt för musiska makter, för bildning och sväng i en kultur som förvisso är bättre än dagens materialism men som ändå lider brist på konstnärlig känsla och romantik. Klao bekämpar bägge fraktionerna i staden, både teknodyrkarna och andlighetsfanatikerna, och han gör det genom att odla sin traditionella kultur, genom att hylla hjältar och dårar från förr, omhulda svunna tiders dikter och sånger. Med sin metahistoria vill han nå en högre syntes av dikt och liv, historia och vetenskap, lust och kval.

En dag tar sig Klao en promenad ut i stadens omgivningar. Mållöst vandrar han över myr och mo tills han når ett berg. Omsider når han en viss gravkammare vilket föranleder ett resonemang om kritisk vetenskap kontra inlevelse, hur tradition och gripenhet ska kunna fortleva i den torra akademiska luften:
Jag [berättar Klao] kom till ett skogsbryn med utsikt över en smärre dalgång. På motsatta sidan reste sig ett berg med en grotta. Aha, tänkte jag, var detta den gåtfulla gravkammaren man talade om, en gammal furstegrav från arkaisk tid...?

Jag såg ut över dalen, njöt av skogens böljegång över landskapet, av bergen som blånade i fjärran och av silhuetten av det närmsta berget, grottberget. Detta Alienor reste en brant sida mot mig, en rasbrant med vresiga klippblock. Kammen betecknades av inte mindre vresiga tallar.

Jag gick mot grottan, en vandring på några kilometer genom sedvanliga impediment som naturbyråkraten säger: diverse hinder i form av klapperstensfält, våtmark och snår. Men jag pinnade på bra, förvisso hade jag intagit en stärkande lunch – och grottan stod strax för min syn, jag gick andaktsfullt fram till den och klev in i dess mörker. Jag hade plockat på mig några torra pinnar på vägen och tände en av dem med min cigarrettändare, vilket gav hyfsat ledljus. Jag tog mig sakta fram över grottgolvet, förbi våta stenar och vattenpölar, och det stod inte länge på förrän jag nådde några trappsteg. Därefter blev golvet torrare och jämnare.

Gången vidgade sig till en sal. Mitt ljus flackade dramatiskt på väggarna. Snart fick jag syn på sarkofagen: en enkel kista av sten med ett lock. Jag drabbades av akut vördnad inför allt. Jag föll på knä och bad till grottans ande, bergets ande, den avlidne fursten, Den store anden, allt...
... ty riket är ditt, och makten,
och härligheten,
i evigheten. Amen.
Jag reste mig och gick fram till kistan. Locket var helt slätt, bar ingen inskription. Så vem låg begraven här? Det visste man inte,
men våra forskare hade sina teorier. Ledande teori var att allt tal om furstegrav et cetera bara var en myt; detta var bara en stenkista i ett berg, förmodligen en förvaringsplats för allehanda bråte. Inget att tala om. Man hade undersökt sarkofagen och funnit den tom, och detta plus en sedvanlig indiciekedja avgjorde saken.

Men inte för mig, så metahistoriker jag var; jag höll dörren öppen för sådant som förtjänade att vara sant. Så för mig var detta en hjältegrav, platsen för stoftet efter en Alexander, en Jeanne d’Arc, en Napoleon eller Marius. Man har helt enkelt behov av storhet, av legender, och kommer någon och bortförklarar eventuell storhet så flyttar ens projektion av detta bara fokus. Den dör inte ut.

Man måste ha fantasi, kan inte bara kapitulera för vetenskapen och låta den styra ens drömmar. Det må vara så att ”den moderna tiden bryter in med sin kritiklusta och omdanaranda”, som ju någon klagade, att bordet städas rent ”från all gammal värnlös tradition, som inte kan ställa fram några grova och konkreta fakta för sin sak”. Men denna förtvivlan måste man komma över; man måste styra förbi och bort till svängigare marker, till vidare perspektiv där ens drömmar kan leva för evigt. Och för mig skulle denna gravkammare för alltid vara platsen för storhet och gåtfullhet, en kristallisering av svunna tiders lust och kval – ett koncentrat av historia, metahistoria i sten. Man skulle alltid kunna komma hit och känna vad den kände, som kom till Kyros’ gravmonument i Pasargade och såg inskriptionen:
O människa, vem du än är och var du än kommer ifrån, jag är Kyros som gav perserna deras imperium. Missunna mig inte detta minnesmärke.

[s 83-85]



4. Antropolitanskt

"Antropolis" skildrar en stad i framtiden, en kultur som drivs samman med gisselslag från vetenskap och tro, som finner en ny väg i en orolig tid. Den visar på vad som komma skall, vad som kommer att gry över världen sedan vår tids materialism och sinnesslöhet spelat ut sin roll och människan vänder ett nytt blad.

Jag försöker profetera, försöker se vad framtiden må bära i sitt sköte. Härmed några citat som in nuce uttrycker det där profetiska som jag ägnar mig åt även på denna blogg, åt det där kristallsiandet som är så kul att ägna sig åt, tendensen att försöka fånga vår tid och vår kultur i pregnanta formuleringar:
Det var ju så att kulturen en dag helt enkelt hade tappat självförtroendet och begått harakiri: ”se hur en tid, hatad av sig själv, begår självmord”... Den metropolitanska kulturen hade kört slut på sitt krut, nått vägs ände. Imperiet föll, alla de vördnadsvärda institutioner varav civilisationen bestått: EU, FN, USA, IAEA, OAS, ASEAN... [s 64]

- - -

Och när jag vaknade i det där templet förstod jag att detta var Antropolis. Eller snarare: detta var ruinerna av Metropolis, på vilket vi skulle bygga vårt Antropolis. Det Stora Babylon var fallet, nu var det dags för Det Nya Jerusalem... [s 15]

- - -

... minnet av förfallstiden började blekna. Detta hade trots allt varit en drabbande kris, ett världsomspännande interregnum i kölvattnet av Imperiets fall. All ordning försvann över en natt och många dog av blotta förskräckelsen.

Men vissa hade överlevt, enstaka ting hade överlevt förödelsen – och jorden besatt liksom människokroppen självläkande krafter, det var ingen total undergång som vissa cassandror och jeremior siat om. Kanske folk i gemen glömde eländet så fort de slutade se dessa dödsfåglar i skyn, så fort de kunde sätta sig i solen med ett moget äpple och gona sig. [s 42]

- - -

[D]et var ett osäkert läge, interregnum och dödsfåglar i skyn, ett Imperium som gått under och lämnat kaos i sitt spår. Men den minskade tryggheten innebar förvisso också ökad frihet: ingen stat, inga skatter, inga påbud...

Civilisationen hade gått all världens väg, städerna var kaputt, men de som levat utanför städerna kunde hanka sig fram. Själv hade jag turen att göra detta – i den gröna stugan på landet, ett bortglömt hörn av världen. ---

Jag lämnade mitt hem en vårdag 2142 och vandrade runt några år i den förfallna civilisationen, lärde mig ett och annat och såg dekadansen, utstod en del faror men klarade mig tack vare en vänlig försyn. Solen sken genom slöjor av rök; det hade förvisso brunnit och mycket hade raserats. [s 13]

- - -

- [V]i kan alla dra vårt strå till stacken, vi skapar själva vårt Antropolis i samklang med högre makter. ”En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt.” Rymdens fullhet omger oss, ett besjälat âkâsha där vi kan flyga fram som andliga rymdskepp, sökande nya världar och nytt liv, susa fram som i ett oändligt äventyr: To seek out new worlds, to discover life, to
boldly go where no man has gone before...
[s 202]



5. Coda

En coda, en sammanfattning kan behövas efter alla dessa citat. Jag skulle kunna citera mer för boken innehåller trots allt mycket som gör att debattera och diskutera. Men det får vänta till en annan gång.

Fler än jag skriver sf och framtidsfiktion. Men i dagens västvärld är jag rätt unik i det att jag inte bara utmålar kaos och smärta utan även visar på rimliga vägar ut, på strategier vi kan pröva nu när materialismen och chauvinismen sjunger på sista versen. Se er omkring, se på Mellanöstern och dess röra, ja redan idag spelas märkliga metropolitanska akter upp därnere med krig och oljedyrkan, intriger och vapenrassel. Än är inte Antropolis' skimmer här men ni kan få se det om ni läser romanen...!

"Antropolis" har förresten recenserats här och där. Till exempel skrev Mats Linder i Nova SF 20/2009 detta: "Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll."




Relaterat
Antropolitansk profil 1: Hadar Lacq
Antropolitansk profil 2: Elander Lysion
Antropolitansk profil 3: Gotsis Fripp
Karl Blechen: Gotische Kirchenruine

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)