torsdag 30 augusti 2012

Bloggen bloggar


Den här bloggen har funnits i fyra och ett halvt år.




Mer än så faktiskt. Den har funnits i fyra år och tre kvartal. Den startades den 22 november 2007. Och nu är det augusti 2012 och augusti är snart slut. Då får jag det till att åldern är gott och väl 4 3/4 år.

Det är väl kul? Jag gillar't i alla fall. Och för att fira denna framskridna ålder har jag gjort ett index över de viktigaste artiklarna. Ni finner det här.

Ni kan även gå till listen överst på sidan och klicka på "innehållsförteckning". Där finner ni samma index, en lista över bloggens centrala inlägg om musik, litteratur, politik och mycket annat i diverse subkategorier, allt upplagt på Galaxen från 2007 till 2012. Några axplock ur det hela finner ni i slutet av detta inlägg, under "Relaterat".

För övrigt kommer Galaxen, om Gud så vill, att fortsätta i samma stil framöver. Inspirationen att uppdatera är god, peppar peppar. Just nu råder lite nyhetstorka tycker jag. Både in- och utrikespolitiskt händer föga. Det är händelser av typen "patrullstrider", de stora operationerna låter vänta på sig. Men jag har för mig att det kommer att hända en del i höst, kanske från mitten av oktober eller så. Det är bara en känsla jag har. Lite mer disclosure som när man i somras erkände Roswell vore på sin plats.

Förutom det märks världens förändring i vad som INTE händer: det är fred. Jag hade tidigare väntat mig att vi skulle ha fullt krig 2012. Men vårvintern och våren visade mig att fredligare tongångar var här. Jag vidhåller vad jag sa i början av augusti:
... Clinton sägs nu vilja ha en flygförbudszon över Syrien. Lycka till madame, men jag tror inte att någon sådan manick blir verklighet. Det gick i Libyen men det kommer inte att gå här. Flygförbudszon innebär bl.a ombasering av NATO-flyg till regionen, det innebär politiska processer för godkännande och det är en rätt omfattande operation. Opinionen i väst är emot dylika insatser. Och Ryssland och Kina är via FN motståndare till varje internationell aktion mot Syrien. Det har de varit från dag 1.

En flygförbudszon är enligt mig en omskrivning för krig och tidsandan är emot nya krigsäventyr. Det är tidsandan! Earth's rearranging, big wheels are turning / look my son, the weather is changing som Massive Attack sjöng 1992. "Hymn of the Big Wheel" hette låten. Det är tidens melodi, inte "Burn baby burn".
Det är fredliga dagar, gott så. Men mer förändring måste till utöver det. Bankmaffian måste pensioneras och ett mindre materialistiskt, mer andlig samhälle måste komma. Kâli Yûga lider mot sitt slut, kosmisk assistans tycks vara för handen, och nu väntar vi på realiseringen av detta.

Så det är lite "väntans tider" nu. Jag medger det. Men som general contents-bloggare behöver man inte vänta på saker att skriva om. Jag kan blogga om vad som helst: bilar, böcker, musik, historia, se index.

Jag väntar på Stora Nyheter men man får inte bli nyhetsjunkie. Jag är inte beroende av MSM för att länka till och kommentera. Galaxen är sin egen värld, en roterande nebulosa i en självskapad rymd. Bloggen har nått kritisk massa nu, det är många som söker sig hit via Google och andra källor, och dem ska jag gärna bjuda på mer i form av recensioner, essäer och kommentarer kring högt och lågt.




Relaterat
På marmorklipporna (1939)
Ambres
Lär dig sanskrit
Moorcock: Wizardry and Wild Romance (1992)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
Svensk säkerhetspolitik
Hur var Hitler
Omslaget till en bok av Michael Moorcock (The Fortress of the Pearl)

onsdag 29 augusti 2012

Wagners "Lohengrin" går på Operan i Stockholm, här fokuserar jag på själva berättelsen och sagan


Wagners Lohengrin hade premiär på Stockholmsoperan i våras. Det var den 7/4 2012. Den går ännu. DN:s Sara Norling har recenserat. Och Horace Engdahl tillade i samma tidning: "Aldrig är Wagner närmare himlen än i Lohengrin". Det är med andra ord en glorifierad opera, en god berättelse med vederhäftigt sagoaktiga inslag. Det hela fungerar på sina premisser. Här tänkte jag återge denna berättelse, den medeltida legenden om Lohengrin som Wagner tog och gjorde opera av. Själva uppsättningen förbigår jag. Jag tänker inte gå och se den. Det är t.ex, som regeln är idag, iscensatt med moderna kostymer. Och det är lite uttjatat tycker jag. Ge oss Wagner-operor med arkaiska kostymer, det blir något för Sagan om Ringen-generationen att gotta sig åt. "Werkstatt Bayreuth" är passé. -- Man kan säga: kudos till den som sätter upp Wagner, han är värd att spelas. Men att se opera är inte riktigt min grej. Jag gillar främst Wagner som mytmakare och berättare. Han tog traditionella legender och gav dem en angelägen prägel, fattbara för den moderna människan – och detta utan att programmatiskt modernisera, så där som dagens operaregissörer tenderar att göra. dn svd

Lohengrin är en traditionell, medryckande saga, ständigt aktuell. Och det är en koncis berättelse, lättare att greppa än samme regissörs Nibelungens ring. Denna Ring har nog sin charm, den har med sina tre helaftonsoperor plus en prolog sant episk bredd. Men Lohengrin är lite mer stringent, den är mer hanterbar. Så härmed något om Lohengrin, dess handling och vad den får mig att associera till.

Men först ska jag kanske säga något om musiken. Mitt favoritstycke ur Lohengrin är i så fall ”Förspel till tredje akten”. Det susar iväg med fart och fläkt, ett briljant orkesterstycke att tralla med i. Det är en symfonisk dikt av det lättsammare, men inte sötaktiga eller överdrivet ombonade slaget. Wagner brukar ju ibland hänfalla åt det. Man kan säga: hans kärna är melodisk, bred och sann men han kan tendera till överproducering och pynt.

I denna Wagneropera gillar jag även brudkören. Den är jämte Mendelsohns brudmarsch den vanligaste giftermålsmusiken. När bruden går upp till altaret, ledd av sin far, spelar man ofta ”Brudkör ur Lohengrin”. Det är Wagners mest kända verk. ”Alla” har hört det.

Operan Lohengrin skrevs och komponerades alltså av Richard Wagner. Den uruppfördes 1850. Det hela öppnar med att en viss drottning, Elsa av Brabant, anklagas för trolldom. Hon vill att man anordnar en tvekamp för att utröna sanningen: ”submit to God’s judgment through ordeal by combat” som Wikipedia skriver. Den ene kämpen blir Telramund, som kommit med anklagelsen och vill bli Brabants nye furste. Elsas förkämpe blir någon hon sett i sina drömmar, och efter att ha åkallat denne anländer en riddare till platsen. Det är en entré man minns: han anländer över en sjö, sittande i en snäcka dragen av en svan... Det är från början en klassisk folksaga detta, Wagner har inte hittat på det. Och kanske är detta på gränsen mellan det sublima och det löjliga, särskilt när det gestaltas på en teaterscen, men i alla fall: man måste våga gå denna Siratbro mellan sublimt och löjligt ibland. Annars åstadkommer man som konstnär inget.

Riddaren som anlänt på snäckan heter Lohengrin. Han säger sig vilja kämpa för Elsa. Han vill även gifta sig med henne, på villkoret att hon aldrig frågar om hans namn. Detta är ett känt sagosinslag från hela världen: en drömmake eller –maka som går med på giftermål på villkor att man inte frågar vem denne är. Till slut ställs frågan ändå. Det finns bland annat i en japansk saga om en snödrottning.

Tvekampen utkämpas. Lohengrin vinner. Elsa och Lohengrin gifter sig. En spännande scen är när Telramund bryter sig in hos de tu under bröllopsnatten för att döda Lohengrin, men resultatet blir att angriparen drar det kortaste strået.

- - -

Svanriddaren lever i lycka med sin Elsa. Till slut bryter hon dock regeln och frågar vem han är. Han svarar att han är medlem i en riddarorden för beskydd av svaga och oskyldigt anklagade. Nu måste han åka. Men samtidigt uppdagas det att makan till Telramund varit den som trollat, det som Elsa anklagats för. Trolldomen bestod visst i att Elsas bror förvandlats till svan, den svan som drog Lohengrins snäcka; brodern återförtrollas nu och återkommer som livs levande människa. Sist ger sig Lohengrin av i snäckan, denna gång dragen av en duva från himlen, ett kristet inslag måhända (heliga Ande som duva förekommer i flera om inte alla evangelier). Vid åsynen av denna avresa faller Elsa död ihop i sin broders armar. Det är ett ”riktigt operaslut”, återigen sublimt på gränsen till löjligt, men för att gestalta en saga som denna på en scen måste man förtäta och släppa fram starka känslor – starka reaktioner som att dö vid åsynen av en snäcka dragen av en duva, på väg till himlen!

Annars är Lohengrin som antytt en lagom opera, väl proportionerad. Det är en hanterlig berättelse, avslutad på en föreställning, inte utbredd på fyra kvällar som Nibelungens ring. Och till skillnad från den finns i Lohengrin inga gudar: det är, anser jag, lättare att skildra människor trovärdigt, gudar på scen kan bli lite pretentiöst. De tenderar alltid att förmänskligas och dras ner i smutsen i modern ram, därför är Lohengrin svårare att förstöra för en modernistisk regissör. Vidare är Lohengrin en saga, en nordisk-germansk saga utan alltför många primitiv-kristna inslag som samme kompositörs Tannhäuser: i denna bes det till Gud och allt slår in, det blommar i påvens stav på magiska sätt. Detta är lika med en primitiv världsbild som inte är så genuint kristen. Lohengrin däremot är sagoaktig fullt ut, symbolismen talar, enkelheten: en ädel riddare dyker upp och räddar utsatta, sedan försvinner han när eden att inte fråga om ursprunget brutits. På vägen har han bekämpat ondskan i form av en svekfull tronkrävare som tror att ändamålet helgar medlen.

Med andra ord: Lohengrin fungerar på sina premisser. Inom ramen för en saga är den trovärdig. Grundberättelsen är inte fördärvad med alltför mycket sentida tillägg. Det är en tidlös berättelse, ägnad att återges såväl som musikteater, film och novell.

Relaterat
Wagners storverk: Nibelungens ring
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Svioner är svear
Ynglingasagan
Rolf Krakes saga

måndag 27 augusti 2012

Ernst Jünger: tiden: reflektioner


Ernst Jünger hade en originell syn på människans utveckling. Han såg särarten i stenålder, bronsålder, järnålder och vår tid. Han såg inte bara utvecklingen linjärt, från "primitivt och dåligt" till "upplyst och bra". Det fanns något gott med varje tid tycks han ha ansett. Viss romantik vidlådde det hela, han vurmade för särarten i flydda tider eftersom så få andra gör det i vår tvärsnittsförlamade modernistvärld. Här återger jag Jüngers resonemang samt reflekterar vidare på det hela med hjälp av bl.a Michael Moorcock.

Jünger utvecklade sina tankar på ett ställe i "Siebzig verweht". Det är dagboken 1965-1996. Exakt var i boken detta står minns jag inte nu. Låt säga att Jünger var katalysatorn för den text ni nu läser.

Om vi då tar och betraktar människans så kallade utveckling, vad kan man då säga? Vi börjar i äldre stenålder. Då lever vi på jakt. Det är näringsfånget. Men vari består vår underhållning då, vår avkoppling? Jo, vi DRÖMMER. För den yngre stenålderns mer utvecklade närningsliv har vi åkerbruk och nu har SAGOR uppstått som andlig odling.

Så kommer bronsåldern. Nu blir det mer patriarkalt och krigiskt, mer ariskt och indoeuropeiskt kan man säga. Strid och rofferi blir ett näringsfång och MYTER uppstår. De handlar inte sällan om boskapsstöld (q v "The Cattle Raid of the Cooleys" hos kelterna, Helios' boskap i Odysséen samt otaliga andra indoeuropeiska boskapshistorier). De handlar om annat också: hjältar, gudar och gudinnor, elementens raseri och allt.

Så kommer järnåldern. Nu blir organiserat krig huvudsysslan. HISTORIA blir den andliga yttringen av detta. Och i denna epok lever vi än. Kanske listade Jünger även atomålder och kristallålder, jag minns inte. Men vi nöjer oss med järnålder som den yttersta epoken.

- - -

Man ska akta sig för att se utvecklingen alltför linjärt. Än idag, i vår moderna tidsålder, drömmer vi som urtidens människor. Och än råder inslag av matriarkat trots att samhället är patrilineärt. Och ännu finns i krigen vissa inslag av ädelmod och heroism även om det är mycket sällsynt. Det är i regel "arbetskrig", krigandet ses som "ett jobb som ska göras".

Jünger sa än mer om dessa utvecklingsfaser. Det var en veritabel tabell där i "Siebzig verveht". Han listade KOMMUNIKATIONSFORMEN för respektive epok:
. äldre stenålder - telepati
. yngre stenålder - hieroglyfer, alltså bildskrift (som i antikens Egypten och i Mayariket; dagens kinesiska skrift är en relikt av bildskrift)
. bronsålder - bokstäver och runor
. järnålder - kursivskrift och trycktext

Jünger listade även respektive epoks RELIGION. Då blir det djurgudar under äldre stenålder, gudar under yngre stenålder, fäder och heroer under bronsålder samt söner och kungar under järnålder.

Det blir en sträng systematik det där. Jag menar, tron på en transcendent Gud, Den Store Anden, ska ha funnits redan under stenålder, detta att döma av vad vissa primitiva folk man stötte på under 1800-talet befanns tro. Så "Gud" är inget sentida påfund. Men som skiss, skelett och allmän orientering tjänar Jüngers mönster bra för alla dessa aspekter från stenålder till idag.

Sdan då: vi går från samlare över jordbrukare till industrialister, vi går från sagoberättare till epiker...? Det sker en utveckling...? Men den stora invändning man göra är: "utveckling" är en chimär, tiden finns inte! Jag tänker här på vad Michael Moorcock sa en gång, nämligen: tid har endast relevans för enstaka människoliv eller kortare perioder av historia. Det kan ha varit i "The Sleeping Sorceress" eller "The Bull and the Spear".

Vad betyder då detta? Att tiden bara har lokal betydelse? Tja, man kan till exempel fängslas av en Napoleons livsöde utan att man prompt måste inordna honom i "upplysningstid, romantik" och annan mumbo-jumbo. Man kan fängslas av honom för vad han tidlöst, symboliskt och arketypiskt representerar: krigaren, revolutionären, galningen om man så vill. Allt detta är fruktbara synvinklar, de ger mer än att - Gud förbjude - se objektet som "en produkt av sin tid". Man kan säga: allt både är och är inte en produkt av sin tid. Men i hur hög grad? Därom kan man tvista. Huvudsaken är att man har förmåga att höja sig från det tidsbundna och kan se det tidlösa, om så bara glimtvis.

- - -

Detta med Napoleon är mitt eget exempel på hur Moorcocks idé kan tolkas. Helt ska man väl inte förkasta begreppet tid; som människor agerar vi dels under påverkan av tiden, dels agerar vi ut ur det tidlösa. Vi är påverkade av det förgångna och samtiden, kanske även av framtiden (man är mån om sitt eftermäle) - men ibland handlar man oförutsägbart, på "gudomlig inspiration". Handlingar som inte går att förklara ur den givna kontexten. Men kanske ur en arkaisk kontext, ur en uråldrig? Exempel: man får lust att som modern människa söka sina rötter, åka hem till susande skogar och sova under bar himmel. Då är det stenåldersmänniskan i en som vaknar. Då kan man sägas vara påverkad av tiden, dock inte sin egen tid.

- - -

Jag har nämnt tidens betydelse för ett enskilt människoliv, hur ens levnad från vagga till graven utgör en helhet. Detta skulle vara ett exempel på moorcocksk "relevant tid". Liksom detta som Moorcock nämnde, tid som relevant för ett smärre förlopp, som en levnadsålder (som Napoleon) eller kanske ett mer avgränsat drama, som, säg, fransk-tyska kriget. Man specialstuderar detta med orsaker, förlopp och följder. Och man kan lära sig rätt mycket på det. Bismarck, Ludvig Napoleon, Thiers och alla andra.

Man inbjuds liksom att studera saker infallsmässigt, inte linjärt, om man avgränsar sig på detta vis. Man fokuserar på en kortare tid och kan ur denna utläsa ALLT: kultur, politik, ekonomi. Det kan vara mer fruktbart än detta ständiga eskatologiska synsätt, där allt efter en paradisisk början får ett syndafall och så blir allt sämre och sämre till Apokalypsen. Eller omvänt: det liberala synsättet då förtryck och ignorans härskar i urtiden och sedan kommer frihet och upplysning, halleluja. Linjära tidsnarrativ tråkar ut mig. Bättre med infall, dans och en känsla av tidlöshet. Att se arketyper inom ramen för tiden, se det tidlösa i tiden, det är idealet.

Bort från strukturerna alltså. Se särarten i varje tid och varje blomma som Jünger. Man kan säga: Napoleon var en genial fältherre - men det var även Alexander - och Grant - och även om Napoleon kan ha läst om en Alexanders fälttåg var detta inte en katalysator för hans egen bana. Napoleon bör betraktas på egna presmisser och Alexander på sina.

Man är som individ påverkad av faktorer - samhälleliga, historiska - men man kan även tänka sig ut ur dem. Ur evighetens synvinkel: sub specie aeternitatis. Det finns bara här och nu; detta är stridsropet för "det obetingade synsättet", må det så gälla ens egen livsföring, historiesynen eller konstsynen eller what have you.

Relaterat
Jüngers liv
Michael Moorcock
Napoleons gräshoppor
Östeuropa - kärnlandet
Krigscykler
Målning: C. O. Hultén

söndag 26 augusti 2012

Födelsedagsdikt: så skriver du den: steg för steg


Många vill ha hjälp med att skriva födelsedagsdikter. Det tror jag mig veta: man vill gratta någon bekant med några klingande rader. Det kan jag förstå. Därför detta inlägg som ger tips och råd i ämnet.




Att skriva en födelsedagsdikt är inte så svårt. Man kan om man vill göra den väldigt kort, som denna:
Om du hör något i luften som surrar
så är det bara jag som hurrar!
Grattis NN på XX-årsdagen.
Det där "NN" betyder såklart att man sätter in gratulantens namn där. "XX" betyder aktuell ålder.

Nåväl, detta var den enkla varianten. Sedan finns det en svårare variant. Den består i att man gör en veritabel sång, företrädesvis med känd melodi. T.ex när min farmor fyllde 75 skrev min mamma en hyllningslåt, en hel episk sång till melodin "Vals ur glada änkan". Första versen löd:
Våren 1904 i april
fick familjen Andersson en flicka till.
Namnet blev Linnéa, invid älvens strand
flickan växte upp, snart var hon konfirmand.
Där har ni allt: rim och klang, sjungbart till känd melodi och unik text. Farmor hette mycket riktigt Linnéa, född 1904 i Åsele invid Ångermanälven. Fler verser fanns men dem minns jag inte. Men de berättade om farmors hela liv med giftermål med Sven, bosättning på Bennyhill, barn och resor osv.

Sedan har vi ju Cliff Richards låt "Congratulations". Där kan man försvenska texten på aktuellt tema:
Vi gratulerar
och celebrerar
Nittstreck Nossnoj som idag blir 35...
Ja, må han leva
inte kverulera
och ha en jätterolig trettifemårsdag...!
Man får tråckla till det om namnet inte passar metriskt. Typ skriva "Våran Kalle som idag blir XX" eller vad man nu hittar på.

Ännu ett exempel på ny text till känd låt har vi här. Det var när jag diktade till min egen ära på 45-årsdagen. Melodin var "Anarchy in the UK":
Årskalas i Svenssonland,
på Storgatan i Härnösand;
45 år, jag kan knappt sitta still,
nu planerar jag för 45 till -
för jaaag
ja vill vaaa
Svensson jag.
Nu har jag visat hur man skriver födelsedagsdikter. Man kan förvisso göra det ännu enklare: man kan sjunga/citera Stevie Wonders "Happy Birthday". Den kan googlas så får ni veta både text och musik. Den har blivit populär på sistone: "Happy birtday to you, happy birthday to you, happy birthday"... Jag gillar den, den funkar bra som alternativ till "Happy birthday to you" från anno dazumal.

Att skriva en födelsedagsdikt, att tota ihop hela texten själv - är det lätt? Man kan säga: antingen kan man dikta eller så kan man inte. Jag kan dikta. Men jag kan inte säga att det är lätt att tota ihop rim osv så att det blir fattbart. Min mamma hade också, som synes, viss talang för det hela. Men återigen, den inledande tvåradingen med "surrar/hurrar" går alltid hem, den kan användas av envar diktsugen grattare som vill ha något snabbt och enkelt att hylla gratulanten med.

Den funkar. Eller ta mitt exempel med Cliff Richards sång, jag tycker den är essensen av födelsedagshyllning. Trallvänligt och med en text som alla något sånär skrivkunniga kan tota ihop utifrån min förlaga. det blir därmed en låt man både kan sjunga om man grattar IRL, eller citera i mail eller brev eller telegram eller på ett paket eller hur man nu väljer att gratulera.




Relaterat
Min debutbok
Eld och rörelse
Camouflage: fri pdf
Årskalas i Svenssonland
Jag föddes i Åsele
Maurice de Vlaminck: "Bogserpåtar på Seine vid Chatou", 1906

lördag 25 augusti 2012

Jas-köpet: märklig storsatsning


Sverige ska beställa 40-60 nya Jas-plan. S och alliansen tycks eniga. Men här håller jag med V: detta är inte försvarspolitik, det är jobbpolitik. FP:s Allan Widman är också skeptisk till detta 50 miljardersbeslut. Jag gissar att denna affär kommer att förhalas tills den rinner ut i sanden. Kontraktet är ju inte underskrivet än, regeringen har bara sagt att detta är målsättningen. svd svd svd svd dn dn ft

Sverige behöver inte dessa Jasplan. Och det finns bättre sätt att gynna industrin än att köpa vapen. Satsa på kristallteknik istället, fredlig teknik. Världen behöver inte fler vapen. Det är slutkrigat.

Att beställa stridsflygplan kan förvisso ge en del spinoff-effekter. Men större spinoff kan fås om man satsar på framåtsyftande, konstruktiv teknik som folk dagligen använder jämfört med spetsnosflyg som inte kommer att användas för mer än övning. Denna affär är ett faustiskt, storstilat projekt i en värld som håller på att förändras till småskalighet och balans. Fred är melodin, inte krig. 2012 har visat på temperaturskiftet för den som har ögon att se med. Hillary Clinton har t.ex inte kunnat trumma ihop det stöd för en intervention mot Syrien av den typ som var så lätt att få till stånd mot Libyen förra året. Världen har förändrats sedan Libyenhistorien, diskret men påtagligt...!

Jas-affären är feltajmad. Vi behöver inte fler Jas. Med det sagt så kan man lyfta på hatten för Saab som konstruerat och byggt planet. Saab och dess ingenjörer har nu som förr min respekt. Att konstruera flygplan kräver precision och har alltid gjort det. Saab grundades 1937, strax före andra världskriget. På den tiden la man t.ex ut beställningar på Hägglunds i Övik, tillverkare av busskarosser. Då tvingades detta företag i sin tur höja sin kompetens.


Den ökade precisionen kom hela Hägglunds till godo. Man fick höjda krav och nya baskravsnivåer att jobba efter. Man fortsatte med karosserna men gjorde sedan även stridsfordon och fartygskranar. Flyget blev en episod för Hägglunds men en fruktbar sådan.

Men jag avviker. Det skulle handla om Saab.

Saab har konstruerat och tillverkat en rad plan. Alla har något som talar för dem, men J 35 Draken tycker jag var imponerande i sin art. Den dubbla deltavingen som gav vissa lågfartsegenskaper parallellt med Mach 2-prestanda: inte dåligt...! Inte dåligt för ett litet land som Sverige att skapa ett sådant plan på 1950-talet. Visst var motorn köpt från England men ändå.

J 35 saknade ännu datorer. Komplexiteten i dubbel överljudshastighet och komplicerade vapensystem krävde sådant, men det kom först med Viggen. Då först fick piloten full koll på systemet, enligt Owe Wiktorin som flög Viggen. Denne förre FV-chef och ÖB var egentligen lite för lång för att bli pilot men han fick visst bli det ändå. Man får inte bli fanatisk när det gäller tumregler.

En annan flygvapenpilot jag skrivit om är Ulf Björkman.

Relaterat
Saab Kliszow
USA kan inte längre kriga som förr
Saab 900
Ballard: Solens rike (1984)
Spengler: Västerlandets undergång (1918)
Bilderna föreställer Saab J 35 Draken och Saab B 18.

tisdag 21 augusti 2012

Dagens on dits 5


Det är den 21 augusti 2012. Massor händer både i Sverige och världen. Det är med andra ord dags för ett nyhetssvep. Här finner ni hela ondits-tråden. dn dn exp svd ft

Jag läser i SvD att ett visst verk av Lars Vilks stoppats. Det är Jämtlands länsmuseum Jamtli som inte vill ha hans verk, ett ospecificerat stycke konceptkonst. Varför? För Vilks ska tala på ett counterjihad-möte i New York 11 september.

Det tycks finnas en regel för Jamtli att dess konstnärer inte får yttra sig fritt, det där som det svenska folkstyret bygger på. I Regeringsformen står det ju: "Det svenska folkstyret bygger på fri åsiktsbildning." Detta gäller visst inte i Jämtland. Men Jämtland lyder kanske inte under svensk lag...? Har de äntligen utropat den där Republiken Jämtland där Evert Ljusberg skulle vara president och H. P. Burman vara riksbard...? Det skulle förklara varför Lars Vilks inte får anlitas av Jamtli.

Om Vilks senaste aktiviteter har jag skrivit mer här. Idag tänker jag på affären Pussy Riot; den får mig osökt att associera till Vilks, en provokatör likt denna ryska grupp. Jag säger till Vilks: du som började med att håna kristendomen, men övergick till att håna islam för att få effekt - skulle du åter få lust att dissa Jesus Kristus, åk till Ryssland. Där ger dina provokationer säkert effekt. Inte så att jag uppmuntrar till hån av kristendomen, tvärtom. Men som konstnärer emellan kan man ju tipsa varandra om var grönbetet finns...!

Bank of England varnade för ekonomisk härdsmälta förra året. Det skriver SvD Näringsliv. Det skedde alltså förra året, 2011. Men i år är allt bra igen...? Lägg av. Dagens ekonomi är ett skämt. Låt oss återgå till riktiga pengar, dvs guld.

Slutligen kommer i DN nya rön om Birka. Denna vikingatida handelsstad var större än man trott. Sedan förr vet man att den var ett sjudande centrum där det såldes smör och hudar och lektes och stojades. Det var ett liv och ett kiv på denna Mälarö: stormän med sina hirdar, slinkor och ärbara fruntimmer, forbönder och sjögeuser, barn och hundar, allt for runt i en gigantisk och kaotisk jazz. Vikingatiden var ett framskridet samhälle, man hade ett utvecklat samhällsliv och hela landet frodades av näringar och driftighet. Sverige levde, trots att man inte berikats till den grad vi idag gjort.

Relaterat
Svenska seder: vikingatiden
Den tidiga medeltidens svenska landskap
Pussy Riot: något för dig Lars Vilks?
Vilks åker västerut
Guldmyntfot: på väg tillbaks

måndag 20 augusti 2012

SvD: omdaning på gång


Det går dåligt för SvD. Självaste chefredaktören Lena Samuelsson säger till branschtidningen Resumé: "Det kommer att krävas kraftiga besparingar." Allt måste göras om, både print och webb. Man frågar sig bl.a hur man ska kunna ta betalt för webb. Frågan är om ens det hjälper. SvD har inte på långa vägar de läsarvolymer som DN har. Det märker jag själv på mina trafikflöden: om jag länkar till likvärdig nyhet både på DN.se och SvD.se så får jag avsevärt fler läsare från DN än från SvD. Men det är väl symptomatiskt för rollen som "andratidning", "alltid näst störst" som SvD haft i det svenska medielandskapet så länge jag kan minnas. dn resumé resumé resumé ft

Minsann: jag ser det hela från min ståndpunkt. Jag läser iofs både SvD.se och DN.se. Men jag är ju bloggare. Random nätläsare tycks välja DN för att få sig sin dagliga morgontidningsdos.

Jag läser både DN och SvD på webben. Jag skulle dock inte betala för dem. Jag vill inte ha papperstidningen. Jag fick nog av papper under min tid som tidningsbud.

Det är inte bara SvD som går dåligt. Alla svenska dagstidningar har problem skriver DN idag. Internet och gratistidningar dränerar läsare från de stora tidningsdrakarna. Alla har svårt att ta betalt för webbtjänster. Och gratistidningar är här för att stanna. Här håller jag med ekonomigurun Max Keiser som 2000 sa att "[e]verything is inescapably going to a price point called free".

Det ser ju illa ut det där. Gammelmedia tappar. Men de lever. Det finns alltid en seghet i systemet, en seghet i folks vanor. Folk (idag iofs ofta = äldre folk) vill ha sin tidning. Jag jobbade som tidningsbud i Uppsala på 00-talet och då noterade man ett och annat. Som att en viss prenumerant av en viss datalista att döma haft sin UNT sedan 1968, årligen och dagligen. Folk har sin tidning dag ut och dag in. Men visst, denna skara minskar. Unga skiter i morgontidningar och tar gratistidningar om de ens bryr sig. Man surfar på nätet och slöläser lite här och lite där.

- - -

Åter till SvD. Den, kan jag meddela, går inte att få hem i brevlådan på morgonen norr om Sundsvall (eller var det norr om Gävle). SvD har sedan några år har gett upp Norrland, de har alltid varit små där och nu är det helt kört. Detalj: en bekant hade svårt att få sin prenumererade DN omställd till sommarstugans brevlåda, Norrlands inland. Få den med posten gick inte heller. Men SvD, som inte har morgondist i Norrland, kunde gladeligen skicka tidningen med posten. Alltså bytte vännen till SvD för gott. Och han tycks ha gillat bytet.

SvD har alltid haft rätt liten upplaga. I Uppsala på mina distrikt (jag jobbade lite här och var, både i city och i närcity) var alltid UNT störst (typ 4-5 buntar per dag), sedan hade DN cirka rejäla två buntar per dag, och sist kom SvD med en liten bunt på 20-30 ex. SvD ökade iofs lite efter omgörningen till tabloid 2000. Men sedan tog DN (och UNT) efter detta format så SvD sackar alltid lite efter.

DN skrev om tidningarnas problem. Nåväl, men det är, vill jag hävda, inga problem för nyhetsförmedling as such. Den är del i det system som heter internet och som jag älskar. Det händer saker i världen och mer är på väg. Nyhetshösten blir, som man säger, intensiv. Och det blir fokus på goda nyheter. Det är bara en känsla jag har.

Relaterat
Tidningsbud: så funkar det
Memoarer
Jakten på Minilorden
Möte med Mannerheim
Harlan Ellison
Bacovern till Castanedas "The Second Ring of Power".

lördag 18 augusti 2012

Normalisering


Mot nygamla världar, det är måttot. Framtiden kommer att vara delvis välbekant, delvis obekant. Det välbekanta ligger i att samhället kommer att normaliseras. Dagens snedvridna debatt kommer att bli mer balanserad och öppen. Extremist- och pariastämplar kommer inte att användas lika frikostigt. Fredrik Reinfeldt lyfte ju de etniska svenskarna i maj. Detta var ett exempel på normalisering av samtalet. En tidigare förtigen folkgrupp väcktes ur sin slummer. Att vädja till de etniska svenskarna torde vara del i den Alliansens framtid han idag ska skissera i sitt årliga Strandvik-tal. Freddes tidigare policy att förneka svenskarnas existens tycks vara lagd på hyllan. Man kan säga: Sahlinismen är död, den ideologi som alltid satte nysvenskar före traditionella svenskar.
SvD: Reinfeldts tal idag
DN om Reinfeldts Strandvik-tal
svd dn




Idag är allt kontroversiellt. Skenbart sunda åsikter som att det bör råda jämställdhet mellan män och kvinnor kallas extrema. Pelle Billing fick den etiketten. Och om man ifrågasätter klimatlobbyn är man en folkfiende. Tonen är hätsk i minsta lilla debatt. Även i Ribbings etikettspalt i DN. Frågan om man ska ha skilda glas för rött och vitt kan ge upphov till ett synnerligen stormigt kommentarsfält...!

Men vi är, som sagt, på väg mot bättre tider. Mycket nya saker kommer, som fri energi, ekonomisk rättvisa och slut med bankirvälde och materialism. Som led i detta kommer tidigare tystade och defamerade röster att ges större plats i samtalet. Sanningen måste fram - om ALLA samhällsproblem. Vi kan inte ha det som idag där invandringskritiker måste vara anonyma och fruka för sin familjs säkerhet om de går ut offentligt med sina åsikter. Så är det. Men dessa förföljda måste också våga lite. De måste ställa sig upp och säga "jag har dessa åsikter, har ni problem med det?"

Den dag man ber åsiktspolisen dra åt fanders är friheten här.

- - -

Det svenska samhället blir sakta men säkert friare. Hela västvärlden är på väg mot glasnost. Det är inte Bush som är USA:s president längre. Det är Obama. Det krigssentiment som Bush skapade är borta. Det går inte att kriga längre. Och det går inte att rasiststämpla ett helt folk. Mona Sahlin verkade parallellt med Bush och jag tycker det är signifikativt. Som jag skrev på Flashback nyss:
2001-2003-sentimentet med 9/11 (mysko händelse), krig mot terror, invasion av Irak och Afghanistan - det har vi lämnat bakom oss. Man kan säga: liksom Bush krigsregim hör till historien så hör Sahlinismen till historien.

Mona Sahlin rumstrerade ungefär samtidigt som Bush. Hon var kanske inte amerikansk på något vis, men hon var krigisk. Hon bekämpade etniska svenskar i ett propagandakrig. Hon dyrkade mångkulturen, hon var svensk- och traditionsfientlig som få. Och min poäng är: ingen svensk partiledare håller på så där längre. Jag tycker det är signifikativt. Tidsandan är på väg att svänga, man kan inte spela de gamla sångerna längre.

Sverige reformeras sakta men säkert, inte av specifika beslut men av tidsandan. Folket har sagt nej, det ser man i kommentarsfält och på diskussionsforum som Flashback. Jag citerade nyss från detta. Detta forum är intressant i sig. Flashback har nämligen blivit accepterat. Det går inte längre att ignorera denna sajt som "en dödsknarkarsajt för ljusskygga element", vilket längre var mainstreamåsikten. Efter Flashback-trådar 2011 med avslöjanden av Terje Hellesös bilder och Markovics Kungabild har Flashback blivit en central aktör som förmedlare av förtigna nyheter, som diskussionsforum för dissidentfall och censur och annat som MSM inte släpper fram. Detta jämte allmänna diskussioner om kultur och media och allt annat gör Flashback till en integrerad, vital del av det moderna Sverige. "Flashback är Sverige" som Catia Hultqvist på DN sa.

- - -

"Vi går mot bättre tider, tro mig, tro mig" sjöng Ulf Lundell på 70-talet. Det är en hjärtevärmande optimism jag gärna för vidare. Tidsandan i år är en annan än förra året. Det har svängt. 2011 kunde man dra med hela västvärlden på Libyensvindeln. I år försöker man i Syrien men det går inte. Assad och Khadaffi må ha tillhört samma kategori maktspelare, men någon gudagiven rätt för väst att gå in och bomba varje land man ogillar finns inte. Eller vad säger ni Makter, ska ni åka och bomba Ryssland nu för att de fängslat Pussy Riot...? En liten Eagle Claw-operation för att frita dem, så som ni försökte i Iran 1979...? Det går säkert bra.

Försök bara. För energin är högre nu, vibrationerna är annorlunda. Det är slut med maktintriger och nollsummespel och dags för ett solidaritetsspel. Ett globalt samarbete på samnationalismens grund.

Allt förändras. Nå, inte allt. Vi är på väg mot en nygammal värld sa jag. En värld som skapas ny i oss, i varje ögonblick. Det är bara att lyssna inåt för att höra de nya melodierna.




Relaterat
Syrien: game over NWO
Dementimaskinen stannar
Bankernas Buddha
Ashtar Command
Den nya eran: samnationalism
Den övre bilden föreställer Härnösand. Den under bilden är Prins Eugens "Jagande skyar".

fredag 17 augusti 2012

CWEJMAN, DEMIRBAG-STEN, BAUHN: för sent och för lite


Pussy Riot är provokatörer. Nu har de fått en replik på sin provokation. Man frågar sig: vad är problemet? Ni ville provocera och ni fick svar. Vad har då Cwejman och gänget att göra med det? Inget direkt, men jag återkommer till det. svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn ft resumé




Affären Pussy Riot: visst är det magstarkt att behöva få 40 års fängelse för att vara regimkritisk. Rättegången har varit tendensiös. Men jag stödjer för den skull inte ett band där en av medlemmarna, i ett tidigare band, hade sex på scen för att väcka uppmärksamhet (Nadezjda Tolokonnikova i gruppen Voina). Och detta är inte att visa respekt för kyrkorummet. Väx upp säger jag. Men Pussy Riot är mediaälsklingar för att de kritiserar Putin, som är traditionalist och emot det globala bankirväldet.

Putin är nationalist. Och det är farligt det. Nationalismen ska motarbetas, dag och natt. Ett visst toppmöte på 60-talet sa ju: "Nationalism is dangerous." Varför då om man får fråga? Är det kanske för att folk som vurmar för sitt land och sin historia är svårare att leda än rotlösa människor som ser upp till dagens politiker för nya lyckoprojekt? Är den historiskt medvetne alltför svår att slå blå dunster i ögonen på när det ska idkas snällism mot all världens folk på vår bakgård, dvs berikas, eftersom han vet att han redan har en rik kultur? Är nationalisten alltför trygg med sina virtuella vänner i det förflutna, med Bellman och Swedenborg och Gustav III, medan den obildade nihilisten ständigt söker ledning av Pappa Staten?

Säg det. Men något måste det ju bero på att nationalismen så totalt försvann från det svenska samtalet. Nå, den försvann kanske inte. Men 1945 var en skiljelinje. Dessförinnan kunde man officiellt vurma för det traditionella Sverige: "Sjung svenska folk", Grimberg och "Sverige är vårt genom svensk strävan", som Vilhelm Moberg sa 1941. Efter andra världskriget kom en ny stil inom nationalismen, den urvattnades och sökte sina verksamhetsfält inte i det förflutna men i nuet, i internationellt samarbete och FN. Jag formulerade det hela så här nyss:
Rådande ideologi från 1945 till idag har förvisso varit negativ mot traditionell nationalism av typen historievurmande och bugande för tron och altare. Men man har rest nya altare: internationalism, FN-engagemang, vurm för tredje världen...! Olof Palme fick en rad gator och torg uppkallade efter sig sedan han mördats, är inte det storhet så säg? Kanske det: den enda storhet och heroism som är tillåten i vår förflackade tid. Att däremot vara stolt över ”en här som frös och svalt men segrade ändå”, över den svenska bushido som skapade historia vid Breitenfeld och Narva, vid Helsingborg och Lund, det är inte lika comme-il-faut. Att vurma för svenska kyrkobyggnader och de genier som ritade dem, att känna sig gripen av den drift som odlat upp de svenska bygderna, att svärma för gamla tiders kunskapare som Olof Rudbeck, Emanuel Swedenborg och Johannes Buréus, det ses som blott kuriöst. Men att lobotomera sig och lämna allt det gamla bakom sig, att ”upplyst” vurma blott för svenska bragder sedan 1945, som industriella landvinningar och Palmes tête-à-têtes med diktatorer som Nyerere, Castro och Honecker, det ses som höjden av storhet och bildning.
Traditionell svenskhet slängdes på sophögen. Grimberg var passé, nu skulle vi få "Ur folkens liv" med lösryckta essäer, snålhet på fakta och vänsteristisk vinkling. Denna skolbok för mellanstadiet innehöll dock äldre tider, det får man medge; idag vill väl historikerna helst börja med 1889 då fredens sol steg upp över landet i form av socialdemokratin...

Nej, nu spånar jag. Även dagens grundskola har undervisning i äldre historia, det vet jag av egen erfarenhet. Men denna historia är laddad. Och farlig. Tänk om de små liven blir asadyrkare och solkorsmålare om de får sig alltför mycket forntid till livs...? Nej fort fram till moderna tider, där är det enklare att kontrollera narrativet.

Hur som helst är dagens officiella Sverige inte roade av traditionell nationalism. Ska t.ex Frans G. Bengtssons nyutgåva av "Röde Orm" (2012, orig 1941) behandlas är det tagelskjorta på och nålsticksangrepp mot denna hemska traditionalism:
Skriven med en blandning av våldsromantik och våldskomik vimlar den av episoder som handlar om förnedring, människohandel, slaveri och kvinnorov (underförstått: våldtäkt) – även om huvudpersonerna är sällsynt ridderliga. Medkänslan tar föga plats: detta är den sorts historia där en dekapiterad fiendes huvud hamnar i en öltunna och läsaren oroar sig för ölet mer än för det liv som har tagits. Vidare i berättelsens syndaregister: de mänskliga rättigheterna åsidosätts lika flagrant som skadeglatt, och åtskilliga djur skadas under berättelsens gång.
Johan Svedjedal har förvisso nyanser i denna sin kria men andemeningen känns onödigt "in your face". Vi vet redan att traditionell prosa från forntid, skriven av Bengtsson och andra konservativa andar, är Hemska och Innehåller Mycket Som Stör en 08:s estetik. Man får för sig att de helst såge att all gammal litteratur aldrig återutgavs. Tegnér, Sten Selander, Heidenstam, Selma Lagerlöf: farliga saker...! Tysta ner dem, de kan annars gynna SD:s agenda...!

Lagerlöf minsann. Hur kongenialt har hon inte formulerat draget till det förflutna, behovet att ha en klangbotten i flydda tider:
O, sena tiders barn!

Jag har ingenting nytt att berätta er, endast det, som är gammalt och nästan glömt. Sägner har jag från barnkammaren, där de små sutto på låga pallar kring sagoberätterskan med det vita håret, eller från stockelden i stugan, där drängar och torpare sutto och språkade, medan ångan rykte från deras våta kläder och de drogo knivar ur läderslidan vid halsen för att breda ut smör på tjockt, mjukt bröd, eller från salen, där gamla herrar sutto i vaggande gungstolar och, livade av den ångande toddyn, talade om flydda tider.
Vilken panegyrik va. Men en levande sådan, hämtad ur början av elfte kapitlet till "Gösta Berlings saga" (1891). Det förflutna lever, det traditionella Sverige lever. Nationalismen lever. Jag ser den som en trovärdig medspelare i framtidens svenska kultur- och idévärld. I denna tråd har ibland ofta nämnts liberalismens framtid, den borde väl kunna vara ett alternativ till steril mångkultur och samtidigt kunna sätta upp ett skydd mot den vildvuxna nationalismen...? Eller kanske inkorporera den, så som torgförs i Dilsa Demirbag-Stens och Per Bauhns bok från 2010, "Till frihetens försvar. En kritik av den normativa mångkulturalismen". Den inspirerade ju Liberala ungdomsförbundets förre ordförande Adam Cwejman till en vision, med Dog Dylans ord:
Cwejman gjorde Demirbag Stens och Bauhns bok till en bibel i LUF. (...) Vad Cwejman och hans vänner presenterade var något helt nytt i den svenska debatten.

Ideologin de presenterade (...) går ut på att ”konstruera” en liberal plattform, ett par minsta gemensamma kulturella nämnare samt implicit koppla det till svensk, ganska oförarglig etno-historia. Milt uttryck: Midsommar, skolavslutningar i kyrkan, vita studentklänningar, kräftor, allsång, folkdräkter, julskinka och blandäktenskap samt att allt detta paketeras i en svenskt, liberalt, oförargligt, kommersiellt och sekulärt Tetra Pak.
Det låter ju betagande det där. Men inte ens denna jolmiga Ersatz-nationalism räcker för att blidka mångkulturkramare, tror jag. Cwejman och gängets vision är nog too late, too little. Låsningen i den svenska debatten har suttit i för länge. Under tiden har en lödigare, mer sedvanlig nationalism vuxit sig stark i folkdjupet. Folk vill ha sin Herman Lindqvist sitt Ultima Thule, sin "Röde Orm" och sin traditionella jul och midsommar, utan 40 kulturkärringar som säger att detta är en chimär, svensk särart existerar inte, allt har kommit utifrån... Men eftersom nu kurdisk kultur finns, och thailändsk och japansk och indiansk, så finns så klart även svensk kultur. Den är tillbaka nu, den är satt på kartan. Svensk särart och identitet har åter visat sig, trots eller just därför att den propagerats så hårt för andra grupper.

Mångkultur, förstådd som särartstänk som gynnar alla andra folkgrupper i vårt land, medför automatiskt att även traditionell svensk nationalism kommer till ytan. Hur ska ni hantera det då, mediaelit och politiker...? Man frestas säga: nationalismen är tillbaka och ni bad om det.




Relaterat
Ultima Thule
Traditionalism från vänster
Herman Lindqvist
Folkliv och seder i slutet av den hedna tiden
Karl IX
Gustav III:s regim
Leander Engström: "Röttle kvarn"

onsdag 15 augusti 2012

Recension: Möte med Rama (Clarke 1973)


SvD skriver om en förarlös farkost kallad Waverider. Den kan gå sex gånger ljudets hastighet, alltså cirka 6.900 km/h. Tekniken ifråga kan användas till missiler men även passagerarplan sägs det. Det låter som en teknisk spekulation som heter duga. Detsamma kan sägas om vad DN rapporterar idag: man planerar eventuellt att göra Jas Gripen till ett förarlöst flygplan. Det låter spännande. Nu tycker jag iofs inte att världen behöver mer vapenutveckling. Men i alla fall: man måste ha idéer, man måste vara i framkant för att utveckla såväl handfast teknik som för att måla upp fiktiva världar och deras teknik. Härmed mer om dylika spekulationer: om spekulativ litteratur och hur den skiljer sig från mer verklighetsnära realism. Och det, mina vänner, har att göra med tidsandan. Mer spekulationer åt folket, det är min paroll. dn dn dn svd svd




Deckare säljer. Deckare ska det vara. Marknadsmässigt har detta gällt i Sverige tills nu. Nu däremot tror jag science fiction kommer. Sf är mer i synk med tidsandan.

Varför tror jag det då? Jo, så här. Låt mig förklara.

Detektivberättelsen är epistemologisk. Ett annat ord för epistemologisk är kunskapsteoretisk. Detektiv- och kriminalromaner funkar som så att en gåta presenteras, ett brottsfall ska lösas. Detta görs genom att fakta samlas och tolkas. Och på slutet får vi det enda svaret, det rätta svaret. Gåtan löses, brottslingen fångas.

Science fiction-berättelsen däremot är ontologisk. Den sysslar med själva verklighetens natur. Vi möter en gåta som skenbart löses under berättelsens gång men något entydligt, vardagligt svar kan inte ges, eftersom frågor om verklighetens natur är svårare att besvara än de mer konkreta frågor som ställs i en detektivberättelse. Utspelas berättelsen i ett framtida galaktiskt imperium, eller innehåller den aliens, eller innehåller den vad som idag är fiktiv vetenskap, så baseras detta på antaganden om vår verklighet, en annorlunda verklighet än vardagsverkligheten.


Sf-berättelsen har sina inslag av metafysik, inslag som ställer frågan vad som är verkligt. Om vi möter utomjordingar kan man ju fråga sig vad detta betyder för vår verklighet, hur utomjordingarna ser på sin verklighet. Och om, säg, en ny planet seglar in i blickfånget så påverkar det hur vi ser på verkligheten. Och en resa i rymden är inte bara en resa från punkt A till punkt B, den är en resa genom ett psykologiskt landskap vill jag hävda.

Visst kan även realistiska berättelser ställa metrafysiska frågor. Men sf och annan fantastik gör det mer omedelbart. Själva ramarma för berättelserna framtvingar ontologiska ställningstaganden.

- - -

Har jag då något exempel på metafysisk sf? Tja, man kan ju ta Arthur C. Clarkes ”Möte med Rama”. Ett gigantiskt rymdskepp, en kosmisk ölburk, 50 km lång, seglar in i solsystemet. Man sänder ut en expedition för att ta sig in i den. Sedan undersöker man den. Den tycks vara skapelsen av en främmande civilisation; det finns ett kringgående, bandformat hav där inne, det finns en stad på en ö i havet osv.

När denna inverterade värld, denna kosmiska burk är på väg att lämna solsystemet, lämnar expeditionen föremålet och ser det segla iväg i djuprymden. Man har löst vissa frågor om denna artefakt men lika många kvarstår. Det är som verklighetens natur: vi får vissa svar men helheten kan man inte sätta sig och ge EN beskrivning av. Då vore man ju Gud. Men en smärre gud, det är i så fall vad detektivstoryns berättare blir. Han, den allvetande domaren, ger ETT svar, DET ENDA svaret. Sf-författaren åter, han är väl också ett slags gudomlig ceremonimästare men han tenderar att ställa lika många frågor som han ger svar på. Och det är den tidsanda vid är på väg mot: mot nya världar, spekulera över verklighetens natur, låt tusen världsbilder konkurrera. Vi är på väg bort från dualismen: detektiven mot brottsligen, den enes vinst är den andres förlust. Sf, anser jag, kan spela inom holismen: det blir en lek med många verkligheter, en möjligheternas kaleidoskopiska karusellkväll.

All sf ställer metafysiska frågor. Även skenbart realistisk sf får en att fundera. Asimovs galaktiska imperium som inte har några aliens (= osannolikt) inger ändå en känsla av förundran. Och Haldemans krigs-sf rör sig med einsteinska relativitetseffekter, främmande aliens och nya livsstilar. Asimov och Haldeman trycktes båda i John W. Campbells tidskrift Astounding/Analog. Den hade mycken rent metafysisk spekulation, trots sin omvittnat konservativa vetenskapssyn. Det var ingen slump att Campbell blev sf-författare och -redaktör skulle jag vilja säga. All sf värd namnet inger sense of wonder: en romantisk känsla för det sublima. Filosofin börjar i förundran sa Aristoteles.

- - -

Jag har nämnt en viss roman av Clarke. Hur Rama, som artefakten i hans roman kallas, ter sig inuti ser ni på omslaget från den engelska utgåvan. Den bilden ges överst. Sedan är det bilder av den svenska Bra Böcker-utgåvan 1974 med skyddsomslag samt klotbandets rygg.

Clarkes "Möte med Rama" kom annars på engelska som "Rendezvous with Rama" 1973. Men det var inte den första romanen om "gåtfull, jättelik artefakt i rymden". Först var i min bok Larry Nivens "Ringworld" från 1970. Sedan kom Varleys "Titan", Shaws "Orbitsville" och Brian Stablefords "Journey to the Center". Den sistnämnda heter på svenska "Asgårds gåta". Den är inte så bra. Inte Varleys bok heller. Nivens bok är dock excellent. Man kan gissa att han inspirerades till sin kosmiska resa av Clarkes föregående roman, "2001 - en rymdodyssé". Denna film och roman förändrade mycket: inom konst, film och sf, ja även allmänt metafysiskt. Den ställde många ontologiska frågor, precis så som sf ska göra.

Åter till "Möte med Rama". Där möter man alltså en jättelik cylinder som vinglar in i solsystemet, en flera mil lång artefakt som ett gäng astronauter får i uppdrag att kolla in. Väl inne i trumman ser man en öde teknovärld med ett mysko band längre bort, en ring. När cylindern närmar sig solen tinar denna upp och visar sig vara en sjö. Och i sjön finns en stad. Likt hela Rama visar sig staden vara öde, men den bär på vissa överraskningar.


Eftersom cylindern roterar finns gravitation. Han hade koll på de vetenskapliga premisserna, den gode Arthur! Särskilt mycket händer inte i romanen, man bara går där inne i trumman och upptäcker det ena och det andra. Man säger ju: konstnären är som mest närvarande i den öde ateljen, och detsamma gäller för de aliens som skapat Rama. Man frågar sig osökt: om de skapade denna sällsamma artefakt, hur ter de sig då själva? Man får aldrig svaret men frågan ställs implicit på varje sida. Och det är det specifika, ontologiska draget i denna roman. Lika subtil gällande de ontologiska gåtorna var Clarke i "2001".

- - -

Arthur C. Clarke levde 1917-2008. Han jobbade en gång åt finansdepartementet i det merry old England där han fötts, växte upp och gjorde karriär. Departementets arbetstider var 10-5 under vinterhalvåret och 9-4 under sommarhalvåret. Och så tog han körkort en gång i tiden, i Australien, kanske för att det var enklare där pga frånvaro av tät trafik. Men sedan han fått lappen satte han sig aldrig bakom ratten igen, okänt varför.

Clarke var en verklighetsnära vetenskapare jämte all sina skiffyverksamhet. Han kom bland annat på idén till kommunikationssatelliter. Konceptet offentliggjordes i den ärevördiga tidningen Wireless World; den låg på soffbordet hos envar snaggad radioentusiast en gång i tiden. Sedan korresponderade han flitigt med experterna på NASA när det gällde att få veta om flygande mantor kunde leva i Saturnus' atmosfär, när det skulle skickas alienbudskap via etern och så vidare.

Man kunde av detta flitiga kommunicerande med NASA få för sig att han jobbade åt dem. Men då sa Clarke bara: "I don't work for NASA, NASA works for me"...

Clarke slog sig sedermera ner på Ceylon. Där besöktes han en gång av journalisten Börje Crona, med kamera och allt. "Inga bilder" skrek Clarke när han fick se Crona. Men när intervjun var över sa han:

- Ska ni inte ta några bilder?




Relaterat
Clarke: "2001 - en rymdodyssé"
Larry Niven: "Ringworld"
Isaac Asimov
Joe Haldeman
Analog Science Fiction/Science Fact

söndag 12 augusti 2012

Lars Vilks åker västerut


Lars Vilks ska tala på ett islamkritiskt möte i New York i september. Det får han inte för DN. Det är "omdömeslöst och inkonsekvent" får vi veta. Magnus Ranstorp anser i SvD att det är "oklokt". Så låter det i MSM. Man frågar sig: har ni, kära elit, hört talas om fri åsiktsbildning...? Det är nämligen vad det svenska folkstyret bygger på. Det står i grundlagen. Har ni läst den? Den har ändrats en del på sistone men klausulen om fri åsiktsbildning som fundament står kvar. Fria Tider

Mediaeliten anser att Vilks deltagande i ett counterjihadmöte är oacceptabelt. Islam får tydligen inte kritiseras. Vilks säger själv att han inte tar ställning politiskt. Deltagandet på mötet är "del i hans konstprojekt" (Vilks på AB debatt). Men det är skitsnack. Vilks är en politisk konstnär vare sig han vill det eller inte.

Jag skrev om detta idag på Flashback. Det var i tråden "början på ett mediekrig om mångkulturen" på Politik/inrikes. Vilks kan inte själv ta på sig och av sig den politiska rollen som en hatt. Han har den genom att verket "Muhammed som rondellhund" fått politiska konsekvenser världen över. Jag skriver:
Vilks tror sig vara "bara konstnär", det han gör är bara del i konstprojektet säger han. Jag förstår idén med konceptkonst, Vilks' rondellhund har onekligen fått ett eget liv som ett slags konstverk, men i en brännande, aktuell fråga som islams politiska agenda där all form av islamkritik är tabu - där kan man som kreatör inte smita bort i salongen och säga "det är bara konst". (---)

... Vilks [valde] att angripa islam. Han försökte enligt uppgift först att angripa kristendomen. Men ingen reagerade. Då angrep han islam. Fattade han då inte vad han gjorde? Han ville såklart hålla det hela inom det svenska konstlivets ramar och kritisera attityden hos konstkritiker och gallerier, den där salongsvärlden han känner till; han ville kritisera konstbegreppet i sig. Han angrep islam, han valde att göra det. Men att islam och kritik av denna i samtiden är explosiv, i ljuset av revolutionen i Iran, Salman Rushdie, Jyllandsposten mm - det fattade han nog inte.

Han trodde nog inte att han skulle dödshotas för sitt tilltag. Han trodde kanske att han skulle defameras på DN:s och AB:s kultursida, men dödshotet hade han nog inte räknat med. Men nu är det för sent att ångra sig, han måste köra på. "Konstverket" lever ju sitt eget liv. Och det är ett politiskt konstverk vad än Vilks säger. Och med verkets tema kring yttrandefrihet och rätten att slippa dödshotas för att vara blasfemisk så hamnar Vilks ofelbart i ett slags högerläger där man säger ja till yttrandefrihet, ja till rätten att kritisera även icke-kristna religioner och nej till muslimers härjande med mordbrand och blankvapen i konstnärers närhet.
Jag skriver detta på Flashback och jag vidhåller detta. Vilks är en politisk konstnär. Han kan inte välja att vara icke-politisk. Det bestämmer inte han. Verket lever sitt eget liv. Men han har förvisso sina goda sidor. Han tycks vara medveten om att verket lever sitt eget liv. Han vistas i en gråzon likt få andra konstnärer idag. Jag skrev i ett senare inlägg att han ska ha credit för att han inte backade, inte gjorde en pudel, inte ens när han blev dödshotad vilket nog var en överraskning för honom:
Man måste stå för det man gör. Ingen gillar en velpotta. Så i spelet kring detta verk har Vilks fått en del kudos, han har visst stöd i folkdjupet kan man gissa. Få förstår hans kulturstrategiska schackranden men en gubbsturig fan som hötter med yxan mot lönnmördare, det är lite Åsa-Nisse och Kronblom-heroism över detta. Det är Vilks det och jag lyfter på hatten för denna motståndsanda.

Vilks står på sig. Han är ingen 08-fjolla som säger att han blivit missförstådd. Vi har ju sett otaliga pudlar annars gällande mångkultur (aktör X säger något sårande, får media på sig, tvingas till avbön eller varsågod och håll käften för evigt i tigandets land...) Så på den nivån kan man hysa visst gillande för detta projekt i skärningspunkten mellan konst, politik och liv.

Jag må ogilla Vilks teckning, jag har inget till övers för det där urbana smädandet av Muhammed; samtidigt är jag emot politisk islam och motarbetar halalhippies så ofta jag kan. Men i fallet Vilks så stödjer jag hellre honom än muslimska mördarpatruller. Expressens kulturchef Karin Olsson sa något liknande i september förra året. Filantroperna Helle Klein och Kurdo Baksi hade då nyss raljerat över Vilks condition, men Olsson sa att i valet mellan mördare och konstnär ser det märkligt ut om man stödjer mördaren: "Några misstänks ha planerat att mörda en konstnär. Det måste krävas en gränslös cynism för att då ge sig på konstnären."
Vilks är en gråzonsfigur, en som rör sig i oupptäckta länder. Återigen, jag ogillar smädelse och konst som ska provocera. Men han kör i alla fall vidare på den väg han valt. Och det inger viss respekt. DN och Expressen har hittills stött Vilks men hans beslut att tala på detta counterjihadmöte har mött kritik i DN. Själv har jag gått från att anse honom vara en komplett idiot (maj 2010) till ovanstående mer nyanserade bild.

Vilks är en svår nöt, jag medger det. Han svår att placera. Litegrann som jag själv: media stämplar mig som "rasist och Breivikanhängare", högst märkligt. Jag menar, jag bloggar om Breivik och stödjer hans kritik av mångkulturen, men jag tar avstånd från våld. Och jag anser att vita människa ska få finnas. Det är media som är rasister; de är antivita. Men mitt credo är för svårt att karaktärisera för dem, de kan inte göra sig en bild av en indolog som skriver romaner och som är kritisk till PK-väldet; ingen annan svensk författare är ju det...! Det förstår inte den gråzon jag vistas i. Därför driver jag den här bloggen: för att upplysa världen om min världsbild.

Relaterat
Lars Vilks versus Dawit Isaak
Svt.se om mig
Strategiska inlägg
Min svenska historia
Jakten på Minilorden

lördag 11 augusti 2012

Världsläget augusti 2012


Hur går det i Syrien? Det går bra. Det blir inget krig = ingen intervention. svd dn dn dn dn dn ft




Det blir inget krig i Syrien. Det har jag sagt förr. Regimen rensar upp, det är allt. Jag är ingen Assadkramare. Men jag är heller ingen som anser att man bör intervenera i varenda land man ogillar. Därför gläder det mig att Makternas planer på att gå in och rumstrera i Syrien hejdats.

Planerna har hejdats, verkligen...? Jo. Jag menar, visst, USA:s Hillary Clinton åker nog runt i regionen. Nyss var hon i Egypten, nu är hon i Turkiet. Vad uträttar hon då? Jag tror: det blir mest att hon snackar och fikar. Turkiet har t.ex på papperet en stark armé, helt klart, men jag tror sentimentet är emot varje form av större krigsoperation. Ja, varje form av handfast engagemang. Så det blir nog inga avtal med Syriens grannar att de ska slå till mot landet. Detta vore annars vad USA kunde önska, eftersom USA saknar egen vilja och förmåga att kriga i regionen. Mer om USA:s krigsvillighet senare.

- - -

Man strider om det syriska Aleppo. Syriens regim strider mot rebeller i denna nordliga stad. Se här för striderna i början av augusti. Och sedan i onsdags uppges regimens styrkor vara i färd med att jaga bort rebellerna från staden. Vi får se hur det går. Men på det hela blir det nog ingen repris av Libyen: ingen flygförbudszon, ingen FN-blockad. I fallet Syrien motsätter sig ju Kina och Ryssland en FN-aktion. Men, frågar sig vän av ordning, vad gör egentligen det? USA och England agerade ju på egen hand i Irak och Afghanistan? Men USA:s president heter inte längre George Bush. Han heter Barack Obama. Han har en del kvar att bevisa, men han är inte på långa vägar så krigisk som Bush. Det är en annan tidsanda nu. Åren 1996-2003 sägs ha varit de bibliska "sju svåra åren". Och det var mörka dagar med 9/11, krig mot terrorismen och oprovocerade anfall mot Afghanistan och Irak. Ren, rå imperialism. 9/11 var enligt mig fejk, en false flag-operation avsedd för att kunna starta krig, döda, lemlästa och tjäna pengar på de vapen som USA förbrukade. Ren ondska...!

Men den världen har vi nu lämnat bakom oss. USA kan inte längre kriga på den nivå man kunde 2003. Obama medger i nyssnämnda länk att interventionismens dagar är över. Vad som återstår är flyginsatser med drönare och annat. Men inte ens det verkar USA pigga på att sätta in i Syrien. OK, Clinton sägs nu vilja ha en flygförbudszon över Syrien. Lycka till madame, men jag tror inte att någon sådan manick blir verklighet. Det gick i Libyen men det kommer inte att gå här. Flygförbudszon innebär bl.a ombasering av NATO-flyg till regionen, det innebär politiska processer för godkännande och det är en rätt omfattande operation. Opinionen i väst är emot dylika insatser. Och Ryssland och Kina är via FN motståndare till varje internationell aktion mot Syrien. Det har de varit från dag 1.

En flygförbudszon är enligt mig en omskrivning för krig och tidsandan är emot nya krigsäventyr. Det är tidsandan! Earth's rearranging, big wheels are turning / look my son, the weather is changing som Massive Attack sjöng 1992. "Hymn of the Big Wheel" hette låten. Det är tidens melodi, inte "Burn baby burn".

Världen är inte fri än. Men detta år har sett vissa steg i rätt riktning. Jag har bloggat om det. Som detta med Syrien; det blir ingen kuppartad invasion. Och vad gäller vissa andra skumrask som man tidigare förnekat så erkänner man nu sanningen, som i Roswell.

Världen är på väg åt rätt håll. Jag vet det, jag ser det i nyheterna, jag hör det ryktesvägen. Och jag ser det i mina drömmar. Detta drömde jag t.ex natten till fredag:
Jag är ute och går. En person står på en trottoar och talar. Jag ser honom i profil: lång spetsig näsa, stor mössa, bylsig rock. Han säger: ”Även om A och B så är världen på väg mot dåliga tider”. Jag stannar till och säger:

- Nej du har fel, vi är på väg mot goda tider.

Han protesterar. Men jag säger:

- Ska vi slå vad?

Men han vill inte slå vad.

Jag lämnar honom euforisk, övertygad om att vi är på väg mot paradisiska tider.
Detta är min verklighet. Snart är den även din.




Relaterat
Profetia i mars
Strid i stad
USA:s återtåg
Dementimaskinen stannar
9/11

onsdag 8 augusti 2012

"Total Recall": svensk premiär


Filmen "Total Recall" har svensk premiär idag. Radions Kulturnytt har sett den. -- Edit: nu har även SvD och DN recenserat den. dn dn svd svd




Filmen recenseras alltså här och där. Min egen åsikt om den då? Jo, den är påkostad och "snygg" men konceptuellt skitdålig. Man har hittat på en onödig ny framtidsram, deprimerande värdelös. Filmversionen från 1990 med Arnie i huvudrollen låg närmare Dicks original och var mindre störande, mindre pretto.

Så nu övergår jag till Dicks text, novellen "We Can Remember It for You Wholesale" som filmerna ytterst baseras på. Upplägget i korthet: en snubbe i framtiden önskar resa till Mars. Den röda planeten är koloniserad i denna framtid så det är praktiskt möjligt. Men han har inte råd att åka dit. Alltså beger han sig till företagel Rekal som kan implantera falska minnen. Man kan köpa sig minnet av att ha varit på Mars.

Snubben gör det. Men när sinnesfirman sonderar hans psyke hittar de autentiska minnen av en vistelse på Mars däri. Snubben är alltså en hemlig agent som fått minnet raderat av säkerhetsskäl... eller är han? Så fortsätter det hela med fler turer. Man kan säga: Dick matar in poäng på poäng med iskall briljans.

Novellen är en pärla. Dicks bästa format var nog romaner men bland hans noveller är denna skitbra. Jag läste den i samlingen "The Preserving Machine And Other Stories" som kan skymtas på bilden ovan.

Att filma Dick är svårt; böckerna är så fulländade att det är vanskligt att vänta sig underverk när de blir film. Men det kan bli Odödlig Klassiker också. Se på "Blade Runner" från 1982. Den är på vissa punkter bättre än boken. Den tar Dicks iofs märkliga "Do Androids Dream of Electric Sheep" och gör en stilistiskt fulländad mood piece med massor av finurliga detaljer och atmosfär. Dylik atmosfär och scenografiskt djup finns inte i Dicks böcker, inte på samma sätt. Men filmen stämmer med hans vision såtillvida som den skildrar relationer och förkroppsligar vissa existensiella frågor.

Man kan säga: "Blade Runner" har sin beskärda del av ultravåld, men filmens anda tycks mig harmoniera med Dicks credo.

- - -

Jag har skrivit om Phil Dick förut här på bloggen. Här är en översikt över hans bästa romaner och här är ett inlägg om hans naziroman. Generellt om Dick kan sägas att han hade empati, han kunde skildra folk utan att det blev pjunkigt. Han sa sig eftersträva sanning med sin fiktion. Och det uppnådde han. Han såg sanningen, den sanning som säger: godhet finns. Detta skrev jag apropå "Flow My Tears, The Policeman Said" (1974) som omnämndes här:
Det är empati, det är en känsla av godhet som emanerar ur denna roman; Dostojevskij sa att ondska är enkel att skildra, godhet däremot kräver sin man. Jämför till exempel J. G. Ballard som tycks ha tagit fasta på att skildra sin karaktärer med viss kyla, allt för att komma bort från den sedvanliga romanens kletighet, detta att man manipuleras att känna sympati med protagonisterna med billiga knep, "det är synd om honom"...

Någon kallade Ballards metod för "death of affect as an approach to character", och det är en smart strategi, en subtil approach som sätter oss i närmare kontakt med romanfiguren än om han skildrades på traditionellt, inkännande vis. Man fångas till exempel av att följa en Traven på sin atombombsö - men efter alltför lång samvaro med Ballard känns även denna metod lite skral, eller snarare: det saknas något hos Ballard himself, och det är den där känslan av godhet, av balans, av empati. Någon gnutta kärlek kan han väl förmedla...?

Men kärleken, den innerliga livsbejakande känslan, den finns hos Dick vill jag mena. Och man finner den i rikt mått i "Flow My Tears..."; den flödar fram efter hand, sipprar igenom springorna i den hårda diktaturframtid som skildras.




Relaterat
van Vogt
The Man In The High Castle
Dickish
Paranoid science fiction
Katedralbyggare och kritiker
Adams, Dick, Donaldson...
Jim Ballard

onsdag 1 augusti 2012

Strid: verklighet


Striderna om Aleppo kallas "alla striders moder". Det är förvisso en stor stad det handlar om, större än Syriens huvudstad. Damaskus har enligt Wikipedia 1,7 miljoner, Aleppo har 2,1 miljoner innevånare. Det rapporteras att civila drabbas i striderna. Det gör de nog. Men Fria Tider avslöjar idag hur en österrikisk tidning photoshoppat verkligheten. Man har klippt ut civila från en annan bild och klistrat in dem på en härjad statsgata. Går det så går det. Men nu gick det inte, för Fria Tider avslöjade det hela med hjälp av teknikbloggen Gizmodo. dn dn dn dn dn dn ft

Igår skrev jag om striden i Aleppo. Jag diskuterade strid i bebyggelse utifrån en intervju med Bo Pellnäs i SvD. Jag avrundade det hela med en litterär skildring av stadsstridens verklighet. Jag ska göra detsamma idag. I aktuell källa, romanen "Camouflage", finns nämligen en hel del om denna taktiska form. Det följande är ett fragmentariskt kapitel, inget sammanhang finns. Det sammanhang som finns fick man veta i föregående kapitel, som att huvudpersonen Camouflage strider på den gondaviska sidan i kriget Gondavien-Mirotanien. Första krigsåret intog man Mirotanien, nu är man på reträtt, men taktiska segrar går ännu att vinna. Seger åsido är detta vad man bjuds på s 102-105 i filen "Camouflage":


- - -


INDUSTRILOKAL

Man befann sig i en lokal med vajrar som hängde ner från taket, pölar med oljeblandat
vatten och ljus som föll in genom höga fönster. Där fanns även maskiner som stod tysta vilket kunde få en att tänka på raderna:
I de stora fabrikerna
har vi längtat bitterljuvt,
och drömt-drömt-drömt
över kalla maskiner...
Dessutom lägrade här en lukt av fotogen. I bortre änden av denna industrilokal
befann sig nämligen fienden; han hade spillt ut fotogen på golvet för att tända på den, för att därmed vinna tid för reträtt. Dock upptäckte någon hur fotogen rann fram under en dörr och anade fällan; Camouflage beordrade bakåt i samma stund som lokalen
flammade upp i ett eldhav. Plutonen räddade sig men tre brännskadades och två
försvann helt i detta inferno. Sedan kringgicks fabriken ifråga och man försökte skära av fiendens reträtt, men denne kom undan och flydde.



INTRYCK

Camouflage stod på en gata och insöp intrycken: av brandröken från en stridsvagn
halvvägs uppe på en trottoar, av lågor som slickade tornet och av flammor ur en
sidolucka. Det var tysta fasader som blickade ner på honom, raserade hus och
krossmassa på gatan, evigt blå himmel och en värmande sol. Det var som om tiden
stannat:

- en häst som springer lös
- flugor kring ett lik
- en dörr som står och slår, en gardin som fladdrar
- en luggsliten katt som stryker förbi



KASERNER

Bortom en park fick han syn på några ljusröda kaserner. Det väckte minnen till liv, fick honom att bli sentimental över sitt fredsregemente, sin gamla utbildningsanstalt; det fick honom att tänka på revelj i gryningen och tapto i skymningen, lös era uppgifter och parad för fanan. Det fick honom att tänka på utanför ingången, mot kaserngården, truppkolonner på stället, liksom på matsalen, markan, utbildningsgaraget och mobenheten, samt detta att skåda en virvelvind som går över kaserngården, en minitornado, ett sommarfenomen; den rör sig framåt, river upp damm och når slutligen asfalt, och dammet lägger sig.

Ljuva minnen. Men nu var det krig och elände, här och nu: pansar som slirar på
gatsten och gnistor som skjuter ur avgasrör, vittnesbörd om oförbrända gaser – och folk på bakpansaren med sotsvarta ansikten och kalkvita kläder – och en grk på taket till ett hus, sårade som forslas bakåt, en haubits på en bakgård, telefontråd genom kloakerna och en sambandscentral i en ruin.
Strid i stad
i ett land utan namn –
Man hörde ett klagande ljud från ett hus som rasade, liksom dånet från en motor på
högvarv och skränet från kråkor i stora flockar, de hade mycket att festa på denna tid. Men det var inte bara ljudintryck utan också synintryck, som: ksp-band, handgranater och buntladdningar, ögonvitor i smutsiga ansikten, trasiga hjälmöverdrag, en dörr som sprängs upp, soldater som rusar in, solsken genom ett fönster, linoleumgolv, nybonat –



UPPDYKANDE MÅL

Pv-pjäsen besköt uppdykande mål vid en tvärgata två kvarter bort. Man såg fientligt
pansar som passerade, som på en rälsmålbana; det gällde att vara på alerten för målen
syntes bara någon sekund. Man måste även passa sig så att målen inte stannade upp och
sköt tillbaks, vilket kunde hända om detta flankhot upptäcktes.



BACKANAL

Camouflage sa:

”... att bege sig bortom b-linjen, in i de splitterrika miljöerna, bland spränggaser,
taggtråd och bombkratrar, bland fria skottfält, spärreldlägen, bokförda mål och
kolonnbildningspunkter. Att utrusta sig med vinkelskiva, avståndsinstrument, kikare
och kompass och leda eld snart sagt vart man vill, à la höger 100, rätt i sida, ori ett lag, eldsignalering ropa; att patrullera i ett förlovat no man's land, där allt är evigt nytt och ständigt detsamma, jagande mot en ständigt flyende horisont, en hägring, en drömbild...”

Marf sa:

”Bortom b-linjen, bortom F-platsen och bortom Bortom: en flygel som hänger löst,
hänger och slänger som en trasig flagga som någon glömt att hala, glömt att byta ut. Var är fronten? På med hjälmen och in i dimman, automateld som hörs långt borta; framåt, bara framåt...”

Hokum sa:

”Bortom o-platsen, bortom kulminationspunkten: "Bortom alla masker. Bortom
själva dödsmasken" –”

Yrko sa:

”Bortom Bortom. Inom Inom.”

Ärret sa:

”Svart tusch på gul botten, det röda och det blå, fienden och vi, dom och vi.
Astralkroppar som förenas, harmoni, yin och yang...”

Camouflage sa:

”Skelettskott och sår som varar sig, skelettbitar som emanerar tid efter annan.
Splitter i huvudet, livslång huvudvärk. Njurskott, man måste pissa genom en katet.
Bombplan i skyn, fångade i sökarljus, stridsrök och dimma. Pansartorn i granit, stålgrå himmel –”



DÖDA FASADER

Döda fasader, grå himmel och en kråka som flaxar förbi. Lukten av kordit och bränt
gummi.

Han stod på en gata med k-pisten i hand och såg en grupp officerare en bit bort. Han
undrade om han skulle gå fram och fråga dem om läget. Åt ett annat håll såg han sin
ordonnans stå och hänga, och bakom denne, på en tvärgata, låg plutonen i beredskap.

Det var Camouflage som stod där och såg allt detta, vem annars. Man såg även
en jeep parkerad och tomhylsor i rännstenen, samt husfasader som blickade ner över en
park.

Man såg rök dra fram i gaturummet, rök från en brinnande stridsvagn 300 m bort.
Läget var ovisst och allting flöt; var de isolerade och på väg att skäras av? På på väg att bli kringgångna av fienden? Det var reserver och eldställningar, förstahandsmål och andrahandsmål, uppgift att ta röda huset, lastpallar utanför ett varuintag, en företagsflagga hängande död på sin stång –



... PÅ KOMPANINIVÅN

... på kompaninivån ganska överblickbart med stormeld, de sista 200 metrarna,
mineringar bortom ruinen, digra förluster och sätt in kompanireserven. Och för den
hieroglyfiskt lagde ord som "betongsilo", "järnvägsspår", "gunnebostängsel",
"förrådsupplag", "bostadshus", "kontorshus", "cykelbana", "köpcentrum",
"parkeringsplats" –



GRUPPCHEF

gruppchef
divisionschef
troppchef
troppa fanan
parad för fanan
skyldra gevär
doppsko
väbelbricka
laddrambricka



BRINNANDE HUS

- brinnande trähus, svart rök och eldsflammor
- två soldater som går förbi med uppkavlade ärmar, en bärandes en ksp, den andre
bandlådor
- pansarbil på gatan, förarlucka öppen

Var detta kolonntäten, avantgardet, tungan på vågen som höll på att bryta fiendens
grepp? Eller var det en motti, en prisgiven ställning? Det var inte lätt att veta ty allting flöt, läget var ovisst – så det var bara att improvisera, köra på känn och erinra sig saker som att diamanter är gjorda av kol, humlan flyger trots att den inte kan det, jorden roterar runt solen och protein stelnar vid 60 grader.

För övrigt är det väl så att humlan visst kan flyga enligt aerodynamikens lagar, den
gamla uträkningen var bara lite inexakt eller utgick från fel premisser. Så är det.



PRETENTIÖST

Det slår mig plötsligt att det är så lätt att säga "det var"; det blir lite pretentiöst, lite för ontologiskt. Bara Gud kan säga "jag är" eftersom han är varats källa.

Inget "är" eller "var", således. Men kanske så här: det var strid i stad, och det hela representerades av brinnande kolonistugor, militärtält uppslagna på en bakgård, trasiga fasader och moln som drev fram i skyn – och av en container full med små metallbitar, den flög i luften och blev till metallsnö från en himmel av järn, nudge, nudge, know what I mean – och av minröjning, klätterkrokar, stegar och en stormavdelning – och av "sjunde kompaniet tar parken, åttonde skyddar vänsterflanken och nionde högerflanken, tionde är beredd framrycka genom sjunde, genom parken mot ån” –


Här slutar mitt utdrag. Vill du läsa hela romanen, gå hit och hämta pdf:en gratis. För övrigt kan tilläggas att versfragmentet "I de stora fabrikerna"... är från Artur Lundkvists "Svart stad" från 1930.


Relaterat
Camouflage
Krigets metafysik
Mer strid i bebyggelse
Svensk amazon

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)