onsdag 30 mars 2011

Shirley MacLaine: "It's All in the Playing" (1987)


Härmed en titt på en rungande new age-bok. Den är skriven av en klarsynt kvinna och glorifierad guru, nämligen Shirley MacLaine. Hon har många goda poänger i sina skrifter och jag tycker hon är värd att lyssna på.

”Jag valde inte singellivet, singellivet valde mig”...

Detta säger 50-åringen MacLaine i denna bok och det är en av många saker som gör boken läsvärd. MacLaine blir om ni frågar mig bara bättre med åren; hon kvalar ledigt in som en new age-matrona, en karismatisk matriark med en gnutta humor. Kanske saknar hon ett kristet inslag men det gör inget, det får ni ju från mig... MacLaine är, ska vi säga, mainstream-new age, jag är mera kristet new age.

MacLaine blir bättre med åren. Debutens ”The Trouble With Harry” och ”Irma la Douce”, den senare som fransk hora med cigg i mungipan och fulsnygga 50-talskläder...? Ett spelevinkartat rödhuvud...? Nej, utstrålningen är lite för stark. Dessutom var hon vänster och pro-Dem. Men det var normen bland kulturfolk på den tiden. Dessutom: den som inte varit vänster har inget hjärta (och den som inte varit höger har ingen hjärna – och den som inte varit fascist har ingen humor)...

Politiken åsido så kom MacLaine andligt hem i och med ”Out on a Limb”, om andliga realiteter och vänskap med Olof Palme. Den bokens ”Gerry, engelsk politiker” var en täckmantel för Palme, det har hon erkänt nu. Om filmatiseringen av sagda bok berättar så ”It’s All in the Playing” (Bantam Books 1987). För detta filmarbete är det bland annat ett besök i Anderna, denna som det sägs kvinnliga jordiska bergszon jämfört med antipoden Himalaya som är en manlig sådan. Tänk Shamballa och Mount Everest kontra ”El Condor Pasa” och Pachamama. Enligt insatta bedömare går vi nu in i en kvinnlig tidsålder, patriarkatet som varat sedan bronsåldern lider mot sitt slut. Det har varit en god tid men nu får vi ge kvinnorna ökat spelrum – men inte i steril jämlikhetsfeminism utan i sjungande särartsfeminism. Detta speglas i att jordens kundalinienergi, som den senaste epoken emanerat från Himalaya, nu ska flöda från Anderna.

MacLaine är i harmoni med detta energiskifte, både i sitt första besök i Anderna som påbörjade hennes andliga sökande och nu detta återbesök hon gör för filmandet av samma händelser. Man gör även ett återbesök i Sverige hos Sture Johansson och ber dennes kanaliserade ande, Ambres, att spela med – i filmen – via mediet. Inte dåligt. Kolla själv förresten; resultatet kan skådas i filmen ”Ut på yttersta grenen”.

Vi får i aktuell bok diverse andliga truismer serverade. Sanna utsagor som att vi skapar själv våra liv, fri vilja är central. MacLaine är inte precis någon stildrottning men det är trevlig läsning: andlig daning i vardagliga scener, vardagliga för en 50-årig rikisdam åtminstone. Men hon har humor och självdistans. Gotta love her!

Man kan använda sin vilja. Man kan fokusera på mål i livet och ta sig till dem med ren viljestyrka. ”You Can Get There From Here” som en annan memoardel heter. Så enkelt är det, och så svårt. MacLaine lär oss förverkliga denna viljestyrda livsform.

”It’s All in the Playing” är en bra bok för den som vill ha en lättläst introduktion till new age. Den samt ”Out on a Limb” (1983) och ”El Camino” (2001), om en pilgrimsfärd till Santiago de Compostela. Det var i den sistnämna hon avslöjade att ”Gerry” var Olof Palme; hon kunde göra det då eftersom han ju då varit död i cirka 15 år, lagom länge för att yppa en så ”chockerande” nyhet – att de varit ihop.

New age-noveller på denna blogg
"Den sjungande sjustjärnan"
"Kopisten i Babylon"
"Melinas resa"

måndag 28 mars 2011

Jag är inte vemodig


”I saw my world go up in flames” sjunger Anton Carlos Jobim i ”Passarim”. Han låter vemodig. Själv ser jag min egen värld skaka i sina grundvalar (Jasminrevolution, Japantsunami, hotande Hajj) och jag är inte det minsta vemodig eller nostalgisk. Gå under bara, civilisation, försvinn med all din materialism och nihilism. Vad som än kommer efter blir bättre. Och några års interregnum ska vi väl klara. Svält är bara härdande, då får vi chans att verkligen dyrka Gud! Andens makt över materien!

”No more drama” sjöng Mary J Blige i kölvattnet av 9/11 men jag måste göra dig besviken stumpan, nu blir det dramatik så det räcker och blir över. Och det enda sättet är att möta krisen är att bejaka den: ducunt fata volentem, nolentem trahunt. (Ödet skjuter den villige framför sig och släpar den motvillige efter sig.) Dessa Seneca-ord citerade Spengler i slutet av "Västerlandets undergång" och de passar bra även nu, ja särskilt nu: västerlandet går under i höst!

Det går säkert att finna fler populärkulturella exempel på vemod, önskan att leva ostört i sin vrå och fasa inför Den Storm Som Ska Komma. Det är mänskligt: man trivs bra med centralvärmen på, varor i affären, Simpsons på TV och tummel i sänghalmen på lördag. Men nu är det slut med den faustiska kulturen, Metropolis ger vika för Antropolis och det enda sättet att göra övergången smidig är att bejaka förändringen. MORE DRAMA, låt oss grilla korv på världsbrandens flammor!

Jag har sett min värld rasa samman: min privata värld. Därför räds jag inte Världens undergång. ”Går världen under – jag går inte under” som Södergran sa.

söndag 27 mars 2011

Profetior


Är Lady Gaga Den babylonska skökan? Är Håkan Juholt Odjuret? Är det där chipet vi alla ska inopereras med Odjurets märke, det förutan vilket ingen "får vare sig köpa eller sälja något"...? (Upp 13:17)
In 13 The Beast is rising
the Frenchman did surmise,
through earthquakes and starvation
the warlord will arise.

Förutsägelse: innan året är slut har vi fullt krig i Mellanöstern, dollarn kommer att vara värdelös och snö kommer att falla.
Terror, death, destruction
pour from the eastern sands
but the truth of all prediction
is always in your hands.

Vad Iron Maiden försöker säga här ("Die With Your Boots On", 1983) är att oavsett de skrämmande perspektiv som profeter kan måla upp så kan man alltid bidra med något eget. Vi själva skapar världen, världen är vår projektion. Så gaska upp dig, ta ett djupt andetag och se krisen an med tillförsikt: Surf that tsunami. Och: "Chance favours the prepared mind." (Louis Pasteur) Och: "Rigid thinkers will be fragile survivors."

Profetiska inlägg på Galaxen
Förutsägelse från februari 2010
Profetia från mars i år
Profetisk novell
Mellanöstern i uppror

(Not: "the Frenchman" som Maiden omtalar är såklart Nostradamus aka Michel de Nostredame, fransk medborgare och domedagsprofet från 1500-talet.)

fredag 25 mars 2011

Bildreportage: Domkyrkan


Domkyrkan i Härnösand håller på att renoveras. Gudstjänster kan hållas men den är stängd för besök under veckorna. Men exteriören går ännu att beskådas så detta är vad man kan se. Först är det en vy från Storgatan där den löper in på ön, Härnön, den ö som centrala staden ligger på.


Detta är en vy från hörnet Storgatan-Västra kyrkogatan.



Vi ser kyrkan från olika vinklar här, genom en rundtur, en promenad runt den. Kyrkan är orienterad med ingången i väster och koret i öster. Den byggdes i mitten av 1800-talet i klassisk stil med rundbågar och kolonner. Den renovering som pågår ska fräscha upp koret, byta golv bland annat.



Härnösands domkyrka är Sveriges minsta domkyrka. Dock rymmer den 900 personer. Jag älskar den. Den är min nuvarande sinnebild för "kyrkan" av det enkla skälet att det är hit jag går för att dyrka min Gud.


Bilderna togs i slutet av januari. Sedan dess har det töat en del och gatorna är rätt snöfria, välplogade och danna, men än ligger snön tjock på ängar och gräsmattor så dessa januaribilder speglar Härnösand i slutet av mars ganska bra. Härnösand lär ha fått mest snö i landet och det märks. På min bakgård tronar t ex ett veritabelt snöberg upp sig, ansamlad och ihopskottad snö från jag vet inte var.

Relaterat
Pilgrimsfärd i Stockholmskyrkor
Anundsjö kyrka
Uppsala domkyrka

torsdag 24 mars 2011

Kristendomen är basen för en ny världsreligion


Jag drömde en gång att jag satt i en jättesal och sjöng "We are going to meet the king". En skön gospelkänsla, ett massfeneomen, en församlingens kollektiva högre medvetande. Det var nåd, fromhet, halleluja. Sådana drömmar är sällsynta men de finns förvisso och man måste odla och omhulda dem. Man måste, som MacLaine sa, ta ansvar för sin dröm, erkänna dess värde, dess roll som riktningsgivare och kompass i tillvaron. Här nedan ska det inte handla om drömmar men väl om The King, Jesus Christ Our Lord.

Kristi uppgift på jorden var att frälsa oss, bringa en uppdaterad variant av Guds' budskap. Det var ingen lätt uppgift: folk var då som nu rätt materialistiska och vardagligt sinnade, präglade av idéer om ditt och mitt. Likväl gick han till folket och predikade sitt evangelium:

- Älska varandra som bröder, älska era fiender!

Folket förundrade sig: detta hade ingen tidigare sagt dem! En och annan fattade nog budskapet men generellt var det svårt att få folkmassor att förstå dylikt. Därför samlade Jesus tolv lärjungar kring sig, trogna män som han visste skulle lyssna. Till dessa sa han bland annat:

- Himlen är som ett senapskorn, mindre än alla frön. Men om det faller i god jord uppväxer ett stort träd som blir ett hägn för himlens alla fåglar. (Bibeln)

Och:

- Den som söker han finner, och när han finner blir han bestört, och när han är bestört blir han förundrad - och blir kung över världen. (Gnostiskt evangelium)

Och:

- Jag är det ljus som är över er alla. Jag är Alltet, den som Alltet utgått ur, och som Alltet kommit till; klyv ett träd och jag är där, lyft en sten och ni ska finna mig där. (ibid)

Och:

- Gud verkar genom tro och hopp, kärlek och kunskap: pistis, elpis, agâpe och gnôsis. (ibid)

Och inte minst sa Jesus:

- Tron mottager och kärlek ger. Ingen ska kunna mottaga utan att tro, och ingen ska kunna ge utan kärlek. Och för att vi ska mottaga tror vi, och för att vi verkligen ska ge ger vi av kärlek, för om någon inte ger av kärlek ger han förgäves. (ibid)

En central punkt i hans lära var också denna:

- Den som smädar Fadern, han ska förlåtas, och den som smädar Sonen, han ska förlåtas - men den som smädar mot det heliga inom sig, han ska inte förlåtas. (ibid)

Detta sista tycker jag är viktigt: det tycks säga oss att det enda sakramentet ska vara detta heliga inom oss. Glöm sakrament som dop, nattvard och konfirmation, de må vara fina och traditionella men först och främst är det tro som behövs, en känsla av att man är ett Guds barn, skapad av Skaparen och med en gnista av det eviga ljuset inom sig.

- - -

Vad är kärnan i Kristi dåd? För mig är det: man kan iofs nå Gud genom meditation och egen kraft men Kristus har gjort allt så mycket enklare. "Ingen kommer till himlen utan mig" säger han och det ska förstås som att han är Porten, han är Vägen. Steiner säger oss att Kristus gör det möjligt för människan att nå de esoteriska höjderna utan trans, utan initiation, utan hemliga sällskap och hokus-pokus. Kristus har gett oss alla ett inre liv, han gjort oss uppmärksamma på esoterismen, han har gjort oss alla till esoteriker. Den enda intiation som finns torde vara Nattvarden. Lever man sig in i denna, tar till sig dess ideella budskap som är att vi får del av Kristi solande i vinet, så har man nått början till frälsning. Det räcker inte att äta bröd och dricka vin, man måste också ha en inre föreställning om att bli frälst från materialism och ångest. Den som inte vill bli frälst kan inte bli frälst.

Vi kan alla bli esoteriker tack vare Jesus Kristus. Vi mediterar, idkar inre liv. "If I don't go within me I go without me" som Neale Donald Walsch ordvitsade.

Så kristendomen är överlägsen buddhism, hinduism och islam? Den är annorlunda i så måtto att Kristus var en övernaturlig man, sann Gud och sann människa. Jesus utförde mirakler, det gjorde inte Buddha och Muhammed, hedersmän i övrigt. Kristus var det inkarnerade Logos som fanns i begynnelsen, han var - enligt Steiner - den "Guds ande som svävade över vattnet" i Genesis. Vattnet här ska sedan associeras med vattendopet i Jordan...! Läs mer i Steiners bok om Johannesevangeliet.

Kristi korsfästelse, den så kallade Golgatahändelsen var världshistoriens viktigaste händelse enligt Steiner. Då tog allt en ny vändning. När blodet från coup de lance träffade jorden ändrades jordens aura: den började lysa med nya färger. Något liknande har inte andra religioner bidragit med även om jag högaktar deras andliga landvinningar i stort. Kristendomen är basen för en ny världsreligion. Efter de kommande årens Födslovåndor och Storm kommer Kristus att vara världens kung och övriga religioner kommer att fortleva som delaspekter av detta, som fasetter av det eviga ljus som ska stråla över jorden.

Relaterat
Basil Matthews: "Jesu liv"
Rudolf Steiner
Carl Heinrich Bloch, "Kristus på förklaringens berg"

onsdag 23 mars 2011

Arabisk vår


Jasminrevolution, Arabvår, Mellanösternrevolt: kärt barn har många namn. Det hela började i december förra året med upplopp i Tunisien som omsider fällde landets härskare Ben Ali. Sedan föll Mubarak. Sedan blev det kontrarevolution i Libyen och nedslagen revolt i Bahrein. Utöver det har det denna vår varit större demonstrationer i Algeriet, Djibouti, Iran, Irak, Jordanien, Oman, Syrien och Jemen och smärre protester i Kuwait, Libanon, Mauretanien, Marocko, Saudiarabien, Sudan och Västsahara (källa). Det torde betyda att endast Turkiet och Förenade Arabemiraten gått fria. Liksom Israel men det är ett land för sig i denna ekvation.

Som jag sagt tidigare är de förändringar vi sett början på något större: en omstöpning av hela regionen till ett nytt Kalifat.

Och som jag sagt tidigare blir årets Hajj intressant, med miljontals hängivna muslimer samlade i Mekka för bön och ceremonier.

Kyros' ande vilar över det hela. Den tolfte imamen kastar sin skugga framför sig.

Ingen annan än jag säger det här. Alla andra Mellanösternbevakare fokuserar antingen på detaljer eller kommer med åsikter om hur det bör vara. Endast jag ser den kommande Stormen i vitögat.

"Det är bara jag som säger det här" brukar Ranelid utbrista. Nu gör jag detsamma. Den som vill ha koll på framtiden gör bäst i att läsa denna blogg. Jasminrevolutionen är som en gräsbrand, hela Mellanöstern är i jäsning. Förstår ni inte att detta är något stort på gång! Min pappa sa att det här lägger sig så småningom, allt återgår till det vanliga. Han har fel. Inget kan mera bli som det varit i Mellanöstern och därmed i världen, som jag visat här.

Relaterat
Historisk översikt över Mellanöstern
Profetia
USA:s roll i Mellanöstern

svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn

tisdag 22 mars 2011

Pink Floyd


Pink Floyd är ett engelskt band. De är, kan man säga, en brittisk musikgrupp.

Bengt Liljegren har tidigare skrivit biografier över Hitler och Karl XII. Nu har han tagit sig an Pink Floyd. Det gör han rätt i. Det här är en fet volym, en klar översikt över gruppen och dess musikaliska utveckling. Liljegren har själv varit musiker så han kan ge lite kropp och själ åt de tekniska resonemangen.

Pink Floyd är kungar, gudar. Vem kan motstå "Comfortably Numb", "Echoes", "Time"...? Jag kan det inte. Pink Floyd är i mångt och mycket the soundtrack of my life. Hårdrock gillar jag också men Pink Floyds suggomusik är något att meditera till, finna sanningar i, inspireras av och försöka efterbilda i egen konst. Jag anser också att jag lyckas med det.

Pink Floyds skivor har följt mig från mitten av 80-talet. Men det finns mer än musik här: det finns en grupp, en invecklad personkemi. Kärnan tycks vara att Mason, Waters, Gilmour och Wright kompletterade varandra på ett gåtfullt sätt. Hur? Tja, i boken nämns att deras respektive stjärntecken (vattuman, lejon, fiskarna, jungfrun) är respektive luft-, eld-, vatten- och jordtecken, därför uppkom en kosmisk balans! För Pink Floyd med sin mystiska aura vet jag ingen bättre förklaring.

Gruppen hade sina legendariska strider på slutet av 70- och i början av 80-talet. Det var Waters mot Gilmour, det var konstnärliga olikheter, det var mer än så! En hel rockvärld följde dessa strider. Det var en spricka i kulturen. Hur skönt då att se gruppen återförenas till Live8 2005, att se Waters, Gilmour, Wright och Mason framföra "Comfortably Numb" med sedvanlig bravur. Jag medger, jag grät som en en kärring då jag nyss fick syn på denna Youtubevideo. Kan Pink Floyd återförenas finns det hopp för världen, världsfred är möjlig. Jag menar det uppriktigt: det är svårt för gamla fiender att sträcka ut handen och börja tala igen. Men Live8-uppträdandena med ett, med tanke på åren, vitalt Pink Floyd: vilken syn, vilken tröst för ett tigerhjärta.

Mycket finns att nämna om Pink Floyd. Man kan väl koncentrera sig på följande, utifrån fakta i Liljegrens bok:
. låtarna är förhållandevis enkla att spela, ekvilibrismen ligger inte främst i Pink Floyd. Det är attityden, improvisationen, experimentlustan och ljudlandskapet som är centralt
. Syd Barrett var gruppens drivkraft i början, men även sedan han lämnade gruppen föll hans skugga över projektet (i textrader som "The Lunatic Is on the Grass" mm mm)
. "Live at Pompeiji" från 1972 är högst märklig: ett liveuppträdande i en amfiteater, utan publik. Få andra grupper torde kunna bära upp en film genom att bara bli filmade när de lirar sina instrument

Och jag kunde fortsätta tala om detta band och alla dess öden och äventyr, men detta får räcka. Läs Liljegrens bok, se Youtubevideos, köp skivorna.

Bengt Liljegren: "Pink Floyd. Musiken, människorna, myterna". Historiska media 2010

Relaterat
Exopolitisk närvaro
Channeling, sectioning, chopping...
Matthews: Jesu liv (1948)
Castaneda: att vara krigare
Övre Norrlands försvar

Israels geopolitik


Det har hänt en del saker i Mellanöstern. En given del i en analys av dess framtid är Israel. I detta inlägg ska jag se närmare på Israels geopolitik, dess strategiska optioner i ett Mellanöstern i stöpsleven.

1.

På den amerikanska sajten AltRight sa någon nyss: ”Israel isn’t such a bad Jewish project: more boer, less Abe Foxman.” Det stod inte exakt så och jag kan nu inte hitta citatet (det var i en kommentar), men andemeningen är klar: om en jude står i Israel och försvarar sitt Blut und Boden är det bättre än att han salongskrigar i USA mot antisemismen. Israel är, allt annat lika, konkret till skillnad från all denna judiska advokatyr som tycks ge dem rätt att stämma hela mänskligheten.

Här ska det iaf handla om Israels geopolitik. I det följande bryr jag mig inte om den argumentation som säger att dagens judar etniskt har föga gemensamt med antikens judar, att dagens judar härstammar från kazarerna som var ett centralasiatiskt folk. Här anser jag: judar är de som anser sig vara judar. Jag problematiserar inte judebegreppet enligt kazarteorin. ”Judar”, ”Israel” och allt vad därtill hör är minerat område och det jag säger nedan är troligen inte särskilt kosher. Och för att vi ska vara överens: jag har inga aktier i judeprojektet, jag försöker behandla dilemmat så objektivt jag kan. Jag vill bena ut diverse konkreta fakta man sällan ser i debatten. Det ska alltid vara så partiskt, det ska alltid vara åsikt på åsikt. Jag medger, Israel och judendomens agenda har på sistone inte gjort mig till någon ivrig supporter. Det åsido, och med den geopolitiska blick jag är mäktig, härmed en titt på projektet Israel och dess chanser att överleva.

Vi har alla sett Israels förmåga att hävda sitt territorium ända sedan 1948: trots numerär överlägsenhet har araberna aldrig lyckats besegra landet. Skälen har varit bättre ledning, bättre soldatmaterial, mer initiativförmåga hos befälet, mer flexibel taktik. Det är på sätt och vis rena tyskeriet, rena uppdragstaktiken och inre ledningen: Auftragstaktik und Innere Führung, hyllade i nazityska armén på sin tid. Och även denna armé stred på flera fronter mot numerärt överlägsna fiender men till slut räckte inte överlägsen taktik, bättre humankapital och geniet hos en Manstein, en Guderian och en Manteuffel. Den döda siffran tog ut sin rätt, den rena överlägsenheten från USA:s, Englands och Sovjets arméer.

Detsamma torde kunna hända i ett kommande krig mellan arabstater och Israel. Ja arab och arab: lägg därtill Iran som inte är ett arabland men anti-Israel som få. Fienderna är för många helt enkelt, deras arméer slår Israels numerär flera gånger om. Israel saknar manskapsreserver för ett långt krig.



2.

Men varför skulle det gå att besegra Israel nu om inte förr? Israel har de facto tvingat jätten Egypten på knä. Men då rådde Pax Americana, USA och Sovjet höll en dämpande hand på händelserna (samtidigt som USA, nu som förr, öser in pengar och vapen i Israel). Nu är USA försvagat, det kan inte vara överallt på en gång. Mentaliteten är också en annan nu med populism och revoltglädje i Egypten. Idag, medio mars 2011, är det ganska lugnt i Egypten men efter lite Hajj, lite radikal islamism och uppskruvat världsläge kan vad som helst hända. Som krig mellan Israel och dess grannar.

Om sedan grannarna besegrar Israel, vad kommer att hända? Kommer det att ”utplånas”, kommer alla judar att gå över klingan? Nej, sannolikt är det endast utplånandet av Israel som stat som är målet. Nationen får kanske fortleva som en enklav, en kringgärdad provins. Ungefär som judarna i Alexanders välde och följande storriken.

För säkerhets skull kan jag poängtera: jag motsätter mig inte personligen en judisk stat i Israel. Men vad man ”personligen” anser kommer att vara mindre viktigt framöver. Det är som att stå inför en storm, ett jätteoväder, och få frågan: vad anser du om stormen?

Anser och anser; jag skruvar för fönsterluckorna och går in, det är vad jag gör. Sedan kan man stå där bäst man vill och debattera mot stormen och slåss mot väderkvarnar.

Som sagt: Israels armé må vara proffsig som få, med krigsvinnarförmåga som få, men det kommer en gräns då en omvärlds större mängd truppstyrkor fäller utslaget. Men vad med kärnvapnen då, avskräcker inte de? Jag tror inte de kommer att göra det på samma sätt i den nära framtiden, av det skälet att Jasminrevolutionen slängt allt i stöpsleven och vad som förestår nu är Förändring kort och gott, elementarisk förändring med ålderdomliga profetior att bygga upp och stötta dem. Mayakalender, hopiprofetior och Johannes uppenbarelse läses vida idag, de utövar sin makt vare sig de är bokstavligt sanna eller inte. Vi lever i yttersta tider, folk går och spanar i skyn efter tecken. Pax Americana är på fallrepet och nu börjar en ny epok – en epok med dyrare olja, slut på dollarvälde och med början till enandet av Mellanöstern, en process i vilken – tyvärr – kärnvapen kommer att användas och de kommer inte att vara avskräckande. Snarare kan en eskalering inte att uteslutas. Varför? För vi lever i en förkrigstid nu, fredstiden post-1945 med sina begränsande funktioner och mekanismer har spelat ut sin roll. Allt är slängt i stöpsleven och bara Gud vet hur det ska sluta.



3.

Israels geopolitik: hur ska de skydda sitt lilla land med det 77 miljoners Egypten i väster, det lika stora Iran i öst (71 miljoner) och det hotfulla Syrien (22 miljoner) i norr? Egypten av idag är inte Israelfientligt men detta kan ändras, gammal retorik som ”araber mot judar” dör inte så lätt. Nasser kastar sin skugga framför sig. Alla arabländer säger sig vara mer eller mindre emot Israel och det torde vara tekniskt omöjligt att försvara sig då, i ett läge av totalt krig och supermakter som inte lägger sig i.

Så det ser geopolitiskt mörkt ut för Israel. Dock ska vi inte bli nihilistiska och danna. ”Förintelse” är ett 1900-talsord. Nog kan nihilismen ledsaga även nästa storkrig, men det blir i så fall bara i begynelseskedet. Kalla mig naiv men jag tror inte Gud och hans änglar stillatigande ser på hur vi förintar varandra.

För övrigt undrar jag vad Mellanösterns stormakter egentligen syftar till. Iran och andra muslimska makter är rörande eniga om att ”utplåna Israel”, men det kommer som jag visat här inte att bli svårt i framtiden. Men vad ska de göra sedan då, Iran, Egypten och alla andra som ska dela bytet? Att besegra Israel blir förhållandevis lätt. Så anti-Israel-agendan är i mångt och mycket att se som retorik för massorna, det är ett ”heligt” ideal som skyler maktpolitik. Det skyler ambitionen att bli den makt som ska utöva hegemoni i regionen, som ska dominera i framtiden.

Jag stödjer som sagt Israels rätt att existera. Statens tillkomst 1948 var iofs inte glasklar; ”låt oss medge det, vi stal landet från palestinierna” medger till och med författaren till ”Israel for Beginners”. [Jag kan idag inte hitta boken på nätet men den skildrade iaf Israel-Palestina-konflikten rätt bra, författaren var jude; omslaget pryddes av en teckning av Arafat som Michelangelos David.] Men här ser jag sakerna ur de facto-synpunkt, inte de jure. Israel existerar; vad kommer att hända med det? Som sagt ser det geopolitiskt mörkt ut. Om jag vore israel idag skulle jag hålla krutet torrt. Det åsido kan jag inte ideellt se att muslimernas ambitioner att skapa ett nytt Kalifat är fel. Ett nytt storrike i Mellanöstern, vad kan gå fel? Vi har ju EU, de kan få sitt Kalifat. Kina och Indien är andra dylika imperier. För att inte tala om USA, som kan få bli en lokal stormakt på den amerikanska kontinenten.

Jag minns Gulfkriget 1991, jag minns Scudmissilerna mot Israel, jag minns paniken. Det var inte vackra scener och jag välkomnar inte en upprepning. Men som sagt, vad man personligen anser och tycker är mindre intressant dessa dagar. Vi står inför en elementarisk urladdning och då ställer man sig inte och recenserar det hela som om det är någon j-la frökenroman. Då tar man skydd medan det värsta blåser förbi och sticker upp huvudet efteråt för att ta nytt sikte.

(Bild: Observatoriet i Atacamaöknen, Chile)

måndag 21 mars 2011

Recension: The Second Ring of Power (Castaneda 1977)


Castaneda för ett slags halvliv. Han har sålt i 10 miljoner exemplar världen över men ändå skrivs det förhållandevis lite om honom. Han är inget begrepp på samma sätt som andra bästsäljare. Men "vad stort sker, sker tyst"; Castaneda kommer att vara ihågkommen långt efter det att andra av dagens stjärnor på bokhimlen slocknat.

Jag är kristen. Vad har då denna bok att säga mig, denna shamanistiska resa i skymmande land som det är?

Men min kristna tro är bred och djup. Kristi ord och dåd är och förblir centrala, tio Guds bud gäller än, men det hindrar inte att man skaffar inspiration även från andra religioner. Grundtesen för en troende, för en esoteriker är: världen är till sin innersta natur andlig. Det materiella har en lägre verklighet än det ideella/andliga/immateriella. Och Castanedas böcker passar som hand i handske för detta. Castaneda skildrar gång på gång hur han möter ”stages of non-ordinary reality” och till slut blir transen konstant, det öververkliga blir det verkliga och vår vardagsvärld blir en skugga blott, en emotion.

Men det är vardagen som är basen. Han är Carlos Castaneda, verksam i Mexico som ledare för en magisk cirkel, ett sällskap shamaner. När ”The Second Ring of Power” (Hodder and Stoughton, hårdpärm, 1977) börjar måste han ta över ledarskapet över cirkeln; han är the Nagual, ledaren, som groomats för denna roll av sin lärare don Juan i tio års tid. Nu är don Juan borta och Castaneda måste stå på egna ben, han måste ta kommandot, peka med hela handen. Mötet med häxorna i aktuell cirkel blir nästan fatalt, en av dem försöker döda honom. Men han besegrar henne och får därmed resten att lyda hans lag. Dock är läget fortsatt spänt. Man går inte från gesäll till mästare i en handvändning.

Han strider mot sina egna häxor och han strider mot spöken i öknen. Denna bok har action varvat med filosofiska spånor, rätt beundransvärt: det är seriös litteratur i populär form. Den ”maktens andra ring” som titeln åsyftar är lika med förhöjt medvetande, ”second attention”. (”First attention” och ”maktens första ring” torde i så fall vara lika med varadgsmedvetande och konsten att behärska vardagsvärlden). Detta är centralt för en esoteriker. En vanlig kristen kan sägas ha förhöjt medvetande då hon går till högmässan, får höra evangelium predikas och nattvard ges. Allt sker under koncentration, ja nästan trans. OK, det behövs mer för att nå ”second attention” men detta är en början. Det är viljans triumf, det är koncentrerad tanke, det är vilestyrd intuition. Detta är centralt för envar troende och Castaneda är en bra ciceron till dessa marker, eftersom han inte predikar utan ger oss sanningen via en spännande berättelse. Klarar man bara att smälta den specifika jargongen (tonal and nagual, stalking, dreaming, the eagle, leftside vs rightside awareness, allies, gazing...) har man i Castanedas böcker, denna och andra, en fascinerande resa in i skymningszonen att vänta.


Det finns vissa drag åt det mörka här. Kristendomens omisskännliga ljus saknas, Kristus som soldeva nämns aldrig, men Kristi lära är dock inte oförenlig med det hela: ”[t]he world of the Nagual is the world of heaven” sägs det t ex på s 235. Och även don Juans shamaner vänder sig mot solen för att finna krafter: ”We are pieces of the sun” säger La Gorda. ”That is why we are luminous beings.” (s 137) Dessa luminous beings syftar på den mänskliga auran som beskrivs ingående i denna och följande böcker. Att vi har en aura är en grundbult i all ockult teori; den fysiska kroppen omges av subtila kroppar, något västerländska lärde vetat sedan Platon. Kropp, själ, ande. Här beskrivs det hela med smärre stilmässiga skillnader men ledmotivet, att kroppen är materiell och mindre verklig än de subtilare kropparna, förenar Castaneda med huvudfåran av sedvanlig esoterism. Det är som antytt bara stilen som är annorlunda här, en stil med blixtbelysta öknar, kråkor i skymningen och guldglitter från en fjärils vingar.

Alla ockultister av rang betonar intuitionens värde, så även Castaneda (som på s 261 i aktuell bok). Stilen i böckerna är rätt torr men det finns öppningar mot konst, mot drömmens betydelse. Drömmandet som disciplin är rätt systematiskt men det hindrar inte att stämningen i Castanedas värld är en stor inspiratör för filmmakare och författare, alltså för folk som inte direkt är mystiker eller esoteriker. Föga märks idag av Castanedas roll som inspiratör och vägledare för en bredare allmänhet men jag tror hans dagar kommer. Han har som sagt sålt i stora upplagor men eliten, massmedia är ofta skeptiska till honom, oklart varför. Det kanske har med den rådande materialismen, med konsensus kring betingad vetenskap att göra. Men intuitionens och drömmens dagar, med bistånd av viss systematik och formalia – de kommer, var så säkra. Snusförnuft och tvivelsjuka däremot har haft sin tid. Wanna bet?

Att ha med ett och annat citat kan vara intressant i recensioner som dessa. Så jag avslutar med följande smakprov ur texten, vardagliga passager som får djupare betydelse med åren. Det visar iaf på värdet av konkretion, av att bidra med något handfast jämte alla djupa tankar. Det är detta som gör Castanedas böcker eminent läsbara. Många andra new age-böcker har sida upp och sida ner med esoteriska tankegångar men inga scener eller detaljer. Det blir för mycket. Castaneda däremot har balans mellan idé och form, mellan vardag och evighet.
The next day I was by myself all morning. I worked on my notes. In the afternoon I used my car to help La Gorda and the little sisters transport the furniture from dona Soledad's house to their house. (s 217)
- - -
She shook her head. Her teeth clattered but she could not say a word. Her fright seemed to be extreme. She pushed me to keep on walking. I could not help wondering why I was not scared out of my wits myself. (s 141)
- - -
Pablito sat down to eat and among the four of us we finished a whole pot of food. Benigno washed the bowls and carefully put them back in the box and then all of us sat down comfortably around the table. (s 199)
Relaterat
Döden som rådgivare
Poesin hos Castaneda
Castaneda och "krigaren"


(Bilderna: Härnösand vintern 2011. Den översta visar Storgatan sedd västerut, den nedersta föreställer Östra kanalen.)

söndag 20 mars 2011

Jag röstade på Sverigedemokraterna


I valet i höstas röstade jag på SD. Jag, Svensson, författaren av denna blogg, la min röst på Sverigedemokraterna. I valet till riksdagen hösten 2010 gav jag min röst till SD, partiet lett av Jimmie Åkesson och symboliserat av en blåsippa.

Jag tyckte nämligen det var dags att sluta upp med det valskolk jag ägnat mig åt sedan 1988. Det året röstade jag på Moderaterna. Nu, 2010, var jag trött på ”sjuklöverpartiernas” enighet i att tillåta massinvandring och motarbeta traditionell svensk kultur. Olofsson-Sahlin-Reinfeldts betygade Sverigehat gav mig en tankeställare.

Jag stödjer inte varje aspekt av SD:s program. Israelpolitiken t ex anser jag kan diskuteras. Men generellt spelar partiet idag en viktig roll, oerhört viktig: som hävstång för frågor som de övriga partierna anser vara tabu. Som invandring och ifrågasättande av multikulti och stalinism, förlåt, PK-ism.

Ett intressant fenomen är att SD har stöd av många invandrare, tvärt emot vad folk tror. Se bara vad signaturen ”Reine” skrev på Krigsforum före valet. Det är ett rätt långt citat men innehållsdigert och viktigt:
När jag ändå tar SD:s valsedel för riksdagsvalet ska jag också personkryssa Anna Hagwall, invandrad från Ungern. Anna har försörjt sig genom hederligt arbete, har uppfostrat två söner till bra svenskar och har själv engagerat sig politiskt (till priset av stora uppoffringar). Vore alla invandrare som Anna Hagwall skulle inga integrationsproblem föreligga. En röst på Anna blir på så sätt ytterligare en markering, nämligen att det är skillnad på invandrare och invandrare.

Det finns fler invandrare som Anna, exempelvis min grekiske frisör (som först introducerade SD:s material för mig) samt min Somaliska arbetskamrat som ska rösta på SD för "att de är det enda partiet i Göteborg som tar min oro för den Somaliska befolkningsgruppen på allvar". Gruppen Somalier håller nämligen stadigt på att gå ner sig i drogmissbruk, kriminalitet och förfärande hög arbetslöshet och analfabetismen bland dem är stor.

Fast när företrädare för den Somaliska föreningen vände sig till kommunpolitikerna så fick de höra att "deras rop på hjälp hade rasistiska undertoner" och då var det ändå Somalier själva som hade beskrivit problemen.

När kartan och verkligheten inte stämmer överens är det kartan som bestämmer i svensk politik tydligen...

Mer kan sägas om invandrare som stödjer SD. Ta Stellan Bojeruds blogg till exempel. Där läser vi, att av 33 aktiva i SD-Stockholms län har 17 st personer invandrarbakgrund (Mopsens blogg, 30/12 2009).

Yes – och på samma blogg får vi siffror om SD-Solna (3/8 2010):
Inom SD Solna-Sundbyberg är 40% av de aktiva medlemmarna själva invandrare. Representerade länder är Chile, Laos, Rumänien, Serbien, Thailand, Tyskland, Ungern och Österrike. Av svenskarna är fyra gifta eller sammanboende med invandrare.

Man kan vara emot invandring. Men fienden är då inte primärt invandrarna, det är vår egen elit som bedriver denna massinvandringspolitik. Ja rentav, vissa invandrare är bundsförvanter i kampen mot multikulti som Mopsen och Reine visar. Dessa invandrare lever nämligen, som Reine antyder, I VERKLIGHETEN. De är inte avskärmade från den som politiker och byråkrater.

Jag röstade på SD. Jag är glad att de verkar i riksdagen och ställer obekväma frågor, för upp invandringen på dagordningen. Vad de säger får en hävstångseffekt, det ger stor marginalnytta (även om de praktiska resulaten än så länge uteblir, se nedan). Och jag är för en gångs skull stolt över Sveriges politiska system, det system som medger att även småpartier representeras. Här har radikalhögern i England och USA det mycket värre. Deras ”majoritetsval i enmansvalkretsar” dömer avvikande frågor, som invandringskritik, till fortsatt ökenvandring. Men både i USA:s och Englands väljarkår jäser det, de kommande valen där blir högst intressanta. För att nu inte tala om Frankrike med Marine Le Pen som ångar på bra.

Det är bara att erkänna: det går en högervind genom Europas valmanskår, det är ett skred som väntar på att utlösas.

SD har kommit in i riksdagen. Väl där får de inte så mycket sakpolitiskt uträttat. Snarare tvärtom! I tunga frågor förenar sig sjuklöverpartierna mot dem, som i detta att ge illegala invandrare rätt till halva Sverige. Men i denna enade front finns ett erkännande av SD:s betydelse, en negativ sådan. Man kan kalla det Reductio ad Sverigedemokratum (punkt 3 i länken): allt SD vill ska sjuklöverpartierna göra tvärtom. Sancta simplicitas. Men det där spektaklet kommer att försvinna med tiden.

Jag la min röst på SD. Om jag förstått omgivningens signaler rätt så är detta bland det värsta man kan göra i Sverige idag. Så vi får väl se hur många läsare jag har kvar efter det här inlägget. Men skulle du höra till dem som tar illa upp, som på basen av min SD-röst vill tala mig tillrätta med lite multikult och islamkram, kan jag bara säga: fuck off!

Relaterat
Ett slags policydokument
Jag tog parti för SD redan i augusti 2010 på denna blogg, om än förtäckt
Kritik av Reinfeldt före valet
Svensson och svenskheten
Nationalism
"Yxan i dörren" (dikt)

(Panamakanalen, Gatunslussen)

lördag 19 mars 2011

Traditionalism


Jag vandrar genom tempel och trädgårdar och ser exempel på konst, stor konst. Men ibland nås jag av gälla skrik från en nyare kultur, röster utan klangbotten, utan nerv, utan känsla. Hur man överbryggar klyftan mellan traditionen och det moderna, hur samtid och gårdag växelverkar och vad framtiden kan ha för roll i detta, det diskuterar jag nedan.

Traditioner och traditionalism, detta är heta begrepp idag. För mig är traditionen, historien och ”ekot i gamla valv” så självklara att jag ofta inte reflekterar över dem. Men för resonemangets skull kan man fråga sig vad motsatsen till ”traditionalism” vore – ”antitraditionalism”...? Det är i så fall det ok vi slavat under alltför länge, även känt som nihilism, tvärsnittsförlamning och enögd fokusering på tiden efter Hiroshima. Populärkultuell förtvining, världen föds efter 1945, atombomben är det ”varde ljus” i vilket all kultur ses... Allt blir postmodern upprepning, stilblanding, smartness och fäsörskicklighet; adjö till trygghet, landskap och ekot i gamla valv.

Det är onkeligen så att ”tradition” och ”traditionalism” är kungsvägen inom konsten. Bildning, medvetenhet om gångna tiders lust och kval, insikt i konsthistoria: detta torde befrukta det konstnärliga skapandet. Dock kan ibland en gnutta nihilism, en gnutta hängivenhet åt modernisering och nydaning vara nyttig. Se här till Jüngers "Der Arbeiter" och dess kyliga teknovärld, se till Samjatins ”Vi” och dess konstruktivistiska skönhet, och se för all del till Campbell-skolan inom science fiction med Heinlein, Asimov, Niven och andra, med sitt fokus på teknik och naturvetenskap, symboliserat i logotypen för världsutställningen i New York 1939: en raket som svooschar upp i skyn.

När det gäller fantastik är jag iofs även en anhängare av uttalat arkaiska andar som Lovecraft, Tolkien och Frank Herbert (den sistnämnde för övrigt en överbryggare mellan gammal och nytt i sin arkeofuturistiska Dune-saga). Jag kan förstå en Poul Anderson som beklagade frånvaron av samhällen med traditioner inom sedvanlig sf (i Charles Platt, "Dream Makers", 1980). Så traditioner måste vi ha. Man kan inte ställa sin sak på intet som Goethe sa. Populärkultur bygger på seriös kultur. Det måste finnas en Wagner, en Shakespeare, en Homeros att parodiera för att parodin ens ska kunna existera.

Jag är traditionalist. Som antytt är motsatsen till detta lätt absurd, det blir nihilism och inte en vacker sådan. Och Jünger och Samjatin som alltså förde in en lätt nihilistisk ådra i vissa verk, de stängde aldrig dörren till arkaiska nejder och ekot i gamla valv. I Samjatins bok finns till exempel en scen med ett besök i ett gammalt hus, ett gammaldags hus med gedigna väggar och varierad inredning, fjärran från samtidens-framtidens glashus med standardiserad inredning. Och strax före ”Der Arbeiter” hade Jünger skrivit "Das abenteuerliche Herz" med noveller om drömmar, mineraler, en 1500-talssjöman och annat dylikt.

Det ena utesluter inte det andra: en icke-traditionell konst måste först veta vad tradition är för att kunna kontrastera mot den. Mycket av den konst vi ser i Sverige idag däremot den vilar på intet, den är blott en emotion, ett tomprat. Och omvänt: den konst som kommer att överleva dessa yttersta dagar är den konst som har ett visst djup, en klangbotten, en eller annan förankring i tradition och historia. Att bara bygga en roman på anti-värderingar, på antifascism, antiborgerlighet, anti-Sverige och allt annat som är populärt idag, faller på sin egen orimlighet. Det rinner ut i sanden, i steril sand där inget gror. Och det räcker inte att i sammanhanget propagera för ”mångkultur” för denna tenderar blott till en ”non-kultur”. Om allt ska omfattas kan inget omfattas. Man kan inte älska hela världen i en formel, i ”multikulturalismens” tecken. Man måste gräva där man står, finna sin egen kulturs rötter för att något över huvud taget ska kunna gro.

Relaterat
Tolkien
Heinlein
von Harbou: Metropolis (1926)
Mårtensson i Nova SF: 1
Mårtensson i Nova SF: 2

fredag 18 mars 2011

Heroism


På grekiska stavas hjälte HERO. Sätter man -ism till det har man en världsbild som i en liten ask. Härmed något om detta med exempel som Karl XII, Elric, Sergeant F. och andra.




Heroism är en andlig landvinning. Jag menar, nog är det fint och bra om en krigare drar ut i strid och återvänder med lovligt byte, säg en Tyrgils Knutsson som drar österut och erövrar Finland åt oss. Men hjältemod kan inte mätas i pengar och provinser, det är en andlig akt.

Därför är Frans G. Bengtsson fel ute då han säger att Karl XII:s fälttåg inte gav oss något: inga provinser, inga bugande lydkungar, nada. Allt vi fick var suset i gräset över Poltavas hed.
Summer grasses!
The imprint of dreams
of warriors.
Men det är just detta det handlar om: en modig handling står sig i evighet, även sedan det striden gällde är glömt, förbi och överspelat. Inget varar för evigt, dvs inget materiellt varar för evigt. "Dö, dö det är rösten hon hör, medan hon skapar och frågar och spanar, / allt fåfängligt, allting jordiskt dör, dör, men hon själv blir det verk som hon danar" Alexanders rike, Napoleons välde och Karl XII:s, Brittiska imperiet: allt har försvunnit. Men över Dovers klippor lever för evigt bilden av en rollande Spitfire...!


Ni förstår vad jag menar. Det fysiska dådet och dess resulat är en sak, minnet av det är ett annat. Detta är herosim, detta är andlighet, detta är esoterism i vardagen: "what we say and do echoes on in eternity", i synnerhet det heroiska dådet. Tillvaron är till sin innersta natur andlig och heroismen bevisar det. Vårt omhuldande av heroiska dåd, oavsett deras fysiska resultat, bevisar att kreti och pleti förstår detta med tillvarons andliga natur.

Bilderna ovan är från "Hjälten vid Svensksund" av Bengt Nylund (1936), en roman om svenska flottans finaste stund. Här har vi en svensk hjälte som vet vad han vill, he means business!



Barry Smiths "Conan" är en annan bra gestaltare av herosim, av den ödesmättade och melodramatiska varianten. Detta är ur ett äventyr skrivet av Michael Moorcock, "Svärdet Stormbringaren" (i albumet "Den gröna kejsarinnan", 1979). Det är som alla förstår Elric som gästspelar i den hyboriska världen. Sedan har vi Christin/Mézières som i "Vårdgjämningens hjältar" parodierar och pastischerar, men det är hederligt gjort och kan som sagt fungera som ren, oblandad heroism för ett ungt sinne.


Heroismen är också vägledande för min kortroman "Eld och rörelse". Boken fick ett annat omslag men vad vi ser här är den vägledande sinnebilden för allt, sergeant F. gående i skogen med karbinen beredd. Det är en sann heroism, det finns inget av retorik eller bullshit här. Döm själva:


[H]an kastar alla förbehåll åt sidan, hittar friläget och kör på intuition. Alla order är givna, manskapet är handplockat och hela situationen så osannolik att det hela bara måste lyckas.

Han vet att skogarna just nu är fulla av "skogsgardister" som de, de är divisionens förtrupper, längs stigar och vägar som den här nästlar de sig in i fiendens gruppering. Han tittar på klockan, spökbelysningen gör att han kan se nästan hela urtavlan, men nu döljer han den för att få se de självlysande prickarna att framträda. 0515, femton minuter kvar till klockan K.

Den sista av andra troppens soldater försvinner i mörkret på andra sidan vägen, sergeanten reser sig och tecknar skyttelinje utan djup, han kastar blicken åt ömse sidor för att se om alla är med, och med fem meter tillryggalagda tycks de flesta vara på plats - om någon gått vilse nu kan det kvitta, tänker han, huvudsaken att understödsvapnen är med.

Sida vid sida marscherar soldaterna, med vapnen i krampaktiga grepp, stirrande under hjälmkanterna; varje steg tas med försiktighet, en bruten gren kan få hela fiendeposteringen på fötter - från sin plats i mitten spanar plutonchefen mellan trädstammarna, han tycker sig se en öppning där framme, han tecknar "ner", och i tur och ordning hukande, krypande och hasande tar sig det dryga dussinet män fram till utgångsläget för anfall.

Detta är citat ur den bok som Etherion gav ut 2007. Den är för sin del på 146 sidor i mjukpärm.

Mer om boken kan du läsa här.






Relevant
Traditionen kallar
Ori ett lag
Fantasi-fantaså-fantasy
Foss: 2000-talets Foss (1979)
Överlägsen teknik

Ryssland idag


Borsjtj och balalajkor, sputniks och narodniks, mira, chleba och zemlji! Det ska som alla förstår handla om Ryssland, ett land som hamnat i medialt skymundan på sistone. Men Ryssland förtjänar vår uppmärksamhet, det är ett land som alltid fascinerar. Och ett land som är en hörnsten i Sveriges strategiska läge, vare sig vi vill det eller inte. - Att vara skeptisk mot ryssen, hålla garden uppe mot denna stormakt har alltid behövts, men det var enklare förr då de hade en ateistisk, blytung chekaregim. Dagens Ryssland ger förvisso spelrum åt andlighet, det måste man erkänna: en skön kontrast mot västvärldens ateistkungar.

Jag är en svensk boende i Sverige. Nu skriver jag om Ryssland. Och som svensk som betraktar Ryssland måste man först se till det strategiska, de geopolitiska realiteterna.

Kort sagt: är det bra att som Sverige ha Ryssland till granne? Svar: egentligen inte. Vi har en lång historia av konflikter med detta land. Och idag, när den svenska armén reducerats till korprals postering, är risken än större att Ryssland ”tvingas” fylla ut detta strategiska tomrum om världläget blir tajt. Och tajt, det kan det snabbt bli om Mellanösternkrisen eskalerar och sprider sig till Rysslands södra gräns med alla sina muslimska regioner.

Så man måste veta vad man har för granne: Ryssland, en fastlandsstat med en stor armé. Hamnar världen i stöpsleven måste vi räkna med rysk intervention här. Krig alltså, invasion, om så bara för att ”stabilisera” eller vad de väljer att kalla det.

Nu har ni det klart för er: jag ser Ryssland för vad det är, en stormaktsgranne som strategiskt inte vill oss väl. Med det sagt så är jag inte så negativ till Ryssland som alla andra debattörer i detta land. Här är några punkter.
. att Putin motarbetat oligarkerna var förmodligen rätt, han värnar landet mot rövarbaroner som är bra på att muta media i väst (för att måla upp oligarkerna som offer)

. att Ryssland sägs samla på sig guld i mängder för att eventuellt återinföra guldmyntfot för rubeln, detta tyder på en lite gammaldags men idag helt och hållet sund ekonomisk politik. Dollarn däremot tenderar idag att tappa sin ställning som stark valuta, som världsstandard

. Putin kan ibland ses delta i gudstjänster, han hedrar kyrkan och religionen. Jag vet ingen annan europeisk statschef som gör det så öppet. Som kristen (protestant) gläds jag åt det öppna stöd Putin ger sin kyrka


Summa summarum: vi bör vara på vår vakt mot Ryssland geopolitiskt. Makt utövas enligt vattnets inträngningslagar, dvs i relation till motståndet, och ett svagt Sverige inbjuder till ryska framstötar, idag och imorgon. Förutom det är Ryssland ett land som vet att slå vakt om sina intressen, det har ett förhållandevis sunt ledarskap och man märker inte lika mycket av västvärldens liberalfundamentalism och religionshat i dess offentliga liv. Detta gör att jag kan se med viss välvilja på dagens Ryssland. Nota bene: viss.

Relaterat
Rysk höst
Sovjets krig i Afghanistan
Leningrad 1987

(Bild: Vit natt i S:t Petersburg)

torsdag 17 mars 2011

Musashi och tomheten


Jag har skrivit en bok om Japan. Pdf:en laddar du ner gratis här. Verket innehåller en del om Japans historia och dess gestalter. Som Miyamoto Musashi.



Miyamoto Musashi levde mellan åren 1594 och 1645. Han var tuschmålare och svärdsman, vandrandes runt från skola till skola, från stad till stad, hela tiden utkämpandes dueller. Han lär ha dödat sin förste vedersakare när han var tretton:
You killed your first man at thirteen,
killer instinct, animal supreme.
By sixteen you had learned to fight,
the way of the warrior you took it as your right.

- Iron Maiden, "Sun and Steel", 1983
Musashi nämner i sin bok att det finns fem element. Detta är betecknande för asiatisk ontologi. Utöver de fyra som vi räknar med (jord, luft, eld vatten) har man i Ostasien även "tomhet", sanskrit shûnyatâ. Kanske är termen akâsha, rymd, bättre; någon veritabel tomhet existerar ju inte, även världsrymdens så kallade vakuum är ju genomdraget av strålning, energi och partiklar.

Det har även i väst laborerats med fem element. Det talas förvisso om quinta essentia, "den femte substansen" i vissa källor. Målet för fäktmästaren var hur som helst att verka i detta femte element, där allt skulle bli "en lek, ett av sig självt snurrande hjul" för att tala med Nietzsche. Den dag man kunde "dansa på svärdseggen" var man fullärd.

Musashi levde under Edo-epoken, det tidigmoderna Japan före västimperialismens ankomst. Den 26 mars inviger Östasiatiska museet i Stockholm en ny utställning om denna japanska period: det blir en basutställning, en permanent exposé med mer än 300 föremål. Tonvikten tycks ligga på stadskultur och varför inte: Edo (dagens Tokyo) hade 1 miljon invånare år 1700.

Så denna utställning är gefundenes fressen för mig som skrivit en hel bok om Japan. Vad gäller epoken som utställningen täcker, Edo-epoken från 1615-1868, så skildrar jag den med dess dragkamp mellan shogun och kejsare, dess kultur som haikudiktning och Hagakure, om De 47 ronin och om samurajer i allmänhet och Miyamoto Musashi i synnerhet, se ovan. Så ta och ladda ner pdf:en här, gratis och utan koder. Dess 98 sidor lämpar sig väl för skärmläsning.




Relaterat
Drakens spegelbild: pdf
Kurosawafilmer
Zenbuddhism
Nietzsche
DN: Japansk utställning

Mellanösterns geopolitiska historia


Jag har sagt det förr och jag säger det igen: krisen i Mellanöstern är långt ifrån över. Stora förändringar är på gång. Så för att ge lite kött på benen inför det som ska komma ger jag er följande historiska och geografiska rundmålning över Mellanöstern och dess egenart.

1. Fyra världskulturer

Ända sedan andra världskrigets slut har Mellanöstern varit i fokus. Det har varit och är politisk oro där nere, tillspetsat sedan i december 2010 då oroligheterna i Tunisien gav upphov till den så kallade Jasminrevolutionen. Regionen är i stöpsleven. Förändringens vind drar genom Mellanöstern.

Det ska här handla om Mellanöstern ur olika aspekter, med tonvikt på geografi och äldre historia. Enklast är att börja med geografin så att vi vet vad vi talar om.

På den eurasiatiska landmassan finns fyra världskulturer, fyra geopolitiska nischer: Europa, Kina, Indien och Mellanöstern. Genom historien har dessa fört mer eller mindre självständiga liv. Omvänt: ingen har någonsin härskat över alla fyra. Alexander den store, ”världshärskaren”, styrde bara över Mellanöstern plus Grekland. Mongolernas enda bestående erövring blev för sin del Kina. Och Hitler behärskade bara Europa plus en remsa av Nordafrika.

Dessa fyra kulturer (Europa, Kina, Indien, Mellanöstern) är mer eller mindre separata beståndsdelar, separata geostrategiska nischer. Detta en smula djärva påstående får gälla som utgångspunkt för mitt resonemang. Och bland de fyra var det Mellanöstern det skulle handla om. Vad är då ”Mellanöstern” rent geografiskt?



2. Mellanösterns geografi

Mellanöstern ligger öster om Bosporen, söder om Kaukasus, väster om Takla-makanöknen, och väster om Pakistan. Pakistan må ha influenser från Mellanöstern (islam), men geografiskt och språkligt är Pakistan en del av Indien. Geografiskt vänder ju Pakistan ryggen åt Iran; de båda länderna skiljs i söder av öken, och från Afghanistan skiljs Pakistan av bergskedjan Hindukush. (Det må förekomma trafik över dessa berg idag, kanske taktiskt viktiga förflyttningar av rebellgrupper, men detta ändrar inte mitt resonemang. Pakistan hör geografiskt till Indien.)

Vi går vidare i vår gränsdragning av Mellanöstern. Dess centralland är såklart Iran, Irak, Arabiska halvön, Levanten och Egypten. I nordväst är Turkiet ett gränsland (som redan antytt, se ”öster om Bosporen” ovan). Utöver Egypten skulle jag vilja räkna Afrika norr om Sahara till Mellanöstern; se på Kalifatet och Osmanska riket, dessa båda inkorporerade Nordafrika.

Detta är Mellanöstern, den logiska utgångspunkten för all annan diskussion om regionen: strategiskt, historiskt, kulturellt. Man må tala om "arabvärld" och "den islamska världen", men det förra är för trångt och det senare för vitt som begrepp. Iran hör till exempel inte till arabvärlden. Och vad gäller islam som företeelse, som religion så har den anhängare i Indonesien och Afrika (och Europa, USA...) utöver i Mellanöstern, så detta förbigår vi här. Detta utan att förneka islams roll i Mellanöstern, tvärtom; jag återkommer till detta.

När man nu lagt grunden för ett resonemang om Mellanöstern, var ska man fortsätta? Kanske i den brännande frågan: kan det bli fred i Mellanöstern? Svaret på det får bli att jag är skeptisk – på kort sikt. Regionen är inbegripen i en omstöpning à la Kina före Shi-Huang-Di, Indien före Ashoka. Att tro på status quo är naivt, speciellt med tanke på revoltvåren 2011. Detta är bara början på större förändringar.

Men (säger någon), Shi-Huang-Di och Ashoka skapade ju imperier? Ska det bli ett imperium av Mellanöstern?


3. Se nyktert nu, käre läsare

Ska det bli ett imperium av Mellanöstern? Detta är en än mer brännande fråga. Om jag då svarar ”kanske det” så vill jag inskärpa att jag gör detta som politisk analytiker, inte som anhängare av dem som har detta som mål. Att tro på fred och status quo är som sagt naivt, så nästa steg kan bland annat vara att se till den grupp som har en masterplan för regionen, nämligen Al-Qaida. Sagda grupp vill ju skapa ett storrike i Mellanöstern, återuprätta Kalifatet. På vad baserar jag då min gissning att detta, med Al-Qaida i en eller annan roll, må lyckas?

Det baseras på historiska fakta. Se nyktert nu, käre läsare: visst vill vi alla ha fred och demokrati och enskilda småstater i regionen men min magkänsla är att visionen om ett nytt Kalifat helt enkelt är starkare än visionen om västerlandsberoende, halvkorrupta småstater, det där som präglar regionen idag. Inte så att jag tror att en samling bombkastare kommer att sitta på Påfågelstronen; terroristfasen är en övergående fas.

Nåväl, när det gäller Kalifatet kan man ju fråga sig vad detta var. Detta var det muslimska storrike som styrde Mellanöstern från 600-700-talet, tills det avlöstes av turkarnas Osmanska rike på medeltiden. Osmanska riket i sin tur bröts slutligt upp i början av 1900-talet, och då fick vi mer eller mindre dagens situation med enskilda stater.



4. Mellanösterns självbild

1900-talets mellanösternhistoria har återgetts ofta medan förhistorien är mindre känd. Och Kalifatet är förvisso en stor händelse, det var ett i sig lysande rike med hög kultur på alla områden. Som historiker och analytiker kan jag dock inte låta Kalifatet bilda något slags ”år noll” för regionen; detta rike var blott en överlagring på gammal kulturjord. Mellanösterns urtid inleddes ju av sumerernas rike, parat med Egypten och dess pyramidkultur från cirka 3000 f Kr. Dessa forntidsriken får inte glömmas bort, de är viktiga för förståelsen av Mellanöstern…!

Detta är grunden för deras kultur, grunden för den stolthet och livskänsla envar främre oriental må ha av att leva där han lever. Europén ser längtansfullt mot Roms och Greklands ruiner, kinesen drömmer om Shi Huang Di och kinesiska muren, indiern ser stolt på Ashokas lejon – och folk i Mellanöstern skapar sin självbild på basen av ”de fyrtio sekler som blickar ner från pyramiderna”, på minnet av Ur och Uruk, Babylon och Ekbatana.

Här avses ingen heltäckande kulturell rundmålning av Mellanöstern, men att regionens särart utgörs av flertusenåriga minnen är klart. Allt skapades inte med oljans upptäckt eller ens med Kalifatets upprättande. Islams instiftande var förvisso en stor händelse, det sine qua non förutan vilket dagens Mellanöstern ej kan tänkas; monoteismen, en moralisk Gud och införandet av fridslagar gjorde araberna och hela regionen gott på det hela taget. Men allmänt taget byggde inte 600-talets människor på hälleberget, de sådde i rik mylla.

Ska man nämna en politisk milstolpe före Kalifatet får det bli Perserriket. Scenen för detta rike hade beretts av assyrierna, som jämnade städer med marken och förde folk i fångenskap; om detta kan läsas i Bibeln. Assyrierna slog sönder gamla strukturer och la allt i stöpsleven. Så kom då Kyros med perser och meder och skapade ett hyllat rike; återigen kan man konsultera Bibeln, här vad gäller hur Kyros ses som Herrans utsände, som befriade judarna ur babylonsk fångenskap och lät dem bygga upp Templet igen.



5. Årets Hajj blir avgörande

Det viktigaste för oss här och nu är att konstatera, att det Perserrike som upprättades på 500-talet f Kr mer eller mindre motsvarar det geografiska Mellanöstern jag talade om inledningsvis: Turkiet, Levanten, Irak, Iran och Afghanistan plus Egypten. Det var nischen Mellanöstern man fyllde ut, man visade för första gången vad ett storrike kunde vara – såväl i Mellanöstern som världshistoriskt. Kina fick sedermera sitt Qin-rike (varav ”Kina” etymologiskt kan återföras) och Indien fick sitt Ashokarike. Och Västeuropa blev tyngdpunkten för Romarriket.

Det första patriarkala imperiet, det första ”världsriket” i sin art var dock Perserriket. Och på dess grunder byggdes Kalifatet 1000 år senare (via parternas och sassanidernas riken).

Således: kunde Kalifatet återupprätta Perserriket så kan väl dagens islamister återupprätta Kalifatet tänker jag. Mellanöstern stöper om sig, förändringens vind drar fram i regionen. Vi har sett en exempellös vår och detta är bara början. Särskilt spännande blir det att se årets Hajj då, enligt vissa, Den tolfte imamen ska visa sig på nionde dagen.

Det må ske eller inte: årets vallfärd till Mekka, med miljontals muslimer utövande den dynamik en sådan folkmassa naturligt gör, kommer inte att passera spårlöst förbi.

(World Trade Center, Manama, Bahrein)

svd svd svd svd dn dn dn dn

onsdag 16 mars 2011

På ruinerna av Metropolis ska vi bygga ett Antropolis


Härmed en rungande profetia. Vi lever i turbulenta tider. 2011 har knappt börjat och redan är det dramatiskt som få. Striderna i Mellanöstern pågår för fullt: I Bahrein, Libyen, Oman. Och Japan lever i efterdyningen av sin naturkatastrof. Här gör jag en rundmålning av vad som är att vänta.

Vår kultur går mot sitt slut. Den metropolitanska kulturen lägger sig att dö, den faustiska världen har gjort sitt. Det är dags att bereda plats för en ny värld, den antropolitanska. Som jag skrev i romanen med samma namn: ”På ruinerna av Metropolis ska vi bygga ett Antropolis”.

Materialism, nihilism och hån ger vika för positivism, andlighet och dans. Och detta år, 2011, är preludiet: Jasminrevolutionen och Japans tsuanami är de första fördslovåndorna, sedan ökar tecknen efter hand. Årets Hajj blir en märkeshändelse, en vändpunkt.

Födslovåndor, new age, Vattuman och nya tider: det kommer inte att gå smärtfritt. Anna Southerington är insatt i detta. Allt det gamla upphör inte av sig själv för att ersättas av en ny ordning. Och varför? För människor är rädda, de räds förändring. Alla vill att allt ska bli som det är, med billig olja, varor i affären och punktlig utbetalning av lön och pensioner. ”Alla” skriver jag men jag skulle kanske skriva ”de flesta”, för vi är dock några här som vill ha förändring, som bejakar den storm som ska komma. Inte vill man ha krig, ransonering och dyrtid men lite får man offra för att se civilisationen gå under, en skitvärld som hyllar konsumism och lobotomi och förnekar andliga världen, tro, trygghet och tradition.

Så världen går mot en spännande fas. Kulturen ömsar skinn. Vi rör oss bort från köphysteri, materiell trygghet och slentrianmässig underhållning, från köttets lustar och matfrosseri till andliga värden, sång och dans, immateriella rikedomar, till stillhetens glädje och ett liv i elementen, i vind och vatten och kraften från jorden.

Civilisationen går under, kulturen ömsar skinn. Det är inte varje dag man får se en världsundergång men vi som lever nu får faktiskt göra det. Detta blir värre än 1914, värre än 1939: då bestod ju trots allt staterna, det fanns fungerande statsmakter som tog över efter varandra. Nu däremot kommer vi att få se ett interregnum, tider av anarki och kaos. ”Tänk er folkvandringstiden med automatvapen” som Gudomlig Komedi (?) skrev, där har ni sinnebilden för de år som kommer.

Så hur långt blir detta interregnum? Fem år, tio? Trettio? Jag tror att ett eventuellt krig framöver blir rätt kort, av det skälet att om civilisationen brakar samman så upphör ju den materialla försörjningen av arméerna: bränsle, förnödenheter, reservdelar mm måste till. Men finns inte fotogen står ett attackplan tämligen still, en stridsvagn utan diesel i tanken är bara en 60 tons järnklump: ”man kan ju inte bara kliva ur och skjuta på” som Gösta Borg sa.

Så STORKRIGET, om det kommer, blir förhållandevis kort. Sedan återstår krig med fotinfanteri, i början med ammunition, med krut och bly till de vapen man har, men när det är bortskjutet bara med klubbor och påkar. Einstein förutsåg förresten något i den stilen: "I don't know what weapons will be used in world war three, but in world war four people will use sticks and stones." Detta sa han 1947 vill jag minnas.

Så det blir tuffa år. Men sedan, när allt är utkrigat och människan levt i ångest och osäkerhet år efter år, i nöd och svält, när människan tvingats till altaret för att be om nåd – då kan Den Nya Tidsåldern stunda. Men först då.

Metropolis dör, dör med sina glashus, sin transparens och rotlöshet, med sin besinningslösa jakt på råvaror och energi, byggande kärnkraftverk i jordbävningszoner; se på Japan. Denna kultur ligger idag i sina dödsryckningar. Metropolis dör och ersätts av Antropolis med en stabilare grund, en grund byggd på tro och tradition, på andlighet och dans, på färger, former och skrifter som sjunger av gudomlig nerv. Vill du följa med på den resan, följ då denna blogg med dagliga uppdateringar av krisen och födslovåndorna och det som detta kommer att utmynna i, en ny värld byggd på spillrorna av den gamla.

Detta är inte en ny millenienoja. 1999 var inte på långa vägar så dramatiskt som 2011. Detta år, vårt innevarande år, är däremot ett sant preludium till Förändringar. 1999-2000 var bara ett räkneverk som slog om.

Så är det Och det må vara stora ord detta, en profetia av en eldfängd ande, men vad har jag att förlora? Ingen bryr sig ändå så fasligt mycket om det jag skriver. Jag menar, JAG lägger ner energi på denna blogg och andra skrivprojekt men huruvida jag får rätt eller fel i mina profetior är oväsentligt. Jag skriver det jag känner och anar och just nu ser jag dessa bilder i min kristallkula, bilder av kaos och förändring följda av ”morgon, början, ljus” för att citera Vilhelm Ekelund.

Relevant
Robert Holdstocks "Mythago Wood" har vissa egendomliga uppslag
Kurosawa: Drömmar
Ett inlägg från april förra året på samma tema
Länkar till andliga trådar på denna blogg
dn dn dn dn dn dn svd svd svd svd

tisdag 15 mars 2011

Heidenstam: "Karolinerna"


Verner von Heidenstam levde 1859-1940. Han satt i Svenska Akademin och fick Nobelpriset 1916. Hans feta poesi slog Sverige med häpnad 1888, det var nya tongångar i ett kulturliv förött av naturalism, realism och nihilism. Han tog oss med på "Vallfart och vandringsår", på färg- och formrika odysséer bland orient och barndomsminnen, bland tro och tradition. Otaliga är de verk han gett oss ("Folkungaträdet", "Svenskarna och deras hövdingar", "Ett folk", "Nya dikter") men här tänkte jag koncentrera mig på ett, "Karolinerna" från 1897.

Jag ser bara ett fel med denna bok. Det är i ”Måns fransöske” när några svenskar försvarar en viss utpost, en isolerad stödjepunkt som anfalls av ryssar. Striden försiggår tämligen linjärt hela tiden, ryssarna bara anfaller frontalt, de försöker sig inte på en kringgång som även den mest primitive slugger skulle ta till sedan frontanfall slagits tillbaka flera gånger.

Så är det: Heidenstam saknar blick för det taktiska. Han hade aldrig varit i fält, hade aldrig lärt sig tänka i stridstermer. Så denna scen får något teatraliskt över sig. Det gäller även andra scener i boken. Det är teater, lite stelt. Men: helheten är synnerligen variationsrik, det är tragedi, smärta, komedi och poesi. Den förtjänar sin klassikerstämpel.

Vi vet redan att Heidenstam med denna bok försökte fånga svenskarnas storhet i nederlaget, hur prövningar ädlar. ”Per aspera ad astra” (= via prövningar mot stjärnorna). Och ”driv oss samman med gisselslag / och blåaste vår ska knoppas” (”Åkallan och löfte). Jodå, nog prövas man i farans stund, i nödens stund: då får man ta fram de där inre, andliga reserverna som Jünger talade om. Boken skildrar detta väl i andra delen; se till exempel ”Den mörka julottan”, som en berättelse från en annan planet för dagens övergödda, likgiltiga, mediadrogade svensk. – Vi svenskar utstod förvisso dessa prövningar. Det var tack vare vår plikttrohet, vår jävlaranamma och seghet, vår kollektiva beslutsamhet. Detta är svenska dygder igår som idag.


Detta är nationalism, detta är patriotism: ännu en gångbar sådan vill jag hävda, trots att höga vederbörande idag gör allt för att förneka att ”Sverige” och ”svenskhet”, ”plikt” och ”ära”, ””lydnad” och ”ödmjukhet” någonsin funnits. Kvar finns bara indignation, kallgrin och elände, sockrad med förnumstig quiz-kunskap om Sveriges historia eller tjusiga biografier som berör en eller annan teknikalitet om föremålet ifråga men som förnekar allt om det helas bärighet på Sveriges folk, dess tro, trygghet och tradition. Vi andra vet bättre: de prövningar Sverige utstod under Stora nordiska kriget kan komma oss väl till pass även i kommande kriser. Vi som då har historisk bildning kan säga: det är hårt nu men vi har klarat det förr! Se på Stora nordiska kriget! Den som däremot förnekar detta skede, som förnekar de dygder som då odlades, den dömer framtidens svenskar till undergång. Ty prövningar kommer inte att saknas framöver, var så säkra. Men prövningar FÖRUTAN den manande bild som ”Karolinerna” ger blir oändligt mycket svårare att utstå än prövningar MED dylik inspiration!

Hävdar man att dokument som ”Karolinerna” är lögnaktiga och obsoleta, då gör man svensken svagare i farans stund. Så enkelt är det.

”Karolinerna” skildrar prövningar och den gör det bra. Men den skildrar så mycket annat därtill. Den porträtterar Karl XII tämligen väl: ett försök till introspektion i en heroisk, larger than life människa. Vanligtvis bör historiska romaner undvika att skildra De Stora eftersom det är så minerad mark, det är redan så kartlagt: alla har redan sin bild av Karl XII/Napoelon/Alexander innan han läser en roman från dennes tid och miljö. Därför kan porträttering av huvudföremålet, ”exhibit A” i sammanhanget bli svårt. Men Heidenstam är ett geni och geniet följer inga regler: här är det Karl XII i ett slags huvudroll och det rockar bra.

Ska man få Stora nordiska kriget sammanfattat är denna bok en god källa. Med alla de nypor salt man behöver inför fiktiva skildringar. Det är som Snoilskys "Svenska bilder" ett koncentrat, en profilering av ett större skede i kärnfulla scener.


Heidenstam var poet, inte bara prosaist. Så visst har denna roman sina parader. Som ”En hjältes likfärd” där Karl XII:s kista bärs genom Stockholm och ner i Riddarholmskyrkan medan forntida storheter åkallas. Märk hur Heidenstam nyttjar den annars ”förbjudna” andra person, han använder imperativ – se, hör! – för att mana fram den nödvändiga högtidligheten. Enligt 50 års proggig propaganda är detta skrivsätt, denna livsattityd kallad ”gripenhet och värdighet” obsolet och felaktig men nu vet vi bättre. Än lever svenska sången, än lever rader som dessa, skildrande hur gravtåget nått kyrkan och gått in. Föranlett av alla gravar som är där, alla tombas och sarkofager, infogar alltså Heidenstam i det följande diverse maningar åt oss att se och höra intrycken från flydda dagar:
Den tappra Axel Roos och hans vän Åberg, som nu av gikt och sår var så krank och svag, att han stödde sig på krycka, stodo på den äldsta Vasaättens gravsten. Se hetkindade herrar, stolta, ärelystna, vältaliga, snara att hota och åter bjuda handen!

Var häll i golvet, vart tegel i muren upplystes av sagor som lyktor av sin låge. Hur pingla icke kappans bjällror genom kyrkan, när kung Albrecht med fingrarna i skägget och de rödhåriga ögonen halvslutna, omgiven av bredbent gungande Hättebröder, talar sin tyska med de svenskes riksmarsk! - Men vem kommer i dörren framför baneret med leoparderna? Drottning Kristina av Danmark är det, och, utmagrade under belägringen som benrangel, bära hennes tjänare klädeskistor och tapeter och silverkannor och alla de kostbarheter, som icke kunnat stilla hungern. Hornstötar skaka fönstren. Blek, med händerna för öronen, stiger hon upp på den största klädeskistan och stirrar från koret uppåt staden, där likt ett vårflöde av smält is och snö Sten Stures här böljar med sina kullriga stormhattar - och hela tiden skallra rutorna.

På den sidan koret, där riddaren Karl Nilsson Färla i det grå fordom nedfallit genomstungen och med en spillra av altarskranket i handen, stod baneret, men kronan nedsattes på andra sidan, där kung Gösta hade räckt Laurentius Petri herdestaven och där Torkel Knutssons ben vilade. Hör sången, hör sorlet i de karelska urmarkerna, där korsfanan fladdrar över sejdare och trollmän och över Jumalas blodbestrukna gråstensskepnad!

Utefter gången pekade från båda sidorna drabanternas bardisaner mot det golv, under vilket Sankta Birgittas fromma biktfader sov sömnen. Salve Regina! Se Jerusalems stad, där i pilgrimskläder ditt skriftebarn hör helgonens harpslag i himmelen!


Fotstegen och sporrarnas tunga kringlor slogo ekon under den hall, där Göran Perssons hemska blod blivit gravsatt med hans sons. Hur hacka ej galgbackens kråkor prästsonens hand, som stött de båda kungabröderna från varandra - och ändock sitta de ej i fägnad samman! Grå i håret, grå i de hängande trasorna står dåren vid fängelsegallret, men fram och åter genom kapellet i Stockholms borg går Johan med bläck på naglarna och en handskrift i bältet. Ensam är han, och natt är det, men på läktaren sitter musikmästaren, och orgeln spelar och spelar!

- - -

Trappan till Karlarnas grift stupade vid sidan om koret. Guldspira i handen, guldkrona, guldäpple, guldnyckel, guldsvärd - så låg han rustad den tionde Karl, segersäll och mäktig. Utan smycken låg den elfte. Se kullornas träskodans i Mora, hör trygga ord om lag och rätt och skörd och frid! - Vart veko de väl hän de gyllene dagarna? Var stodo nu de låsta ladorna?

På samma rum, där kistan nu nedsattes, brukade fordom pater Hieronymus, barfota och följd av gråmunkarnas långa rad, knäböja framför Sankt Franciskus' altare. Tidigt före gryningen kom han ständigt lika troget och lika stilla genom den iskalla kyrkan, men en morgon blev han borta. Han hade gått till Rom och satt påvekronan på sitt huvud. Hör silverklangen av Lateranens klockor, hör prasslet av menighetens palmkvistar!

Detta är suggestivt och fascinerande, mer fascinerande än vilken fantasy som helst.

Skön är slutvinjetten i denna bok, ”Skeppet”, där ett skeppsvrak kommer drivande i Stockholms skärgård under slutstriderna där 1718. Bortsett från den patriotiska predikan här som är lite salongsartad så älskar jag denna scen: kobbar och skär och ett vrak som kommer flytande som ett skepp ur drömmen. Vi har även guldkorn som ”Dumma svenskan” med fler interiörer och scener från Turkiet, vi har ”storheten i eländet” i den ryska fångenskapen, vi har ritten hem och mer än så. Upplägget är som bekant mer eller mindre fristående noveller: ett klart tema finns med kriget, Karl XII, fälttåget och allt det där, men iblandat i allt är figurer som bara uppträder i ett kapitel varvid en bred rundmålning av tiden erhålls. Ivar Lo-Johansson lär ha inspirerats av detta för upplägget till sin kollektivroman om statarna, det fordom hyllade proletäreposet om svenska lantarbetare.

Fler bokrecensioner på Galaxen
Jünger: "På marmorklipporna"
Matthews: "Jesu liv"
Borges: "Ficciones"
Linna: "Okänd soldat"
Jämförelse mellan Heidenstam och Ernst Jünger
Omslaget till boken målades av Gustaf Cederström. De svart-vita illustrationerna är av Nisse Zetterberg.

svd

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)