måndag 28 februari 2011

Följ mig inåt skogen


Spoilervarning: Här kommer jag att berätta handlingen i kortromanen "Eld och rörelse". Vill du inte höra den kan du antingen 1) gå hit och hämta ner pdf:en eller 2) sluta läsa här. Ni andra, häng med...

Ska man se i stridsmörkret kan man antingen använda nattkikare eller lysgranater, eller så kan man rikta strålkastare mot molnens undersidor. Detta sista är vad man gör i aktuell story, "Eld och rörelse"; ett anfall är under uppsegling och man smyger sig fram mot diverse förposter. Det görs under natten i en skogig nejd, och:
Allt belyses av det konstgjorda månskenet, som nu åter trätt i tjänst; ljuskäglorna sveper lojt över himlavalvet, reflekteras mot molnformationerna och sipprar ner över terrängen; det påminner om studiobelysning, som att vara inne och ute på en gång, det understryker draget av overklighet.

Anfallet för den armé som skildras tar fart och man bryter igenom. Men det hela kräver sin tribut och huvudpersonen kan vid ett tillfälle se egna lätt sårade på väg tillbaka:
Det är många män. Det är en lång kolonn. Vindrockar och marschstövlar, fältbyxor och snörkängor, camouflagemönstrade blusar (kantiga fält i grått, svart, brunt och rött, så ser mönstret ut) och mc-stövlar, yllemössor, fältmössor och bandageturbaner. De tillhör samma armé som sergeant F. Någon tittar snett på honom där han står grensle över sin mc. Ingen säger något. De går med släpande fotsteg, inget käckt "marsch-marsch", allt blir till ett slags skosulornas serenad, det låter "kipp-kipp" i den leriga vägbanan.

Den illustre sergeant F. återvänder till sitt kvarter och lägger sig och drömmer - och vilken dröm:
... I remmen - gevär! För fot - gevär! Skyldra - gevär! Parad för fanan! Tapto i solnedgången. Fordonen brusar, oktavfall i uppväxlingen. Orientering. Fienden ligger grupperad vid ÅSEN. Vi framrycker från SKOGEN. Vi framrycker, vi stormar och tar, vi understödjer, vi avlöser, vi avvärjer, vi öppnar väg. Stormeld. Störande eld. Nedhållande eld. Försvara. Avvärja. Fördröja. Praktiskt skottvidd. Eldhastighet. Kaliber. Vikt laddad. Längd med pipa. Funktion. Slutstycke. Spärrhake. Magasinsfjäder. Patronläge. Slagstift. Hane. Patronförare. Flamdämpare. Handskydd. Manöverhandtag...

Så vaknar han och det är dags för avmarsch, han klär på sig och tar sin utrustning och går ner på gården, och:
Nere på gården kan han ana gestalter som rör sig i ljuskäglorna från fordonen. Order ropas ut, det skramlar av utrustning och över alltsammans ligger tomgångsmullret som en matta. Någon dunkar honom i ryggen där han praktiserar över gården, vagt bekanta ansikten skymtar i mängden, han närmar sig silhuetten av en stridsvagn där dieselröken skjuts i kvastar ur avgasrören medan motorn varvas. Händer som tycks dyka upp ur tomma intet hjälper honom upp på motorgallret, han omsluts av en atmosfär av naftalin, vapenolja och cigarrettrök. Han säger några ord och någon skrattar, i dunklet anar han glänsande vita tänder och blänket från en gevärspipa.

Man hamnar så i en stad där man strider väldeliga, anfallet fortsätter men det är ännu oavgjort. En ögonblicksbild bland många vore denna:
Det blåser kallt, snön virvlar längs husväggarna, längs en fris tre våningar upp på huset mitt emot F. ryker snön i fina kristaller, vid hörnet susar de ut i tomma intet och faller sakta till marken i ett silverne regn. En blek solskiva arbetar sig upp på himlen.

Man når en viss park och där leder F. sin pluton som alltid från fronten. Man är farligt utsatta och håller på att skäras av, men F. tar det lugnt:
Efter att ha tagit en klunk vatten ur fältflaskan lägger han sig på rygg i granatgropen med vapnet vilande på höften, han har stövlarnas klackar nerkörda i jorden på ömse sidor en pöl med lerigt vatten, han petar bort smuts under naglarna. Något skaver under vapenrocken, han trevar med handen till innerfickan och får fram ett cigarrettpaket, det är en av de tidigare besorgade förpackningarna av första klassens tobak, det finns en tagg kvar, han skakar fram den och för den till läpparna, han repar eld på en tändsticka och drar i sig röken, det knastrar när tobaksflagorna inne i rökverket efter hand fattar eld, tjäran diffunderar genom papperet.

Och så vidare mot slutminuterna - och där har ni "Eld och rörelse" i ett nötskal. Skriven av mig, Lennart Svensson, om ni undrar. Men detta var ju bara smakprov, lätta att ta till sig och sedan glömma. Men verket finns där, och jag undrar: vem vågar sig egentligen ut i storyn "på riktigt", vem vågar med sergeant F. beträda den gåtfulla skogen där strålkastarna sveper mot molnen, snön ligger vit och gåtfullheten i tingen är att de existerar...? Jag lovar er, inget kommer att vara sig likt efter att ni läst den.

Bokens pdf finns fritt tillgänglig här.

söndag 27 februari 2011

Självmord, ångest och depression


Självmord är ett tragiskt, och märkligt, fenomen.

En viss Yukio Mishima tog livet av sig för att han ville det. Hans seppuku var sedan länge förberett och gjort efter konstens alla regler. Egentligen var det hela en komplex historia, med inslag som "en teatermans död", "politiskt påstående" och "en konstnärlig akt".

Nåväl, men hur är det med andra författarsjälvmord då? Ser man till Sverige får man för sig att de var deprimerade: Gullberg och Moberg (som båda gick i sjön), Dagerman, Boye, Martinson, Woolf...

Virginia Woolf tog livet av sig. Varför? Det sägs: på grund av tidens elände. Det var under andra världskriget. Visst var det prövande dagar. Men ändå ställer jag mig lite frågande till det hela. Hon var ju i trygghet på öfästningen England. Men vad vet jag om folks inre. Att "leva i trygghet i England" rör ju bara det yttre.

- - -

Varför ta livet av sig när man ändå är stor författare, har all tänkbar framgång...? Men så inser man så klart att framgång inte är allt, man måste även trivas i sin vardag. Trivas här och nu.

"Det finns bara här och nu" säger Don Juan till Castaneda. En visdom som förtjänar att upprepas. Dessa deppiga författare som tog livet av sig glömde denna tumregel: det finns bara här och nu! Du kan styra ögonblicket, välja hur du vill ha det här och nu! Det spelar ingen roll vem du är, vare sig du är stor eller liten, misslyckad eller framgångsrik; tar du inte kontroll över ögonblicket är du förlorad.

Man kan vara deppig utan att det leder till självmord, men det kan vara nog så jobbigt. Som Per Holknekt, Big Brother-deltagare, skejtare på 80-talet och idag kläddesigner. Som skejtare i USA bjöds han på hasch, tvekade att ta det men började sen röka på - och blev fast. Gick över till sprit här hemma.

Vad kom först, ångesten eller drogerna? Holknekt blev i vart fall alkoholist, ren A-lagare med förorten som operationsbas. Kände ångest och stillade den med flaskan. Sen blev det rehab - där han lärde sig kontrollera ögonblicket! Han sa sig upprätta en brandvägg mot ångesten genom att ta några djupa andetag. Låter simpelt, men det är enda vägen: lugna ner dig, det finns bara här och nu.

- - -

Det är på viljan det kommer an. Holknekt säger att inget i hans liv (han är idag miljonär) spelar någon roll om han inte lärt sig kontrollera ångesten.

En annan ångestman förekom i en TV8-dokumentär. Det var en fransk Legrand som hade familj och fint jobb på UNESCO - men allt var lögn. En vacker dag på läkarlinjen kände han nämligen att han inte kom ur sängen, rädslan att misslyckas på en viss tenta var för stor. Föräldrarna hade stora förväntningar på sin son, underkänt förekom inte på kartan...

Så han slutade plugga men bluffade och sa att han fortsatte, och fick jobb som läkare med ännu en lögn - och skaffade familj och sa att han jobbade på UNESCO i Schweiz. Sedan blev han galen och tog livet av sin familj, men det är lite överkurs här; grunden för allt var ångesten inför att misslyckas på en tenta. Man kan skylla på föräldrarna, men till sist måste man fejsa upp emot demonerna själv. Fejsa rädslan, ta några andetag och bemästra ögonblicket.


Relaterat
Hur man botar oro och ångest
Doriel
Enhörningens Tid, del 1
Rädsla dödar det inre sinnet
Kierkegaard
NDW
Bild: Moebius

lördag 26 februari 2011

Här diskuterar jag flygmemoarer, bland annat ULF BJÖRKMANS Ett liv i det blå (1992)


"Ett liv i det blå", "Yeager" och "Krig i en nätkasse" anmäls här. Det är böcker skrivna av flygare.




Jag har just läst Chefsingenjörens blogg där han berättar om livet som Viggenpilot. Incidenter, off the record, på gränsen: mycket läsvärt!

Jag brukar själv flyga ibland. Dock ej Viggen. Och bara som passagerare.

Jag åker till en flygplats, går till en gate och går in i planet. Och då kan man fråga sig: Varför sitter dörren alltid på planets vänstra sida?

Ja, varför? Men nu har jag forskat lite och det lär ha varit så här: de första piloterna var i regel ryttare och hästar kliver man upp på från vänster sida. (Av någon anledning; högerhänthet, lättare uppsving på så vis?) Detta bruk följde med till de första flygplanen, man klev upp i dem från vänster sida, med påföljd att man på denna sida monterade fotsteg, handtag och med tiden dörr för att kunna kliva in i kabinen.

Så var det med den saken. Själv brukade jag flyga Uppsala-Övik en gång i tiden. Det var roligt. Numera åker jag buss. Snart blir det väl Botniabana = tåg hela vägen.

Som ung var jag flygtokig, läste Pilot och planerade en karriär som stridspilot. Sedan fick jag glasögon och tänkte nu är det kört - men kanske transportpilot går an, kanske kan man få flyga Hercules, där är månde kraven inte så hårda...?

Så kallades jag in i armén och glömde allt flygtrams, armismen blev min ledstjärna. Men en och annan flygbok har man väl läst sen dess och än behåller denna värld sin fascination. Det är ju så eteriskt och fint att vara pilot, tänk bara på Saint-Exupéry och Richard Hillary, filosofer i sittbrunnen...

Filosofer åsido, de bästa flygböckerna är de rakare memoarerna, som Yeagers och Charles Lambs. Den sistnämnde skrev "War in a Stringbag" (på svenska som "Krig i en nätkasse"), om livet som marinpilot i Royal Navy under VKII. Han flög Swordfish, de där dubbeldäckarna som var riktiga bitvargar får man säga, sänkte Bismarck och allt. Lamb var inte med där men har var med och sänkte italienska flottan vid Taranto 1940. Säg vad ni vill men sådant där är spännande.

Lamb hamnar även i Nordafrika på spionflygningar (frakt av spioner), men störtar och tas till fånga, och detta skapar sin egen episod i boken. En välskriven, omväxlande sak således. Författaren är pugilist och kan bita ifrån sig med båda nävarna; en man med full koll och elegans, en officer och gentleman.

Chuck Yeagers memoarer å sin sida, om livet som Mustangpilot i Europa 1944 och testpilot på Bell X-1, är en annan höjdare. Miljön kring Rodgers Dry Lake, Murocbasen och californiaöknen är väl fångad, se här filmen "Det rätta virket" som har den i inledningsscenerna. Barägaren "Pancho" Barnes porträtteras med värme, ett rivjärn med hjärtat på rätta stället. En hundans kvinna.

Yeager flög både här och där, chefade divison och flottilj i Västtyskland och Vietnam och slutade som brigadgeneral. Som pilot var han gudabenådad, men som officer var han antagligen blott genomsnittlig. Han går den byråkratiska befordringsgången helt enkelt; gör man inga misstag så skuffas man sakta men säkert uppåt.

En tredje flygmemoar är Ulf Björkmans "Ett liv i det blå" och nu snackar vi Sverige. Björkman blev stridspilot 1943 och sedan spakade han sig igenom Mustang samt alla jetplan som kom. Han var därtill en oregerlig typ som ofta fick disciplinstraff varför karriären gick lite knackigt. Jämför med Yeager, denne strulade aldrig till det och befordrades därför, även om han och Björkman i övrigt är samma andas barn: födda piloter, snitsiga snajdare. Björkmans bok är bland det bästa jag läst - och detta generellt bland memoarer, inte bara vad gäller flygböcker. Han har en och annan vitsighet att dela med sig av, à la "äktenskapet slutade lyckligt, det vill säga med skilsmässa", "stadens han- och honoratiores", och "overheadapparat = ombudsmannarespirator"...




Relaterat
Om J. G. Ballard, en annan pilot
"Saab Kliszow" (novell)
Jag och Flygrevyn
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Katedralbyggare och kritiker
Adams, Dick, Donaldson...
Jim Ballard

onsdag 23 februari 2011

Mellanösternkris


Man ska inte måla fan på väggen men nog är något på väg att hända i Mellanöstern allt. Det händer nu och man kan säga: det har hänt hela efterkrigstiden. Alla dessa krig i regionen söker ju sin like: Israelkriget 1948, Suezkrisen, Sexdagarskriget, Yom Kippur, Israels invasion av södra Libanon 1978 och 1982, kriget Iran-Irak, Gulfkriget 1991-92, Irak 2.0 samt Afghanistan 1979-89 och 2001 - detta är indicier på att regionen är i stöpsleven.

Krig och rykten om krig, revolter och upplopp: "The man in grey he told me / about the storm across the Red Sea"... Det här blåser INTE över, sanna mina ord.

Jag säger det igen: det här blåser inte över, det här är inte slut än på långa vägar.

Och jag är den ende i Sverige som säger detta vad det verkar. Alla andra bedömare går med rosafärgade glasögon, tror och hoppas på stabilisering. Ingen säger som jag: det här är bara början.

Det här är ingen "Egyptenkris", "Libyenkris" osv, det är en Mellanösternkris. Och denna Mellanösterkrisen bedöms inte i tidningar och TV för hur den sannolikt kommer att förlöpa, utan hur den BÖR förlöpa. Och vad som bör hända är naturligtvis seger för västerländsk demokrati, liberalism och nihilism. Att de främreorientaliska folken sannolikt vill ha islam och sharialagar istället för ateism och MTV, det blundar man för. Varför? För då kan inte vi i väst kontrollera processen, då blir det konfrontation och kris, möjligen även oljeembargo, dyrtid och inflation.

Man ser vad man vill se. Själv har jag dock inga illusioner. Mellanöstern vrider sig i födslovåndor, detta är bara början. Vad man som bedömare behöver för framtiden är en klar blick och historisk klangbotten; önsketankarna får man ha för sig själv.

Den som läst mina analyser vet att vi måste se längre än västdemokrati vs islamism, se mer än de enstaka länderna. Hela Mellanöstern är i stöpsleven och det här är bara början. Inget land kommer att gå fritt, Syrien och Saudi-Arabien för att inte nämna Irak är mogna för förändring, 2011-style.

För att sammanfatta det hela i punkter:
. Hela Mellanöstern bubblar under ytan och snart (om cirka ett år) kokar det över. Det är en megakris med element som gammalt mot nytt, värdslighet mot islam, västinfluens mot herre i sitt eget hus, modernism mot traditionalism, Mellanösterns hela geopolitik med rötter i Perserriket

. Om Muslimska krafter kommer till makten i de revolterande länderna, blir allt lugnt då? Kanske i början, men risken/chansen är ju att denna typ av beslutsamma minoriteter börjar tillämpa ”salami-tactics” och gör sig av med sina koalitionsbröder en efter en (q v Tyskland 1933, Östeuropa efter 1945).

. Väst har gjort sitt i regionen, USA är en koloss på lerfötter som inte förmår vända denna stormflod i vardande. Om hela Mellanöstern (som jag spått) kommer att stöpas om och ett nytt Kalifat upprättas, då kan USA med sina överbetalda flicksoldater och dyra vapensystem inget uträtta.

Om bara den sedvanlige västanalytikern förstod detta. Om bara de överbetalda thinktanks och omvärldsanalytikerna hade lite historiskt djup, religiös klangbotten och sedvanlig intuition så skulle de sluta se detaljer och fatta helheten. Och den helheten är att Mellanöstern vare sig vi vill eller inte håller på att stöpa om sig, och att de svallvågor som skapas kommer att påverka oss också.

svd svd dn dn

tisdag 22 februari 2011

Realism


Realism är vad jag vill ha, en realpolitisk analys.

Jag drivs inte av liberala önskedrömmar, jag ser till de politiska och andliga realiteterna i Mellanöstern. Men ibland ser man även denna realism i sedvanliga analyser. Till exempel är alla bedömare ganska eniga om att USA:s roll i regionen inte är att bringa lycka till oss alla utan till att uppfylla dessa tre mål:

. skydda Israel
. trygga oljeleveranserna
. motverka islamism

USA har sin närvaro i regionen av konkreta skäl. Det handlar om olja och makt. Sedan kommer det där med "frigörelse" och kontra-islamism som lök på laxen. Vare därmed hur som helst; nu tickar klockan för USA:s välde, klockan klämtar för dig! Revolutionen i Iran torde ha varit en generalrepetition av vad som komma ska: en tidigare säker allierad vänder sig mot herren och kastar ut honom.

USA stöttar många arabländer utom Libyen och Syrien. De går in med dollar och vapenhjälp men till vad nytta? USA har kört slut på sitt renommé, de har inte samma goodwill idag som 1950. Låt oss inse det. Så köp inga aktier i AB USA.

USA är på fallrepet, läs här och här så kanske du fattar.

Vad händer idag? Den 22 februari? Vad skriver bladet? De skriver om libyska oroligheter. Gadaffi verkar vara på väg att falla.

svd svd dn dn
Mellanösterntråden

Mitt tennfigurkabinett


Här ser vi några tennsoldater jag gjutit och målat. Det var ett tag sedan men de STÅR SIG, de pryder sin plats i mitt vitrinskåp. Må de leva för evigt, paradera för evigt med flygande fanor och klingande spel!


Här har vi en preussisk livgardist, en båld ryttare på väg att gå fienden in på livet. Ah, les braves gens!


Här ser vi några 25 mm napoleonska soldater. "Se gardet dör, dör för korpraln, vive l'Empereur!"

Här nämner jag litegrann om hur tennsoldater bör målas, om det intryck de gör osv. Detta inlägg brukar av och till finnas på listan för "bloggens mest lästa", det gästspelar på nionde-tiondeplatsen vilket jag tycker är intressant.

Jag avslutar denna exposé med några plastfigurer som står i samma skåp. Det är först några Taimya tyska infanterister i skala 1/35, sedan några 1/76-figurer och sist två amerikanska paratroopers i 1/32.



måndag 21 februari 2011

Jag bevakar Mellanöstern


Det kan ha krävts många dödsoffer i Libyen, uppemot 200 döda finns det uppgifter på. I Jemen är det mer eller mindre krig på gatorna. I Bahrain så har demonstranterna återtagit Pärlrondellen. Oroligheterna har spridits till Kuwait också, där statslösa demonstrerat för att få medborgerliga rättigheter. I Algeriet går polisen hårt åt demonstranterna, även i Marocko kan vi vänta oss demonstrationer snart.

Detta skrev signaturen Lansen igår på Krigsforum. Och idag rapporteras bland annat att en regeringsbyggnad i Tripolis, Libyen brinner. Jemenitiska demonstranter kräver presidentens avgång. -- Så vad säger detta oss? Nu ska man inte måla fan på väggen men nog är det något på väg att hända i Mellanöstern allt. Det händer nu och man kan säga: det har hänt hela efterkrigstiden. Alla dessa krig i regionen söker ju sin like: Israelkriget 1948, Suezkrisen, Sexdagarskriget, Yom Kippur, Israels invasion av södra Libanon 1978 och 1982, kriget Iran-Irak, Gulfkriget 1991-92, Irak 2.0 samt Afghanistan 1979-89 och 2001 - detta är indicier på att regionen är i stöpsleven.

Krig och rykten om krig, revolter och upplopp. Det här blåser INTE över, sanna mina ord. Läs vad jag skrivit här och framför allt här om ni vill rysa en smula.

Och vill ni läsa om stort och smått i Mellanöstern den senaste månaden, kolla denna bloggtråd.

Så vad säger ni? Tycker ni Mellanöstern är svårt att hålla reda på? Men som jag sa här så var Mellanöstern en gång ett imperium, hela regionen var ett sammanhållet rike (Persien, Sassaniderriket, Kalifatet, Ottomanska riket) och det kan enas till detta igen. Är det så konstigt det? Europa är ju ett imperium, Kina och Indien är det, USA är det: stora förbundsstater. Så för ordningens skull kunde väl Mellanöstern trumma ihop sitt Kalifat igen - för då skulle jag, som strävsam omvärldsanalytiker (se bild), slippa hålla koll på utvecklingen i varje litet land (Bahrein, Libyen, Jordanien, Iran, Irak osv).

Så lyder min realpolitiska syn. Enas, gå samman! Insieme - Unite, Unite Mellanöstern för att anspela på Toto Cutugnos låt från 1990.

Men någon tebjudning blir det såklart inte, inte den jubel- och klangföreställning som var EU:s utvidgning. När Mellanöstern "förenar sig" så sker det på mellanösternvis. Och det betyder idag blod, svett och tårar. Som jag sagt här.

SvD SvD SvD DN DN DN

söndag 20 februari 2011

Drömmarnas bro


Jag brukar ibland skriva om Japan här på bloggen. Detta torde vara ett exempel. Sedan har jag skrivit en hel essäsamling, nämligen denna. Härmed ett smakprov ur filen betitlat "Drömmarnas bro". Det handlar om en viss japansk film, en helt enorm sak - enorm men elegant, den arbetade med små gester. Den arbetade SYMBOLISKT på ett sagomässigt vis men var ändå en helt samtida saga, en modern berättelse.

Filmen är gjord på 1990-talet. Den handlar om en liten pojke som förlorar sin far i en olycka. Sedan får vi följa hur pojken tar sig fram i tillvaron efter händelsen. Dröm och verklighet vävs samman, hieroglyferna regerar.

Det börjar med att pojken och fadern är ute och går i ett marskland, vädret är mulet. Man går till ett hus, ett halvbyggt flervånings betonghus där pappan säger något om en stork målad på väggen. Därefter går man ut i landskapet och idkar fågelskådning. Man kommer ut på en bro och här inträffar en tragedi: fadern låter sonen titta i den kikare han har runt halsen – men han snubblar, blir hängande från bron, stryps och drunknar.

Pojken är så klart förkrossad över detta men han visar det inte. Hans eventuella skuld i det hela vilar dock som en skugga över scener med en buddhistmunk som förrättar ceremoni hemmet och en begravningsprocession i samma mulna väder som i början. Processionen går över bron där fadern drunknat. Pojken har blivit tillsagd av sin mor att om man mumlar en viss formel med hjälp av en amulett, stående där olyckan skedde, komme ett under att ske, fadern skulle återuppstå. Pojken gör detta men inget händer, begravningståget fortsätter.

Så kommer en scen med pojken i skolan. Hans ansikte röjer inga känslor men man kan ju ana att han är ledsen. Man repeterar en teaterpjäs; pojken har struthatt på huvudet, kanske ska han föreställa något djur, kanske en struts; minns fågelsymbolen i betonghuset och det faktum att man fågelskådade. Lärarinnan i klassen har ett gott öga till den lille och efter skolan följer han, som kanske bara är en sex-sju år, med henne hem till hennes hyresrum där de pratar om olika saker; pojken är förtjust i henne på ett dolt sätt. Sedan går han hem.

Ny scen, en med bron som tidigare förekommit men nu om natten, den är öde. Man hör ett plask och en gestalt hoppar upp på bron. Det är pojkens far, drypande våt men vid liv. Han ler. Formeln som pojken utsade där på bron fungerade alltså? Eller är det en drömscen, drömmer pojken att han är den återuppståndne fadern? Hur som helst går fadern och besöker lärarinnan i hyresrummet och räddar henne från en fordringsägare som besvärar henne, en person som figurerade kort i scenen där pojken var hemma hos lärarinnan. Återigen: är detta verklighet eller pojkens wish-fullfilment?

I det följande är det en scen där pojken och hans mor är ute och går, de kommer till det halvfädiga betonghuset ute i träsklandet och nu finns där en teckning av en fågel på en vägg. Det gjorde det inte under förra besöket då fadern och sonen var där, fadern endast talade om detta på ett kryptiskt sätt. Ett tecken, ett meddelande från en död? – Därefter går pojken och mamman över en bro och det är mulet som alltid, det är samma ställe som förr, men nu är den gamla bron – en gångbro av trä – riven och ersatt av en modern landsvägsbro. "The dream is gone"...

Det följer en scen inne i stan. Här är det så att modern blivit tillsammans med fordringsägaren, han som ansatte lärarinnan och framställs som en gangster i manér och utseende, yakuza. Pojken, modern och den nye mannen förs av den sistnämnde till ett tvivelaktigt etablissement där modern måste arbeta.

De går in, pojken går avsides upp på en läktare. I salongen nedanför sitter publiken vänd mot en scen där ett skynke av silkespapper är förspänt att göra silhuetter mot. Mot skynket ser man så en kvinno- och mansgestalt, det hela verkar bli något kinky, men så förändras bilden; kvinnan kommer att föreställa en fågel, en stork sittande i sitt bo, där kjolen blir boet av strå, de uppsträckta benen halsen och fötterna näbben. Och ute i marsklandet i början var det bland annat storkar man spanade på, och teckningen i betonghuset, den som inte fanns där när pojken och fadern var där men som kommit dit vid andra besöket – vad föreställde den om inte en stork?

Relaterat
Bertil Malmberg och Härnösand
Romantik

torsdag 17 februari 2011

Irans historia


Mellanösterns tre största makter är Iran, Egypten och Turkiet. De har cirka 70 miljoner invånare vardera. Härmed ett inlägg om Iran och dess ärevördiga historia. DN DN SvD

Det rör på sig idag både i Egypten och Iran. Det har nyss demonstreras på båda hållen. I Egypten fälldes en viss härskare men i Iran sitter regimen kvar.

Mubarak fälldes och militärregimen vacklade men bestod. Men den iranska regimen sitter i orubbat bo. Och så vitt jag kan se kommer den att fortsätta göra det. Iran går inte att jämföra med Egypten. Och här ska det handla om Iran, vad som skett där igår och hur det är idag.

Iran går inte att jämföra med Egypten. Den avgörande skillnaden är denna: Iran är ett självständigt land medan Egypten är en USA-allierad. Så långt det är möjligt står Iran på egen grund här i världen medan Egypten får militärt mm stöd av USA.

För västbedömare må detta betyda att man håller på Egypten, här finns ”framtid, västdemokrati” osv. Men här sysslar vi inte med dylikt önsketänkande, här ser vi det hela realpolitiskt. Vi ser längre än till vem som har mest dollar i kassan. Man måste istället se till immateriella faktorer som renommé, popularitet och självförtroende och här leder Iran. Regimen har uppebarligen stöd av mer än 50% av sin befolkning. Och Shia-inriktningen till trots torde även andra mellanösternkrafter se Iran som ett slags föredöme. Det har att göra med revolutionen i Iran 1979.

Detaljer åsido så betydde händelserna i Iran 1979 att USA fick pisk, stormakten jagades iväg. Från att ha haft Iran som främsta stödjepunkt i regionen tvingades USA att helt fly från detta land. Sådant ger råg i ryggen på de befriade, detta är sann nationell frigörelse. Det måste man erkänna även om man ogillar vissa diktatoriska drag i mullornas regim. Man måste överhuvud frigöra sig från partiskhet när man analyserar fenomen som detta.

- - -

Mellanöstern dominerades en gång i tiden av det Ottomanska riket. Detta turkiska välde började förfalla på 1800-talet. Iran (”Persien”) lyckades för sin del styra fritt både från engelskt och turkiskt välde. Iran var för sin del ett gammal ärevördigt land. Det hade rötter i antiken med Kyros den store som portalgestalt. Inför islams anlopp kuvades man temporärt. Sedan blev man en muslimsk stormakt under safaviderna.

Vid tiden för andra världskriget utövade USA och England hegemoni över Iran; tillsammans med Sovjet kontrollerade man regionens viktiga oljetillgångar. Kung var Shah Reza Pahlavi. På 1950-talet ville så premiärminister Mossadeq frigöra Iran från västberoende och nationalisera oljetillgångarna. Han störtades genom en CIA-kupp: operation Ajax.

Iran blev så en trogen USA-stöttepelare genom 1960- och 70-talen. Iran moderniserades och religionen kom i skymundan. Allt detta vändes i och med revolutionen 1979, då starka krafter vände sig emot kungadömet och ett religiöst ledarskap inrättades. Oppositionella fraktioner åsido så hade och har regimen förmodligen stöd av majoriteten av iranier. Återigen: jag legitimerar inte regimen i sig genom denna analys, jag bara skildrar hur det är utan att snegla på ”vad man som liberal västmänniska ska tycka”. Jag går inte i någons ledband. Jag skisserar en utveckling samt vad som är sannolikt framöver, vad vi har att vänta oss. Och det är att regimen i Iran idag sitter förhållandevis säkert i sadeln och att den inte kommer att vackla så som vi sett den egyptiska göra, denna USA-lakej.

Irans regim har till exempel ännu kraften att slå ner uppror med våld. Svaga regimer däremot tenderar att inte vilja ta till våld för att försvara sig. Se på Ryssland 1917, Östeuropa 1989, de föll för att man inte ”vågade” skjuta på demonstranterna. Säga vad man vill men detta är det politiska styrets järnlag.

Vi får se vilka andra regimer i regionen som har styrkan att stå emot. En nackdel i det rådande läget må vara om de är av typen "västvänliga/sekulariserade". Då saknar de den ideologiska kraften att motstå det som är det främsta politiska vapnet i regionen idag: islamismen.

Relaterat
Egypten, armén och politiken
Vad skulle Kyros ha gjort
Mellanösterntråden
Mount Damavand, Irans högsta berg

onsdag 16 februari 2011

Ur den egyptiska arméns minnen


DN DN DN SvD SvD SvD

Före Mubaraks fall styrdes Egypten av militären. Det gör den även idag. Skillnaden är att militärrådet nu anträdit en milt progressiv väg: man har utlovat fria val inom sex månader. Lägg till det att man inte använde våld mot demonstranterna, detta har gett den goodwill hos folket. Dessutom var det säkerhetstjänsten som stod för repressionen under Mubaraks välde, inte armén.

Så den egyptiska armén har viss medvind idag. Tidigare, och sett rent operativt, har det i väst varit en sanning att egyptiska armén gjorde en slät figur i sexdagarskriget 1967. Visst var det så att den hade sina svagheter: dålig mörkerstridsförmåga, 1800-talsmässig truppföring och försummad närstridsutbildning. Till detta kom stel stridsledning: i en pansarbrigad som misslyckats med sin uppgift i Sinai övergavs vagnarna helt sonika eftersom chefen ansåg att "stridsplanen hade spolierats" (Sune Nyström, Arménytt 1968).

Men lika sant är att man 1973 opererade mer proffsigt. Fem divisioner korsade Suezkanalen på pontonbroar utan att Israel upptäckte det. Man hade då även ett mer utvecklat luftvärn (system med eldrör för de lägre höjderna och robotar för höghöjd). Av olika skäl lyckades Israel avvärja hotet även denna gång men det var nära att landet besegrats. Så den egyptiska armén ska inte räknas ut. Varken operativt eller politiskt.

Inlägg om de senaste händelserna i Egypten, Iran

Vad är man för en figur


Den senaste tiden har jag roat mig med att länka mina inlägg till DN och SvD. Infogar man en länk till någon av deras artiklar så länkas bloggen automatiskt under respektive artikel. Detta drar läsare till bloggen, det ser jag på statistiken för "mest lästa inlägg". "Mellanöstern i stöpsleven" från 29 januari i år är nu bloggens fjärde mest lästa inlägg, för att ta ett exempel.

Men vad är syftet? Varför drar jag läsare till bloggen på detta vis? Tja, man vill bli läst. Man vill att läsarna ska kolla in ens andra inlägg också. Risken är förstås stor att de endast kollar in det länkade inlägget och sedan drar vidare.

Men om de stannar kanske de undrar vad jag är för en figur? I så fall kan jag länka till diverse inlägg, som det här som skildrar ett besök i stockholmskyrkor som Engelbrekt, Johannes och Högalid. Andra rekommendabla Galaxinlägg vore kanske mina memoarer från Enköping på 70-talet eller min berättelse om när jag flyttade hit förra året.

Där har ni en del. Annars kan sägas att jag är författare med diverse titlar bakom mig, som "Eld och rörelse". Noveller jag skrivit finner ni här och här. Fler länkar till mina opus ges i högerspalten.

(Oscar Niemeyer, Brasilias katedral)

tisdag 15 februari 2011

Den iranska protestens färg är grön


Demonstrationer i Iran: DN DN SvD

Folk går ut på gatan i Teheran och protesterar mot regimen. Ryggmärgsreflexen hos den västerländske bedömaren är då: "Nu vill de störta mullorna, nu vill de ha västerländsk demokrati." Då ska man komma ihåg att den iranska proteströrelsen är GRÖN. Grönt är Muhammeds färg.

I DN intervjuas opposititonsmannen Amir Arjmand. Där sägs: "Gröna rörelsen ser inte den iranska konstitutionen som illegitim i sig, däremot den perversa tolkningen av den som regeringen Ahmadinejad ägnar sig åt, menar Arjmand." Ergo: den gröna rörelsen vilar på islamsk grund.

Det må iofs förekomma vissa urbana, västerländska och areligiösa element i den iranska protesten; den som söker han finner och västerländska bedömare torde söka dylikt. Men att ge protesen en grön färg ligger helt enkelt i tiden och det betyder som antytt inte miljöpartism eller naturvänlighet. Det betyder "islam, traditionella värden, religiositet", hur emot man är än ayatollorna. Det får man inte glömma när man ser på dagens utveckling i Iran och Mellanöstern i stort.

Här får ni länkar till diverse inlägg på denna blogg


Denna blogg har varit igång sedan 2007. Antalet inlägg överskrider 1000. Och bland dessa 1000 finns det lite smått och gott vill jag hävda.

När det gäller NOVELLER har vi till exempel "Vetenskapens trollkarl", om en kristallteknikers vedermödor i ett stelnat, reaktionärt teknosamfund. Och här har vi en berättelse om ett möte med Mannerheim, om en finlandssvensk officer som sammanstöter med Legenden från Norden i en rysk tågkupé 1917. Vi har även denna korta sak om en galen polis.

När det gäller ARTIKLAR så svarar denna blogg på frågor som: Vilket är det mäktigaste science fiction-eposet? Detta. -- Vilken är den mest tragiske hårdrockaren? Denne. -- Vilka är de sämsta romaner jag läst, bilar jag sett osv? Dessa.

Sedan finns det inlägg om hårdrockarna Maiden och Priest, om krigiska utflykter, om poesi, om film och TV med mera med mera...

Så att: det är en sak att blogga, skriva av sig lite slöfeta saker. En annan sak är skriva sådant som ännu går att läsa efter ett par år, och dessa inlägg hör till den sorten vill jag hävda. Join the fun...

(Bild: Marlene McCafferty framför sin Triumph i Salt Lake City, någon gång på 50-talet)

måndag 14 februari 2011

Om att tala i egen sak


Det borde vara skottpengar på pensionerade partiledare som kommenterar sitt partis politik...

Detta sa Ekots Björn Elmbrant en gång i tiden. I samma mån kan man anse att författare inte ska uttala sig om sina egna texter, de ska inte tala i egen sak. Nåväl, men som undergroundförfattare kan jag inte följa de reglerna, jag propagerar hej vilt för mina texter. Ingen annan gör det ju.

Men jag ska inte manipulera er. Jag tänkte bara tala om en viss dikt jag skrivit, presentera den eftersom den är så jävla bra.

Den heter "Bullar, pilsner och korv" och ingår i samlingen "Grönt ljus".

Jag försöker i denna dikt frammana flydda dar, en gången tids lust och kval. Det är sepiabruna tider, grosshandlare och droskbilar, solitt borgerliga nejder för vår längtan:
Aga-Baltic och Sandviken specialstål,
nyinkommet lager och prima vara,
cykelbilen Fantom och Clas Ohlsson Insjön,
Motor AB Ivan Höök – och Brandeliusimitatören Persson,
uppträdande i Forsheda Folkets Park, lördag kl 19,
med sin psykedeliska ljus- och ljudshow...

Men det slutar inte där. Det där är bara inledningen. För nu följer en passus med tidstypiska repliker. Läs och begrunda och låt er föras iväg till Annorlunda Land:
– Jojo, nu är det färdigt...
– Hörru Putte, kila upp med de här papprena på Milostaben...
– Jag ska säga direktörn...
– Ett nunnekloster! Jo jag tackar jag...
– Och kaffe vill ni förstås inte ha...
– Ge mig linjen...
– Å sen går vi på kondis...
– Och käkar wienerbröd? Klart man inte tackar nej...
– Jo serru, lita på snajdarn serru... ussare...

Sedan rundas allt av med fortsatt finlir i frysande parker. Det är 40- och 30-tal, det är Bullen Berglund och Den Inbitne, Raskar Capack och Lilla Vickevire:
Stora svarta bilar i regnig stad,
bakelit och vindtyg,
filterlösa cigarretter och en brunton över alltsammans (the dark brown stuff);
grundläggning, murning och snickerier på tre år,
svettiga ansikten mot en mörkblå himmel,
Freddie, fartfantomen och Mats Massmo, massmördaren,
och sist men inte minst: söndagsstek med urkokta ärter och avslagen svagdricka.

Dikten ingår som sagt i samlingen "Grönt ljus". En recension av den finner ni här.

söndag 13 februari 2011

Egypten, armén och politiken


Heliopolis är som alla vet en roman av Ernst Jünger. I verkliga världen är dock Heliopolis en stad i Egypten, närmare bestämt en förort till Kairo. Där har bland annat den egyptiska armén sin stab.

Egyptiska armén är högaktuell just nu. Sedan Mubarak avgått är det armén som styr. Det har den iofs gjort sedan Nassers kupp 1953. Sedan dess har Egypten haft de-facto militärstyre, om än något maskerat. Nasser var arméofficer liksom Anwar Sadat. Mubarak var flygvapenofficer.

Att militären styrt i Egypten sedan 50-talet syns i dess numerär. Man får intrycket av en stor organisation som kunnat bevaras tack vare att just militären haft makten. "Allt för krigsförbanden".

Egyptens armé har 460 000 man i första linjen. Jag tror det är världens 18:e största armé. Visst har man modern materiel, men den stora numerären (med ytterligare 400 000 man i andra linjen) kan ge intrycket av en "dåligt utrustad kalla krigsarmé av tredjevärldssnitt". För visst kräver dagens slagfält mer kvalitet än kvantitet, mer topptränade och -utrustade jägarförband än mängder av medelgott linjeinfanteri. Se bilden som är från övningen "Bright Star" 2001/02: dessa soldater i enkel uniform utan kropsskydd tycks antyda behov av modernisering.

Slagkraften hos en armé som Egyptens beror iofs även till stor del på anda och utbildningsståndpunkt. Är dessa goda är dock en "halvmodern" armé som Egyptens inte att förakta. Vi ska också minnas att man har stridserfarenhet från krigen 1956, 1967 och 1973. I det sistnämnda var det nära att man knäckte Israel (med Syriens hjälp).

Det om den egyptiska arméns fältmässighet. Men viktigare idag är frågan om dess politiska roll. Vad händer med armén om islamisterna kommer till makten? När de gjorde det i Iran 1979 så lät de ju till exempel avskaffa armén och införa "revolutionära garden". Dagens egyptiska militär torde inte vilja det. Det torde också vara svårare att avskaffa den egyptiska armén av idag än den iranska av år 1979; den egyptiska är större. Men moderna islamister kanske också lärt sig av Iran och undviker att helt rucka på armén, iaf att helt avskaffa den. Irans revolutionsgarden skrotades nämligen efter några år sedan de misslyckats med att bryta dödläget i kriget mot Irak. En modern islamism kanske nöjer sig med att kontrollera armén via politiska kommissarier av Sovjetsnitt.

Egypten har alltså ett slags militärdiktatur sedan länge, sedan Nassers dagar (Nasser som också var arméofficer). Regimen har inte varit så extrem, den har varit lite lagom om man säger. Kanske är det detta som gör att omvärlden inte reagerar på att föga förändrats i Egypten efter Mubaraks fall, att militären ännu styr. För 10-20 år sedan hade det antagligen låtit ”militärdiktatur, hjälp!” Idag lyfter ingen ett ögonbryn att militären har makten. Just detta diskuteras inte, det är en veritabel icke-fråga.

Detta är iofs inte så farligt. Militärer KAN spela ett neutraliserande inflytande i samhället. Detta var länge en sydamerikansk doktrin. Och i de spanska upproren från 1800- till tidigt 1900-tal ville man alltid ha militären med: ”Varför dröjer militären så länge?” var ett rop som yttrades.

Inom svensk vänsterism har det dock alltid låtit: ”Militärvälde = värre än döden”. Men inte nu längre tydligen.

Visst utlovar Egyptens militär fria val om sex månader. Och världen lever än i eufori efter den senaste utvecklingen, man ser med välvilja på Egypten som "gjort sig av med en diktator". Själv skulle jag dock vilja att vänstern, den gamla moståndaren till allt vad militärvälde heter, vore lite mer skeptiska till Egyptens diadoker.

Stor sympatidemonstration för Egypten i Iran trots förbud
Mellanösterntråd på bloggen

lördag 12 februari 2011

Fred, demokrati och ballonger till barnen


Mubarak har fallit. Nu tror de flesta bedömare i väst att vi får "fred, demokrati, ballonger till barnen". Hotet mot detta vore "extrem islamism".

Den som läst mina analyser vet att vi måste se längre än västdemokrati vs islamism, se mer än Egypten enbart. Hela Mellanöstern är i stöpsleven och det här är bara början. Libanon, Jordanien och Palestina kommer antagligen att drabbas härnäst. Minns också Tunisien där det hela startade. Inget land kommer att gå fritt, Syrien och Saudi-Arabien för att inte nämna Irak är mogna för förändring, 2011-style.

Jag har skrivit om denna kris förut, så för att repetera:
. Att tro att Egypten 2011 blir något slags Östeuropa 1989 är naivt. Mer sannolikt blir det något à la Iran 1979, av det enkla skälet att Egypten liksom Iran ligger i Mellanöstern och man båda historiskt sett är muslimska länder. Och revolutionen i Iran ritade om den politiska kartan i regionen

. Hela Mellanöstern bubblar under ytan och snart (om cirka ett år) kokar det över. Det är en megakris med element som gammalt mot nytt, värdslighet mot islam, västinfluens mot herre i sitt eget hus, modernism mot traditionalism, Mellanösterns hela geopolitik med rötter i Perserriket

. Väst har gjort sitt i regionen, USA är en koloss på lerfötter som inte förmår vända denna stormflod i vardande.

Om bara den sedvanlige västanalytikern förstod detta. Om bara de överbetalda thinktanks och omvärldsanalytikerna hade lite historiskt djup, religiös klangbotten och sedvanlig intuition så skulle de sluta se detaljer och fatta helheten. Och den helheten är att Mellanöstern vare sig vi vill eller inte håller på att stöpa om sig, och att de svallvågor som skapas kommer att påverka oss också.

DN DN SvD SvD

fredag 11 februari 2011

Mubarak har avgått


Enligt SvD har Egyptens president Hosni Mubarak avgått:
Egyptens president Hosni Mubarak avgår, uppger vicepresident Omar Suleiman enligt flera medier. Enligt Suleiman har Mubarak lämnat över makten till den egyptiska armén. Beskeden möttes av ett omedelbart jubel av demonstranterna på Befrielsetorget.

Visst kan det jublas. Demonstrationerna har gett effekt, folket har vält en härskare. Dock tror jag man ska vara försiktig med jublet. Helena Palena skriver re Mubaraks fall i en bloggkommentar:
Naval el Sadawi säger just att det var miljoner av egyptier som gjorde det hela möjligt. Det är demokrati. Folkets makt. Och nu ska kristna och muslimer tillsammans skapa en sekulär stat enligt henne. Vi får hoppas på det.

Nyckelordet är "hoppas". Ofta när det sker folkliga genombrott av det här slaget infinner sig en viss eufori. Sjevardnazes fall i Georgien, Sydafrika efter apartheids fall, Sovjet och östblocket 1989 blir alla ett slags "temporära himmelriken". Sedan kommer realpolitiken igen och det ska fattas tuffa beslut. Till detta kommer i detta fall att vi lever i radikala tider, det är helt enkelt inte tid för koalitioner och mittenpolitik. Tyvärr. Allra minst i Mellanöstern där "sharia" är en kraft som tycks följa sin egen logik (eller brist på logik). Mer om detta i denna tråd.

DN

Antikens kvinnor



Kvinnor kan. Vi män har också en del att ge här i världen men nu skriver jag om kvinnor. Vågor, vågor mina systrar. Antika systrar, antikens kvinnor.


När det gäller antikens kvinnor kommer man osökt att tänka på Herodotos som ger några lödiga porträtt. Det är till exempel Nitokris, drottning i Babylon. När hon dör låter hon begrava sig i en kista som placeras över en av stadens portar. På kistan hade hon låtit inskriva att det fanns pengar i den, där att använda för envar framtida Babylonhärskare. Senare, när hon dött och Darius intar staden får han reda på detta, hittar kistan och låter öppna den. Men där finns bara en lapp med innebörden: "Ha-ha, lurad! Nu står du där med smäleken att ha vanhelgat en kista bara för att stilla din girighet!"

En liknande färgstark figur var massageternas drottning Tomyris som försvarade sitt land mot Kyros' invasion. Vid ett tillfälle ingicks vapenstillestånd och Tomyris ville att man slöt fred, men Kyros vägrade och fortsatte invasionen. Så dödades han i en strid, Tomyris lät hugga av honom huvudet, stoppa detta i en säck full med blod och sända den åter med meddelandet: "Nu har er kung fått sin blodtörst stillad!"

Tuffa tjejer. Men ännu en dylik finns hos Herodotos, nämligen Artemisia som är galärkapten i Xerxes invasionsflotta 480. Hon har en respekterad ställning och kungen lyssnar ofta på hennes råd, men bortsett från detta gör hon en väldigt ful sak vid Salamis när slaget går perserna emot och Artemisia hamnar i ett trängt läge. För att rädda sitt skepp låter hon då nämligen ramma och sänka ett av de egna skeppen för att bli tagen för grekiskt skepp, och därmed kommer hon undan. Maken till fräck krigslist får man leta efter. Ska denna fräckhet hänföras på hennes kvinnlighet? Å andra sidan säger man ju att i krig och kärlek är allt tillåtet.

Men vad med vanliga kvinnor då? Jag kommer här att tänka på Fokions' maka, som trots att maken var Athens härskare höll ett enkelt hushåll och till och med knådade brödet själv. En betagande bild. Fokion levde på 300-talet f Kr.

Man får även en bra bild av antikens husmor i Ordspråksboken:
Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den;
av sina händers förvärv planterar hon en vingård.
Hon omgjordar sina länder med kraft
och lägger dristighet i sina armar.

För den betryckte öppnar hon sin hand
och räcker ut sina armar mot den fattige.
Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus,
ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.
Sköna täcken gör hon åt sig,
hon har kläder av finaste linne och purpur...

[Ords. 16-17, 20-22]
Ett kvinnoporträtt av betänkligare slag är Tacitus' av Poppaea, Neros maka. Jag avstår från kommentarer och invändningar, vill bara säga att här står en människa framför en med både fel och förtjänster:
Hos denna kvinna fanns allt utom anständighet. Hennes moder, sin tids vackraste kvinna, hade givit henne ett ärat namn och skönhet; hennes rikedom motsvarade hennes ädla börd; hennes konversation var vinnande, hennes begåvning inte ringa.

Hon visade ärbarhet och hängav sig åt lösaktighet. Sällan framträdde hon offentligt; när hon gjorde det var det med en slöja över en del av ansiktet för att inte tillfredsställa nyfikna blickar eller för att det passade henne. Hon skonade aldrig sitt anseende...

["Annaler", bok XII]
De spartanska kvinnorna hade för sin del stor erotisk frihet sägs det. Men erotisk frihet med vem frågar sig vän av ordning, med sina män som ju var bögar...? Men detta är en myt, spartanerna älskade kvinnor. Och gällande spartanska kvinnor så hade de ruter i sig. Herodotos berättar ju om joniern Aristagoras som i samband med det joniska upproret är i Hellas för att värva stöd för sin sak; när han är i Sparta lyssnar kung Kleomenes intresserat, men när denne får höra hur långt det är till huvudstaden i det perserrike varemot man gör uppror - tre månaders färd - slår han dövörat till och ber joniern åka hem.

Aristagoras försöker dock en sista gång få spartanernas stöd och går hem till kungen med en olivkvist i handen. "Tala", säger kungen. "Sänd iväg barnet först", säger Aristagoras, syftande på kungens nioåriga dotter som råkar stå vid sin fader sida. Men hon får stanna och joniern börjar nu erbjuda kungen pengar för att gå med honom, buden blir högre och högre, men när han nått 50 talenter säger flickan, Gorgo vid namn: "Far, det är bäst att du går iväg, för annars kommer främlingen att fördärva dig."

Kleomenes uppskattar varningen och går in i ett annat rum. Aristagoras lämnar snart Sparta med oförrättat ärende. Bättre lycka har han i Athen men det är en annan historia.

Om detta och annat kring antiken kan man läsa i "Skallet från den kapitolinska varginnan", en essäsamling i pdf-form. Du hämtar den här.

Relaterat
Antiken kallar
"Jag, Claudius"
De glömda själarnas ö (2008)
Drömmar (1990)
"Life" levererade

torsdag 10 februari 2011

Mystiken tar över


Själv är man ett under av balans och moderation. Det är de andra som är extremister och fantaster.

Min syn på esoterism och kristendom är såklart av den sunda, goda och förnuftiga varianten. Allt annat är avvikelser.

Inte så att jag bedriver formligt krig mot åsiktsfiender, o nej, då skulle jag få mycket att göra. Men jag ställer mig frågande till vissa religiösa åsikter. Jag menar, kom igen: protestanter bekämpar katoliker, Svenska kyrkan bekämpar vissa frikyrkor, new ageare bekämpar all organiserad religion, för att inte tala om kristendom mot buddhism, islam osv. (Vi kan iofs ha rätt att känna oss hotade av islams politiska anspråk, men doktrinärt ser jag inget hot från islam som gudstro.)

Men så där är det: troende bekämpar varandra. Om inte med svärd och sköldar så med ord och nålstick. Själv är jag med i Svenska kyrkan och har haft visst utbyte av de högmässor jag nyss besökt. Men jag är medveten om denna kyrkas något svaga doktrin. Bland annat retar jag mig på att man är avoga mot alla former av "mystik", mot varje tolkning av Ordet senare än Luther. Allt är så där lite lagom jordiskt, vardagsverkligt, välordnat och fint. Nämner man "Kristus som soldeva" blir man väl utsparkad.

Men jag är tacksam att vi har en kyrka, en "statskyrka", en organiserad form för förvaltning av våra tempel. Så håll ljuset brinnande Svenska kyrka, sedan tar kristen mystik och nyandlighet över.

måndag 7 februari 2011

Hommage till Gotiska Klubben


Bloggande är en svår konst. Det handlar om tonläge, tonträff. Plus en viss förmåga att skriva kort. Och att posta ofta; kvantitet är inte oviktigt.

Jag tycker Gotiska Klubben uppfyller dessa kriterier. Det finns iofs många skrivkunniga bloggare men inte alla utnyttjar bloggen som form, de ser inte möjligheterna. Det är sådant som att man KAN svära ibland, det piggar upp. Man måste inte skriva som en tidningsjournalist. Och bortsett från det medger bloggens form att man kan posta kort och långt, posta minnen blandat med dikter blandat med politiska inlägg blandat med - ja, what have you.

Goten har fattat detta. Hans blogg är allt vad den kan vara - be all that you can be. Den liknar bara sig själv, är självliknande som en kaosfraktal. Det är ett personlig tilltal, det är snabbt men alltid läsbart, det är olika slags inlägg. Sedan ska det varnas för att bloggens politiska slagsida är "inkorrekt". Se själva. Den är gotisk!

Ska man välja ett inlägg som visar Gotens förmåga att se nyanser väljer jag denna minnesbild. Kort och träffande. En "bild" som säger mer än tusen ord.

Goten har alltid lejonklon framme. Även i, ja kanske framför allt i kommentarsspalten. God bless him.

(Bild: Konrad Ekdahl-Askim, "Sjö i Västergötland")

Födslovåndor


Vi ha upprepade gånger varnat rikskanslern…

Detta skrev av Norrtelje Tidningar i samband med fransk-tyska kriget. En journalist med självöverskattning, en predikant som säger hur saker ska vara. Han nöjer sig inte med att analysera, nej han ska föreskriva.

Vi ser samma sak hos dagens analytiker. En kris (som den i Egypten) bedöms inte för hur den sannolikt kommer att förlöpa, utan hur den BÖR förlöpa. Och vad som bör hända är naturligtvis seger för västerländsk demokrati, liberalism och nihilism. Att de främreorientaliska folken sannolikt vill ha islam och sharialagar istället för ateism och MTV, det blundar man för. Varför? För då kan inte vi i väst kontrollera processen, då blir det konfrontation och kris, möjligen även oljeembargo, dyrtid och inflation.

Man ser vad man vill se. Själv har jag dock inga illusioner. Mellanöstern vrider sig i födslovåndor, detta är bara början. Vad man som bedömare behöver för framtiden är en klar blick och historisk klangbotten; önsketankarna får man ha för sig själv.

Med det sagt, några frågor kring Egyptenkrisen:

. Vad kommer USA att göra? Om vi ser det på sikt så tror jag de är maktlösa. Om hela Mellanöstern (som jag spått) kommer att stöpas om och ett nytt Kalifat upprättas, då kan USA med sina överbetalda flicksoldater och dyra vapensystem inget uträtta. De kommer att jagas iväg och sättas in på hemmaplan, där konflikter inte saknas (svarta mot vita, nord mot syd).

. Är det synd om journalister som drabbas under upploppen? Utan att yla med vargarna måste jag säga: det är rätt åt dessa överbetalda ”professional bullshitters”. I åratal har de kavlat ut sina plattityder och lögner för oss, dessa utrikeskorrar boende på lyxhotell och poserande framför kameran i någon exotisk konflikthärd. Nu hamnar de undantagsvis i skottlinjen själva och då skriker de som stuckna grisar. Välkomna till verkligheten säger jag, det är räkenskapens dag idag för skitsnackare.

. Om Muslimska brödraskapet kommer till makten i en koalition, blir allt lugnt då? Kanske i början, men risken/chansen är ju att denna beslutsamma minoritet börjar tillämpa ”salami-tactics” och gör sig av med sina koalitionsbröder en efter en (q v Tyskland 1933, Östeuropa efter 1945).

Mina inlägg om Mellanösternkrisen SvD

söndag 6 februari 2011

Förändringens vind


Pyramiderna blickar ner över Kairos centrum. Röken skingras och sfinxen ler i mjugg med sina stendrag: han har sett allt, vet allt, kan allt. Han har sett dem alla komma och gå: atlantider, nubier, makedonier, romare, araber, engelsmän, amerikaner. Genom allt förblir den huggna stenens outgrundliga drag, för evigt vändande sig mot den uppgående solen i öster.

Det står och väger, det är svårt att avgöra vart det hela bär just nu. Muslimska brödraskapet har gått med på samtal med vicepresident Suleiman. Men förändringens vind drar genom Egypten och hela Mellanöstern, var så säkra. Fly från Basan, fly från Libanon! Ställ upp ett banér på ett berg vifta med det! Låt det bli en fyrbåk för förändring, sann förändring, och inte bara meet the new boss, same as the old boss...

Hör, det brusar av många folk. Hör, det susar av förändringens vind. Exakt vart allt detta bär hän kan jag inte se just nu, min kristallkula är lite dimmig, stridsröken har inte lättat helt ännu. Men tillbaka till det gamla kan det inte gå, så mycket är säkert.

Brödraskapet går med på samtal

El-Baradei besviken på USA

Obama går balansgång

lördag 5 februari 2011

Orkestern spelar upp


Folk frågar sig om dagens uppror i Egypten är triggat av vissa krafter? Är det USA som ligger bakom, hemliga sällskap, vad?

Visst kan man ställa sig den frågan. 14 juli 1789 skedde till exempel diverse manövrer bakom kulissen av hertigen av Orléans och hans klick i Palais Royal, som inte var ett palats utan mer ett komplex med restauranger, caféer och annat. Även andra till synes spontana uppror genom historien kan ha varit orkestrerade. Dock anser jag denna fråga vara lite beside the point. Det är uppror i Egypten och det finns ett stort stöd hos massorna för islamismen, det räcker för att anse det hela viktigt, ja av avgörande betydelse för världen av idag. Se mina inlägg i frågan här.

Det drar ihop sig till storm i Mellanöstern. Stäng dörrar och fönsterluckor, ta in kalven, sätt hurran på spisen och rid ut stormen. Som jag skrev i "Grönt ljus", i en dikt ursprungligen skriven på 1980-talet:
Satanspolka – dödsdans – danse macabre –

Orkestern spelar upp.

”Den västerländska kulturens svanesång”.

Dissonanser och harmonier om vartannat,
ett ledmotiv som fulländas, tvärvänds
och körs baklänges.



Det blåser upp till storm:

- ... torrento!

- What’s he saying?

- There’s a storm coming up.

- I know.




”Bryt ut, efterlängtade oväder!” (Chateaubriand)

Stormavstånd.

Soundtrack till undergången:

satanspolka – dödsdans – danse macabre.

Det där om "there's a storm coming up - I know" är från slutscenen i "Terminator 1". Utan att låta alltför mycket domedagsprofet torde det vi ser idag vara början till något större. Så mitt budskap till er mina bröder och systrar är: feel the energy, köp guld och hamstra konserver. Och sluta se det hela så närsynt, sluta hoppas på "demokratiska processer" och välordnade tebjudningar. Revolutionen i Iran ändrade allt på samma sätt som "9-11 changed everything".

DN DN

(Bilden: Francois-René de Chateaubriand, som före franska revolutionen anade vad som skulle komma med orden: "Bryt ut, efterlängtade oväder!")

Personlig anteckning i februari 2011


Mamma är död. Jag har redan skrivit om det. Nu början poletten trilla ner: hon han vandrat vidare, gått bort. Hennes själ har lämnat den döda kroppen för himmelsk debrief och vila, så småningom följt av ännu en vända i samsâra.

Så hur tar jag det? Det går hyfsat får jag väl säga. Livet går vidare.

Hon dog för knappt en månad sedan men jag har varit aktiv denna tid, bloggat mycket här och på RP. Januari brukar vara en historisk seg månad men i år artar det sig rätt bra rent kreativt. Så har jag sjungit ära vare Gud i höjden också, börjat gå i kyrkan så smått, ett yttre insegel på ett livslångt sökande.

Jag finner en stilla glädje i nuet: ett evigt här och ett oändligt nu.

torsdag 3 februari 2011

Den tolfte imamen


Edit september 2012: jag tror inte längre på krig. Varken i Mellanöstern eller i världen überhaupt. Se bl.a här. Men jag låter ändå detta inlägg kvarstå som en arkeologisk lämning av vad jag trodde i februari 2011.

"På onsdagen förvandlades Kairo till en krigszon" SvD Mubaraks välde vacklar DN DN Men detta är bara början, snart stöps hela Mellanöstern om som jag sagt här på Galaxen. Hela regionen kommer att hamna i omvälvning. Fromma förhoppningar om att islamisterna torde gå att inlemma i en "demokratisk process" är helt fel ute. Den tolfte imamen kastar sin skugga framför sig.

Det är dags att bereda sig på intressanta, händelsrika tider. Dags att vakna ur sin dvala, nyktra till från nöjesläsning och drönartillvaro.

Tycker du om att läsa deckare, sf, skräck? Skynda på då min vän, i morgon kan det vara för sent.

Anser du att tio Guds bud bara är nys, att Bergspredikan är ett påhitt? Tyck det då, kom bara inte till mig och be om vägledning om fem år.

Sorterar du sopor och klimatkompenserar, och tror att det räcker för att rädda världen? Stackare.

Hånler du åt troende, åt enkla människor, åt folk som inte har internet och senaste mobilen? Gör det då, tro bara inte att någon beundrar dig om fem år för din platt-tv, plattskalle!

Nostradamus spår att en laggivare ska komma på en vit häst: "He will elevate the humble, will vex the rebellious, / no rival will be born on earth." Sånt kan du, din urbane dandy, småle åt. Kom bara inte till mig och lipa när denne laggivare uppenbarar sig på sin vita häst. Den tolfte imamen, hinduernas Kalki, Kristi återkomst: du vet vad jag talar om.

Oppositionsrörelsen kommer att ena Mellanöstern till ett storrike. Så sluta dröm om fredlig omdaning av Mellanöstern till ett plast-Europa; de kommande åren blir inte långtråkiga, det kan jag försäkra. Vi är på väg ut i Terra Incognita, och där överlever endast den som har tillgång till dolda, andliga reserver. Quelle aventure!

Relaterat
Reflektioner över Mahdin
Frank Herbert: Dune
Dénis Lindbohm
Andlig science fiction
Niven: Ringworld
Dementimaskinen stannar
Målning Bruce Pennington

tisdag 1 februari 2011

Vad skulle Kyros ha gjort?


John F. Kennedy hade en försvarsstabschef som hette Maxwell Taylor. Denne var hjälte från andra världskriget, såg bra ut och var rätt bildad. Tillfrågad om hur, säg, en kris i Mellanöstern skulle lösas, så vore det typiska Maxwell Taylor-svaret: "Vad skulle Kyros ha gjort?"

Och i dagens mellanösternkris, med uppror i Egypten och Tunisien och annat, så ställer även jag mig frågan: Hur skulle Kyros ha gjort? Vad betyder krisen för hela regionen, vad betyder dessa "lokala oroligheter" för den geopolitiska nisch vi kallar Mellanöstern, Främre Orienten, den region som genom historien varit plats för imperier som det assyriska, det persiska under Kyros, Alexanders rike och sassanidriket, som Kalifatet och det ottomanska riket?

Vad skulle Kyros ha gjort? Vad gjorde Cyrus kanske man först borde fråga sig? Jo, han drog upp mot Babylon, intog det och frigav judarna, vilket renderade honom åtskilliga eulogier i Bibeln. Förmodligen förtjänade han det, det finns inte mycket att anföra mot denne perserkung, storsint handlande tycks ha legat för honom.

Kyros drog upp mot Babylon, intog det och infogade det i riket. Med tiden erövrade han hela Mellanöstern med Mindre Asien, Egypten plus Medien och Mesopotamien. Detta var vad Kyros gjorde. Han skapade ett imperium. Inget konstigt i det. Vid samma tid fanns det ett storrike i Kina och strax kom ett liknande i Indien, Ashokas välde. Och i väst fick vi framför allt Romarriket.

Det är detta perspektiv man måste ha på Mellanöstern. Man måste se de imperiala traditionerna, se kontinuiteten från Perserriket över Alexander och följande välden, över Kalifat och Ottomanska riket. Man får inte närsynt fråga sig: "Vad ska hända med Egypten, vad ska hända med Tunisien, Israel, Libanon...?" Man ska fråga sig: kommer ett nytt storrike att skapas i regionen? Mitt svar på den frågan är: sannolikt ja. Varför? För det har funnits storriken där förr.

Vi har idag inga problem med att ha ett enat Kina, ett enat Indien. Moderna storriken. Även vårt EU är ett sådant liksom USA. Varför då denna ängslan kring Mellanöstern? Kanske är det Israels roll som spökar. Som israel skulle jag i och för sig rädas imperiala tendenser i regionen. Och att hoppas på en ny Kyros, en ädel kejsare så som han hyllas i Bibeln, en judarnas räddare från babylonsk fångenskap, se ovan, är kanske att hoppas på för mycket. Men osannolikt är det inte. Detta arabiska-muslimska tal om att "utplåna Israel" ser jag som uttryck för nihilism, men över religionsgränserna finns faktiskt en broderfolkskänsla i regionen. Detta förstår inte vi européer. Vi stirrar oss blinda på holocaust-retorik och tror ett nytt Tredje Riket kommer bara för att Isralefientligjhet förekommer bland muslimerna. Här bör man dock se till symbolhändelser, som den israeliske och egyptiske general som gick arm i arm efter undertecknandet av stilleståndsavtalet efter Yom Kippur-kriget. Det är främreorientalisk broderkänsla, något som lovar gott för framtiden. Innan en eventuell rosig framtid får vi dock räkna med att det kommer att flyga gnistor.

Mellanöstern revolterar, skuddar av sig moderna regimer och inför muslimsk populism à la Iran. Detta är inget jag personligen önskar, det bara är så här, detta är det sannolika scenariot. Liberala drömmar om 1989-1848-1990 är i detta sammanhang löjliga, lika löjliga som att likna Irak 2.0 vid befriandet av Frankrike 1944.

Mellanöstern revolterar och islamiserar sig. Vad det innebär för Europa och väst kan vi lämna därhän. Mellanöstern kommer iaf att reda sig själv framöver. USA har ingen roll att spela där. De har redan överansträngt sig i Irak och Afghanistan. USA kommer att gå samma väg som Alexander och romare: ingendera kunde sätta sin prägel på regionen: den förre assimilierades till oriental, de senare härskade över Mesopotamien 117-119 och drog sedan hem igen.

Mellanöstern är en svårfångad storhet i västvärldens geopolitiska kalkyler, så under antiken och så idag. Under antiken var dock regionen rätt svag. Idag skuddar den stoftet av sig och reser sig. Det får man erkänna även om det vore bekvämare med en "västerlandisering" av Mellanöstern med liberalism, kapitalism och nihilism. USA kommer att tvingas till reträtt, vi går mot ett nytt kalifat och Kyros' ande kommer att vila över det hela.

Relaterat:

PDF-bok av LS med essäer om antikens Persien och lite annat

Galaxinlägg om krisen i Mellanöstern

(Bild: Kyros' mausoleum i Pasargade)

Kristusplaneten


Jag föddes på Kristusplaneten
i det eviga korsets skimmer:
Gud skydde och bevare dig,
Kristus frälser, amen.


Men friden och ron var
inte nog för mig. Jag ville
ut och se universum. Så
jag lämnade planeten i
mitt rymdskepp, min fräsiga
farkost med överljusfart
för andra världar: för den
brandgula Äventyrsplaneten,
för den röda Erosplaneten
och för Thelème, Kunskaps-
planeten som skimrade
vit av kunskapens kalla ljus.
Jag mötte äventyret, frillan
och visdomen och drog
sedan vidare, släntrade
runt på rymdens vidder,
mätt på år och ära.

Och så en dag, kryssande
i mitt rymdskepp i dödens
rymder, i den eviga avgrundens
svarta mörker, svävande mellan
tomma ändlösheter, fick jag syn på
en blåskimrande värld,
en hjärtevärmande syn
med sina flyende moln över
gröna ängder och vida hav:
en värld som ingen annan,
en värld med sin egen AURA,
sin egen UTSTRÅLNING.
En värld där jag levt förut,
en planet där Frälsarens
blod utgjutits för mig, där
Hans blod homeopatiskt
påverkat planetens själ.
Det syntes i auran, i atmosfärens
band, i den ljusblå skiftningen
mellan jord och rymd.

Det var Kristusplaneten.

Jag var klar med äventyr och
kärlek, jag ville ha något nytt i
mitt liv – något nygammalt,
något välbekant-obekant.
Jag ville ha frälsning och
läkedom, skira himlar och
moln, flyende moln. Och
jag var fri, hade inga band,
hade upptäckt mina världar
och satt flaggan på berget.
Jag var home free, fri
att åka hem: Open your
heart, I’m coming home...


Jag gick in för landning
på min gamla hemvärld,
landade min ljusgrå farkost,
gick ut och satte mig under
ett träd. Det var KORSET –
och i en ros såg jag HANS BLOD.
Jag föll i sömn och vaknade pigg
och nyter, vaknade pånyttfödd,
en förlorad son som återvänt
till sitt fadershus, en rymdvagabond
åter på sin hemvärld. Jag plockade
rosen, reste mig och gick för att
återupptäcka min hemvärld, min
första hembygd, Kristusplaneten.

Det är en värld där Kristus
är allestädes närvarande: Kristus
är jordens ande och jorden är hans
kropp. Han är närvarande i varje
blomma, varje kulle, varje djur. Ja
även i varje människa, således även
i mig eftersom jag föddes här – på
Kristusplaneten.

Jag vandrade över planeten,
såg solen gå upp, såg solen lysa
över land och hav, skog och berg,
och överallt såg jag hans ansikte –
i varje blomma, varje solkatt,
varje skydrag.

Inget mer äventyr för mig,
ingen mer visdom, ingen mer frilla.
Äventyrsplanetens sol brann
het i skyn, brände mig i öknar
och på slättland på jakt efter
Den Omöjliga Friheten. Erosplanetens
sol pulserade röd och varm. Och
Kunskapsplaneten, Thelèmes vita
stjärna var kall och gnistrande, bra
för studier men för att leva...?
Kristusplaneten är annorlunda: med
en varm och vänlig, milt rogivande
sol i en blåviolett himmel, en solängel
för min törst, en himlens gyllene
Elohim som helar mig.

Inga mer äventyrsvärldar, ingen
mer Omöjlig Frihet: nu bor jag
på Kristusplaneten. Här har
jag frihet i mitt eget väsen, länkat
till Kristus Jesus min Frälsare.
Jag har besökt olika världar och
äntligen hittat hem, kastat ankar.
Home is the sailor,
home from the sea,
and the hunter is home from the woods.


Nu vilar jag säll under ett täcke av blommor
under himlens blå i en viskande
skog på Kristusplaneten, till mantrat
Gud skydde och bevare dig,
Kristus frälser, amen.

Mer Kristus på bloggen

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)