fredag 17 december 2010

Här publicerar jag en födelsedagsdikt och lite annat


Den 17:e december är min årsdag.

Jag fyller år idag. Det firar jag med följande rader:
Årskalas i Svenssonland
på Storgatan i Härnösand;
45 år, jag kan knappt sitta still,
nu planerar jag för 45 till -
för jaaag
ja vill vaaa
Svensson jag.

Melodin är "Anarchy In The U. K.".

Mer som är? Tja, varför inte fortsätta med diktandet. Här följer ett försök att bli Norrlandsdiktare, bli en ny Helmer Grundström, Pelle Molin eller Birger Norman. Det är suset från moarna, det är draget att bli en NORRLANDSBJÖRN, allt fångat i denna skiss:
Jag är en Norrlandsbjörn och det kan ingen ta ifrån mig.

Jag är en vandrare på mon, en resenär i skogiga landskap. Jag är en stugsittare och släntrare, en skidåkare på moss och myr, i skogsbryn och backe, rytande i natten som en slagbjörn: skriet från vildmarken.

Jag är månen och solen, guldet på tallarna. Jag är silversnö och natt, svart natt – och svart is – och kyla. Jag är värmen i stugan, frostblomman på rutan. Jag är slyet i snåret, hästen på fältet, Norrland igår och Norrland idag. Jag är arkaiska fläktar, Beorn i Beornorth, en skäggman i yllekofta, storstövlar och storväst. Jag är bönen i natten och guldet i solen.

Norrlandsbjörn för evigt, Norrlandsbjörn 1965. Norrlandsbjörn 2010 och vidare.

Och vad ska kröna detta inlägg, fullborda triaden? - Jag tror jag citerar en sak från min engelska blogg, en vision av Härnösand i gåtfulla rader:
I'm in love with her and I feel fine -
living in this Midsummer Century -
praying at The Watering Place Of Good Peace -
under The New Improved Sun.

Hela historien bakom denna dikt finner ni här.

Relaterat
Konsten att skriva födelsedagsdikter
Bibliografi
Mina memoarer
Nibelungens ring: hela scenariot
Svenska folksagor

torsdag 16 december 2010

Här talar jag om Kristi eteriska kraftfält och en del annat som kan vara intressant för er, mina bröder och systrar


Talar man om subtila kroppar brukar de flesta läsare stänga av mentalt. Talar man eterkropp, astralkropp osv tänker ”mannen på gatan” att nu är det foliehatt på, dags att dra.

Men så dra då, på med foliehatten och stick! Ni andra, stick around...

Och då säger jag så här: vi har alla en fysisk kropp, eller hur? Och det som närmast påverkar denna fysiska kropp, dess hälsa, är eterkroppen. Och det som i sin tur påverkar etekroppen är astralkroppen och det som påverkar astralkroppen är jaget eller anden, men strunt i det nu. Vi ska tala om eterkroppen.

Vi ska tala om eterkroppen och Kristi påverkan på denna. Därmed kommer vi att se det unika i Kristus och allt han gjorde och var. Varför har vi tempel över hela västvärlden, resta till hans ära? Varför detta tal om Kristus jämt? Vad var så speciellt med honom?

Det ska jag nu tala om. Det hela baseras på Rudolf Steiners "Johannesevangeliet".

Det var ju nämligen så att Kristus, genom att han levde och dog i en mänsklig kropp, gav nytt liv åt människans eterkropp. Vid tiden – antiken kring år 0 – höll människans fysiska kropp på att degenerera. Hur? Genom att hennes eterkropp, som är avsedd att ge den fysiska kroppen livskraft, höll på att sammansmälta med den. Det var solidifiering på gång, förstelning och död. Människans postmortala medvetande var i fara; efter döden gick vi till mörker och förvirring, som den Akilles i Hades som Odysseus en gång möter. Före Kristi gärning, före hans död på Korset, for den som dog till en region mycket lik grekernas Hades. Vi mötte inte Kristus, vi kunde inte tillgodogöra oss vår karma.

Låter detta invecklat? Förklara själv då vad Kristus liv och gärning betydde.

Men som sagt: Kristus levde och dog som människa och återuppstod – i synbarligen mänsklig form – eftersom hans eteriska kraftfält kunde anta hart när fysisk gestalt. (Den fysiska kropp han haft som Jesus från Nasaret uppslukades av en jordbävning sedan den lagts i graven.) Och därmed skedde märkliga ting: människans eterkropp räddades, gavs nytt liv, regenerades. Hur? Tja, man kan säga att mänskligheten vitaliserades genom beröringen med Kristi egna livskrafter, med det unika eteriska kraftfält som uppstod genom att han levde ett liv som människa. Det mänskliga livet kunde sedan fortsätta att spira i reinkarnationens kedja, nyttjande den fysiska kroppen som redskap. Vi kunde efter döden gå till ljuset i Himlen, möta Kristus – Ljusvarelsen i många nära-döden-berättelser – och ta med oss våra erfarenheter från föregående liv till nästa.

Invecklat? Men det hela förklarar även vissa dunkla Bibelord. Vem vet till exempel vad ”Fader, förhärliga ditt namn” betyder? Jo, Rudolf Steiner, som alltså är upphovsmannen till allt detta tal om Kristi eterkropp med mera. Det var ju så att Kristus (som enligt Steiner inkarneras i Jesus i dopet i Jordan) hade omdanat Jesu eterkropp så att den även kunde ge den fysiska kroppen nytt liv. Kristi nya eterkropp uppstår i Johannesevangeliets ord:
”Fader, förhärliga ditt namn.” Och en röst från Himlen sa. ”Jag har förhärligat det och ska förhärliga det igen.”

Det grekiska ordet för ”förhärliga” är ”doxason”.

Fler punkter i sammanhanget:

. Till och med Lasaruskapitlet utvecklar Kristus gradvis den fysiska, eteriska och astrala kropp han övertagit från Jesus. Och på korset är det fullbordat: Lucifer-Ahriman utestängs ur Jesu kropp. Och genom att ta emot Kristusimpulsen kan vi som människor göra samma sak. Men hur görs det? – Allt som krävs är viljan att ta emot denna Kristusimpuls.

. I Lukas 2.57 talas i förtäckta ordalag om dessa steinerska subtila kroppar. Jesus utvecklade ju sin astralkropp (visdom) och eterkropp (gestalt) för att kunna mottaga Kristus (det som skedde vid Jordandopet). Och Lukas’ formulering om Jesu ”kroppsliga skönhet” visar hur den fysiska kroppen återspeglar allt detta.

. Fotismos, upplysning, sker när astralkroppen dyker ner i eterkroppen och den fysiska kroppen.

Mer kan sägas om Steiners kristologi. Men inte idag.

onsdag 15 december 2010

Det finns idag 986 inlägg på Svenssongalaxen


Det finns 986 inlägg på den här bloggen. Det är inte lite. Men mycket.

Det är mycket - med tanke på att den absoluta majoriteten av inlägg är "riktiga artiklar", genomarbetade inlägg av den ena eller andra sorten. Enradingar typ "kolla den här videon" eller "tjena läget" finns INTE på Svenssongalaxen.

Så hur ska jag ge er tillgång till alla dessa feta inlägg? "Kolla tagmolnet i högermarginalen" kan man ju alltid säga, men vem ids det? Och väl där, vad säger henne etiketter som "NDW", "konsten att slå en tennisserve" och "small candies"?

Men visst, gå till tagmolnet och botanisera. Eller gå till denna tråd, en tråd specifikt ägnad åt länkar. Där finns inlägg som diskuterar och länkar till olika etiketter här på bloggen - till noveller och dikter, till artiklar om litteratur och historia - till allt. För i Svenssongalaxen finns allt - eller nästan allt.

Så du som är nytillkommen läsare här, enjoy.

tisdag 14 december 2010

Svensson om Spengler


Varför läsa Oswald Spengler? Är han inte en vilsegången systembyggare, en 1800-talsmässig tänkare som ”konsekvent missbrukar en terminologi han uppfunnit enkom för detta syfte”?

Visst tar Spengler i lite för hårt ibland. Som när han säger att den antika västkulturen (Grekland och Rom, ”den apollinska kulturen”) är ett helt eget system, en helt egen planet, varifrån intet, säger intet, förs vidare till nästa kultur, dvs vårt moderna västerland. Men han medger ju samtidigt att ett sådant drag som ”herostratisk ryktbarhet”, detta att ”bli känd för att bli känd", är ett typiskt TIDLÖST västdrag, påvisbart sedan antiken och sedan dess fortlevande även i det moderna väst, i ”den faustiska kulturen” som han kallar nya tidens västvärld.

Herostratos ville bränna ett Artemistempel bara för att ha gjort det, bara för att bli berömd. Samma drag finner man ju hos den lakej som var uppe i ett torn med Karl V och började skratta. Förklaringen, sa mannen, förklaringen till detta skrattanfall var att han funderat över vad som skulle hända om han greppat kejsaren och störtat med honom till marken till en säker död. ”Herostratos” var svaret, denne lakej var en Herostratos' like, en som ville utföra något just for the hell of it. Och än idag lever Herostatos’ ande här i väst, med seriemördare, terrorister, stalkers, presidentmördare med fler avvikare, samt, i en mer salongsmässig kontext, folk som är ”kända för att de är kända”: premiärlejon, socialites, dokusåpastjärnor med mera.

Värdet med att läsa Spengler? – Han påpekar att kulturer ibland går under, att de kör slut på sitt krut. Rom gjorde det på 400-talet, vi håller på att göra det idag. Den Lycko-Per som anser att väst inte kan gå under, att vi nu lever i en ny hellenism eller renässans, kan behöva sig en dos Spengler för att få en mer autentisk, tragisk syn på tingen.

Dylik tragik, dylik domedagskänsla, sägs vara typiskt höger/konservativ/icke-liberal. Nåväl, då är jag skyldig till dylik högeravvikelse. Men på sikt är jag optimist: kulturen måste gå under för att något nytt ska spira. Jag är, som man sa om Nietzsche i något sammanhang, tragisk optimist. Jag ser tingens förgänglighet men essensen förblir.

- - -

Vi har kört slut på krutet säger Spengler, det sluttar neråt. Väst, den faustiska kulturen, stod på topp kring 1600-talet, sedan märker man dekadansfenomenen. Ett sådant är den romankultur som uppstår på 1800-talet. Vi får ”klassiker”, ”stora” berättelser om beklämmande småborgare, demimonder och frigjorda kvinnor. ”Den nya tidens epos ska fokusera på intressena hos en Nana, Bel-Ami och en Hertha, och alla är de ofruktsamma.” (ungefärligt citat). Den moderna romanen är en stadsprodukt och kommer inte att ha något att säga morgondagens människor, som kommer att få börja om med en mer jordnära kultur. Vår civilisation idag är, säger Spengler, ”en internationell världsstadskultur”. Vi styrs av en elit som far från storstad till storstad; de känner sig främmande så fort de beger sig ut på närmsta landsbygd. Detta skrev Spengler redan 1918 och det gäller än idag. Det är i kapitlet ”Stadens själ” i ”Västerlandets undergång” och här får vi hans civilisationskritik i ett nötskal. Staden uppstår som en utvidgad by, växer till sig under medeltiden, blomstrar under barocken och förfaller successivt under rokkoko och följande tider – förfaller, inte på ytan, men i sitt inre eftersom något nytt inte skapas efter ett tag, allt blir stilupprepning, nostalgi, romantik.

Att vi idag lever i stilupprepningarnas tidevarv är uppenbart för alla. Allt är pastisch, ironi, återskapande av föregående storheters verk. Kravet på ”originalitet” har försvunnit för länge sedan i kulturutmattningens tecken.

Spengler påpekar dylikt för oss. Han må generalisera för hårt ibland men på det hela är hans verk mycket upplysande. Han lär oss se, lär oss tänka i större termer än liberalismens ”eviga utveckling, eviga framsteg”. Han är ett salt och en oslipad diamant, en ikon för en tragisk optimist som undertecknad.
Oswald Spengler: Västerlandets undergång (Der Untergang des Abendlandes, 1918-22)

Relaterat
Spengler hyllade västerlandet
Historia in nuce

bildkälla

måndag 13 december 2010

En ålderdomlig framtid


Ett nytt begrepp gör sitt segertåg i dagens debatt: arkeofuturism. Det innebär i korthet att kombinera ålderdomliga drag med modern teknik. Mannen som myntade det heter Guillaume Faye. Han tycks med det hela åsyfta att vi rör oss mot en framtid som inte är linjärt modernistiskt, utan som genomgår en megakris (sju kriser ihopbakade till en) och därefter rekonstrueras på delvis moderna, delvis ålderdomliga grunder.

Detaljerna åsido så är konceptet användbart när man ska se på en sådan roman som Frank Herberts "Dune" (1965). Fler än jag har kallat hans roman "arkeofuturistisk", som till exempel bloggaren Wodinaz i februari 2010. Jag är tacksam för denna impuls. Att kalla "Dune arkeofuturistisk klargör Herberts attityd till sf-skapandet, den förädlar detta att ha ålderdomliga inslag i en framtida berättelse. Annars tenderar detta med förekomsten av svärd och feodalism i en sf-berättelse att behandlas styvmoderligt och med överseende. Så att lyfta in arkeofuturismen i sf-diskussionen är ett vällovligt konceptuellt genombrott skulle jag vilja säga.

Herbert målar upp en framtid med både rymdskepp och svärd, ett rymdimperium som inte styrs formalistiskt av byråkrater utan mer ålderdomligt med feodala län. Datorer har man märkligt nog inte (orealistiskt, en kvarleva från 60-talets datanoja) men i övrigt en hel del modern teknik, framför allt rymdskepp och allt vad därtill hör.

Är det hela trovärdigt då? "Svärd och rymdskepp" har man ju sett förr (Blixt Gordon etc). Men jag får nog säga att det hela är rätt tankeväckande. Herbert tar i vart fall INTE för givet att framtiden ska vara enbart urban och ekonomistisk; hans framtid baseras på icke-ekonomiska relationer mellan människor, fotad i länstrohet och uppoffring. Hela den herbertska galaxen andas i forntida yra, med ormdyrkan, drogesoterism och överhuvud en religiös känsla. I en modernistisk framtid, så som i Asimovs med flera, finns bara maskiner och politikpratande nihilister. I Herberts framtid finns fläktar från det arkaiska.

Man har sin "ormdyrkan", sina på planeten Arrakis subterrana sandmaskar man växelverkar med. Konceptet med dessa varelser och allt vad de innebär är mer än arkeofuturism, det är mytologi. Oavsett om Herbert skriver lite stelt så kvarstår sandmaskarna som SINNEBILD sedan man läst boken. De lever för evigt. Kan man skapa sådant måste man ha något att komma med anser jag.

Jag har skrivit flera inlägg om Herberts "Dune" på denna blogg. Ni finner dem här. Och Guillaume Fayes bok finns på svenska och du köper den här.

söndag 12 december 2010

Vinterland


Jag har varit ute och rest i NORRLAND, mellan Härnösand och Övik.

Många reflektioner inställer sig. Kort sagt, man tänker mycket medan man åker buss och ser landskapet fara förbi.

Det var kallt. Jag reste genom ett kylslaget land. Men det var klart väder. "Kallfint" som pappa brukar säga.

Jag är född i Norrland (Åsele) och i Övik bodde jag 1975-85 så detta är hemtama marker. Vackra marker. Skog och åter skog, inbäddade gårdar, vissa övergivna, andra med lysande fönster. Förr brukade jag bli beklämd av bådadera, både av ödehus och bebodda hus. Jag tänkte: än varar civilisationen - men för hur länge...? Kommer inte FASAN, KRIGET, NÅGOT HEMSKT snart...?

Men det där är en projektion. "Som vi är, ser vi." Nu är jag en något mer disciplinerad människa, jag kan tänka: såja, var inte så negativ...

Så något slags VÄLVILJA härskar väl över alltsammans...? Guds hand...? Varje gran, varje snöflinga som bevaras i Guds minne...?

Öde skogar, här och där små samhällen - Docksta, Nordingrå, Bjästa. Här och där kyrkor (Docksta, Själevad), här och där åkrar, bondgårdar, stiliga hus. Här och där sjöar, här och där kalhyggen-grustag-hästar som går ute... ja det är inte klokt vad här är. Här har jag i alla fall växt upp, här vill jag leva. Jag kan se gårdarna tåga förbi, jag ser tallarna vandra förbi, jag ser allt dra förbi utanför mitt bussfönster. Jag lever i denna utbygd, Norrland, Härnösand. Och här, har jag märkt, kan man TALA MED FOLK, folk är inte så urbaniserade att de bara skyndar förbi. Det är lite lantligt, bondskt. Ett tilltalande drag.

Jag har ingen storståtlig poäng med denna text. Jag vill bara säga att jag lever här och kommer att förbli här. Jag är en Norrlandsbjörn, en resare i skogiga marker. Jag har mina föräldrar i Övik och ser till dem då och då, som nyss - som denna resa till Övik jag refererar till, det som triggade detta inlägg.

Country roads take me home...

Men jag ÄR hemma. I mig själv. Jag reser inte till kärlek, som i den där Edin-Ådahl-låten. Jag reser i kärlek. Jag inbillar mig att även jag, likt varje gran och tall och gulnat grässtrå som jag sett utanför bussfönstret, bevaras i Hans minne.

Det om detta. Jag flyttade hit till Härnösand i mars i år, och om det skrev jag här. Och här är en annan resenär, en viss Melina Starr i en bloggföljetong. En berättelse om en new age-nunna med avsnitten i fel, top-postad ordning; det kan inte bli bättre eller hur.

tisdag 7 december 2010

Elegi (dikt)


Det är dags att publicera en dikt, ett poem. Det är koncentrerade rader av andlig styrka, ägnade att utgöra ett rungande påstående om världen och min relation till den. Och detta, "världen och ens relation till den", makrokosmos i relation till mikrokosmos, det är väl vad allt handlar om egentligen? Att länka sin egen värld till den stora världen, balansera stort med smått, privat med offentligt...?

Mitt liv är en elegi...
Jag är lycklig men ändå sorgsen,
undrar vart allt är på väg.

Min privata värld: under kontroll.
Världen i stort: you’re out of control!

Krig och rykten om krig,
konspirationer, giftskandaler,
porr, hat, våld...

Ni har hört det förr. Nu får
ni höra det igen: världen är
galen. Men jag blomstrar,
hos mig är det vår. Tål
ni höra det, står ni ut att
höra mig predika glädje?
Nej, det gör ni inte. Ni
vill höra en svavelpredikan,
lyssnar ni. Då säger ni:
”hör, så han dånar... en tuff
man, han går i närkamp med
världens ondska, han siar
om krig och elände”...!
Profeten orerar men
hälsan tiger still.

Så där har jag kanske min
framtid, där har vi en lovande genre:
domedagsprofetior. Att bli
ännu en Cassandra, Jesaja,
Nostradamus. Men idag
lämnar jag walk-over på
domedagskravet, idag
sjunger jag sol och vår,
fibonacciserien i en solros
och den goda doften hos
luften här i staden, den
påminner mig om min
barndom:
det är tallar
och kåda, det är skog och
friluft. Sådan är min
vardag, sådant är mitt
liv – ett friluftsliv, ett liv
med fritt syre, fritt vivre
och fritt järnvägsvagn.

söndag 5 december 2010

Lennart Svensson: Galen polis (kortnovell)


Det händer att man skriver kortare noveller ibland. "Flash fiction" kallas de visst, saker på mindre än tusen ord. Här är ett försök av mig, tidigare publicerad i samlingen "Eld och rörelse".

En viss kriminalkommissarie Rimhede levde och verkade i Sålunda, en stad i Sveriges hjärtland. En gång var det så att Rimhede undersökte ett mordfall - men tyvärr blev han galen på kuppen, stackars man, så en annan kommissarie, Mullebo, tog över fallet. Denne försökte tyda Rimhedes virriga anteckningar, spanade vidare och fann omsider ett spår som ledde till en villa på Granvägen 3. Där skulle mördaren, en viss V. Hosacka bo. Mullebo tog sin bil och åkte dit.

Mycket riktigt stod adressen "Granvägen 3" angiven på den brevlåda som den aktuella villan hade bredvid sin garageinfart. Men när Mullebo gick runt gathörnet fann han där ännu en brevlåda, en bredvid plattgången som ledde till samma hus' huvudentré. Här var adressen Klossgatan 9. Det var i och för sig logiskt för det var ju olika gator och huset låg i ett gathörn - men varför två brevlådor till samma hus?

Mullebo gick och ringde på vid huvudentrén. Öppnade gjorde ingen mindre än Rimhede, den galne polisen. Efter ytterligare spaning drog Mullebo slutsatsen att Rimhede, under pseudonymen "V. Hosacka", han som alltså bodde "om hörnet" fast i samma hus, var mördaren.

"Minsann", sa sig Mullebo när fallet var löst och han satt på sitt tjänsterum och tände sin segercigarr, "det var ett märkligt fall. Man skulle kunna kalla det hela: en kriminalvariant med psykopatologiska undertoner (schizofreni), på temat "brandman som också är pyroman". Här handlade det ju om en polis som var kriminell, själve min kollega Rimhede."

Mullebo drog ett bloss, lät röken simma i munhålan och blåste sakta ut. Man ska inte dra halsbloss med cigarrök, nämligen.

(Som sagt finns novellen utgiven i en bok. Läs mer om den här. Och fler noveller på bloggen finner ni här.)

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)