fredag 29 oktober 2010

Sippen Brago


Jag hyllar Kristus som soldeva. Jag erkänner honom som Guds son. Jag är esoterisk och metafysisk, ser bortom vår fysiska verklighet – ty Gud är över allt – han är överallt.

Ni förstår. Jag ser ”beyond the Beyond”. Tillvarons grund är andlig, transcendental och icke-materiell. Dock har vi en del materialister här i Härnösand, absurda människor som tror på ”vetenskap” per se. ”Vetenskap” är för dem lika med empirisk vetenskap. Allt vi kan veta nås av dem via prövning (”prövning” av grek ”peirô”, därav ”em- peiro”, ordagrant in- prövning) av vad vi uppfattar genom de fem sedvanliga, yttre sinnena. Då kan det heta: ”Empirisk kunskap nås via empirisk forskningsmetod, ergo är det enda som existerar den empiriska verkligheten”.

Men detta är, som alla kan se, ett cirkelbevis.

De härnösandsbor som hävdar dylikt kallar sig scientister. Deras ledare, Sippen Brago, säger: ”Kunskap om yttervärlden nås via yttre, materiella sinnen, ergo existerar denna yttervärld och bara den.” Och det är en snarlik cirkel, en ogiltig bevisföring. Liksom detta som Brago sa på Karusellkvällen nyss: ”Jag iakttar betingad värld med mina betingade sinnen, ergo existerar den betingade världen och inget annat.”

Ja dessa scientister: man reducerar alla iakttagelser till empiriska sådana, gör en metodologisk reduktion av omvärlden – men därav följer inte att omvärlden är beskaffad på detta vis. Man gör metodisk redux till ontologisk och förväxlar därmed (som någon sa) undersökningsmetoden med det som undersöks, vilket är ännu ett felsteg. Vad är verkligt? Brago svarar: ”Det materiella, ty jag reducerar mina iakttagelser blott till vad jag kan uppfatta med mina fem, materiella sinnen...”

Men materialism är bara EN möjlig tolkning av omvärlden. Att nyttja det sjätte sinnet, intuitionen, ingivelsen och andra namn för våra obetingade sinnen – detta leder till helt andra tolkningar av varat. Som jag själv erfarit, som den esoteriker jag är.

Bragos gäng, empiristerna och scientisterna är emellertid dolda esoteriker.

Jag menar så här:

Givet att de går runt och har sin empiriska kunskap, så måste de ju förutsätta någon som har denna empiriska kunskap, ett kunskapssubjekt, ett jag. Men jagets existens är esoterisk och transcendental, den kan inte bevisas via yttre iakttagelser. Svårigheten i att förneka jagets existens erkändes till och med av den där Sartre, annars en nihilist av stora mått. Brago inser inte svårigheten i att reducera subjektiva erfarenheter till rena hjärnprocesser: jaget är nämligen irreducibelt.

- - -

Det finns mer att säga om denna irreduciblitet, omöjligheten att reducera vissa fenomen. Sippen Brago dyrkar till exempel Darwin, en känd reduxkonstnär.

Ta bara detta med irreducibel komplexitet, naturens komplexitet som Darwin vägrar erkänna. Darwin själv sa, att med existensen av ”...något komplext organ, som omöjligen kan tänkas ha tillkommit genom otaliga, på varandra följande små anpassningar, skulle min teori utan tvekan falla samman.” Så vad med mitokondrier, biokemiska nanomaskiner, cellens miniatyrfabrik och ögats uppbyggnad, vad säger darwinister om dem...? Vad sägs om ÖGAT? Om HJÄRNAN???

Scientister som Brago har för sin del materialismen som hypotes, som icke-empiriskt antagande. Alla andra antaganden anses icke-vetenskapliga. Det får en att tänka på Huxley: ”Vetenskap börjar som kätteri och slutar som vidskepelse.” Att intressera sig för materiell verklighet var i idealismens tidevarv kätteri, men idag liknar det hela vidskepelse. Här i Solarium har vi såklart vår andliga klangbotten, vår soldeva som vi hyllar och våra andliga danser, men ändå finns det en väldig beröringsskräck gentemot det ideella.

Darwinismen åter: vem har sett de avgörande mutationerna? Fossiler tenderar att dyka upp fix färdiga och förblir sedan oförändrade i sina gestalter. Ad hoc som motargument...

Livets mästerliga former sållas fram planlöst, utan syfte (enligt Darwin), men ger fabulösa resultat...

Darwin gjorde förresten många icke-empiriska hypoteser, han tog till fria tolkningar, som att ”universum har tillkommit planlöst, utan syfte” och ”människan är en produkt av blinda processer i naturen”.

Slump må finnas, men den är blott medel för en högre vilja, för Planen. Den är inte en suverän orsak.

- - -

En favoritbok jag har, ”Samtal med Gud”, säger följande om evolution och Darwin, jag refererar:

Evolution kan sägas vara en process, men vad är det då för en princip som vägleder denna process?

Evolutionen innebär att ”den lämpligaste överlever”. Men det är fortfarande något processartat, ett sätt som evolutionen yttrar sig på – en så kallad ”modalitet”.

Det skulle innebära att ”evolution” och ”de lämpligastes överlevnad” är synonymer. Då kan man inte hävda att ”de lämpligastes överlevnad” är en vägledande princip, för det vore som att hävda att ”en av evolutionens vägledande principer är evolution”. Återigen en cirkel.

Vi utvecklas, men till vad? Enligt esoterismen, enligt dem som TROR, kan vi själva styra vår evolution. Nietzsche tycks ha hävdat detsamma; han ogillade Darwins mekanistiska världsbild där allt bara sker av nödvändighet.

Återigen:

En darwinist säger: ”vi utvecklas enligt principen om utveckling”.

Men vad är egentligen den grundläggande principen?

Det esoteriska svaret vore: Evolutionen är något vi kan styra, enligt vissa principer. Det kan kallas medveten evolution. Enligt ”Samtal med Gud” (bok 3) befinner sig människan blott i början av denna.

- - -

Men vad anser JAG om allt detta då? Vad har jag att säga alla materialister och nihilister?

Vad är min rungande replik till Brago och hans anhang?

Men jag har redan sagt mitt om materialism, det sa jag innan ”Samtal med Gud”-referatet. Men mer på den vägen vore: all sann vetenskap, all spekulation och högre abstraktion måste se något mer än ”materia”. Blotta praktiken med idéer, teorier och konceptualisering av verkligheten, det är ju något immateriellt. En idé är en idé, inget fysiskt objekt. Alltså är alla vetenskapsmän idealitser, inte materialister.

Man måste abstrahera, esoterisera. Öppna dörren för fria flygturer i högre eteriska sfärer. Den högre matematiken sägs ju för övrigt ha detta postulat: man får inte anta att verkligheten existerar! Inga antaganden om den fysiska verklighetens existens får göras i högre matematik, annars flyger inte ekvationerna.

Vad gäller min världsåskådning i stort, min syn på livet och tillvaron, så tänker jag: antingen så tror man eller så gör man det inte. Antingen ser man DET OSYNLIGA eller så gör man det inte. Antingen anar man UNDRET, GÅTAN, FÖRTROLLNINGEN i att existera, i att livet, naturen, allt levande frodas omkring oss – eller så är man blind som en nyfödd mus för allt detta.

Men visst finns det möjligheter – möjligheter för de blinda ATT SE. Som jag sa tidigare är scientisterna dolda metafysiker. De förutsätter ett JAG som är transcendentalt till sin natur. Well, accepterar de detta, att jaget är något väldigt gåtfullt, då har de grunden lagd till ett metafysiskt credo.

Och vägrar de att gå den vägen, då kan jag bara säga: vetenskapsgänget borde bli mer esoteriska för det finns egentligen ingen motsättning mellan vetenskap och esoterism. Alla söker vi kunskap om varat, kunskap om det absoluta.

Vad är då detta absoluta?

Man kan säga: allt liv emanerar från Det Absoluta (= Gud) och finner sin plats i det Oändliga.

”Det oändliga” – det är ett svårt ord, ett stort begrepp...! Men likväl ett faktum bortom stadens gränser, bortom jorden och vårt solsystem. Bortom Bortom. Vi är ensamma, du är ensam!

Sicken ångest. Men väl ute i detta stora Bortom, i Avgrundens tomhet likaväl som på torget i Solarium en tidig morgon, ja även hemma i våra hem när katten är ute och din käresta stuckit, ska vi finna att det inte finns någon ensamhet eller åtskildhet, att allt är förbundet med allting annat. Och det är esoterismens enhetstanke, Unus Mundus: inget är avskilt från något annat, allt hör ihop. Inget är avskilt från Gud, Han genomtränger allt.

(Bilden föreställer ett soltempel. Mer om "Samtal med Gud" här.)

torsdag 28 oktober 2010

Galaxen snart tre år


Den här bloggen startades den 22 november, 2007. Så det är snart treårsjubileum.

Det finns idag 966 inlägg på bloggen. 966! Det är inte lite. Och de flesta är genomarbetade artiklar. Några enraders "kolla-in-det-här" med bifogad länk finns inte, det kan jag lova. Vissa kortare texter finns så klart men allt har själ vill jag mena, allt andas kvalitet, vingmutter och hylozoism.

Så jag presiderar över en fet guldgruva här. Det enda problemet är att det är lite svårt att hitta, även för mig. Det finns så satans mycket här. Eller vad sägs om detta taggmoln:

A-Z (4) aktuellare böcker (25) alkibiades (2) Andersson (1) Antropolis (16) apatia (10) att vara Svensson (154) Ballard (13) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (18) bing (165) bloggish (31) Blue Öyster Cult (5) Borges (1) Castaneda (10) Den musiske matlagaren (16) Den sjungande sjustjärnan (1) Dick (6) dune (6) Eld och rörelse (40) en gatas melankoli (12) En novell om Babylon (4) esoterica (85) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (35) gambla fiina versepos (2) Gripenbergs sol (4) historia in nuce (67) hårdrocken rockar hårt (41) intr. mus (17) Jünger (66) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (16) Kristus (20) lee (3) lite litteratur (83) ljus (1) Lovecraft (10) Maiden (8) Melinas resa (8) memoarer (8) multiversums mytolog (7) NDW (2) Nietzsche (6) Ohlmarks (5) ori ett lag (35) Phil Lynott (1) Poe (1) poesy (28) politikka (60) Priest (11) rymd (10) sanskrit (9) sf man minns (85) small candies (108) Smaragdeburg (4) Stratopias gåta (24) Sveriges störste poet (7) Swedenborg (4) tempel (22) Tolkien (4) typer (15) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (6)


Där har ni etiketterna på denna blogg. För att nå dem och klicka på dem, gå till högerspalten och neråt en bit. Där kan ni browsa bäst ni vill i Sveriges mesta blogg, i en obeskrivlig djungel av smartness och fikonspråk.

Där har ni bloggen sammanfattad! Alltifrån Nietzsche och Tolkien till film och TV, versepos, Babylon och Castaneda. En galax av ämnen sannerligen. En Svenssongalax.

Så bloggen är som den är, obeskrivbar. Jag menar, kudos åt alla som har sina nischade bloggar - modeblogg, politikblogg osv - men denna blogg kommer aldrig att inskränka sig till ETT ämne. Det må förekomma perioder då jag bloggar om en viss grej, men metabudskapet i denna blogg är - inget budskap. Det är jag helt enkelt. Take it or leave it.

(Katedralen i Brasilia)

onsdag 27 oktober 2010

Ode till en plastsoldat i skala 1/32


Härmed en dikt jag skrivit. Den ingår i samlingen
"Tempel och trädgårdar" (2011).

Jag publicerar här nedan en dikt, ett litet poem ur djupet av mina dagar. Det handlar om plastsoldater och vad de symboliserar.
O lilla plastgubbe, du som springer med ditt gevär
i evigt anfall, i evig åtbörd att gå fienden inpå livet...

Du är en AFRIKA KORPS i skala 1/32,
du bär skidbyxor och vapenrock, skärmmössa
och gevär och stridssele och gasmask på ryggen.
Jag köpte dig och dina bröder 1978,
det var i ÖVIK en sommardag. Ni kom i
en kartong från AIRFIX, ni var i plast och ni
var brungula till färgen; jag målade er och
hyllade er, lät er kriga i mitt fiktiva krig.
Sedan gick åren. Jag drog själv på mig
vapenrock och kängor, tog hjälm och kpist och
krigade i ett annat krig, det var LUMPEN
och SOLLEFTEÅ och I 21 och infanteri,
patrull och bevakningssoldater, GU-bat
och bandvagn och tomhylsor i diket.

Åren gick. Så kom jag hem en dag,
hem till pojkrummet i ÖVIK – och jag
fann mina AFRIKA KORPS i en låda – och jag
tog med mig dem, hem till mitt nya hem,
till HÄRNÖSAND – och jag målade dem, ja jag
målade dessa gubbar, målade dem snyggare än förr.
Jag målade dem i olika mönster, inte bara i öknens
beiga blekhet utan även i grönt och grått, i svart
som det anstår SVARTA GARDET samt,
la pièce de résistance, en figur med byxor
i ockragrått, vapenrock i nötbrunt och mössa
i gråbrungrönt – för därmed blev allting VERKLIGARE,
det blev en ökensoldat med NYANSER, allt var
inte längre khakigult som på kartongen.
Det blev en sann soldat och inte längre
en plastsoldat.

O ökensoldat som springer med ditt gevär, o
sinnebild för varje soldat, för SOLDATEN –
du är mig en evig inspiration, du är essensen av
dikt och liv, av seklers historia, inte bara
ökenkrigets – för du lever i evighet, lever på
min kryddhylla, lever i mina drömmar – som
symbol för krigaren, samurajen, bushidomannen –
den alltid beredde, det förhöjda medvetandet,
den högre energinivån, den nivå som alla
HANDLINGENS MÄN befinner sig på, alla
medvetna aktörer, inbitna tänkare och gudsmän.
Du är inbegreppet av alltsammans, o plastsoldat
där du lever på min kryddhylla – du är soldatlivet
och historien, du är ÖVIK och SOLLEFTEÅ och
HÄRNÖSAND, du är natten och dagen, du är
khaki och gråbrunt, du är allting, du är jag.
Det om detta. Dikten finns samlad i en pdf med några andra texter. Du finner den länkad i detta inlägg.

Relaterat
Tempel och trädgårdar (dikter 2011)
Arméstaben: SoldF 1957
Övre Norrlands försvar
Tidningsbud: så funkar det
Graninge kyrka

tisdag 26 oktober 2010

Stadens vackraste trädgård


Den vackraste trädgården här i Härnösand ägs av Walter Thymian. Hemligheten är att han odlar med devas och tomtar, han söker hjälp från naturandar säger han. Det hela ska ha börjat efter en våt natt då han vaknat i ett märkligt tillstånd, klar men ändå lite utom sig om ni förstår. Han hade druckit och nått en annan medvetandenivå. Nåväl, han fick lust att korsa kanalen och gå bort i skogen, och där, i en solbelyst glänta, träffade han på en tvättäkta skogsalv, en tomte, en naturande som hade som uppgift att få växter att spira. Ett samtal utspann sig och Thymian fick veta ett och annat om nödvändigheten av intoning och harmoni, om att länka in sitt sinne på osynliga breddgrader.

För att göra en lång historia kort började han sedan den dagen att odla upp sin trädgård. Dittills var det mest halvhjärtat, han skötte om de buskar som fanns runt hans hus. Nu blev det fler odlingar – blommor och trädgårdsland, bönor och klängrankor, stockrosor och spirea – och han gjorde det i samklang med osynliga väsen, småknytt och tomtar, devas och änglar. Det låter som en saga men är faktiskt sant; det är bara att gå ner till honom på Breviksvägen 11 och se själv. Det är ett liv som på första dagen, surrande humlor och kvittrande fåglar och grönt, överallt grönt: pergolas och tunnlar, bersåer och ridåer, blommor som blommar från maj till augusti. Nu är det oktober och rosorna har precis blommat ut.

Mer kunde sägas om denna odlingsform, denna devaprocess. Jag har försökt den själv så smått i min egen trädgård. Kanske behövs det även en kvinnas hand till det hela. Sant är i alla fall att detta är vägen att gå: vi kan inte bara vara stadsmänniskor, idka stadsbaserad kunskap. Vi måste även ut i skogen och lära, bokstavligt talat lyssna till vad tomten har att säga och ta med oss lärdomarna i våra trädgårdar. Vi måste erkänna tomtens närvaro även i vår moderna värld.

Och för den som tror att jag och Thymian är de enda profeterna härvid, läs om Findhorn i Skottland. Det började som en hed bevuxen med ljung och gräs och är idag ett blomstrande Eden.

måndag 25 oktober 2010

Vårfrukyrkan



Detta är Vårfrukyrkan i Enköping. Se hur morgonsolen gjuter graniten till guld! Denna kyrka är vanligtvis en grå byggnad, man ser den som inget särskilt. Snygg men grå. Men här är magi med i spelet - det är samma magiska glädje som Heliga tre konungar kände - då de fick se Betlehems stjärna - och överfölls av en stor glädje.



Detta är en interiör ur samma kyrka som ovan, Vårfrukyrkan i Enköping. En gång bodde jag i denna stad, läs mina memoarer i detta inlägg.



Detta är en glasmålning i Vårfrukyrkan. Väl bekomme.

söndag 24 oktober 2010

Lennart Svensson: Rosen Som Aldrig Vissnar (novell)


Jag var ute och gick häromdagen, iförd ridbyxor och jaktrock. Varför? Säg det.

Detsamma frågade mig en ängel som plötsligt gick vid min sida:

- Varför ridbyxor? Du rider väl aldrig?

- Inte så ofta, det medges, sa jag. Men jag kan rida.

- Jaha, sa Doriel som ängeln hette. Men vi kan väl pröva om de duger att rida i?

- Va?

- Kom.

Han tog mig med till ett stall. Där stod två hästar redo. En ridknekt ledde fram dem och vi satt upp, red iväg över ett fält under en flammande himmel. Genom dunkla länder for vi, över slätter och genom skogar.

Till sist nådde vi en kulle - på vilken var upprest tre kors - på vilka tre män var uppspikade, en på varje.

En legionär kom just och stötte sin lans i sidan på den korsfäste i mitten. Blod rann ut ur såret och nådde marken. Just där spirade en blomma upp, en röd ros. Jag lydde en impuls, gick fram och plockade den. Just som jag gjort det blickade jag upp mot Honom - och en tår blänkte i ögat - och han log. Kontakt var upprättad, en ny strömkrets blev aktiv.

Symboliskt accepterade jag Kristi gräning, tog emot hans nåd. Han är min Frälsare. Han är sinnebilden för det mänskliga, han är det Logos som finns i oss alla. Utan honom är jag intet.

- - -

Det är annorlunda nu säger ängeln. Du har rosen i fickan, rosen som aldrig vissnar, rosen du plockade vid Hans kors.

Du har rosen, du har tron, du är aldrig mer rädd. Tidigare bekämpade du ångesten med Vilja, nu bekämpas den med Nåd.

Du är som ett lamm
i Den Gode Herdens famn –


Det är annorlunda nu. Ljungen på heden, jagande moln, en dörr som står och slår: ständigt desamma och evigt nya fenomen. Det är ständigt nya hieroglyfer av välbekant slag, evigt återkommande symboler på din himmel, evigt desamma och evigt förnyade: samma bilder som förr men med ny innebörd. Förr var innebörden Vemod, nu är innebörden Frid.

Det är annorlunda nu. Nyss var det ångest för att dö, ångest för att leva, ångest för vad nästa ögonblick skulle bära i sitt sköte. Nu är det likgiltighet och harmoni, en stilla glädje i ögonblicket - ett ögonblick som må vara regnig natt eller solmorgon, snörassel eller aftonbris.

Det är annorlunda nu: ett ansikte som gjuts till brons, metall som rinner ut i formen, ett ansikte med glansdagrar och skugga. Ett ansikte med karaktär.

Det är annorlunda nu. Du har rosen i innerfickan, nära hjärtat. I din innerficka ligger rosen du plockade vid Hans kors, en blodröd ros, en ros som spirade ur Hans blod. Du tog emot denna ros och stoppade den i fickan, denna evigt röda ros vars närvaro leder dig alltsedan dess. Det är annorlunda nu för du har rosen i fickan, rytmen i blodet, tungan i munnen och guld i stunden, i ögonblicket: den enda stunden, den bästa stunden, den gyllne morgon som kommer med sin glans då även du kan räkna dig som en av Hans...

Det är annorlunda nu. Nu får kreti och pleti komma med sina visioner, nu har de snackat färdigt, nu är det nya tider - gamla tider på nytt, nya tider som gamla. Du begraver ditt gamla jag och dina gamla fixa idéer, nu kan du se världen med obeslöjad blick, tala klarspråk på ett helt annat sätt än förr. Du kan spela spelet till slut och låta energin löpa i sina spår, du kan låta spelet spela sig själv och delta som om du brydde dig, vilket du inte gör – men du är likafullt med och spelar med bravur så länge du spelar...

... och så tömmer du skålen för allt du har fått
innan ljusen släckas i salen.


Det är annorlunda nu. Ett annorlunda liv i annorlunda land, samma land men ändå inte.

Ett annorlunda liv för ett annorlunda jag: samma jag men ändå inte. Pånyttfödd men ändå densamme, semper idem men med en ny, annorlunda tonart i livsmelodin.

Det är annorlunda nu.

- - -

Jag har funnit identitet. Och det, det är något annat än att vara självisk och dann. Det är att finna sitt ”högre jag”. Ens lägre jag kan då kallas ”ego” och någon egodyrkare är jag sannerligen inte.

Jag har trygghet – styrka – och makt – makt över mig själv och min värld. Jag har energi, den högre energi som kommer sig av att leva med Gud, leva med frälsarens blodröda ros i fickan: Rosen Som Aldrig Vissnar.

- - -

Jag står på en väg under en omöjlig himmel. En bit bort står en man i vit särk. Det är Doriel. Han säger:

- Här skiljs våra vägar.

- Ja, ängel, säger jag.

Molnen går, vindarna spelar upp till dans. Till satanspolka eller till sommarbris...?

- Jag ska lämna dig, säger ängeln. Så Gud välsigne dig, mannen! Gud välsigne dig!

Jag bugar. Vad svarar man? ”Gud välsigne dig”?

Men när jag tittar upp är ängeln borta. Kvar är bara molnen i skyn - och den blå himlen - och ett grönskande träd, löven prasslande i vinden.

(Detta var en novell av min hand. Fler noveller här.)

fredag 22 oktober 2010

Jag tror på 2012


"Domedagsprofetia" -- smaka på ordet. Det är inget man vill komma dragande med i polite society, inget man snackar om vid kaffet, i vart fall inte om man vill vara populär.

Ändå grasserar domedagsvisionerna idag, det är cassandror till höger och vänster. Det är inte bara extremister och grönanarkister, inte bara Bibelvrängare och apokalyptiker -- nej även bland ekonomer spås den ena och andra krisen, megakrisen och hyperinflationen.

Så om du har kaffepaus nu, sluta läsa. Jag vill inte störa din doppekoppefrid! Ni andra kan lyssna till min predikan -- mitt påstående, mitt ställningstagande, min audition för rollen som Cassandra. För själv är jag förstås med på tåget; jag ser sannolikheten i såväl ekonomiska krisbilder liksom i "2012", jag ser sannolikheten i världskrig och miljökollaps, oväder och storm.

Storm: det blir storm. Det säger jag i min roman "Antropolis". Vi måste uthärda en storm, en fet kris innan världen bättrar sig.

Man kan tala om detta länge. Men som den poet jag är vill jag ge en bild, ett inbegrepp för mitt utvakade sinne, min redan genomlevda kris. Och det är friden över Pompeji (se bild), fluffiga moln på drift över ruinerna. En gatas melankoli, en gata där skriken tystnat -- för evigt?

Pompejus Pompejanus, svavel från skyn och eldstorm över bukten...! Nu drar det ihop sig igen! Vi bjuder upp till dans i dimensionen, Shiva Natarâja leder långdansen i ett hav av flammor, Satanspolkan går och Horgalåten ljuder i natten, makabra danser till fet mans ära:

Satanspolka – dödsdans – danse macabre –

Orkestern spelar upp.

”Den västerländska kulturens svanesång”.

Dissonanser och harmonier om vartannat,
ett ledmotiv som fulländas, tvärvänds
och körs baklänges.

Det blåser upp till storm:
- ... torrento!
- What’s he saying?
- There’s a storm coming up.
- I know.
(”Terminator I”)

”Bryt ut, efterlängtade oväder!” (Chateaubriand)

Stormavstånd.

Soundtrack till undergången:
satanspolka – dödsdans – danse macabre.


Denna dikt heter "Stormavstånd". Den förekommer i min diktsamling "Grönt ljus".

torsdag 21 oktober 2010

Inte helt perfekt = perfekt


I våras jobbade jag på en krog. Vi gjorde mycket köttfärsrätter: det var ungersk färsbiff, dragonbiff, pannbiff och köttbullar så klart.

Och det är så här: när man lagar mat, även husmanskost, ska man vara noggrann. Men bara till en viss gräns – för gör man allt för fint, formar man pannbiffen alltför regelbundet, ser gästen inte att den är hemlagad. De tror den är fabriksgjord!

Detsamma kan gälla potatismos man gör från scratch: man kokar potatis, mosar den och har i mjölk och kryddor. Men har man mosat alltför noggrant kan kunden misstänka att det är ”köpes”. Däremot: några smärre potatisbitar i moset, några ”missar”, det är tecken på äkthet.

Några missar är tecken på äkthet, äkta vara. Det är som med smaragder: dessa, sägs det, får gärna ha lite brister i den inre strukturen: det är tecken på äkthet. Är kristallen däremot för perfekt signalerar det ”syntetisk”.

Detsamma kan gälla övriga hantverk än matlagning: lite fel och brister, en och annan fadäs är bara tecken på äkta vara. Som Herodotos ”oinfriade löften”, en miss med penseln på en tavla och så vidare. Perfektionism är ett ideal men det får inte bli analt. "Go all the way, then step back" som Harley Earl sa.

Mer finurligheter här.

(Tavla av van Gogh, jag har glömt titeln)

onsdag 20 oktober 2010

Landet (dikt)


Jag skriver Zonen, jag gestaltar ett krigarliv i evokativa scener och passager. Jag målar med grönockra, läderbrunt och kanvasgrått, jag spänner upp min segelduk och glider bort i skymningen; jag längtar till Landet som inte är, ty allt som är är jag trött att begära.

Jag rör mig i Terra Incognita, i Zonen, Stridszonen, Ingenmansland – i Landet som inte är, Det hemliga landet, Landet. Där utspelar sig mitt krig: i Landet.

Landet. Jag går i landet. Jag stöter på pansarvrak, skyttegravar, ser tomhylsor i diket...

Landet. Går i Landet.
Jag kommer till Punkt 567, ser
de övergivna byggnaderna.
Vad allt är ofattbart
och längesedan.
Furir P, var är du nu...?
Stupad som alla andra.
Kaptenen, korpral L,
Desto, Ärransiktet –
stån upp för att kämpa ännu en dag
i Landet...!

Landet. Går i Landet.
Jag går genom tempel och trädgårdar,
genom sjukhus och f-platser,
genom staber och förråd,
hela tiden sökande Den Omöjliga Friheten –
friheten på barrikaderna, friheten på
patrullstigarna, friheten i befälsbunkern
klockan tre på natten med kartor och
k-pist, kaffesurr och bondtobak...

Landet. Går i Landet.
Jag går över flygbaserna, hör
motorernas rytande, ser bomblastade
jabos lyfta för insats mot arribatt,
truppsamling, förråd, marschkolonn.
Jag går genom städerna, över ruinhögarna,
genom huskulisserna, ser klagande finger
mot skyn och en hund som springer lös.

En dörr som står och slår –
En gardin som fladdrar –

Landet. Går i Landet.
Pansarkolonner möter,
fasta blickar, fasta handslag,
dunk i ryggen och honnör.
Jag går i Landet, går genom
all världens stridszoner, hem till
ett Gudshus bland gröna ängar –
ett hus att bedja i, att leva i.
Frälsningen finns. Men vägen går
visst genom Landet, Zonen,
Stridszonen, Landet som inte är.

Landet, Landet. Jag går i Landet.
Jag minns mitt gamla granris, vapenfett,
segelduk och k-pistmagasin med ”36 patroner
som brinner av, jag vill inte längre va’ din slav”...
Landet, eviga Land av tusen sjöar och tusen åsar,
tusenmila skog och tusenmila slätter, städer, byar...
Land av kust och hav, land av berg, av öken...
Land av sten, land av jord. Land av blommor och leenden,
land av död och sand, land av benpipor och avsprängda träd,
land av krutgas och trotyl, nabit och dynamex.

This is the dead land
This is cactus land –


Landet. Går i Landet. Jag går som
en zombie genom stridande zoner,
”fully dead, at last, and wonderously alive!”
Jag går, jag åker, jag flyger i natten
som ett moln över staden,
speglar mig i fönstret till ett brunrappat hus –
”kastar en stråle in i ditt rum
av evighet och mysterium –
men innan du fattar vad du ser
försvinner jag och är ej mer” –
ty jag svävar vidare över Landet,
över batgränser och b-linjer, över
floder och berg, över stridslinjer
och etappområden, med
mål fiendens fältarméer och
riktning evigheten.

måndag 18 oktober 2010

Uselt


Här på Svenssongalaxen har jag en tråd som heter "uselt". I den skriver jag om allt som är uselt, dåligt och fult -- men det är inga hatharanger, nej allt görs med punch. Och med bilder som visar vad som är så fult: fula skepp, fula bilar och, som på bilden idag, ett fult plan.

Det är en variant av det i sig snygga planet Hurricane, ett lågvingat monoplan, här försett med en extra vinge för att öka stigförmågan bland annat. Väl uppe på de sublima höjderna skulle övervingen kastas av...

Fult och dåligt, funkade aldrig.

Mer som är dåligt? Uselt?

Vi kan ju snacka TV. En rysning jag fick nyligen var när jag i tablån läste "Säsongsstart: Chuck". Detta är en usel actionserie på TV6, tråkig och enahanda. Och med en troskyldigt gloende Zachary Levy i huvudrollen. Han är tråkig och ful och denna serie bör begravas i tysthet.

Annat dåligt på kanal 6 är Simpsons, den borde ha lagts ner för länge sedan. Nu har manusen kapats av PK-fanatiker också. Det har iofs alltid varit PK-varning i den serien, PK kryddat med vassa skämt. Family Guy är i så fall bättre, där tar man ut svängarna mer. Och man har Stewie och Brian, 'nuff said.

Men nu har Paradise Hotel knuffat bort Family Guy ur tablån... suck. "Du vet att du vill titta" -- knappast. Jag såg 20 minuter av hotellet och det räckte. Unga människor på artificiellt internat super och knullar. Dock har jag inget emot idén som sådan, jag tyckte till exempel Big Brother var kul att se ett tag. Och det inte bara för spriten och lönskaläget. Men det var då det.

Relaterat
Alkibiades
Atlee som poet
Hitler
Lee
Patton

fredag 15 oktober 2010

Sången i drömmen (dikt)


Tänk så märkligt att sjunga en sång i drömmen
och sedan vakna med samma sång:
att fortsätta sjunga samma sång
som man nyss sjöng i sin dröm.

Jag drömde i natt att jag sjöng en sång
och den gick, ja den gick så här...
Rytmen den var som denna dikt,
den var rytmisk, ni fattar nog...

Ja jag sjöng denna sång uti min dröm
fast med lite annan text;
det var intoning på Herren Gud,
det var kosmisk energi.

Jag har bevarat drömmen här,
den lever i denna dikt.
Melodin och rytmen, allting jag fann
finns nu att läsa för varje man...!

tisdag 12 oktober 2010

Zonen (prosaskiss)


Jag är i Åsele, södra Lappland. Jag har övernattat i en sommarstuga.

Jag har bott i en stuga, jag går upp. Jag går ut på nejden, ett gåtfullt land, en Zon om man så vill: Zonen. Söråsele. Jag går över ett fält och in i en skog, en grusväg genom en skog. Barrskog.

Jag passerar ängar, torp. Jag kommer ut på Doroteavägen: ljunghed, berg i fonden. Men jag går bara tio-tjugo meter längs denna strada, sedan tar jag av till vänster ner på en gammal vägstump.

Det är en vägstump, en bit gammal väg som blivit över när man dragit nya Doroteavägen, en bredare och rakare väg,

Det är en vägstump, en halvkilometers asfalterad, svagt böjd sträcka. Man når den via den nya vägen. Man når den, jag når den – jag går i landet och har nu nått denna vägstump.

Jag går längs stumpen. Efter 150 meter kommer jag till en lada, inklämd mellan den nya och gamla vägen. Ladan omges av björkar och tallar. I sanden snett framför ladan, i vägstumpens ren, står ett handgranatsmål. Det är en träruta genom vilken man ska kasta handgranater.

I sanden ligger några dylika granater, attrapper. Äggmodellen. Blind övningshandgranat. Grönmålad.

Jag tar upp en attrapp, beundrar den gröna färgen och metallen som lyser igenom, färgen bortnött.

Vädret är halvklart till mulet. Ljuset är fibröst och fint, skarpt men vilsamt. Och där står jag och tittar på en övningsgranat, en blind atrapp, en 300 grams äggformad gjutjärnspjäs, och det är som om Universums Gåta fått sin lösning. För där är jag – i Zonen – på vägstumpen – med en bild av universum i handen, det kosmiska ägget, Det Som Fanns I Början innan det utvecklades till kosmos med all sin tomhet, sina galaxer och sin sfäriska musik.

Och bortom kosmägg-liknelsen är det en väldigt ren och tjusig form, denna handgranat. Symboliska föremål som berättar om en värld, ett land, det Hemliga Landet – landet där all vår längtan blir sann, där alla våra drömmar blir verklighet.

Eller så är det bara ett mål i sig: att stå på en sommarväg och beundra en ägghandgranat, grönmålad, attrapp, blind. Att stå på en glömd sidoväg och betrakta ett glömt föremål, en kvarglömd attrapp. Namnlös och odödlig – namnlöst ögonblick bevarat för evigheten, försmått föremål gjort till Dyrbar Skatt, som ett barn som hittat fallna lönnlöv och tycker det ser ut som guld – eller tomhylsor i mossan – eller lerduvor i ljungen – eller ammoaskar i soptunnan, färgglada pappaskar för pistolskott i kal. 5,56.

(Bild: Fotoakuten)

lördag 9 oktober 2010

Rysk höst


Jag brukar läsa bloggen Oskorei. Nu har Oskorei skrivit om den ryske ideologen Alexander Dugin. Det låter som en intressant herre: konservatism, antimodernism, geopolitik.

Vi måste öppna ögonen för öst, inse att där finns det potential till förnyelse. Den kristna känslan, den djupa, ryska känslan för Kristi majestät är bara ett argument härför.

En gång i tiden (tidigt 1800-tal, post-1815) såg svensk konservatism upp till Ryssland. Porträtt på Nikolaj I var vanliga. Med Dugin och liknande idébärare är det kanske dags att se österut igen...? Och, en passant, välkomna en liten rysk invasion som "uppstädning av horhuset"...?

"Tillbaks till Ryssland", konservatismens nya slagord...? Go east, young man...!

Bilden föreställer Vasilijkatedralen, Moskva, som är en tolkning i sten av gamla ortodoxa träkyrkor. Den består av en samling sidokapell grupperade runt en central, rund hall; därav alla kupoler.

Länkar till detta? Nog kan jag långsökt finna något inlägg som nämner något om Ryssland, men det får vara. Istället kan ju ni som fångades av slutklämmen, om katedralen, läsa denna tråd som handlar om tempel, kyrkor och sådant där.

tisdag 5 oktober 2010

Herbert Sherbet


Sf är en symbolistisk genre säger Adam Roberts, den har en dragning åt symbolism ("Science fiction", 1997). Man kan säga: metafysiken i sf uttrycks bäst i symboler. Ett bra exempel på denna symbolism är i mina ögon Frank Herbert; utan att vara någon särpräglad stilist finns det religiös känsla i hans Dune-böcker, bland annat visat i sandmaskarna.

Detta koncept, denna idé om stora, subterrana sandormar som växelverkar med människan på ökenplaneten är en sann hieroglyf, ett tecken; den har en gestaltkvalitet som dröjer sig kvar i ens medvetande långt efter det man läst boken. Att rida sandmasken blir Paul Atreides mandomsprov, och man har andra ceremonier med dessa djur, de blir del i riter kring intagandet av melange; ja, det är väl rentav så att de alstrar den, denna drog som skänker åtnjutaren tunga insikter. Som haschet i Shivakulten och peyote hos indianerna.

Herbert skäms heller inte för att tala om religion, om vi nu övergår till metafysik i programmatisk mening. I appendixet till första boken säger han bland annat:

Religion must remain an outlet for people who say to themselves: ‘I am not the kind of person I want to be.’ It must never sink into an assemblage of the self-satisfied.


Det var bra sagt, verkligen to the point, för officiell religion idag tycks ofta vara detta: något för självbelåtna invigda, en angelägenhet för sådana som antagit sina fäders religion utan reflektion. Man tror av sentimentala skäl, tror för att man tror. De som å andra sidan verkligen behöver ledning, upplysning och vägledning lämnar man i sticket, eftersom man vägrar uttrycka den evangeliska sanningen i termer fattbara för dagens människor.

Mer Dune på bloggen här.

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)