fredag 28 maj 2010

Alfred Elton van Vogt föddes 1912


Det finns författare som man aldrig blir riktigt klar med. De fortsätter att förtrolla en genom åren. Härmed en titt på en sådan författare.




A. E. van Vogt kunde mata sin intrig med befängda idéer bara för att hålla den igång. Detta gav i lyckade fall texten en drömlik kvalitet. Och då spelade det ingen roll att prosan var simpel och personskildringarna ytliga; allt levde vidare på sina egna premisser i sant symbolistisk anda. Läsarens undermedvetna fick jobba skift - som i slutet av "Cargills universum", med spekulationer bortom sans och vett framförda på nykter magasinsprosa, liksom "Slan" och "The Weapon Shops of Isher" i sina bättre stunder.

En variant på konsten att slänga in konstiga saker i intrigen ges för sin del i sista Isherromanen, vars allra sista ord är: "Detta är de som ska härska över sevagrammet." Detta är första gången detta "sevagram" nämns - så man står där med myror i skallen, eller kanske med en känsla av det sublima, av "sense of wonder" och förundran upp över dharmachakra...

En kongenial beskrivning av van Vogts egenart gavs en gång av Eric Fylkeson: "Man har känslan av att boken handlar om något annat än det som beskrivs, och att detta är viktigt." (Lektörsutlåtande från BTJ om "Makten och stjärnorna")

Man känner sig stå inför något gåtfullt, något oförklarligt när man försätts i en van Vogt-roman. Det är symbolismen som verkar, det är hieroglyfer som talar till ens undermedvetna. Miljöer, föremål och intrigtrådar pekar utöver sig själva.

Det är inte bara jag som upptäckt transcendentala kvaliteter hos van Vogt. 1950 kom till exempel "The World Of Null-A" i fransk översättning av surrealisten Boris Vian vilket blev succé; den franska fantastiken fick en nytändning med denna bok, kanske var det rent av den första användingen av termen "science fiction" i landet. van Vogt talade till något i det franska psyket, de såg de symboliska kvaliteterna hos denne författare som avfärdats som ovetenskaplig och inkonsekvent av Damon Knight.

Brian Aldiss ägnar rätt stor uppmärksamhet åt van Vogt i "Trillion Year Spree" (1986). Den typiske sf-författaren på 40-talet, sägs det, var en magister som visste svaret på allt; van Vogt däremot "proceeded to beat your brains into scrambled eggs" enligt Aldiss. Och förvirring och myror i skallen får man så det räcker hos van Vogt, mestadels en skön känsla men ibland är det gåtor och komplexitet som självändamål. "The Null-A serials appeared to be saying something profound - no one has yet discovered what." (ibid)

Men det finns fattbara idéer hos van Vogt, allt är inte surrealism och gåtfullhet. I Noll A-romanen propagerar han till exempel för att uppleva problem icke-linjärt: att inte reducera dem aristoteliskt (noll-A, dvs "icke-Aristoteles") och analytiskt utan försöka se hela systemen, se helheterna bortom begreppens bedrägliga ytliga. Kanske var detta vad Baron de Korzybski lärde, han som lanserade icke-aristotelisk semantik, "generell semantik". Många av guldålderns van Vogt-texter är trovärdiga på sina egna premisser, det är vetenskaplig spekulation med sansen i behåll. Så att sätta en etikett på van Vogt är inte lätt, han är en genre i sig själv. Som alla stora författare.




Relaterat
John W. Campbell
Asimov skrev om stjärnorna
Niven
Lindbohm: några reflektioner
Science fiction: exopolitik
Angus McKie, "Emerald City"

torsdag 27 maj 2010

Lars Vilks


Jag har föga förståelse för Lars Vilks.

Vi har religionsfrihet i Sverige. I och för sig. Men det betyder inte att man har rätt att smäda andras religioner, andras credo.

Lars Vilks är ingen konstnär. Han är en idiot!

tisdag 25 maj 2010

Att leva drömmen


Robert Silverberg drömde om att segla till Bysantium, Rupert Brooke likaså. Och själv, ja jag själv seglade iväg till mitt nordliga Bysantium, Norrlands Athen, där jag la till i hamnen, gick upp till templet och tackade Gud.

Jag tackade Gud för den lyckliga resan, för det lyckade språnget från Uppsala, min privata pestzon, till Härnösand, en bättre stad för mig och mina drömmar.

Det var ett veritabelt "gyllene språng", en kamp mot elementen, mot depression och förtvivlan och för vida utsikter och en känsla av att höra hemma. Som den där Ärendil tog jag min Arrandir och drog hän över vidderna mot ett annat liv.

Ärendil hade sin svanbåt, jag hade min Renault Megane. Men det är innerst inne samma sak, samma mytiska kvalitet!

Så är det. Man måste leva sin dröm, leva sin myt. Och den här staden är som ett Bysans, ett Athen eller vad ni vill, en hjärtevärmande hamnstad med ett tempel på kullen överblickande allt. Här finns vyer, en friare känsla än i min förra stad där blicken aldrig tilläts lyfta. Det var instängt där medan här svänger det.

Den som inte rörs av blicken av Nattviken med staden i fonden och kyrkan överst, allt belyst av en sol silad genom tunna moln, måste ha ett hjärta av sten.

måndag 24 maj 2010

Länkar


På den här bloggen finns det litegrann av varje. Här har jag till exempel en novell betitlad "Jul på Ryggebyholm", en story om ett besök hos en gammal bekant och vad det ledde till. Och här har vi novellen "Vetenskapens trollkarl", om en kristallteknikers vedermödor i ett stelnat, reaktionärt teknosamfund. Och här har vi en berättelse om ett möte med Mannerheim, om en finlandssvensk officer som sammanstöter med Legenden från Norden i en rysk tågkupé 1917.

Ja, det är inte klokt vad här finns. Bloggen är full av texter; man har helt enkelt inte tid att läsa dem alla.

Men för att ta några fler, och nu kör jag i listform:
. ett besök i stockholmskyrkor som Engelbrekt, Johannes och Högalid

. mina memoarer från Enköping på 70-talet

. min berättelse om när jag körde hit i mars i år

Så där ja. Sex länkar givna, en till måste jag ha med för det ska alltid vara lite udda. Då tar vi den här, en recension av Guns 'N' Roses' första platta. Mycket nöje.

(Croydon, England)

söndag 23 maj 2010

Drömland


Alla vet att H. P. Lovecraft är en utforskare av dunkla nejder, slemmiga monster och mörka hålor. Detta är det i strikt mening "lovecraftianska", hans särart.

Men han hade fler strängar på sin lyra än så den gode HPL, mer att förmedla än panisk skräck, vesällhet och hopplöshet. Han målade alltsomoftast upp drömlika, sublima scenerier i stories som "The White Ship", "Celephais", "Polaris" och romanen "The Dream-Quest of Unknown Kadath". Man måste drömma intensivt för att kunna segla i denna mer okända Lovecraft-värld, måste bruka sig av "conscious unreality" för att nå De saligas öar.

Lovecraft betecknade sig själv som pragmatiker och ateist har jag för mig. Det finns säkert brev som styrker det. Ändå säger vissa av hans litterära texter mer än dylik reduktionism, det finns spår av perennial filosofi och tankar om att det verkligas sanna natur ligger bortom våra vardagliga sinnen, som denna:
Men of broader intellect know that there is no sharp distinction betwixt the real and the unreal; that all things appear as they do only by virtue of the delicate individual physical and mental media through which we are made conscious of them; but the prosaic materialism of the majority condemns as madness the flashes of supersight which penetrate the common veil of obvious empiricism. ["The Tomb"]

Det finns en glidande skala mellan verkligt och overkligt. Vissa ingivelser kan få oss att se in "det overkliga" som i själva verket är det sant verkliga: förundrans länder, det evigas nejder. Det gäller att träna blicken, se urbilden i avbilden och essensen i det efemära; att gå i skog och mark, i saga och legend och se gestalter och arketyper.
I do not think that what I read in these books or saw in these fields and groves was exactly what other boys read and saw there...(ibid)

Det finns esoterism så det räcker i själva de lovecraftianska texterna. Berättarjaget i "The Book" sveps för sin del iväg till osedda landskap och häpnadsväckande vyer, bara genom att läsa denna bok. Och protagonisten i "The White Ship" är en drömmande fyrvaktare som lyssnar till havets berättelser, hamnar i trans och får se ett vitt skepp lägga till utanför fyren; han går ombord på en månstråle och seglar iväg till drömmande länder. Och i "The Dream-Quest of Unknown Kadath" nås sagolandet genom att en viss Randolph Carter experimenterar med sin sömn; han går de 711 stegen ner till det undermedvetnas räjoner, vandrar glad bort över blomstrande ängar och ser hur allting är en smula bättre, en smula klarare, en smula verkligare än i vardagens grå:
The sun rose higher over gentle slopes of grove and lawn, and heightened the colors of the thousand flowers that starred each knoll and dingle. A blessed haze lies upon all this region, wherein is held a little more of the sunlight than other places hold, and a little more of the summer's humming music of birds and bees; so that men walk through it as though through a faery place, and feel greater joy and wonder than they ever afterward remember.
Drömvandringen: Carter stöter förvisso på mörkare länder också, måste ner i en läskig underjord där i drömlandet och slåss mot spöken, men han tar sig upp igen och når långt om länge målet: det eftersökta Kadath. Eller gör han? Storyn slutar där den börjat, i Boston, Massachusetts, men en känsla av att vandringen ändå varit verklig är den kvardröjande känslan.

Solen på avlägsna hustak är vägen till verkligheten, till förundrans länder. Att betrakta något som skimrar, som lyser i solen eller som glöder i elden, sägs också vara vägen till den högre verkligheten i Castanedas "A Separate Reality".

"Vi går inte under på våra drömmar, utan för att vi inte drömt starkt nog." (Jünger)

"Drömmar är strömmar - ur oändligheten." (dito)

"Ta ansvar för din dröm." (MacLaine)

Yttranden som dessa torde kunna sekonderas av HPL:s Carter, som kunde det här med att drömma: "He was old in the land of dreams."

Relaterat
Clark Ashton Smith
Tolkien
Bild av signaturen Takaki

lördag 22 maj 2010

Lördag


Inom fem kilometers radie finns de tre kyrkor här: domkyrkan, museikyrkan på Murberget samt Säbrå kyrka. Det kanske börjar bli dags för ännu en pilgrimsfärd, en rundkoll på kyrkor, en kyrkspaning, typ den jag gjorde i Stockholm i vintras. Klicka här och skrolla ner lite så läser ni om den episoden i fem avsnitt.

Mer som är? Sommar - asså - men det har ni väl märkt. Nåväl, vår kanske det ännu är men never mind.

Annars har jag lärt mig följande på sistone:

. att göra pannbiff på 10 kg färs tar en dryg timme, stektid inberäknad

. norrlänningen ska ha lingonsylt till allt

. ett oslagbart recept på pizzasallad är att marinera den strimlade vitkålen i olja, vitvinsvinäger, ättika (viktigt) samt salt och peppar och örtkryddor. Plus socker och lite grovmalen svartpeppar

. ska man göra biff à la Lindström måste man ha lök, rödbetor och kapris i färsen, vissa har därutöver saltgurka och kokt potatis. Alla ingredienser finhackas/tärnas

. maträtter på en sedvanlig lunchkrog får inte ha fantasi- eller snobbnamn, nej det ska vara sakliga namn à la "gryta med lax, vitfisk, tomat och grädde" eller "pastagratäng med linser och grönsaker"


Det om min kulinariska vardag. För övrigt funderar jag på att tvätta cykeln, det vore väl tjusigt med att polera upp sin nyköpta hoj. Skura bort vårsmutsen. Å andra sidan ser cykeln då alltför dyr och fin ut, den blir stöldbegärlig, så det är kanske bäst att låta den se lite slummig ut. Slöhetens seger: "gör inget och allt ska bli gjort" som taoisterna sa. Ibland har laissez faire mycket som talar för sig.

(Bild från sajten Rostsverige)

torsdag 20 maj 2010

Multiversums mytolog: MICHAEL MOORCOCK


Jag sitter här och tänker på fantasy. Och då i synnerhet den som skrivs av Michael Moorcock. Han är knepig: en gammal nihilist-ateist som ändå får saker sagda. Han är bra "in spite of himself".




Man kan hitta ett och annat hos Moorcock. Trots att han själv utger sig för att vara vardaglig, trots att han formellt inte är någon esoteriker. Ty det finns andliga guldkorn även i Moorcocks föregivet ytliga fantasyromaner. Jag menar, han har utmålat sig själv som luttrad hackwriter, only in for the money med sina Eternal Champion-serier, men ibland finner även en blind höna ett korn. von Bek i "The War Hound and the World's Pain" finner ju sin Graal och ser även en skymt av himlen på slutet, överfalls av en känsla av förståelse. Och protagonisten i "The Dream of Earl Aubec" kommer till ett slott vid världens ände, och möter där en kvinna som manar honom att fortsätta ut i Kaos för att lägga nya länder under kunskapens spira; låt Ordning emanera ut mot kosmos ändar, från sanningens urkälla som är det Ena.

Så är det.

Och än mer - som i "The Sailor on the Seas of Fate", där några hjältar sitter strandsatta och förgäves försöker finna vägen till Tanelorn, sanningens pleroma - tills någon kommer på att de måste söka sanningen inom sig. Och vips står den skimrande staden för deras blickar.

Jag dånar inför en sådan tour de force, en sådan esoterism mitt i blanka nihilismen.

Författaren vet inte alltid vad han skriver. Det gäller för Moorcock med, hur högtidligt han än proklamerar sin nihilism, cynism och relativism. I skapandets högvarv befinner sig författaren, vilken författare som helt, i trans, onåbar för sina vardagliga fixa idéer. "When I am open I am the Artist, when I am closed I am Brion Gysin" sa till exempel denne poet.

- - -

Författaren kan hävda att han avser det ena och det andra med sin text men som litteraturvetare får man inte fastna i denna fälla. Sådan där intentionell kritik är ju ingen kritik alls. Man måste strunta i författarens föregivna intentioner och istället försöka se texten i sig. Och Moorcocks texter i sig, sedda på sina egna premisser, säger mig att där finns esoteriska spånor.

Sedan kan man ju gilla Moorcock även för att hans böcker är feta och digra i sig själv. Som att romanen "The Sleeping Sorceress" i Elricserien är rätt rivig (boken även känd som "The Vanishing Tower"), samt att "The Weird of the White Wolf" och "The Bane of the Black Sword" med noveller om samme Elric har sina poänger. Liksom Erekosëromanen "The Eternal Champion", Corumboken "The Bull and the Spear", andra trilogin, och första Corumtrilogins "The Knight of the Swords".

Här finns förvisso mycket. Kanske är mycket bara välformulerat snömos, "middlebrow"-prosa med hyfsad miljöskildring, hyfsade intriger och hyfsade porträtt. Ja kanske - men utöver det råder här och där en skön stämning, ett tideljus faller över tingen och en känsla av äkta äventyr infinner sig. Moorcock skojar inte bara bort sitt värv, han tar det på allvar: här råder "die Gefühle, im Ernstfall zu stehen" som tysken säger. Om detta allvar sedan bara är påklistrat är en annan femma; kanske är "Dancers"-trilogin ärligare härvid, där tas ju inget på allvar medan jorden går under, tra-la-la...

I Moorcocks Multiversum finns ett och annat, som roliga cross-overs à la Marvel, grundat på idén om Multiversums parallella världar: oändliga möjligheter, oändliga drömmar.

Man kan säga: allting finns i Multiversum, i Guds minne går inget förlorat.

- - -

Vart är Michael Moorcock på väg? Inte vet jag, men hans "Blood" från 1994 verkar inte så lovande: en story om ett parallellt USA där de svarta är herrar och de vita är slavar. Vad är det för djupsinnigt med det där? Det är bara en omkodning, bara ännu en fantasivärld där Moorcock kan tjusa oss med sin jargong.

Han "kan det här" med romaner, kan dra en skröna - igen och igen och igen. Med grundidén för multiversum och "The Eternal Champion" kan detta ursäktas; själva det repetitiva i uppläggen, med en hjälte som upplever olika äventyr i snarlika konfigurationer, sägs ju bero på att hjälten är aspekter av en och samma gestalt, och att de olika världarna är varianter av en och samma urvärld. Det där var kanske ball i hans heroiska romancykler, de om Corum, Hawkmoon, Erekosë och Elric, med krönande slutsten i "The War Hound And The World's Pain" där hjälten fick se en skymt av himlen och kände nåden strömma ned. Men efter det kändes flera utflykter i Moorcocks marker inte så lockande. Hur spektrala landskap han än målade upp och hur vitsig dialog han än kokade ihop.

Det går på tomgång, och då hjälper inga som helst finurliga multiversum-konstruktioner. Moorcock saknar visst djup. Att det förekom en fläkt av esoterica i "Krigshunden" var väl bara en bieffekt, ett transfenomen; till och med en ateist-materialist kan bli from när han sitter och skriver, glömsk av omvärlden. Han hamnar i trans helt enkelt, så som alla konstnärer gör när de kör sin grej. "When I am open I am the artist, when I am closed I am Brion Gysin", som Gysin sa.

Så när Moorcock är Moorcock kan han så klart sitta och säga att det finns ingen Gud bla-bla-bla, men för att få ihop Krigshundens berättelse måste han ha en scen där himlen existerar och en känsla av förståelse, understanding, emanerar och omsluter huvudpersonen. I trans såg Moorcock sanningen, och han förmedlade den för alla att se. Det värmer.

- - -

Jag hyser en viss klockarkärlek till Moorcock. "The Cornelius Chronicles" känns lite tillgjorda idag, men han vågade sig förvisso på att experimentera med språket, vågade ge sig ut på hal is. Fler sf-författare än han gjorde detta på den tiden, det gloriösa 60-talet: Ellison, Ballard, Silverberg någon gång, Malzberg, Delaney. Han var inte ensam - men vissa andra, högt uppburna sf-ister riskerade ju aldrig någonting, så äras den som äras bör. Till de säkra spelarna kan man väl räkna en Le Guin, en rekorderlig prosaist som förtjänar sin ställning, men riktigt vart hennes konst fört henne är svårt att säga. Hon tycks idag inte anse sina stora sf-skapelser vara något att nämna, fantasyn kändes rättare för henne, och idag skriver hon barnböcker om flygande katter...

Moorcock sprängde vissa ramar med Corneliusböckerna, vissa passager är sån där skön konkretism som annars Alexander Kluge var bra på. Jag vet med mig att ha läst någon passage där Jerry står och ser en massa flygplan på himlen; kan nu inte hitta den, men det räknas i alla fall upp en massa plantyper, och det blir som poesi: "And then he saw a Hawker Hurricane. And then a DeHavilland Mosquito. And then a Messerschmitt Bf 109. And then a Junkers Ju 87 Stuka. And then a Lockheed Starfighter. And then a Dassault Mirage..." Och så vidare: sublimt. Experimentprosa som är bortom den sedvanliga perukstockens horisont.

Att interfoliera texten med tidningsnotiser, att ha korta narrativa stycken och att göra mönster med själva typografin, det är också sånt som piggar upp i Corneliussviten. Trots att helheten kanske inte riktigt funkar. Men "hellre lyss till den sträng som brast"...

- - -

Jag slutar där jag började, med funderingar kring Moorcocks heroiska fantasy. Jag frågar mig ibland varför jag har kvar dessa böcker i min bokhylla. Jag hade en period då jag läste dem rätt flitigt, men sedan dess har de mest samlat damm. Jag tröttas ut av det faktum att de saknar ideellt innehåll, den filosofi de uttrycker tycks vaporisera vid en närmare titt. Goethe sa att det är just det ideella som vinner i längden, en bok måste ha substans; det märker vi efter ett antal genomläsningar. Och ändå... ändå gillar jag dessa hjältar som rider ur i sina färgrika världar, de känns väsentliga på något sätt.

Det kanske är något undermedvetet som talar till en under den moorcockska fäsörstilen; böckerna har en symbolisk kvalitet i alla sina slott och borgar, sina skogar och hav, sina skatter och amuletter. Moorcock gav sig alltid tid att gestalta sina miljöer i konkreta termer, han beskrev klädedräkter och interiörer och landskap utan omskrivningar; böckerna var lagom långa, aldrig mer än 160 sidor. Dylik koncentration vet inte dagens författare vad det är. Det känns som om det är på allvar i dessa verk, vad än Moorcock själv må säga att de skrevs för att betala tryckeriräkningar till New Worlds...

I Eternal Champion-sviten fejsar hjälten upp mot kosmiska krafter, han låter sig utsättas för elementen och det spel som bedrivs av kaos och ordning. Sånt respekterar jag (även om striden mellan kaos och ordning är lite konstruerad). "Dancers At The Edge Of Time"-böckerna däremot, där Moorcock hyllar en utlevad dandykultur som inte längre tar något på allvar, kan jag inte på något sätt stödja. Själva felet med vår kultur av idag är just att ingen längre tar något på allvar; ironin har för många blivit en andra natur, den genomsipprar allt de säger och gör.

En gnutta allvar är vad vi behöver, en känsla av att det vi säger och gör betyder något.




Relaterat
Sf man minns
Heinlein
Tolkien
Moorcock: Wizardry and Wild Romance
van Vogt
The Man In The High Castle
Dickish

onsdag 19 maj 2010

Recension: SoldF 1972


En kär syssla är att recensera lite udda böcker, som "Soldaten i fält". Årgångarna 1986 och 1957 finns behandlade på annan plats. Nu gäller det SoldF 1972.


Året var 1972 och kallt krig rasade, ja det riktigt ven om knutarna. I svenska armén var bassarna långhåriga, det hölls värnpliktsriksdag till höger och vänster - mest vänster - och chefen för armén måste lansera "nio punkter" förutom vilka han inte ansåg sig kunna chefa någon armé.

Men av detta märktes föga i fälthandboken, SoldF som kom med en ny utgåva detta år. Borta var Kaninbiblens skämtteckningar och fyra nyanser av brunt; här fanns istället genomgående akvareller av realistiskt slag. Se till exempel bilden av gasförgiftad soldat på sid 30, del 2.

Det var på det hela taget en OK handbok, den innehöll vad man kan vänta sig. Inget proggtjafs, ingen mesighet. Den enda fegheten bestod i att fiendens pansarfordon var stiliserade bortom det löjliga, ja de såg f-n i mig löjliga ut vissa pansarvagnar och jeepar. Detta blev för sin del bättre i SoldF 1986, det blev trovärdigare när man faktiskt fick rita T-72:or osv.

Men grafiskt håller SoldF 1972 bra klass. Och den har en moderniserad "novell" i kapitlet Anfall, med stilmässig höjdpunkt i denna passage:
Ett signalskott skjuts från stabsgruppen. Det är en försignal som betyder att det är någon minut kvar till stormningen. Samtidigt ropar plutonens signalist: "En minut kvar!" - vilket repeteras inom plutonen.

Gruppchefen pekar under framryckningen ut anfallsmålet. Du repeterar detta till kamraterna som är bakom dig. Larmet från stormelden är öronbedövande. Splitter far vinande genom luften. Terrängen där framme kokar och ryker.

Gruppen är nu nästan framme vid stormavståndet. Du tittar efter stormsignalen och tecken från gruppchefen.
Sedan stormar man och strider mot pansar med grg så det står härliga till. Det är lite stiliserat men det måste det vara, den egna sidan måste alltid vinna. En fälthandbok är lite psykologisk krigföring, den som vill ha alltför mycket realism är fel ute.

Handlingen är alltså stiliserad. Men också på ett vidare plan är detta stiliserat, det är symboliskt. Det är en skildring av ett anfall i ett krig som aldrig ägt rum - anfall mot Sverige av namnlös Stormakt i 70-talskontext - och därför är det hela sant på ett mytologiskt vis. Ty "nur was sich nie und nirgends hat begeben, das allein ist wahr" som Goethe sa.

Den här boken hade jag som grundbok när jag låg inne 84-85, den nya boken hade inte hunnit komma än. Därför är jag svag för denna SoldF 1972. Grafiken är konsekvent, den är faktiskt snygg. Och här finns tips och råd om mörkerseende (titta runt omkring föremålet), om eldning och om strid i stad, grundbultar i det svenssonska credot. Kalkvita kläder och sotsvarta ansikten.

Postering, patruller, krigsfånge, skydd, marsch och fältarbeten - vad kan gå fel?!?

SoldF 1972 är en hörnsten i varje sann militärfanatikers bokhylla.


Relaterat
Camouflage
Åselehaiku
Amazoner
SoldF 1986
Kaninbibeln

tisdag 18 maj 2010

Glädje


Jag sitter här och tänker på glädje.

Men inte vilken glädje som helst. Inte vanlig, betingad glädje, sådan som orsakats av något annat. Nej, nu handlar det om orsakslös, spontan glädje.

Och sådan glädje är, vill jag mena, religiös eller kristen.

Obetingad glädje: denna glädje är kristen och sådant hatade man en gång i tiden. Den kristna glädjen, den glorifierade känsla de upplever... Man stod utanför allt det där, kände bara hat och cynism. Och den glädje man kände var betingad: nu är det helg, nu är jag glad... nu sitter jag på krogen, så kul... men sedan går jag hem, då är jag nedstämd...

Kan man då säga: religiös känsla är lika med glädje? Nja, glädjen är väl en av de känslor som bemäktigar en som troende. Den är, hinduiskt uttryckt, bhakti mârga, hängivenhetens väg. Sedan finns det "jnâna mârga" och "dhyâna mârga" också, kunskapens respektive mediationens väg. Den förra är filosofins och ontologins väg, den senare är försjunkenhetens väg, det vi vanligtvis kallar "yoga".

Så om man känner sig främmande för glädjeyttringar i sitt kultbruk, ja då kan man ju gå dessa vägar istället. Jag går dem själv ibland, det ena utesluter inte det andra.




"Loven honom, I himlars himlar, loven honom med puka och cymbal"... "Come let's all adore him"... "Hark, the herald angels sing / glory to the newborn king"... Voilà lite kristna bhakti-stämningar.

Så ni fattar va?

Eller inte?

Men sluta läs då.

Kanske lite klargöring är på sin plats. Förr hatade jag glädje sa jag, nu förstår jag den. Jag förstår vad de kristna menar. Är jag då kristen, är jag frälst? Det är jag nog. Jag vill dock inskärpa att jag aldrig drabbats av liksom en blixt från en klar himmel och blivit omvänd. För mig har det hela gått mer smygande.

Det kan skilja från person till person det där.

Mitt kristna vara är ett de små stegens frälsning.

Men när man väl tror får det inte finnas några halvmesyrer, då tror man. Visst får man tvivla och grubbla, men själva detta att vara religiös (av lat. re-ligare, "åter sammanfoga") är som Kierkegaard sa en helhetsupplevelse, ett underkastande under en universell kraft. Det är ingen gottköpsaffär där man frivolt plockar ihop den världsbild som passar en.

Nåväl. Det finns glädje. Det finns förundran inför den uppgående solen, som hos Drews i "Life" i början av denna serie om någon nu minns den.

Relaterat
"Life" levererade
Polis och zenbuddhist
Melinas resa
Moorcock: Wizardry and Wild Romance (1992)
Togo

måndag 17 maj 2010

Iron Maiden


Det är den 17 maj och vi nås av budet om Ronny Dios död. Han var och är en stor ikon för mig, men idag kommer jag inte på så mycket att säga. Annat än rest in peace - och lyssna på Rainbows "Rising", "Long Live Rock 'N Roll" samt första Rainbow-LP:n, samt Sabbaths "Heaven And Hell" och "Mob Rules" samt Dios (gruppens) första LP. Där har ni Dios bidrag till hårdrocken, omisskännlig "big rock" som inte försummar poetiska klanger och stillsamma intron.

Det om Dio. Här ska det dock handla om ett annat hårdrocksmärke, nämligen Iron Maiden som jag plötsligt får lust att tala om, dessa grymma metallister med unikt sound, lite för unikt kanske. Oh well, låt oss inte dissa dem nu. Förresten existerar de väl än, även om jag slutade lyssna på dem i höjd med "No Prayer For The Dying" i början av 90-talet.

Men tillbaks nu till början, den unika upprinnelsen för dessa metallguttar.

Iron Maiden alltså. Bandet grundades 1975 av Steve Harris och det var i London, England, Storbritannien.

Det var i mitten på 70-talet och punken regerade. Men punk var inget för Harris, hans musiksmak hade grundlagts i tidigt 70-tal med band som Jethro Tull, Genesis, King Crimson och The Who, samt så klart Purple, Sabbath och Zeppelin. Stort intryck togs av Wishbone Ash och Thin Lizzy med deras "twin guitar attack", deras två gitarrister i både harmoni och duell.

Harris grundade sitt band och Maiden var igång, sanna storheter i metallens mytologi. Punken regerade som sagt och det var svårt att få spelningar, men man hankade sig fram på pubgig i landsorten. 1978 ljusnade det lite då heavy metal-klubben The Soundhouse öppnade i Londons Kingsbury, en oas för hårdrockare i dessa punkiga dar. Här kunde man headbanga och spela luftgitarr till "Hell Bent For Leather"...

Men visst levde hårdrocken även denna tid. Punken var förvisso viktig, den kom med nått nytt, ingen tvekan om det, men parallellt med denna fanns ju alla Lizzy, AC/DC, Scorpions och UFO, samt Purple-avkommor som Whitesnake, Rainbow och Gillan, plus Nordamerika med Rush, Van Halen, Aerosmith och Kiss. Nåt man fick med sig av punken var dock att det blev ballt att gå på rockklubb igen, disko höll på att bli ute, samt detta att ge ut singlar själv. Maiden gav ju ut sin "The Soundhouse Tapes", en demo med låtarna "Iron Maiden", "Strange World", "Prowler" och "Invasion", som spelades av Neal Kay på The Soundhouse genom hela 1979. Iron Maiden började bli ett begrepp.

Demon blev sedan en EP som sålde i 5000 ex. Låten "Iron Maiden" med sitt elvatonersriff början blev uppmärksammad i Sounds.

Sångaren på denna tid var Paul di Anno som ej hade något heavy metal-bagage, han hade inga manér från vare sig Gillan eller Robert Plant. Han kom från ett vitt reaggeband och sjöng punkigt. Ersättaren Bruce Dickinson gillade för sin del också punk; han drömde om ett band med låtar à la Van der Graaf Generator, spelstil à la Purple och med punkens energi.

Det tycker jag var intressant.

Således blev Maiden ett hårdrocksband med punkattityd. Till skillnad från punken som lägrade vid Kings Road med dess modeaffärer kom den nya hårdrocken (som Saxon och Def Lepard) från arbetarstäder som Birmingham och Sheffield. Punken ville vara arbetarklass men hårdrocken var nog mer äkta arbetarklass i så fall; diAnno hade till exempel jobbat på bensinmack och gitarristen Murray hade stått i affär. Fina anor i dessa sammanhang!

Iron Maiden stod på gränsen till sitt genombrott. Man hade en tämligen originell spelstil. Basisten Harris var kapellmästaren, drev låtarna med sitt aktiva basspel, och på det kom gitarristerna Murray och Stratton i full attack, massor av riff: inget för det otränade örat. Man hade helt egen musik, spelade aldrig covers så vitt jag vet; man gjorde det en gång i karriären, med låten "Women in Uniform", men det var ett misstag...

Detta är vad jag för dagen har att säga om Maiden. Viss hjälp har jag haft av biografierna "Infinite Dreams" av Bowler/Dray och Mick Walls "Run To The Hills", samt en blänkare i Close Up Magazine 63.

Jag sa nyss att gruppen stod inför sitt genombrott. Och sedan bröt man de facto igenom - och man hade sin höjdpunkt med "Piece Of Mind" 1983 - och för övrigt gav man ut en massa andra fina vax. I och för sig håller jag Judas Priest som kungar av metal men Maiden hör till toppskiktet de med ihop med Sabbath, Rainbow och en massa andra band. Jag kan bara säga: FOR THOSE ABOUT TO ROCK, WE SALUTE YOU...!

(Luftvärnstorn, Hamburg)

lördag 15 maj 2010

Nietzsche var genuin


En sublim energihöjning äger rum. Det är ett osökt tillfälle att skåda bort i tankens domäner, surfa över viljans frihet och glädjens realiteter, PURE JOY, evangelium och dans på stadsön. Det är dans med Shiva, shamaner och Dionysos - ja, Dionysos och hans profet, den käre Nietzsche som dansade techno på sitt hotellrum och trodde sig vara försatt i antik extas. Han var Zarathustra som offrade honung åt sina djur i den skinande solen, det slösande solljuset på toppen av Solbergsliden, sann "skänkande dygd" som det skrivs om i "Also Sprach".

Det var dygden som en musisk, positiv akt och ej som livshatande nejsägarlära. Detta är en viktig lärdom från Nietzsche. Annat viktigt är detta som han sa om ROSEN:
Den som inte känt doften av en ros har inte rätt att kritisera den. Och har man känt den, nåväl, då tappar man lusten att kritisera den...

Nietzsche. Han var lite påstridig men han var genuin. Han skälvde av gudomliga begär och han dyrkade evigheten - "ty jag älskar dig, o evighet" - och han åkallade sin själ, "o min själ", ja denna kunde han tilltala i rad efter rad. Så bra att kunna sublimera ens dyrkan av det himmelska till något fattbart som "själen". Ja min själ! Man kommer inte undan det esoteriska, ens om man heter Nietzsche och tror sig vara materialist.

Han undfick salighet mot sin vilja, drabbades av obetingad nåd och seglade iväg på äventyrliga nejder, i synbarligen evig middagssol under himlens azurklocka. Han skulle leva en oändlighet av liv, möta död och återuppståndelse tills cykeln var fullbordad - och sedan, efter att ha levat ut all den karmiska salighet som var att få, var det dags för en ny vända i samsâra.

Men han gick glad till den nya cykeln, hurtigt sa han: "Nåväl, än en gång!" Ty vi inkarneras för att lära oss vår läxa, och nu var det dags för allt om igen, i den eviga återkomstens outgrundliga spel.

Det var evig återkomst: till sol och måne, stjärnor och planeter, träd och stenar och daggdroppar på en Sankt Paulia. Hur jag älskar er, o skapelser i Guds fria natur, kristaller och växter, harar som skuttar och korpar som flyger - ja även människan kan jag älska, om än det sitter långt inne, jag är ju så inbiten att jag bara älskar mig själv - men i denna andra cykel ska jag undvika den förstelningen, jag ska sikta på ljus och liv och ett deltagande i min omgivning, sjunga för blomman och prisa högre makter.

Ljus, överallt, om dagen och om natten! Jag ska dyrka min inre glöd, det själiska ljus som är av himlens ljus...

Så talade INTE Zarathustra. Det är bara jag, Svensson som sitter och spånar en majdag i Härnösand med skänkande solljus, bilar på gatan och fiskmåsar över Nattviken.

Relaterat
Västerlandets undergång
Jünger: Der Arbeiter
Guillaume Faye
Svensk fantastik
2001: en rymdodyssé
Illustration: Mézières

torsdag 13 maj 2010

Chokladincident


Nyss var jag och handlade.

Men ack o ve: i kassen la jag chokladkakan intill torskpaketet, med påföljd att vid hemkomst befanns chokladen vara för kall.

Då la jag kakan intill en platta där jag nyss kokat te: då smälte chokladen.

Då la jag chokladen i frysen. Efter tre minuter var den perfekt.

Ja så kan det gå. Idag är det torsdag.

onsdag 12 maj 2010

Apatia


Vi befinner oss i mitten av maj. De sista resterna av snödrivor har smält i Härnösand.

För övrigt kallades denna stad "Öbacka" när Lubbe Nordström skrev om den. Än idag lever begreppet: vi har Öbacka bok, Öbacka glas osv.

Men nu ska jag inte tala om Öbacka. Jag ska tala om APATIA. Som inte är lika med "apati", inte här. Nej, det handlar om en trankil zen-attityd, levande i bland annat Bhagavad-gîtâ. Själva temat i denna skrift är att finna en medelväg mellan lycka och olycka, smärta och njutning. Det hävdar till exempel Martin Gansten, och han borde ju veta eftersom han har översatt boken till svenska.

Vi kan till exempel gå till 6.7 och 6.8 i Gîtân:

Jitâtmanah prashântasya paramâtmâ samâhitah,
shîtoshna-sukha-duhkheshu tathâ mânâpamânayoh

Besegrar man sig själv och uppnår stillhet, då är man på översjälens nivå.
Vinter och sommar, lycka och olycka samt ära och vanära, allt är likgiltigt.

Jnâna-vijnâna-triptâtmâ kûta-stho vijitendriyah,
yukta ity ucyate yogi sama-loshtrâshma-kancanah.

Den som ser grus och guld som samma sak är en religiös yogi,
tillfredsställd av jnâna och vijnâna, stadig och behärskad i sinnet.


Det är en medelvägslära, detta att stå fri från både lycka och olycka: detta är vägen, kungsvägen till en varaktigare lycka. För apatia ska i min bok inte betyda total likgiltighet - nej, det är jordisk lycka och olycka, betingat gott och ont man ska undvika, för att uppnå himmelsk lycka och obetingad godhet. Nietzsches "Jenseits von Gut und Böse" ska till exempel förstås i denna mening, tolkas i denna anda om ni frågar mig.

- - -

Apatia enligt Svensson är inte sedvanlig apati. Vi kan ju jämföra och se vad buddhisterna säger om denna jämviktslära - och då är det återigen att hålla sig till medelvägen bortom lycka och olycka, koppla bort världens buller och nå frihet i tomheten. Man bara stänger av och ser världen som den illusion den är: absolut tomhet, det är målet - för buddhisten. Ingen själ finns, inget kosmiskt ljus, ingen Gud beyond the Beyond som skapat allt - nej allt har bara uppstått som en illusion i våra ögon, och illusionen försvinner då vi genomskådat den.

Stoikerna (de som uppfanna begreppet apatia, grek. "apateia") var för sin del "västliga buddhister": ateister med jämvikt som ideal, allt går ut på att finna harmoni bortom världens illusion. Harmoni i tomma intet.

Men här är jag inte med längre. Min apatia är inte att vila i tomrummet. Min apatia är som nämnt att uppnå en varaktigare lycka än vardagslyckan, att finna en stillsam glädje, en obetingad glädje. Att finna ro i den där lugna kraften som Mitterand talade om: "la force tranquille". Stänger man av vardagens buller och mediterar i stillhet, är det inte tomhet man simmar i utan Lux Eterna, det eviga ljuset.

Visst kan man drömma om Logos, Guds tomhetsaspekt, men det är bara en aspekt av gudomen detta: Gud som tanke, som det osynliga, rumsuppfyllande elementet. För Gud är också vilja och manifestation, bilder och former och glädje. En stilla glädje, synlig i helgonbildernas mungipor.

Det om detta. Men vad med detta medelvägscredo i stort, har inte det fler grenar? Hade inte Aristoteles en sån medelvägslära på sitt program? Och Ernst Jüngers "désinvolture", är inte det också ett zenartat ekvilibrium vare sig man är på fest eller står i stridens vimmel? Nog är det en tung guldåder denna apatia, kanske själva De vises sten - men den får inte förstås matematiskt, som att bara säga nej till gott och ont. Man måste i slutändan ledas av det himmelska, transcendenta goda, erkänna sin andlige fader, så att man inte bara blir en trankil robot. Att handla i den stilla klarhet jag nämnde inledningsvis, känne glädje över att befinna sig i detta gåtfulla ekvilibrium och inte bara vara apatisk, inte bara var en tuff stoiker och zenkrigare som är oberörd av allt i himmel och på jord.

(Farranfore Station, Irland)

måndag 10 maj 2010

Castaneda


I början av 60-talet blev en viss Carlos Castaneda lärjunge till en indian. Det var en yaqui vid namn Don Juan Matus, boendes i gränsregionen mellan Mexico och USA. Indianen undervisade honom i indianläran så som den utformats under de spanska erövrarnas ok från 1500-talet och framåt, ja även före det. Lärjungeskapet varade för sin del fram till 1965 då Castaneda drog sig ur; han råddes emellertid av don Juan att skriva en bok om det han fått lära sig, och det blev "Samtalen med don Juan" som kom ut 1968. Då detta skett fick Castaneda lust att visa boken för sin guru, och därmed kom lärjungeskapet igång igen. Castaneda kände också att indianens liv var mycket rikare än hans eget i Los Angeles, det don Juan lärde ut hade ingen motsvarighet i hans egen bidermeier-värld.

Castaneda hade börjat närma sig indiankulturen som en betraktare, men med tiden insåg han att man inte kan iaktta utan att delta, Heisenbergs gamla diktum. En kraft större än han anade svepte honom med sig, en kraft kallad Varat.

---

Man kan dra filosofiska lärdomar ur Castanedas böcker: "memento mori", betingat vs. obetingat, taoistisk laissez-faire osv. Men det är en story i sig själv också, en berättelse med många kringelikrokar: trollkarlens lärling version 2.0. Det är en inte helt sympatisk nisch han hamnat i, denne spanskamerikan; han lockas in i kretsen med psykotropisk svamp och cactus, tror sig blott få kunskap om droger -- men don Juan har en dold agenda, han ska värva Castaneda till sin trollcirkel och göra sin lärjunge till näste trollkarl, näste guru, näste cirkelledare.

Nu må man tro vad man vill om böckerna, om deras autenticitet och allt. Men som romanläsare bekymras jag inte av detta, jag ser texten utifrån dess inre kvaliteter, ser dess symboliska sanning. Men vad gäller autenticiteten i sig: om allting är helt påhittat, fullkomligt gripet ur luften, ja då är Castaneda en j-vel på att dikta, en sällspord mytolog och ontolog - och dessutom med en tillgjort torr rapportprosa, som det anstår en fältarbetande antropolog. En svår ekvation!

Nej, jag tror Castaneda är vad han säger sig vara, en rapportör, en halvbildad materialist som konfronteras med Varats alla gåtfulla djup, indianvarianten. Man kan säga: allt i böckerna torde ha en kärna av sanning, men så har Castaneda lagt till lite här och där för att få till läsbara narrativ.

Det är hur som helst mycket läsbart. Första boken skildrar till exempel en serie drogsessioner, svamp och peyote och williamsrot, med spänstig dialog, bergsvandringar och kråkflygningar. Bok fyra, "Tales of Power" ("Berättelser om makt") är också läsvärd, med en svit kapitel i Mexico City som omväxling mot landsbygden. Och sista trilogin, "The Fire from Within", "The Power of Silence" och "The Art of Dreaming" är examensprovet och höjdpunkten, helraffiga grejer för den som redan är fångad av Castanedas värld.

Ja, denna värld: som en blixt som lyser upp ett bergslandskap, det har dessa psykiska nejder liknats vid. Förtrollas av en mal med guldstoft på vingarna, av ett gåtfullt väsen som emanerar ur en spegel hållen på botten av en bäck, och av en bro av dimma som plötsligt framträder i en bergsnejd. Med mera, med mera; vill man ha spökhistorier varvat med ontologisk dialog, så är detta rätta platsen.

söndag 9 maj 2010

Samâdhi


Ett tänkvärt ord i Bhagavad-gîtâ är "samâdhi" i vers 2.53. Det betyder "koncentrerad tanke". Roten "dhî" har för sin del att göra med "tänka".

Yessir, och samâdhi är modellen; vi kan alla tänka, men tanken har ofta en tendens att fara sina egna vägar, vela hit och dit och ge sig av till omöjliga länder. Det har sin charm ibland, men större ting skapas om tanken riktas åt något håll, om viljan tar kontrollen över den. Då får vi precis detta samâdhi, som är instrumentet för meditation, tanke på det gudomliga, på godhet och gyllene ljus.

Det är för såna här saker jag älskar sanskrit: man får sitt ordförråd utökat, man får en snygg synonym för något som inte kan uttryckas så bra på svenska eller andra europeiska språk: "samâdhi" är bara tre stavelser, "koncentrerad tanke" däremot är åtskilliga fler. Samâdhi är poesi in nuce just för sin ekonomis skull; poesins hemlighet är att uttrycka något med så få ord som möjligt, ja så få stavelser som möjligt.

Idag är det den 9 maj. En söndag. Fiskmåsarna skriar, bilarna brusar. Snön smälter i Vårdkasbacken, en slalombacke vi har här i Härnösand.

Snödrivorna smälter. Ja, häromdagen fanns de ännu kvar men nu är det slut med dem, våren är här.

Nyss ringde kyrkklockorna. Klockan är 10:35. I kyrkan går jag inte, inte i högmässa, men jag blickar gärna mot domkyrkans vita skapelse när jag rör mig i staden. Praise the Lord - hoc est corpus - hoc est sanguis -

Prisa Gud. Försätt dig i samâdhi, koncentrera dig på Gud och hans ande, Guds son - som inkarnerades - hos oss - som människa - för att göra oss gott, höja oss till en ny nivå i utvecklingen.

Se där, en söndagspredikan är igång. Men något sådant vill ni väl inte höra. Ni vill väl hellre höra en sådan där, vid det här laget, bekant svenssonsk domedagsprofetia om hur bankväsendet kraschar, naturkatastrofer ökar, Mellanöstern flammar upp och allt det där.

Ja visst vill ni...? Ni skräms lite av perspektiven men ni gillar mer att bli skrämda än att bli glada va, rätta mig om jag har fel.

Nåväl, idag får ni ingendera. Jag tänker varken tala om evangelium eller det motsatta, de fanstyg vi kan vänta oss. Jag tänker bara säga: fiskmåsarna skriar, bilarna brusar på E4:an och snön smälter i Vårdkasbacken.

(Bilden är Brigid Marlin, "The Annunciation": Jungfru Maria i samâdhi under bebådelsen. Och vad gäller samâdhi så är dess lokativform "samâdhau", vilket före vokal blir "samâdhav", och versen 2.53 som jag nämnde lyder i sin helhet så här: "Shruti-vipratipanna te yada sthasyati niscala / samadhav acala buddhis, tada yogam avapsyasi." Översättning: "When your mind is no longer disturbed by the flowery language of the Vedas, and when it remains fixed in the trance (= samâdhi) of self-realization, then you will have attained the divine consciousness.")

lördag 8 maj 2010

Zeppelin


Nog fanns det mörka skuggor i Zeppelins image. Jag tänker här på Pages heroinmissbruk, hans Aleister Crowley-vurm och ryktet om dolda budskap i "Stairway To Heaven". Men det dominerande intrycket av Zeppelin blir ändå glädjen. Det är en hippiefeeling som trovärdigt slagit rot i 70-talet, all hipness dog inte 1969.

Ta bara denna "Stairway...": i den-där-konsertfilmen säger Plant att "this is a song of hope", och det är en snygg gest. Så har vi "Physical Graffiti"-låten "In the Light", som för sin del handlar om "the need for eternal optimism", enligt Dave Lewis ("Led Zeppelin: A Celebration", 1991).

In the light...

Everybody needs a light!


Den tolkienska vandringslåten "Ramble On" har för sin del referängen: "Ramble on! / Now's the time, the time is now / to sing my song..." Och "Celebration Day" har raderna:

My, my, I'm so happy, I'm gonna join a band,
this day is a celebration, we're in the promised land!


Enligt Lewis handlar den om en resa Plant gjorde till New York. Zeppelin var annars välsedda gäster i Staterna; sommaren 1970 var de där på sin sjätte turné till exempel.

Visst speglade Zeppelin även andra känslor än glädje och fest. Ta "No Quarter" på "Houses of the Holy" till exempel. Oavsett texten får mig dess musikaliska landskap att tänka på ett marskland, ett kustland, med gult gräs och mulen himmel. Ett slags nolltillvaro. Låten går tydligt i moll men det är varken hopp eller förtvivlan den talar om, utan något annorlunda tredje: apatia.

"Stairway To Heaven" är också märklig, den kan åter få en att tänka på annat än det texten talar om. En låt som kan betyda olika saker i olika faser i ens liv. Från början tyckte jag den var spöklik, med ryktet om dess dolda budskap i minne - men sedan blev den mer andlig, som när någon önskade denna för att hedra någon som dött. Framtiden må utvisa vad jag betraktar den som i morgon. En sak är säker: den kommer att fortsätta spelas i Svenssons residens.

"The Battle Of Evermore" på samma platta (den fjärde) är synnerligen gripande. Med mandolin och akustisk gitarr vävs en saga från den gröna ön, med Plants och Sandy Dennys röster omslingrade i attraktion och repulsion. "Bring it back! Bring it back! Bring it, bring it, bring iiiiiiit..."

Detta kan pressa fram tårar nästan, så gripande är det.

För övrigt kan nämnas balladen "Tangerine" från "III", ännu ett exempel på högprofilerad country i skiftet 60-70-tal. Varm steel guitar, laid-back sång. (Många andra grupper hade ju funnit countryns evangelium vid tiden, som Burrito Brothers, The Band och andra.)

Vad mer i Zeppelins katalog? "Thank You" från "II" är en skimrande kärlekssång från Plant till hans fru: soft inledning, men han utforskar oktaverna grundligt vad det lider. Kanske kan också "Dancing Days" och "Houses of the Holy" från mitten av 70-talet nämnas, glada sånger för trallvänliga dagar.

Nämnas bör även "The Song Remains the Same", en låt på "Houses of the Holy", en gobeläng från gruppens resor världen runt. Många Plant-texter tycks för övrigt handla om resor: "Ramble On", "Celebration Day", "Going To California", "Achilles Last Stand", "Immigrant Song" och "Kashmir". Plant vandrade för sin del "along the open road, to that Acapulco gold", i låten vars titel summerar all denna reslängtan: "Over the Hills And Far Away"...

De som gillade Zeppelin var alltid långa och snygga sa Bruce Dickinson: de bar pälsar, hade långt hår och reciterade poesi. Deep Purple-fansen var som jämförelse mer vanligt folk, Tony Ordinary och hans polare. Det låg något eteriskt över Zeppelin, något 70-talshippieskt, något glatt och inbjudande. En synlig symbol för det hela var bandloggan i den där runda jugend-stilen, så fjärran från 80-talets vassa "Iron Maiden" och "Judas Priest"-loggor. Minns också etiketten för det egna skivbolaget, Swan Song: en Doré-ängel med 70-talsstuk. Ännu en del av den mosaik som heter Led Zeppelin.

onsdag 5 maj 2010

Konflikt


Idioti, intellektuell fattigdom och rent j-la trams. Jag tänker på den strategiska debatten och dess uselhet, dess tendens att ta det senaste kriget och säga att detta är normen för allt som ska komma.

Jodå. Nu senast är det terrorism och stadsgerilla som ska utgöra "fjärde generationens krig", fourth generation warfare, förkortat 4GW. Vilka de föregående generationerna är kan kvitta. Vad jag vänder mig emot är tendensen att säga att vi idag lever i en ny, unik strategisk epok: "Nu är framtidens krig här och det är olikt allt annat som varit".

Men så har det ju alltid varit, detta att ta det för tiden aktuella kriget och se det som norm.

På 70-talet utkämpades till exempel Vietnamkriget, med INSLAG AV (nota bene) gerillakrig. Då sa debattörerna: nu är nya tidens krig här, det blir gerillakrig för hela slanten, glöm statligt organiserade storkrig! Gör om Sveriges försvar till ett gerillaförsvar!

Så sa man på den tiden. Men sedan den debatten ut, eftersom det var en idé utan substans och historisk förankring. Organiserade krig fortsatte att existera parallellt med gerillakrig.

Sedan kom Afghanistan då Sovjet kuppartat anföll sitt grannland. Då sa man: nu är kuppanfallets tid här, alla krig från och med nu kommer att startas kuppartat!

Sedan kom Gulfkriget. Då sa man: nu är snabbkriget här, alla krig i framtiden kommer att utkämpas med flygbombning på 30 sekunder, sedan är det slut! Men utvecklingen i detta krig visade att det behövdes två månaders flygkampanj plus en markoffensiv, och den sistnämnda var SINE QUA NON för seger.

Sedan kom 90-talet med etniska konflikter i Jugoslavien och Rwanda. Då sa man: framtidens krig blir grundade i etniska konflikter och inget annat!

Och nu har vi terrorism och stadsgerilla, och då säger man - under termen 4GW - att nu är framtidens krig här, det är city fight och kleinkrieg och inget annat! Glöm storkrig, glöm historien, glöm allt som varit!

Ni ser var det bär. Så man får inte vara reduktionistisk, reducera en komplex verklighet till några få faktorer.

Och lärdomen?

Lärdomen är, kombinerad med min blick i kristallkulan och mitt allmänna, holistiska credo, att morgondagens krig blir en mix av konflikter. Det blir framför allt ett storkrig, vi kommer att få se det under vår livstid så var inte oroliga - eller var oroliga då för fan - men det blir för sin del inget enkelt kabinettskrig utan en helhet av konflikter, etniska, territoriella, kulturella, och utkämpat såväl storskaligt och statligt organiserat som med irreguljära förband. Till sjöss, till lands och i luften, i formella stridszoner och utanför, med gerilla och organiserade arméer, med kemvapen och ett och annat kärnvapen, samt, i förlängningen, med klubbor och stenar! Dvs när alla vapen- och ammuntionsförråd tömts.

Detta är vad jag gissar kommer att hända. Man måste i alla fall strunta i enkla formler som 4GW och annat trams. Se helheten, se historien. Man måste basera sina analyser på HELA historien, från Hedenhös och framåt, inte bara på en studie av de senaste 20 åren.

("Carrier", Angus McKie)

söndag 2 maj 2010

Maj


Jag glömde köpa diskmedel. Men jag åker inte tillbaks till affären för en sådan sak. Jag får ta lite flytande tvål, spä med vatten och fylla i den gamla flaskan.

Jag fick dock med mig en tidning från affären, mitt kära Hemköp på Storgatan. Det är Sundsvalls Nyheter, en gratistidning, som denna vecka skriver om den nya Saltviksanstalten här i Härnösand. Ett nytt fängelse som invigs 17 maj. Så bra då, då kanske de tömmer det gamla fängelse jag bor granne med, gamla ärevördiga "Vita Duvan". Där satt på sin tid Hans Scheike, sektledaren och barnpiskaren. Samt grafolog åt Leif Boork, hockeycoachen. Minnen, minnen...

Inte så att jag störs av fängelset här. Det ser ut som ett gammalt regemente. Och intill ligger ett polishus. Men hellre ett tomt fängelse än ett som är igång.

Undras dock vad det kommer att användas till nu? Knappast flyktingförläggning, det vore politiskt omöjligt. Kanske ett "ungdomens hus", med skatebordbana och teater och sådant, ja det vore ju urmysigt.

Vintern rasat ut. Enstaka, små snödrivor är kvar men annars är det fint här alltså: isen har gått på Nattviken. Själv praktikserar jag varje vardag 8-15 på en krog these days, jag fortbildar mig i kokkonsten. Bruna bönor, ärtsoppa och raggmunkar har jag lärt mig från grunden och det är inte fy skam. Och när jag kommer hem så hänger jag på internet, det är fortfarande roligt. Diskussionsforum och bloggar och Facebook. Jag ser inte på TV numera, högst sällan i alla fall.

Jag till och med ÄTER framför datorn ibland. Det funkar faktiskt. Med ett sideboard, ett saltkar och vattenglaset långt ute på flanken går det utmärkt.

(Bilden: rysk Tyfonubåt glider omärkligt förbi en badstrand, "like a prop out of a James Bond-movie" som english russia skrev. Det var där jag fann bilden, en sajt som specialiserat sig på märkliga bilder från Ryssland.)

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)