lördag 30 januari 2010

Matboken frisläppt


En gång i tiden gav jag ut en kokbok, betitlad "Den musiske matlagaren". Den blev rätt populär och har nu sålt slut. Så därför har jag lagt upp pdf:en på nätet så att vem som helst kan tanka ner den.

Just det: även du, käre läsare, kan klicka på länken här nedan, klicka på "spara som" från arkivmenyn (motsv), och sedan placera filen på valfritt ställe på din hårddisk. Och sedan kan du läsa den, fördjupa dig i detta med musisk matlagning som handlar om att ha kul när man lagar mat, att inte se så fascistiskt på måttangivelser, att sjunga en sång medan man vispar bearnaisen och så vidare.

Det är en läsbar kokbok det handlar om, en matbok med substans. Det är essäer blandat med hårdfakta; det finns en hel del recept i härligheten, du får lära dig grunderna. Jag är en bra lärare för detta för jag har kockutbildning.

Jag har kockutbildning och jag har bildning, historisk och kulturell cred. Så om ni vill laga mat med dylik kulturell inramning, gå till bords med Talleyrand, Peter den store och Bismarck - läs "Den musiske matlagaren".

Och vill ni veta hur det går till på krogen, hur man lagar mat med den där omisskännliga krogkänslan - läs "Den musiske matlagaren".

Och vill ni ha litterära matcitat, laga mat med Alice B. Toklas och Evert Taube - läs "Den musiske matlagaren".

Och vill ni laga Svenssons julbord, äta militärmat och ta del av min matfilosofi - läs "Den musiske matlagaren".

Nu har jag verkligen bankat in titeln, eller hur. Så vad mer har jag att säga? Inget annat än att boken finns att hämta ner här.

fredag 29 januari 2010

Den där flyttgrejen


Saker jag gjort inför flytten till Härnösand:

. adressändrat comhem-abonnemang
. betalat den nya lägenheten
. betalat medlemsskap i HSB Norr
. beställt flyttbil och haft flyttgubbar här som värderat vad bohaget kostar att flytta
. sagt upp denna lägenhet
. sagt upp mig från jobbet


Med mera. Kvar att göra: fylla i adressändring.se:s virtuella blankett, säga upp avtal med Vattenfall som elleverantör, flyttstäda. Med mera.

(Målning: Frederic E. Church)

torsdag 28 januari 2010

Kinakrog


När jag var i Stockholm förra veckan åt jag på kinakrog. Det var gott. Jag fick lust att upprepa bravaden igår med att besöka en upsaliensisk kinakrog, Dragon Palace på Kungsängsgatan 20. Jag var dit och åt deras lunchbuffé och det väckte mersmak, jag ska gå dit igen – och beställa bord – så man får äta mer ifred. Nu hade jag bara 45 minuter på mig, bordet var bokat till 12 så det blev lite stressigt.

Men som sagt, det blir återbesök och då ska jag skriva mer om denna krog. Vad jag gillar med kinesmat är i alla fall att den är ordentligt lagad, det är inget pizza-kebab-hamburger-trams och heller ingen köttfärs och pressad skinka som på dessa, nej riktigt kött är melodin. Sedan är smakerna intressanta, det är såser och fonder, med andra ord som franskt cuisine fast med lite annorlunda vinkel.

Jag postar detta matinlägg i kategorin "Den musiske matlagaren". Detta är titeln på min kokbok från 2007, numera slutsåld. Inga ex finns kvar i mitt residens och SF-Bokhandeln har sålt alla ex de fick en gång i tiden. Så jag funderar på en ny upplaga eller på att lägga ut den på nätet, vi får se.

onsdag 27 januari 2010

Btj om "Antropolis"



"Svenssons språk blandar högt och lågt och känns finurligt", detta skriver Btj om "Antropolis". Recensenten Jacob Wennbom nämner också bokens tema som är fejden teknik-ande symboliserat i Gotsis Fripp och Elander Lysion, samt huvudpersonen Jenro Klao med sitt "det sanna är det sköna" som credo. Wennbom finner boken trögläst vilket är lite märkligt då Linder i Nova SF fann den vara motsatsen, nämligen lättläst.

Men så är det med romaner, alla kan inte tycka likadant.

"Btj" betyder som alla vet Bibliotekstjänst - och baserat på denna recension har nu denna organisation köpt in boken, så därmed kan ni låna den på ert bibliotek. Och finns den inte där kan ni fjärrlåna den, det vet jag fungerar. Dvs om ni ber en bibliotekarie om hjälp, för sådan sökning kan inte göras i ett biblioteks egen databas.

Sedan finns boken förstås att köpa också, för 148:- på SF-bokhandeln. Eller så kan ni maila mig och tigga till er ett lägre pris. I båda fallen får ni boken signerad och numrerad, inbunden och med skyddsomslag.

torsdag 21 januari 2010

Jonajted Stejts Ov Amörrrka



USA, USA, USA som är så dj-la bra...

Jag sitter här och tänker på USA. Och då slås jag osökt av frågan: vari ligger USA:s särart? Vad är det som är speciellt med USA?

Nog har Västeuropa påverkat USA rätt mycket, och nog har begreppet ”Västvärlden” som en kulturell enhet visst fog för sig. Men samtidigt kan det vara intressant att se till USA i sig och vad som gör det speciellt – vilket jag sällan sett någon smart man göra, det har helt enkelt tagits för givet att USA är likt Europa och att eventuella avvikelser bara är anomalier. Det sägs förvisso att intellektuell verksamhet består i att hitta likheter, men driver man det för långt hamnar man ju i rena plattityder, i ett mellanmjölksland där alla är lika och alla tänker samma saker. Nej, man bör tänka på vad Goethe sa: konstatera skillnaderna först, och fördjupa dig därefter i eventuella likheter. Detta sa han efter att ha fått sig tillsänd teckningar på isblommor på ett fönster, och han hejdade här sin första impuls att se deras gestalt och bildning som direkt analog med blommor ute i naturen.

Man måste alltså hitta skillnader och se särarter, utan att för den skull odla dessa i sig. Någon Verfremdung mellan USA och Europa vill jag inte se.

Så hur ska jag börja?

Jag tror att man för att finna Amerikas särart måste börja med indianerna. Min känsla är att detta folk, denna på papperet utdöda kultur påverkar landet mer än vad som normalt erkänns. Man utmålar indianerna som offer vilket de så klart är, men kulturellt skulle jag vilja säga att de triumferar. Indianernas andliga odling lever än, deras religion, myter, legender liksom materiella kultur såsom kanoter, wigwams, kläder och allt fortlever i evigheten skulle jag vilja säga. Varje någorlunda vaken amerikan känner något för den indianska kulturen, och då menar jag inte bara på ett medvetet plan; den påverkan jag talar om går bortom den postkoloniala ryggmärgsreaktionen att alltid skildra indianer positivt, till exempel på film.

Det indianska elementet är ett outplånligt element i den amerikanska kulturen. Så man kan säga: USA:s kultur av idag är europeisk överlagring på indiansk botten.

Till ”europeisk” kan förvisso även fogas ”afrikansk”, tänk på slaveriets betydelse. Men ni fattar: man har överlagrat den indianska kulturen, denna plus det europeiska och afrikanska är den mylla varifrån det specifikt amerikanska spirat.

Nu blir allt genast lite lättare. Att USA till exempel har en örn i statsvapnet ser jag som övertagandet av en indiansk totem. Tänk bara på Åskfågeln Hilunga som även kallades Tatooch, inbegreppet för den kosmiske skaparen ”vars vingslag är som blixten och vars ögon flammar som eld”. För detaljer, se Castanedas ”The Eagle’s Gift”.

- - -

Jag skulle vilja se skyskraporna som en indiansk företeelse, ett undermedvetet engram i det amerikanska psyket som åter kom till liv på 1900-talet. Glöm det där med tomtpriser som fick husen att skjuta i höjden; gamla tempelpyramider av det högre slaget är den direkta anfadern till Empire State, Chrysler Building och allt vad de heter. Idén till detta fick jag från en gammal Kunskapens Bok (band 1, 1958) där man i kapitlet för amerikansk konst ställer en teckning av en mayapyramid bredvid en modern skyskrapa, med texten: ”Man känner sig frestad att se ett samband i formidé mellan de båda arkitekturtyperna.” Visst, men varför så blygsam? Moderna skyskrapor är gamla indiantempel i ny skepnad – av det enkla skälet att Amerika i grunden är en indiankultur, och att alla amerikaner tänker indianskt oavsett om de har indianblod eller inte. Skyskrapan är europeisk byggnadskonst överlagrad på indianskt formsinne. För övrigt visade sig vid byggandet av skyskraporna att arbetare med indianskt påbrå visade sig helt sakna anlag för höjdskräck; om detta i Asimovs Mer fantastiska fakta”.

Fler indianpåverkanden? Mer impressionistiskt anser jag att amerikanska kvinnor ofta antar ett indianskt utseende, oavsett påbrå. Det är en omedveten, mimisk assimilation av samma typ som får barn till diplomater födda i Ostasien att anta ett orientaliskt utseende. Se till exempel på skådespelerskan Gaby Stenberg, diplomatbarn med ovan antydd bakgrund; hon hade en viss kinesisk air, hon hade detta omisskännliga drag kring ögonen.

Det indianska är ofta lika med det arkaiska. Ser vi allmänt till dylika ålderdomliga drag i USA:s kultur så hittar man dem en masse, även om ytliga historiker förnekar att de finns. De säger att nationen bildades under den moderna eran, ergo finns där inget gammaldags, men själv ser jag det annorlunda. Walter Benjamin sa till exempel att en modern stad utmärks av att den saknar monument, traditionella monument av typen statyer. Det stämmer i så fall med New York, den staden präglas av sina byggnader och föga av hjärtevärmande torg med bronspjäser. Men Washington däremot har statyer och monument så det räcker, den statden är arkaisk om New York är modern. Och ännu en sant arkaisk plats finner jag i Disneyland, en plats för avgudadyrkan om något. Det är fullt i sin ordning att amerikanen drömmer om att åka dit – we’re going to Disneyland har blivit inbegreppet för den amerikanska drömsemestern, ja pilgrimsresan – för även om avgudar och Disneyfigurer är lite lågklass så finns det, i Shankaras anda, ingen motsättning mellan att på dagen gå runt bland dessa och på kvällen läsa Thoreaus ”Walden”. Voilà amerikansk religion i ett nötskal.

- - -

Har man nämnt Disney kan man väl nämna Marvel Comics också, en sann gudasaga för ett ungt folk. Heroism, superhjältar och kämpabragder av kosmiskt snitt, moderna Paul Bunyans. DC Comics med Stålmannen ska ej heller förglömmas, den första superhjälten av detta slag. Superhjältar i europeisk dräkt fungerar aldrig, i USA däremot har de sin givna plats. De är den gudasaga som saknades när immigranterna kom, de är den myt och legend som detta ”de breda skuldrornas land” förtjänar. Hit kan man också räkna George Lucas’ ”Star Wars” som avsåg att bli just detta, ett amerikanskt epos av snudd på religiöst slag. Riktigt fulländad är inte denna merchandiselåda till film, men de filosofiska dragen finns där onekligen, Joseph Campbell med sin ”The Hero With A Thousand Faces” var en av Lucas inspirationskällor.

Ett givet arkaiskt inslag i USA:s kultur är dess armé. Däri skiljer sig inte U. S. Army från andra arméer, ty alla arméer omhuldar det gamla genom att bära på traditioner och vårda dessa. Trots att revolutionen ville stryka ett streck över det gamla så var den unga republikens armé likadan, den införde inget förbud mot heraldik och fanor, nej tvärtom; den måste bara införa delvis nya symboler som den frygiska mössan, den vithövdade örnen och så vidare. För övrigt vårdades traditioner som vissa särdrag i regementens uniformer, det skrevs marscher och så vidare, sant arkaisk kulturutövning som har föga med modernism, republikanism och förnuftsdyrkan att göra, det där som utåt är USA:s arvedel. Faktiskt tar U. S. Army priset i arkaisk kultur med sin Army War Flag som förvaras på West Point; det är en stor sidenfana med sedvanlig vapenbild samt applicerad med band med inskriptioner på alla slag där man deltagit – alla slag, ej enbart segrar som på exempelvis svenska regementsfanor. Säga vad man vill; denna fana står inte för något modernt utan för något ålderdomligt, ett rop ur det arkaiska.

Ett annat tydligt arkaiskt drag i USA:s kultur är artistnamn med adliga eller kungliga titlar: Prince Roger Nelson, Count Basie, Duke Ellington, Chaka Khan och Queen Ida, samt så klart The King Elvis Presley himself... Grundlagsfäderna var nog pionjärer i att instifta en republik utan feodala inslag, men det kungligas lockelse lyckades man för den skull inte utrota i folkets sinnelag.

- - -

USA:s kultur är en mix mellan gammalt och nytt, mellan indianskt, europeiskt och afrikanskt. Det indianska är viktigt men USA är för den skull inte indianskt; det är blandningen som är grejen, landet är trots allt en ”melting pot” – för kritiken av denna term är ytlig, det må kanske vara så att varje etniskt grupp ofta lever separat i enklaver – men giftermål mellan grupperna äger de facto rum och kulturella bruk och drag, kulturformer från den ena och andra gruppen blandas och skapar ett nytt unikt amalgam som är Nordamerika.

Ett av de unika dragen i denna kultur är som jag ser det språket; det kallas ”engelska” och är endast en dialekt av brittisk engelska, men känslan är helt egen. Språkgemenskapen med britterna döljer mer än den visar – ”ett folk, åtskilda av två språk” som Oscar Wilde vitsade. Det ligger en hel värld mellan harbour och colour å den ena sidan och harbor och color å den andra. Och europeiska ortnamn som planterats i USA antar en helt ny karisma, aura, framtoning så fort de hamnar i USA; tänk här på Paul McChartney som berättade hur svårt det var att börja skriva egna rocklåtar en gång i världen, det var svårt att få den där speciella feelingen som fanns i amerikansk musik. Om Chuck Berry sjöng ”Birmingham, Alabama” gav det ett helt annat intryck än om man skrev en låt med orden ”Birmingham, Staffordshire”...

En mer allmän kulturell reflektion kring Amerika är detta med nordstater och sydstater. Södern sägs traditionellt ha varit mer högkulturellt; ta bara en sådan sak som det franska kulturinslaget, som i New Orleans skapat en särskilt fruktbar mylla, medan motsvarande inslag i Kanada inte skapat samma blomstring. Här torde klimatet spela in: subtropisk värme som befordrare av den andliga odlingen. Allmänt har vi ju musiken i söder som kulturell maktfaktor; den svarta soulen är lite lödigare söder om Mason-Dixie-linjen än norr om den, jämför bara Stax med Motown: ”In The Midnight Hour” med sin ångande feeling är en värld från ”Where Did Our Love Go” med sin urbana coolness. En musiker sa för övrigt att publiken i söder är bättre på att klappa takten än den i norr, ja södern kunde till och med klappa i baktakt vilket är en sällspord finess i dessa sammanhang. Ännu en kulturell skillnad mellan nord och syd är den etikett som levt kvar i söder, detta ”ma’m” och ”sir” som en Elvis till exempel alltid infogade i sitt tal. En särprägel värd att odla anser jag. Och det som amerikanskt betecknade bruket att gå med hatten på inomhus, i full sving redan när seklet var ungt att döma av filmer, tror jag mer är en nordstats- än en sydstatsgrej. Men jag kan ha fel.

tisdag 19 januari 2010

Korta dikter


Jag är poet. Jag skriver poem, dikter och små textbitar, försmädligt förtrollande saker som stannar i sinnet, vare sig de löper över flera sidor eller bara är på tre rader. Ibland nöjer jag mig med mindre än så; jag fastnar för enstaka ord som förefaller mig synnerligen poetiska, som FLAMSKYDDSMEDEL, MOBILOPERATÖR och LUFTKORRIDOR - och då räcker det, ett enstaka ord, som förtrollande medel, besvärjelse och transutlösare.

Men nu ska vi inte vara extrema. Jag ska inte rabbla lösryckta ord och tro att ni som läsare blir höga på det. Men jag ska förvisso presentera några korta dikter som slår mig som synnerligen lyckade. Det är konkreta saker, enkla men inte simpla: innebördsrika småttingar som wobblar dödsskönt i guldmunnen.

Vi börjar med en sak betitlad "De ontologiska landskapen". Det är en programförklaring, en "här är jag"-sak som säger allt om mig och min konst:

Vill ni veta var jag är?
Sök mig i de ontologiska landskapen,
ni kan finna mig där...


Den är delvis inspirerad av en kamikazepilots sista brev hem: "När jag är död, sörj mig inte. Gå istället ut och titta på månen: ni kan finna mig där."

Så vidare i Rapport ikväll...

Nu kommer dikten "Om inte". Den är direkt inspirerad av revolten i öst 1989 innan muren föll. Det var, tror jag, demonstranter i Östtyskland som skrev på sina plakat: "Om inte nu, när? Om inte vi, vilka?" Det var på hösten detta år när gränsen mellan Österrike och Ungern just rämnat vilket sände chockvågor genom resten av östblocket. - Själv har jag fört dessa frågor till ett ontologiskt, privat plan: tron börjar hos den enskilde, allt hänger på om JAG, HÄR OCH Nu tar emot Kristus i mitt sinne - exempelvis:

Om inte nu, när?
Om inte jag, vem?
Om inte här, var?


Så dikten "Kamelkaravan". Den talar för sig själv. Hoppas jag.

I spetsen för en kamelkaravan
rider jag till Sion
och jag lär mig, lär mig att gråta.


Sist en något längre dikt kallad "Pilgrim". Fortfarande är det dock en kort dikt, inläggsrubriken gäller än. Försök inte!

Dikten finns även att läsa i romanen "Antropolis", apropå Jenro Klaos ankomst till staden då han uppsöker just en kyrka som nattläger:

Jag är en uttröttad pilgrim
som kommer till en kyrka,
lägger sig ner vid altaret och sover.

Sömnen varar en evighet
och i slutet av evigheten
vaknar jag
och träder ut i en förändrad värld.


Så låter det alltså i "Antropolis". Men du behöver inte gå dit för att finna Svenssondikter - för de finns nu samlade i en pdf, utlagd på nätet. Du tankar ner den här. Titeln är "Grönt ljus". Den har gått hem hos läsarna, se bland annat denna recension.

lördag 16 januari 2010

Dags att flytta


Det är dags att flytta. Jag har ventilerat dessa planer förr och nu har det blivit lite mer konkret. Om allt går som det ska bär det iväg till Härnösand i mars.

Så är det alltså: jag har bott 25 år i Uppsala men haft det lite trögt på sistone, tappat glädjen inför detta stadsrum. Därför blir det ombasering till friskare nejder norrut.

Annars då, lite mer konkreta skäl till att jag flyttar...?

Att jobba som tidningsbud i Uppsala och ge ut böcker mm, det som jag ägnar mina dagar åt - det är rätt okej, men jag har mer eller mindre fått spel på själva stan som miljö. Stadsrummet kväver mig. En stad som Stockholm har t ex mer inspirerande miljö, men där är bostäder så svårt att få. Bostäder i Härnösand däremot var en lätt grej, det är redan fixat - och denna stad känns mer inspirerande än Uppsala.

Min känsla, eller brist på känsla för Uppsala är svår att beskriva. Men man kan säga att Uppsalas layout liksom flyter ut som en sås, man har ingen helhet att greppa. Ungefär som Berlin, en notoriskt omärklig stad. Härnösand däremot är mer kuperat och, tja, skönare att vistas i - som Paris, om inte liknelsen är för drastisk. Minns dock att Paris är kuperat och dant, däri ligger en del av dess charm.

Omgruppering till Norrland alltså. Sedan spelar det väl även in att jag är född i dessa norrländska environger. Men sejouren - 25 år - i Uppsala har varit synnerligen lärorik, ja "den har gett mig allt". Det var rätt att flytta söderut 1985, och det känns rätt att flytta norrut 2010.

Och jobbet i H-sand blir antagligen tidningsbud det med. Och dagsysslan blir författeri och bloggande mm.

Så att, in alles, känner jag inspiration inför flytten. Det var f-n så segt här i höstas, jag var sjukskriven från jobbet för depression ett tag. Den depressionen botade jag genom att besluta mig för denna flytt.

"North to Ångermanland... Svensson left Uppsala in the year of 2010"... (melodi "North to Alaska")

Så nu får jag frälsa Norrland med mina skrifter...!

(Frederic E. Church: "Hooker And Company Journeying Through The Wilderness From Plymouth To Hartford, in 1636")

torsdag 14 januari 2010

Tidningsbud (dikt)


Vissa frågar mig hur det är att jobba som tidningsbud, och då brukar jag brista ut i sång och dans. Ja, så här låter min tidningsbudsvisa, håll i er nu:

- - -

1.

Arbetshandskar av svinläder,
inget annat funkar... och cykel, inte kärra,
så ska det vara på min runda.

Man ska ha rytm i arbetet, sin egen
rytm, inte låta sig fångas av
dagens rubriker och annan lappri.

Friex får vi men jag vill inte ha dem,
kanske tv-bilagan men resten får vara,

Blackberry, indragning, utdelning,
ja vilken poesi det finns i detta...

Vinter som sommar, snö eller barmark,
inget får stoppa en för blaskan måste fram,
hela året raka spåret –



2.

Jag cyklar till jobbet och ser ett träd,
säger ”hej träd, lever du också din apatia där du står,
oberörd av lycka och olycka, vinter och sommar,
shîta-ûshna-sukha-dukha-samâ...?”

Jag ser en hare på en fotbollsplan,
ser katter jama och stryka i natten,
hör koltrast och påfågel och Emil Örn,
allt under min tidningsbudande,
min kringgång i nattlig nejd bland radhus
och hyreshus på Distrikt 194, Uppsala.

Det är mörkt. Men gatlysen lyser min väg.
Och månen. Och stjärnorna.

Jag går genom nejden som naturpojke,
är allas vän och gör mitt jobb –
och åker hem och kan säga hej till Preembjörnen,
glatt grön-orange i sin andlighets bensinstation,
här finns luft och vatten...

Apatia, wu-wei, not-doing, jämnmod och sinnesro:
jag kan vara lugn, borde vara det, jag har ju bara
mig själv att hänvisa till, mig själv som bas,
mig själv som chef i detta tidningsjobb.



3.

”Ingen reklam tack men gärna Ikea-katalogen”,
så skriver vissa på sin dörr, så positivt...
Andra skriver ”ingen jävla reklam”, så negativt...

Jag har reklam i mina blaskor. Men jag
pillar inte ut den för reklamhatares fromma,
nej den får slinka med som en trojansk häst...

Kanske blir de sura då. Men folk man möter
är i gemen hyggliga, de blir glada av att se en,
glada av att möta sitt tidningsbud;
man ska heja på budet, heja på apan:
”alla känner apan men apan känner ingen”...

Det finns hyggliga typer, ger dig trisslotter till jul,
kanske en chokladask, ingen tvingar dem
men de gör det ändå, heder åt dem...

De tackar en ”för prickfri utdelning”, skriver en lapp
på lådan för att värma ens hjärta i dödens gryning,
i den mörka natt där man går runt med sina blad...

(Frederic E. Church, "Aurora Borealis")

onsdag 13 januari 2010

Tallarna grönskar


Tallarna grönskar.

Igår var jag på cykelaffärn. Jag hämtade min cykel, den hade fått sig en punktering lagad. Ny slang och nytt däck, inkl arbete 330 kronor.

Jag funderar på att gå och handla. På Hemköp. Köpa gröna ärtor, lök och lite annat.

Det är kassa program på tv just nu. I förrgår var det förvisso en kvinnlig furir på "Du är vad du äter", rena rama Catolyn Corvers. Det var lite kul. Annars är det bara blä. Och läsa orkar jag inte göra i sängen, istället släcker jag och reciterar ett insomningsmantra. Favoriten nu är "ego sum qui sum", även känd som "yehveh asher yeheveh", även känd som "I am that I am" alltså "jag är den jag är". Sagt av en viss Gud till en viss Moses.

Det är januari. Vanligen en seg period även om jag just nu skriver på en bok. Men det är segt ändå, ingen sjunger en lovsång till denna period på året. Det är egentligen nu den sanna MIDVINTER är, alltså mitt i vintern. Det var vid denna tid, slutet på januari och början på februari, man hade midvinterblot. Hälften mängd hö skulle finnas kvar nu för att man skulle klara vintern, en gammal tumregel.

Midvinter är nu, inte kring jul. Jul är jul, då drack man jul. Vid midvinter hade man midvinterblot.

Midvintersolstånd, alltså typ 21 december, är INTE lika med "midvinter" som i "midvinterblot".

måndag 11 januari 2010

Januari


Det är kallt dessa dagar. Speciellt när man har 1,5 km cykelväg till jobbet, jobbar som tidningsbud och har radhus på distriktet.

Det är kallt. Ändå härdar man ut, man kreverar inte och lägger sig katatonisk i en snödriva. Det är märkligt, man har något slags driv som håller en igång. Något slags energi eller flow.

En bok jag läser dessa dagar är Simon Schamas "Skog - landskap och minne". En idéhistorisk revy över skogen som plats och tillstånd med utflykter till Polen, Tyskland och Yosemite i USA, med figurer som Frazer med "Den gyllene grenen", Caspar David Friedrich och en massa andra. Stilen är lite pretentiös och Schama är lite väl urban och nihilistisk, men den går ner. Ett impulsköp på Sirius loppmarknad, 30:- kostade den. Vanligtvis betalar jag aldrig mer än 20 spänn men nu gjorde jag ett undantag, det var som sagt ett impulsköp.

Nu är det januari. Det ljusnar lite, man märker det redan. Januaris ljus.

Häromdagen åt jag en croissant på ett fik, det var inte igår. Fnasigt fettrik sak utan kanelbullens degighet och überkryddning. För övrigt vad gäller bröd måste jag lovsjunga Wasabröds "frukostknäcke", veteknäcke med vallmofrön. Jag har märkt att detta är mycket bättre för mig än vanligt knäckebröd; jag tål det bättre, smälter det bättre. EN skiva husman och resten veteknäcke varvat med riskakor är bra för Svensson. Därtill: inga mjölkprodukter - ingen köttfärs, "helt" kött (och fisk) ska det vara - fullkornspasta - få kryddor - förhållandevis mycket rotfrukter, men finskuret och välkokt - och det ris man äter ska vara SVÄLLT, det ska vara jasminris som blötlagts i en timme, kokats i 25 minuter och som sedan svällt en extra timme.

Med denna diet mår JAG bra. Vad ni behöver för er välmåga kan jag inte uttala mig om, detta är rätt individuellt. Det är inte så att "one diet fits all"; det finns minns fyra digestiva typer om man får tro Deepak Chopra i hans bok om mat.

söndag 10 januari 2010

Krigsarkivet


Ibland tar jag mig en tur i mitt bibliotek, smeker med handen utefter bokryggarna och riktigt myser. "Sicken kulturskatt" tänker jag, "vilka läsefrukter och kunskaper finns det inte i dessa luntor!" Jag räknar mig till godo all den id jag lagt ner på att införskaffa dessa böcker, alla utrensningar jag gjort för att det ska "växa bättre", samt den estetiska ådra som gör att bara snygga ryggar förekommer i mina hyllor.

Mycket kunde sägas om mitt bibliotek och dess böcker. Här tänkte jag dock lista mina krigsböcker och därmed jämställt, som spioneri och antikhistoria, det sista något som ofta inbegrep skildringar av fältherrar och drabbningar. Här är HELA LISTAN:

Andra världskriget
Middeldorf, Taktik på östfronten
Liddel Hart, På andra sidan kullen
Kluge, Slaget ("Schlachtbeschreibung", om Stalingrad)
Hemdal, Reservfänrik (finska vinterkriget)
SoldF 1957, 1972, 1985 plus en fälthandbok från 1942
Bailey, Tarawa
Ehrensvärd, Hårt mot hårt (försvarsupplysning om vad det nya kriget innebär, boken kom 1943)

Romaner
Walker E Blake, Heartbreak Ridge (Koreakriget)
Linna, Okänd soldat
Hassel, Marschbataljon, SS-generalen, Döden på larvfötter, De fördömdas legion
Stagg, Blodig strand (stillhavskriget)
Heinlein, Starship Troopers
Ageton, Mot fientlig kust (stillahavskriget)
Steele, Anfallet på Timor (engelsmän i stillahavskriget)
Jackson, Djungeln har tusen ögon (australiensare i stillahavskriget)

Antikt
Arrianos, Life of Alexander
Plutarchos, The Age Of Alexander, Fall Of The Roman republic, The Age Of Athens
Herodotos, The Histories (om perserkrigen)

Spioneri
Trepper, Röda kapellet
Kummenius, Kontraspion för fem länder
Wennerström, Från början till slutet
Wright, Spy Catcher
Flicke, Röda kapellet
Treholt, Ensam
Nordblom, Industrispionage
E7, Jag är spion

Uniformer
Kannik, Uniformer i färg
Nicholson, Military Uniforms - The Splendour Of The Past


En del av böckerna ovan finns recenserade på bloggen. Till exempel Staggs "Blodig strand", Linnas "Okänd soldat" och E7:s "Jag är spion". SoldF-böckerna har sig också ett inlägg, här.

(De Chirico, "Le matin angoissante")

fredag 8 januari 2010

Ernst Jünger: Besök på Godenholm (1962)


Ernst Jünger skrev en handfull romaner. En rätt okänd sak bland dessa är "Besök på Godenholm". Originaltiteln på verket var "Besuch auf Godenholm".

Han var Silverräven och krigshjälten, drogromantikern och Blå Max-bäraren, en sällspord kaippare med blick för det diskreta i tillvaron - bland skalbaggar och tusenskönor, solrosor och prasselbuskar, kommendörsfjärilar och dyngbaggar. Med sina falkögon registrerade han de tusen, de miljoner ideogram varav världen är skriven - och han bringade därmed svalka åt en förtorkad kultur, en kultur svältfödd på former och färger sedan proggarna bestämt att ingen fick ha roligt, allt var aska.

Det är Jünger jag talar om, Ernst Jünger. I ”Eumeswil” framförde han nämligen tanken att den moderna anden har blekt alla bilder, allt har blivit abstrakt och blodfattigt. Modern, akademisk historieskrivning till exempel fokuserar på abstraktioner som fördrag och författningar, förvaltningsmodeller och ideologier, men är desto fattigare på gripande bilder, scener och karaktärer.

Så var fallet under det sjuttiotal då ”Eumeswil” skrevs och även före, på 60-talet då ”Besök på Godenholm” utkom. Där talar gurun Schwarzenberg om samma sak, bristen på bilder i samtidens kulturliv, bristen på färg och form och lödighet. Botemedlet på denna brist heter dock: bort från begreppen och tillbaks till det outsägliga, till skapelsens väsen. Bort från överdriven förståndsmässighet och kall analys ty denna bidrar bara till ökad oro, teknokrati och själlöshet. Bilder däremot skänker lugn.

Denna bildernas välgörande verkan noterade Jünger även i krigsdagboken (Kirchhorst, 20 november 1945): att betrakta en mapp med teckningar och konstverk förjagade melankolin denna dag, bilder av ”Pierre Bonnard, Braque, Utrillo, Faurier”. Detsamma säger han i Paris, 28 juli 1942 när han på ett antikvariat bläddrar i en illustrerad bok om en Nilresa: ”Att titta på bilder gör mig gott, särskilt när jag är deprimerad.” Även den gode Saint-Exupéry är inne på samma linje någonstans: för ett barn som är ledset visar man en bilderbok. Detta är kärnan i det hela men det är tillämpbart även på historia och konst, på vetenskaper och snart sagt all mänsklig odling. Konceptkonst i all ära, det är bilder och former man vill ha. Humanvetenskaper måste få liv och blod från människa och myt, natur och kultur, från något konkret fattbart. Naturvetenskaper åter torde behöva matematik som grund, men en Goethes ”föremålsliga tänkande” – Gegendstandliches denken – ska också ha en plats där om ni frågar mig.

”Besök på Godenholm” frossar i olika bilder som huvudpersonerna ser; man har råkat en guru på dennes ö och förväntar sig en diskussion i klara termer, men istället blir det visionära syner av blommor, hav och slott, av en urhistorisk dödskult och vidare bort i det undermedvetna. En modern läsare må värja sig för detta: ett sedvanligt kåserande narrativ må vara att föredra, vanlig dialog må vara tillgängligare. Men Jüngers bildskrift vinner i längden syns det mig, hieroglyferna har en djupare kvalitet än vardagspratet. Vad som dröjer sig kvar är ofta bilderna, gestalterna, formerna och färgerna. Jünger visar oss detta här och i andra texter. Han må vara lite svårläst men det betalar sig i längden.

Bilden ska stå i centrum. Merparten av Jüngers skrifter tycks mig ägnade att ge bildmässig förankring av idéer och resonemang, blotta titlarna talar för det som Krantz påpekat: Arbetaren, Heliopolis, På marmorklipporna, I stålstormen, Äventyrshjärta, Bin av glas... Det är sinnebilder från början till slut. Det är Bildhaftigkeit, bildmässighet i sin prydno.

Jünger alienerades som zoologistudent av all abstraktion, alla siffror och fakta. Han ville ha bilder, former och gestalter, han ville ha något konkret att fängslas av. Och Jünger som Bibelläsare ville kanske inte i första rummet bli frälst, nej han sökte i Skriften symboliska förhållningssätt uppgav han. Detta syns mig vara ett originellt sätt att läsa Bibeln, ja att läsa överhuvudtaget: inget vaket noterande av intressanta tankar och idéer, nej låt formerna tala till det undermedvetna istället. Det kan också vara en framkomlig väg, en väg till frälsning.

Relaterat
Mina bloggnoveller
Jüngers liv
Hassel: Döden på larvfötter
Samuraj på västfronten
Eld och rörelse
Camouflage
Krigaren i Bhagavad-gîtâ

Illustration Anders Allander

onsdag 6 januari 2010

Agatha Christie: reflektion över hennes "reverse engineering"


Aghatha Christie skrev sina romaner baklänges: slutet konstruerades först.

"De serverar våldet med småkakor"...

Detta sa en gång en recensent om Sjöwall-Wahlööfilmen "Mannen på taket". Det var blandingen av mys och våld som störde kritikern, att ena stunden ha en scen med Kollberg drickandes kaffe med skurkens föräldrar, och i nästa ha denne skurk mejandes ner folk med k-pist från stadens tak.

Jag kom att tänka på detta när jag igår såg serien "4.50 från Paddington". I en scen satt Miss Marple och drack te med doktorn, charming fellow, med småprat om obduktioner och blunt force trauma, och i nästa sekund sträcker hon sig mot kakfatet och säger: "Will you battle me for the last cream bun...?"

Yech.

Agatha Christie serverar våldet med småkakor.

Att hennes romaner ännu går att filmatisera är en sak. Men det finns ingen gåta med hennes verk, inget mysterium i vid mening. Allt är reverse engineering, baklängeskonstruerat, skapat utifrån att en viss person mördat någon och på det byggs ett MYSTERIUM, en MORDGÅTA. Ett visst TV-program försökte finna ut vad Christies gåta var, sett till hennes deckarverk, vad det var som var så lockande i dem - men Paul McKenna som intervjuades i programmet sa att det finns ingen gåta, allt är mallat och baklängeskonstruerat som jag antytt.

Christie må vara skicklig, att skriva en trivsam deckare är nu inget brott mot mänskligheten. Men detta att köra samma litterära reverse engineering i bok efter bok imponerar inte på mig.

Mer om Christie skrev jag förresten här.

Relaterat
Rolf Krakes saga
Arthur C. Clarke
Paranoid science fiction
Katedralbyggare och kritiker
Adams, Dick, Donaldson...
Jim Ballard

måndag 4 januari 2010

En nedlagd bensinstation


Som en snusmumrik vandrar jag genom öde byggnader, ser vatten droppa ner i en pöl med skimrande oljemönster, ser vajrar i taket och ogräs mellan konsollerna. Jag går där som en plusgrunkad övertalare, blänger djupsinnigt på tomma bakgårdar och röda bollplank, på död korrugal och vit eternit, på grå himlar och susande skovlar. Jag rörs till poesi av allt detta och stämmer min lyra, höjer rösten mot skyn och utbrister i en ödebygdens elegi, en skrotvärldens panmunjong som ljuder till universums centrum och tillbaks, en skotad prosaskiss som skallar i kosmosnatten:

En nedlagd bensinstation där mackemblemet vittrat till gränsen mellan betydelse och ornament; en kontorslänga med himmelsblå eternitfasad; ett bilvrak med krossat glas på sätena, lukt av galon, bakelit och intorkad olja; en liten verkstad med belamrade arbetsbänkar och högt placerade fönster på vars brädor små rostiga burkar trängs; ett kallfuktigt vindsförråd där det står en syrlig lukt av masonit; ett lastbilsvrak med röda hjulhus och gulmålad hytt, frustande front, dubbla bakdäck, begynnande rost – och Michelingubben på taket, gamle gräddgubben, som...

... ruvar över mycket,
som världen inte vet,
men den spritsade munnen förtiger
orubblig var hemlighet.

söndag 3 januari 2010

Amerikansk materiel


Handen på hjärtat: visst går ni lite till mans och tänker på all den MATERIEL som U. S. Army använde under andra världskriget; nog går ni ibland och funderar över de matransoner, vapen och persedlar som förekom i denna ärevördiga, segerrika, hart när gudomliga armé som krigade i Söderhavet, i Nordafrika, Italien och i Frankrike och Tyskland? Visst gör ni det! Och för er som har vissa frågetecken kring detta, som vill veta några naggande goda detaljer i ämnet, kommer följande inlägg som ett brev på posten.

Vi börjar med MATEN. Jag ska tala om de olika konserver som fanns, rätt läckra paket som antog en lätt mytisk roll. Den som sett ”svenska arméns chokladkakak i smutsbrunt papper” vet vad jag talar om.

Först hade vi här K-Ration, ”ranson K”. Denna bestod av en blanding av skinka, ost och ägg eller köttfärs, en chokladkaka, fyra cigarretter och ett kaffe- eller saftkoncentrat. C-Ration var för sin del mindre lyxig och bestod av pyttipanna med korv eller makaroner medan D-Ration endast bestod av en kaka mörk choklad uppblandad med äggvita. Den mest berömda av dessa tre var naturligtvis ranson K som var vad man generellt åt som huvudmål ute i fält, fjärran från koktross, ära och redlighet. Den slogs in i ett blåaktigt papper; när USA ockuperat Japan samlade barnen dessa bortslängda papper i tron att det var något värdefullt, och det var det ju såklart, det var värdelöst och därför ovärderligt.

Jag övergår nu till tygsidan, där ”tyg” militärt sett är att tolka som ”verktyg” och inget annat, det vill säga vapen. Ett viktigt vapen var kulsprutan där man kan börja med att nämna Browning M-1919, som kom detta år och var en lätt ksp i kaliber 7,62 mm. I tum blir det 0.30. Den förekom på skyttekompanier samt som fordonsbeväpning, en vanlig pjäs i andra världskriget men idag sedan länge ur bruk. Sedan fanns den tunga Browning M-2 i 12,7 mm kaliber (.50), använd som tilläggsbeväpning på stridsfordon, som lv-ksp och som beväpning på flygplan alltifrån jaktplan till flygande fästningar. M-2 användes ända in på 1980-talet. Vad gäller utseendet så var dess mest typiska detalj de två lodräta handtagen längst bak.

Vad gäller kulsprutepistoler (k-pistar) så har vi dels Thompson från 1928, med den för vapentypen grova kalibern 11,4 mm (.45) och med antingen trummagasin med 50 patroner eller med rakt magasin med 20; vapnet användes i gangsterkrigen i Chicago på 20-talet och fick då smeknamnet ”Chicago Typewriter”. En enklare och lättare k-pist som togs fram under andra världskriget, med ytterhölje i pressad plåt och helt utan Thompsons trädetaljer var M-3, även känd som ”Grease Gun” eftersom den såg ut som en smörjspruta. Även den hade kaliber 11,4 mm, den hade vidare magasin med 30 skott och vägde 3,7 kg mot Thompsons 4,9. M-3 var en utpräglad pjäs för massfabrikation medan Thomspon hade viss hantverksmässig framtoning: smidda detaljer och trä där Grease Gun hade pressad plåt.

Det amerikanska standargeväret under andra världskriget var för sin del Garand M-1 med kaliber 7,62. Det var ett halvautomatiskt vapen: krutgaserna från avlossad patron förde in en ny patron i loppet varför man slapp dra slutstycket bakåt, men man måste trycka in avtryckaren på nytt för varje skott. Det var världens första halvautomatiska gevär som antogs som standardvapen i en armé, beslutat på 30-talet när MacArthur var arméchef. M-1 hade 8 skott i magasinet, helt integrerat i trästocken. Det tillverkades i 5,5 miljoner exemplar av fabrikerna Springfield och Winchester. Fler exemplar gjordes dock av karbin M-1, lanserat 1941 och med en 7,62 mm pistolpatron (ej ”flaskpatron” som Garand). Den var avsedd som ett lättare vapen för bilförare och artillerister; detta halvautomatiska vapen sägs dock ha varit föråldrat när det kom eftersom helautomatiska, rekyldrivna k-pistar som M-3 vid denna tid slagit igenom. Dessutom såg den gammaldags ut med sin gevärsstock i trä, även om en variant med fällbart axelstöd i form av en bockad stålribba kom senare, en som användes av fallskärmsjägare.

Vad gäller pistoler och revolvrar så användes U. S. Army ännu under andra världskriget revolvrar av ”Vilda Västern-typ”, med förebild i Colt Army från 1873 med kaliber .45 och roterande sexskottsmagasin. En modern pistol hade man dock fått redan 1911 från samma firma (Colt), med magasinet för .45-skotten integrerat i kolven och med automatisk omladdning, alltså en automatpistol.

Det sista infanterivapnet jag nämner i denna exposé får bli raketgeväret Bazooka, ett 60 mm rekylfritt vapen enligt bakblåsningsprincipen. Med elektrisk tändning sköt detta raketdrivna projektiler som kunde slå igen 12,7 cm pansar på 100-300 m håll. Skottvidden var i praktiken inte så stor men principiellt stod detta vapen för en revolution eftersom man nu för första gången fick ett lätt, bärbart pansarvärnsvapen. Dittills hade man enbart haft artilleripjäser för att bekämpa pansar, tunga saker som måste dras av bil av betjänas av flera man. Dock hade Bazookan sina nackdelar med utströmmande gaser från projektilen som skytten måste skyddas från, samt eldsflamman som slog ut bakom vapnet och gjorde det lätt att upptäckas. Det sägs att tyskarna kom över exemplar av detta vapen 1942, använda av ryssarna som fått dem som amerikanskt bistånd, och med detta som förebild konstruerade tyskarna sin Panzerbüchse eller Panzerschreck som var ett liknande pv-vapen men med 88 mm kaliber.

Fler vapen fanns förvisso i U. S. Army, som exempelvis granatkastare och artilleripjäser men dem förbigår jag här. Istället ska vi titta lite på stridsvagnar. Den viktigaste amerikanska stridsvagnen i AVK var Sherman, som egentligen var för klen i möte med exempelvis tyskarna tyngsta modeller men det hörde så att säga till saken. Sherman var nämligen en allround-stridsvagn, en som skulle kunna användas i såväl Europa som Stilla havet, kapabel att stuva in i en landstigningsbåt vid amfibieoperationer. Därför fick vagnen sina relativt begränsade yttre mått. När man sedan mötte exempelvis Tigerstridsvagnen i Europa så anpassade Shermanbesättningarna sin taktik därefter; de drog sig undan för att angripa denna i flanken från en närmare belägen eldställning. Vidare fanns Grantstridsvagnen, utrustad med en pjäs i ett vanligt torn samt en tyngre pjäs i chassiet, rörlig endast några grader i sidled. En tredje stridsvagn var Chaffee, döpt efter den amerikanske pansarteoretikern Adna Chaffee.

Vad gäller soldatens personliga utrustning kan det räcka med att nämna cigarrettändaren som blivit klassisk. Zippotändaren som gjordes efter specifikationen att den skulle gå att tända även i storm. Den var en påfyllbar bensintändare där vätskan sögs upp av en svamp, förbunden med en veke och som tändes med att ett räfflat hjul slog gnistor ur en bit flinta. Flintbitarna gick även de att ersätta. Generellt så var den amerikanske soldatens alla t-shirts, chinos, fatigues et cetera stämplade med bokstäverna ”G. I.”, Government Issue uttytt som ”statlig egendom”; härav uppkom smeknamnet ”G. I. Joe” för den amerikanske soldaten. Mot slutet av kriget var standarduniformen gjord i ett slags vindtyg i grågrön färg, olive drab, medan Marinkåren hade camouflagefläckiga uniformer.

fredag 1 januari 2010

Slaget vid Little Bighorn


Osökt kommer jag att tänka på slaget vid Little Bighorn. Det utkämpades en gång för länge sedan i det fjärran Amerika, i det öde Dakotaterritoriet långt bort i nordvästra USA. Här i "the Dakota Badlands" stod USA:s mest mytiska slag, med folk som Crazy Horse, Sitting Bull och så klart "General Gula Håret" själv, George Armstrong Custer.




Det var så här: det var på 1870-talet. Då hade USA:s regering förklarat krig mot siouxerna eftersom de inte gav upp Black Hills. Detta var ett område i nordväst, i Dakotaterritoriet, som indianerna tidigare blivit lovade att behålla. Men nu då man funnit guld här bröt regeringen löftet. – 7:e kavalleriregementet hade för sin del grupperats i Dakotaterritoriet 1873. I juni 1876 skickades man ut på spaning efter siouxerna och deras allierade, en stor samling indianer på krigsstigen, och en av de patrullerande styrkorna chefades av George A. Custer, veteran från inbördeskriget och nu överstelöjtnant. Den 25 fick han syn på en stor indianby vid Little Bighorn-floden, och han valde att anfalla genast utan att söka samband med de andra detachementen.

Det var en av truppens indianspanare som fått syn på lägret. De egna, vita spanarna kunde det inte. Custer, för dagen iförd mössa i grävlingsskinn, kalvskinnsbyxor och jacka med fransar, valde dock att tro på indianen. Så han beslöt att anfalla. Varför han tog detta beslut får vi inte veta eftersom han och hans närmaste män dog i slaget, men man gissar att han ville ha äran av en stor seger, en seger som var bara hans. Och vad man politiskt kunde använda en sådan seger till satte bara fantasin gränser för: kongressen, senaten, Vita huset...?

Custer ville ha hela äran själv. Han delade till och med upp sitt detachement ytterligare genom att sända en officer vid namn Benteen att spana längs en floddal, i en helt annan riktning. Han ogillade nämligen Benteen och ville nog ha honom ur vägen när det skulle skördas lagrar. Fört anfallet i sig drog Custer upp en rätt fyndig plan med kringgång i högsätet. Tre skvadroner skulle under en major Reno framrycka söder om Little Bighorn-floden mot indianlägret, fyllt synliga från detta, för att binda detta i fronten – medan Custer själv med fem skvadroner tog sig fram norr om floden bakom några kullar, med vilken styrka man skulle anfalla fienden i flanken. På papperet var detta en sund plan men den föll på att indianerna var så många och att de på något sätt överlistade detta upplägg med kringgången. Custer å sin sida sägs ha underskattat fienden, han trodde aldrig att indianer skulle kunna besegra U. S. Army i en regelrätt drabbning, och det hade förstås aldrig hänt heller sett historiskt. Men med detta tänkesätt gjorde han sig skyldig till fältherrens kardinalsynd: utgå aldrig från att fienden kommer att bete sig som du förväntar att han ska göra. Tänk på allt, förvänta dig det osannolika. Han borde ha haft reserver, borde ha väntat med att anfalla – men då hade han ju behövt dela segern med någon, det där som han sannolikt inte ville.

- - -

Custers plan var i sig sund: att binda fienden i fronten och kringgå hans flank i skydd av några kullar. Men han underskattade fienden och överskattade sig själv.

Med Benteen ur vägen började anmarschen. Major Renos tre skvadroner korsade floden och ryckte fram mot indianlägret samtidigt som Custers styrka fortsatte norr om floden, dolda av kullarna. Vad gäller Renos män så stötte den strax på hårt motstånd, man måste sitta av och lyckades inte avvärja indianerna som kom emot dem. Det var beridna, gevärsbeväpnade krigare som ansatte kavalleristerna, många av de senare dödades och strax beslöt Reno att retirera och ta sig över floden, med riktning kullarna som Custer nyss passerat. Med några män förskansade sig Reno här och höll ut tills Benteen anlände till platsen några dagar senare och undsatte dem.

Reno hade med andra ord misslyckats med att binda fienden i fronten. Custer fortsatte i alla fall sin framryckning. Kommen till åsens ände överraskades han av beridna indianer en masse på vänsterflanken: via ett pass i raden av kullar forsade indianryttarna fram och slog mot Custerkolonnen som en knytnäve, varvid kolonnen kapades upp och blev till några små isolerade stödjepunkter. Överraskningen hade helt gått förlorad, ja man hade själv överraskats av indianerna. Dessa hade tagit initiativet och anföll nu de avsuttna kavalleristerna med gevär och pilar, cirklande runt de olika stödjepunkter som bildats och nedkämpande dem en efter en.

Trots att armésoldaterna hade goda skjutvapen – Coltrevolvrar och Winchestergevär – kunde de inte avvärja anfallen; indianerna kom närmare och närmare, och sist satt de av och dödade de vita i närstrid med tomahawker. De gick till storms med stridsropet ”hokahey”, en bra dag att dö vilket kanske gällde både dem själva och deras fiender. En sann krigare vill dö i strid.

Sedan man dödat och skalperat sina fiender skändades liken, som seden var. Alla dog i den aktuella kavalleristyrkan, Custer hade sitt berömda last stand bland sina män och dog. Den totala dödssiffran för de åtta skvadronerna, Renos tre och Custers fem, blev 265 döda och 52 sårade.

- - -

Efter slaget så lämnade indianerna platsen; siouxhövdingen Crazy Horse begav sig österut och siaren Sitting Bull västerut. Crazy Horse besegrades för sin del senare och måste ge sig, medan Sitting Bull besegrades två gånger varefter han retirerade genom snö och kyla till Kanada med sina återstående följeslagare. Efter slaget vid Greasy Grass fem år senare gav han sig också, han hade nått gränsen för sin förmåga. Det var slut med indianernas segrar. Black Hills togs sedermera ifrån indianerna och blev gruvområde.

Slaget vid Little Bighorn må ha varit en rätt liten affär jämfört med många inbördeskrigsslag. Men det förtjänar sin plats som historiskt slag av flera skäl: det var ett av de få, kanske enda gången indianerna besegrade de vita i ett regelrätt fältslag. Dessutom var det inte bara operativt utan reellt ett förintelseslag, fienden blev praktiskt taget utplånad. Den mytiska dimensionen av ett sådant debacle inses av alla; Little Big Horn symboliserar för den vita sidan nederlaget med stor N. Ett amerikanskt Waterloo. Att slaget politiskt inte ledde till något för indianerna utan betecknade början på slutet för deras självständighet är en annan sak. Efter detta upphörde nämligen indianstammarna att betraktas som fördragsslutande parter och indianerna blev medborgare i USA istället.

Little Bighorn var sant mytiskt, det utspelades i sublim terräng. Dessa Dakotavidder är hjärtknipande öde, Montana Hill där Custer stupade har milsvid utsikt. Det är arkaisk mark – som det närbelägna Black Hills med sina andevisioner och naturdevor, dessa berg med sina mörka skogar, sina raviner och branter, knappt framkomliga på normalt sätt. Det var ett landskap laddat med innebörder och symboler för indianernas drömmar säger Wert, det var ett drömland som gränsade till den verkliga världen, vår värld.

Arkaisk mark. I Dakota finns vidare Mount Rushmore med sina fyra presidenter huggna ur klippan, Washington, Jefferson, Lincoln och Teddy Roosevelt. När mycket annat av dagens USA raderats med marken kommer dock detta att finnas kvar. Europa har inget liknande monument med urgammal känsla, man får gå till Sydkinas kolossalbuddhor eller Egyptens Abu Simbel för att hitta något i samma klass. Slutligen så är det i Dakota de flesta dinosaurieskeletten hittats; de skräcködlor man ser på muséer världen över härstammar ofta från the Dakota Badlands, denna kuperade stenöken som söker sin like.




Relaterat
USA idag
Ernst Jünger
Bilden föreställer slagfältet idag.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)