lördag 30 maj 2009

I grannskapet


Mina vänner i grannskapet:

Igelkotten, haren, skatan och koltrasten. Och katten.

Alla älskar mig och jag älskar dem. Blommor möter mig var dag: violer, penséer, grönt och skönt. Syrén och hägg blommar, grädde och plommon.

Ack så positivt, så sprudlande somrigt! Jag är glad, jag tackar Gud för att jag kan tacka; sing praise, sing joy!

Så hur är det, har jag glömt det inre? Är jag glad bara på grund av yttre faktorer, glad för värme och sol - och omvänt, blir jag deprimerad när hösten kommer?

Nej. Inte nödvändigtvis. Men det finns bara här och nu, och nu är det ljus och grönska, violett och vitt och pupur och gult, fågelsång i täta skikt. Och det gläder mig. Sing joy, sing praise. The Lord just keeps om blessing me.

Ett lite glädjeutbrott så här på förmiddagen. Eller ska vi säga: STILLA GLÄDJE, lugna kraftens milda glädje, ett arkaiskt leende. Jag går inte omkring och tjuter av lycka, nej det är riskabelt, kan leda till kraftig rekyl: manodepressivitet. Det är som fransmannen säger la force tranquille som för mig framåt idag, som präglar mitt väsen.

fredag 29 maj 2009

Idag är det fredag


Jag läser C. G. Jungs memoarer nu. Fin kille, bildad och mytologisk. Schweizare.

Tulpanerna blommar ut, dags för chrysantemer och orkidéer.

Var Jesu korsfästelse ett enastående event i världshistorien, något som förändrade oss och vår värld? Vissa hävdar det, inte bara Paulus, så jag går dessa dagar och drömmer över korset, blodet och förlåten som rämnade, dopet och den vita duvan, Guds röst ("detta är min älskade son, i vilken jag funnit behag") och annat dylikt. En diktare sa: jag ser korset i varje träd, Jesu ansikte i varje blomma...

Kanske dags att erkänna Jesus som DET STÖRSTA SOM HÄNT, som vår världs herre...?

Jag tycker det är värmande tankar, ja kanske gör jag det. En smula komplicerat må det vara allt detta med kors och blod och lidande, men det är vår tids myt helt enkelt, vår tids credo. Man kan inte som en antik goddagspilt bara gilla denna värld med mat och dryck sång och dans och sedan tro sig gå fri, ånej, man måste fejsa de etiska, ontologiska, tunga frågorna. Fråga sig vad detta med korset betydde. Golgatamysteriet.

Och man kan då inte bara se Jesus som ännu en guru, ännu en upphöjd lärare. Enligt mystikerna fanns det en Ljusets Herre, en anförare av Elohim, en anförare av de ljusa änglarna (i motsats till de mörka, asuras, Lucifer och gänget) som lät inkarnera sig i Jesus av Nasaret kropp (det skedde vid dopet i Jordan), och där brukar också evangelierna ta sin början. Det var där det började helt enkelt, själva Jesu födelse är inte så central man ofta tror (även om det såklart var en God Sak det med).

Jesu undervisning, Jesu triumf och nederlag... Mycket att tala om här. Men: Jesu livshistoria, hela myten, hela SAGAN om man så vill - ja man måste se helheten, se gestalten, se Jesu gestalt både som lärare och triumfator, OCH som fånge och korsfäst - och som återuppstånden, och som den väldiga gestalt som möter oss i Johannes' uppenbarelse. Där har vi anföraren av Elohim, den himmelske Kristus om man så vill.

---

Mycket att tala om här... men intressant. Och livsavgörande? Hjärtevärmande? "Var är den vän som överallt jag söker?"

Jag tycker mig redan ha nått en viss ordlös, odogmatisk frid, ett visst lugn i vardagen. Så att nu (så att säga) länka Jesus till det hela, "ta emot Jesus i sitt hjärta", well det kanske ger ännu en facett åt mitt liv. Men först inre frid, sedan ta emot Jesus, då kan det bli något.

Blod och kors, vin och bröd, ett ceremoniellt fullbordande av credot; med andra ord, kanske dags för nattvard? För att riktigt bli del av mysteriet? Jo kanske - om jag bara tålde vin, får väl be om druvjuice som en baptist...

Men jag stödjer idag mer och mer idén om nattvard. det är en fin ceremoni. Blod och vin, bröd och lekamen: en stark symbol. I och för sig delade redan Abraham bröd och vin med prästen Melkisidek, det var en gammal rit som Jesus förnyade - men gott så, det kan inte göras ogjort. Vi tolkar idag "bröd och vin" som "Jesu blod och lekamen" - och som pregnant symbol tilltalar den mig, så symbolist jag är. Religion som konst.

Religion som konst, som helhetsfenomen, som känsla. Man kan inte avdela vissa aspekter av det hela och säga DET tror jag, DET inte. Man får ta allt: Gud och Jesus, nattvard och Paulus, Swedenborg och kyrkor, mystiker och högmässa. Man ska väl inte lealöst säga "allt är bra, jag tror vad kyrkan tror" - men i mitt credo idag står jag närmare kristendomens huvudfåra än förr, den fåra som heter JESUS. Med allt vad det innebär av kors och blod, offerdöd och renande av mänsklighetens karma och allt.

Det heter ju bland kritiker (MacLaine, "El Camino") att en människa inte kan ta på sig en annan människas synder, rena hennes karma. Men Jesus var ingen människa, inte bara; han var "sann Gud, sann människa" som det heter. Han var en Ljusets Herre, en anförare av Elohim som inkarnerade sig i denne Jesus, och när han sedan dog på korset, well, då påtog han sig människornas synd - på något vis. Jag kan inte förklara det, men jag har i alla fall en känsla av att korsfästelsen innebar mer än blott det att en människa dog, gav upp andan av sina sår.

Edit, 30 november 2016: Jesus dog för våra synder, människans kollektiva karmaskuld. Så att -- varje enskild människa måste fortfarande, med vilja och tanke, ta itu med sin egen karma. Men systemet as such, med individer som kan utveckla sig, "rena sig" på detta vis, möjliggjordes av Jesu död. Detta enligt Rudolf Steiner, vars tankar jag utvecklar i "Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man" (2015). Om denna bok mer här.

(Bild: Chance Vought Corsair)

lördag 23 maj 2009

Antropolis


Jenro Klao är på jakt efter guld, silver och guld, andligt silver och guld - och han finner det i Antropolis vid regnbågens ände. Men staden är en ruin, och nu måste han bygga upp den till en avbild av sina drömmar. Vad han finner överträffar hans vildaste fantasier...

Så börjar min roman "Antropolis", en bok lovordad av bloggen "Drömmarnas berg", Per Johansson och många andra, se här.

Detta är min tredje utgivna bok. Jag har haft dikter och artiklar publicerade i kommersiella media, ja även på nätet har jag sålt noveller - som denna.

onsdag 20 maj 2009

Japan och science fiction


Man kan klä ut sig till japanska, bjuda in kändisar till intervjuer och säga att detta kommer att sändas i japansk TV. Sedan kan man ställa frågor typ "har du övervägt könsbyte?", och "om du donerade ett organ, vilket skulle det vara?"

Detta är precis vad som gjordes i ett program i svensk TV, hösten 2003: "Oumi" i Kanal 5, där skådespelerskan Mi Ridell i svart peruk och kisande glasögon föreställer japansk TV-donna, intervjuandes intet ont anande kändisar. Visst kan man ställa sig frågande till detta att göra sig lustig över japaner, men en poäng fanns i det hela: det ligger något omisskännligt japanskt i att ställa frågor som de ovannämnda.

Bisarra frågor, oblyga frågor; jag tänker här på Takayuki Tatsumi som på en sf-kongress en gång träffade William Gibson, nyligen känd för sin "Neuromancer" med sina japanska interiörer. Tatsumi drog åstad och frågade Gibson vilken dennes blodgrupp var; Gibson blev dock förnärmad över frågan, han förstod den inte. Tatsumi fick då förklara för honom att intresse för ens blodgrupp var en stor grej i Japan vid denna tid, 1986, och han utgick från att Gibson med sin kännedom om Japan hade koll på detta.

Saken var emellertid den att Gibson inte var någon Japanexpert, han hade inte ens varit i Japan då han skrev Neuromancer. Men eftersom hans fru var lärare på ett universitet med många japanska utbytesstudenter, brukade Gibson visa dem till rätta och umgås med dem. Dessutom kom många japanska turister till staden, Vancouver; det fanns speciella barer för japaner dit Gibson gick för att insupa atmosfären, så därför kunde han ge scenerna i Chiba City sin autentiska prägel.

- - -

Chiba City finns i verkligheten och ligger mellan Yokohama och Tokyo, ett suburbant ingenmansland där romanen tar sin början. Gibson visste inte hur det såg ut eller exakt var det låg, han bara chansade på att det låg vid en halvö vid en bukt, och när romanen senare kom ut tog han och kollade med en karta om denna geografi stämde, vilket den gjorde: life imitates art, och en yrkesman kan fuska utan att det märks. Neuromancer handlar vidare om datorer men Gibson kände inte heller till dessa så väl; romanen skrevs bland annat på skrivmaskin, inte ordbehandlare.

Om Gibson och Japan läser jag i Larry McCaffreys "Storming the Reality Studio", 1991. Och Gibsons Japankunskaper åsido är referenserna till japansk kultur och droppandet av japanska varumärken legio i hans romaner. Någon djupare innebörd har det inte men det ger onekligen anrättningen atmosfär, symboliska markörer för en ny tid: sushibarer, Atarispel, samurajfilmer, sovbåshotell och så vidare, detta hör idag till vår kulturella undervegetation vare sig man gillar det eller inte, det hör till tidsandan.

Japan och det japanska har del i vår Zeitgeist. Jag menar, en gång (på 90-talet) ville som exempel en John Nesbitt hävda att Japan blivit ute, Kina vore nu den store trendsettern i öst - och nog har Kina skapat sig en nisch i det globala medvetandet på sistone, men Japan förblir ohotat i sin skulle jag vilja hävda. Japan är helt etablerat i världssamfundet kultur, yttrat i matlagning, manga, industridesign och arkitektur. Inte är deras bilar, mc:ar, vitvaror och elektronik direkt originella, men sin givna plats i samtidens medvetande har de allt.

Åter till sf. Vi började med Gibson och han är nordamerikan, men vad är då japansk sf för mig? Jo, det kan jag svara på: det är videosarna till Daft Punks CD "Discovery" från 2000, tecknade av Leiji Matsumoto och regissserade av Kazuhisa Takenouchi; samlade på DVD har det hela blivit en långfilm som kallas "Interstella 5555: the 5tory of a 5ecret 5tar 5ystem": rafflande och lite gulligt på samma gång, Japan-kitsch. Här berättas historien om hur det utomjordiska rockbandet Crescendolls kidnappas under en spelning av ondskefulla människor; notera twisten, det brukar ju annars alltid vara utomjordningar som kidnappar människor. Långfilmen åsido tyckte jag videorna var roliga att se på MTV när det begav sig, där Daft Punks retro-disco-touch tillsammans med den kitschiga animé-stilen i exempelvis "One more time" blev ett sällsynt högvärdigt amalgam.

- - -

Mer kunde sägas om japansk sf: Komatsus "Japan sjunker", Godzilla, Mattels Shogunrobotar, Transformers och Pokémon. Men jag tror jag slutar där jag började, med spegling av Japan i amerikansk sf. I Philip K. Dicks "Mannen i det höga slottet" finns till exempel en intressant aspekt på vad Japan representerar för oss i väst. I romanen har axelmakterna vunnit andra världskriget och delat USA mellan sig; japanerna har tagit västra och nazisterna östra USA, och en viss Frank Frink är antikhandlare i Los Angeles som gör affärer med japanerna. Vid något tillfälle talar han om för en japan i ockupationsmyndigheten att han fått kontakt med en konsthantverkare som tillverkar exklusiva smycken, och han ber om råd hur han ska utveckla det hela: ska han låta saluföra smyckena i liten hantverksmässig skala eller satsa på massproduktion? Japanen ifråga råder honom till det senare och amerikanen nappar direkt, the big buck är ju ändå alltings måttstock.

Sedan säger japanen: ha-ha, jag lurade dig! Massproduktion är fel väg att gå, den är själlös. Konsthantverk däremot är något essentiellt, den speglar människan i samverkan med elementen.

Ridå, amerikanen tar sig för pannan: ja, visst är det så. Ack detta Japan, en överlägsen kultur med arkaiska rötter, medan vi amerikaner bara har plastkultur och ekonomism... Amerikanen erkänner sitt nederlag, men kräver samtidigt à la japonaise en ursäkt för att ha blivit chikanerad (snygg detalj, visar på kunskap om japansk mentalitet). Japanen bugar och ber om ursäkt – men sedan startar Frink sin hantverksmässiga produktion av smyckena; slutet gott, allting gott.

Dicks roman skildrar alltså en efterkrigsvärld dominerad av japaner och nazityskar; de förra är goda, de senare onda. Jag kommer här att tänka på Alistair Macleans "Sista båt från Singapore" där budskapet är det omvända; japanerna är ena skurkar medan en tysk ubåtskapten som träffas på ute till havs är ädelheten själv. Paralitterär förenkling hos både Dick och Maclean således, till för- respektive nackdel för vårt älskade Japan.
Denna essä ingår i en samling texter om Japan. Klicka och ladda ner hela bokens pdf gratis här.

Relaterat
Gibson: Neuromancer (1984)
Heinlein och Jünger
Mårtensson i Nova SF
Smith: The Skylark of Space (1915)
Philip K. Dick

tisdag 19 maj 2009

Saker jag gjort


Jag har gjort en del i mitt liv, olika saker. Som:

. stå i luckan på en restaurang och säga "två charlemagne, bord nio"

. stå på en brygga, kasta med kastspö och få napp på första hugget, en gädda

. meditera i Uppsala domkyrka

. åka sexkilometersspåret på Hildursberget

. stå vid en diamantkorsning utanför Hamburg och lifta till Bremen

. cykla på banvallen från Läby, se en råbock skutta iväg över ett hygge

. köra en svart Mercedes 200 '65 från Arnäs till Högland och tillbaka

. beundra en syrén i morgonglansen på Ekebymon


(Holman Hunt, "Light Of The World")

söndag 17 maj 2009

Jünger jämförd med Ballard


Ernst Jüngers prosa är koncentrerad, om man så vill kondenserad: tillsätt bara vatten och du har nått Livets källa... Att skriva tajt och koncentrerat delar han med J. G. Ballard, som i vissa texter bröt med all traditionell, sövande prosakonst och lät symboler och metaforer, reflektioner och landskap smälta ihop i ett nytt amalgam som antingen gjorde läsaren galen eller salig. Många kan på samma sätt känna sig frånstötta av Jüngers prosa där inget rum för tvekan eller dialog finns, nej allt är uthamrat i ett metallskimmer som antingen förtrollar eller alienerar.

Både Jünger och Ballard har en dragning åt det symboliska och hieroglyfiska, och båda skildrar alltsom oftast förtrollad natur; de rör sig med ödlelik säkerhet mellan teknikens och Moder naturs riken - och naturen får då gärna vara tropisk och dann, ångande jungler. Båda hade en viss dragning till sydliga nejder syns det mig.

Annat som förenar Ballard och Jünger är blicken för den titaniska kulturen och fascinationen i öde slagfält. Båda såg kriget slå sönder en trygg värld och föda en ny; båda har registrerat övergången i halvdokumenära verk, Jünger i en stilistiskt bearbetad dagbok, Ballard i romanen ”Solens rike” som är hans minnen från pojkåren i ett Kina drabbat av stillahavskrig. Visst föreligger 45 års skillnad mellan Jünger och Ballard, men Ballards bakgrund känns ändå ganska jüngersk i mina ögon – för i Ballards koloniala uppväxt regerade ännu Imperiet, det var en nådatid, ett tronande på minnen; det var pojkår präglade av 1800-talsförfattare som G. A. Henty med flera. Sedan kom december 1941 med Kriget.

Ja, sedan kom kriget och raserade allt; jämför här Jüngers uppväxt i wilhelminska Tyskland med nationellt självförtroende på topp, pojkrumsdrömmar med äventyrsböcker - och sedan ett krig som inte alls blir som man tänkt sig, ett nederlag följt av förnedring och fattigdom, ransonering och ekonomisk kris. Weimarrepublikens Tyskland och England strax efter 1945 var båda råa uppvaknanden, oavsett att Tyskland var förlorare och England vinnare; att som unga män göra sig karriärer i respektive torde ha haft vissa likheter.

Att låta kaoset av minnen och erfarenheter få utlopp i skrivandet, detta delar Ballard med Jünger. Att ha skådat en värld gå under, sett födslovåndorna för den nya och sedan med den egna texten bidra till dess förverkligande, detta delar de trots alla olikheter i övrigt. B-17-bombare över Kirchhorst, B-29:or över Lunghua; de amerikanska bombplanen hamrar ut en ny värld på spillrorna av den gamla, och Jünger och Ballard ser detta tidigare än de flesta.

En fenomenal likhet är också att båda tog LSD under kontrollerade former. Vad detta inverkat på deras respektive prosastil kan man tala länge om; låt det räcka med att säga att båda är öppna för det psykedeliska.

Ska man kritisera båda för något, så är det förmågan att med retoriska knep tyckas kunna beskriva vad som helst. Jünger och Ballard tycks alltid landa på fötterna, även om det de skriver vid närmare betraktan kan vara välformulerat snömos.

lördag 16 maj 2009

Svensson i bilder




"Bara för att man inte ska glömma hur Bosse Bildoktorn ser ut, förekommer han i bild på varje uppslag"...

Så stod det i en recension av en bilbok, en bok av "Bosse Bildoktorn". Och man kan riktigt se framför sig hur han smilar sitt konstiga smil på varje sida.

Men det var han det. Nu handlar det om mig - så för att ni inte ska glömma hur jag ser ut, härmed två bilder; notera hur jag tycks ha en gloria på båda. Det passar mig bra får jag säga, kvietist som jag är, för tillfället ute bland folk på Williams pub här i Uppsala. På översta bilden ser man även Erik Liljefors (släkt med målaren), på den undre Ylva Spångberg (fantasyöversättaren).

Som vän av ordning ser är det in alles tre bilder ovan. Det är för att "alla goda ting är tre" osv, ger bättre balans, och mellanbilden föreställer John E. Franzéns målning "Doug's Place". Fotona togs för sin del av Anders Allander på Williamsmötet i mars; vi har ju månatliga möten här i Uppsalafandom, en löslig sf-förening.

onsdag 13 maj 2009

Jüngers barndom


Det ska som synes handla om Jüngers barndom här, begynnelsen för den legendariske Ernst Jünger som ni alla borde känna till vid det här laget. Gör ni det inte kan jag säga att han var en tysk författare som dog för några år sedan, 102 år gammal. Läs mer här.

---

Den 29 mars 1895 föddes 1895 Ernst Jünger som son till Ernst Georg Jünger (1868-1943) och Karolina, född Lampl (1873-1950). Han hade flera systrar och bröder; närmast honom stod Friedrich Georg, född 1898. Fadern var kemist och apotekare, en positivist och vetenskapsdyrkare, "besjälad ateist" får man väl säga. Modern var hemmafru, bördig från Frankrike med bland annat bruna ögon som sonen ärvde. Hon kallades Lily.

Jüngers vagga stod i Heidelberg men han växte upp i Hannover, Schwarzenberg och, från 1907, i Rehburg. På den sistnämnda orten upptäckte han två viktiga ting, äventyrsromanernas samt insekternas värld. Den sistnämnda läste han om i boken ”Der Käferfreund”, om skalbaggar som blev det huvudsakliga intresset, och den vetenskaplige fadern gav honom även fjärilshåv, eterflaska med fler ting för att fånga och samla dessa insekter.

Vad gäller Jüngers läsning kan vi nämna titlar som ”Tusen och en natt", Grimmelshausens ”Das abenteuerliche Simplicissimus (om 30-åriga kriget), Cervantes’ ”Don Quijote” (av unge Jünger sedd som äkta äventyr, ironin går honom förbi) samt Hermann Löns’ ”Das braune Buch”, en nidersachsisk hembygdsförfattare. Löns stupade 1914 som nästan 50-årig krigsfrivillig.

I maj 1910 såg Jünger Halleys komet. "Kanske Wolfgang får se den igen” sa fadern vid tillfället; denne yngste son dog emellertid först, och resten följde i omvänd ordning mot för sina födslar. Endast Ernst levde för att ”Revoir Halley”, som blev den franska titeln på boken "Zwei Mahl Halley" från 1986, om just detta att ha sett kometen två gånger. För övrigt tror jag Mark Twain även såg kometen två gånger, i vart fall föddes han visst vid dess uppträdande 1834 och han räknade med att dö när den återkom 1910: "I came with it, and I plan to leave with it"...

I juli 1911 gick Jünger och Fritz med i Die Wandervögel, en fotvandrande scoutrörelse. Hans första text publicerades i Wandervögeltidningen Hannoverland, en dikt kallad ”Vårt liv”, 16 rader som hyllade detta med vandringar, lägereldar och sånger.

I april 1912 sjönk Titanic, något som ska ha påverkat Jünger: en profetisk händelse för teknikens och optimismens tidevarv. Se här för övrigt Max Beckmanns målning av Titanics överlevare, en modern ”Medusas flotte”

På hösten 1913 tröttnade Jünger på hem och skola, han ville ha äventyr och flyr till Frankrike där han går med i Främlingslegionen. Via Marseille nås Algeriet och fästningen Sidi-bel-Abbès, men Jünger tröttnade snabbt på slitet och tristessen bland dessa råa sällar och flydde. Två gånge, faktiskt, men båda gångerna fångades han in.

Men till slut lyckades han far ordna hans frigivning; han var inte arg på sonen, kanske rentav imponerad i tysthet. Men det var i alla fall tillbaka till skolan.

Studentexamen begicks för sin del mitt i sommaren 1914, i juli, på grund av det ansträngda politiska läget: Notabitur. Hade inget hänt hade Jünger fortsatt till universitetet, men nu kom kriget i augusti och det har jag berättat mer om här. Där finns hela Jüngers livhistoria i olika inlägg, du får browsa och scrolla lite.

(Bilden föreställer så klart Don Quijote och Sancho Panza.)

måndag 11 maj 2009

Ernst Jünger: "Afrikanische Spiele" (1936)


Telegrammet sa: ”Franska regeringen har frigett dig. Gå och fotografera dig.”

Den alltid praktiske fadern hade sinne för det bildmässiga också, det ikonografiska, det slående, för sinnebilden om man så vill. Så sonen lydde och gick till fotografen, lät sig avfotograferas i legionens uniform med képi på huvudet och värjan nonchalant hängd över en stol. Det som fängslar är förstås blicken, de drömmande ögonen som tycks se ut över en disig savann i gryningen. En bild som säger mer än tusen ord: det är en äventyrare vi ser, en drömmare. Det spelar ingen roll att just detta äventyr misslyckats; drömmen om äventyret lever i den unge mannens blick.

Det handlar om Ernst Jüngers mellanspel i Främlingslegionen. Med viss distans gjorde han en roman av det 1936, med titeln som en pendang till de olympiska spel – Olympische Spiele – som gick av stapeln i Tyskland samma år. Nåväl, som 18-åring (romanfiguren är blott 16) flyr Jünger gymnasieskolan inför höstterminen 1913, tar sig till Frankrike och Verdun och lyckas bli inskriven i legionen. Han vill bort från boklivet, bort från hemmets trygga vrå, ut i stora världen; ett uråldrigt tema, varje varmblodig hanne torde ha känt något liknande.

Han har alltså blivit antagen till La légion och förs vad det lider söderut, för vidare befordran till kolonierna; styrkan i fråga är ju en utlandslegion (fr. l’étranger, utlandet; det har för sin del inget med ”främling” att göra). En militärläkare i Marseille försöker dock övertala honom att dra sig ur; legionslivet är bara tristess säger han, koloniernas städer är bara kopior av Europa, återvänd till dina böcker! Men det biter inte på Jünger, han låter sig skeppas vidare till Oran i Algeriet – och finner tristess. Det här liknar inte alls romanerna, är inte alls som i pojkböckerna om äventyrare som banar sig väg in i den mörka kontinenten och blir rika på guld och slavar. Det är exercis och vapentjänst och umgänge med kriminella råskinn; inte alla legionärer var slödder, men vissa. Inte rätt miljö för en drömmande, fragil gymnasist med pedantiska drag.

Nåväl, på den tiden, när legionen var större än idag, så var man inte alltid så noga med rekryternas bakgrund. Idag har man striktare antagningsregler, kriminella göre sig icke besvär. Det är en elit. (I och för sig var det alltid det; man måste ha soldater i ett förband, folk som vill strida. Den brottslige rekryten flyr vid första salva medan knekttypen biter ihop och härdar ut.)

Jünger befinner sig yrvaket i detta råa sällskap men visst har han ruter i sig också, han lyckas till exempel fly med en kamrat – men fångas in. Det är livets hårda skola, det är insikten att man inte bara kan hoppa av när det blir tråkigt. Men läkaren i Marseille har under tiden underrättat utrikesministeriet i Berlin och på så vis fått kontakt med föräldrarna. Fadern har tagit sig an fallet, han har lagt ner hela sin
systematiska själ i problemet och skriver nu till sonen, utan klander, att han bör:

. lära sig franska
. lära sig att skjuta och exercera
. anmäla sig till en korpralsskola

Det där kanske lät bra men Jünger förkastade det på goda grunder, för korpralsskolan är en återvändsgränd, det är bara för dumskallar. Legionen må ha haft underofficersskolor också men det torde inte heller ha lockat, och officersskolor hade de inte eftersom legionen leds av kadrer från den reguljära armén.

Istället flyr han en andra gång. Och fångas åter in och hamnar i arresten. Men då har fadern lyckats utverka hans frigivning, se telegrammet i början. Återigen är fadern tyst förlåtande, han klandrar inte sin son; istället utlovas en resa till Kilimanjaro om sonen tar sin studentexamen. Och tillbaks i Marseille får han ett meddelande från den gode läkaren, sägandes: ”Man upplever allt inklusive dess motsats”. En bra sammanfattning av äventyret tycks det mig, från ruset i att lyckas fly och känna världen för ens fötter, till hopplösheten i legionens arrest. Men visdomen har Jünger även kunnat konstatera senare i sitt liv tycks det mig, denna ”både-och”, denna livets zebrarandighet som Örjan Gerhardsson uttryckte det: tyska segrar versus nederlag, att vara krigshjälte versus att se sin son stupad i en straffbataljon, hatad av kritiker versus hyllad av Mitterand, nihilistiska böjelser versus hyllare av livet och så vidare.

Det afrikanska äventyret misslyckades. Att boken skrevs 1936 har vissa sett som en flykt även det, en flykt från en politiskt påträngande vardag, flykt från nazismen – men lika lite som gymnasisten kunde undkomma vardagstristessen kunde den 41-årige författaren undgå sin samtid. Han var ännu positiv till naziregimen med dess förkastande av Versailles och inkorporerande av Österrike, det sistnämnda något som inte ens Bismarck lyckades med, men därefter började Jünger få upp ögonen för de nihilistiska dragen, för antisemitismen och mord- och brandpolitiken. Han måste omvärdera mycket på dessa grunder, måste vända sig till livets krafter istället för att hylla döden och yla med vargarna, måste inse värdet i konst och kultur versus stöveltramp och chauvinism, inse de diskreta krafter som utövas i hem och härd versus det som görs av politik och ekonomi.

Afrikaepisoden förblev en episod, men helt bortkastat var det inte, det var en glorifierad "folie de jeunesse". Bilden av den drömmande äventyraren i sin legionsuniform etsar sig fast; "äventyret lever” tycks den säga mig, för tid och evighet. Idén om äventyret dör aldrig, drömmen i sig förblir vare sig den realiseras eller inte. ”Vi går inte under på våra drömmar, utan på att vi inte drömt starkt nog” heter det till exempel i ”Eumeswil” från 1977.

Bilden av äventyret lever i bilden av den 18-årige Jünger i soldatrock och képi. Ja sådan tur att det togs en bild; här var det kanske bara en fjäder i hatten för Jüngers personliga mytologi, men även rent historiskt ser man ju hur bilden, fotografiet säkrat en viss händelse för eftervärlden. Samtidigt med bröderna Wright fanns det till exempel andra som lyckades flyga, men det faktum att bröderna hade en fotograf på plats den där 17 december 1903 höjde deras händelse till sinnebild för det första skuttet, den första kontrollerade flygningen.

söndag 10 maj 2009

Hörnstenar


Här där jag sitter vid min dator ser jag förnöjt ut över en viss bokhylla: en hörnsten är på plats, en länge saknad dyrgrip. Det är "Sagan om ringen" i svenska utgåvan från 1978, hårdpärm med Edelfeldts omslag och Ohlmarks översättning.

Långt om länge har jag införskaffat dessa böcker som jag läste så ivrigt när jag var gymnasist, ja det var religion att följa dessa alver och hober bland våtvångar, klyftedalar och lödigt guld, masverk och fruktbar mylla, Dôl Gundur och Väderklint och Tookar och Fornbockar! Tobold af Hornenstöt!

Ja så kul det var. Och så roligt att äga. Och möjligen att läsa, men det är inte så viktigt; jag bevarar verket, alla tre band, mest som en fetsich, en inventarie, ett objet d'art som, som antytt, är kul att betrakta där det står i hyllan.

En annan länge saknad hörnsten köptes även den igår: "I stålstormen" av Ernst Jünger. Jag köpte'n på bokhandeln till fullpris, något jag sällan gör, men nu måste jag bara. Jag läste delar av den när jag kommit till Uppsala i mitten av 80-talet, läste de antologikapitel som fanns på svenska - och sedan hittade jag en fransk utgåva billigt och den har jag recenserat här. Men det är lite svårt att förstå alla dessa operationer i intrikata skyttegravar, så svensk version är att föredra; översättningen är gjord av Urban Lindström, heder åt honom (han översatte även "Sturm"). Man måste helt enkelt stödja svensk Jüngerutgivning, boken kom i höstas.

Det var fullpris alltså, men Ringtrilogin köpte jag för den facila summan av 10:- (tio) per bok på Röda korset. Andra vrakfynd på sistone, fynd på Röda korset och Sirius och Myrorna där man sällan ger mer än 20:- per bok, är dessa:

. "Andar, hjältar och jägare i de nordamerikanska indianernas mytologi" - läckert illustrerad myt- och sagosamling, översatt av min facebookvän Ylva Spångberg, det ni

. Rigveda, Upanishader och Bhagavad-gîtâ i engelsk pocket, hemgjord hårdpärm

. C. G. Jung. "Mitt liv"

. Linnés gotländska resa

. Phil Dick, "Galactic Pot-Healer"

. Oscar Levertin, "Legender och visor", helfranskt band

. Shirley Maclaine, "It's All In The Playing"


Den sista boken köptes på Myrorna i Luthagen i onsdags. Det var rätt dramatiskt, voilà en bild ur den neurotiske bokköparens vardag:

Jag hade redan köpt lite böcker denna dag, fyndat enligt ovan, och sista anhalten var Myrorna. Och där fann jag Maclaine i ett snurrställ, en 80-talspocket, rätt fint skick - och jag har läst henne förr, en lite ytligare Castaneda om man så vill, men värd sitt salt må ni tro, jag skulle gärna ha hyllmeter av sådana här andliga böcker.

Nåväl - men jag drog mig för att köpa den, tänkte "den kanske jag kan köpa senare, kanske den dyker upp på någon annan second hand, den finns säkert översatt"; detta tänkte jag trots att den var så billig, 10:-. Men man måste ju ha kriterier, man kan inte köpa allt man ser.

Så jag gick över gatan till Ica och handlande lite - men insåg snart nej, det här duger inte, jag MÅSTE ha Maclaine! Så det var tillbaks till Myrorna när jag köpt min olivolja och fralla, fram med en guldtia och boken på disken; ahh, nu har jag dig, om inte dyrgrip och hörnsten så dock en bra bok! Hon berättar här bland annat om sina möten med politikern Gerry, nick för Olof Palme; detta har hon erkänt senare, efter hans död. Jodå, de möttes verkligen, hade ett slags förhållande!

Föga förvånande visar sig Palme vara en skeptiker i boken, en hatare av allt esoteriskt. Men vem hade trott annat. Men boken innehåller så klart möten med djupare pipel också, folk som kan se, se det osynliga och gåtfulla i tillvaron; boken skildrar en resa, en jakt på Andernas hemliga guld.

fredag 8 maj 2009

Ernst Jünger: "Jahre der Okkupation" (1958)


Först hette boken ”Die Hütte im Weinberg”. Jünger omnämner denna koja på vinberget i boken (13/5 ’45). Han bor alltså i det besegrade Tyskland, i Kirchhorst i Niedersachsen, och han läser samtidigt hos Jesaja om ett förött land med brända städer: ”Bara Sion är kvar som en hydda i vingården, ett vaktskjul på gurkfältet”. (Jes. 1.8)

1.

Jünger gläds åt att blommorna blommar i hans trädgård, trots den eländes vår det är med ockupation, amerikaner och kringströvande ryssar. Varav kommer sig den stora tröst man känner av att beskåda blommor? frågar sig författaren 14 april ’45, och svarar:
Den är förvisso tellurisk-erotisk eftersom blommorna är Moder Jords kärleksorgan, hennes kärleksdrift. Blomsterhögtiden är fullkomlig, själva den djuriska prakten når inte upp till den.

Och trösten återigen: ”När världen förefaller oss skakad i sina grundvalar, kan en blick på en blomma återställa ordningen.” (15/10 ’45)

Beskrivningen av blommor blir lätt manisk. Blommorna lyser får man höra, gott så, men det hela har viss karaktär av substitutreligion för en som aldrig riktigt blev troende, för en vars tro måste grundas på grundligt förarbete (”pionjärarbete”, i förväg framskickade broslagare som han sa i ”Strahlungen”).

Religion eller inte, blommor kan säga oss mycket. Den 15 oktober enligt ovan säger han även att växten är en lins för det osynliga, för Goethes urväxt, en spegling av Livets träd. Och åter i 14/4 ’45 blir blomman ett uttryck för det paradisiska, för kosmiska lagar här och nu. Ack dessa blommor, de tiger så djupt och övertygande men säger oss så mycket; i varje trädgård, i varje dike...
... lyser oss mosaiker och band av bildskrift. Var anar man så tydligt möjligheten, existensen av högre världar än här? Det är gudomlig nektar, den eviga ungdomens vin, som dessa kalkar utstrålar.

Jag tycker detta är rätt centrala Jüngertankar: aningen att det eviga speglas i det timliga här och nu, förmågan att via symbolen se det osynliga. Det är det vanligas metafysik: en fläkt av evigheten förmedlad av en vardaglig observation, fjärran från akademiernas torra idealism.



2.

Esoterismen är som i alla Jüngers böcker utströdd här som guldkorn. 26 april ’45 säger han till exempel att kikaren och mikroskopet inte kom med något nytt, de motsvarade blott förändringar i människans inre optik; detta uttrycker för mig Goethes ”im Innere ist’s getan”, esoterismens axiom nummer ett. Ett konkret exempel vore en Canaletto som återgav sina motiv synnerligen realistiskt, synnerligen konkret, och han hade en spegellåda som projicerade vissa linjer som han sedan bara fyllde i. Men denna protokamera är återigen bara en yttre motsvarighet för den inre optiken, för sättet att se platt realistiskt.

Mer i samma stil är detta, som Jüngers exempel att vi innan rymdfärderna redan hade börjat tänka globalt, börjat föreställa oss jorden utifrån. Slutsatsen för denna det inres, det osynligas yttringar i sinnevärlden lyder:
Det osynliga finner sitt uttryck i dikten, i drömriket, och sedan i det synliga. Historikern måste hitta tillbaks till denna väg för att nå skattkammaren.

Bokens sista bidrag är 2/12 1948 som börjar med det ovan nämnda ”Im Innere ist’s getan”, allt avgörs i det inre. Man skjuter pilen som sedan fullbordar sin bana i det osynliga, det transcendenta, det öververkliga bortom Bortom: ”Det finns alltid en andra adressat för våra ord, dåd och tankar”. Detta erinrar om ”Heliopolis” där det sägs att vi alltid är sysselsatta med att offra på altare, vare sig vi är medvetna om det eller inte. En föregiven ateist utför sin religion vare sig han vill eller inte, också han hyllar sina gudar, bringar sina offer, ärar sina helgon.

I sagda bidrag kommer så Jünger med ett bra exempel för vardagsesoterism, hur allt avgörs inom en, som när man skriver ett brev och lägger det på lådan; huruvida brevet kommer fram eller inte vet man ju inte, men ändå känns det bra att ha skickat det. Blotta tanken att ha skrivit brevet ger tröst, något i världen har ändå ändrats med skrivandet: ”Det är ett fullbordat offer, även om ingen läser det.” (Men Gud läser det vill jag hävda, Gud är allvetande...)

Detsamma gäller den oro och omtanke man kan sända sina nära och kära.



3.

Detsamma gäller den oro och omtanke man kan sända sina nära och kära som är försvunna, i fångenskap, döda, vem vet (detta skrevs alltså strax efter andra världskriget men är allmängiltigt). Kanske får man aldrig veta vad som hände med dem, kanske får man en dag veta att den man oroat sig för är död sedan länge – och då har man ju oroat sig i onödan:
Vi har tänkt på honom som om han levde. Men ändå ligger det något underbart i detta ”som om”. Vi bör tänka på varje död som om han levde, och på varje levande som om han vore död. På så vis riktar vi önskningarna högre, mot den oförgängliga personen. Och om vi spänner bågen tillräckligt kommer vi att få uppleva det underbara ögonblick, i vilket
svaret kommer. Ty allt avgörs i det inre.

Där slutar ”Jahre der Okkupation”. Här ser vi också fördelen med att redigera sin dagbok, skriva om och lägga till; ovan citerade bidrag, hela texten 2/12 ’48 torde ha komponerats efteråt, ex post festum, för att ge boken ett passande slutackord – alltså ett våldförande på dagbokens idé som är att allt skrivs och sedan får stå, bara stavfel får ändras.

Men här har vi en finslipad journal, en stilistiskt översedd text, och om det utmynnar i passager som denna må det vara hänt, ja det är fullt motiverat. Detta är helt enkelt sublimt, det ger hela andravärlskrigsdagboken en kongenial epilog; det är ett välinprickat slut för den dagbok som började i Kirchhorst 1939, fortsatte över Västvallen och Frankrike 1940, i Paris och Kaukasus och Paris igen, genom hela andra världskrigets stormar, för att sluta i samma Kirchhorst 1944-48.

Man kan naturligtvis skriva dagbok på annat sätt, till exempel som Gombrowitz’ och hans opolerade stil. Men detta får inte bli lag; det ovanstående är för sin del den polerade, skimrande Jüngerstilen när den är som bäst.

Och för den som undrar kan sägas: denna "Jahre der Okkupation" innehåller mer än prat om blommor och esoterism. Det är Berlinminnen från 30-talet, det är resonemang om nazismens uppgång och fall, och det är utfärder i det samtida Tyskland, reella utflykter på osäkra vägar bland flyktingar, bovar och banditer. Dagboken bjuder dessutom på läsfrukter, på möten med besökare och på en skildring av US Armys intåg, med mera med mera. Ett urval av dessa texter finns att läsa i slutet av "Dagbok från Frankrike under krig och ockupation", som sammanfattar hela den jüngerska andravärldskrigsdagboken på ett bra sätt.

Relaterat
Vid tidsmuren
Arbetaren
Akvarell Ernest Arthur Rowe

torsdag 7 maj 2009

Vår lilla stad


Det här är en stad. Jag bor i en stad. Vi kan kalla den "Uppsala" men det är inte så viktigt - för detta är en symbolisk stad, en "stad-som-är-alla-städer", ett evigt Antropolis någonstans i universum. Det är en fin stad, en mysig stad, en hjärtevärmande behaglig stad speciellt så här om våren; det finns träd i stadsrummet, i våra parker och längs vissa gator, som ekar och lindar och lönnar. Det frodas i aromatiska drag, det doftar; någon speciellt påträngande stadsdoft finns inte, det fläktar ganska bra i gaturummen och känns friskt, om man säger.

En å rinner genom staden, en skummande sak med salta fläktar; efter några vattenfall vidgar den sig till en smärre bassäng, en hamn om man så vill. Det finns båttrafik, det finns förbindelse med en större sjö som sedan blir en havsvik, men någon känsla av att bo vid kusten finns inte.

Det finns motorväg och järnväg, trafik leder hit och trafik leder bort - men de flesta är nöjda med att bara vara här, fara runt i stan, se på slott och kyrka och sin Gud dyrka.

Det finns en tallås på vilken det ligger ett regemente, blekrött i morgonsolen. Det var ett så kallat signalregemente en gång i tiden, trupper som byggde tråd och rang och höll samband, sa "hörbarhet nolla" och annat, men nu har universitetet tagit över dessa hus, dessa kaserner. Allt har blivit så fredligt så i denna vår stad. Ett infanteriregemente och en flygbas har gått samma väg; nu sysslar vi inte med krig längre, nej vi sysslar med att bilda oss, studera, be och sjunga Livets lov.

Det finns stenhus i staden, hus av granit och tegel och röd sandsten (sällsynt). Ett och annat trähus finns även inom portarna, sällsynt det med men det finns, det ger vår stad en småstadsaktig prägel: "vår lilla stad", remember.

Gatorna är asfalterade: det är sten i tjära, det är röd granit, det ger gatorna en speciell lyster. Vi har även vissa stensatta gator, kvadratiska stenar satta i bågformade mönster, ett arkaiskt drag får man säga.

Det finns hus med svarta tak, plåttak, mycket typiska - och det finns skiffertak, mycket snygga - och det finns koppartak, grönärgade, typiskt det med tror jag - för vid kusten blir koppar svart har jag för mig, här däremot blir den grön, så är det minsann i vår lilla stad.

måndag 4 maj 2009

Frågeformulär


- Fullständigt namn?

- Per Hugo Lennart Svensson.

- Född?

- 17 december 1965.

- Politisk tillhörighet?

- Idag är jag väl "andlig miljöpartist" (om det nu fanns ett andligt, esoteriskt miljöparti). Annars röstade jag blått 1988, men annars har jag aldrig röstat - utom "ja till EU" och "jag till EMU" då det begav sig.

- Yrke?

- Tidningsbud.

- Men det är ju ett nattjobb, utförs på morgonnatten, så vad gör du annars?

- Skriver, se länkar till mina noveller etc överst till höger på sidan.

- Fullgjord värnplikt?

- Ja.

- På nattduksbordet just nu?

- "Jahre der Okkupation" av Ernst Jünger.

- Senast lästa bok?

- "Talleyrand" av Duff Cooper, snitsig biografi över smart diplomat. Rekommenderas. Det är andra gången jag läser den.

- Språk du studerat?

- Tyska, franska, hindi, sanskrit. Och engelska. Och grekiska och en gnutta latin.

- Linje på gymnasiet?

- Samhällsvetenskaplig linje.

- Betyg?

- Femmor i allt utom fyra i matte och trea i gymnastik (det sista pga att jag inte badade pga klorallergi, annars var jag väl hyfsat välkonditionerad då som nu, "gillar att springa").

- Akademisk examen?

- Fil kand i sanskritik.

- Länder du besökt?

- Som barn var jag i Italien och Finland. På egen hand har jag besökt Danmark, Tyskland och Ryssland, det sista 1987 när man måste säga Sovjet, inte "Ryssland" (även om det geografiskt sett var Ryssland jag besökte).

- Böcker du gett ut?

- Den senaste var romanen "Antropolis", annars har jag gett ut en novellsamling och en kokbok också.

- Senaste containerfynd?

- Om du menar böcker så var det "Fem villospår" av Dorothy Sayers. Om du menar möbler så var det en bokhylla i gyllengult trä med bakstycke och allt, bättre än en viss lagerhylla som jag ska ställa undan.

- Detta frågande kunde fortgå länge, men jag tror vi nöjer oss här. Sista frågan får bli: vem har målat tavlan som illustrerar inlägget?

- Ulf Wahlberg.

lördag 2 maj 2009

Jag undviker


Sånt som jag undviker just nu:

. Låna böcker - för jag orkar inte, jag läser bara eget, kör "inre spaning" som polisen säger, slår i egna register och söker i egna arkiv. Med andra ord: läser de böcker jag har i bokhyllan

. Se TV - ja vad f-n är det, jag roas inte, bara retar mig på reklam, trailers, detaljer, småkrafs

. Ligga ute i solen - OK, praise the light men bara jag slipper ligga ute och låtsas njuta av 'et

. Läsa dagstidningar - jag bara slänger skiten, slänger de friex jag ändå får i världens bästa jobb


Se där ett "letter of intent" i majsolen, en ståndpunkt, en deklaration. Jag bara undviker, lägger av, går undan, sitter för mig själv och är såå lycklig. Eremit, kvietist, känns helt rätt nu. I början på juni ska jag i och för sig åka hem, jag planerar det, ska besöka mamsen och pappsen, får se hur det går - ska jag orka lämna detta Persikopalats för äventyrlig färd norrut, åka TÅG, vistas bland folk, lämna datorn och alla löften om fritt skapande? Man skulle haft laptop.

Men det får gå. Får gå, får gå. Tills dess: splendid isolation -

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (7) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)