måndag 15 september 2008

Kopisten i Babylon (slutet)


Och nu till den braskande upplösningen på denna följetong...

Från centrum hörs jubel. Cyrus' armé har intagit Babylon, har slagit dess trupper, har förhandlat om inträde och tågat in, mot löfte om att skona staden och dess folk.

Men kungen, gamle Belsassar, tog det säkra före det osäkra, stängde in sig i palatset, samlade sina mätresser omkring sig, och blandade sig en bål på malört och ormtunga som man tömde. Många av hans förtrogna gjorde detsamma, dödade sig. Hans rådgivare däremot, magikerna och teckentydarna, de flockades genast kring Cyrus och sjöng hans lov: konungarnas konung, tidernas främste, för dig ska allt bli upplåtet...

Själv sitter jag här och kopierar en myt från de norra utmarkerna, en saga om en drake som var behjälplig i att störta en kung. En hjälte hade nämligen fått i uppdrag att rädda landet från draken, men hjälten fann inte draken vara något hot, tvärtom; det var en lyckodrake. När så kungen, som tagit hjälten i sin tjänst, vägrade betala denne för några andra tjänster som gjorts, flydde hjälten till drakens kula, övertalade den att hjälpa honom, red på dess rygg tillbaka till palatset, kommenderade draken att spruta eld på kungen så att denne förkolnades, och övertog själv kungariket. Han blev kung istället för kungen.

Och nu är Cyrus Babylons härskare. Beridna bågskyttar har tågat in, ja även spjutbärande infanterister kan jag meddela. Staden i bemärkelsen dynastin har fallit, och nu är vi en provins i perserriket. Staden ödelades inte, och den blev inte hem för rördrommar, ugglor och spöken.

Och domedagsprofeterna har dragit vidare, har dragit ut i öknen för att leva på gräshoppor och vildhonung. Kanske nån av dem börjar profetera om något gott istället, inte bara dom och undergång. Kan ingen spå om en frälsare som varder oss född, en som lär oss att Guds rike är inom oss? Kanske jag ska bli denna profet, en glädjens profet?

Ja, kanske det kanske - ge sig av till något annat ställe, till de fria vidderna, till en grotta vid Döda Havet. Lämna rummet med de gula väggarna, lämna rummet med utsikt över trädet, trädet med fågeln, den röda staren.

Tänk: lämna Babylon och ge sig ut på vägarna, ut i det fria. Vandra omkring på jorden med endast Gud som sällskap.

Kanske det kanske, det kan man ju göra - eller så stannar man här i det nya Babylon, ett Babylon under persisk egid. Cyrus verkar vara en god härskare, kanske gör de rätt i att sjunga hans lov.

Så jag avslutar dagens pensum, och lämnar arket till binderiet för att i sinom tid utgöra en hel volym av ark, en lunta, en bok. En bok att ställa in på hyllan i biblioteket, till glädje för dagens och morgondagens människor. Så går jag hem längs lysande gator, sjungandes en sång jag just kopierat:

I täten för en karavan
rider jag till Sion
och jag lär mig, lär mig
att gråta.

Och därmed slut på denna följetong. Vill du läsa mer fiktion på bloggen så har vi en avslutad novell här.

Inga kommentarer: