torsdag 11 september 2008

Kopisten i Babylon (del 1 av 4)


Härmed första delen av en novell, en stämningsfull sak benämnd "Kopisten i Babylon". Som nämnts i rubriken blir det fyra delar. Länk till del 2 ges i slutet av denna del.




Någonstans i Babylon finns ett träd, och i trädet bor en fågel, och i ett fönster står en man och tittar på fågeln - och den mannen är jag, och jag heter Cisco, och det är jag som skriver dessa rader.

Jag står i fönstret och tittar på fågeln. Det är en stare, röd på ryggen och gråspräcklig på bröstet. Själv bor jag i ett rum i ett hus, beläget i utkanten av staden, grupperat kring en gård som alla andra hus här i Babylon. På gården växer ett träd och där bor fågeln, men också inne i staden finns det fåglar. Häromkvällen gick jag till exempel i en galleria inne i centrum, och där, på en kruka, satt en duva. Dess hals skimrade och glänste i skenet från en lanternin, skimrade i turkos och grönt, glänste i skenet när den rörde sig. När jag kom nära flög den upp och satte sig på en annan kruka.

Profeterna säger att en dag kommer vårt Babylon att stå öde, och då kommer ugglor att hoa här, och rördrommar att bygga sina bon i de övergivna husen. Nå, redan vågar de sig in i galleriorna, och när den dagen stundar kommer de att ta hela staden i besittning. Som om inget hade hänt. Som om staden med sina hus inte var annat än en samling klippor. Som om inget hade hänt, bara det att människorna dragit vidare.

Ibland önskar jag att jag vore en fågel. Då kunde jag sprida mina vingar, och flyga härifrån. Men jag är ingen fågel. Jag är människa. Alltså kan jag inte lämna staden bara som så där. För att göra det måste man ansöka om tillstånd hos kungen, och det är en omständlig procedur. Så jag blir kvar här så länge. Det får gå det med. Även här lyser solen, om än den har svårt att tränga ner mellan husen som står så tätt att man nästan känner sig instängd. Som om man bodde i ett fängelse. Men som sagt, jag råkar bo här nu, och det tjänar inget till att kverulera. Det får gå, på något sätt.

Om ni undrar vad jag lever på, kan jag säga att jag kopierar manuskript i kansliet till vårt universitet. Jag skriver med en fågelfjäder på papyrus, jag skriver av historiska dokument, jag skriver av dikter, jag skriver av legender och sånger. Det är ett fascinerande arbete, kanske händer det inte så mycket utåt sett, men jag lever mig in i texterna och flyr vardagen medan jag skriver, medan jag kopierar, skriver av, för vidare vad andra skrivit. Häromdagen kopierade jag till exempel en dikt i en klassisk antologi, och den lät:

Se, här kommer han, kungarnas konung,
râjati-râja, gudarnas älskling,
Indiens konung: Pushyamitra,
Vikramaditya, Samudragupta,
Mihirakula och Harsha Vardana:
Pratihâra, Pâla och Râshtrakuta,
det var de länder de härskade i.

Det är prakten och ståten,
gyllene mitror och solsken och sång;
legender, myter, män ur en saga,
män som skapade strålande sägner,
som ännu kan läsas i böckernas bok,
Kathâ-sarit-sâgara, tidernas grej.

Så är det med det - och nu skrider han bort,
Indiens konung, med hela sitt följe
av stridselefanter, kshatriyariddare,
lekare, spelmän, jonglörer och magiker,
och präster och vise, och ädelstensvakter,
och hovstallmarskalkar och flera ändå...


Jag skriver som sagt på papyrus. Nyligen har vi dock börjat skriva på pergament, kalvhud som beretts på ett särskilt sätt. Det går bra det med, även om dessa ark inte kan rullas ihop till rullar som papyrusen. Vi arbetar på att lösa problemet.

Du har just läst del 1 av denna följetong. Här är del 2.




Relaterat
Lär dig sanskrit
Smith, Clark Ashton
Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Ett rike utan like -- Sveriges historia (2017)

Inga kommentarer: