tisdag 30 september 2008

Den centrala lyriken


Det finns en speciell poesi, en poetisk poesi, en central form av lyrik som vi kallar - centrallyrik.

Den är det där som bara går att uttrycka i ett poem. Den är inte berättande, den är inte undervisande, den bara - är. Den kan vara statisk, kan bestå av en bild, och därtill kan den trolla med språknivåerna så att allt blir möjligt.

Kolla bara på Juan Ramón Jiménez' "Hora Inmensa", den är centrallyrisk:

Only a bell and a bird break the stillness...
It seems that the two talk with the setting sun.
Golden colored silence, the afternoon is made of crystals.
A roving purity sways the cool trees,
and beyond all that,
a transparent river dreams that trampling over pearls
it breaks loose
and flows into infinity.


Surrealistisk poesi är lite uttjatat i vår tid, men den lilla surreala efterslängen i denna dikt ger den sin delikata touch. Alldeles lagom - alldeles underbart.

Man finner dikten citerad i Castanedas "The Fire From Within". Don Juan gillar att höra poesi, den talar till något outsägligt inom honom, och Castanedas böcker återger här och där dylika poem. De tjänar att ge liv åt böckernas ibland lite torra text; det blir lite språkmagi mitt i all rapportprosa.

Ännu en central lyrism finner man i "Tales Of Power", där det rör sig om Cesar Vallejos "Black Stone On A White Stone". Kanske har dikten sin didaktiska sida i sammanhanget - men never mind that, jag återger den bara som exempel på poetisk poesi, en dikt som bara kan vara en dikt.

I will die in Paris while it rains,
on a day which I already remember.
I will die in Paris - and I do not run away -
perhaps in the Autumn, on a Thursday, as it is today.

It will be a Thursday, because today,
the Thursday that I write these lines,
my bones feel the turn,
and never so much as today, in all my road,
have I seen myself alone.


"En dikt klarar sig utan allting utom rytm" sa någon, och det visas här. Texten har rytm, den har flow, även om den i övrigt är lite abstrakt. Utan rytmen skulle det hela låta som prosa, rätt intetsägande prosa dessutom. Sådan är språkets magi.

Vallejo var förresten en sydamerikan som var i Paris i sin ungdom, därav diktens tema.

Det finns en hel del poem att citera ur Castanedas böcker - Vallejo, Gorostiza -, men jag avslutar med denna som är ännu en Jiménez. Jag gör det helt enkelt för att jag gillar den; den är suggestiv, den har det där som bara poesi har. Kort sagt: centrallyrik.

Den är lite lång, men jag måste citera hela; vissa saker återkommer och kastar ekon, belyser varandra. Jag fann dikten i "The Power Of Silence":

Is it I who walks tonight
in my room or is it the beggar
who was prowling in my garden
at nightfall?

I look around
and find that everything
is the same and it is not the same...
Was the window open?
Had I not already fallen asleep?

Was not the garden pale green?...
The sky was clear and blue...
And there are clouds
and it is windy
and the garden is dark and gloomy.

I think that my hair was black...
I was dressed in grey...
And my hair is grey
and I am wearing black...
Is this my gait?
Does this voice, which now resounds in me,
have the rythms of the voice I used to have?
Am I myself or am I the beggar
who was prowling in my garden
at nightfall?

I look around...
There are clouds and it is windy...
The garden is dark and gloomy...

I come and go... Is it not true
that I had already fallen asleep?
My hair is grey... And everything
is the same and it is not the same...


(Målning av Caspar David Friedrich, "Mann und Frau den Mond betrachtend". Mer Castaneda på bloggen här.)

måndag 29 september 2008

Minns i september...


Gurkor, korvar, raketer, bilar, gunghäst med jockej, det blir väl alla tiders säj?

Idag är det måndag. Borde åka till banken och fixa mitt bankkort, går inte att nätbetala med det. Känns lika kul som att gå till tandläkarn ungefär...

Inloggningsproblem... inte vad man vill börja dagen med.

Vädret är torrt. Och det är bra. För bönderna. För cirka två veckor sedan klagade de på att potatisskörden höll på att regna bort. Jag såg i UNT en bonde som stod i lervällingen bland ruttnad blast och, med hela sitt kroppsspråk, sa: "Nu räcker det!"

Och si - han blev bönhörd! Det har inte regnat på länge. Senare delen av september har varit torr och skön. Mild. Sensommar asså; Nachsommer för er som läst Stifter, en viss roman som även gouterades av Nietzsche.

Say after me please: Naaachsommer, just det, dra ut på a:et för att riktigt symbolisera den där sista njutningen, sista utsugningen av sötma ur kalken...

Minns i september, en helt annan timbre...
Kall är november men ljuv är september...


"Minns i september", en gammal schlager. Gjordes som cover av Tredje Mannen på 80-talet. Hippt!

Så hur ska det (apropå ingenting) gå med denna blogg? Jag gissar (för man ska aldrig lova): ungefär som förr. Vissa författare har svårt att balansera bloggande och skrivande, det blir antingen det ena eller det andra. Så kan det förvisso vara. Men själv har jag den sista tiden dels sysslat lite med novellskrivande, högtravande skapande you know, dels bloggat här. Och detta växelbruk kan jag nog fortsätta med.

Med andra ord känns bloggandet fortfarande skoj. Det kompletterar "det riktiga" skapandet.

Om jag sedan bara blir ihågkommen för denna blogg - ja det må vara hänt!

(Bilden visar kupén i en Corvette '54)

lördag 27 september 2008

Delfinen (Melina Starr, del 5)


Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här.

Melina är ute och reser. Hon började i Sålunda, reste iväg och bor nu på en retreat på en ö utanför Mariestad. Denna dag tar hon en roddbåt och ror ut på Vänern, och vem träffar hon på böljan om inte delfinen från avsnitt 1, då de möttes på den mer gåtfulla Odödlighetens sjö. Klicka här för att läsa om deras första möte.

Men nu möts de alltså på ett nytt ställe, sjön vid Mariestad. Melina drar in årorna och säger:

- Hej delfin!

- Hej Melina, säger delfinen.

- Hur går det? Är du fortfarande paulist, som du antydde förra gången? Eller har du gett dig ut i rikare vatten, i skönare farleder?

- Nja, säger delfinen, nog fick jag en tankeställare allt av din replik. Att som officiell kristendom säga att själen hibernar i graven, för att sedan magiskt återuppstå på yttersta dagen, det är ju absurt. För om själen är det som ger kroppen liv - vilket alla kristna torde hävda - då följer ju av det att själen lever vidare efter döden. Den vet inte av någon död, den vandrar vidare, sömlöst.

- Gott. säger Melina, du har förstått. Om bara alla andra kristna fattade detta. Man frågar sig egentligen om alla kyrkokristna, alla frireligiösa, alla lutheraner och katoliker osv verkligen tror att man bara har ett liv, att man begravs med sin kropp och sedan återuppstår i en fjärran framtid.

- Reinkarnation är modellen, säger delfinen.

- Ackurat. Är man det minsta troende måste man inse att reinkarnation är det enklaste svaret på det stora "vadan och varthän".

- Ockhams rakkniv.

Makrillmoln i skyn. Stilla bris. Båten driver. Delfinen säger:

- Hur har du det på retreaten då?

- Bra, tror jag, säger Melina.

- Får du inte lust att resa vidare?

- Kanske...

- Gör det vetja, res vidare! Bli en äventyrlig nunna, en gestaltande new age-donna, en fri kvinna på jakt efter esoterisk sanning, efter symboliska förhållningssätt! Det finns en hel värld där ute som väntar på att upptäckas.

- Möjligen du, säger Melina. Vi får se.

De pratar vidare om cambridgeplatonism, advaityafilosofi och perennialism.

- Ljusa nejder, säger Melina. Och delfinen:

- "Lugnare vatten, makligare sjö...

- ... och vid horisonten, Lycksalighetens ö", fyller Melina i.

En ren idyll, med andra ord: kvinna och delfin, i ljuvligt samspråk på sjö, någon gång i tidens flöde.

De tar tar farväl och kajkar åt varsitt håll: delfinen ut på fria vatten, Melina tillbaka till ön och Zinnias retreat. Väl där äter hon en gryta på linser och ris, kryddad med fänkål, paprika, mejram och aromat, stuffad med olja, champinjoner, finhackad lök, palsternacka och kålrot. Sedan går hon och lägger sig och drömmer om en blommande rymd, en flower power-spejs, genom vilken hon styr en stålgrå Cadillac '60.

Del 6 av Melinas resa finner du här.

fredag 26 september 2008

Vatten och stillhet (Melina Starr, del 4)


Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här.

Melina och Zinnia har startat ett retreat på en ö utanför Mariestad. Som första aktivitet tänker de bjuda in föredragshållare, och den förste blir Aspilian (som förekom i följetongens avsnitt 1). Han föreläser en kväll om det andliga i konsten för fem åhörare. "Humble beginnings" men helt okej.

Aspilians tes är att om en konstnär är troende så märks det i hans verk, det går inte att fejka. Och en eländig nihilist får också sin personlighet speglad. Sedan finns det förstås ateister som gestaltar esoteriska frågor, de hamnar i trans när de skriver - som Lovecraft i "The Silver Key" och "The White Ship". Men varför man - så att säga - måste vara ateist till vardags och troende i sin konst, detta tycks Aspilian vara en omväg.

Detta talar han om. När föredraget är slut, och åskådarna fått svar på sina frågor, drar sig Zinnia, Melina och Aspilian undan till biblioteket för ytterligare spirituell samvaro. Aspilian säger, helt apropå:

- Jag har läst en märklig bok, "Eld och rörelse" av Lennart Svensson. Den var lite svartsynt, titelberättelsen alltså. Medryckande, men ingen glad operett om man säger...

- Men måste allt vara så glatt då? säger Zinnia. Jag har också läst den, och jag älskade den. Alltså, det dröp av ångest i den där storyn, en skön känsla måste jag säga. The joy of fear.

- Ja visst, säger Aspilian, var sak har sin tid. Du då Melina, vad tyckte du om den? Om du ens läst den?

- Jo, jag har läst den, säger Melina. Jag tycker nog den var bra. Framför allt var den tajt, koncentrerad och så. Många kan skriva tegelstenar, men få kan koncentrera så mycket på 40 sidor. Valuta för pengarna.

Zinnia och Aspilian talar vidare medan Melina går ut för att hämta en nypa frisk luft. Hon blir lite avundsjuk, Aspilian är ju hennes guru och favoritfigur, men hon kämpar ner dessa låga tankar. Hon är inte ihop med Aspilian. Hon har haft sin beskärda del av kärlek i andra förhållanden. Nu lever hon singel. Hon har för den delen inte valt singellivet - singellivet valde henne.

Ute på en altan med utsikt över sjön står hon, skådar upp i de blygrå skyarna. Hösten nalkas, men hon har inget emot det; hon har ett inre ljus som är oberoende av både sommar och vinter, höst och vår. Hon har en vilja som heter: "Jag, Melina, ska alltid ta det lugnt, ska aldrig frivilligt plåga mig eller hetsa upp mig. Finns det ingen orsak till oro, well, då är jag nöjd. Då är jag i harmoni, då har jag en stilla glädje, en apatia som alla innerst inne vill ha. Nu är det höst, det blir mörkare och kallare, men vad gör väl det? Jag är Melina, jag existerar. Det är bättre att existera än att inte existera, som Leibniz sa."

Hon lutar sig mot ett träd, ser ner i vattnet. En stilla yta, speglande husets ljus. "Vatten och stillhet" tänker hon, "vilken skillnad mot eld och rörelse, det där som han skrev om, Svensson. Här vatten, där eld; här stillhet, där rörelse... Man måste ibland vistas i antipoderna för att förstå helheten, måste se mörkret för att förstå ljuset."

Hon går tillbaka in, där Zinnia sitter och läser högt ur "Eld och rörelse". Melina slår sig ner vid bordet och lyssnar på systern. Det är en passage där huvudpersonen, sergeant F. är ute och åker motorcykel och får se några lätt sårade komma gående:

Vinden vajar i grantopparna, det snöar över fälten. Ur skogsbrynet kommer en gubbe gående, följd av ännu en, och ännu en... F. stannar cykeln i vägkorsningen och låter motorn gå på tomgång.

Den förste av männen som kommer på vägen har oknäppt kappa, tom blick och lätt haltande gång. Bakom honom i ledet går män med bandage om huvudet, några har kryckor, andra har armen i mitella.

Inga vakter går vid sidan av tåget.

Det är många män. Det är en lång kolonn. Vindrockar och marschstövlar, fältbyxor och snörkängor, camouflagemönstrade blusar (kantiga fält i grått, svart, brunt och rött, så ser mönstret ut) och mc-stövlar, yllemössor, fältmössor och bandageturbaner. De tillhör samma armé som sergeant F. Någon tittar snett på honom där han står grensle över sin mc. Ingen säger något. De går med släpande fotsteg, inget käckt "marsch-marsch", allt blir till ett slags skosulornas serenad, det låter "kipp-kipp" i den leriga vägbanan.

Någon stöds av sin kamrat, blicken i marken.

Nu har täten redan försvunnit bakom vägslutet, för vidare befordran till de bakre linjerna. F. vänder bort blicken och ser mot slutet av kolonnen, kön kommer precis ut i gläntan. Någon minut går och snart har den siste av de lätt sårade passerat vägkorsningen; F. lägger i en växel och slirar bort mot det vägslut varifrån kolonnen dök upp.


Del 5 av Melinas resa finner du här.


(Målning av Emil Nolde)

torsdag 25 september 2008

Starka nummer


Jag har läst en del böcker på sistone. Som dessa:

"Folkungaträdet" av Verner von Heidenstam. Stark, frän. Målar upp en bred krönika från vikingen Folke Filbyter och hans östgötska boning, till folkungarnas glansdagar med Birger Jarl, hans söner och deras nära och kära. Mörker strider mot ljus, hedendom mot kristendom, men implicit förenas allt i en gigantisk och kaotisk jazz, till ett slags svensk hinduism: man dyrkar, vare sig det är skogsgudar eller skira himmelsväsen. Semper idem.

"Mälarpirater" av Sigfrid Siewertz. Stark, frän. Unga pojkar tvingas sno en båt sedan de hamnat i sjönöd, men sedan de inser att de räknas för döda beslutar de sig för att löpa linan ut och bli pirater. Soliga sommardagar, en mordgåta, tröskeln till vuxenvärlden, strandhugg med stöldräder, och mitt upp i alltihopa en förbaskat trevlig baron!

"Julius Caesar" av Shakespeare. Stark, frän. Koncentrerar hyllmeters historia till 150 sidor, på klingande elisabethanska: "he bestrides this narrow world / like a colossus"... Caesar är hjälten, men Brutus får ge sin syn på saken också. Nog älskade han Caesar, men han älskade friheten högre...

"Collected Poems" av T. S. Eliot. Stark, frän. En predikande magister, en stammande konvertit, en kåserande raljans, ja här finns litegrann av varje. Läs om annunciation, atonement, geranium, yew-tree och juniper tree, för att inte nämna the thrush and the quail, the marmoset and the marmot. Här finns troper som "dry thoughts in a dry season", "invisible light, we praise thee", "will you build me a temple /with corrugated roofing and a litter of sunday papers?" och annat odödligt. Min favorit just nu är "Choruses From 'The Rock'":

The Eagle soars in the summit of Heaven,
the Hunter with his dogs pursues his circuit.
O perpetual revolution of configured stars,
o perpetual recurrence of determined seasons,
o world of spring and autumn, birth and dying!

onsdag 24 september 2008

New age-drottningar (Melina Starr, del 3)


Härmed ännu ett avsnitt i storyn om Melina Starr, 25, och hennes andliga resa. Del 1 finner du här. Och där, på slutet av del 1, länkas till del 2. Epilogen finner du för sin del här.

Skenorna dunkar, solen skiner, silas genom träd, träd längs spåret. Solen skiner på tåget, på vagnen där Melina åker; vagnen åker förbi träd, ljuset silas genom träden, leker i ansiktet på den glorifierade Melina. Hon är på väg, vägen är målet, vet hon det? Klart hon vet, hon är ju en new age-goding, full av visdom som "vandra mot ljuset", "hitta dig själv", "lev i nuet", och så "vägen är målet" som antytt.

Dessa aforismer lever hon efter, för det är sanna plattityder. Bara en utlevad dandy kan försmå ljus och kärlek bara för att de skulle vara, i hans mening, utnötta ord.

Hon reser med ett tåg, ser serent på solljuset genom träden. Hon ser fram emot målet, Mariestad, en småstad vid Vänern där hennes syster Zinnia lever. På en ö har hon sin boning, dit är Melina på väg, hon ser fram emot det - men hon gillar även resan, hon ser även vägen som målet. Alltså gonar hon sig i glansen, kommer in i flowet och lever i ett evigt här, ett oändligt nu.

---

Skvalpande vågor. En vattenvidd. Skuggande lönnar. Och två systrar i en berså.

- Najs plejs, säger Melina.

- Ja, säger Zinnia.

- Ska du inte hyra ut för gäster? Det finns ju massor med tomma rum.

Man är på ön utanför Mariestad. En liten ö med en huslänga och lite andra små byggnader, disponerade av Zinnia, Melinas syster.

- Gärna det. Ja, det var väl idén från början det.

- Ja, bra! säger Melina. Vi kunde göra det här till en retreat, en vilostad. Servera vegetariskt, ha kurser och konferenser. Men i så fall bara med gosiga ämnen - som Neale Donald Walsch, Swedenborg, Castaneda, allt sånt.

- Excellent. Men ekonomin då; hittade du guld som du lovade? /se del 1/

- Åh, jag har hittat guld vid regnbågens ände. Niema problema.

- I så fall...

Vågorna skvalpar. Melina slumrar. Zinnia solar.

---

Man bor på ön, vistas på ön, spanar in mot land och besöker ibland detta land, med hjälp av en vägbank, en lång bro. En 500 meters vägbank med trummor för vattengenomströmning. Man kan via den åka in till Mariestad för att handla.

Man bor på sin ö med sina lönnar och björkar, sina granar och tallar, sina buskar och gräsmattor och blommor. Man funderar på att öppna ett retreat, på att bli new age-drottningar.

Melina ligger i sitt rum i huvudbyggnaden, ett tegelhus med kakelgolv. Hon läser i en bok, där står det: "Hitta friläget, andas ut." Ja men detta vet jag ju redan. Ändå gläds jag åt att få veta det, igen och igen... Nåväl, det skadar ju inte om budskapet är poetiskt också, som hos Eliot:
Because I do not wish
Because I do not wish to turn
Because I do not
En stammande poesi tänker hon, som om han inte kan tala ur skägget. Men så kan det vara, så får det, måste det kanske vara, med religiös poesi i vår tid. Det finns ingen konsensus om det andliga, man kan inte bara ropa "Gud, Gud, Gud"...

Dramatiska moln tornar upp sig över sjön. Gyllene kanter. Bitter bly.

Del 4 av Melinas resa finner du här.

tisdag 23 september 2008

23 september 2008


Molnen går över Eriksberg...

Sun's shining... the weather is fine...

Läser "Julius Caesar"...

måndag 22 september 2008

Mer om Walsch


Kännare emellan talar om "NDW". Andra känner honom som Neale Donald Walsch.

1.

Orden "Gud" och "liv" kan sägas vara synonyma. Det såg man bland annat när Ulf Lundell satt på Noor, ett behandlingshem för alkoholister. Tydligen var det ett kristet hem också, för vid något tillfälle satt han där med en präst som föreslog att de skulle be. "Men jag kan inte be, jag tror inte på Gud" sa Lundell. "Be till livet då" sa prästen, och då gick det bättre. Lundell "frälstes", fick en märklig upplevelse. Senare skrev han plattan "Evangeline" med bland annat låten "Jag ska bygga ett tempel".

Kanske blev det lite si och så med kristendomen sedan, kanske blev Lundell vanlig hedning igen. Vad vet jag. Detta att förbinda "Gud" med "liv" möter man i alla fall även på andra håll, som hos Neale Donald Walsch. I "Samtal med Gud, bok 3" sägs det ju av den gud som Walsch samtalar med:

Jag är inte resultatet av en process; jag är själva processen. Jag är skaparen och jag är processen genom vilken jag skapas.


Och i "Morgondagens Gud" (2004) heter det: "Livet är en förändringsprocess. Orden 'Gud' och 'förändring' är synonyma."

Gud är förändring, Gud är en pågående process, ett av sig själv rullande hjul, en roterande galax. Dyrka livet så dyrkar du Gud. "J'aime la vie" sjöng Sandra Kim...

Och apropå förändring kommer jag att tänka på Nietzsche: "Nur wer sich wandelt, bleibt mit mir verwandt". (Ordlek, betyder ungefär "bara den som förvandlar sig är besläktad med mig".)

Fria associationer på måndagsförmiddagen. Jag har skrivit om Walsch böcker förr, och här är mer av den varan. I "Gemenskap med Gud" (2000) heter det till exempel:

Det finns de som ser saker och ting som de är och säger 'Varför?' Och det finns de som drömmer om saker och ting som aldrig har varit och säger 'Varför inte?'


En lovsång till kreatörer och stigfinnare. Det kan få en att tänka på en skylt jag såg hemma hos en bekant en gång i tiden, sägandes: "There are three kinds of people: those who make things happen, those who watch things happen, and those who wonder what happened"...



2.

En genomgående lära i Walsch böcker är att Gud inte bryr sig om oss. Det kan låta paradoxalt, men vad som menas är att man inte bör dyrka Gud för att "stilla hans vrede" eller något annat irrlärigt, en irrlära som Svenska kyrkan (och frikyrkorna, och katolicismen...) tycks förfäkta. Paulus sa ju att Jesus korsfästes för att försona Guds vrede mot människan, vilket är en helt galen, primitiv idé som inte har något stöd någonstans (Jesus sändes ju till världen för att Gud älskade människorna, ville föra dem på rätta vägar, inget annat).

Därför "bryr sig Gud inte om oss", han går inte och retar sig på om människan nu väljer att vända honom ryggen. Han är ju Gud, alltings upphov, och ingen Homerosgud med mänskliga egenskaper. Gud är för den skull inte likgiltig; om vi erkänner hans ljus inom oss så torde något slags glädje genljuda i det osynliga. "Detta är mitt ideal: att jag ska bli förverkligad genom dig", heter det i "Samtal med Gud". Det påminner för sin del om Simone Weils idé att Gud vill lära känna sig själv genom oss. Han vill se sitt ljus inom oss alla, och vill att vi som bärare av denna ljusgnista erkänner denna.

Om vi genom vår fria vilja erkänner att vi är ljusets barn, om vi väljer att vara en del av Gud ("Samtal med Gud"), ja då är mycket vunnet. Detta kan möjligen sägas vara Guds plan: att vi använder vår fria vilja till att återvända till ljusets källa. Vi gavs fri vilja för att bruka den som vi ville, och skulle vi välja att återvända till fadershuset kan väl fadern inte annat än glädjas åt detta. "Si, den förlorade sonen har återvänt, låtom oss festa"...



3.

Det står mycket i Walsch böcker. I "Samtal med Gud" (s 27) till exempel detta att bönen bör vara ett tackande snarare än ett anhållande om olika saker. Det där är mycket en fråga om perspektiv. Man kan ju, sägs det, inte be Gud om annat än det som finns i hans rike - så om man då ber om ljus, frid, glädje och harmoni, sånt man vet finns där - då kan man ju lika gärna tacka för dessa ting, som man väl måste ha mött någon gång i sitt liv?

"Be till Gud" är ett sätt att uttrycka sig. Det handlar ofta om att tona in på högre sfärer, och handlar inte direkt om att be om saker man vill ha. "Oh Lord won't you buy me a Mercedes Benz"... - Tona in, tacka, be om liv och livskraft; allt är en del av samma företeelse. Där tacksamheten är den dominerande känslan.

Vad står det mer hos Walsch? Han kommunicerar alltså med Gud hävdar han, och allt annat lika har denne Gud intressanta saker att säga. Som denne exposé i pragmatism ur "De nya uppenbarelserna" (2002):

Det finns inga som gör något fel, sett från deras syn på världen. Alltså måste vi förändra vår syn på världen.


Detta kanske kan tolkas: alla vill väl, någonstans där inne. Man måste bara sondera fram vad denna välvilja kan bestå i. Att bara fördöma leder ingen vart. En stalinist må till exempel vara en idag föraktad typ, men han kan förvisso ledas fram mot marxismens ideella kärna, och därifrån till "den unge Marx", kritik av arbetets alienering, visioner av människans brödraskap och så vidare. Då har man förändrat, eller kanske förädlat hans syn på världen, i vad som möjligen avsågs i citatet.

Ur samma bok även detta, en skön pragmatism:

Rätt och fel finns inte. Det finns bara sådant som fungerar och sådant som inte fungerar, med avseende på vad det är du eftersträvar att vara, göra eller ha.


Detta tolkar jag som att även en esoterisker kan behöva lite sunt förnuft. Jag menar, bara för att man är andlig och dann behöver man inte sväva ut i det blå - så detta att se till "vad som fungerar och inte fungerar" kan vara ett lackmusprov på ens credo. Även om man kommunicerar med Gud och lever som en ökenprofet.

Râmakrishna sa också: "Alla gudar är Gud - men dyrka inte tigerguden! Allt vatten är vatten - men drick inte smutsigt vatten!" Detta syns mig vara liknande exempel på andligt sunt förnuft, på pragmatism inom en esoterisk attityd.

Relaterat
Simone Weils credo
Trevelyan
Målning: Jackson Pollock

fredag 19 september 2008

Hallå hela pressen


Jag har gett ut en bok. En novellsamling. "Eld och rörelse" heter den, om ni missat det.

Nu tänker jag att det vore väldigt skoj om den recenserades i våra morgondrakar, DN eller SvD. Jag skickade ex dit förra sommaren, mer om det nedan. Idén här vore att ni, kära bloggläsare och Svenssonfans, skulle maila tidningarna och be att de recenserar verket!

Ni kan skriva enligt denna mall:

Hej,
En av våra mest spännande, nya författare är Lennart Svensson. Med novellsamlingen "Eld och rörelse" har han fått sina läsare att spärra upp ögonen. Vore det inte roligt om ni recenserade hans bok? Den kan köpas antingen på hans blogg "Svenssongalaxen" eller på SF-Bokhandeln i Gamla Stan, Västerlånggatan 48.


Poängen är nu att ni kan sända mailet till Per Landin eller Ola Larsmo på DN (båda "litteratur@dn.se", skriv respektive namn i ärenderaden) eller till Mats Gellerfelt eller Carl-Johan Malmberg på SvD (båda "litteratur@svd.se", skriv resp. namn i ärenderad). Dessa har nämligen fått ex av boken, och de fick det förra sommaren.

Och vill ni formulera er fritt är ju det bara bra. Men vill ni ha ännu en mall att skriva efter, här har ni den, den ilskna varianten:

Hej,
Det är skandal att ni inte recenserat Lennart Svenssons "Eld och rörelse"! Ska svensk litteraturpublik inte få veta att denna bok existerar! Med hopp om bättring.


Eller varför inte så här, lite mildare, lite rundare:

Hej,
Har just läst en ljuvlig bok, Lennart Svenssons "Eld och rörelse". Varför har ni inte recenserat den? Det vore roligt om folk fick höra talas om denna lilla pärla.


Vad som sägs ovan träffar sakens kärna: det vore faktiskt roligt om folk fick veta att denna bok existerar. Jag vill inte ha berömmelse i sig, och rik kommer jag förmodligen aldrig att bli. Men det vore ju synd om min bok helt skulle tigas ihjäl.

Alltså: du som vill hjälpa mig, du som läst "Eld och rörelse" och tycker att fler borde känna till den, skriv ett mail till någon av adressaterna ovan, enligt någon av de tre mallarna!

torsdag 18 september 2008

Mötet (Melina Starr, del 2)


Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här.

Hon är Melina, en andlig operatör, en kvinna i tillvaron. På ett café i Stockholm ska hon möta sin kontakt, en person som ska ge henne vissa fakta, vissa data om var hennes syster Zinnia är. Sedan sist har hon inte hört av denna Zinnia. (Se del 1 för Melinas första möte med systern.)

Melina glider in genom glasdörrarna, skrider vant genom lokalen, ställer sig och köar och tar en kopp svart te. En figur med röd näsduk i kavajfickan fångar hennes blick, det var signalen, hon går mot bordet, ställer ner koppen. Snubben reser sig och tar hennes kappa. Han är 1,80 lång, har utmärglat ansikte, två dagars gles skäggstubb, blå ögon. Själv har Melina blont rakt hår, grön dräkt, grå kappa och röda strumpor. Och grå ögon, regelbundna drag, rak näsa.

- Karelens..., säger Melina när hon satt sig.

- ... björn, svarar snubben. Det var lösenordet. Den andre presenterar sig som Topsy. Rätt namn, om än ett täcknamn. Melina kallar sig här "Alice", men för oss i denna story är hon för alltid Melina. - Topsy är del i Melinas esoteriska kontaktnät. En annan i detta nät är den Aspilian vi mötte i del 1.

Melina har mött Topsy, sin gamle controller inom operativa ärenden. Topsy har känningar inom underrättelsevärlden, Black Ops, exopolitik och allt det där. Så vad kommer nu att hända: blir det UFO-spionerier med Melina i denna följetong...? Låt mig säga så här: dylika operationer hör till Melinas förflutna - och, möjligen, framtid. I senare serier kommer Melina att vara Operativ Kunskapare i gråzonen.

Det är en stimmig lokal. De sitter vid ett fönsterbord. Ett fik i Storstad, en stor, brusande stad i en torr nejd.

- Så hur ligger saker till, frågar Melina. Det var ju det hon kommit hit för, för att få fakta om läget.

- Hur saker ligger till? säger Topsy. Läget är gott. Personligen har jag - och du, om du är smart - mitt bästa ögonblick just nu. Mitt bästa ever. Och det har inte att göra med dig, ursäkta, men du fattar: allt är bra i mitt liv, obetingat.

- Obetingat?

- Ja, opåverkat av allt. Jag befinner mig i varat, där jag funnits ända sedan universums begynnelse.

Melina dricker av sitt te, smaksatt med kakao och blå blommor. "Längtans blå blomma" tänker hon - men så minns hon att hon är nunna, en sån får inte längta, nej proffsig coolness är vad som gäller. En new age-agent, på jakt efter sin syster; en modern nunna, på span efter frid och ro.

- Okej, säger Melina, allt är bra. Jag kan förstå det.

- Kan du? säger snubben. Sitter du inte och våndas, räds all ångest...? Vore du i balans skulle du inte ha uppsökt mig. Du måste koppla av, fattaru! Nu ska jag gå ut ett slag men medan jag är borta kan du försöka hitta friläget. Koppla av, ta några andetag. Djupa, lugna andetag.

Snubben går, lämnar lokalen. Men hans kopp och rock är kvar. Nå jag får väl göra som han sa då, tänker Melina, koppla av.

Hon sätter sig rakt på stolen, blåser ut luft. Meditera kan hon. Så tar hon ett första andetag - och trycket lättar. Typiskt alltså tänker hon, jag kan ju detta, ändå måste man jämt påminnas. Men så är det, livet är ett helhetsproblem, man återkommer ständigt till samma saker.

När hon tagit sina tre andetag fortsätter hon tona in på stillheten, blundar och stänger ute lokalens surr. "Det är inte lokalen som surrar, det är mitt sinne" säger hon sig själv. För ett ögonblick genomskådar hon tillvarons sken.

Ett skrap av en stol. Snubben är tillbaka, han som kallade sig Topsy. Han har varit ute ett ärende, okänt vad. Sedan han hämtat påtår sätter han sig och säger:

- Nå, vad vill du mer veta? Var Zinnia är?

Melina nickar.

- Hon är på en ö utanför Mariestad.

Han ger henne en karta. Sedan börjar han tala om musik:

- "Flight Of Icarus" är Maidens bästa låt. Svävande radiometall, hårdpop för tunggungare.

- "Maiden"?

- Iron Maiden. Känner du väl till?

Visst känner hon till Iron Maiden. "O God of Earth and Altair, bow down and hear our cry"...

Topsy dricker av sitt kaffe och fortsätter:

- Shânti, peace, frid...

En sådan visdom, tänker Melina. En sådan frid man fylls av. Hon tackar för affirmationen. Kanske kan jag även finna frid hos Zinnia...? Och frid på vägen dit...?

Man dricker vidare i tysthet. Så avslutar Topsy sin kopp, reser sig, bugar och går. Sedan, efter en kvart, reser sig Melina och fortsätter sin resa, sitt sökande efter sin syster. Topsy sågs gå iväg längs en viss gata så Melina tar in på en annan gata, zackar bort i stadslabyrinten i slumpmässiga mönster för att undvika skuggning. Det är mycket konspirativt alltsammans med täcknamn, signaler och hastiga möten, för man är alla delar av en hemlig rörelse, en esoterisk elit. Aspilian, Melinas lärare som figurerade i del 1, är som sagt del i samma gruppering.


Del 3 av Melinas resa finner du här. Och del 1 finner du här. -- En helt annan följetong, om Melinas karriär som kriminalpolis, finner du här.

onsdag 17 september 2008

Medio september


Mulet väder. "Spy Catcher" på nattduksbordet. Klockan är 12:37 och jag kopplar av, slappnar av.

Ändå sitter jag inte och mediterar, onej, jag sitter ju och bloggar. Men denna konst, att slappna av medan man gör något, kan kallas zen, eller "att söka vila i handling". Det sista nämndes kuriöst nog i en roman av Winston Churchill. Jodå, han skrev en roman som ung, om en äventyrare som gjorde just detta: sökte vila i handling.

Såna människor blir stressade av att inte ha något att göra. Får de däremot en uppgift, helst en omöjlig sådan, då "ler de som en befriad ler, den stund han sina bojor lyckats spränga". De slappnar av helt enkelt, börjar agera och styra och ställa liksom energifritt, liksom supraledda. Det är märkligt.

För övrigt skrev även Churchills senare vedersakare, Adolf Hitler, en roman. Eller han skulle ha kunnat göra det. Se mer här.

Kanske ska jag nämna lite om den där "Spy Catcher" jag läser. Maken till bra bok får man leta efter. Som dokumentär skildring är den en klassiker i mina ögon. Intrig, personteckning, miljöer, allt har "mästarstämpeln" - och ändå är den skriven i samarbete med en journalist, Paul Greengrass. Såna där samarbeten brukar inte alltid vara till det bättre, men här var det ypperligt.

Wright går med i kontraspionaget, MI5, i mitten av 50-talet. "Vi för en hård kamp", säger chefen. "Ryssarna håller på att vinna spionkriget!" Så Wright ger sig i det hela som tekniker, konstruktör av mikrofoner och annat, och går sedan vidare som kontraspion och avslöjare av förrädare inom organisationen. Att uppdaga mullvadar i eget bo är det svåraste som finns i spionvärlden, SÄPO hade till exempel svårt att finna Bergling, men Wright är med och avslöjar en hel rad fall i kölvattnet av Burgess, Maclean och Philby-affärerna. Han beslutar sig för att gå till botten med denna infiltration, dessa kommunistinfluerade förrädare. Och han finner flera. Han blir "spionfångaren - Spy Catcher".

Till slut tror han att själve chefen för MI5, Roger Hollis, är förrädare. Men detta fall slutar i intet, Hollis frias, även om indicierna pekat i hans riktning. Men så är det här i livet, man får inte alltid det avslut man vill ha. Detta, plus mycket annat, gör "Spy Catcher" till en bok som lever, den är som livet självt. Och högre beröm för en spionmemoar och faktabok kan man inte ge.

(Not "Spy Catcher" kom 1987. Bilden ovan av Frank Paul.)

tisdag 16 september 2008

Mer Åselehaiku


Jag har tidigare återgett mina haikudikter. Närmare bestämt här. Nu kommer det mer av den varan. Liksom förr är det de dikter jag hade i Magasin provins - utom den första som kommer här, den är nyskriven.

Åsele ligger i södra Lappland, i Västerbottens inland. Ångermanälven flyter förbi, gör en krök runt samhället. Jag föddes i Åsele 1965; mina memoarer därifrån kan läsas här och här.

---

Vågor som kluckar
mot roddbåtens skrov -
sol över Söråsele.

Gran och Molins mataffär
på övre torget
finns inte längre.

Hästar springer över fältet,
vinden sliter tag
i deras manar.

Mellan tallarna
ser jag hur den flyter fram:
Ångermanälven.

På gevärsskyttebanan
går jag och letar
lerduvor.

Sörenoreberget,
Åsele, Västerbotten -
mitt eget Fuji.

(Ja, det är jag på bilden.)

måndag 15 september 2008

Kopisten i Babylon (slutet)


Och nu till den braskande upplösningen på denna följetong...

Från centrum hörs jubel. Cyrus' armé har intagit Babylon, har slagit dess trupper, har förhandlat om inträde och tågat in, mot löfte om att skona staden och dess folk.

Men kungen, gamle Belsassar, tog det säkra före det osäkra, stängde in sig i palatset, samlade sina mätresser omkring sig, och blandade sig en bål på malört och ormtunga som man tömde. Många av hans förtrogna gjorde detsamma, dödade sig. Hans rådgivare däremot, magikerna och teckentydarna, de flockades genast kring Cyrus och sjöng hans lov: konungarnas konung, tidernas främste, för dig ska allt bli upplåtet...

Själv sitter jag här och kopierar en myt från de norra utmarkerna, en saga om en drake som var behjälplig i att störta en kung. En hjälte hade nämligen fått i uppdrag att rädda landet från draken, men hjälten fann inte draken vara något hot, tvärtom; det var en lyckodrake. När så kungen, som tagit hjälten i sin tjänst, vägrade betala denne för några andra tjänster som gjorts, flydde hjälten till drakens kula, övertalade den att hjälpa honom, red på dess rygg tillbaka till palatset, kommenderade draken att spruta eld på kungen så att denne förkolnades, och övertog själv kungariket. Han blev kung istället för kungen.

Och nu är Cyrus Babylons härskare. Beridna bågskyttar har tågat in, ja även spjutbärande infanterister kan jag meddela. Staden i bemärkelsen dynastin har fallit, och nu är vi en provins i perserriket. Staden ödelades inte, och den blev inte hem för rördrommar, ugglor och spöken.

Och domedagsprofeterna har dragit vidare, har dragit ut i öknen för att leva på gräshoppor och vildhonung. Kanske nån av dem börjar profetera om något gott istället, inte bara dom och undergång. Kan ingen spå om en frälsare som varder oss född, en som lär oss att Guds rike är inom oss? Kanske jag ska bli denna profet, en glädjens profet?

Ja, kanske det kanske - ge sig av till något annat ställe, till de fria vidderna, till en grotta vid Döda Havet. Lämna rummet med de gula väggarna, lämna rummet med utsikt över trädet, trädet med fågeln, den röda staren.

Tänk: lämna Babylon och ge sig ut på vägarna, ut i det fria. Vandra omkring på jorden med endast Gud som sällskap.

Kanske det kanske, det kan man ju göra - eller så stannar man här i det nya Babylon, ett Babylon under persisk egid. Cyrus verkar vara en god härskare, kanske gör de rätt i att sjunga hans lov.

Så jag avslutar dagens pensum, och lämnar arket till binderiet för att i sinom tid utgöra en hel volym av ark, en lunta, en bok. En bok att ställa in på hyllan i biblioteket, till glädje för dagens och morgondagens människor. Så går jag hem längs lysande gator, sjungandes en sång jag just kopierat:

I täten för en karavan
rider jag till Sion
och jag lär mig, lär mig
att gråta.

Och därmed slut på denna följetong. Vill du läsa mer fiktion på bloggen så har vi avslutade noveller här och här. Och en annan följetong hittar du här.

söndag 14 september 2008

Kopisten i Babylon (del 3 av 4)


Här följer tredje delen av följetongen om Kopisten i Babylon. Fjärde och sista delen länkas i slutet.

Är man negativ ska man bli domedagsprofet, är man positiv ska man bli rådgivare åt kungen.

Är det inte så?

Nåväl, mindre hårdaget kan man säga: profeterna lever i öknen, aktar sig inte för att se sanningen i vitögat, och när det drar ihop sig kommer de in till staden och predikar: "Gör bot och bättring, undergången är nära". Rådgivarna däremot, de tolkar allt till det bästa, även när undergången närmar sig. Som kungens rådgivare: de säger att allt är väl i landet och att fienden snart är driven på flykten.

Vardag i Babylon, ett Babylon på ruinens brant. Hur samordna den egna existensen med det allmänna läget? Det är problemet, nu och för alltid, här och i alla andra tajta lägen. Jag menar, staden må gå under och dynastin blåsa all världens väg, som dun från strandvass - men vad betyder det för mig? Kan jag inte leva vidare på något sätt?

Jag är ju i balans med universum, i harmoni med Gud. Jag skrymtar inte min tro i templet, nej jag har funnit Gud inom mig. "Jag säger er, Gud är ande", som den vise sa. Därför borde jag kunna rida ut stormen.

Den egna existens och världsläget, det innebär också detta: att i tider av allmän lycka och välgång inte spela motvalls kärring och gå och hata allt. Istället ska man så gott det går flyta med, dra nytta av att det är fred. Man kan spara mental energi på så vis.

Annars var jag på jobbet idag, där en kollega kommit på ett nytt sätt att nyttja pergamenten. Som sagt kan dessa inte rullas till bokrullar, lädret spricker - men Balgo (så heter kollegan) kom på att skära till arken i rektanglar, bunta ihop dem, sy ihop dem i ena kanten, sätta pärmar omkring och göra en lunta av dem. Sedan öppnar man pärmen, läser första arket, bläddrar över det och läser andra osv. En smart uppfinning, må jag säga. Kanske kan bli nåt.

---

Jag återvänder till våra rådgivare, eller "magi" som de kallar sig. Teckentydare, spåmän och siare. De talar alla ett visst språk, som de får lära sig på sina kurser; sedan, när de börjat praktisera sin konst, lever de ett gott liv med rika skänker från kungen och andra dignitärer. För nog gör de sitt jobb dessa magiker, de ljuger för härskaren och viskar söta ord i hans öra, säger att auspicierna aldrig varit så goda, och på den vägen är det. "Vi har aldrig haft det så bra", så låter refrängen från magikernas spådomskulor.

De är magiker med eget språk, egna koder, och egna sällskap och möten, på torgen och vinkrogarna. Och man månar sig om den egna karriären, och det är hat och förtal och konspirationer och kamp om furstens ynnest. Ja ett jävla kattrakande helt enkelt.

Jag råkar känna en del magiker; jag kan inte undgå det, jag jobbar ju åt samma universitet som håller kurser för dem. I min gröna ungdom gick jag dock inte magikurser, utan kurser i språk och gamla legender. Så jag träffar ibland gamla bekanta som nu är magiker, och jag stryker dem medhårs och låtsas tala samma språk; bäst så, annars blir man väl svartlistad och förklarad varg i veum. De är bra på sånt, magikerna: brännmärkning, bannlysning och pestflaggning, och så fram med demonnedkallningen, mumlandet av besvärjelser och ritandet av exorcistiska tecken.

---

Det låter ju som en förfärlig tid att leva i, med domedagsprofeter och magiker och staden ska brinna och allt, men på det hela taget är det inte så illa, livet här i Babylon. Solen går fortfarande upp om morgnarna, fåglarna flyger, träden växer i parkerna. Barn leker längs gränderna, husfäder återvänder hem till ett dukat bord, unga människor blir kära. Floden rinner genom staden, friska fläktar drar genom gaturummen. Karavaner passerar genom Ishtarporten, offerröken stiger från templen. Solen går upp och solen går ned. Det sägs i en profetia: "Himlen ska bli som järn över era huvuden, och marken som koppar under era fötter". Men marken är inte koppar, den är jord. Och himlen är blå.

Så livet går vidare, och nog kan man skapa sig ett gott liv här i Babylon. Bara man har sans och måtta, sinne för proportioner; då kan man hålla ett gott bord och träffa sällsamma människor, skapa sig en vänkrets och allt det där. Leva som en medborgare.

Eller så kan man vara magiker, tolka tecknen till det bästa och bli fursteslickare - eller så kan man vara profet och slunga ut förkastelsedomar över allt och alla - eller så kan man vara eremit, som jag.

Här finner du slutet på denna följetong.

lördag 13 september 2008

BTJ


Jag sitter här och tänker tillbaka till i våras. Då fick jag nämligen infallet att skicka ett ex av min novellsamling, "Eld och rörelse", till BTJ. Detta är lika med "Bibliotekstjänst", en inköpscentral för alla bibliotek i landet; om de gillar ens bok så köper de in den. Provexet läses av en recensent, och på basis av dennes utlåtande blir det "ja" eller "nej" till inköp.

Själv fick jag en positiv räka, så BTJ tvekade inte att köpa in sina modiga sex exemplar. Det är en bra siffra för en okänd debutant. Boken finns nu att låna på bland annat Stockholms stadsbibliotek, tänk er det...!

Nå, men vad sa man då i recensionen av "Eld och rörelse"? Vad ansåg BTJ:s recensent om mitt opus?

Jo detta, nu ska ni få höra. Magnus Dahlerus gör en smärre inledning till sin text med dessa ord:
Lennart Svensson beskriver sig så här på sin blogg: "Privatreligiöst tidningsbud och författare". Boken "Eld och rörelse" (militär princip, betyder egentligen växelvis framryckning) är en samling noveller, 14 stycken, varav en är en längre berättelse. Det rör sig ofta om science fiction - novellerna utspelar sig i historisk tid, framtid och nutid.
En lovande början. (Och epitetet ovan kom från en tidigare signatur, även om det fortfarande må stämma. Ifall ni undrar.) Så börjar Dahlerus avhandla boken:
Svensson vrider verkligheten några varv. I novellen "Norrlandsproblematiken" är Norrland avfolkat på grund av "lappsjukan". I den korta novellen "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman", är mordet på statsministern och de följande utredningarna en boks handling; den boken är osannolik och osmaklig.
BTJ-recensenterna är åtsagda att skriva kortfattat, så att skribenten ens finner dessa noveller värda att nämnas får ses som beröm. Detta kan låta som övertolkning, men jag anser mig ha fog för denna förmodan, för slutklämmen är positiv (och man köpte ju in boken på basis av denna räka, remember):

Novellen "Eld och rörelse" är en berättelse om några soldater och deras rörelser under ett krigsanfall. I den är tonen allvarlig, men i de övriga novellerna finns det en ton av underfundig humor och medvetna anakronismer och näsvisa figurer. Novellerna är ofta rätt underhållande och humoristiska skrönor.

Det om detta. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit.

fredag 12 september 2008

Kopisten i Babylon (del 2 av 4)


Här följer del 2 av den babylonska följetongen.

Jag ser himlar som öppnar sig, eld som regnar ner och ett Babylon som börjar brinna. Allt blir lågornas rov, Marduktemplet och palatset och de hängande trädgårdarna. Alla stadens hus går upp i rök, och längs gatorna springer folket som vansinniga, sliter upp portarna till Eufrat och hoppar i vattnet, allt för att rädda sig från lågorna.

Jag ser eld - jag ser våld - jag ser skräck - och så vaknar jag, i mitt rum i Babylon, och kring mig är fred. Blott vinden viner om knutarna.

Jag drömmer om undergång, ja, sådan är jag. Jag ser negativt på saker, jag gör det ibland - men det måste bero på våra profeter, de gillar ju att spå undergång, och för dem blir Babylons undergång lika med världens undergång.

Nåväl, vår stad är utlevad och dynastin har sett sina bästa dagar. Meder och perser oroar rikets gränser. Men om Babylon faller, lever inte livet vidare då? I stort? Kan det inte bli så att staden faller och armén kapitulerar, men sedan fortsätter det mesta som det gjort förut? Vi har ju trots allt existerat sedan tidernas begynnelse: staden grundlagd av Nimrod, bebodd av Abraham och Sargon, huvudstad i en rad riken, och har den inte varit huvudstad så har den alltid varit betydande, en smärre distriktshuvudstad. Alltid i en brännpunkt.

Nog fortsätter livet. Man inte sätta likhetstecken mellan den egna existensens bräcklighet och stadens - och vice versa. Jag lever!

Jag vaknar, och jag lever. Jag tackar gudarna för att jag existerar, finns till. Det är skillnad på att existera och inte existera, och den skillnaden är Gud.

---

Jag går till mitt jobb på kopisterian, sätter mig vid min pulpet och kopierar. Vid lunch går jag ut och äter en skiva nygräddat bröd med tomater och olja, och sedan går jag ut på ett torg och ser folket stimma.

Ja, denna stad, den kan rakt göra en lyrisk - detta Babylon med sina gränder och torg, sina ziggurater och tempel med glaserat kakel. Vassen vajar vid flodstranden, de runda båtarna seglar på floden, staden höjer sig över slätten. Babylon, mitt Babylon - Babylon med sina portar, sina hus av sandsten och tegel, sina breda gator, sina trädgårdar och slumområden. Detta Babylon med ett hus i utkanten, en bakgård med en fågel i ett träd - ett rum med gula väggar - en stol, en säng, ett bord... Babylon, mitt Babylon.

Perserna tågar upp mot oss, oroar våra gränser. Sådana intermezzon hör man ofta talas om numera. Ett vitalt folk där i nordväst, dessa perser, redan har de lagt under sig mederna, och vad det lider har vi dem här. Beridna bågskyttar, det är deras plusvapen. En persisk yngling, sägs det, får lära sig tre saker: att rida, att skjuta, och att tala sanningen.

Solen går ner, gjuter sitt guld över zigguratens övre etager. Jag släntrar längs en gata, jag är på väg hem efter dagens arbete. Jag kastar en lång skugga, röda moln betecknar himlen, och en känsla lurar runt i mitt sinne, jag känner en underlig serenitet; fastän dagen ingen glädje skänkt, darrar hela världen i ett förklarat skimmer.

Du har just läst del 2 av följetongen. Här är del 3.

torsdag 11 september 2008

Kopisten i Babylon (del 1 av 4)


Härmed första delen av en novell, en stämningsfull sak benämnd "Kopisten i Babylon". Som nämnts i rubriken blir det fyra delar. Länk till del 2 ges i slutet av denna del.

Någonstans i Babylon finns ett träd, och i trädet bor en fågel, och i ett fönster står en man och tittar på fågeln - och den mannen är jag, och jag heter Cisco, och det är jag som skriver dessa rader.

Jag står i fönstret och tittar på fågeln. Det är en stare, röd på ryggen och gråspräcklig på bröstet. Själv bor jag i ett rum i ett hus, beläget i utkanten av staden, grupperat kring en gård som alla andra hus här i Babylon. På gården växer ett träd och där bor fågeln, men också inne i staden finns det fåglar. Häromkvällen gick jag till exempel i en galleria inne i centrum, och där, på en kruka, satt en duva. Dess hals skimrade och glänste i skenet från en lanternin, skimrade i turkos och grönt, glänste i skenet när den rörde sig. När jag kom nära flög den upp och satte sig på en annan kruka.

Profeterna säger att en dag kommer vårt Babylon att stå öde, och då kommer ugglor att hoa här, och rördrommar att bygga sina bon i de övergivna husen. Nå, redan vågar de sig in i galleriorna, och när den dagen stundar kommer de att ta hela staden i besittning. Som om inget hade hänt. Som om staden med sina hus inte var annat än en samling klippor. Som om inget hade hänt, bara det att människorna dragit vidare.

Ibland önskar jag att jag vore en fågel. Då kunde jag sprida mina vingar, och flyga härifrån. Men jag är ingen fågel. Jag är människa. Alltså kan jag inte lämna staden bara som så där. För att göra det måste man ansöka om tillstånd hos kungen, och det är en omständlig procedur. Så jag blir kvar här så länge. Det får gå det med. Även här lyser solen, om än den har svårt att tränga ner mellan husen som står så tätt att man nästan känner sig instängd. Som om man bodde i ett fängelse. Men som sagt, jag råkar bo här nu, och det tjänar inget till att kverulera. Det får gå, på något sätt.

Om ni undrar vad jag lever på, kan jag säga att jag kopierar manuskript i kansliet till vårt universitet. Jag skriver med en fågelfjäder på papyrus, jag skriver av historiska dokument, jag skriver av dikter, jag skriver av legender och sånger. Det är ett fascinerande arbete, kanske händer det inte så mycket utåt sett, men jag lever mig in i texterna och flyr vardagen medan jag skriver, medan jag kopierar, skriver av, för vidare vad andra skrivit. Häromdagen kopierade jag till exempel en dikt i en klassisk antologi, och den lät:

Se, här kommer han, kungarnas konung,
râjati-râja, gudarnas älskling,
Indiens konung: Pushyamitra,
Vikramaditya, Samudragupta,
Mihirakula och Harsha Vardana:
Pratihâra, Pâla och Râshtrakuta,
det var de länder de härskade i.

Det är prakten och ståten,
gyllene mitror och solsken och sång;
legender, myter, män ur en saga,
män som skapade strålande sägner,
som ännu kan läsas i böckernas bok,
Kathâ-sarit-sâgara, tidernas grej.

Så är det med det - och nu skrider han bort,
Indiens konung, med hela sitt följe
av stridselefanter, kshatriyariddare,
lekare, spelmän, jonglörer och magiker,
och präster och vise, och ädelstensvakter,
och hovstallmarskalkar och flera ändå...


Jag skriver som sagt på papyrus. Nyligen har vi dock börjat skriva på pergament, kalvhud som beretts på ett särskilt sätt. Det går bra det med, även om dessa ark inte kan rullas ihop till rullar som papyrusen. Vi arbetar på att lösa problemet.

Du har just läst del 1 av denna följetong. Här är del 2.

Relaterat
Lär dig sanskrit
Swedenborg: biografi
Smith, Clark Ashton
ICA-människan
Röda Mars, välkommen

onsdag 10 september 2008

Promenad på mon


Jag var ute och gick på mon häromdagen, i dalgången mellan Flogsta och Eriksberg. Trots det kulna vädret njöt jag av grönskan, av de yppiga kolonilotterna och de vida utsikterna. Jag roade mig med att bedöma avstånd till olika punkter, som "skogsbrynet", "bron" och "vägslutet". Sånt som en gammal infanterist brukar göra.

Då fick jag se en gulröd skepnad, en skrävlig typ närma sig på stigen. Han var ganska glad och livad.

- Hej! sa han utan att vänta på svar. Du är Svensson va, författare till "Eld och rörelse"?

- Visst, sa jag.

- Kan man få beställa ett ex? Jag har hört så mycket om denna bok. Sexti spänn va?

- Nej, sa jag, nu kostar den nitti.

- Nitti! Vad är det för slag?

- Det är vad den är värd, sa jag. Förr 60, nu 90; slå till idag, imorgon kanske den kostar 500:-...

- Nej vet du vad, sa den skrävlige, då får det vara.

- Det är okej för mig. I'm not begging.

Jag såg honom sakta lunka iväg, ta av på gamla banvallen och streta iväg upp mot Hågahållet. Själv skådade jag i skyn och såg molnen gå, och jag tänkte: "För satan, man ska inte sälja sig för billigt. Man måste sätta ribban högt, prissätta efter kvalitet. "Eld och rörelse" är ett mästerverk, en blivande klassiker; många har läst den, men de vet inte att de läst just detta, en klassiker i vardande. Ingen har nämligen talat om det för dem..."

Tänkte jag. Och gick mot backen mot Eriksberg, trakterande mina lungor med den aromatiska höstluften.

(Not: vill ni beställa boken - till det nya priset - går ni hit. Och vill ni har mer fakta om bokens själva innehåll går ni hit.)

Überlägsen teknik


Ni som gillat mina artiklar om science fiction här på bloggen, ni kan idag få mer av den varan. Närmare bestämt på Vetsaga, den eminenta sajten för fantastisk litteratur.

Där har jag nyligen fått publicerad en essä, en smärre studie över överlägsen teknik i sf. Det rör sig om sf:s motsvarighet till att se en annons över senaste Volvon, och tycka att den ser spejsat övernaturlig ut. Teknikens magi, kort sagt. Läs mer här.

Och vill ni ha en länk till mina sf-recensioner här på bloggen, gå hit.

måndag 8 september 2008

Fredrik F. G. Granlund: Annorlunda men ensam


Här recenseras F. G. Granlunds diktsamling. Hans sajt Marmeladkungen hittar du här.

Detta är orfiska tongångar, inspiration och ärlighet, poesi som vill något. Här är inte texten omgiven av den sedvanliga hinnan, dunstkresten, som dagens ironiska, akademiska poesi alltför ofta är.

Det handlar om Fredrik F. G. Granlunds samling "Annorlunda men ensam" (B.I.I, 2004). Nietzsches "människan bör tänka: hur mycket är ännu möjligt" citeras, och nog visar Granlund med sina dikter hur mycket som är möjligt att uttrycka med poesi:

Jag såg det vita ljuset, leendet i mörkret
kärleken fanns där, och gjorde sig påmind
den syntes som björnbär, bland gröna fjädrar
parodier på löv, medan influensan härjade bland orden

("Det vita ljuset")

Detta är vad jag kallar orfisk poesi, inspirerade rader av en poet på väg ut i tangentens riktning. Det finns en irreducibel kärna i Granlunds diktning, ett obestämt något som bara kan uttryckas i poesi:

... de eldröda bokstäverna - Orden - är allt
utan dem kan vi inte misstänka myten - som kräver
att bli reciterad i hemlighet på en helig plats
det är ett sammansatt resonemang
som igenvuxna trädgårdar utan grindar
som en bastard av kinesiska askar

("Den existentiella gåtan")

En av de sista "geniala", "poetiska" poeterna på våra breddgrader var dansken Michael Strunge (död 1986), men i granlundska rader som dessa tycker jag vi hör ett eko av denne "Wunderkind":

de som känner mig vet vem jag är
men det är ingen som känner mig
inte ens jag:
en paradigmatisk betraktare
i ett kromkantat universum
mörker är min pseudonym

("6 + 7 = 6. 7.")

Rader som "framtiden är prolog / det förflutna har aldrig ägt rum", samt ögonblicksbilder från dagens la vie modèrne, kan också få en att tänka på Strunge. Att gå ut där i livet, "riva naglarna blodiga mot vardagens mur" (Södergran) och göra det till poesi, det anser jag vara typiskt för denna skola (som även Södergran var del av). Här finns som nämnt ingen ironi och inget kallgrin, inte på det där inbundna, "ryggen fri, riskera inget"-sättet som är typiskt för poeter som inte kan dikta en rad utan att göra en parafras på någon annat.

Inte så att Granlund för den skull diktar i ett vakuum. Förutom Nietzsche skymtar Lovecraft och Poe i dessa rader, ja fler namn än så. Detta ger resonans, det värmer i hyresrätten. Men Granlund ger sig inte på att kopiera eller göra parafras på sina favoriter (som en sedvanlig diktare av idag skulle ha gjort, och därmed vara viss på att hysta in recensentberöm) - nej, här är det det egna livet och upplevelserna som står i centrum. Det är kärlek och uppror, det är jagpoesi: "ockulta drömmar har fört mig långt bort"... "jag presenterade mig såsom F. G. (den bästa tatuering någon gett mig)"... "jag föddes döende bland andra odödliga"... "jag har varit hög sedan dagen då jag föddes": detta är sånt man noterar i denna samling, detta att oblygt sätta sig själv i centrum. Gör någon annan svensk poet av idag det, finns detta raka och öppna (men ändå poetiska) tilltal hos någon annan av samtidens poeter?

Idel svenssonska lovord som synes - så har jag då inget att klaga på? Jodå. Här finns förvisso en del dunkla dikter, där läsningen blir ett oförlöst gissande av gåtor. Enstaka rader här och där kunde också ha strukits; poesi måste vara exakt i uttrycket. Och data-ironiska tecken, som irreguljärt placerade ";" stör också en smula.

Men denna samling har lämnat avtryck. Hos mig, som läsare. En pärla är till exempel "Ett gammalt leende", om en gammal man sittandes på sin rullator "i skuggan under eken / vid en mindre väg", och ser livet passera. Mannen ler sitt gammelmansleende, minns sin ungdom, låter sinnet flyga och fara och struntar i om det börjar regna; han bara ler. För "varför gråta när man kan le?"

Framtiden är nu
det förgångna är bara minnen
Men den gamle minns
och han njuter
och han ler ett gammalt leende
ett gammalt leende är allt han har
för tillfället finns bara han
och han vet
och han förstår
och han ler
varför är det bara den gamle
som vet


(Not: Fredrik F. G. Granlund är född 1979 och bor i Mariestad vid Vänern. Och hans bok kan beställas här.)

Relaterat
Marmeladkungen, FG:s blogg
Granlund kan Lovecraft

söndag 7 september 2008

Svensson predikar III


Min tv har gått sönder. Lika bra det. Varför ska jag låtsas bli road av en massa program som släpar i smutsen allt jag håller heligt? Som skymfar mig och mitt sätt att vara?

Att det finns enstaka bra program hindrar inte att tv är ett skitmedium. Det genomsnittliga program du får in, vare sig på public service eller reklamkanal, är anatema för allt jag står för.

Du kan se dessa helkuliga sitcoms, med unga människor besatta av att ha sex med varandra. Jag är ingen puritan vad gäller sex, ånej, erotiken är en allvarlig sak man inte kan sopa under mattan. Men sexfixeringen i tv går mig på nerverna. Man tar en komedi och sätter en lite stukad Casanova i huvudrollen, en man about town, och visar hur eländig han är, men ändå blir han världens hjälte. Q v "Joey", Charlie Sheen i "Två och en halv män" och kostymsnubben i "How I Met Your Mother".

Det är hyckleriet jag hatar, detta att låtsas kritisera dandy-stilen (se så olycklig han är med sina one-night-stands), men ändå i varje gag, i varje sidekick visa hur löjligt det är att vara bildad och hur ball det är att pöka brudar och göka spånken. Texten i sticomsen är ju sån här, av det enkla skälet att den skrivs av 25-öresdandys som önskade att de vore som Joey och gänget.

Och komedier som skymfar gudstro och allt vad därtill hör, ja de är så många så jag orkar inte tala om 'et. Som sagt: varför ska jag låtsas vara road av program som släpar i smutsen allt jag håller heligt? Ned Flanders är den sanna hjälten, Homer Simpson kan fucka off!

Så har vi den sedvanliga kriminalgåtan, med radarparet man-kvinna som har sexkryddad dialog. Jag har dissat detta tidigare, när jag talade om "Life". (Nå - om tv:n gått sönder så missar jag ju "Life" om säsong 2 kommer i höst. Men det är detsamma, säsong 2 blir ju i regel bara "more of the same".)

Dokumentärer om ockulta fenomen kan vara skoj. Synd bara att dessa alltid är garderade mot kritik från scientismens håll: det saknas bevis... Det finns inga bevis för något kan jag meddela, däremot indicier. Vad vi kallar "sann vetenskap", "normalvetenskap" osv är bara ett paradigm, ett sätt att tala, ett sätt att beskriva världen som vi kommit överens om.

Således saknar jag inte tv.

Och svenska dokumentärer inom vetenskapsfacket är helt körda. Den vetenskap de talar om är egentligen bara teknik, ingenjörskonst och prylfixering. Säkert kommer de att dregla över nya cyklotronen i Schweiz, i DI Weekend nyligen beskriven som "maskinen som ska lösa universums gåta". Fan, jag baxnar; tydligare än så kan vår tids feltänk inte illustreras. Allt ska man ha maskiner till. Att universums natur redan är utluskat på spekulativ väg, av Plotinos och andra mystiker, detta går bortom maskinmuppens horisont.

Vetenskap i form av visdom vet ingen vad det är längre. Allt ska vara "big science" och Apolloprojekt, även inom miljösektorn. Tala om missriktat. Be en bön till Moder Natur istället, detta har större effekt. Detta är intoning på de diskreta, osynliga krafter som styr både dig och mig.

Tv:n har pajat, det var visst ämnet. Vad är det mer jag inte saknar? Jag saknar inte överbetalda flottnollor som glor på mig från andra sidan rutan, i tron att de äger världen. Hjärndöda cyborger som läser texter om elände på nyheterna, överstajlade hysterikor som leder lekprogram där ingen verkar trivas. Plattityderna, utkavlandet av gårdagens sanningar, idisslandet av faustiska feltänk, dessa tv:s stapelvaror saknar jag inte.

When the New Age comes, you won't see it on tv...

(Mer predikan här och här.)

Guns 'n' Roses: Appetite For Destruction


Äpplena mognar. Det doftar äpplen här i Uppsalas söderort. Då blir det äppelpaj, äppelmos och annat i villorna härikring får man förmoda - om det nu finns folk som skördar sina äpplen numera, man börjar nästan tvivla. Folk har äppelträd främst för att det är snyggt, äppelblom om våren är ju vackert, men plocka äpplen och koka äppelmos?

Ja, vad vet man. Och om folk nu slutat skörda sina äpplen (som det verkar, att döma av mina spaningar) - där är det ju ingen sport längre att palla dem. Om äpplen aktas för inget är de ju ingen åtråvärd skatt längre, ingen villaägare vaktar dem så att säga. Så vad gör ungdomen då för att få spänning i sina liv?

Men nu ska det inte handla om aptit för äpplen, utan för... DESTRUCTION!

Vad sägs om denna övergång va...

Hur som helst: en viss Axl Rose kom till Los Angeles i mitten av 80-talet, och mötte då genast en sleazebag som stämplade passet åt honom:

- Welcome to the jungle! You're gonna die!

Det kunde väl denna typ säga med viss erfarenhet: ung slyngel som vill bli rockstjärna, möter hårda Hollywood och börjar supa och knarka istället. Men Rose hade staying power, frontade snart ett gudomligt band och kunde foga in den där raden i första spåret på debut-LP:n: "Welcome To The Jungle".

Vad jag vill ha sagt är: det här är äkta. You know where you are, baby! You're in the jungle! You're gonna diiiiiiiiie!!! Toksväng, vasst och spretigt, ormande dans, lite rock-klyschigt men också sant.

Fullt ös: tungt arv från glam, Aerosmith, Stones och det där, men ändå eget. Det är Guns 'n Roses för mig. Lyssna på "Nighttrain", "Rocket Queen", "You're Crazy"... en hel rad fina spår finns på detta 1987-vax. Någon sa om bandet innan detta deras genombrott: "Det här bandet håller på att explodera!"

Odödlig klassiker finns också i raderna:

You've got eyes it seems to me
reminds me of childhood memories
when everything was as clear as the bright blue sky...


De kunde göra ballader också, här i "Sweet Child O' Mine". Jag minns ett program på tv om udda yrken, då en snubbe som förestod ett begravningskapell talade om musiken han ordnat för kunderna. Själv skulle han ha velat ha just denna GnR-ballad på sin begravning; kan betyget bli högre för en låt? Livsmelodin tonar ut...

Den här skivan berör liv och död. Ganska mycket död faktiskt: i öppningsspåret som vi sett, och i "Mr. Brownstone". En svängig låt återigen, men också med dubiös text, om livet som sprutnarkoman... Sleazerock i sin prydno.

För övrigt hatar jag "Paradise City"... Den låten har inte åldrats väl: för lång och omständlig. För klyschig helt enkelt. Någon måtta får det vara.

Relaterat
Ernst Jünger
Memoarer
Hård rock

lördag 6 september 2008

Svensson predikar II


För att anspela på Johnny Cash, den hedersmannen, vill jag säga: Jag är inte "en kristen människa", jag är en människa som också är kristen.

Där har ni det, min åsikt om kristendomen in nuce. Jag är ingen präst, inget helgon, men jag verkar inom den helhet som kallas kristen. Yea, verily: kristendomen är ett bjudande arv, en ofrånkomlig storhet i allas våra liv (såvida man inte omfattar någon annan tradition, som islam och hinduism). Kristendomen är mitt paradigm för det heliga (lika med det osynliga, det esoteriska, det öververkliga), så här pratar jag kristendom.

Så vad är det med denna lära, har den något att ge oss? Jovisst. Tio Guds bud gäller än. Bergspredikan gäller än. Tro inte något annat.

De tio buden kan ni. Om man sedan bryter något bud så behöver man inte göra så stor affär av det, det är inte världens undergång - men man ska veta att man bryter det!

Och det är bättre att synda på nåden än att inte alls veta att man syndar.

Och beträffande Jesu bergspredikan - älska din fiende, älska varandra som bröder - så undrar jag hur många som lever efter det, ens bland de heliga. Men ett ideal är det förvisso, och när det omfattas av alla, då har vi gått in i en ny epok. Martinus kallade det "det sanna människoriket".

Denna kristendom, säg vad ni vill om den: håna dess överdrift, oja er över USA:s kristna höger, skymfa påven - men erkänn ändå att i dess kärna finns mycken hängivenhet. Att det finns fanatsim, det får man leva med, försöka stävja på olika sätt. För utan kristendomen är vår västerländska kultur ingenting. Ingenting, hör ni det! Utan den finns det inget kvar av Shakespeare, Dante, Tizian, Milton, Leonardo, kyrkobyggnaderna, Leibniz, Plotinos (via Augustinus), Spinoza, Hegel, Goethe, Eliot, ja ni fattar vad jag menar. Eller gör ni?

Ni kan dyrka era plastgudar så mycket ni vill, men var så säkra att kristendomen överlever dem alla. I en eller annan form kommer vi även om hundra år att läsa Bibeln, ta nattvard och sjunga psalmer. Vi kommer inte att bry oss ett dyft om postmodernism, Dagens Nyheter, spefåglar eller ironiker.

Jag tycker även att vissa new ageare bör besinna sig, och inse att kristendomen (och alla traditionella religioner) kommer att fortleva även i vattumannens tidsålder, mutatis mutandum. New age sägs ju vara holistisk och dann, helhetspräglad; inse då att den kristna traditionen är en del av morgondagens helhet, av dess andliga värld. Ett och annat bruk, en och annan Pauli vantolkning må falla ifrån på vägen, men i kärnan kommer kristendomen att bestå, den kristendom som säger: Gud äger en högre verklighet - Gud är alltings skapare - ens själ är en gnista av det eviga ljuset - vi är alla syskon - hylla ljuset och livet - vi har alla en fri vilja.

Ta då och putsa av denna fria vilja du har stående i ett hörn, bruka den och gör något bra av den. Tänk positivt (jag vet, kliché) - vandra mot ljuset - bekämpa ångesten och skapa framtiden, nu.

(Målning av Cézanne, tror jag. "Mutatis mutandum" betyder med vederbörliga ändringar. En tidigare artikel i serien "Svensson predikar" handlade om tidstypiska felaktigheter i vår kultur, som glashus och annan dekadans: läs
här.)

torsdag 4 september 2008

Min bok


Det är en park på 50 gånger 100 meter, den är svagt kuperad, den är genomdragen av gångar i organiska mönster, träd är utplanterade inom ramen för det skenbart naturliga.

Vädret har klarnat upp så att fienden till fullo kan utnyttja sina flygstyrkor. Flygplan lågsniffar över byggnaderna och släpper ner utrustning till de inneslutna.

Från sin skyddsgrop i parkens främre del ser F. hur en av fiendens stabsvagnar rullar längs en gata, den gör uppehåll i korsningen, strålkastarna skiner sorgset, han hör motorbuller och smäll i dörrarna, figurer rör sig kring bilen, nu försvinner de mellan huskropparna, de följs av bilen.
Detta är ett citat ur min kortroman "Eld och rörelse". Ett krig rasar och en viss sergeant F. strider på den ena sidan, den anfallande sidan, men nu börjar man närma sig kulminationspunkten.

Texten ingår i novellsamlingen med samma namn, utgiven på eget förlag. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

Kort sagt: den nyfikne har här lite att botanisera i. Nämnas kan att boken mötts av en del glada röster, från bland andra Torsten Ekbom, Per Landin och Percival. Jag har även sålt ex av boken till BTJ, så nog har den något att säga alltid.

(Illustration: Leonardo da Vinci, "Soldat")

Att stoppa världen


Du är lärjunge, trollkarlens lärjunge. Och inom shamanismen kommer det alltid en dag då det är dags för provet, det stora test som ska avgöra om du har rätta virket, om du kan möta naturens makter på egen hand, möta elementen och de osynliga krafter som finns där ute.

Detta är klassiskt. Jag har sett det förr: i serieablum (Buddy Longway), ja även i "Family Guy" och i "Simpsons". Ut och gå i naturen helt barfota, utan campingutrustning, och möt en coyote som talar med Johnny Cash' röst. Dessa parodier förtar inte det mytiska i det hela, det lockande. Går vi till seriösare marker finner man det i Carlos Castanedas "Journey To Ixtlan" (1972), där den lite trögfattade lärjungen Carlos äntligen ska ut på sitt egna vision quest. Som vanligt värjer han sig, han hittar på tusen ursäkter, men don Juan hugger av tvärt:

- No more of that.

Detta är en skön replik att höra. Detta är tredje boken i serien, och i alla tre är Castanedas tröghet en visa. Han fattar inte basen för don Juans värld, förstår sig inte på det osynliga, det obetingade, det diskreta i tillvaron. Carlos är fast i sin vardagsbild av världen.

Men i den aktuella uppgiften måste han få denna bild att rämna. Han måste stoppa världen, hejda det sedvanliga flödet av intryck. Objektivismens spegel måste krossas, och ett individcentrerat synsätt skapas. "Subjektivitet är sanning", som Kierkegaard sa.

Carlos måste gå ut i naturen, om barfota vet jag inte, men någon mat eller något tält har han definitivt inte med sig. Han måste ut i den stilla öknen (Eckeharts "Die stille Wüste") och möta sitt totemdjur. Så han tar sin bil och kör bort från don Juans stuga där i Sonora, Mexico; han kör lite på måfå, stannar bilen och går ut. Och sätter sig på en sten och lugnar ner sig, tonar in på landskapets ande.

Efter ett tag får han se en prärievarg släntra fram över nejden. Och den närmar sig. Och snart är den blott några meter bort; dess bruna ögon är vänliga och klara.

Något slags telepatisk kommunikation börjar ("How are you, little coyote?", "I'm all right, and you?"), vilket i sig får Castaneda att rycka till. Men så lugnar han sig, och:

(The coyote) lay down on its stomach and tilted its head and asked, 'Why are you afraid?' I sat down facing it and I carried on the weirdest conversation I had ever had. Finally it asked me what I was doing there and I said I had come there to 'stop the world'. The coyote said, 'Que bueno!' and then I realized that it was a bilingual coyote. ---

The coyote stood up and our eyes met. I stared fixedly into them. I felt they were pulling me and suddenly the animal became iridescent; it began to glow. ---

(T)he coyote was a fluid, liquid, luminous being. Its luminousity was dazzling. I wanted to cover my eyes with my hands to protect them, but I could not move. The luminous being touched me in some undefined part of myself and my body experienced such an exquisite indescribable warmth and well-being that it was as if the touch had made me explode. I became transfixed, I could not feel my feet, or my legs, or any part of my body, yet something was sustaining me erect.

I have no idea how long I stayed in that position. In the meantime, the luminous coyote and the hilltop where I stood melted away. I had no thoughts or feelings. Everything had been turned off and I was floating freely.


Castaneda har alltså stoppat världen. Sedan kommer han tillbaks till don Juan och blir sitt vanliga, tvivlande jag igen. Men bir för bit förlorar han sitt gamla jag och blir redo för en ny totalitet, the totality of oneself. Detta är vad Castanedas böcker handlar om: att gå från reduktionism till systemsyn à la shamanique, gå från splittrat vardagsjag till en helhet i samklang med kosmos.

(Illustration av Frithjof Schoun. Mer Castaneda på bloggen finner du här.)

onsdag 3 september 2008

Åselehaiku


Jag är inte bara prosaförfattare. Jag är poet också. Norrlandspoet.



I nr 4/99 av Magasin Provins hade jag ett flertal dikter. Jag kallade dem "Åselehaiku" eftersom det var precis vad det handlade om: treradingar om en viss bygd där jag växte upp. Om den bygden i sig kan ni läsa mer på bloggen, här.

Magasin Provins är en norrländsk kulturtidskrift. Och den antog mina dikter. Och den första låter så här:

Bergets silhuett
mot sommarnattens himmel -
sjön ligger stilla.

Det säger väl allt? Stillheten och friden, gåtfullheten i de stora bergen. Norrland i ett nötskal.

Min haiku-princip har jag fått från Per-Erik Wahlund, som lyder: högst tio ord - inalles 17 stavelser - konkretion, inga liknelser - och en bild som förmedlar något slags stillhet eller fromhet. Inte alla svenskar som skrivit haikus förstår detta, de tror att bara man har 5-7-5-mönstret (stavelser per rad) kan man dikta vad man vill. Så är det inte. De japanska mästarna (som Wahlund känner till) förbjuder det. Nån jävla ordning måste det vara inom poetiken.

Fler exempel på mina haikus från Åsele, utan kommentarer:

Ängens gula gräs
vajas av en sommarvind
och viskar, viskar...

I sommarnatten
går jag ut och beskådar
Sörnoreberget.

Molnen på parad,
blå berg i fjärran -
någonstans skäller en hund.

Jag promenerar
över en tallmo
vars vägar förgrenar sig.

Tallar på en höjd
i middagssolen -
älven flyter fram.

Villagatan är stilla,
högt uppe i skyn
syns ett reaplan.




Relaterat
Tranströmer och haiku: inte helt rätt
Mer Åselehaiku
Memoarer: Åsele

måndag 1 september 2008

Svenssons matbok


Bland mycket annat är jag kokboksförfattare. Visst är jag det: "Den musiske matlagaren" heter opuset. Den finns som fri pdf här.

På 98 sidor ges en trevlig rundmålning av mathistoria, gourmetmat och vardagsmat. Recept varvas med anekdoter i en, hoppas jag, smaklig blandning.

Men jag ska inte ägna mig åt eget skryt. Låt mig istället citera Johan Anglemark i "12-timmarsfanzinet", en nätpublikation där boken recenseras. Mitt verk sägs där vara skrivet på en prosa som är en "egensinnig blandning av esprit och förnumstighet. --- Stilen är driven och medveten... och högst njutbar. - Personligt, i högsta grad personligt."

Anglemark lovprisar vidare bokens kulturhistoriska sidor, tror sig kunna ha nytta av recepten, och säger sig upplyst om hur man hanterar vissa råvaror. Där ser ni, det är både en handfast instruktionsbok och en läsbar bok detta.

Recensenten rekommenderar detta verk, och avslutar: "Egenpublicerat må det vara, men både språk, avsaknad av korrekturfel och grafisk formgivning ligger på en fullt professionell nivå."

Boken har även mötts av glada tillrop av Erik Andersson, Torsten Ekbom och Anders Bellis. Fler inlägg om denna min matbok finner ni här.

Relaterat
Den musiske matlagaren

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (235) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (170) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)