måndag 3 mars 2008

Svensson: Den stora invigningen (novell)





1. Centralverket

Det närmade sig, det drog ihop sig...

Ja min själ, den var bara en vecka bort nu: "Den stora invigningen".

Så kallade vi den, denna stora grej som skulle drabba oss. Den bestod av ett skepp som skulle föra oss iväg från den lilla stad där vi bodde, okänt var. Ja det lät galet: varför lämna vår vackra stad, vårt lysande Etherion, där det låg beläget i sin vik, bland branta brinkar och höga kullar?

Men så var det: vi skulle resa bort, hela staden skulle fraktas iväg med Kristallskeppet. Själv var jag stadens chefsingenjör, ansvarig för vissa ceremonier i sammanhanget, så jag började dagen med att kontakta stadsfullmäktige om köp av röd matta. Det var en sak. Så fanns det annat att göra också: be stadsorkestern om ett musikstycke och paradenheten att fixa en parad, och se till att tempelherren tog fram rätt ceremoni för det hela - för Den stora invigningen, ritualen som skulle höja oss till en högre vibration och föra oss till okänt land.

Jag var chefsingenjören, och när sakerna för ceremonin var avklarade satte jag mig vid mitt styr- och reglerbord i Centralverket, det energicentrum som var stadens knutpunkt. Det var en dag, en genomskinlig dag under solens strålar, en gudagiven dag att leva och andas i - och det gjorde jag, tog djupa andetag och kontrollerade scenen, den scen som var jag.

Jag var staden förste tjänare, dess övervakare. Paneler i krymplackerad aluminium bredde ut sig runt om mig, spakar av bakelit stack upp och pockade på att slås om, och knappar och vred med graverade skyltar var min symbolvärld: interocitor, centrifugalregulator, synkrongenerator. Stolen jag satt på hade grönt manchestertyg, väggarna var mörkblåvita, och golvet var flammigt grått i sin bonade linoleumprakt.

Jag övervakade staden från mitt Centralverk, mitt energiverk, från detta Etherions industriverk. Ja la om spakar i mitt spakrum, styrde från mitt styrrum, kollade displayer och visartavlor så det stod härliga till, i kanske en timme eller två; jag arbetade koncentrerat men ändå lätt, fokuserad men ändå avslappnad, som en zenfäktare. För varje spak som las om och varje vred som vreds sken en lampa upp, någonstans på en modell av staden jag hade intill mig, för att verifiera dessa mina handlingar: om ett energiflöde satts igång, en sluss öppnats eller blott ett gatljus slagits om. Modellen var en 1/100-representation i vinkel mot instrumentbordet.

Det var en snygg modell av karbon och balsa, stanniol och träd, med gatuschakt, hamn och rätta kuperingar i berggrunden - men, frågade jag mig, var då denna modell identisk med staden? Nej, den var som sagt bara en modell, en profilering och reducering av densamma. Den var ett sätt att förstå staden. Kartan är inte verkligheten, modellen är inte staden - på samma sätt som en viss vetenskaplig teori inte är verkligheten, den är bara en "metodisk reduktion" av denna, en modell. Och man kan inte göra metodisk redux till ontologisk.

Jag lyfte blicken från mitt reglerbord och såg ut över själva staden, såg hamnbassängen glittra i middagssolens strålar. Ett lastfartyg rundade precis Kråkudden och la till vid en kaj. Hamnen omgavs av branta berg med bebyggelse på sluttningarna; rakt fram såg jag till exempel Bellevue med Mässingsslottet, ett blekgyllene palats som gnistrade i solen.

Sådan var vår stad, byggd på berg och i dalgångar mellan dessa. Min arbetsplats, Centralverket, låg i en smärre vik av den större vik som var hamnen. Och staden där allt detta låg, den hette som nämnt Etherion.



2. Staden

Jag ägnade förmiddagen åt att lägga om spakar och slussa energi, kolla dagvattenflöde och dricksvatten och annat för vår kära stad, det stolta Etherion. Så gick jag ut på promenad i den riktiga staden, tog en promenad i friska solen, slappnade av och lät tanken fara. Jag gick uppför en trappa, släntrade längs en gränd, hälsade på pipel och såg ett tempel på en höjd, vårt Marmortempel, en vit dröm med eteriska kupoler och minareter. Från Templet utgick Centralgatan som mynnade vid hamnen.

Jag korsade en bro över Centralgatan, gled neråt Bastafraxen, for fram mellan Capitoliumbussar och jetcyklar, susade i bruset mellan höga huskroppar. Jag åkte med tunnelbanan och gick av vid Ungdomens Hus, gick upp i friska luften och nådde en hylla där jag såg ut över sluttningar, terrasser, hus och träd, och ett i allt och allt i ett.

Staden talade till mig i sin implicita ordning, sa mig att den var ett system där inga fenomen var isolerade, allt var ömsesidigt beroende av vartannat. Den var en helhet, en irreducibel gestalt.

Jag stod på hyllan och såg gatuschakten, lät blicken svepa över denna svårmodigt vackra skapelse kallad Etherion. Jag såg skönheten och verkligheten förenas, à la Plotinos' lära: det sköna är det sanna. Jag bar staden inom mig även när jag låg i min bostadsdel på Centralverket; jag höll staden levande inom mig, dödade den inte med ord och begrepp. Jag generaliserade aldrig, nej jag höll sinnet öppet för udda intryck av stadsrummet. Staden var mitt "raison d'être", mitt credo, mitt allt: mitt åskådande av den var ett tänkande, och mitt tänkande om den var ett åskådande. À la Kant.

Så gick jag hem och la om lite spakar, och kollade sen upp de order jag gett om Den stora invigningen. Allt var i gång, allt var grönt och det var bara att luta sig tillbaka.




3. Autopilot

Det skymde. Jag slog på autopilot och gick bort till min organgebruna bostadsmodul där på verket, la mig under ett violett täcke och kopplade av. Jag behöll förvisso tanken på arbetet men for ut i en friare rymd. Jag tänkte att staden där vi bodde, vår moder Etherion, hon hade alltid funnits, hon var ett subjekt; visst fanns där objektiva dimensioner såsom gatunät, husens lägen och kopplingsscheman, men (ansåg jag) empirismen måste sättas in i ett vidare fält, måste bli del av subjektivitetspostulatet. Objektivitet var en illusion - för ingen kunde ställa sig och säga "detta är staden", inte ens jag där jag stått på hyllan tidigare denna dag, med dess goda utsikt. För något skymdes alltid, ur vilken vinkel man än såg staden. Den sanna staden var esoterisk, fanns inom en.

Nästa morgon vaknade jag och tänkte: varifrån kom vi, vi människor i Etherion? Kom vi seglandes hit en gång i tiden, som myten sa? Släpptes vi av vårt stora skepp och började bebo staden, bara som så där?

Kanske. Själv mindes jag bara att jag fötts i staden, växt upp och sedan fått jobbet som styr- och reglerpajas i Centralverket.

Vi kom kanske hit i ett skepp en gång - och nu skulle vi föras bort av samma skepp, det gåtfulla Kristallskeppet? Det lät som en saga men var faktiskt sant. "Vad som ska hända i sagan ska hända även mig!" som poeten sa.

Jag åt frukost och gick bort till styrrummet, satte mig vid instrumentbordet och körde igång: la om spakar, tryckte på knappar, beundrade konsollens grå krymplack och frågade mig om vetandet om staden var sådant som gick att bekräfta eller falsifiera. Jag ansåg emellertid att det inte gick - för trodde man på en dylik objektiv vetenskap var man genast ute i det blå, man riskerade att tro på forskningsdata som en exakt återgivning av stadens immanenta verklighet. "Den sanna staden" existerade nog - men blott på ett intuitivt plan och ej som redovisbara fakta, ej som reducerad kartbild. Den påvra teorin var inte verkligheten, återigen. Fantasin och skönheten däremot, de var verkligheten. Endast de hade sant vara. "Det vackar är det sköna" (Plotinos).




4. Mässingsslottet

Jag var stadens ödmjuke tjänare, Sveco Sisal vid namn: kontrollpanelens tempeltjänare, Centralverkets styr- och reglerbiskop, präst i förståelsen av Etherion det eviga. Jag kände under över stadsrummets skönhet; vi befann oss alla i stadens vara, kunde inte tänka oss ut ur det - så jag erkände min subjektivitet, närmade mig staden som deltagande subjekt. En dylik attityd var med Hugo Fischer blott förvetenskaplig, ej ovetenskaplig - för väl vid kontrollbordet trädde vetenskapliga metoder in, när jag la om spakar och skötte staden i ingenjörsmässig yra.

Jag slog på repelléren och attrahéren, lät stadens vyer uppstå i mitt inre. Jag greppade en bakelittelefon, drog i nummerskivan, hörde återgångens tick-tick-tick för varje slaget nummer, hörde kopplingston och så en röst. Jag sa "vafalls, hur står det till" och rösten svarade "det står härliga till". Det var Teros Tatos, specialisten; vi överlade om Den stora invigningen. Jag ringde så ytterligare några samtal angående detta, slog på automatiken, tog ett glas vatten och gick ut: gyllengrön himmel, azurblå hamn.

Goethe lär att man måste förhålla sig levande till naturen, man får inte reducera den. I samma anda mig förhöll jag mig rörlig till den rörliga staden, levande till dess liv: hellre betrakta en gata med bilar, fotgängare, träd och flyende moln än att glo på stadsplaner.

Jag erkände staden som den organism den var och skrattade åt tanken på den som maskin, som mekanism - för Etherion var förvisso inget urverk, nej den var en ständig utveckling. Skapelsen pågick här ständigt, staden hände på nytt i varje ögonblick; staden var en självorganiserande process, och mitt styr- och reglerfantasteri var blott en del av denna. Staden var ett invecklat system: på makronivån tog slumparna ut varandra, men systemet kunde ändå vara instabilt, känsligt för störningar - och mitt jobb var bland annat att avhjälpa dylika störningar.

Staden var inte en, den var flera: en multistad, ett universum av miljöer. Det fanns subcentra, satelliter och små förortstorg med frisör, bageri och kiosk. Vår iakttagelse av staden var en skapande dans.

Dagen förflöt med spakomläggning, lunch, blick upp i himlens blå och styrfunktioner. På kvällen susade jag så upp till Bellevue och Mässingsslottet, för en sedan länge avtalad fest; jag gjorde entré i en sal, som genast omstrukturerade sig när jag kom in. Jag var en ny partikel, en ny tanke i makrohjärnan; allt blev vågrörelse, drink, nätverkande och stora framsteg i planerandet av Den stora invigningen.

Vi nätverkade, snackade och umgicks: staden var ett enda som var mer än summan av alla delar, sa någon.

"Allt vidmakthålls av stadens vara" sa någon annan.

"Man kan utvinna kategorier ur staden, men staden består för den skull inte av kategorier" sa en tredje, likt mig själv påverkad av Fischer.

"Staden är bara jämförbar med sig själv" sa en fjärde, "den är självliknande, liknar sig själv - som ett moln, ett träd."

- Vi är delar av staden, sa Ildefonsa Brux. Vi kan inte spela ut oss mot den, överlista den eller undkomma den. Man kan inte hoppa över sin egen skugga.

Staden var inte en stel kombination av element, projicerade på en yta och styrd av kausalkedjor; den var en flerdimensionell organism i ett självskapat rum, ej statiska delar i ett tomt rum. Detta sa Vivo Emreel, flöjtisten.

- Paradigm, normalstad, anomalier, kollaps och nytt mönster, sa Quvert Stylo.

Det blev en lyckad kväll.




5. Skeppet

De följande dagarna fortsatte planerandet av Invigningen. Kontaker knöts, prioriteringar gjordes, noter skrevs och order gavs.

Så en vacker dag var det dags! Orkestrar spelade, barn jublade, och en procession avgick från Tempelplatsen ner till hamnen. Folk stimmade, ett skepp i hamnen tutade och bogserbåtar lät flodsprutorna gå i korsande mönster; festligt värre. Det hela var självstyrande: varje nivå i festligheten förutsatte den underliggande, samtidigt som nya oförutsedda element kunde tillkomma på varje nivå. Och visst: en gulklädd Noel Redding hjulade fram, utom programmet.

Det var en fest för öga och öra, och allt flödade samman i diskret harmoni. Sambandet mellan nivåerna var immanent, redux var ute. Det var synergetik: determinism och non-determinism samexisterade, och konst och teknik möttes, gav och tog.

Jag skulle hålla tal mitt upp i alltihopa, och det gjorde jag. När processionen nått Hamnplan gick jag upp i en talarstol av mahogny och förklarade Etherion invigd i en högre vibration, en subtilare energi, inträdd i en fyrdimensionell värld. En stöt genomfor folkmassan, eteriska vibbar genomflöt oss, och det nya receptet på staden var stadens själv; någon förenklande beskrivning av staden var inte längre möjlig. Gödels teorem var förverkligat, i urban skala.

Tekniken intellektualiserades och vi fick en eterisk ingenjörskonst. I ett slag blev därmed min tjänst vid Centralverket överflödig, för i de nya vibbarna fungerade vi alla som stadens styr- och reglermästare. Vi dyrkade alla helheten, insåg att staden ej existerade oberoende av oss; vi skilde inte längre mellan primärt och sekundärt, allt var staden och staden var allt. Färg, lukt och smak var lika viktiga som mått, vikt och längd. Doften av regnvåt asfalt var lika viktig som höjden på Centralverket.

Lokal realism, generalisering? Vad betydde det denna festdag - denna invigning, denna kulmen på Äventyret staden - för när jag talat färdigt såg vi alla ett überskönt fartyg stäva in i hamnen, ljudlöst och gåtfullt.

Det var Kristallskeppet. Det var gjort av gnistrande glas, skimrande mineral, djup kristall.

Vi gick alla bort till fartyget, klev ombord och seglade bort till nya sfärer och nya städer. Sagan Etherion var slut, min karriär som styr- och reglertekniker var över; alla vi etherionbor var klara med vår existens i denna betingade stad. Nu skulle vi fortsätta äventyret i en obetingad stad, i ett nytt Etherion bortom Bortom.

Kanske var det lite snopet att lämna vår stad, bara som så där: att överge det vackra Etherion med sina palats och sluttningar, sina gatuschakt och parker och tempel och sin glittrande vik. Men så var det: vi skulle åka till en ny tillvaro, leva vidare i en högre vibration i Annorlunda Länder. Där skulle vi leva i än vackrare omgivningar, i än skönare nejder. Så sas det i alla fall.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Inga kommentarer: