fredag 10 november 2017

Antropolis: säljes


This is a post in Swedish about one of my Swedish novels.




Jag har har ett litet lager av min svenskspråkiga roman, Antropolis. Nu säljer jag exemplar av denna roman till hugade köpare.

Antropolis gavs ut 2009. Det är en utopi utspelande sig 2165. I Antropolis strider progressiva mot reaktionära krafter, det är makt mot ande, esoterism mot teknokrati. Och i allt detta är huvudpersonen Jenro Klao en joker i leken med sin musiska sida. Mer info här. Boken är på 205 sidor. Den är i hårdpärm med grönt klotband med skyddsomslag. Pris 150:- inkl frakt.

Betalning mm. sker så här: meddela mig din adress genom att maila den till lennart.svensson24@comhem.se -- I mitt svarsmail meddelar jag dig det konto du ska sätta in pengarna på. När jag ser att pengarna kommit skickas boken.

Du kan i mailet säga till om du vill ha boken signerad. Samt om du vill köpa mer än ett ex.

Passa på, det finns inte hur många böcker som helst kvar.





Relaterat
Antropolis

Propaganda War as Total War


Propaganda war, media war, astral war... I've spoken about this before. Now for some additional deliberations on the subject.




This is the astral war, the magic war, the spirit war – the invisible war, the secret war – the frequency war, the energy war, the holy war, the total war. Your soul is the battlefield. Anyone endowed with a soul is drawn in, no one is neutral in this virtual war, a war going on from the dawn of time, now and forever – as long as there will be light and dark, God and Demiurge, Devas and Asuras, men and women.

- - -

Hereby a pertinent astral war quote from Yukio Mishima’s novel Runaway Horses (1969):
If we look on idly, heaven and earth will never be joined. To join heaven and earth, some decisive deed of purity is necessary. To accomplish so resolute an action, you have to stake your life, giving no thought to personal gain or loss. You have to turn into a dragon and stir up a whirlwind, tear the dark, brooding clouds asunder and soar up into the azure-blue sky.
And, from the same book: “Perfect purity is possible if you turn your life into a line of poetry, written with a splash of blood.”

That’s the astral war: conceptualizing your whole life into art.

- - -

The astral war is an invisible war, a war for your soul: your soul is the battlefield. And since “the soul is everything” – idam sarvam, yad ayam âtmâ – it is also a total war.

This is the astral war equation. No one is neutral, everyone is taking part in it, whether he knows it or not. The only choice is between being a victim or a victor.

Thus, a scared soul, expecting a global nuclear war, equals “an astral war victim”. A calm soul, having willpower control over his emotions, equals “an astral war winner”.

- - -

The astral war is a total war. Therefore, it must end with unconditional surrender for the losing side. So, you must have no illusions of “communication across the frontlines,” of virtual “football games in no man’s land at Christmas” – for the trenches are dug deep. Instead, prepare for virtual Vernichtungsschlacht.

You mustn’t take this as a carte blanche to become a mindless titan, a laughing demon, a scoundrel. Maintain your humanity. But in all other respects, prepare for psychic war. A long, total one.

- - -

An astral war guru could say: turn away from materialism and start building Antropolis [link in Swedish], the first human civilization, dedicated to art, science and spirituality.

- - -
In the propaganda war raging 24/7, the personal goal is to be “a great general in dreamland,” not a soldier in the trenches.

Of course, trench-fighting is operationally needed for victory – but – take a look at yourself when you're out on the net. Are you always “fighting the troll” or are you taking care of your own soul, operating in a way you like...?

“A good tactic is one that your people enjoy” as it reads in Rules for Radicals.

- - -

The personal reconquista (q.v. Philippe Vardon) demands that you publicly make a stand, if only on social media. You have to make a debating debut. In fighting for freedom, you can’t go on being a conceptual virgin, forever sitting on the fence giving each one his due. You must fight the metapolitical fight. And be prepared for bruises.

- - -

“The inferior man argues about his rights, while the superior man imposes duties on himself.” – Wagner Clemente Soto

- - -

I declare you the spiritual superman. Materialist man is something to be overcome.

- - -

“The future is what is created through the will; only the one who wills has a future.” – Otto Weininger




Related
The Astral War
Richard Wagner -- A Portrait
Redeeming Lucifer
Borderline
Artwork by LS

tisdag 7 november 2017

A Statement by Carl Griffensteen, Hero of "Redeeming Lucifer"

Today it's Tuesday.




Carl Griffensteen is the hero of my novel Redeeming Lucifer. He says:
I saw the city of gold and the city of fools, searched for Buddha's teacup and found the Rose that Never Withers.

I met Ringo Badger in a misty field, Morven in a gnarled oak wood, Parysatis in a bronze castle. I made Eustace le Jeune acting chief of the Army of the Light and I fought Maximilian Körner, the leader of the Army of the Dark.

And also, with God's help, I redeemed Lucifer.
That's what Captain Griffensteen says. More info about his adventures in this post.





Related
The Astral War
Redeeming Lucifer
Short Story: Johnnie Holt

måndag 6 november 2017

Dénis Lindbohm: tre science fiction-romaner


In Swedish, about a Swedish author not translated into English. -- Härmed ett inlägg om några av Dénis Lindbohms sf-romaner.




Är Dénis Lindbohms (1927-2005) sf "levande litteratur"? Kan man ta upp en random Lindbohm-roman och njuta av den som underhållning?

Det är inte lätt att säga. Han skrev inte alltid så njutbart. Men han hade ofta något att berätta så han kan vara värd att kolla in. För den esoteriskt lagde med sinne för sf.

Man kan preliminärt säga: Lindbohm skrev en roman jag kan rekommendera, med vissa reservationer.

Och den romanen är Frostens barn från 1980.

I övrigt är hans romaner ett något betänkligt opus. De kan likt Frostens barn ha ljuspunkter. Men de är generellt inte några konstnärliga eller konceptuella triumfer. Dock hade Lindbohm sina ess i rockärmen.

- - -

Denna titt på tre av Lindbohms romaner omfattar:

. Eden utan Adam. Stockholm: Regal, 1975. 155 s.

. Stjärnpesten. Stockholm: Regal, 1975. 154 s.

. Domens stjärnor. Stockholm: Delta, 1978. [Jag har läst onlineversionen men i bokform kan den ha varit på cirka 170 s.]

- - -

Eden utan Adam. I vid mening är det en OK roman. Dispositionen är vettig, berättelsen har rimligt tempo. Och stilen har viss attityd. Det här är inte "politiskt korrekt". -- En ensam rymdman återkommer till Jorden. Genom någon olycka har hans farkost varit borta längre än väntat så den framtid han möter är speciell, den är gentemot hans referensramar främmande. Ty Jorden befolkas nu av enbart kvinnor.

Det förklaras i romanen varför detta förhållande råder. Men jag är inte intresserad av att redogöra för det här. Sf-texter av typen "män kommer till värld enbart befolkad av kvinnor" (à la "When It Changed" av Joanna Russ och "Houston, Houston, Do You Read" av Alice Sheldon) är inte min kopp te.

Det må vara att upplägget som sådant är sf-mässigt motiverat: man gestaltar en idé i form av en spekulativ berättelse. Här "kampen mellan könen". Men själv skippar jag gärna denna subgenre av sf.

Visst är jag delvis part i målet när jag anser att Sheldons berättelse ifråga är vidrig. Den antyder på slutet att män bör barmhärtighetsmördas. Jag är emot detta för att jag är man. Men även i vid mening är Sheldons berättelse vidrig. Det antydda påståendet à la Sheldon torde nämligen strida mot FN:s konvention mot folkmord (CPPCG, antagen 1948).

Dock: i jämförelse med nyssnämnda författare ("värld utan män = önskvärt") är Lindbohm mer diversifierad. Jag kan relatera till hans man som möter kvinnovärlden. Hans berättelse är rimlig. Och ja, det förekommer en del könsumgänge också. Det är inte mer än rätt givet upplägget. Det piggar onekligen upp. Lindbohm skrev även porr för H:son när det begav sig. Så han ror detta i land. Inte så att Eden utan Adam är någon porrbok men.

Summering: Eden utan Adam är inte en dålig roman. Den kan allmänlitterärt sägas vara "över medel" i Lindbohms författargärning. Den har visst tempo och snits. Dock blir det aldrig en favorit för mig. Temat är inte angeläget. Att notera vad som skiljer män och kvinnor, på ett och annat sätt, är naturligtvis en evig drivkraft för konsten, igår, idag och för alltid. Men sf som explicit tematiserar "könskampen" får mig bara att somna.

Varför köpte jag denna bok då, när jag visste att den handlade om "war between the sexes"...? Svar: jag köper alla 10:- Lindbohm-böcker jag kommer över. Ty i stort är han värd att äga och läsa.

- - -

Stjärnpesten. Liksom med mitt ex av Eden utan Adam köpte jag denna för 10:- nyss. För detta pris kan jag inte motstå böcker av en av Sveriges få esoteriskt lagda författare och legendarer.

Men som berättelse lockar Stjärnpesten mig inte: större delen av mänskligheten har dött i ett gåtfullt virus. En liten grupp överlevare organiserar sig och anträder vägen tillbaka till civilisationen. Som "operativ berättelse" är det väl OK. Lite Frostens barn-vibbar såtillvida. Men pessimistiska romaner är anatema för mig. Jag hatar världsundergång, "doom and gloom".

Att jag inte kastar bort Stjärnpesten beror helt enkelt på att Lindbohm ändå är Lindbohm.

- - -


Domens stjärnor. Denna roman har ett intressant, upplyftande tema rent generellt: rymdforskning, rymdresa, mänsklighetens första möte med aliens. Men i övrigt är den stelt berättad och negativ mot mänsklig strävan. "Alien god, människa ond" för femtielfte gången. Aliens-arten man möter är oss överlägsna i esp-förmågor (telekinesi, telepati). Och den människa som är huvudperson sitter passivt och lyssnar på den alien som undervisar honom. Stel disposition, tondöv prosa, betänklig premiss (människan värdelös, alien överlägsen = hotande nära "passiv nihilism").

Slutet är abrubt: efter en portion s.k "action" och interstellärt ståhej uppstår en ny mänsklighet -- och den blir hermafroditisk. Detta är för sin del en vilsegången, monstruös utveckling som ingen esoteriskt begåvad människa kan stödja. Hermofrod-upplägget är en helt poänglös vidrighet, här och överallt annars.

Men på det esoteriska planet har denna roman sina poänger. Utomjordningarna kan ju psi och det är ett vällovligt tema, ett fruktbart fält att plöja. Som den ende sf-författaren i vår galax skriver nämligen Lindbohm om sådant som "att behärska materien med viljan" (kap 4), ”transmutera grundämnen på psykisk väg” (kap 6) och psionisk kraft = "psykisk makt, inte bara över materien utan även människor".

Förekomsten i romanen av dylik tankekraft är något man måste applådera. Ty tankekraft är enligt mig grunden för en ny vetenskap, besläktad med den som av Serrano omtalades som “a new spiritual science, of the disintegration and reintegration of matter, of levitation, anti-gravity, the vimanas, the dematerialization and materialization of the physical body, making oneself invisible with the Tarnkappe of Siegfried”. [The Ultimate Avatar, s 183, Hermitage Helm 2014]

Domens stjärnor är inte att rekommendera som underhållning för den allmänt intresserade sf-fanen. Men den läsare står ut med den stela dispositionen och undermåliga stilen kan hitta guldkorn här. Det är inslag som de ovannämnda -- psi, mobilisering av tankeviljan -- som får en att aldrig sluta tro på Lindbohm. Om så bara i dessa esoteriska inslag så är hans sf-texter framåtsyftande. Ingen annan sf-författare skriver ju seriöst om tankevilja som grunden för psi. Annars är ju telepati mm. i sf i regel bara teknikaliteter, instrument bland andra, som ett psykiskt teleskop eller mikroskop, frikopplat från mänsklig viljekraft och inlevelse.

Projekt Runeberg har hela texten till Domens stjärnor online.

- - -

Mer finns att säga om Lindbohms sf. Han skrev ju även noveller. 2005 gav till exempel Aleph ut Världar runt hörnet, en vällovlig samling Lindbohmare på 140 s, en smärre kulturgärning. I min samling fanzines har jag genom åren även stött på X antal Lindbohm-noveller, en del riktigt bra. Han var som antytt ojämn men när han var bra var han oslagbar.

Så om Gud vill ska jag återkomma till temat Lindbohm.



Relaterat
Lindbohm: Frostens barn
Bertil Mårtensson
Redeeming Lucifer
Science fiction från höger
Jag och sf-fandom
Lindbohms esoteriska böcker

lördag 4 november 2017

Odic Force: Vital Force


This is a blog post. About the vital force in man.




Intuition, inspiration, inebriation. "Movement as a state," as I speak about in Actionism.

And Aeon Flux: "You're skating the edge." -- "I AM the edge."

This is what I come to think about today regarding "action as being," regarding living, regarding everything.

It's about Od-Svipdag fighting his way to the underworld, returning to Freya in Asgard. As such, this is one of many representations of the “vîra-valkyrie pattern”. And, most fittingly, the Icelandic word “odr” means “divine madness, frantic, furious, vehement, eager” – and also, “mind, feeling” and “song poetry”. That is, a concept for astral war as astral art, “the spirit of song is war” as Södergran said. This is the astral fight as “inspiration and inebriation,” of fighting in a trance, led on by an image of the beloved, as was the driving force of Parsifal.

- - -

Od was Freya’s husband, mentioned in the Edda as a man who left her and then never returned. But, in Our Fathers’ Godsaga, Viktor Rydberg connected Od with another Edda figure, the elf Svipdag, who in the narrative poem “Grougaldr” goes off through the underworld and (in “Fjölsvinnsmal”) reunites with the goddess of love in Asgard-Agarthas sublime pastures. (Of course, the traditional scene of “Od leaving Freya forever” can be read in Rydberg’s version too, where Od after the reunion leaves and eventually becomes a monster at sea.)

Interestingly, Od has been connected to the chief Asa god Odin. And why not. Odin is the god of “art and war,” of shamanic song and the din of battle. And German Scholar, Baron Carl von Reichenbach (1788-1869), conceptualized the vital energy of man as the Odic force. It’s the same as Egyptian Ka, Hindu Prâna and Taoist Chi, though, with a western European slant. As such, the Odic force can be both negative and positive, fruitful as well as damaging. You have to rein it in, take responsibility for its power, a power you as a human being have within. Use it wrongly and be damned, use it properly and be a god-man, a Sonnenmensch vîra.

The Odic force is for real, Odin is for real, Od-Svipdag searching Freya is real. Inspiration, inebriation, initiation, and all in one and one in all.




Related
Astral War
"This Post"
Actionism: The Moral Equivalent of War
Pic: "Rökstenen," a runestone in Östergötland, Sweden.

fredag 3 november 2017

Heinlein and My SF Study


In 2016 my essay Science Fiction Seen From the Right was published. Hereby some lines describing the role of Robert A. Heinlein in it.




A central character of my SF study is Robert A. Heinlein, an American author living 1907-1988. "Heinlein, tu prends la première place dans mon livre" would be a fitting dedication. That is, "Heinlein, you take pride of place in my book."

Heinlein, along with defining modern sf, also defined right-wing sf. And as a person he remained a hard-right conservative from WWII and on, being opposed to godless Communism in a time when the Western world's intellectuals either (1) hoped for a communist revolution or (2) were rather forgiving against the atrocities of the Bolshevik Empire.

Today, everyone knows of Heinlein's other side. Of his libertarian, even libertine charatcter. But that was established only by his later works, from say 1966 and on. Earlier, he was a Responsible Man through and through, conveying his creed in an eminently readable style.

So, in my science fictional preachment I want to remind the sf readership of this, of Heinlein as a conservative lodestar.

This is not about worshipping an author figure. It's about having sf novels and stories conceptualizing reality in a right-leaning, willpower-driven way. A way sorely needed today in the zeitgeist of materialist nihilism and relativism.

- - -

Going backwards in Heinlein's catalogue as for viable conservative numbers, works I cover in my essay, we can begin with Glory Road of 1964. In this novel the hero is a patriotic misfit in the affluent, liberal society of the early 1960s. No eternal values exist, all is relativism and materialism. Then the guy is translocated to a fantasy world where he comes into his own, being able to wield a sword and lecture a young man on the importance of willpower, drive and perseverance. Eternal values!

The first half of this novel is just great, with the real-world setting and the first person-narrative of a Responsible Man knowing his way in life, yet striving against the current nihilistic, lacklustre zeitgeist.

- - -

In Starship Troopers (1959) Heinlein delineated a governance uniting authority with responsibility. The "Resonsible Man" is here again, beautifully so. And this figure educating the reader returns in many a good Heinlein novel, like Starman Jones, Time for the Stars and Space Cadet. The latter, from 1948, is a delight in the first chapters, condensing what responsibility, self-restraint, ambition and loyalty means, all within the framework of complex operations like commanding a ship. The whole story tells us what this means, in the future and now and forever.

Thus Heinlein educates the readership in book after book. It's true that this Resonsible Man voicepipe takes some time to get used to, this somewhat "lecturing, hectoring" voice in Heinlein's books -- but I have personally grown to like it after 30 years of reading the man. And so have many others. Even Philip K. Dick, hero of the 60s "New Wave" of sf, considered Heinlein the master. That might have been in the general, story-telling ability of the man -- but -- you can't, as mainstream critics often do, divide the Heinlein stories into (1) "mere good storytelling" and (2) "deplorable right-wing lecturing". The storytelling and lecturing merge to form the Heinlein opus, an inseparable holistic phenomenon.

Thus, almost all of Heinlein's fiction from the debut in 1939 up and until Glory Road of 1964, maybe even including The Moon Is a Harsh Mistress of 1966, are great reads. This is excellent conservative sf and also, when the lecturing takes the back seat, great sf entertainment in general. All of the 1939-1966 Heinlein opus, the novels and the short story collections -- in all about 30 books -- are worth looking up for the radical conservative reader.

- - -

Heinlein takes pride of place in my essay, Science Fiction Seen From the Right. Chapter 1 is entirely about him, delineating the conservative slant of Assignment in Eternity, Coventry, Time for the Stars, Glory Road, Space Cadet and Beyond This Horizon. Also, there's a short Heinlein bio in it. Then once again, at the end, in Chapter 32, I look at the subject of "sf and war" and in this Heinlein has a lot to say, not only in Starship Troopers and Space Cadet but also in Sixth Column and The Man Who Sold the Moon, both works teaching us about how to run complex organizations with sizeable staffs.

All told, Heinlein is the portal figure of my book.

So, you can say: Ursula le Guin wrote about socialist utopias. Heinlein fought against them. There you have Science Fiction Seen From the Right in a nutshell.




Related
Actionism -- How to Become a Responsible Man
The Not-So-Good of Philip K. Dick
Preachment
Science Fiction Seen From the Right

onsdag 1 november 2017

Chains


This is an article, deliberating on stuff. It is written today, November 1, 2017.




This is about chains and breaking them.

- - -

In the Western world of today, white people are conceptually opposed and demonized by the regime. A black, yellow or red man celebrating his specificity is a fine man; a white man doing the same is a bad man.

Further, mass immigration is pushed towards white countries and white countries only. In the everyday social reality, harassment of whites as whites isn’t prosecuted.

So, what is this?

This is the anti-white agenda, a syndrome of being against white people. It’s about anti-white racial discrimination, anti-white propaganda, anti-white hate mongering.

And, it must be noted, anti-whiteism is illegal.

My claim is based on the UN Racism Convention of ICERD from 1965, the International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination. This document defines racism as any form of exclusion or restriction made on the basis of race, color and descent, intended to discriminate and oppress.

All major nations on this planet have signed ICERD. And as intimated it’s about “all forms of racial discrimination” – which would mean, it also covers the offense of anti-white racism. So, in the current context, if you’re against a white man acknowledging his race, if you’re opposing a white man on the grounds of him being white, you're violating ICERD.

- - -

ICERD protects you against anti-white discrimination. For the record, another such protection is to be found in the UN Genocide Convention of 1948. It’s called CPPCG (Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide). It opposes measures deliberately inflicting on a group conditions of life calculated to bring about its physical destruction. This is the central part: in this way, the convention prevents ways of trying to kill a group of people.

As with ICERD, CPPCG isn’t merely an international convention, hanging in thin air as an abstract ideal. Laws based on ICERD and CPPCG are at hand and functional in all notable national legislations, in the West and worldwide.

For its part, CPPCG says a lot. Like how to protect an ethnic group against extinction. This could be applied to the situation of white people today. CPPCG can be used against the anti-white strain. But, in this article I'll instead focus on ICERD as a weapon against anti-whiteism.

- - -

Note: as for me being white I’m not a supremacist. I’m a co–nationalist, stressing peaceful co-existence between people, acknowledging every people’s right to exist in its place of origin. “True nationalism is co-nationalism,” the founder of the concept, Per Engdahl (1909-1994) said.

Generally, I'm a co-nationalist. And, as a Swede I’m a Swedish nationalist, acknowledging our common law-right to the Swedish realm, attested since Tacitus wrote Germania in 98 CE. In it, he portrayed Germanic peoples as tall, blond and blue-eyed, and among them was the tribe of Suiones, by direct descent becoming today’s Swedes. See my Swedish history Ett rike utan like (2017) for details.

I’m a Swede proclaiming my right to this land. And I give every other nationalist the right to claim his right to his place of origin. This is a given regarding the Old World. As for America and the conceptual, “Blut und Boden”-status of “white people” it gets a bit more complicated, since the US is a land of immigrants. However, the American Republic was built by white Europeans. In politics, language, culture, law, science, husbandry and industry the North American achievements from the 18th century and on are predominantly white achievements. People of color have contributed but the white element is the sine qua non of Americanism.

Thus, to generally highlight whiteness is perfectly viable for an American with European ancestry. I mean, if American blacks cherish blackness (and American Hispanics “la Raza” etc.), then of course American whites must be allowed to cherish their whiteness. It is conceptually viable and is protected by ICERD.

- - -

This is about ethnicity, the supreme taboo of today. That is, to speak about the white race, white ethnicity, and affirming it positively.

For instance, in the Western world of today, if you like anything traditional European – Celtic, Slavic, Roman – you’re suspect because these cultures where founded, nurtured and carried by white people, Aryans.

Essentially, there is no possibility of repentance, no forgiveness – because the Globalist regime is governed by the principle of 1984: “Imagine a boot stamping on a human face – forever.” This is the creed of global socialism: you, as a white man, must feel shame and guilt forever. Reconciliation, salvation and redemption aren’t possible in this context.

This is the imperial ideology of today. And it’s a criminal ideology, a violation of international law. Because, to deny white people their nationality is a crime against the UN Charter, Article 15. Also, anti-white attitudes are violations of national, sovereign state-laws having this and other clauses (racism, genocide, see previous chapter) inscribed as punishable crimes.

So, again, white man affirming his white ethnicity isn’t technically a racist.

But – denying a white man the right of his ethnicity, that's racial discrimination and it’s illegal. Q.v. ICERD.

- - -

I well know that nationalists are sturdy people who fight for their right to live, usually without referring to legal clauses. And I know that talking about “racism” isn’t what nationalists normally do. Well, OK, don't call it "racism" then. Call it "anti-white discrimination".

Further, now that we have these conventions, particularly ICERD, we must see it as another weapon in our arsenal. We must use it against our enemies. Against anti-whiteism.

For, again, anti-whiteism is illegal.

Anti-white race discrimination is illegal.

We must always remind our enemies of this, reminding them of their criminal behavior when behaving anti-white.

ICERD, the anti-racism convention adopted in 1965 and signed by all the western world nations and then some, is formally defined as “International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination”.

Again, note it: ALL FORMS of racial discrimination.

This convention criminalizes racism – all form of racism – including anti-white racism.

Anti-white discrimination is illegal.

Don’t you ever forget it.

So, the next time we hear of a university with “whiteness studies,” conducting them as systematic anti-whiteism, we shall go after them with ICERD.

The next time we hear that the white race is inherently evil – this shall be labeled as anti-white racial discrimination, illegal according to ICERD.

The next time we hear that “the white race is a construction and should be deconstructed,” this must be labeled as anti-white discrimination, illegal and punishable according to ICERD.

The next time we hear as much as a sneeze in the way of denigrating white people, the white race, white nationalities, we shall scream “discrimination” and go after them with ICERD.

- - -

We can go even further. We can strike back.

For instance, this is done by entrapping by our enemies by acknowledging our whiteness.

As we all know, being critical of a people is illegal these days. It’s “racism.” OK. But – acknowledging our whiteness isn’t illegal.

Therefore, we shall 24/7 proactively be what we are. Acknowledge traditional European history, culture and ethnicity, and laud and praise achievements by white men and women through history.

Books to read in this respect may be March of the Titans by Arthur Kemp as well as any traditionally themed western world book, issued before the surge of anti-white, anti-traditional nonsense arriving in the 1960s. And, of course, the radical conservative, progressive right-wing literature of today written by men like Faye and Benoist.

We shall be pro-white, proactively build a bastion of whiteness. It shall be guided by “100% love, 0% hate,” as European identitarians say.

This strain will of course be a mote in the eye, a bone of contention, a “baited gambit,” a red cape to the PC, anti-white, anti-traditional left. The most susceptible, the most easily moved of this faction won’t be able to ignore it.

They must attack it.

And in so doing, they will become criminals. Being anti-white is illegal, see above.

We thus have effected a strategic offensive (affirmatively being white, proactively pushing white history, culture and ethnicity). And then comes the tactical defensive, merely sitting in our bastion and seeing our enemies attack themselves to death against it, notifying the legal authorities of violating the convention of ICERD. Because all forms of racial discrimination are punishable, including anti-white racial discrimination.

- - -

I know that white people already are doing this, proactively propagating their cause. Traditional European nationalism and the US brand of white nationalism have been around for a long time. I acknowledge this and I – mutatis mutandum – cherish it. In this preachment, I only want to stress the proactive side of operating.
So: keep being proactive, keep pushing whiteness, and avoid denigrating statements about other races. If white people focus on being proactive, nothing can stop them. It makes them into one metapolitical, victorious war machine.

It makes them into a virtual army. An army with a ranker “not hating what’s in front of him but loving what’s behind him” (Chesterton).

- - -

So, with this “beating anti-whiteism with ICERD” syndrome, we get a new situation, a new climate in the Kulturkampf.

For, this is how it used to be: a minority person does something that exasperates white people. Next, white person attacks minority. Next, white is person labeled as racist (and harassed, stigmatized etc.).

Now, with the pro-active, “build a bastion of whiteness”-tactic we get this:

White people celebrate themselves and their specificity.

Anti-white faction is antagonized by this and attacks white people.

With knowledge of pertinent international convention, whites note this down as a violation of ICERD. Thus, the overall result: with or without actual prosecution, anti-whites are given food for thought regarding their behavior, they are intimidated with this threat of being taken to court.

So, I’d say – tables are turned.

Now it’s our turn to ask the anti-white: “Why do you hate so much?”

- - -

I just said, “with or without actual prosecution” and, “this threat of being taken to court”.
So, this complex of “going after the anti-white with ICERD” isn’t expressly about “getting anti-white operator X behind bars”. The courts of the Western world are studded with anti-whites and most probably they will, if it comes to a legal showdown, bend and dissipate the accusation against anti-white criminality into something that doesn’t stand up in court.

So, this isn’t about instigating legal processes. This isn’t about that kind of realpolitik. It’s about metapolitik.

It’s not about tangible court sentences. It’s about propagandistic arguments brought home and established in the general discussion.

The issue of “going after the anti-whites with ICERD” is about intimidation. It’s about scaring the lukewarm mainstream into stopping its anti-white behavior. I mean, “haters gonna hate,” the core of anti-whites will always be anti-white, but this isn’t aimed at them. This is about changing the zeitgeist at large, of having the white majority going from anti-white to neutral.

And lastly, when the argument is metapolitically brought home, when white people learn that (1) anti-white discrimination is illegal (2) affirming your own ethnic being is lawful; then, the pro-white zeitgeist can emerge in all its splendor.

Breaking the chains of anti-white oppression: that could be the leitmotif of the 21st century.




Related
Some notes about American author Clark Ashton Smith
An entry pushing my essay "Borderline," in the process quoting Eliot's "The Hollow Men"
A post sketching a main difference among authors, that of being either "a painter" or "a draughtsman"

tisdag 31 oktober 2017

Recension: Frostens barn (Lindbohm 1980)


This is a text in Swedish about a Swedish book.




Dénis Lindbohm (1927-2005) skrev en rad sf-romaner. Ingen av dem är direkt bra. Inte vid första anblicken. Normaltyps-romanen av Lindbohm kan vara stelt berättad, ha rudimentär intrig och passager som förklarar onödiga elementa.

Men ändå... man kan inte helt avfärda Lindbohm. O nej. Han må vara mindre konstnärlig än sina generationsbröder Sam J. Lundwall och Bertil Mårtensson, men idémässigt är han in toto mer infallsrik framåtsyftande än de.

Lindbohm kom ibland med läsvärda texter. Ibland hettar det till i knäckebrödsprosan. Ibland kommer det passager av diskret visionär styrka. Lindbohm kan spela ut trumfkort som ingen annan sf-författare är mäktig, inte ens internationellt. Ingen annan sf-författare skriver till exempel som han om "tankevilja".

Allmänt taget var Lindbohm ojämn. Den som söker upp hans många romaner som Delta gav ut på 70- och 80-talen må alltså känna sig varnad.

- - -

Härmed en titt på en Lindbohmroman som jag trots allt kan rekommendera: Frostens barn (Stockholm: Delta, 1980, 184 s.). Den har alla de svagheter som antytts ovan: den konstnärliga presentationen är rudimentär, självklarheter presenteras utförligt, rapsodisk intrig. Men utöver det finns här en stark esoterisk ådra, ett fokus på människans inre liv och hur detta kan odlas och utvecklas. Detta ihop med en spekulation hur tekniken kan utvecklas i samklang med det gör att science fiction-elementet är tillgodosett. Som "psykoniska datorer", se nedan.

Intrigupplägget är pessimistiskt. Mänskligheten går mot den parallella ekluten av kärnvapenkrig och ny istid. Människan i princip utplånas -- men! -- en skara som ser vart det barkar hän grundar en underjordisk koloni i skandinaviska bergskedjan. Med tiden sluts den för omvärlden, allt isas över men Nifelhem -- så heter grottvärlden -- lever vidare i högönsklig välmåga.

Bokens cirka 30 inledande sidor berättar långrandigt hur den ovan antydda processen går till. Sedan blir det lite mer angeläget när väl Nifelhemstillvaron är i fokus. Nog berättas det hela på sedavanligt stelt Lindbohm-manér men helt förkastligt är det inte. "Ikea-prosa" kan vara OK det med. Så här beskrivs till exempel det fantastiska grottsamhället:
Det fanns lummiga parker i bergen, parker anlagda i salar som var hundra meter höga och flera hundra meter i vidd. Där fanns träd, buskar, blommor, gräs, vattendrag, dammar. Och där fanns även djur, för man hade fört in en mängd djur i början, avsedda för experiment, samt en mängd sällskapsdjur. Ur dessa första djur härstammade parkernas fauna.

Det fanns otroligt praktfulla jättesalar i bergen, där skimrande väggbonader och draperier, många praktfullt mönstrade, hängde ner från ett lysande takvalv hundra meter upp. Vissa takvalv såg ut som blå himlar, där ulliga moln makligt seglade förbi och en skenbart alldeles äkta sol flödade ett bländande ljus. Perfekta illusioner, långt bättre än vad som i denna tid fanns på utsidan.

Rankor omkretsade skönt marmorerade pelare, breda trappor med rikt ornamenterade räckverk svängde upp mot altaner och gallerier, vattenkonster sorlade och glittrade i vackra bassänger, överallt fanns statyer, reliefer, väggmålningar. Alla hade sina egna hem, väl utrustade, rikligt möblerade. Vad kunde man sakna? Friheten? Vilken frihet? Utsidans råa helvete? Var det frihet?

[s 68-69]
Den första tiden i Nifelhem blir hård. Man är en liten rest av mänskligheten som måste leva vidare med förstklassigt genmaterial. Så man praktiserar eugenik, såsom euthanasi på utvecklingsstörda och gamla. Som intrigidé betraktad är detta rimligt. Men det kräver visst mod att fullfölja. Bara en Heinlein i Beyond This Horizon (1948) vågar annars behandla denna heta potatis. Övriga sf-författare ignorerar eugenik som idé, de förkastar den enligt mall 1A för politisk korrekthet.

Nifelhem har en hård första tid men det är ingen helt igenom titanisk värld man bor i, inga sterila stålgrottor; se ovan. Och medborgarna hålls uppe med positivt tänkande, konst och tillåtelse att forska om föregivna onödigheter, som rymden.

Allt detta skildras med rapportprosa och det kan bli lite påvert läsmässigt. Men flödet av idéer och operationer håller intresset uppe. Och några personer framträder trots allt. Det blir en del diskussion mellan poeter, esoteriker och tekniker såtillvida, den eviga striden mellan makt och ande.

- - -

I denna roman skildras en avancerad teknik: psykoteknik. Med denna teknik blir folket i Nifelhem omsider universums herrar. Det handlar, kort sagt, om att behärska materien med viljan.

Man finner i sin forskning att det i tillvaron fundamentala urkvantat är en psykisk partikel, psykonen. Bortom elektroner och neutroner mm. finns psykonen som en urpartikel, den ur vilken alla andra partiklar bildats. All energi är omvandlingar av psykonens fundamentala energi. Med makt över psykonen kan man så transmutera grundämnen samt få energi genom kall fusion.

Lindbohm använder inte begreppet "själ". Han går omvägen via "psykonen". Men det är detsamma. För själen likt psykonen är energi. Och denna energi kan transmitteras till ett psyko-elektroniskt fält.

Psykonen är i stasis existerande bortom tid och rum, i dynamis rumtidslig och observerbar. Psykonen, mobiliserad av viljan, kan bland annat påverka omvärlden. Om psykonen absorberas av en elektron uppstår ett magnetiskt fält, påverkbart av viljan. Detta PEM-fält – psykon-elektronfält – kan bland annat användas till dataprocessorer. Det är datorer som är psykoniska istället för elektroniska, med psykonprocessorer (PP) inspelade i PEM-program.

Så är det ju. Och med detta kan i romanen bland annat DNA-koder modifieras. Om en människa placerades i ett PEM-fält, som genomträngde kroppens alla otaliga celler, så påverkade det i PP inlagda modifierade DNA-mönstret cellkärnorna.

Detta var en glorifierad, snabb genmanipulation; med denna kunde till exempel neuroner och muskelceller reproduceras och förnyas. Evigt liv stod för dörren. Efter att ha utsatts för ett PEM-fält blev en medelålders människa föryngrad: grått hår fick färg, rynkor försvann. Man kunde med särskild modifikation dessutom förändra sitt utseende. Man kunde nu även få skadade lemmar att återbildas, som ödlor kan.

Människan, i form av Nifelhem-samhället, hade fått varaktig hälsa och skönhet. Hon var praktiskt taget odödlig.

- - -

Enligt andevetenskapen försiggår hjärnaktiviteten essentiellt inte i hjärnans fysiska struktur utan i ett kraftfält som omger den, ”den astrala hjärnan”, astralkroppens hjärna. Här finns minnen, här tänks det. I romanens begreppsvärld, med PEM-relä och kommunikator, buret som pannband, kunde snart Nifelhems människor telepatiskt kommunicera med datacentralen, allt med astralhjärnan existens implicit. Man kunde även kommunicera med varandra: man var så utvecklade att telepati bara var en tillgång, en förbättring av kommunikationerna, inte ett sätt att spionera på och rota i varandras inre liv.

Vidare i intrigen: ett robotrymdskepp byggs, styrt telepatiskt via ett PEM-fält. En pilot ”personifierar” sig i ett skepp och ”blir” detta, blir dess styresman och kapten på virtuell väg medan pilotens kropp är kvar i Nifelhem. Man utforskar på så vis galaxen.

Det bakgrundsbrus man hör i universum sägs vara en yttring av psykonfältet. Om man sedan får veta att detta psykonfält är medvetet så har man mött Gud.

- - -

Med PEM-fältet kunde man som sagt transmutera grundämnen. Man kunde även kondensera psykisk energi till materia.

Dylik spekulation är Lindbohm ganska ensam om inom science fiction. SF idag tävlar ju om att vara reduktionistisk, förneka själen, förneka fri vilja osv. Så detta slags esoterism behöver vi mer av i genren. Lindbohms transmutationer och tankeviljor är vägen framåt. Det är som Miguel Serranos framtida idealvetenskap: “an alchemical transmutation, sublimination, a spiritualization of matter” -- “a new spiritual science, of the disintegration and reintegration of matter, of levitation, anti-gravity, the vimanas, the dematerialization and materialization of the physical body, making oneself invisible with the Tarnkappe of Siegfried”. [The Ultimate Avatar, s 183, Hermitage Helm 2014]

- - -

Slutsats: om man står ut med lite primitiv berättarteknik och skissartad intrig och personteckning, är Frostens barn att rekommendera. Lindbohm hade av och till snits och vision i sin sf-konst. När han var bra var han oslagbar, vilket denna roman ställvis demonstrerar.

Med andra ord: tänd ett ljus för Frostens barn.




Relaterat
Lindbohm: allmänt
Jagets eld mm.
Bertil Mårtenssons sf
Jag och sf-fandom

torsdag 26 oktober 2017

Antropolis: säljes


This is a post in Swedish about one of my Swedish novels.




Jag har har ett litet restlager av min svenskspråkiga roman, Antropolis. Nu säljer jag exemplar av denna roman till hugade köpare.

Antropolis gavs ut 2009. Det är en utopi utspelande sig 2165. I Antropolis strider progressiva mot reaktionära krafter, det är makt mot ande, esoterism mot teknokrati. Och i allt detta är huvudpersonen Jenro Klao en joker i leken med sin musiska sida. Mer info här. Boken är på 205 sidor. Den är i hårdpärm med grönt klotband med skyddsomslag. Pris 150:- inkl frakt.

Betalning mm. sker så här: meddela mig din adress genom att maila den till lennart.svensson24@comhem.se -- I mitt svarsmail meddelar jag dig det bankkontonummer du ska sätta in pengarna på. När jag ser att pengarna kommit skickas boken.

Du kan i mailet säga till om du vill ha boken signerad. Samt om du vill köpa mer än ett ex.

Passa på, det finns inte hur många böcker som helst kvar.





Relaterat
Antropolis

torsdag 19 oktober 2017

This I Blog Today


This is a blog post, written today, 19 October 2017.



I'm a poet. And my latest poem sounds like this:
Have no fear, just believe.

Have not fear 'cos I am here.

Be still and know that I AM.
- - -

More than being a poet I'm a writer of novels. Therefore, I often play around with novel titles. And my latest batch of "novels waiting to be written" are:

The Nightfighter; Vittra -- Resurrection; The Destiny of the Universe, Part Three: Stellar Harvest; Rants of a Neurotic Dandy; Ecstatic Trance: The Way of the Manic Guru; Do You Have What We in Sweden Call "flamskyddsmedel"?

- - -

It's autumn. Leaves are falling. And why not.

- - -

Mankind must put the divisive, quantified, dualistic paradigm behind it and settle for a science shaped by wholes, health and wholesomeness.

Example: the old paradigm sees matter as particles, as separate and tangible quanta. The new paradigm sees matter as waves and reality as a network of energy and guiding patterns, a flow of many possibilities.

We must usher in an era of spirit science, aiming at expressing one world – unus mundus.

More of this paradigm shift in my essay Borderline.

- - -

Art is the creation of gold through the alchemy of time and thought.

- - -

Curently reading:

. Parzival by Wolfram von Eschenbach. A fine Gral story, imbued with pious-spiritual feeling. "You can't win the Gral by force". No, your name first has to appear on it. Which is what happens to hero Parzifal after a long process. -- The foreword and afterword by translator Hatto are rather useless, focusing on technicalities. You must go to Evola and Serrano to get some sense out of the book. For instance, Hatto means that Eschenbach has construed the Gral to magically supply food and drink for the Monsalvat knights in order to not having to have peasants in the story! How utterly insane an interpretation of the supernatural features of the Gral. The poverty of reductionism.

. The Rediscovery of Man by Cordwainer Smith. SF stories by an American who died in 1964, still fresh. Linguistically these stories are a kind of "Heinlein meets Gene Wolfe meets Douglas Adams". Indescribable. Hard sf with human interest. -- I have the SF Masterworks edition, a reasonably fine edition.

. Short stories and poems by Swedish author Mika Henry Tenhovaara. I find them in old fanzines and they are generally great. Surrealism, wavering reality, a tinge of occultism; it's hard to get that working but MHT just had it. He was born in 1963 and published one (1) book (in 1987, "Y -- en berättelse") before he stopped writing. Artistically done at a young age, like Rimbaud. Nevertheless, a real author genius, his work coming through like a kind of revelation.

- - -

The future’s going to be nationalistic, small scale, smart tech and spiritual.

- - -

Of having the divine angle in art, Richard Wagner said:
I believe in God, Mozart and Beethoven, and likewise their disciples and apostles; - I believe in the Holy Spirit and the truth of the one, indivisible Art; - I believe that this Art proceeds from God, and lives within the hearts of all illumined men; - I believe that he who once has bathed in the sublime delights of this high Art, is consecrate to Her forever, and never can deny Her; - I believe that through Art all men are saved.
More about Wagner in this book.

- - -

He who doesn't carry divine seeds will never give birth to a new world.

- - -

My favorite artists are Gustave Doré, Giorgio de Chirico, Gustave Moreau, Puvis de Chavannes, Giotto, Rafael, Botticelli, Fra Lippo Lippi, Leander Engström, Otto Hesselbom, Prins Eugen. And Robert Svensson.

- - -

And so it goes.




Related
Richard Wagner -- A Portrait
Redeeming Lucifer
Borderline
Photo by LS: view from the surroundings of Klara church, Stockholm.

tisdag 10 oktober 2017

Mårtenssons science fiction

In Swedish, because this is about a Swedish author and books not translated into English.




Bertil Mårtensson (1945-) är en svensk författare. Jag har tidigare bloggat om hans fantasy samt hans insats som kritiker.

Här ska det handla om Mårtenssons science fiction. Det är ingen uttömmande studie.

Låt oss först titta på hans roman Detta är verkligheten (Stockholm: Bonniers, 1968; denna läsning efter Jönköping: Kindbergs, 1980, 232 s). Detta var Mårtenssons debutroman och den börjar som en fantasy i stor stil, med en målerisk prosa som inte var vanlig i Sverige 1968. Då gällde vardagsverklighet och samhällsengagemang från vänster. Tidstypiska författare var P. O. Enquist, Sjöwall-Wahlöö och Bo Baldersson.

Mårtensson målade med annan pensel än dessa. Så här låter det i början av Detta är verkligheten:
Skymningen föll snabbt i Kamwarlu. Solen var plötsligt försvunnen bortom bergen och luften blev iskall på bara en kort stund. Underligt nog blev dofterna starkare nu, nästan berusande aromatiska i kvällens stillhet, och nästan värmande, som vin. Carli stålsatte sig och spände musklerna, där han hukade inne bland Kamfi-träden, för att inte bli omtöcknad av blommornas förföriska dofter, som smeksamt lindade sig om hans halvnakna kropp, och mista sin vaksamhet. Hans hand krökte sig om fästet på den långa kniven, och ögonen spanade genom den tätnande natten. I fjärran skrek en fågel hest, fick svar från öster. En hund ylade. Snart skulle månen höja sig över de taggiga bergsmassiven och sprida sitt silvermatta ljus i natten.

[Mårtensson 1980 s 11]
Vad som händer i romanen: hjälten Carli räddar prinsessan Denée från ett slott och för henne hem. De blir förälskade. Sedan visar sig denna gammaldags värld vara en datorgenererad illusion. Hela romanupplägget vänds upp och ner; Carli visar sig vara en Carl Brandon i en ödelagd framtidsvärld där det han upplevt som Carli var ett hjärnspöke. Men med filosofiska resonemang räddas illusionen ändå på något sätt kvar. ”Allt finns.” [s 231] Medvetandet är allt. ”Idam sarvam, yad ayam âtmâ.”

Man kan säga att vi är de vi är, i de världar vi lever i, på grund av vår mentala disposition. Tillvaron är ett realiserande av intentionerna. Så Carl återvänder omsider till romaninledningens sagovärld och lever där i förundran i evighet med sin älskade Denée.

Vad romanen tycks förespråka är alltså holism, att se helheten. Att inte gå ner sig i detaljer, inte alltid ta sina fem sinnens vittnesbörd för givet, utan även acceptera realiteten av högre, intuitiva verklighetsnivåer.

Detta blir min slutsats av raden "allt finns", se ovan, som är en framskjuten del av romanens pay-off.


Detta är verkligheten har snits och charm. Mårtensson var den förste i sin generation av sf-författare att debutera i romanformatet. Dessutom på det då prestigefyllda förlaget Bonniers. Så det var en lovande debut. Mårtensson hade sedan en diversifierad författarkarriär med fler sf-romaner och kriminalromaner. Och storverket, Maktens vägar. Samt en diktsamling.

Vad gäller den sf han skrev så kunde han stundom briljera. Som i några av de noveller som trycktes i tidskriften Nova SF på 80-talet (Rock 'n roll och marsianer; Flygande katedraler). Hans romaner i genren gör mig kanske inte alltid lika euforisk. Det gyllene språnget och Jungfrulig planet (1987; 1977) må båda vara vällovlig kritik av rovdrift och imperialism. Men deras transartade dyrkan av ädla aliens, ställda mot den elaka människan, är inte mitt bord. Men döm själva; Det gyllene språnget är till exempel intrigmässigt klar, utan behov för läsaren att gissa gåtor under läsandet. Den är transparent: vad som sker, sker.

Men så är verkligen inte fallet i Skeppet i kambrium (Stockholm: Askild & Kärnekull, 1974. 206 s.). Detta var Mårtenssons andra roman och här spändes de konceptuella ambitionerna högt. Kanske för högt.

Konceptet är avancerat. Men språket är genomgående ledigt, tack och lov. Det är inget prosapoetiskt målande. Mårtensson kan förvisso den stilen också, som i citatet ur debutromanen ovan och i sin fantasy, men i denna roman (1974) är det överlag en enklare stil.

Men handlingen är vid min Gud inte enkel. Den är invecklad. Allt må förklaras på slutet men vägen dit är "a bumpy ride -- fasten your seatbelts".

Verklighetens natur ifrågasätts på varje sida, ibland i varje stycke. Och det kan bli för mycket.

Någon form av struktur finns. Det är inte uttrycklig surrealism.


En av aspekterna i den komplicerade handlingen är att ett spionkrig rasar med avlyssning av telefoner, ett systematiskt bruk av koder, infiltration. Detta ihop med fluktuerande verklighet kanske är tänkt att ge upphov till ett tillstånd av paranoia, ”vad är verkligt”. Anomalierna duggar tätt.

Härmed ett citat för att beskriva den fluktuerande verkligheten och stilen i stort:
John vaknade av att någonting ringde. I hans huvud? I den objektiva yttervärlden? Ville han erkänna existensen av den senare? Men det fortsatte ringa. Mödosamt öppnade han ögonen.

En bild som liknade en skärm upplyst av en filmprojektor tycktes sväva i rummet. Skärmen visade ett ansikte. Det var en till det yttre attraktiv kvinna, men hon betraktade honom kyligt och professionellt.

”God morgon, mr Fernström”, sa hon. ”Jag är den Galaktiska Federationens Presidents sekreterare.”

”Och jag är Homeros,” svarade han. ”En poet.” Han var mer irriterad än vaken. Drev någon med honom?

[Mårtensson 1974 s 131]
Så nog måste man erkänna att denna roman har sina stunder.

Det är en fjärran framtid och ett hologram av London som fungerar som fängelse, det är en intergalaktisk flotta som närmar sig, det är tidsagenter och mycket mer. Kanske är jag puckad som inte får rätsida på detta ur perspektivet "text som går att läsa för nöjes skull så som romaner är tänkta att göra".

Jag får ingen ingång till denna roman. Men kanske är du som läser detta ett geni som förstår romanen och som kan doktorera på den, i din avhandling "Vad är verkligt? -- fluktuerande verklighet i Mårtenssons Skeppet i kambrium".

Som antytt förklaras allt på slutet. Och klarhet nås, transcendensen ligger om hörnet: ”När du sett allt, kan du göra allt” säger gudarna, ”sett det tidlösa, det sköna, det nonsensartade, ändamålen och värdena”. [s 203]

Återigen ser vi här holismen: att greppa alltet. Transcendens, att gå bortom sig själv, att ta sig ur verklighetens fängelse och se idéerna oförmedlat. Transcendens, där som Alexei Pansin ansåg är ett markant drag i den seriösa sf:en. Som i Clarkes 2001.

Det kan möjligen vara så att Skeppet i kambrium har framtiden för sig. En fortsatt läsning och reception av nya generationer svenska holister kan kanske föra upp denna roman på dagordningen, göra den till obligatorisk sf-läsning. Dess intrikata struktur kanske blir vardagsmat för morgondagens läsare. Som Jünger sa (om sin dagbok): "Här finns rader som ännu inte är verkliga, men som med tiden byggs upp till verklighet."




Relaterat
Katedralbyggare och kritiker
Maktens vägar
Vakthundarna
Science Fiction Seen from the Right

söndag 8 oktober 2017

Soon There Will Be a Ten-Year Anniversary for This Blog; This Is a Summary of Its English Language Content


Later this autumn we're seeing a glorious non-event: the official ten-year anniversary of this blog. In a Swedish post I will then talk about this and that pertaining to the jubilee. Today, I have this entry in English deliberating on the English language aspect of the blog.




This blog started on November 22, 2007. And now it's October 8, 2017. Thus, we'll soon have a ten-year jubilee. Yahoo.

The blog is called "Svenssongalaxen" in Swedish. In English, that'll be "The Svensson Galaxy". The youngest galaxy in the universe, young and vibrant. And for a blog, rather mature.

- - -

As for entries in English on this blog, Svenssongalaxen, they only came about in the autumn of 2014.

By then, I had published "Ernst Jünger -- A Portrait" so it seemed fitting to blog in English about this. And post some other English language stuff for possible newcomers, for readers of this book wanting more of me.

Writing in English comes rather easy to me now. But I won't abandon the Swedish language just like that.

Since 2014, the blog is a mix of English and Swedish posts. You linguistic-thematic purists out there will have to live with that.

The blog is linguistically in a grey area. As such, it's adding to the general grey-area nature of the blog -- of this blog, the Svensson Galaxy.

- - -

So then; some links maybe, to get some impression of what the English side of this blog is about.

Here, we find the table of contents. English language posts on top.

Other than that, there are some interesting entries to be found. Like these:
. 2014: some notes about American author Clark Ashton Smith.
. 2014: notes written in December of that year, trying to describe the situation.
. 2015: a sample chaper from my Wagner bio.
. 2015: a short entry about the pictures that Julius Evola painted.
. 2016: a mainly pictorial post, showing some of my model soldiers.
. 2016: "Grey Area Gabble," literary and other musings by yours truly.
. 2017: an entry pushing my essay "Borderline," in the process quoting Eliot's "The Hollow Men".
. 2017: a post sketching a main difference among authors, that of being either "a painter" or "a draughtsman".

- - -

And that was that. Next month we'll see the big day. The actual ten-year anniversary. Marked by a post in Swedish.




Related
Table of Contents
Redeeming Lucifer
Science Fiction Seen from the Right
Pic: shunter at Mannaminne outdoor museum, Nordingrå, Ångermanland county.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)