onsdag 29 november 2017

Good Reads Lately, November 2017


Hallelujah.




I sometimes read books. Hereby some of my latest encounters.

. Clifford D. Simak, City: a quiet conservatism, the stability of rural life juxtaposed to high tech futurism.

. Cordwainer Smith, The Rediscovery of Man: sci-fi as fairy tales, stylish and a bit weird but overall impressive.

. H. G. Wells, The Stolen Bacillus: one or two stories OK, overall I'm just not blown away by Wells right now.

. John Wyndham, Stowaway to Mars: a story of a Mars trip, written in 1935, playing in 1980, offering the reader adventure and heroism, kind of "middlebrow": well done but rather meaningless, like all Wyndham stories. It should be noted, though, that it's a bit more upbeat than his postwar fiction where doom and gloom is the order of the day.

. Wolfram von Eschenbach, Parsifal: good to have read the main part of it, takes a little time to get used to the style. A classic to return to. In this vein I also like the Mabinogion's Peredur story which might be of a later date but has more of a primordial feel to it.

. Hans Holmér, Loppan: in Swedish only, a fine police procedure story by a guy who was police chief of Stockholm when PM Palme was shot dead in 1986. In the ensuing criminal investigation Holmér's way of conducting it was criticised. So, when Holmér began writing crime fiction in 1990 no one, but no one, believed him in this new role. However, with time it has become evident that he had considerable writing talent, well suited for police fiction. He had a modicum of wit and charm in his (admittedly not uplifting as such) stories of low-lifes, junkies and serial killers. The thing of it is, he knew police work and the "operational jargon" of the book is what makes Loppan into a good read.




Related (in Swedish)
Fler lästips
Vivekânanda
The picture is showing an early kind of computer.

onsdag 22 november 2017

Svenssongalaxen tioårsjubilerar idag


Denna blogg startades för idag exakt tio år sedan.




Denna blogg startades 22 november 2007.

Och idag är det 22 november 2017.

Det betyder att det idag är tioårsjubileum för bloggen.

Och det tycker jag är ganska trevligt.

Det må vara lite "icke-händelse" över detta. Men ändå. Man kan säga att detta är en betydelsefull händelse i Svensson-världen, en märkeshändelse för envar läsare som vill veta mer om mig och mitt.

Ty denna blogg "är" på sätt och vis jag. Denna blogg är Svensson i nätversion i uppdaterbar form.

Med andra ord: Svenssongalaxen är.

- - -

Bloggen startades hösten 2007. Jag hade då först bloggat lite på en bloggplattform som tidningen Expressen tillhandahöll. Jo, de hade det ett tag: bloggsajt med möjlighet för läsarna att skapa sina egna bloggar. Verktyget avskaffades 2010 eller när det nu var. Och redan 2007 var detta för mig mest ett sätt att känna sig för. Jag insåg snart att en blogger-blogg var grejen för mig.

Så när jag började här 22 november 2007 hade jag fått upp vanan lite. Första inlägget är till exempel än idag fullt läsligt...!

Det är en test och mycket kortfattad. Andra inlägget brer ut sig lite mer, det sonderar marken. Det är inte helt tramsigt, ej heller för långt eller omfattande.

Men att hitta stilen för bloggen tog ändå generellt sin tid. "The media is the messeage" heter det ju, och det gäller i viss mån även för bloggandet. Att lära sig vad bloggande är, vad som går och inte går att säga, måste man lära sig med trial and error.

- - -

Man lär sig med tiden bloggandets konst. Men vad exakt en blogg "är", är svårt att säga.

Det är ett mellanting mellan tidning och dagbok, annonstavla och ego-exponering. Bloggen är en unik form och man måste resptektera denna form. Den mest grundläggande regeln, som jag ser det, är konstant uppdatering. Mindre än ett inlägg i månaden får det inte vara. Då förlorar sajten energi.

Jag menar, har man kommit till en blogg där senaste inlägget var för ett halvår sedan eller mer lockas man knappast att läsa vidare.

Det måste hela tiden postas nytt. Det är bloggens välsignelse och förbannelse.

- - -

En bekant sa till mig 2010 att min blogg var svårnavigerad. Det kan jag ännu hålla med om till viss del. Hur få överblick över allt som postats?

Men numera gillar jag på sätt och vis denna vaghet i Galaxen. Den är ett land med diffusa gränser. Men när man väl är där vet man var man är. Man är i Svenssongalaxen och ingen annanstans.

Och här har vi bloggens innehållsförteckning. Först listas engelskspråkiga inlägg, sedan svenska. Listan är selektiv men representativ.

- - -

Några ord om språket för denna blogg. Från början var det svenska. Sedan, hösten 2014, blev det blandat engelska och svenska. Det var föranlett av publicerandet av "Ernst Jünger -- A Portrait" som ju var på engelska. En presentation av den på det språk den skrevs måste till.

Sedan dess är "bloggspråk svenska och engelska" Galaxens policy.

Mixen engelska och svenska är inte optimal. Jag medger det. Och det kan vara lite skevt att jag mest bloggar på engelska medan majoriteten läsare kanske är svenskar. Men jag gör vad jag känner för. Denna blogg är min hobby, en "på känn"-aktivitet som bedrivs utan masterplan.

Principen är, "engelskspråkig bok mm. presenterar på engelska". Utöver det får jag ofta lust att även skriva random inlägg på engelska (som dikter). Men inte så sällan postas en rad nya inlägg på svenska.

Så bloggen svävar lite i språktillhörighet. Men ni får vad det beträffar göra som jag, lära er leva i gråzonen. Så länge varje inlägg i sig funkar på sina premisser (allmän språkstandard / informativitet / stilvilja) så kommer mixen engelska och svenska att bestå här på bloggen.

- - -

Ska man berätta lite mer om bloggens historia kan man säga att den fått sitt ämnesområde vidgat genom åren. Från bokrecensioner och reflektioner över prosaskisser och dikter till memoarer och predikan. Och allt med promo för mina böcker som grundackord. När bloggen startades hösten 2007 hade jag till exempel gett ut novellsamlingen Eld och rörelse. Och jag promotade den då. Och nu är den slutsåld = mission accomplished.

Och nu är det några fler av mina andra böcker ute på marknaden. Böcker som jag promotar. På denna blogg.

- - -

Jag är författare och skriver böcker. Det är väl i mitt liv något slags prio på bokskrivandet jämfört med bloggandet. Men bloggandet har förvisso befordrat bokskrivandet. Jüngerboken tog i någon mån form genom Jüngerinläggen på denna blogg. "Ett rike utan like" tog likaså form genom en följetong om Sveriges historia jag postade 2012. Den är borttagen nu. Köp istället boken...!

- - -

Denna blogg har funnits sedan 2007. Tio år, tusentals inlägg. Så, hur bäst presentera den? Kanske genom ett axplock inlägg. Och jag väljer dessa:
. 2012: ett bildreportage från Mannaminne i Nordingrå.
. 2013: ett inlägg om kreativitet, med citat av vad storheter som Baudelaire har att säga i ämnet.
. 2014: det år då engelskspråkiga inlägg hade en högkonjunktur på bloggen: några rader om Clark Ashton Smith.
. 2015: mer på engelska, en "konsumentkortis" om Julius Evolas måleri.
. 2016: en handfull dikter på engelska, som den asbra "Flower in the Desert".
. 2017: ett inlägg där jag drar mig till minnes min tid som sf-fan.

- - -

Det om detta. Men det finns ju fler inlägg att länka till. Tusentals. Så härmed lite fler länkar till inlägg genom åren. Högt och lågt, stort och smått.

Här är till exempel en dröm jag hade 2010. En övervägande positiv dröm, en triumfatorisk dröm. "Heil dir im Siegerkranz" var lösenordet.

Här har vi en snitsig sak i konsten att hålla tal. Det är en instruktion för dig som undrar hur man "håller låda".

Härmed några rockanekdoter. Rockhistoria in nuce via Zeppelin, The Who, Paul McCartney...

Här är ett inlägg om Berlin. Jag besökte staden 1990.

Och här är ett inlägg om att se en "Buick på gatan". Detta betyder föga i sig men är ett exempel på bloggens unika stil. Konsten att blogga om allt och inget.

- - -

Så några politiska inlägg. Inlägg av typen pro-tradition, anti-PK. När bloggen startades 2007 var Galaxen inte så politiskt radikal. Men det tog sig må jag säga.

Till exempel här har vi ett inlägg som krossar myten "Sverige är mångkulturellt, det står i grundlagen". Det står inte alls i grundlagen = Regeringsformen. Denna propagandamyt måste synas i sömmarna.

Och här har vi "Reflektioner på nationaldagen 2017". Pregnant retorik i kultur- och livskampens verklighet.

Och här är en recension av Per Engdahls Fribytare i folkhemmet. Nationalisten Engdahl (1909-1994) hade sina poänger även om jag inte är 100%-ig anhängare av honom.

- - -

Att skriva självbiografi är annars något jag funderat på. Och innan det blir av, härmed några självbiografiska inlägg på bloggen. Det har blivit några genom åren.

Här är mina minnen av att spela spel. Sällskapsspel av typen Tjuv och polis, Monopol mm.

Och här är mina minnen av att bo i Övik 1974-1985.

Det får räcka med specifika minnen. Hela minnestråden finns här.

- - -

Så några utvalda recensioner genom åren.

Här recenseras Fantasi och vetenskap i science fiction, en trevlig essä-antologi om hur sf förhåller sig till vetenskapen.

Här är en recension av Pollacks Arabs at War (2002). En intressant inblick i dynamiken (eller bristen på densamma) i krig i Mellanöstern.

Och här har vi en titt på Castanedas The Power of Silence (1987). Ett av många esoteriska inlägg på bloggen.

- - -

Mer kan sägas om denna blogg, dess historia och dess inlägg. Men detta får räcka. Välkomna att följa bloggen i fortsättningen.




Relaterat
Ett rike utan like
Redeeming Lucifer

fredag 10 november 2017

Antropolis: säljes


I detta inlägg säljer jag min roman Antropolis.




Jag har har ännu ett litet lager kvar av min svenskspråkiga roman, Antropolis. Nu säljer jag exemplar av den till hugade köpare.

Antropolis gavs ut 2009. Det är en utopi utspelande sig 2165. I Antropolis strider progressiva mot reaktionära krafter; det är makt mot ande, esoterism mot teknokrati. Och i allt detta är huvudpersonen Jenro Klao en joker i leken med sin musiska sida. Mer info här.

Boken är på 205 sidor. Den är i hårdpärm med grönt klotband med skyddsomslag. Pris 300:- inkl frakt.

Betalning mm. sker så här: meddela mig din adress genom att maila den till lennart.svensson24@comhem.se -- I mitt svarsmail meddelar jag dig det konto du ska sätta in pengarna på. När jag ser att pengarna kommit skickas boken.

Du kan i mailet säga till om du vill ha boken signerad. Samt om du vill köpa mer än ett ex.

Passa på, det finns inte hur många böcker som helst kvar.





Relaterat
Antropolis

Propaganda War as Total War


Propaganda war, media war, astral war... I've spoken about this before. Now for some additional deliberations on the subject.




This is the astral war, the magic war, the spirit war – the invisible war, the secret war – the frequency war, the energy war, the holy war, the total war. Your soul is the battlefield. Anyone endowed with a soul is drawn in, no one is neutral in this virtual war, a war going on from the dawn of time, now and forever – as long as there will be light and dark, God and Demiurge, Devas and Asuras, men and women.

- - -

Hereby a pertinent astral war quote from Yukio Mishima’s novel Runaway Horses (1969):
If we look on idly, heaven and earth will never be joined. To join heaven and earth, some decisive deed of purity is necessary. To accomplish so resolute an action, you have to stake your life, giving no thought to personal gain or loss. You have to turn into a dragon and stir up a whirlwind, tear the dark, brooding clouds asunder and soar up into the azure-blue sky.
And, from the same book: “Perfect purity is possible if you turn your life into a line of poetry, written with a splash of blood.”

That’s the astral war: conceptualizing your whole life into art.

- - -

The astral war is an invisible war, a war for your soul: your soul is the battlefield. And since “the soul is everything” – idam sarvam, yad ayam âtmâ – it is also a total war.

This is the astral war equation. No one is neutral, everyone is taking part in it, whether he knows it or not. The only choice is between being a victim or a victor.

Thus, a scared soul, expecting a global nuclear war, equals “an astral war victim”. A calm soul, having willpower control over his emotions, equals “an astral war winner”.

- - -

The astral war is a total war. Therefore, it must end with unconditional surrender for the losing side. So, you must have no illusions of “communication across the frontlines,” of virtual “football games in no man’s land at Christmas” – for the trenches are dug deep. Instead, prepare for virtual Vernichtungsschlacht.

You mustn’t take this as a carte blanche to become a mindless titan, a laughing demon, a scoundrel. Maintain your humanity. But in all other respects, prepare for psychic war. A long, total one.

- - -

An astral war guru could say: turn away from materialism and start building Antropolis [link in Swedish], the first human civilization, dedicated to art, science and spirituality.

- - -

In the propaganda war raging 24/7, the personal goal is to be “a great general in dreamland,” not a soldier in the trenches.

Of course, trench-fighting is operationally needed for victory – but – take a look at yourself when you're out on the net. Are you always “fighting the troll” or are you taking care of your own soul, operating in a way you like...?

“A good tactic is one that your people enjoy” as it reads in Rules for Radicals.

- - -

The personal reconquista (q.v. Philippe Vardon) demands that you publicly make a stand, if only on social media. You have to make a debating debut. In fighting for freedom, you can’t go on being a conceptual virgin, forever sitting on the fence giving each one his due. You must fight the metapolitical fight. And be prepared for bruises.

- - -

“The inferior man argues about his rights, while the superior man imposes duties on himself.” – Wagner Clemente Soto

- - -

I declare you the spiritual superman. Materialist man is something to be overcome.

- - -

“The future is what is created through the will; only the one who wills has a future.” – Otto Weininger




Related

Actionism: to Be a Spiritual Superman
The Astral War
Richard Wagner -- A Portrait
Artwork by LS

måndag 6 november 2017

Dénis Lindbohm: tre science fiction-romaner


Härmed ett inlägg om några av Dénis Lindbohms sf-romaner.




Dénis Lindbohm (1927-2005) skrev ett antal sf-romaner. Men är det "levande litteratur"? Kan man ta upp en random Lindbohm-roman och njuta av den som underhållning?

Det är inte lätt att säga. Han skrev inte alltid så njutbart. Men han hade ofta något att berätta. Så han kan vara värd att kolla in. För den esoteriskt lagde med sinne för sf.

Man kan preliminärt säga: Lindbohm skrev en roman jag kan rekommendera, med vissa reservationer.

Och den romanen är Frostens barn från 1980.

I övrigt är hans romaner ett något betänkligt opus. De kan likt Frostens barn ha ljuspunkter. Men de är generellt inte några konstnärliga eller konceptuella triumfer. Dock hade Lindbohm sina ess i rockärmen.

- - -

Denna titt på tre av Lindbohms romaner omfattar:

. Eden utan Adam. Stockholm: Regal, 1975. 155 s.

. Stjärnpesten. Stockholm: Regal, 1975. 154 s.

. Domens stjärnor. Stockholm: Delta, 1978. [Jag har läst onlineversionen men i bokform kan den ha varit på cirka 170 s.]

- - -

Eden utan Adam. I vid mening är det en OK roman. Dispositionen är vettig, berättelsen har rimligt tempo. Och stilen har viss attityd. Det här är inte "politiskt korrekt". -- En ensam rymdman återkommer till Jorden. Genom någon olycka har hans farkost varit borta längre än väntat så den framtid han möter är speciell, den är gentemot hans referensramar främmande. Ty Jorden befolkas nu av enbart kvinnor.

Det förklaras i romanen varför detta förhållande råder. Men jag är inte intresserad av att redogöra för det här. Sf-texter av typen "män kommer till värld enbart befolkad av kvinnor" (à la "When It Changed" av Joanna Russ och "Houston, Houston, Do You Read" av Alice Sheldon) är inte min kopp te.

Det må vara att upplägget som sådant är sf-mässigt motiverat: man gestaltar en idé i form av en spekulativ berättelse. Här "kampen mellan könen". Men själv skippar jag gärna denna subgenre av sf.

Visst är jag delvis part i målet när jag anser att Sheldons berättelse ifråga är vidrig. Den antyder på slutet att män bör barmhärtighetsmördas. Jag är emot detta för att jag är man. Men även i vid mening är Sheldons berättelse vidrig. Det antydda påståendet à la Sheldon torde nämligen strida mot FN:s konvention mot folkmord (CPPCG, antagen 1948).

Dock: i jämförelse med nyssnämnda författare ("värld utan män = önskvärt") är Lindbohm mer diversifierad. Jag kan relatera till hans man som möter kvinnovärlden. Hans berättelse är rimlig. Och ja, det förekommer en del könsumgänge också. Det är inte mer än rätt givet upplägget. Det piggar onekligen upp. Lindbohm skrev även porr för H:son när det begav sig. Så han ror detta i land. Inte så att Eden utan Adam är någon porrbok men.

Summering: Eden utan Adam är inte en dålig roman. Den kan allmänlitterärt sägas vara "över medel" i Lindbohms författargärning. Den har visst tempo och snits. Dock blir det aldrig en favorit för mig. Temat är inte angeläget. Att notera vad som skiljer män och kvinnor, på ett och annat sätt, är naturligtvis en evig drivkraft för konsten, igår, idag och för alltid. Men sf som explicit tematiserar "könskampen" får mig bara att somna.

Varför köpte jag denna bok då, när jag visste att den handlade om "war between the sexes"...? Svar: jag köper alla 10:- Lindbohm-böcker jag kommer över. Ty i stort är han värd att äga och läsa.

- - -

Stjärnpesten. Liksom med mitt ex av Eden utan Adam köpte jag denna för 10:- nyss. För detta pris kan jag inte motstå böcker av en av Sveriges få esoteriskt lagda författare och legendarer.

Men som berättelse lockar Stjärnpesten mig inte: större delen av mänskligheten har dött i ett gåtfullt virus. En liten grupp överlevare organiserar sig och anträder vägen tillbaka till civilisationen. Som "operativ berättelse" är det väl OK. Lite Frostens barn-vibbar såtillvida. Men pessimistiska romaner är anatema för mig. Jag hatar världsundergång, "doom and gloom".

Att jag inte kastar bort Stjärnpesten beror helt enkelt på att Lindbohm ändå är Lindbohm.

- - -


Domens stjärnor. Denna roman har ett intressant, upplyftande tema rent generellt: rymdforskning, rymdresa, mänsklighetens första möte med aliens. Men i övrigt är den stelt berättad och negativ mot mänsklig strävan. "Alien god, människa ond" för femtielfte gången. Aliens-arten man möter är oss överlägsna i esp-förmågor (telekinesi, telepati). Och den människa som är huvudperson sitter passivt och lyssnar på den alien som undervisar honom. Stel disposition, tondöv prosa, betänklig premiss (människan värdelös, alien överlägsen = hotande nära "passiv nihilism").

Slutet är abrubt: efter en portion s.k "action" och interstellärt ståhej uppstår en ny mänsklighet -- och den blir hermafroditisk. Detta är för sin del en vilsegången, monstruös utveckling som ingen esoteriskt begåvad människa kan stödja. Hermafrodit-upplägget är en helt poänglös vidrighet, här och överallt annars.

Men på det esoteriska planet har denna roman sina poänger. Utomjordingarna kan ju psi och det är ett vällovligt tema, ett fruktbart fält att plöja. Som kanske den ende sf-författaren i vår galax skriver nämligen Lindbohm om sådant som "att behärska materien med viljan" (kap 4), ”transmutera grundämnen på psykisk väg” (kap 6) och psionisk kraft = "psykisk makt, inte bara över materien utan även människor".

Förekomsten i romanen av dylik tankekraft är något man måste applådera. Ty tankekraft är enligt mig grunden för en ny vetenskap, besläktad med den som av Serrano omtalades som “a new spiritual science, of the disintegration and reintegration of matter, of levitation, anti-gravity, the vimanas, the dematerialization and materialization of the physical body, making oneself invisible with the Tarnkappe of Siegfried”. [The Ultimate Avatar, s 183, Hermitage Helm 2014]

Domens stjärnor är inte att rekommendera som underhållning för den allmänt intresserade sf-fanen. Men den läsare som står ut med den stela dispositionen och undermåliga stilen kan hitta guldkorn här. Det är inslag som de ovannämnda -- psi, mobilisering av tankeviljan -- som får en att aldrig sluta tro på Lindbohm. Om så bara i dessa esoteriska inslag så är hans sf-texter framåtsyftande. Ingen annan sf-författare skriver ju seriöst om tankevilja som grunden för psi. Annars är telepati mm. i sf i regel bara teknikaliteter, instrument bland andra, som ett psykiskt teleskop eller mikroskop, frikopplat från mänsklig viljekraft och inlevelse.

Projekt Runeberg har hela texten till Domens stjärnor online.

- - -

Mer finns att säga om Lindbohms sf. Han skrev ju även noveller. Några Lindbohm-noveller behandlas i detta inlägg.

2005 gav till exempel Aleph ut Världar runt hörnet, en vällovlig samling Lindbohmare på 140 s, en smärre kulturgärning. I min samling fanzines har jag genom åren även stött på X antal Lindbohm-noveller, en del riktigt bra. Han var som antytt ojämn men när han var bra var han oslagbar.

Mina åsikter om dessa Lindbohmare finner du här.




Relaterat
Sf från höger
Lindbohm: Frostens barn
Bertil Mårtensson
Redeeming Lucifer
Jag och sf-fandom
Lindbohms esoteriska böcker

lördag 4 november 2017

Odic Force: Vital Force


This is a blog post. About the vital force in man. -- Edit 2023: The text below is now included in the book Astral War -- Your Soul Is the Battlefield.




Intuition, inspiration, inebriation. "Movement as a state," as I speak about in Actionism.

And Aeon Flux: "You're skating the edge." -- "I AM the edge."

This is what I come to think about today regarding "action as being," regarding living, regarding everything.

It's about Od-Svipdag fighting his way to the underworld, returning to Freya in Asgard. As such, this is one of many representations of the “vîra-valkyrie pattern”. And, most fittingly, the Icelandic word “odr” means “divine madness, frantic, furious, vehement, eager” – and also, “mind, feeling” and “song poetry”. That is, a concept for astral war as astral art, “the spirit of song is war” as Södergran said. This is the astral fight as “inspiration and inebriation,” of fighting in a trance, led on by an image of the beloved, as was the driving force of Parsifal.

- - -

Od was Freya’s husband, mentioned in the Edda as a man who left her and then never returned. But, in Our Fathers’ Godsaga, Viktor Rydberg connected Od with another Edda figure, the elf Svipdag, who in the narrative poem “Grougaldr” goes off through the underworld and (in “Fjölsvinnsmal”) reunites with the Goddess of Love in Asgard-Agartha's sublime pastures. 

Interestingly, Od has been connected to the chief Asa god Odin. And why not. Odin is the god of “war, poetry and ecstasy,” of shamanic song and the din of battle. And German Scholar, Baron Carl von Reichenbach (1788-1869), conceptualized the vital energy of man as the Odic force. It’s the same as Egyptian Ka, Hindu Prâna and Taoist Chi, though, with a western European slant. 

As such, the Odic force can be both negative and positive, fruitful as well as damaging. You have to rein it in, take responsibility for its power, a power you as a human being have within. Use it wrongly and be damned, use it properly and be a god-man, a Sonnenmensch vîra.

The Odic force is for real, Odin is for real, Od-Svipdag searching Freya is real. Inspiration, inebriation, initiation, and all in one and one in all.




Related
Astral War (2023)
"This Post"
Actionism: The Moral Equivalent of War
Pic: "Rökstenen," a runestone in Östergötland, Sweden.

fredag 3 november 2017

Heinlein and My SF Study


In 2016 my essay Science Fiction Seen From the Right was published. Hereby some lines describing the role of Robert A. Heinlein in it.




A central character of my SF study is Robert A. Heinlein, an American author living 1907-1988. "Heinlein, tu prends la première place dans ce livre" would be a fitting dedication. That is, "Heinlein, you take pride of place in my book."

Heinlein, along with defining modern sf, also defined right-wing sf. And as a person he remained a hard-right conservative from WWII and on, being opposed to godless Communism in a time when the Western world's intellectuals either (1) hoped for a communist revolution or (2) were rather forgiving against the atrocities of the Bolshevik Empire.

- - -

Today, everyone knows of Heinlein's other side. Of his libertarian, even libertine charatcter. But that was established only by his later works, from say 1966 and on. Earlier, he was a Responsible Man through and through, conveying his creed in an eminently readable style.

So, in my science fictional preachment I want to remind the sf readership of this, of Heinlein as a conservative lodestar.

This is not about worshipping an author figure. It's about having sf novels and stories conceptualizing reality in a right-leaning, willpower-driven way. A way sorely needed today in the zeitgeist of materialist nihilism and relativism.

- - -

Going backwards in Heinlein's catalogue as for viable conservative numbers, works I cover in my essay, we can begin with Glory Road of 1964. In this novel the hero is a patriotic misfit in the affluent, liberal society of the early 1960s. No eternal values exist, all is relativism and materialism; this the hero learns when trying to advocate his inborn creed of eternal values. Then the guy is translocated to a fantasy world where he comes into his own, a world that makes sense to him. A world where he can wield a sword and lecture a young man on the importance of willpower, drive and perseverance. Eternal values!

The first half of this novel is just great, with the real-world setting and the first person-narrative of a Responsible Man finding his way in life, struggling against a nihilistic, lacklustre zeitgeist.

- - -

In Starship Troopers (1959) is delineated a governance uniting authority with responsibility. The "Resonsible Man" is here again, beautifully so. And this figure educating the reader returns in many a good Heinlein novel, like Starman Jones, Time for the Stars and Space Cadet. The latter, from 1948, is a delight in the first chapters, condensing what responsibility, self-restraint, ambition and loyalty means, all within the framework of complex operations like commanding a ship. The whole story tells us what this means, in the future and now and forever.

Thus Heinlein educates the readership in book after book. It's true that this Responsible Man voicepipe takes some time to get used to, this somewhat "lecturing, hectoring" voice in Heinlein's books -- but -- I have personally grown to like it after 30 years of reading the man. And so have many others. Even Philip K. Dick, hero of the 60s "New Wave" of sf, considered Heinlein the master.

That might have been in the general, story-telling ability of the man -- but -- you can't, as mainstream critics often do, divide the Heinlein stories into (1) "mere good storytelling" and (2) "deplorable right-wing lecturing". The storytelling and lecturing merge to form the Heinlein opus, an inseparable holistic phenomenon.

Thus, almost all of Heinlein's fiction from the debut in 1939 up and until Glory Road of 1964, maybe even including The Moon Is a Harsh Mistress of 1966, are great reads. This is excellent conservative sf and also, when the lecturing takes the back seat, great sf entertainment in general. All of the 1939-1966 Heinlein opus, the novels and the short story collections -- in all about 30 books -- are worth looking up for the radical conservative reader.

- - -

Heinlein takes pride of place in my essay, Science Fiction Seen From the Right. Chapter 1 is entirely about him, delineating the conservative slant of Assignment in Eternity, Coventry, Time for the Stars, Glory Road, Space Cadet and Beyond This Horizon. Also, there's a short Heinlein bio in it. Then once again, at the end, in Chapter 32, I look at the subject of "sf and war" and in this Heinlein has a lot to say, not only in Starship Troopers and Space Cadet but also in Sixth Column and The Man Who Sold the Moon, both works teaching us about how to run complex organizations with sizeable staffs.

All told, Heinlein is the portal figure of my book.

So, you can say: Ursula le Guin wrote about socialist utopias. Heinlein fought against them. There you have Science Fiction Seen From the Right in a nutshell.




Related
Towards an Understanding of Right-Wing SF
Red Ice Interview About the SF Study
The Not-So-Good of Philip K. Dick
Preachment
Science Fiction Seen From the Right

onsdag 1 november 2017

Chains


This is an article, deliberating on stuff. It is written today, November 1, 2017.




This is about chains and breaking them.

- - -

In the Western world of today, white people are conceptually opposed and demonized by the regime. A black, yellow or red man celebrating his specificity is a fine man; a white man doing the same is a bad man.

Further, mass immigration is pushed towards white countries and white countries only. In the everyday social reality, harassment of whites as whites isn’t prosecuted.

So, what is this?

This is the anti-white agenda, a syndrome of being against white people. It’s about anti-white racial discrimination, anti-white propaganda, anti-white hate mongering.

And, it must be noted, anti-whiteism is illegal.

My claim is based on the UN Racism Convention of ICERD from 1965, the International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination. This document defines racism as any form of exclusion or restriction made on the basis of race, color and descent, intended to discriminate and oppress.

All major nations on this planet have signed ICERD. And as intimated it’s about “all forms of racial discrimination” – which would mean, it also covers the offense of anti-white racism. So, in the current context, if you’re against a white man acknowledging his race, if you’re opposing a white man on the grounds of him being white, you're violating ICERD.

- - -

ICERD protects you against anti-white discrimination. For the record, another such protection is to be found in the UN Genocide Convention of 1948. It’s called CPPCG (Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide). It opposes measures deliberately inflicting on a group conditions of life calculated to bring about its physical destruction. This is the central part: in this way, the convention prevents ways of trying to kill a group of people.

As with ICERD, CPPCG isn’t merely an international convention, hanging in thin air as an abstract ideal. Laws based on ICERD and CPPCG are at hand and functional in all notable national legislations, in the West and worldwide.

For its part, CPPCG says a lot. Like how to protect an ethnic group against extinction. This could be applied to the situation of white people today. CPPCG can be used against the anti-white strain. But, in this article I'll instead focus on ICERD as a weapon against anti-whiteism.

- - -

Note: as for me being white I’m not a supremacist. I’m a co–nationalist, stressing peaceful co-existence between people, acknowledging every people’s right to exist in its place of origin. “True nationalism is co-nationalism,” the founder of the concept, Per Engdahl (1909-1994) said.

Generally, I'm a co-nationalist. And, as a Swede I’m a Swedish nationalist, acknowledging our common law-right to the Swedish realm, attested since Tacitus wrote Germania in 98 CE. In it, he portrayed Germanic peoples as tall, blond and blue-eyed, and among them was the tribe of Suiones, by direct descent becoming today’s Swedes. See my Swedish history Ett rike utan like (2017) for details.

I’m a Swede proclaiming my right to this land. And I give every other nationalist the right to claim his right to his place of origin. This is a given regarding the Old World. As for America and the conceptual, “Blut und Boden”-status of “white people” it gets a bit more complicated, since the US is a land of immigrants. However, the American Republic was built by white Europeans. In politics, language, culture, law, science, husbandry and industry the North American achievements from the 18th century and on are predominantly white achievements. People of color have contributed but the white element is the sine qua non of Americanism.

Thus, to generally highlight whiteness is perfectly viable for an American with European ancestry. I mean, if American blacks cherish blackness (and American Hispanics “la Raza” etc.), then of course American whites must be allowed to cherish their whiteness. It is conceptually viable and is protected by ICERD.

- - -

This is about ethnicity, the supreme taboo of today. That is, to speak about the white race, white ethnicity, and affirming it positively.

For instance, in the Western world of today, if you like anything traditional European – Celtic, Slavic, Roman – you’re suspect because these cultures where founded, nurtured and carried by white people, Aryans.

Essentially, there is no possibility of repentance, no forgiveness – because the Globalist regime is governed by the principle of 1984: “Imagine a boot stamping on a human face – forever.” This is the creed of global socialism: you, as a white man, must feel shame and guilt forever. Reconciliation, salvation and redemption aren’t possible in this context.

This is the imperial ideology of today. And it’s a criminal ideology, a violation of international law. Because, to deny white people their nationality is a crime against the Universal Declaration of Human Rights, Article 15. Also, anti-white attitudes are violations of national, sovereign state-laws having this and other clauses (racism, genocide, see previous chapter) inscribed as punishable crimes.

So, again, white man affirming his white ethnicity isn’t technically a racist.

But – denying a white man the right of his ethnicity, that's racial discrimination and it’s illegal. Q.v. ICERD.

- - -

I well know that nationalists are sturdy people who fight for their right to live, usually without referring to legal clauses. And I know that talking about “racism” isn’t what nationalists normally do. Well, OK, don't call it "racism" then. Call it "anti-white discrimination".

Further, now that we have these conventions, particularly ICERD, we must see it as another weapon in our arsenal. We must use it against our enemies. Against anti-whiteism.

For, again, anti-whiteism is illegal.

Anti-white race discrimination is illegal.

We must always remind our enemies of this, reminding them of their criminal behavior when behaving anti-white.

ICERD, the anti-racism convention adopted in 1965 and signed by all the western world nations and then some, is formally defined as “International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination”.

Again, note it: ALL FORMS of racial discrimination.

This convention criminalizes racism – all form of racism – including anti-white racism.

Anti-white discrimination is illegal.

Don’t you ever forget it.

So, the next time we hear of a university with “whiteness studies,” conducting them as systematic anti-whiteism, we shall go after them with ICERD.

The next time we hear that the white race is inherently evil – this shall be labeled as anti-white racial discrimination, illegal according to ICERD.

The next time we hear that “the white race is a construction and should be deconstructed,” this must be labeled as anti-white discrimination, illegal and punishable according to ICERD.

The next time we hear as much as a sneeze in the way of denigrating white people, the white race, white nationalities, we shall scream “discrimination” and go after them with ICERD.

- - -

We can go even further. We can strike back.

For instance, this is done by entrapping by our enemies by acknowledging our whiteness.

As we all know, being critical of a people is illegal these days. It’s “racism.” OK. But – acknowledging our whiteness isn’t illegal.

Therefore, we shall 24/7 proactively be what we are. Acknowledge traditional European history, culture and ethnicity, and laud and praise achievements by white men and women through history.

Books to read in this respect may be March of the Titans by Arthur Kemp as well as any traditionally themed western world book, issued before the surge of anti-white, anti-traditional nonsense arriving in the 1960s. And, of course, the radical conservative, progressive right-wing literature of today written by men like Faye and Benoist.

We shall be pro-white, proactively build a bastion of whiteness. It shall be guided by “100% love, 0% hate,” as European identitarians say.

This strain will of course be a mote in the eye, a bone of contention, a “baited gambit,” a red cape to the PC, anti-white, anti-traditional left. The most susceptible, the most easily moved of this faction won’t be able to ignore it.

They must attack it.

And in so doing, they will become criminals. Being anti-white is illegal, see above.

We thus have effected a strategic offensive (affirmatively being white, proactively pushing white history, culture and ethnicity). And then comes the tactical defensive, merely sitting in our bastion and seeing our enemies attack themselves to death against it, notifying the legal authorities of violating the convention of ICERD. Because all forms of racial discrimination are punishable, including anti-white racial discrimination.

- - -

I know that white people already are doing this, proactively propagating their cause. Traditional European nationalism and the US brand of white nationalism have been around for a long time. I acknowledge this and I – mutatis mutandum – cherish it. In this preachment, I only want to stress the proactive side of operating.

So: keep being proactive, keep pushing whiteness, and avoid denigrating statements about other races. If white people focus on being proactive, nothing can stop them. It makes them into one metapolitical, victorious war machine.

It makes them into a virtual army. An army with a ranker “not hating what’s in front of him but loving what’s behind him” (Chesterton).

- - -

So, with this “beating anti-whiteism with ICERD” syndrome, we get a new situation, a new climate in the Kulturkampf.

For, this is how it used to be: a minority person does something that exasperates white people. Next, white person attacks minority. Next, white is person labeled as racist (and harassed, stigmatized etc.).

Now, with the pro-active, “build a bastion of whiteness”-tactic we get this:

White people celebrate themselves and their specificity.

Anti-white faction is antagonized by this and attacks white people.

With knowledge of pertinent international convention, whites note this down as a violation of ICERD. Thus, the overall result: with or without actual prosecution, anti-whites are given food for thought regarding their behavior, they are intimidated with this threat of being taken to court.

So, I’d say – tables are turned.

Now it’s our turn to ask the anti-white: “Why do you hate so much?”

- - -

I just said, “with or without actual prosecution” and, “this threat of being taken to court”.
So, this complex of “going after the anti-white with ICERD” isn’t expressly about “getting anti-white operator X behind bars”. The courts of the Western world are studded with anti-whites and most probably they will, if it comes to a legal showdown, bend and dissipate the accusation against anti-white criminality into something that doesn’t stand up in court.

So, this isn’t about instigating legal processes. This isn’t about that kind of realpolitik. It’s about metapolitik.

It’s not about tangible court sentences. It’s about propagandistic arguments brought home and established in the general discussion.

The issue of “going after the anti-whites with ICERD” is about intimidation. It’s about scaring the lukewarm mainstream into stopping its anti-white behavior. I mean, “haters gonna hate,” the core of anti-whites will always be anti-white, but this isn’t aimed at them. This is about changing the zeitgeist at large, of having the white majority going from anti-white to neutral.

And lastly, when the argument is metapolitically brought home, when white people learn that (1) anti-white discrimination is illegal (2) affirming your own ethnic being is lawful; then, the pro-white zeitgeist can emerge in all its splendor.

Breaking the chains of anti-white oppression: that could be the leitmotif of the 21st century.




Related
Some notes about American author Clark Ashton Smith
A post sketching a main difference among authors, that of being either "a painter" or "a draughtsman"