söndag 20 april 2014

Jordkrönikan, del 1: Början


Hoppas ni njuter av påskafriden. Härmed i alla fall en ny artikelserie. Det blir en teori om hur allting började. Plus lite mer. Jag kallar det hela "Jordkrönikan". Det blir en berättelse om hur människan uppstod, om hennes galaktiska liv och hur hennes liv på jorden sedan gestaltat sig. Källor till det hela är bland andra Drunvalo Melchizedek, Sheldan Nidle, sajten thegreaterpicture och boken ”The Prism of Lyra” av Lyssa Royal och Keith Priest (1992). -- Totalt blir denna följetong på fem delar.

Del 1: Början [den del ni läser nu]
Del 2: Människan, galaxen och jorden
Del 3: Aspekter på den äldsta jordhistorien
Del 4: Egypten
Del 5: Gudarnas återkomst




Ska man skildra galaxhistorien och människans relation till den, måste man börja med skapelsen. Man måste börja i begynnelsen. I början.

Finns det då någon formel för hur allt började? Någon metafysisk utsaga som summerar början? Ja, det gör det. Den formeln är: JAG ÄR.

JAG ÄR... Detta är en allmän formel för tidlös esoterism. Den är formellt kristen; vi finner den i Bibeln. Det är som ”ego sum qui sum” i GT samt Jesu sju ”Jag är”-sentenser i NT, ”Jag är världens ljus” osv. Mästare som Jesus och Saint Germain använder JAG ÄR-utsagan ofta, liksom Gaia, Salusa från Sirius, ärkeängeln Gabriel med flera. Alla som är av ljuset interfolierar JAG ÄR-satsen i sina texter för att visa sin förbundenhet med tillvarons grund, med varat.

Det gällde som sagt begynnelsen, hur allt började. JAG ÄR har betydelse för skapelseberättelsen så som jag ser den. Det var ju så i begynnelsen att tanke mötte vilja – urtanke och urvilja – varvid Gud uppstod i ett glorifierat, självmedvetet ögonblick. JAG ÄR var den självbekräftande utsagan i sammanhanget. Den var både besvärjelse och bekräftan på att det skedde. Vad är det som är...? – JAG ÄR.

- - -

Vad hände sedan då, efter denna urhändelse...? Efter JAG ÄR som den kosmiska kreationen...?

Man kan säga: Gud levde säll som ett fulländat väsen. Han var tillvaron, varat, verkligheten. Sedan, för att lära känna sig själv ännu bättre, lät Gud den mer konkreta skapelsen ske. Gud strävade efter att uppleva sig själv genom uppdelning, genom separation. Och i den strävan, att utforska alla aspekter av den egna kreationen, inleddes ett steg neråt på den kreationella spiralen. Jag säger ”nedåt”, för i sig själv var ju Gud fulländad. Jämför här vad Shrî Aurobindo säger:
Existence that multiplied itself for sheer delight of being, plunged into trillions of forms so that it might find itself innumerably.
Och detta betyder, för att citera David Wilcock: ”When looking at your face in a mirror, you’re seeing the creator experiencing life through you.”

Men nu som förr kan vi återvända till Gud genom att erkänna det gudomliga ljuset inom oss. Det är ”der Vünklein der Seele”, själsgnistan. Vi är alla ljusvarelser som valt att inkarnera i materiell verklighet, men med vårt följande av Moder Jord upp till högre metafysiska nivåer har vi kommit närmare Gud. Genom att alla säger JAG ÄR stiger vi upp till en högre vibration. Vad som här exakt är högre och lägre kan man tvista om. Personligen har jag i alla fall tagit ställning för Gudsimpulsen inom mig genom att säga JAG ÄR.

- - -

Således: Gud är. Och han är en. Ett bergsmassiv har bara en topp, till exempel. Detta har sedan urminnes tider hävdats av den perenniala skolan från Platon över Plotinos till Augustinus, Thomas av Aquino, Mäster Eckart, Swedenborg, Goethe, Atterbom, Rudolf Steiner, C. G. Jung och Ernst Jünger.

Urgrunden är enhet. Inom perennial indisk filosofi talar man ju om ”icke-tvåhet”, alltså enhet. Det kallas advaitya. Den eviga, världsomspännande, perenniala filosofin erkänner en urkälla för varat. I ”The Ra Material”, även känd som ”The Law of One”-serien, uttrycks detta som ”all is one and one is all”. Man kan säga: vi återvänder till urkällan, till enheten, leds till ljus och högre verklighet av det gudomliga inom oss – av gudagnistan, ”der Vünklein der Seele” som jag nämnde ovan. Detta erkänns av alla västerländska mystiker, av abrahamistiska religioner, av hinduismen samt av goda delar av shamanismen och indiancredot (”The Great White Spirit”), så den formella basen för detta tänk är bred. Som antytt: världsomspännande. Ur årtusendes hängivenhet stiger vi alltså upp till en ny högtidlig ära, inte längre styrd av slentrian, tvång och kyrkopolikt, utan av fri vilja.

- - -

Som sagt skapade Gud universum i begynnelsen, genom att säga JAG ÄR. Sedan skapades materien, stoftet, genom uppdelningen. Och ”uppdelningen” var, återigen, vad som antyddes av Shrî Aurobindo: ”Existence that multiplied itself for sheer delight of being, plunged into trillions of forms so that it might find itself innumerably.”

Ur denna uppdelning, ur detta stoft skapades världar. Och på världarna uppstod liv. Livet hade transcendentalt ursprung; det var ljus av det eviga ljuset, av Gud. Ljuset levde i en högre dimension men gavs möjligheten att i separata former, kvanta, inkarnera materiellt. Varför? För att Gud skulle få uppleva separation och kunna utvecklas andligt. Gud tog av sitt eget ljus och delade upp detta i ljuskvanta, i separata livssammanhang. Dessa separata livssammanhang kallades själar. Själar är gnistor av det eviga ljuset som antytt ovan: Vünklein der Seele.

- - -

Människan uppstod för sin del först i stjärnbilden Lyra. Det skedde på den tredje planeten i Vegasystemet för 6 miljoner år sedan. Okroppsliga väsen (= själar) gick där med på att inkarneras som människor. Arten frodades och spred sig sedan till Plejaderna. I denna process stötte man på krigiska arter, från systemen Draco, Sirius och Orion. De plejadiska människorna mötte dock samtidigt vänligt sinnade arter med vilka man bekämpade Anchara-alliansen, som den krigiska grupperingen kallades. De ljusare arter som människan slog sig samman med kom att kallas Galaktiska Federationen.

Jag har nämnt Anchara-alliansen. Hädanefter kallas den alliansen, A-alliansen, anchariterna och asuras. Det är många a:n bland dessa synonymer, lätt att komma ihåg. Och utan att bli strikt dualistisk kan man, för läsförståelsen i denna krönika, säga: A-alliansen var ond, Galaktiska Federationen (GF) var god.

A-alliansen sägs ha bestått av humanoider från Sirius B med markant avlånga skallar (med en fackterm så var de dolikocefaler). Dessutom ska alliansen ha bestått av annunaki, ett ännu i vår tid omtalat släkte. Ödesdigra sällar detta...! Annunaki var enligt uppgift en humanoid-reptilisk hybridart från Orion. Även annunaki sägs ha haft markant avlånga skallar. Som en tredje part i alliansen fanns reptiler från stjärnbilden Draco. De mest egendomliga reptilerna var av arten ciakar, som hade vingar.

De negativa aliens från Sirius, Draco och Orion bildade som sagt Anchara-alliansen. Man erövrade hundratals planeter och civilisationer i sina imperiala ambitioner. Man ska ha krigat i hundratusentals, kanske miljontals år mot de positiva arternas federation, Galaktiska Federationen. Omsider insåg emellertid anchariterna att GF:s tekniska utveckling var snabbare än deras. GF hade mäktigare vapen. Anchariterna la ner sina vapen och gick över till Ljuset. Den galaktiska energihöjningen, knuten till 2012, ska ha tvingat dem till det, eftersom varelser som vibrerar för lågt inte kan stiga upp. Men vissa negativa grupperingar fortsatte med sin agenda, inklusive krafter som fokuserade på vår planet.

Mer om denna planet, jorden, i nästa avsnitt.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Målning: Robert Svensson

Inga kommentarer: