onsdag 6 november 2013

Recension: Fantasi och vetenskap i science fiction (Nicholls 1984)


Jag har länge gillat science fiction. Här är ju frågan om man läser den för dess vetenskapliga idéers skull, dess korrekthet visavi astronomiska, tekniska och fysiska fakta, eller om man mest har den som spelfält för sina drömmar. Nåväl, kraften ligger kanske i mötet mellan torr vetenskap och saftiga visioner. Här är i alla fall en titt på en bok där vetenskapen och stringensen betonas, där orimligheter skåpas ut och där korrekthet hyllas.




Som sf-författare gäller det att ha ordentligt på fötterna, annars kommer felfinnaren och tar 'en. I Peter Nicholls' "Fantasi och vetenskap i science fiction" (1984) har dessa felfinnare släppts ut i full frihet. Och de redovisar stolt sina fynd. Glöm alltså att sf också kan vara berättarglädje och inlevelse. För här är det bara idéer och koncept som gäller.

Felfinnarens glädje: misstag och orimlig vetenskap tas upp till behandling. Och emellanåt utdelas guldstjärna till någon författare som fått alla siffror rätt (som den oläslige Hal Clement). Nåväl, en rolig bok att läsa är det nog och lustiga grejer möter en överallt. Som en bild ur en sf-tidskrift från 1955 där en rymdpirat äntrar ett skepp med strålpistol i handen och räknesticka mellan tänderna... Ett slags förbiseende av samma typ som Heinleins "Varning för okänd planet" ("Starman Jones", 1953): där sitter man med logaritmtabeller och bearbetar data med huvudräkning, innan dessa inmatas i datorn... (Det kan vara så att denna manuella räknerutin är lite malplacerad rent tekniskt, men i intrigen ingick också att hjälten hade perfekt fotografiskt minne... och detta spelade roll för romanens dramatiska upplösning... därför var det "metod i galenskapen" att ha detta inslag med huvudräkning utifrån tabeller.)

Orimligheter: så kallad teleportation, där en människa tas isär och skickas via kabel eller stråle till annan plats, vore svår. Man skulle ju dö av detta isärtagande, man skulle somatiskt dö om kroppen togs isär cell för cell eller atom för atom. Självklart är det så (även om själen lever vidare, men det ingår aldrig i teleportationskonceptet så vitt jag vet). -- Orimligt är även jättemänniskor ("Attack of the 50 Feet Woman"), eftersom dessa skulle falla samman under sin tyngd. De skulle behöva se ut som ett slags humanoida elefanter, skulle behöva tjockare ben. Jätteinsekter vore orimliga av samma skäl, samt av det faktum att de andas med trakéer; dessa rör kan inte få sugeffekt om de har för stor diameter.

Det talas även om nedfrysning av människor, cryogenik. En larvig idé som tydligen ändå praktiseras i verkligheten. Jag menar, varför inte bara lägga sig och dö och acceptera reinkarnation: "new body, new life, new everthing", bara till priset av minnesförlust. Man minns ju inte sitt föregående liv men annars är allt nytt och det är bara att leva.

- - -

Det är en smärre sf-encyklopedi detta, utgiven i Sverige 1984 och skriven av Nicholls, Brian Stableford och David Langford. "The Science in Science Fiction" var originaltiteln. Den gavs ursprungligen ut 1982. Det är en encyklopedi -- men en läsbar sådan, man kan fördjupa sig i dessa eleganta essäer om bland annat informationsteknik, rymdresor och tidsresor, robotar och artificiell intelligens. Apropå det sista vill jag resa mitt tvivel mot att detta någonsin skulle gå att åstadkomma; vi kan göra mer eller mindre intelligenta dammsugare och schackspelsdatorer, men att verkligen bli intelligent tror jag inte datorn kan. Bli kreativ, kombinera vilja och tanke så som en människa kan? Never.

Jag ser i boken en bild av en schimpans som lärs upp av en förnumstig lärare. Varför? Ska apan bli människa? Någon sa att apan är en degenererad människa, avgrenad från oss i urtiden. Därför är det lönlöst att lära den något.

Edgar Rice Burroughs' Marsromaner är ekologiskt sett felaktiga får vi också veta. En underbar faktabit må jag säga, väl på plats i en bok som denna: "Författaren glömde exempelvis bort att förse de köttätande djuren på planeten med gräsätare till föda"... Min åsikt om detta är att Burroughs' romaner är iscensatta drömmar, dylik kritik träffar ej deras kärna. Herberts "Dune" (1965) sägs annars ha gått i spetsen för att få sf-författare att tänka ekologiskt. Idag är det tydligen ett måste att de planeter man skapar har något sånär plausibla ekosystem. Noggrannhet har blivit ett honnörsord.

"Om något är tänkbart så måste det existera någonstans"... Detta diktum sägs vissa fysiker (fysiker nota bene, ej sf-författare) ledas av (s 67) -- och i så fall är jag glad, då finns det hopp för vetenskapssamfundet. Det öppnar vägen för nya grepp, nya teorier, nya koncept. Hugo Gernsback på sin tid hyllade "science" men då menade han blott teknik och ingenjörskonst, handfasta grejer man inte kan diskutera mycket kring: "vad som finns, finns". Att däremot se vetenskap som omprövning av invanda begrepp, som nytänk och kätteri, "that's the heart of science" som Carl Sagan sa.

En vetenskapare värd namnet måste ha dörren på glänt för en gnutta esoterism, à la "om något är tänkbart, så måste det existera någonstans". En liknande utsaga hyllades förresten av teosoferna: "Allting som kan tänkas, är sant någonstans i universum"...




Relaterat
Heinleins Starship Troopers, presenterad på svenska Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Målning: Robert Svensson

Inga kommentarer: