onsdag 30 oktober 2013

Reportage: När jag besökte Leningrad 1987


Jag besökte Leningrad 1987. Idag heter staden Sankt Petersburg. Jag kan förstå att ryssarna inte vill ha diktatorn Lenins namn på sin stad. Men för mig kommer staden alltid att vara ”Leningrad”. Och i denna tillbakablick kommer såklart inget annat namn än Leningrad att användas för staden.




Jag besökte Leningrad 1987. Det fanns paketresor att köpa, en fyradagsvistelse med allt inkluderat. Flyg från Stockholm med Finnair, mellanlandning i Helsingfors. Logi på Hotell Pulkovskaja i stadens södra periferi. Hotellet var modernt och nybyggt men saknade viss charm. Det var som ett tio våningars Esso motorhotell, tyckte jag.

- - -

En lustig sak med vissa tunnelbanestationer var detta: plattformarna var helt avskilda från spåren. Mot spåret vette en vägg, avbruten av automatiska dörrar. Dessa dörrar svarade mot tågets dörrar. När ett tåg kommit in och stannat öppnades samtidigt stationens och tågets dörrar, man slussades in säkert i vagnen. Detta hindrade till exempel själmordskandidater från att hoppa framför tågen. Men om nu detta var så bra, varför hade inte alla stationer denna manick...?

- - -

Leningrad så som jag minns det var stort. Och delvis ganska vackert. Från mitt besök minns jag klassicismens praktpjäser som Vinterpalatset, Smolnyklostret och det ena och andra palatset. Och Isaks- och Kazankatedralen, mycket läcker klassicism, och anblicken av Kyrkan på blodets nationalromantik. Palatstorget i kvällsljus hade sin charm. Men det fanns även slumliknande miljöer mitt i stan. Paradgatan Nevskij prospekt var, 1987, något av en Potemkinkuliss.

Men visst har även det nernötta och försummade sin charm. En spårvagnsfärd på Vasilijön var fascinerande. Denna ö i Neva, denna stora Nevaomflutna ö var tänkt att bli stadens centrum, men detta kom med tiden att ligga på fastlandet i söder. Under färden på denna ö såg man i alla fall ovårdade gräsmattor, ful bebyggelse, gigantisk bebyggelse, arkadhus och en del snyggare hus av typen ”engelsk terrasslänga”. Det fula och försummade, inte helt förslummade men garanterat ”ej lämpat för turistvykort” – sådana anblickar är vad jag som resenär vill ha. Jag kände samma sak när jag 1978 var i Italien med min mamma och pappa. Att flanera i Ricciones centrum med omärkliga hyreshus, biografer och torg med en sepiabrun spårvagn parkerad gav mer än att se Venedigs Dogepalats. Nåja, det ena utesluter inte det andra. Men jag vill ha mer än palats och kyrkor.

Vasilijön: jag klev på en spårvagn vid Nevakajen. Betalningen var för sin del mycket enkel: bara att stoppa en slant i en låda, vrida fram sin biljett och riva av den; klart. Någon konduktör fanns ej. Annars hade förstås detta Sovjetryssland sin överbemanning såsom affärer med ”gå till disken med varan, gå till separat kassa och betala, gå tillbaks till disken och visa kvittot”.

Jag åkte spårvagn i Leningrad. Ack så fascinerande. Med veven i botten for fordonet genom nernötta miljöer, rena Tarkovskij. Och på slutstationen klev jag av. Jag hade inget annat ärende där än att se mig om, flanera planlöst. Vad såg jag då? Där på slutstationen såg jag ett megakomplex i den nedgående solen, ett vitt mastodonthus av sedvanliga ryssproportioner, gjutet till guld i släpljuset. Man kunde se sådana stora pjäser här och där, som ett visst palats jag såg i centrum under en bussfärd: ett stort torg låg framför, en Leninstaty presiderade mitt på och i fonden låg det stalingotiska bygget. Det kan få en att tänka på Ernst Jüngers vistelse i Ryssland under hans spionresa 1942, då han skulle sondera stridsmoralen och revoltbenägenheten hos AG Syds officerare. I Vorosjilovsk, 24 november 1942, skriver han till exempel:
Jag bor i GPU-byggnaden, som har jättelika dimensioner liksom allt annat som hör till polisens och fängelsernas värld. Här fick jag ett litet rum med ett bord, en stol, en säng och framför allt hela fönsterrutor. Jag hittade också en spegelskärva som jag kan använda vid rakningen. Efter de senaste dagarnas erfarenheter inser jag vilket värde dessa ting har.

- - -

Jag hade helpension. En middag på hotellet kunde bestå av sådant som kokt oxtunga och Pepsi Cola med rysk etikett. Ville man på kvällen ha sig en bit mat kunde man gå bort till ett sämre café på en våning och köpa en korvmacka. Det var mer ister än korv.

- - -

Någonstans under min vistelse i denna stad var jag ute och gick. Det var nere på stan. Det var en solig eftermiddag. Någonstans under denna promenad såg jag polisen hantera en överförfriskad herre. Folk tittade på när de ledde in honom i jeepen – en militärgrön ryssjeep. Man hade strängt taget inte ”polis” i detta Sovjet, man hade ”milis”. Så var det tämligen allmänt i dåtidens Östeuropa, har jag hört (som i Polen). Vad detta innebär juridiskt vet jag inte.

Det fanns en cisternformad byggnad intill i denna polis-scen, möjligen en t-banenedgång. Takfrisen hade ornament. Det fanns även träd intill, riklig grönska. – Varför jag noterar denna helt banala sak med polisen som gör sitt jobb vet jag inte. Men jag minns den. Jag gillar bilder som dessa eftersom de inte finns på bild i turistbroschyrerna. Det är det välbekanta obekanta, det är Livet i all sin rika mångtonighet helt enkelt.

- - -

Alldeles utanför mitt hotell fanns ett monument över kriget, över de 900 dagarnas belägring (platsen heter Ploshchad Pobedy). Hotellet låg vid en stor rondell och i mittområdet hade man placerat det hela: en obelisk av röd granit på vilken det överst stod ”1941-45”, och i anslutning till det avlånga postament på vilka statyer av arbetare och soldater, matroser och civila, var placerade. Dessa bronsgestalter var sant heroiska, de var tidlösa i sin urbildliga glans. De var Hjältar helt enkelt, ja mer än så: Människor.

Att få se dessa bronsgestalter, belysta av den nedgående solen, var en överjordisk upplevelse. Det går bortom krig och fred, det är något mer än så: något arkeofuturistiskt, något lyftande, något obeskrivligt.

Monumentet hade även ett museum. Det var intrikat ordnat: i den norra brännpunkten av arrangemanget fanns en rund försänkning man nådde via en trappa. Där, på ena sidan, fanns museet. Men det var stängt då jag var där. Nåväl, det var ett värdigt monument. Egentligen finns väl inga fula krigsmonument. Inga som jag sett i alla fall. Med stridsvagnar, soldater, brons, huggen sten med mera – hur kan man misslyckas...?

- - -

Krigets Leningrad. Nog stötte jag på det. Jag köpte till exempel Sjostakovitjs ”Leningradsymfoni” på Dom Knigi. Det var en massiv inspelning av 7:e symfonin, den heroiska musikaliska speglingen av andra världskriget. Först är det lite kaotiskt, det är reträtten. Sedan kommer en diskret militärtrumma; det är hejdandet av reträtten, det är motstånd som bjuds. Sedan kommer temat, som växer. Det är stridens hetta. Sedan kommer en dramatisk klang! Det är frontgenombrottet. Sedan kulmen med återigen smått kaotiska drag. Det är befriandet av fosterlandet. Också detta är ett värdigt konstverk i ämnet. Och odödligt, det existerar bortom begrepp som krig och fred. Innehållet fick sin impuls av kriget men formen är tidlös. Och det är vad konst handlar om: att dikta om något konkret eller vardagligt och ge det tidlös prägel.

Mitt krigiska Leningrad – vad såg jag? Jag såg en BTR-60 uppställd vid Kronverk, ett utanverk till Peter Paul-fästningen. Jag vet inte vad denna, moderna, då ännu brukade åttahjuliga tingest gjorde där. Nåväl, man hade sina militärförband i staden och detta var prov på det. Annars såg man knappt några soldater i gaturummet. Men i Peter Paul-kyrkan, stadens första kyrka, byggd på 1700-talet, såg man jag en erövrad svensk fana. Antagligen från Poltava. Det är inget att säga om det. Vi har ju erövrade ryska fanor i Stockholm; förr brukade sådana hänga i Riddarholmskyrkan. Levertin (var det väl) sa att luften där ”är av segerfanor sval”. Sedan dess tror jag fanorna förts till Armémuseum.

Och så är det: dubiöst erövrade krigsbyten kan man tvingas återlämna, men aldrig fanor tagna i strid. Dessa har man blött för, soldater har vågat livet när de tagit dem. Advokater och byråkrater ska inte i efterhand komma och schackra om dem.

- - -

Jag minns en glasskö på Moskovskaja prospekt. Det var en lång kö, men eftersom det bara erbjöds en sort gick det fort. Det var vaniljglass med rån, mycket god.

- - -

Apropå kyrkor. Jag var som sagt inne i Peter Pauls-kyrkan. Där fanns en byst av Peter den store. Friska blommor prydde den. Jaså minsann, men han var ju tyrann...? Jämfört med Stalin blott en bysmed kanske (för att bruka A. J. P. Taylors karakteristik) men en värre tyrann än vår Karl XII. Exempel på hans brutalitet: efter avrättningen av en älskarinna (hovdamen Marija Hamilton, som begått diverse brott), tog han upp det avhuggna huvudet och föreläste för menigheten om de anatomiska delar man såg i snittytan (källa Troyat, ”Peter den store”). Karl skulle aldrig göra något sådant. Han kanske övade sin svärdsarm med att hugga huvudet av kalvar men brutal på Peters vis – nej.

Men jag avviker. Det skulle handla om kyrkor. Jag var inte in i några fler. Det kan jag medge nu, så här efteråt, att jag ångrar. Men jag var ingen ”kyrknjutare” (= privatreligiös estet som sysslar med enskild andakt i templen) på den tiden. Jag stod dock en gång på Nevskij Prospekt och beskådade Kazankatedralen. Den var och är pampig med en halvcirkelformad kolonnad framför sin centralkyrka, ett tämligen unikt arrangemang. Denna praktpjäs bar då den infama texten: ”Museum för religionens och ateismens historia”. Verkligen en nerklassning. Men såklart är det hela åter ett tempel nu och inget annat. Gudstjänsterna återupptogs här 1992 har jag fått veta.

Kazankatedralens förnedring symboliserar annars att kristendomen var satt på svältkost i Sovjet. Men man ska även komma ihåg att Sovjet inte var något Albanien med religionen helt utrotad. Den ortodoxa kyrkan levde vidare. Man hade gudstjänster i vissa smärre kyrkor. Redan under kriget 1941 märkte ju kommunisterna att truppen stred bättre om den fick ha sina präster. Något måste man ju ge det hinsides. Här kommer jag att tänka på en Väinö Linna som tvärt säger ”det spelade ju ingen roll förstås”, detta att stänga en stupads ögon. Det tycks mig väl nihilistiskt. Lite väl bolsjevistiskt, om man får säga så. ”Det fanns inga ateister i skyttegravarna” brukar man annars säga. Så är det nog. Linnas ateism är i sammanhanget rätt ovanlig. Men visst, han skildrar även hur fänrik Kariluoto oförhappandes finner sig läsa en bön för en stupad. Den scenen återger hur den vanlige soldaten ville ha det. På den tiden hade många ännu kristendomen som mönster för sin andlighet. Idag kan mönstret vara delvis annat. Men i någon mån andliga, det är majoriteten av folk alltid. Ateister är en minoritet. De flesta tror på ”något”.

Kyrkan levde vidare, även under Stalin. Marxism-leninismen var öppet ateistisk, på programmet stod bekämpning av allt kristendomen stod för, men den klarade inte av att helt utplåna religionen. Och som organisation och kyrkförvaltning klarade sig den ryska kyrkan denna tid delvis på donationer från utlandet, från privatpersoner. Ibland var det frågan om rena investeringar: exilryssar köpte kyrkorna av sovjetryska staten. Hur ofta detta förekom vet jag inte, men ett exempel har jag. Hans von Luck säger i sina memoarer att när han kom till Smolensk sommaren 1941 överraskades han av att se dess katedral välhållen. Tyskarna tog staden, den hade delvis förstörts av flyganfall, men:
Mitt bland ruinerna pekade katedralen mot himlen. Den tycktes vara i stort sett oskadad. Jag följde kvinnorna och gubbarna och gick in i katedralen och blev djupt imponerad av dess skönhet. Den verkade orörd. Altaret var smyckat med tända ljus och många ikoner som var rikt prydda med guld kastade ett högtidligt ljus över katedralens inre.

[von Luck s 80]
När von Luck frågade hur katedralen kunde vara i så gott skick, svarade prästen detta: ”Omedelbart efter revolutionen köpte ryssar som hade emigrerat till Amerika på tsartiden kyrkan med alla dess skatter från Sovjetunionen, som på den tiden var i stort behov av amerikanska dollar. Katedralen är amerikansk egendom och därför är nästan allting intakt.” [ibid]

- - -

Här slutar mitt reportage om Leningrad. Det var ett kvartssekel sedan jag var där, men ännu spelar i mitt inre åsynen av Leningrad i aftonljuset – av Vinterpalatset, av Kazankatedralens krökta arkader, gesisms och friser och balustrader, av Isakskatedralens gyllene kupol och av Ploshchad Pobedys bronsgestalter – alla presiderar de i aftonljuset, alla gjuts de till guld i kvällssolens släpljus. Eviga symboler för en stad någon gång, någonstans, en odödlig symbol för människan i tillvaron.




Relaterat
Åsa Linderborg om Lenin
Okänd soldat
Hans von Luck på östfronten
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)
Leroux: Magersfontein, O Magersfontein (1974)

Inga kommentarer: