tisdag 27 augusti 2013

David Nessle: en granskning av hans verk: mest om science fiction


Visst är David Nessle en tillgång för Sveriges kulturliv. Hans serier har rättmätigt sin status som moderna klassiker. Men vart tog sf-romanerna vägen...? Och var är de seriösa texterna...?




David Nessle (1960-) är en svensk serietecknare och författare. Hans serier om ”Den maskerade proggaren” har blivit ett begrepp. Och diverse-albument ”Döden steker en flamingo”, hans seritecknardebut från 1991, är rätt fyndigt. Dels är teckningarna välgjorda; det är ”mycket streck för pengarna”. Dels är humorn i regel ganska intelligent. Nessles roman ”Döda fallet” (2004), en deckare i 40-talsmiljö, är också rätt lyckad. Detta är boken för den som gillar gamla svenska deckare med allt vad det innebär, som en teatralisk, ”dramatisk” ton och ett något uppstyltat språk: en blandning av retorik och söderslang. Det var i svensk litteratur fram till 1960-talet gångbart med en viss nivå på språket, både med risk för teatralisk ton och med chans för stilmässiga parader.

Det var en stilnivå som låg högre än dagens Ikeaprosa. Ikeaprosan kan i rätt händer också leva (enligt formeln "enkel men inte simpel"). Men visst är det roligt med andra stilarter som omväxling. Enligt egen utsago inspirerades Nessle vid skrivandet av ”Döda fallet” av namn som H. K. Rönblom, Vic Suneson och S. A. Duse. Dessa var stora svenska deckarförfattare en gång i tiden [uppgift i kommentarsfältet till denna bloggpost].

- - -

Nessle debuterade som författare 1983. Det var i tidskriften Nova Science Fiction 4/83 med "Den slutgiltiga lösningen", en berättelse på temat om själen vid döden blir elektricitet. Idén as such är vettig; likt energi är själen oförstörbar, vid döden utplånas den inte, övergår bara till ett annat tillstånd, obundet av kroppen.

Allt är energi. Materia är energi (E= MC2). Själen är energi. "Idam sarvam, yad ayam âtmâ."

Nessle var sedan med i Nova 2/84 med novellen "Stadsliv" (se bild).

Jag vill minnas att Nessle själv tänkte sig denna titel: ”Den levande stadens fångar”. Men tidskriften ändrade det till "Stadsliv". Den pragmatiska förklaringen är att man gjorde originalen för hand, med Letraset gnuggbokstäver. Då var korta titlar att föredra. Det åsido, sf-legendaren John Campbell i USA föredrog också enords-titlar av detta slag, à la Arena, Reason, Nightfall, Coventry, så detta bruk har sina anor. Nesslenovellen ifråga var ett slags äventyrsberättelse i en galaktisk framtid. Och språket var medvetet rikt på adjektiv och beskrivningar: en intelligent pastisch på gamla rymdäventyr och ändå något i sin egen art.

Nessle publicerade en novell till i Nova SF, ”Världsräddaren”, i 4/84. Den var en humoristisk sak i Börje Cronas anda med utmejslat kåserande ton. Det är som Nessles skämtserier: det är klassiker ungefär som Oskar Anderssons eller Albert Engströms verk.

Det är som sf-författare jag tycker Nessle firat sina största triumfer. Hans sf-verk borde få en renässans. Nåväl, jag kan klara mig utan att hans noveller samlas i bokform. Men nog var han bra i gasen i början av 80-talet. Han var en kreativ urkraft.


Nessle publicerade sig i olika amatörtidskrifter med en rad vassa pastischer på äldre sf-verk. Med inspiration från Jack Williamson, E. E. Smith och John W. Campbell (”The Mightiest Machine”...!) samt A. E. van Vogt och den tyske rymdhjälten Perry Rhodan kunde Nessle skriva drastiska, fyndiga melodramer som levde sitt eget liv.

- - -

Man måste inte ha läst förebilderna för att uppskatta dessa pastischer. Nessle tillfogade något av sitt eget väsen i sina space opera-berättelser. Vi kan som exempel ta ”Esaac” i Der Leuchtturm nr 7, signerad "Ray Gunn" och det är med 99% säkerhet Nessle som skrivit den. Bland annat ur novellens början [DL 7 s 44] läser vi: ”Rymdskeppet exploderade och 37 människor omkom.”

Detta är ju brutalt. Och roligt. Det är den där fascistoida Perry Rhodan-känslan: meningslöst våld med pedantiskt angivande av hur många som dör. Perry Rhodan-berättelserna är så där, tro mig.

Det är våld som driver hela handlingen. Man ska inte skämta om våld och förstörelse. Jag vet det. Men konst består i att bryta alla regler. Man måste ibland vara hänsynslös: "sångens anda är kriget" som Södergran sa. Därför är denna berättelse bra. Och det inte bara för att det är våld utan för att det är Nessle som skrivit den. Han hade ett rörligt sinne och här får han med mångahanda infall och allusioner.

I detta raffel presenteras hjälten Esaac, som upplever än mer. Bland annat slås vid något tillfälle en dörr upp till ett okänt rum: ”Där fanns ett hemligt sällskap som hatade inkräktare.” [ibid] Det kanske inte låter så roligt nu men infall av denna typ är vad som parodieras i denna thriller, detta hur intrigen matas med konstant action. Läsarens krav på sammanhang avtrubbas av alla häftigheter hon dras med i.

- - -

Bara action räknas...! Och mot slutet i aktuell berättelse är Esaac universums ende överlevande efter att ha bombat en viss planet: "När det var fritt fram landade han på planeten och strövade omkring bland liken (eller rättare sagt sprang, för actionens skull)." [ibid s 48]

”Esaac” fångar själen i Perry Rhodan, van Vogt och annan, tidigare space opera. Men mest av allt är det förstås Nessle själv denna text speglar. Nessle var och är en ”högvibrerande” typ och hans sf-parodier utstrålar än idag energi. Han skrev även seriösare, romanlånga sf-verk som ”På andra sidan många istider” och ”Mig skall somligt fattas”. Även dessa trycktes i Erik Anderssons tidskrift Der Leuchtturm.

Låt oss titta lite på det förra verket, "På andra sidan många istider". Den trycktes i Der Leuchtturm 5, april 1980. Här finns bland annat en minnesvärd rad om en moder, den säger mycket, det är verkligen spot on inom avdelningen "psykologisk realism":
[Hon hade] ringprydda skeletthänder som hon vred om varandra i ett konstant neurotiskt tillstånd. Den enda kärlek hon förmådde visa var oro. Oron var den enda manifestationen av hennes kärlek och hon älskade sin familj i en mardröm av överbeskydd, förmaningar och välmenande förebråelser.

[DL 5 s 34]
Denna iakttagelse är sann: den visar hur känsla utan glädje bara blir nerköp och energisänkning. Oron i sig är steril. Men om oron befruktas med en droppe glädje får man sann omtanke och medkänsla, sägs det.

- - -

Om Nessle kan mycket sägas. Jag är, som helhet, rätt positiv till hans verk. 51% positiv eller så. Men man ska inte tro att han ligger i framkant i svenskt kulturliv. Han utmanar inget, tänjer inga gränser. Inte idag. Och han har tydligen gjort en paus i serietecknandet och romanskrivandet. Sett i återblick är hans satirer en aning tandlösa. Han driver ju inte med vänstern ("Den maskerade proggaren") i politisk mening. Han driver bara med sin egen vänsterbakgrund. Tro inte något annat. Han är exempel på den postpolitiska vänstern. Realpolitiken har man övergett sedan länge, allt som återstår är småborgerlig livsstil och anti-åsikter (antihöger, antivit etc).

Nessle är en pajas. Det har han alltid varit och det är ingen hemlighet. Och han är en pajas som stryker medelklassen medhårs. Med sådant som hans bloggs parodiska återblickar på obsoleta konstnärer, gamla schlagersångerskor och 1800-talsstofiler. Det är väl inget brott att vara en pajas säger någon. Men idag är det suspekt -- när svenskar konceptuellt utplånas, väst hetsar till krig mot Syrien och tvångsinvandring och nivellering är ordningen för dagen. Det pågår ett infrakrig mot våra sinnen. Och i det måste konstnärerna och författarna delta. Men idag är det tomt på bastionerna måste jag medge.

Även om Nessle är en pajas så har han seriösare drag. Han kunde ha haft visst pondus om han inte alltid "fikat efter publikens gunst", om han vågat skriva allvarliga texter istället för att alltid försöka få flabbarna med sig.

Det menar jag nog. Och jag förväntar mig inga under från hans penna framöver. Men visst är han, som jag sa i början, en tillgång för Sveriges kulturliv.




Relaterat
Jack Williamson: The Legion of Space
E. E. Smith
Leonard Borgzinner (1957-1990)
Paulina Danielsson
Emmelie de Forest
Illustrationen ur Nova SF 2/84 är av Pål Andreasson

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)