söndag 30 juni 2013

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 10 av 17)


Melina Starr, hemlig agent, ligger lågt i Berlin. Detta sedan hon varit med om att slå ut ett företag ägt av en viss Egon Dribbling. Egon Dribbling är Sveriges ledande antivite aktör. Men nu har tiden kommit för Melina att återvända till Sverige. Nu ska hela landet befrias -- befrias från antivitism och svenskfientlighet.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Som jag berättade i förra delen fick Melina ett mail i slutet av april. Det var det första livstecknet på länge från Topsy. Budskapet var att nästa fas i befrielsen av Sverige snart skulle börja.

I mailet sas 1) hemresa stundar snart 2) var beredda att befria landet, och se vilka juridiska medel det finns mot antivitismen. Det sista, den juridiska biten, hade Melina och Doris så kollat upp och funnit en del kring. Det tog några dagar. Rätt vad det var skrev man den 2 maj. Då fick man ett kodat mail med order att åka hem. Man skulle göra det på ett mycket märkligt sätt: via en underjordisk järnväg. Den löpte under Östersjön. Men för Topsy var sådana saker vardagsmat. Och Melina, som länge jobbat med honom, var van vid dylika märkligheter.

- - -

Som ni minns fick Melina meddelande om sin anställning på Svenska Relä via cykelbud. Det var av sekretesskäl. Av samma skäl budade Topsy nu en karta till Melina och Doris i Friedrichsfeldelägenheten. Kartan visade var i Berlin nedgången till aktuell tunnel fanns. I tunneln skulle det finnas ett magnetiskt lok. Instruktioner för dess handhavande fanns även, allt i detta brev man fick via bud.

Melina fick i samma budbrev instruktioner för hur hon skulle lämna bort lägenhetsnyckeln. Det skulle ske genom att gå till kiosken i Lichtenberg. Samma dag tog så Melina och Doris och packade sina saker och tömde kylen. Men kylen fick stå på. Den hade varit på när Melina kom till lägenheten.

Man tog sina väskor och gick ut i den mulna eftermiddagen. Via T-banan åkte man till Lichtenberg. När man kom till kiosken visade det sig åter vara Raggidus Munkon som stod där, mannen som Melina redan träffat.

Nu sa Munkon:

"Hej, kul att ses!"

"Detsamma", sa Melina.

Melina överlämnade nyckeln. Sedan tackade hon för den dröm hon fått. Allt löpte lätt nu.

"Det gläder mig", sa Munkon och log enigmatiskt.

Sedan tog Melina och Doris stadsbanan mot väster, den så kallade Stadtbahn eller Högbanan på sin eleverade räls genom staden. Man åkte förbi Berlins centrum och kom vad det led till Potsdam. I norra utkanten av denna östliga förstad skulle man, enligt Topsys karta, gå till en viss maskinhall. Man gjorde det: gick av i Potsdam och gick bort genom ett industriområde.

"Gåtfulla nejder", sa Doris.

"Ja", sa Melina. "Mycket märkliga. Ett psykologiskt landskap. Men man säger ju: "Berlin är inte en plats, det är ett tillstånd. Detta kan vara ett exempel på det."

- - -

Fabrikslokalen låg på en tomt med vanvårdade gräsmattor. Själva huset hade klassisk resning: stram betong som vertikalt reste sig ur marken, över 30 meter högt. Huset hade rektangulära väggfält och förhöjd takgesims.

Det fanns en grind. Den var låst. Men glappet mellan marken och grinden medgav för dessa två vältränade kvinnor att ta sig igenom den vägen.

Man vandrade in på tomten och gick mot entrén, som låg på kortsidan. Där fanns en dörr. Den var låst. Men Melina, med sin polisiära skicklighet, dyrkade upp den. Vare sig det var i Hägernäs eller Berlin eller varsomhelst, i jordiska eller esoteriska nejder, så tog sin Melina in.

Väl inne i fabriken kom man vad det led till en maskinhall. Intryck: ozondoft, kakel, metall.

"Det är som Egon Dribblings fabrik", sa Doris.

"Ja, faktiskt!" sa Melina. "Men detta är mer värdigt: mer palatslikt. Dribblings hus var bara tegel och stålbalkar."

"I sin galna ambition trodde Egon Dribbling att han kunde ta makten i Sverige med klonade, politiskt korrekta zombies."

"Fullkomligt galet", sa Melina. "Särskilt idag, när svensken vaknat. Svensken lyfter idag huvudet fritt, bejakande den han är som historiskt, etniskt och kulturellt särpräglad aktör i en arkeofuturistisk samtid."

Man passerade hallen och fortsatte bort till en hiss. Melina tryckte på en knapp bredvid hissdörren. Den öppnades. Hon gick in i korgen, följd av Doris.

"Vart ska vi?" sa Doris.

"Till Sverige", sa Melina.

"Vad ska vi göra där?"

"Fröjdas hela dagen", sa Melina och sjöng:
Två små flickor skulle gå en gång
till staden Stratopias nejder.
Vi ska ha roligt sa flickorna de små,
vi ska ha roligt, det kan ni väl förstå,
åka karusell, och äta karamell,
och fröjdas i det sköna Stra-to-piii-a...!
"Wow", sa Doris. "Det kan man kalla en sång. Jag vill åka dit. Men inte bara för karamell. För jag är inte snäll."

"Men snäll måste du vara", sa Melina. "51% positiv."

"Det kan jag vara", sa Doris. "Hoppas jag."

Melina tryckte på en knapp. Hissen åkte ner. Genom dörrens armerade fönsterglugg såg man det nakna bergsschaktet. Inga specifika våningar passerades, det var bara berg.

Man descenderade en bra bit. Väl framme på botten klev man ur. Man var i en grottsal. Här fanns en perrong med ett magnetiskt järnvägsspår, en monorail. På spåret stod ett lok med en vagn. Loket var tre meter långt och två meter brett. Vagnen var lika stor, utrustad med soffor i rad. Både vagn och lok hade tak men var i övrigt öppna. Inga dörrar eller fönster fanns.

Melina läste instruktionerna hon fått. Hon förstod allt. Sedan gick hon satte sig i loket.

"Ska du köra?" sa Doris.

"Ja", sa Melina. "Får jag inte det?"

"Men kan du det?"

"Jag har fått instruktioner av Topsy", sa Melina och viftade med brevet. "Sätt dig bara i vagnen så ska vi åka."

Doris satte sig på en soffa i vagnen. På förarplatsen bad Melina en bön. Passageraren förstod vinken och förenade sig med henne i inre samling. Sedan vred Melina ett reglage och släppte bromsen. Tåget for lugnt iväg genom tunneln med ett surr. Det doftade fuktigt berg. Allt belystes av ett inre ljus. Resan var behaglig; loket drevs av kristaller och svävade ovanför rälsen med magnetisk levitation.

"Hur långt från Sverige är vi nu, Melina?"

Det var Doris som frågade. Melina svarade inte utan pekade åt höger. Tåget for nämligen i detta ögonblick ut i ett större rum; tunneln mynnade i en stor sal, ett underjordiskt, magiskt lysande rum. Där skimrade rött och grönt ljus, där lyste träd av smaragd, där lyste slingor av guld upp små hus och gator. Grottans tak lyste av ädelstenar. Doris såg på som ett barn. Deras ögon tindrade som inför ett docklandskap, illuminerat av en slinga dioder.

"I want to see the bright lights tonight –"

"Open your heart, I’m coming home –"

"Santa Claus is coming to town –"

"The Sanity Clause is coming to town –
"

Dessa repliker utväxlades mellan Doris och Melina. Så frågade Doris:

"Är detta Sverige?"

"Nej, det är bara en underjordisk förstad, ett annex. Det är en mellanstation mellan Shamballas subterrana rike och Jorderike. Det är ett annex, både till de större Shamballastäder som finns på andra plaster, samt ett slags förstad till människornas stad på jordytan, till det Stockholm som är vårt slutmål."

Shamballa: Melina hade hört talas om det, hon kände till detta begrepp. Det var ett system av underjordiska habitat, skapade av landsflyktiga atlantider för 13.000 år sedan. Där hade man bevarat sin intuitiva 4d-civilisation Agartha. Man levde i en högre vibration i en eterisk civilisation, medan resten av mänskligheten levde i 3d och förtvivlan. Men efter 13.000 år hade människan tagit sig upp ur mörker och förvirring och erkänt gudsimpulsen inom sig. Hon var åter intuitiv, nu med logiskt tänkande som balans. Då, sas det, kunde shamballorna åter ta kontakt med de ytlevande människorna.

Melina såg ut över den lysande grottstaden. Hon anade gestalter på gatorna och i husen. Hon vinkade till dem och upplevde det som om de vinkade tillbaka.

Ett anslutande spår kom från höger. Man passerade det utan intermezzo. Vid en perrong stannade Melina tåget. Ingen klev på, ingen väntade.

"Varför stannar vi?" sa Doris.

"Det är ju ändå Shamballa", sa Melina. "En station på linjen. Som du ser finns det en anslutande linje – hon pekade på den anslutande maglev-banan man passerat – och den går till övriga underjordiska städer."

Vid stationen låg ett stationshus av grönt glas. Ingen stins kom, inget skulle kvitteras, men man stod ändå still här och samlade mentala krafter. Det behövdes inför ankomsten till Sverige, som nu 1) skulle befrias från sin materialistiska, PK-präglade, svenskfientliga regim och 2) höjas mentalt. Och dessa två saker hängde ihop, eftersom PK-ismen till sin natur var en materialistisk, impulsstyrd, gudlös religion.

Nu tänkte Melina, nu blir det en revansch för min och Lunds ankomst till Stockholm hösten 2012, efter Ottilia-besöket. Det var en andlig förhoppning som gäckades. Om detta berättades i en föregående del. Närmare bestämt här, i del två av sviten om Melina som polis.

Man hade pratat om Shamballa. Men Melina, som var chef, fick nu lust att lära upp Doris i modern nationalism. Nu sa Melina till Doris, nu var Sverige moget för befrielse. Det var vad operation Caesar Grön handlat om, även om Doris inte haft fingret på avtryckaren när det gällde. Melina sa:

"Egon Dribbling är besegrad, SFC är på reträtt, svensken har vaknat metapolitiskt." Hon fortsatte med att säga detta: det fanns tecken på att den sedvanlige svensken, bejakande sig själv, inte längre var rädd för att rasist- och fasciststämplas på kuppen. Det som regimen dittills använt som vapen mot varje nationell, identitär yttring. Denna härskarteknik hade brukats sedan 1945 och ökat i intensitet efter 1968 och 1996. Men nu var tiden mogen att skrota PK-ismen. Och det skulle, om Melina, Topsy och alla de andra var med, göras med andliga medel.

Doris frågade om Sverige och nationalism. Hon fattade nog generellt, men hon var ny för dessa frågor rent operativt. När hon bringats up to date frågade hon vidare om det underjordiska land man befann sig i utmarkerna av, Shamballa.

"Så den där linjen", sa Doris, "den som anslöt, den går till en massa andra underjordiska städer? Som grundades efter Atlantis’ fall?"

"De säger det", sa Melina. Hon berättade om Topsys alla hemliga projekt, om Black Ops-världen med sina underjordiska tåg som kanske anslöt dessa linjer. Detta var något av det Melina visste om detta. Det hela var mest ett rykte men omöjligt att ignorera för den som, likt hon, träffat på alla dessa indicier. Indicier på underjordiska städer. Och nu såg man en livs levande småstad under jorden. Och man såg en tågbana – den anslutande maglevbanan – som ledde förbi den och bort till andra platser. Den sågs försvinna i en tunnel, en annan tunnel än den de själva kommit genom.

Uppehållet var över. Nu kändes det rätt att åka tänkte Melina, nu blir det åka av, nu blir det grillpop hela dagen lång. Man åkte vidare, for in i ny tunnel. Hej och hå. Snart kom man till en ändstation, en grottsal med flera perronger och spår.

Tåget stannade. Melina förde veven till noll och la i parkeringsbromsen. Man gick ut på perrongen och bort mot en trappa. Det var en spiraltrappa, uthuggen i berget. Efter att ha gått i en minut sa Doris:

"Jag blir yr."

"Sluta tänka på det", sa Melina. "Tänk: ”jag ska inte bli yr”."

"OK."

Man kom vad det led till en avsats. Denna ledde till en dörr. Via dörren kom man ut i friska luften. Man stämde upp en spontan lovsång till himlen och jorden.

Man var vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Närmare bestämt vid det vita kårhuset. Man ryckte på axlarna, passerade huset och gick ner till T-banestationen. Vid centralen skildes man. Melina åkte hem till Söder och gick in i sin lägenhet, den på Folkungagatan.

Hon rensade upp lite: tog hand om reklam och spolade bort äcklig lukt i badrummet. Vad hyran beträffar så hade hon den på autogiro, betalt varje månad per automatik.

Hon tog en kopp snabbkaffe och gick och la sig. Nästa morgon, den 3 maj, vaknade hon av att det ringde på dörren. Hon gick upp och öppnade.

Det var en uniformerad polis.

"Melina Starr?" sa han.

"Ja", sa Melina, "det är jag."

"Du är anhållen för allmänfarlig ödeläggelse."

- - -

Det var ju dramatiskt...! Polisen är efter henne. Är det efterräkningar av attacken mot DriCo...? Hur det går får vi veta i nästa avsnitt.


Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Relaterat
Det går framåt
Hallå Henrik Arnstad, så här ser en fil kand ut
Historikernas roll i mediekriget: Hagerman, Harrison, Arnstad och Englund
Här för att stanna: begreppet "etnisk svensk"
Intervju: regimkritisk författare

lördag 29 juni 2013

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 9 av 17)


April 2013. Melina Starr är en hemlig agent. Nu är hon i Berlin. Hon ligger lågt efter en viss operation, då hon besegrade en antivit aktör.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Nästa dag sov Melina till tio. Hon klev upp, tog en kaffe och surfade på nätet för att kolla nyheterna. Inget nytt. Men något var på gång, det kände hon. Det var vad gårdagens utflykt intalat henne.

Och mycket riktigt: vid tolvtiden ringde det på Melinas stationära telefon. Det var Doris Burg. Hon skulle bo hos Melina hela april månad, sa hon. Order från Topsy. Hon skulle bo i den etta i Friedrichsfelde där Melina uppehöll sig.

Dagens datum var den 15 april. Doris kom vid fyratiden. Man återförenades över en kopp grönt te i lägenheten.

"Var har du varit?" frågade Melina.

"Det är hemligt", sa Doris. "Men låt säga att jag var på varmare breddgrader."

"Det stämmer", sa Melina. "Du är solbränd."

- - -

Något att göra hade man egentligen inte. Ordern var fortfarande att ligga lågt. Efter lite rundsnack om Operation Caesar Grön gick man ut. Man skulle besöka en militariamässa där i Berlin. Det var bara som ett sätt att turista och ladda batterierna inför det metapolitiska återtagandet av Sverige.

Framme på mässan fanns det ett och annat att se. Vid ett visst säljbord pekade Doris på en dolk. Melina sa: ”Snygg.” Man diskuterade ett och annat, Melina och Doris, som de soffhörns-militarister man var, som: hur ordna sina plastsoldater i ett vitrinskåp? Hur sätta upp en fana på väggen? Hur ordna blommorna i fönstret? – Mässan hölls i en stor, men stilfullt inredd sal i ett 1800-talshus. Evenemanget var välbesökt. Man sålde vapenreplikor, gamla nummer av "The General" och "Military Modelling", medaljer, pins och gradbeteckningar samt gamla uniformer.

De gick på mässan. Melina sa:

"Doris min bandit queen, min Flintenweib: är detta ditt liv? Att samla militaria, läsa böcker om andra världskriget, dyrka lintottar, pryda väggarna med verk av Arnold Böcklin, Caspar David Friedrich och John Bauer...?"

"Du kan bli marodörernas drottning", sa Doris utan att ha hört frågan. "Som Lina Andersdotter i ”Karolinerna”. Hon svär som en borstbindare och dör jungfru vid Beresina i kamp mot kosacker...!"

"Kanske det. Heidenstam?"

"Ja", sa Doris. "Han har många riviga kvinnor. ”Dumma svenskan”: svensk valkyria i turkisk fångenskap. Även hon dör, stungen av en orm. Teatraliskt och fint."

"En skön död. Bra att dö knall och fall jämfört med att tyna bort. De dog ofta så där i ”Karolinerna”."

"Kapitlen slutar melodramatiskt: ”... och dog i tacksamhet över att vara hemma igen, hemma på det svenska skärets grå granit. Halleluja!” "

"Men nu ska vi inte dö", sa Melina. "Tack vare Operation Caesar Grön har Sverige chans att leva upp igen."

"Det är mycket märkligt. Entstanden der Ruinen efter decennier av svartmålning och självhat: Sverige, det vackra och fina landet."


Melina går på militariamässa
ser på medaljer från München och Moskva,
Münster Lager, Milano och Mers-el-Kebir...

En mäktigt maxkulturell mystik,
milt melerad med melange och muskot,
Max och Bibbi och Mustang...
Två veckor förlöpte. Doris och Melina ägnade tiden åt studier och meditation.

Den 29 april fick Melina ett email från Topsy. Han gav dem ett utkast för operationens nästa fas: att öppna upp låsningen i den svenska debatten. Efterdyningarna av Operation Caesar Grön hade varit svåra att tyda, sa Topsy, men saker och ting gick i rätt riktning. Inför denna fas av operationen gavs Melina order att studera juridiska aspekter av svenskfientligheten. Att som Dribbling uttala sig negativt om vita människor, vore till exempel inte det ett brott mot FN-stadgan och liknande?

Melina läste mailet. Sedan hade hon konferens med Doris.

"Vi ska hem snart, verkar det som", sa Melina till Doris. "Men först ska vi kolla en juridisk sak. Vi ska browsa FN-stadgan och liknande, se om de kan användas mot svenskfientlighet och antivitism."

"OK", sa Doris. "Det ska vi väl kunna hitta på nätet ganska lätt."

"Ja", sa Melina och tillade. "Nu ska vi befria landet. Med metapolitiska medel. Lyfta svenskhet och svenska seder, svensk identitet. Hylla dem vi är helt enkelt."

"Det är på tiden."

"Sverige är moget för förändring", sa Melina. "Alltför länge har vi levat under den kosmpolitiska stöveln. Men det är slut med det nu. Svensken lyfter sitt huvud fritt. Han ser sig i spegeln och börjar omhulda den han är."

"Han hyllar det faktum", sa Doris, "att Sverige är en stor liten nation. Ett land med ärevördig historia. Sverige har, som stat, bevarat suveräniteten i en fientlig omvärld. Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Karl XII. Även under 1900-talet har vi klarat det. Vi klarade att stå utanför stormaktsblocken i kalla kriget. Det gör mig stolt."

Melina nickade och sa:

"Precis så är det. Nu är det dags att dylika tankegångar blir huvudfåran i debatten. Blir mainstream."

"Amen."

"Vi ska vara en positiv kraft. Vi måste bli förebilder för de nya rekryter som Svenska Relä torde komma att få. Vi måste tygla vår bitterhet, hejda de värsta excesserna i karaktärsmord och defamering."

"Jag ska försöka", sa Doris. "Försöka lägga band på mig. Men det blir inte lätt, efter åratal av ”elitens” smutskastande av allt svenskt."

- - -

Melina och Doris var inställda på att lyfta nationalismen, att få svensken att hylla den han var. Och på Topsys order var de beredda att gå efter svenskfientligheten med juridiska argument. Efter att ha surfat och browsat FN-stadgan och diverse FN-konventioner skrev så Melina detta PM:

- - -

”Att bemöta PK-isterna med juridik, motverka antivitism och svenskfientlighet mm. Detta kan göras med hänvisningar till FN-stadgan samt vissa internationella konventioner. Nedan något om detta i punktform.

1. FN-stadgan. Om någon säger att svenskar inte existerar, svenskar som folk finns inte, så bryter detta mot själva FN-stadgan från 1948. Den säger att varje människa har rätt till en nationalitet (artikel 15). Detta betyder: rätt att tillhöra ett folk. Nation är av latinets natio, jag är född. Det man är född som räknas som ens nationalitet. Och det handlar för sin del inte om rätten att tillhöra en stat, vilket inte är någon rätt men en skyldighet (som att betala skatt). Det sistnämnda kan behöva nämnas eftersom jurister idag felaktigt tolkar nationalitet som stat.

2. ICERD 1966. Om någon nedvärderar vita, om någon säger att vita människor är fascister och extremister osv så är det ett fall av rasism, brytande mot FN:s rasismkonvention ICERD från 1966. ICERD uttyds som ”International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination”. I den sägs rasism syfta på varje form av uteslutning eller inskränkning på basen av ras, hudfärg och börd, avsedda att diskriminera och förtrycka. I så fall är samhällsbruk som ger företräde till invandrare och utestänger etniska svenskar ett brott mot ICERD.

3. CPPCG 1948. Om någon anser att massinvandring till Sverige är den politik som ska prioriteras, då kan man ifrågasätta det enligt FN:s folkmordskonvention från 1948. Den heter CPPCG (”Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide”). Den säger bland annat att åtgärder som hindrar födslar hos ett visst folk är att betrakta som folkmord. Den antivita propaganda som regim och media fört sedan 1945 kan enligt samma konvention ses såsom ”orsakande allvarlig mental skada” på en folkgrupp, artikel 2b. Det är förberedelse för folkmord och olagligt. Och den som inte protesterar mot folkmordet är medskyldig, idkande ”complicity”, artikel 3e. De som skrev under konventionen anser att ”folkmord är ett brott enligt internationell rätt vilket de härmed förbinder sig att förhindra och bestraffa”.

4. RF 2010. Mer juridik: säger någon ”Sverige är mångkulturellt, det står i grundlagen”, så är det lögn. Termen ”mångkulturell” osv förekommer inte i Regeringsformen. Det som folk syftar på när de säger detta är en sats i paragraf 2 som säger att minoriteters ”möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas”. Före 2010 stod det ”bör”, den nya skrivningen med ”ska” var en skärpning. Men såklart långt ifrån någon klausul om att Sverige skulle vara mångkulturellt och att etniska svenskar därmed upphört att existera.

5. Säpos definition av terrorism. Terrorism definieras av Säpo bland annat som en gärning som syftar till att ”injaga fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp”. Medias och statens antivitism är i så fall lika med terrorism. Och Expos och Aftonbladets kampanjer som jagar högerradikaler, meddelar deras arbetsgivare vad dessa tänker och vad de donerat pengar till, torde kunna klassas som terrorism. (Och därmed möjligen straffbart enligt FN:s konvention om finansiering av terrorism, ”International Convention for the Suppression of the Financing of Terrorism” från 1999 (ICSFT).)

6. Samnationalism. En sista tumregel, bra för en debattör att kunna, är argumentet samnationalism. ”Verklig nationalism är samnationalism”: som nationalist sätter jag mig inte över andra folk utan existerar med dem på lika villkor. Alla, inklusive svenskar, har rätt att existera i sin ursprungsmiljö. Något annat strider mot FN-stadgan, mot ICERD och CPPCG. – Samnationalismen kan därtill antyda ett bra mnotargument mot den som gnatar om ”vem är svensk, definiera svensk”: man kan ju mot denne säga ”vem är japan, definiera japan; vem är somalier, definiera somalier; vem är turk, definiera turk”. Nationaliteter är delvis en fråga om sedvanebegrepp. Alla vet ju intuitivt vad en traditionell svensk är.

7. Slutsats: söker man sin identitet som vit terroriseras man med antivitism. Och antivitism är straffbar enligt ICERD. Och antivitism kan även ses som förberedelse för folkmord, och därmed straffbar enligt CPPCG. Ingen har rätt att bortdefiniera mig som svensk; jag existerar och har rätt till detta land. Att förneka mig detta är ett brott mot FN-stadgan, 15:e artikeln. – I korthet: antivitism är terrorism, det är förberedelse för folkmord, det bryter mot FN-stadgan och det bryter mot konventionen om rasism, känd som ICERD.”

- - -

Att forska kring juridiska dokument och skriva detta PM, detta sysslade våra hjältinnor med i Berlin den 29 april-1 maj. Nästa dag, 2 maj, var det dags för hemresa. Om den berättar jag i nästa kapitel.


Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Relaterat
Heidenstam: Karolinerna
Gustav Vasa befriade oss från dansk imperialism
Dominium Maris Baltici
Svensk suveränitet
Bilder: överst ser vi Melina Starr, under det ser vi Doris Burg.

fredag 28 juni 2013

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 8 av 17)


Detta har hänt: Melina Starr är hemlig agent. Hon bekämpar den antivite aktören Egon Dribbling. Nu befinner hon sig i Berlin efter en viss operation, Operation Caesar Grön. Hon måste ligga lågt ett tag.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Som jag berättade i förra kapitlet befann sig Melina i Berlin. Det var april 2013 och hon låg lågt efter Operation Caesar Grön. En dag gick hon på promenad. Styrande stegen mot Köpenick, i östliga mellanzonen, hamnade hon vid ett ödehus. Där fanns en gungställning och hon satte sig på en gunga.

Vilsam sak, tänkte Melina om gungan hon satt i. Det är som Castanedas lärjungar som brukade hänga sig i en speciell lädersele. Upphängd i den, fri från markens tyngd, blev man friare: man andades lättare och tänkte friare. Och det är vad jag gör nu tänkte Melina: fri som en fågel. Free as a bird, free as the Byrds. I’m like a bird, I’ll only fly away. I wanne be free, like a bird in a tree...

I’m lost in Berlin and I love it,
tänkte Melina. Alone on a wide, wide sea. Lost in the woods, lost in the wilderness of sydöstra staden. Nu kan jag dra runt i öde hus längs öde gator som ett jehu tills sol går ner. Halleluja.

Melina tänkte:

”Jag svävar mellan tomma ändlösheter. Jag är upphängd ovan marken, som Castanedas lärjungar – som Taisha Abelar, Carol Tiggs och Florinda Donner. O ni esoteriska krigarkvinnor, var är ni nu...? Teoretiskt kunde ni finnas här i Berlins never-never-land eller i environgerna. Det skulle vara häftigt, gå ut i markerna och träffa på Myten. Rena Mythago Wood.

Det kunde man göra. Gå ut i Markerna och möta Allt. Nu tänker jag bara på Castanedas sista cirkel, Florinda och dem. Florinda, det var en tjej i min smak. Karatekunnig. Blond. Venezuelafödd tyska. I skilsmässan från sin första man fick hon parets Karmann Ghia. Mannen fick Cadillacen. Stilrent. Tänk dig denna blonda furie i en svart Karmann Ghia – wraaoom...!

Man ska vara lite krigare. Som Florinda. Och jag. Inget tjafs. Gilla läget. Florinda klippte håret kort. Det var lite väl påvert, lite väl puritanskt. Nåväl. Florina var blond och hade rak näsa. Även jag har rak näsa, blå ögon och rena drag. Jag är, kan man säga, rein arisch. Jag menar, rasrenhet får inte bli en besatthet. Och jag kan uppskatta skönheten i alla raser och folk. Min pappa var en ljushylt engelsman, min mamma blond svenska. Alltså är jag sinnebilden för blond, nordisk kvinna. Jag älskar det, älskar att vara mig själv. I like me, I like me...

Florinda utövade martial arts. Jag är samma andas barn. Jag har varit polis. Jag kan pistolskytte, spaning, utredning. Jag samlar militaria. Jag gillar armémuseum. Jag kan köra bil.

Florinda Donner levde sitt liv strategiskt. Hon var, liksom jag, en operativ kunskapare.”

- - -

Melina satt på gungan, svävade i tomheten. Vanligtvis brukar man gunga på en gunga: häva sig fram och tillbaka för att få farten att svinga fram och åter. Men inte Melina. Som den Operative Kunskapare hon var satt hon på gungan för att slappna av, koppla av, bevara det psykiska noll hon uppnått. Hon satt i gungan och hon tänkte:

”Hej och hå, la kamera gå”. De mytiska krafterna reaktiveras. I’m every woman. Jag bor i ett persikofärgat palats. Det är bra. Tror jag. Berlin är bra. Doris är bra, Topsy är bra: hurra-hurra.

Melina var Operativ Kunskapare. Det var, som nämnt, hennes informella befattning på Svenska Relä. När hon fick jobbet i mars var detta vad hon blev: Operativ Kunskapare. Förutom att vara en befattning var det en beskrivning av hennes livsstil. Hon utförde operationer och skaffade och bearbetade kunskap. Opererandet var ett kunskapande och kunskapandet var ett opererande. Så hade det alltid varit i hennes liv, såväl som polis, esoterisk sökare och människa. Allt var en serie projekt, en serie operationer som ibland kunde ses åtskilda, ibland flöt in i varandra som en evig dröm.

- - -

Molnen drev på himlen. Gungan vajade. Melina såg på en gul husfasad intill lekplatsen, hon såg en vildvuxen gräsmatta, hon såg gräs växa i sanden på lekplatsen. Hon tänkte:

” ”Den går längst som inte vet vart han går” sa Ernst Jünger fils. Men vart går jag då? Vet någon vart jag ska?”

Molnen gick, floden rann. Melina såg en fjäril komma flygande. Den hade gula vingar med brandgul och svart teckning. Den cirklade runt henne ett tag. Sedan flög den bort. "Vacker fjäril" tänkte Melina. Sedan fortsatte hon och tankspritt, sägande:

"Tredje rikets sista Me 262 startar från en landsvägsbas. En japan ser upp mot den somriga himlen, väntande en sista 1000-plansräd. Timmen noll har slagit, inget händer, alla väntar."

Melina sa sedan detta till sig själv:

"Vad anser jag om den operation jag nyss var med om, Caesar Grön?"

Hon svarade:

"Jag anser att den var nödvändig. Ingen ska få komma undan med svenskfientlighet. Och det var vad dessa kloner var inställda på: framodlade för att permenenta debatten i svenskfientlig, antivit riktning. Nu återstår att rensa upp i Sverige utöver detta, att till exempel ta itu med Egon Dribblings övriga aktiviteter. Som Svenskfientligt Centrum. Vi måste hejda dess metapolitiska verksamhet. Men det får, som sig bör, ske med metapolitiska medel."

"OK", sa Melina som svar till sig själv. "Och vad nu?"

"Jag ska vänta på vidare order", sa Melina. "Allt är stilla. Man kan säga: det är tyst som i skogen strax innan solen går upp."

Melina såg bort över ödetomten, såg förhäxad bort i den grå dagern. Bara himlens vita existerade, bara det gula huset, bara gräset, bara sanden, bara gungan, bara Melina.

- - -

Hon satt där hon satt, svävade mellan tomma ändlösheter på en bakgård i Köpenick. Hon sa:

"Detta är övergångsfasen, transitzonen. Det är nya energier, mildare vindar, men Sverige är ännu inte fritt."

Hon sa:

"Detta är mellanzonen, övergångszonen, Landet, Landet Ingenstans, Landet som Inte Är. Det är en flygplatslounge, en transithall, en busstation, en järnvägsstation, ett glorifierat resecentrum. En kosmisk väntsal. Jag skulle kunna resa mig och gå; det ändrar inget, jag skulle fortfarande vara i övergångszonen."

"Jag är resenär på Ödets Hav. Och jag är inte framme än."

Molnen gick i skyn, grå trasor mot en silvervit bakgrund. Melina sa:

"Vid horisonten blir rummet till tid, sa Spengler. Jag spanar mot horisonten och går från rumtid till tidrymd, från enkelriktat tidsflöde till mångriktat. Jag går mot tredimensionell tid, en tid man kan rör sig åt alla håll i, framåt såväl som bakåt."

Hon såg i fjärran, såg bebyggelsen på andra sidan Spree, såg Kreuzbergs kyrka på sin höjd, det vita templet att tro det goda möjligt. Detta gav henne impulsen att resa sig; hon lämnade gungan och gick mot en lysande dörröppning i ödehuset. Väl inne i denna gula fastighet gick hon med sömngångaraktig säkerhet genom en hall, längs en korridor, över en innergård, uppför en trappa och längs en ny korridor. Det fanns dörrar längs korridorens högra långvägg. Hon öppnade den första. Där fick hon se något gåtfullt.

I rummet satt nämligen en vithårig, långhårig kvinna i sepiabrun klänning. Ljus silades genom en vit gardin. Kvinnan såg inte Melina, hon bara såg snett neråt med ett arkaiskt leende på läpparna.

Melina stängde dörren och gick vidare. Bakom nästa dörr fick hon se fyra ungdomar kring ett bord, spelandes sällskapsspelet Monopol. Rummet hade lila gardiner och vita väggar. Det runda bordet var av brunt fanér. Glatt och trevligt, fint tillsammans. En av de fyra spelarna var en blond flicka med rak näsa. Väldigt lik mig, tänkte Melina. Och det är ju jag, insåg hon, jag som tonåring i Sålunda, spelande Monopol med några kompisar.

Den iakttagande Melina var cool, hon var inte engagerad. Hon var som vanligt 51% positiv men lät sig inte lockas till mindfuck eller känslor. Bless you, players of Monopoly in a kitchen beyond the Beyond, tänkte hon och stängde dörren.

I nästa rum fanns inget förutom en bild på väggen, ett inramat fotografi med vit passepartout. Bilden föreställde en schäfer, sittande på bakhasorna med tungan ute. Good dog. Melina hade aldrig ägt hund, detta var bara en hieroglyf bland många för henne: hunden.
Pictures hanging in a hall-way
and the fragments of a song,
half-remembered names and places
but to whom do they belong...?
Melina noterade bilden sakligt, med viss välvilja – 51%, remember. Hon stängde dörren till rummet, gick vidare och tänkte: ”Good dog – dog gone. Doggoned...?”

I nästa rum stod en speldosa på ett bord. Den spelade ”Sockerféns dans” ur Nötknäpparsviten. Gåtfullt...

Dosan var av rosa plast, formad som en blomma med kronblad. Det fanns ingen uppdragningsmekanism. Den bara spelade. Det var, som sagt, gåtfullt. Ja, mer än så: det var egendomligt och besynnerligt. Genom fönstret sken ett gult ljus, silat av en florstunn gardin. Vad nu tänkte Melina, är det gaskrig, är det fosfor i luften...? Hon gick närmare fönstret. Hon vidrörde gardinen. Den var av gul, glest vävd bomull. Aha: det var därför rummet badade i gult ljus. När hon vek undan gardinen för att se ut såg han bara en vit tomhet, en lysande men diffus intighet. Tre dagars mörker, tre dagar i tomheten. Oh well.

Hon lämnade speldosan, för evigt spelande sin sockrade dans. Därefter fanns det inga fler dörrar i korridoren. Hon fortsatte till en hall som ledde till ett bibliotek. Där fanns tusentals böcker i hyllor av mahogny. Det fanns ett skrivbord med en lampa med grön skärm. Och i ett hörn, inbyggd under en bokhylla, stod en säng. Hon gick bort till sängen, la sig på den, drog en filt över sig och somnade, omgiven av den immanenta närvaro av rummets tusen böcker. Man kan säga: hon flöt iväg på Berättelseströmmarnas hav, Kathâ-sarit-sâgara.

- - -

Melina vaknade. Har något hänt? frågade hon sig. Är jag kvar i vardagsvärlden?
Hon såg sig om, såg en bokhylla. Inget märkligt med den, hon kunde inte se dess molekyler och atomer. Seendet hade inte förändrats, så där som det sas att det skulle bortom Bortom.
Hon var kvar i mellanzonen, ödehuset, den psykets väntsal i Köpenick där hon hamnat. Hon gned sömmen ur ögonen, reste sig ur sängen och gick till skrivbordet. Hon tog fram ett papper hon hade i fickan, tog fram en kulspetspenna och skrev detta:

- - -

Empty spaces what are we living for, abandoned places, I guess we know the score... Åter kommer denna sång för mig. Nyss reciterade jag den ju på Four Winds Bar, belägen i Frihamnens mellanzon. Jag är nu liksom då på en övergiven plats, ”abandoned place”, ensam med Gud. Det är rätt skönt. Jag svävar mellan tomma ändlösheter.

Att jag lever, därpå beror allt. Clock strikes twelve, moondrops burst, out at you from their hiding place. Like acid and oil on a madman’s face, his reason tends to fly away...

Vad handlar filmen ”Bullitt” om? Maffian, vakta vittne, visar sig vara fel vittne. Jakt: biljakt. Sjukhus: man går, Vaughn på ett ställe, McQueen på ett annat...? Vilseledning, någon flyr: ekon av steg i korridorerna. Hur som helst är det där sjukhuset som detta hus: ett hus bortom Bortom, för evigt bevarat i astraldimensionen genom sin roll som sceneri i Bullitt. Och det hus jag är i nu bevaras som arketypiskt drömhus genom att jag är här – jag, Melina Starr, hjältinnan i denna berättelse. Att jag lever, därpå beror allt.

- - -

En fjäril kom flygande i biblioteket. Den landade på pennstället på skrivbordet.

"Men det är ju du", sa Melina. "Den gula fjärilen jag såg nyss här utanför."

Hon såg fjärilens ankomst som ett tecken: väntans tid var över. En ny värld var här. Mycket skulle ske och hon hade inte ens fått något avgörande meddelande från Topsy, om att komma tillbaks till Sverige och börja befria landet från antivitism. Men snart skulle det nog komma. Det kände hon på sig.

Melina reste sig från stolen. På handen hade hon fjärilen. Tillsammans lämnade man biblioteket och hamnade i en korridor. Sol sken in genom ett fönster. Det var ett tecken: ett tecken på att något nytt brutit in. Solen var tillbaka, verklighet, Ljus och Liv. När hon var i huset och försökte se ut såg hon ju bara ett vitt Intet. Melina tänkte: i Berlin är det alltid mulet. Utom ibland, då solen ger med sig och skiner in i denna nollzon, detta tillstånd, detta sinnets väntrum.

Hon gick längs en korridor. Den var belagd med blågrön linoleummatta. Väggarna var vita. Så vackert! tänkte hon. Gående där, iförd sina joggingskor och svarta kläder, smidig som en katt, kände Melina ett odefinierbart något. Det var något i luften. Stämningen var seren. Nya energier rådde.

Melina tog en trappa ner till markplanet och gick ut i friska luften. Fjärilen flög iväg. Melina fick för sin del lust att gå upp på det närbelägna Saxberg och bese Ivo Livis tekniska cirkus. Det var ett smärre palats på ett berg, fullt av egendomliga rum och installationer.

Sagt och gjort. Hon lämnade det öde huset och gick bort på huvudgatan mot sydöst. Hon passerade egnahem, trädgårdar och dungar, allt synbarligen öde men fridfullt. Hon sjöng en aria till solens röda guld och gled osökt genom landskapet, upp mot Saxbergs parnassiska höjder. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne...

Omsider stod hon uppe på höjden. Den tekniska cirkusen var stängd. Men det gjorde inget. Berlin var nöje nog. Hon såg ner på Berlin i kvällningen, såg hur stenstaden förvandlades till kristall och sken liksom av ett inre ljus.

Hon tänkte: det är fullbordat. Och då rös hon av salighet.

- - -

Det var väl trevligt? Melina ryser av salighet inför anblicken av det gåtfulla Berlin. Men berättelsen är inte slut än. Den fortsätter ett bra tag till. Och härnäst kommer del 9 med fortsatta äventyr i Berlin.


Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Relaterat
En annan Melina-följetong: Melina Krim
Den resa Melina gjorde 2002
Att ta debatten om samtid och framtid, tro och tradition
Intervju: regimkritisk författare
Bild: Berlin

torsdag 27 juni 2013

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 7 av 17)


Resumé: Företaget Svenska Relä bedriver ett privatkrig mot Egon Dribbling och dennes antivita, svenskfientliga verksamhet. Efter att ha raidat dennes fabrik i Huddinge, DriCo, har man lyckats röva åt sig två klenoder Dribbling ägt, svärdet Gram och ringen Andvaranaut. I processen ödelades fabriken och hans kloner dödades, men själv lyckades Dribbling fly. Så vad ska Melina & c:o göra nu? -- De ska ligga lågt.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Efter Operation Caesar Grön flög Gazellen till Amafortet. Väl där bytte man om till civila kläder. Melina lämnade svärdet och ringen till Topsy, som sa att han skulle ta väl hand om dem.

Melina och Doris fick nya identitetshandlingar. De var nu Lena Vendel och Fia Nyström. De fick varsin flygbiljett. Vart Doris skulle åka fick Melina inte veta. Själv skulle hon till Berlin. Hon fick en nyckel till en förvaringsbox på Berlin Tiergarten. I den fanns en lägenhetsnyckel.

Sedan man bränt diverse dokument och föremål i basen lämnade man den, alla fyra, i helikoptern. Man flög till Stockholm. Melina och Doris sattes omsider av på en öde fabrikstomt söder om stan, i Blåsut. Väl där gick man bort till T-banan. Man skildes på perrongen eftersom, när tåget kom, man skulle sätta sig i olika vagnar. Operativ säkerhet.

De omfamnade varandra.

"Lycka till", sa Melina. "Det var trevligt att ha dig ombord."

"Tack detsamma", sa Doris. "Lycka till."

Tåget kom och man skildes. Melina åkte bort till T-station Gärdet. Hon gick därifrån till Värtahamnen och Four Winds Bar, där hon lämnat bilen tre dagar tidigare. Hon tog sin bil och körde hem i den skira aprildagens ljus.

Doris flyg skulle gå någon gång under dagen. Det visste Melina. Men vart Doris skulle fick hon aldrig veta. Det var hemligt. Man var ju hemliga agenter. Ju mindre man visste om onödiga saker, om sådant man inte behövde veta – desto bättre. Även Melinas plan skulle gå idag. Planet till Berlin. Det gick vid fyratiden. Så väl hemma tog Melina och duschade och bytte om.

Hon var hungrig kände hon. Men hon hade inte lust att äta här hemma. Så efter att ha rensat ut kylskåpet tog hon Arlanda Express till Arlanda. Där åt hon en måltid på lax och fullkorsmakaroner. Det var gott. Hon hade inte ätit på länge, bara tagit en macka i Ama när man kom tillbaks dit i natt.

Klockan 16.04 gick Melina till sin Lufthansa-Boeing och flög till den tyska huvudstaden. Hon landade vid Tempelhof klockan 18.32, denna dag som var den 6 april. Det var mulet. Det är det alltid i Berlin. Nåväl, inte alltid. Men ofta.

Sedan hon begett sig till järnvägsstationen Berlin Tiergarten följde hon Topsys instruktioner: ”Gå till en viss förvaringsbox och hämta en nyckel. Nyckeln går till en lägenhet i Friedrichsfelde.” – Hon följde denna instruktion; hon fann nyckeln samt en lapp med aktuell adress. På lappen stod även inloggningsuppgifter till datorn.

Lägenheten visade sig vara en etta i ett höghus med utsikt över en östlig park, Tierpark. Den var ej att förblanda med den centrala Tiergarten. Tiergarten var ju Zoo, med ”Bahnhof am Zoo” och allt det där. Tierpark var en östlig, fristående djurpark med anor från DDR-tiden.

- - -

Melina hade kommit till Berlin. Hon låg lågt. Hon bekantade sig med sin lägenhet – välordnat, lite miljonprogramskänsla, men OK område. Hon njöt av de blå tapeterna, den breda sängen och köket med arbetsbänk av sjödränkt ek.

En dag fick hon ett mail. Det var från Topsy. Han sa åt henne att söka samband med Raggidus Munkon, hans man i Berlin. Denne hade en kiosk i Lichtenberg. Melina skulle gå dit och se om en viss brunhårig, mild figur stod bakom disken. Då skulle hon säga ”har ni Fascination Fliegen?” Munkon skulle då svara: ”Nej, den kommer först om en vecka.” Det var koden som visade att man var i samma klubb.

Melina åkte dit. Det var inte långt, bara 1 km. Väl i aktuell kiosk såg hon en mild, men samlad typ med brunt hår och blå ögon. Han var nedtonad men fast: ”Visligt trög till verkan, men fast och stark till motstånd”. Han var en saktmodig underrättelseagent, en europeisk patriot och esoteriker
Melina sa:

"Haben Sie Fascination Fliegen?"

Munkon gav rätt svar. Sedan sa Melina, fortfarande på tyska:

"Något nytt?"

"Ja", sa Munkon. "Allt verkar vara grönt. Ligg lågt ett tag. Kom hit igen om du behöver något."

"Tack."

- - -

Melina var i Berlin. Hon levde sina dagar i ettan i Friedrichsfelde. ”Invänta vidare order” löd det senaste mailet från Topsy. Så väntan var vad som gällde. I brist på order bara levde hon. Hon hade innan resan fått tillräckligt med kontanter av Topsy.

Hon bodde vid T-banestationen Tierpark. Tierpark var en gammal öststats-djurpark i en stor park i denna östra del av staden, Friedrichsfelde. Vid T-baneuppgången fanns ett torg, omgivet av låga byggnader. Det var som en utschaktning ur en sluttning med perimetern utgjord av affärer. Ovanpå dessa affärer, via trappor, kunde man vandra bort mot andra nejder.

På denna plaza samlades stadsdelens människor i sommarkvällen. På en vägg fanns en cirkelformad duk, en skärm, en veritabel Wonderwall. På den projicerades en ljus- och ljudshow. Den kallades totalisatorn, en apparat som innehöll allt som fanns, bilder och visioner av allt som någonsin hänt i världen från skapelsen till idag. Melina och de andra såg och förundrades.

I pausen åt man filinulers med äppeldricka. Efter ytterligare färger på skärmen skildes man och var och en gick hem till sitt. Melina var på väg att återvända till sitt torn, men just då var det någon i vimlet som frågade henne:

"Klarar du... eh... natten...? Eller behöver du en dröm för natten...?"

Melina såg på den frågande. Det var hennes kontakt, Munkon. Och nu talade han svenska.

"Jaså är du här?" sa Melina.

"Ja."

"Och du talar svenska?"

"Ja, rätt hyfsat. Men alltså, behöver du en dröm...?"

"Jag bor redan i ett drömpalats", sa Melina. "Det fina tornet där."

"Åhå. Själv bor jag i ett palats i Lichtenberg. Det egentliga Lichtenberg, åt väster. Det bohemiska, mer traditionsmättade Lichtenberg."

"Så Friedrichsfelde är inte fint nog?"

"Tja", sa mannen, "det är ju lite betongförort över stället."

Tystnad. Mannen var inte hotfull. Han var ju på hennes sida, lejd av Topsy som Svenska Reläs man i Berlin. Utöver det var han en märklig typ som tydligen gav bort drömmar, hur nu det kunde ske. Efter att ha funderat sa Melina:

"Ge mig en grön dröm."

"Ska ske." Mannen letade i sina fickor och fann en smaragd, slipad med fassetter och med en smärre spricka i godset. Men sprickan gjorde inget, det visste Melina; den var bara tecken på äkthet.

Munkon överräckte kristallen. Melina tackade och begav sig norrut över torget. Sedan hon passerat vandrarhemmet som låg här gick hon till sitt hus, ett tiovåningshus. Hon tog hissen till sin våning, sjätte våningen. Väl inne gick hon till sovrummet, klädde av sig och la smaragden på ett bord. Hon la sig ner för att drömma gröna drömmar.

- - -

Nästa dag gick Melina ut och promenerade. Hon måste slå ihjäl tid, samla sig, ladda batterierna. Hon flanerade i okända, berlinska nejder i sydost åt Köpenickhållet till. Rätt vad det var stod hon på en ödetomt norr om floden. Hon såg upp i den vita himlen och upplevde psykiskt noll, apatia. Ingen annan än Melina var där, vad det verkade. Hon såg upp mot en fasad och såg tomma fönster, en gardin som fladdrade. Larerna hade flytt.

Melina hittade en gungställning på en bakgård. Det var en gungställning för barn: fyra parallella gungor, vardera med en gummiklädd sittplatta på 15 x 50 cm, upphängd i kedjor. Hon satte sig på en gunga och mediterade, svajade sakta. Helt stilla kan man inte sitta på en gunga som denna, en sittplatta upphängd i två kedjor. Men det får en att komma till ro. Man stiger upp över jordens materialism och futtigheter, om så bara tio centimeter. Man svävar mellan tomma ändlösheter.

Melina tänkte på staden hon var i, Berlin. Den hade många märkliga byggnader. Som Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche. Före kriget var den bara ännu en sen 1800-talskyrka, efter kriget var den en halvt utbombad ruin men med, ansåg man 1945, nyvunna skönhetsvärden. Alltså fick den stå. Den var ett modernt exempel på fascinationen för ruiner. Tysken var expert på det, det var en nationalsport sedan länge: man kallade det Ruinenfascination. Själv tyckte Melina att, ruintjusning åsido, så var det perverst med en ruin i centrum av en storstad. Men denna ruin hade vunnit hävd. Skulle man yrka på att renovera den skulle man väl åtalas för hatbrott eller något.

Det fanns fler hus i staden, som Walter Gropius Bau, riksdagshusets praktpjäs, barockkyrkorna som flankerade det där torget och annat. Men Melinas favorit var Neue Wache, en nyklassisk tempelbyggnad, en stram kolonnad som Vilhelm Ekelund på sin tid gouterat. Och visst hade han rätt: det var en värdig representant för det bästa i den preussiska stilen, byggt 1816. Grekisk briljans, vidareförd i detta nordliga Sparta.

Det var strängt taget inget tempel. Det var förläggning för de trupper som utförde högvakt vid kungaslottet: därav namnet ”Wache”. För som alla vet betyder ”Wacht” på tyska ”vakt".

I nästa avsnitt får vi veta mer om Melinas vistelse i Berlin.


Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Relaterat
Leonard Borgzinner (1957-1990)
Emmelie de Forest
Jan Guillou: samröre med KGB
Sören Kierkegaard (1813-1855)
Friedrich Nietzsche (1844-1900)
Arne Treholt
Neue Wache, Unter den Linden, Berlin

onsdag 26 juni 2013

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 6 av 17)


Detta har hänt: Sverige är i fara. Regimen är inställd på att byta ut hela befolkningen. Och en viss aktör, Egon Dribbling, håller på att odla kloner som ska etablera en evig, antivit opinion. Genom att säga "vem är svensk, definiera svensk" kommer dessa kloner att låsa debatten och föra Sverige tillbaks till stenåldern. Sverige är hotat! Och det enda som står mellan detta kaos och svenska folket är företaget Svenska Relä och dess agenter Melina Starr, Doris Burg och chefen, Topsy Lindblom. Nu ska man leda en attack mot Dribblings företag, beläget söder om Stockholm. Det heter DriCo och är själva den bas där de antivita klonerna håller på att aktiveras. Agenterna måste slå till nu. Och de måste slå hårt. Till sin hjälp har man en styrka med privatvärvade legosoldater.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Igår berättade jag om agenternas ankomst till Amafortet i Värmland. Det var ju så att Melina, Topsy och Doris kom till detta bergfort den 4/4, mitt i natten. Man briefades och fick sedan sova lite. Den 5/4 fortsatte förberedelserna. Nu var klockan tre på eftermiddagen denna dag, den 5. Man skulle snart flyga till Huddinge/Tullinge för aktionen – för attacken mot DriCo, Dribblings kloningsföretag som låg där i Södertörns skogar. Det var nu man måste slå till. Detta var den dag då klonerna skulle aktiveras. Det var vad underrättelserna sa.

Melina och Doris satt i sitt logement i bergsfortet. Dagen hade förflutit med genomgång av hur operationen skulle gå till. Man var taggade. Och man var klädda i kängor, fältbyxor, fältskjorta, vindtygsjacka, väst och fickor.

"Är du laddad?" frågade Melina Doris.

"Ja", sa Doris. Hon verkade också på G, tänkte Melina. Och hon, Doris, hade ju en gång jobbat som militär. Själv var Melina väldigt uppe i varv, men hon såg det som nödvändig energihöjning i sammanhanget. Bara ta det lugnt och andas tänkte hon. Hon var ju före detta poliskvinna med åtskilliga operationer på sitt samvete, som stormningen av lagret i Solna 2010. Om den berättade jag här.

Man gick man till pentryt där alla de andra var samlade. Soldaterna, en brokig skara svenskar, ryssar, fransmän och tyskar, satt redan och åt gröt eller fil, drack kaffe och intog mackor. Det var god aptit. Man ska inte äta så mycket före strid men här var denna aspekt helt glömd, verkade det som.

Melina tog bara en kopp kaffe. Doris tog te och en limpskiva med kaviar. Man satte sig med Erik Werner. Han var för dagen iklädd svart fältuniform med matchande väst och fickor. Alla soldater bar denna stass plus AK4 och mattsvart kevlarhjälm.

"Ni kommer att få en egen postering", sa Werner. "Ni får täcka upp vår sydliga ställning på dess nordflank. Men ni får åka med Topsy i hans Gazelle. Vi andra har fullt i våra maskiner."

"Jag förstår", sa Melina.

Hon såg förstulet på Werner. Var han OK? Visste han vad han gjorde? Antagligen. Han verkade säker på sin sak. En legosoldat på väg ut i strid, avspänd men beredd på allt. Handlingsberedd, i vila men beredd till språng. Krigarens vila.

Efter maten höll man ordergenomgång i samma sal, matsalen. Man var i en större sal i bottenvåningen. Allt var redan genomtröskat men man gjorde detta för att allt skulle vara klart för envar inblandad.

Topsy kom fram och ställde sig i rummets kortända. Han bar svarta träningsskor och jacka. Han skulle bara vara i sin Gazelle under operationen. Han sa:

"Nu gäller det. Nu kommer Operation Caesar Gröns exekutiva fas, dess slutfas. Ni mina legosoldater ska befria Sverige från Egon Dribbling, svenskfientlighetens ansikte. Hans projekt har nått vägs ände. Nåväl, jag ger ordet till kapten Werner."

Werner gick igenom uppgiften, med sina två gruppchefer och manskapet som främsta mottagare av budskapet. Efter att, som sagt, ett hål hade sprängts i fabrikstaket skulle grupp 1 fira ner sig från sin helikopter, ner i fabriken, och börja rensa. Det vill säga döda kloner. Grupp två skulle landsättas en bit söder om fabriken och bilda städ. Dess helikopter skulle landa på stranden till en viss sjö, Lidasjön. Där skulle även Gazellen landa och släppa av Melina och Doris. De skulle söka samband med gruppchefen där, Bengtsson.

Man diskuterade detaljer. Till exempel skulle Dribbling själv tillfångatas, om möjligt. Melina och Doris sökte sedan upp Bengtsson och presenterade sig. Denne var en bastant typ i helskägg. Han nickade och sa ”välkommen i det gröna”. Fler detaljer avhandlades och alla frågetecken raderades ut.

- - -

Man samlade all sin utrustning och gick upp på bergets topp, på den plana forthjässan. Det var mitt på dagen. De två soldatgrupperna gick mot varsin Bell Huey, svartmålade klassiker från Vietnamkrigets dagar. Kvinnorna och Topsy gick mot Gazellen.

När man satt sig i maskinen, och fått på sig headsetet, frågade Melina:

"Men flygstödet, hur funkar det? Har du en egen bombflotta i skyn?"

"Ja", sa Topsy. "Just nu har en hemlig maskin lyft för att bomba hål i taket på den där fabriken."

Melina lät sig nöja med det.

Efter utväxlande av signaler lyfte helikoptrarna. Bellmaskinerna tog täten, Gazellen åkte sist. Genom eftermiddagen flög man över mellansvenska nejder.

Hörselkåporna stängde ute bullret, så pass att Melina somnade: maskinens vibrationer vaggade henne till sömns.

Hon vaknade av att Doris stötte henne i sidan. De flög just över en fabrik, omgiven av skog. Fabriken hade ett hål sprängt i taket. Genom hålet sänkte sig soldater ur grupp 1, vars helikopter hovrade över hålet. Själva fortsatte man i den andra helikopterns spår.

Nu minsann var det dags! tänkte Melina. Hon var klarvaken och taggad men lugn. Hon kollade omställaren på sitt vapen och såg att den var på ”S” som säkrad.

Bellmaskinen gick ner på stranden. Den urlastade sitt manskap och flög iväg till ett vänteläge i närheten. Så landade Gazellen på samma plats. Melina och Doris tog av sig hörselkåporna, tog vapen och ryggsäckar och hoppade ur. Topsy gav tummen upp och lyfte igen med helikopterpiloten. Han skulle, sedan fabriken rensats, uppehålla sig där.

Melina andades in den friska sjöluften. Himlen var lysande gul och röd. Hon sökte upp Bengtsson. Efter viss förvirring hittades han.

Han gav order för grupperingen. Samtidigt hörde man skottlossning från fabriken till. Rensningen hade börjat.

"Full fart", sa Melina.

"Nu tar fan bofinken", sa Bengtsson.

Han sa åt henne att följa soldat Jeremenko, som med två man skulle utgöra linjens västra flygel. Melina och Doris följde ryssen. Man fick kommunicera på engelska.

Efter 100 meter gjorde Jeremenko halt. Han sa åt Melina:

"Protect the flank. Go some 50 meters beyond and stay there. And protect the flank, prepared to kill the clones coming from the factory."

Melina nickade. Med Doris gick hon den stipulerade sträckan, stannade bakom en sten och la sig ner där. Med vapnet berett spanade Melina mot öster, mot fabriken till. Skulle klonerna komma flyende där? Det var vad man själva var där för, som spärr i väster.

- - -

Några minuter passerade. Skottlossningen från fabriken var tämligen ihållande. Upprensningen var i full gång.

Melina fann sig plötsligt ensam i posteringen. Var var Doris? Men hon struntade i det och återupptog spaningen.

Plötsligt såg hon någon komma springande mot posteringen. Var det en klon? Den var klädd. Nåväl, det kunde även kloner vara. Men denna verkade mer mänsklig.

Melina ställde sig upp, förde ner manöverhandtaget på AK:n, siktade, osäkrade och hade fingret på avtryckaren. Hon ropade:

"Stanna eller jag skjuter!"

Mannen, för det var en man, hade stannat. Han bar på ett svärd. Och på högra handleden hade han en ring, ett armband av guld. Han var något kraftig, var ljushårig och hade sidbena. Han var klädd i sneakers och träningsoverallsbyxor med tre vita revärer. På överkroppen bar han en vindtygsjacka.

Han stod stilla och övervägde vad han skulle göra. Melina förstod för sin del att detta var Egon Dribbling. Och det han bar torde vara svärdet Gram och Andvaranaut, klenoderna som Topsy nämnt. Vad Dribbling skulle göra med dem kunde Gud enbart veta.

"Lägg ifrån dig svärdet!" sa Melina.

Men mannen lydde inte.

"Spelet är slut, Egon Dribbling. Din svenskfientliga agenda har nått vägs ände. Dina kloner har utplånats och ditt företag är kaputt. Nu tar vi tillbaks landet!"

"Nej, aldrig! Svenskarna ska utplånas! Sverige ska dö!"

Mannen ryckte till och sprang åt sidan.
Melina sköt ett varningsskott, 20 meter till höger om mannen. Då gav han upp. Han la ifrån sig svärdet på marken.

"Ringen också!" sa Melina.

Dribbling lydde och tog av sig armringen, läggande den på marken. Sedan hände något oväntat; han ryckte till och sprang iväg i skogen. Melina blev så häpen att hon inte kom sig för med att skjuta. Hon tvekade även om hon skulle jaga Dribbling. Ordern var ju att ta honom till fånga.

Nåväl. Nu hade hon agerat: hon hade fått Dribbling att lämna ifrån sig de fornnordiska klenoder han ägt och som han, som den svenskfientlige aktör han var, antagligen skulle besudla eller förstöra.

- - -

Dribbling hade försvunnit. Han hade flytt i den södertörnska tallskogen. Men hans fabrik var bombad och hans kloningsprojekt angripet, kanske hejdat för gott.

Melina säkrade sitt vapen och tog det för ryggen gevär. Så gick hon fram och hämtade klenoderna. Efter att ha avpassat ringen för sin handled tog hon på sig den, denna gediget arbetade, med spiralornament prydda armring i rent guld. Sedan tog hon upp svärdet: ett järnålderrsvärd med lång klinga, blodskåra och förgylld parerstånd. Mellankaveln hade inläggningar av karneol, avgränsade av guldtråd. Svärdsknappen var av guld.

Då kom Doris gående genom skogen.

"Var har du varit?" frågade Melina.

"Jag måste kissa."

"Jaha. Själv har jag rövat åt mig svärdet från Dribbling."

"Från Dribbling? Var han här? Själve storskurken? Den kriminella mästerhjärnan? Svenskfientlighetens ansikte?"

"Just densamme."

"Men var är han då?"

"Han hann tyvärr fly."

"OK."

Man återvände till sin flankställning. Melina visade Doris svärdet och ringen.

Skottlossningen kom från höger nu. Var det klonerna som flydde, klonerna som stött på Bengtssons huvudstyrka..?

Skogen genljöd av automatserier i cirka en kvart. Då blev det tyst. Melina väntade tio minuter till. Då gick hon bort till Jeremenko. Hon annonserade sina ankomst, sägande:

"Hey, man! Jeremenko! It’s me, Melina!"

Melina hörde inget svar. Hon sa till Doris, som var med henne:

"Vi skulle ha haft radio."

"Ja", sa Doris.

Man kom till platsen där Jeremenko varit. Han och hans stridspartner var borta. Melina vände då om och gick mot fabriken.

- - -

Väl framme vid fabriken såg hon Topsys Gazelle, som landat framför den. Hon hejade på piloten, som stod utanför.

"Var är Topsy?"

"Han är inne i fabriken", sa piloten.

"Så allt har gått bra?"

"Jag skulle tro det", sa piloten.

Melina och Doris gick in i fabriken. Via en korridor kom de till huvudsalen. På nischerna gick soldater och kollade alla vrår. Även nere på salsgolvet for soldater runt och sökte i alla vinklar och vrår.

På golvet fanns stora pölar blått vatten.

"Det är näringslösning", tror jag, sa Doris.

"Till vad?"

"Till klonerna. Näringslösning från kloningskaren. Titta!"

Doris pekade mot salens centrum där det fanns några hela kloningskar, stora cylindrar av glas. De var tomma. Andra var sönderskjutna. Glassplitter fanns överallt på golvet, i och utanför de blå pölarna.

Bland allt låg även lik av kloner: kanske dussinet. Måste det vara så blodigt? tänkte Melina. Men visst, det var ju en fråga om liv och död för Sverige. För eller emot svenskars rätt att existera. Egon Dribblings projekt att leda en svenskfientlig, åsiktsmässig negativ armé som förvandlade landets debatt till något som liknade stämningen i en lobotomi-anstalt – det var vad man stridit emot.

Melina petade på ett klonlik. Det såg ut som Egon Dribbling: en rätt normal, låt vara välväxt, svensk. Men den hade ingen navel. Det kunde Melina tydligt se. Det var klonens mest entydiga, fysiska kännetecken.

- - -

Melina sökte samband med Werner. Denne satt vid ett svetsbord och dikterade något för sin signalist. Sedan sa han:

"Melina och Doris! Tack för hjälpen."

"Tack själv", sa Melina. "Jag mötte Egon Dribbling."

"Men var är han då?"

"Han flydde emot mig. Jag hejdade honom och tvingade av honom svärdet och ringen. Men sedan kom han undan. Jag kan bara medge att jag fuckade upp där."

I samma stund kom Topsy fram. Han såg svärdet som Melina höll, sken upp och sa:

"Du fann Gram! Och Andvaranaut har du på dig! Wow, Melina, lysande!"

Han tog emot svärdet och granskade det gamla vikingavapnet: förgylld parerstång och svärdsknapp, och mellankavel med inlagd karneol. Klingan var ypperligt dvärgasmide.

Melina tog tillbaks svärdet och sa:

" ”O du mitt goda svärd som jag fått från himlen, jag kysser dig...” "

"Ja, denna rad av Södergran sammanfattar denna dag", sa Werner. "Nu kan vi inleda en ny era för riket: en tid byggd på tro och tradition."

Doris sa:

"Vi kan bygga ett nytt land: ett land där majoritetsbefolkningen erkänns för vad den är: den som byggde detta land, från hedenhös till idag. Den som odlade det, försvarade det, dog för det, från Narva till Svensksund, från Lund till Helsingborg, från Märkäjärvi till Jandeba."

"Väl talat", sa Topsy. "Riktigt hur snabbt vi kan triumfera återstår att se. Men nog har de svenskfientliga krafterna fått sig en törn idag."

Werner berättade att hans grupp rensat bra i fabriken sedan man landat. De svenskfientliga klonerna dog sägande ”det finns inga svenskar”... Well, nu fanns det.

Fabriken var rensad och kollad sa Werner. Han sa även att vissa kloner hade flytt ur fabriken sedan hans grupp landat. Men dessa hade, enligt rapport från Bengtsson, tagits om hand av hans gruppering. Melina hade som sagt hört skottlossningen från denna strid.

"Ålrajt Werner", sa Topsy, "samla dina mannar och kalla in helikoptrarna så ger vi oss av. Vi flyger till olika platser: du till punkt X och Y, jag till Amafortet. Melina och Doris, häng med mig."

"Egon Dribbling flydde", sa Melina.

"Åh fan", sa Topsy. "Nåväl, vi får fundera ut nästa drag sedan."

I skyn anlände strax de två Hueymaskinerna. De gick ner för landning vid sjön. Melina och Doris anslöt Topsy i Gazelle-helikoptern. Melina hade svärdet och ringen med sig. Man vinkade farväl till Werner, som ledde sin grupp ner till sjön för att ansluta Bengtssons grupp.

Gazellen startade och lyfte. Melina såg hur de två andra helikoptrarna landade vid sjön. Gazellen gjorde en vända mot sjön för att man skulle se ilastningen. Soldaterna fördelade sig på maskinerna. Strax lyfte man.

"Vart ska vi?" sa Melina på internradion.

"Vi ska tillbaka dit där vi var", sa Topsy.

"Och Punkt X och Y, som de andra skulle till, var ligger de?"

"Det är hemligt."

Gazellen flög mot väster, sedan över Mälaren. Man ställde kursen mot nordväst, flygande över Mellansveriges skogar som låg mörka i natten.


Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Relaterat
Morgondagens barn
Möte med Mannerheim
Resan till Ghislane
Rosen i solgläntan
Saab Kliszow

tisdag 25 juni 2013

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 5 av 17)


Detta har hänt: Sverige hotas av en Politiskt Korrekt galning, Egon Dribbling. Han har stiftelsen Svenskfientligt Centrum. Och den stöds helt öppet av staten. Alltså måste en privat firma plocka ner det hela. Det blir i form av Svenska Relä AB, en hemlig säkerhetsfirma. Nu har man i sammanhanget lanserat en operation, Operation Caesar Grön. I en helikopter flyger man norrut. Det är Svenska Reläs chef Topsy Lindblom och hans agenter Melina Starr och Doris Burg.
Melina Starr befriar Sverige, del 1
Melina Starr befriar Sverige, del 2
Melina Starr befriar Sverige, del 3
Melina Starr Befriar Sverige, del 4
Del 6: Attacken mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Man flög genom natten, kurs nordväst. Färden varade en timme. Omsider gick man in för landning på ett hemligt bergsfort i Värmland. Topsy berättade över internradion att det var Ama, ett gränsfort byggt som försvar mot tysk invasion 1941. Tyskarna var ju i Norge då.

Helikoptern landande på den platta, kala toppen. Melina, Doris och Topsy gick ut. Helikoptern flög iväg.

Melina stod på bergstoppen. Hon såg sig om över nattlandet.

"Jag ser mörkviolett himmel och ramsvarta länder", sa hon. "Jag ser i mörkret: dansande devas, alver och feer."

"Allt sjunger och svänger i nattens brus", sa Doris.

"Halleluja", sa Topsy. Och han menade det.

Topsy ledde gruppen till en trappa, uthuggen i klippan. Den förde dem ner till en pansardörr. Den öppnades utan problem, gled upp på väloljade gångjärn. Man gick in i en korridor. Den hade torra väggar, belysta av kristaller: en gång, en grottled mot fortets centrala nejder. Gången mynnade i ett kontrollrum med en dataterminal. Topsy vidrörde tangentbordet. Rummet lystes upp av en grön lampa.

Man samlades vid dataskärmen. Topsy bad damerna sätta sig på stolar. Så berättade han om fortet, som stått övergivet sedan 1997. Då hade Topsy köpt det. Han hade förespeglat att han skulle göra en turistattraktion av det, men egentligen hade han det som en hemlig bas för sina aktioner.

"Och nu", sa Topsy, "ska ni få träffa resten av mitt team. Som jag antydde till dig Melina nyss, så har jag värvat en armé för att slå ut Topsys Huddingefabrik: DriCo, där han har tagit fram sina kloner. Men jag har värvat en armé mot detta, en liten insatsstyrka och commandogrupp. Och den styrkan är här. Ni ska anslutas den med vissa enklare uppgifter. De har ju övat i en vecka på detta. Men ni ska vara med. Såvida ni inte vill backa ur...?"

"Nej", sa Doris och Melina unisont.

"Bra. Då går vi för att möta Werner."

Man lämnande datarummet och tog sig vidare i en korridor, upplyst av enstaka glödlampor. Omsider kom man in i en ordersal. Det var ett avlångt rum med ett avlångt bord i mitten. Vid bortre kortväggen fanns en whiteboard. Rummet hade grönmålade, aningen skrovliga grottväggar och brunt betonggolv. Fönster fanns ej; man var ju i berget. I taket hängde lampor som gav ett varmt, gult ljus.

Vid bordet satt en militärisk typ med en laptop. Han reste sig när Topsy och de andra kom in. Topsy sa:

"Tjejer, detta är Erik Werner. Han är en före detta arméofficer som ska leda denna operation."

Melina och Doris introducerades. De hälsade på mannen. Han var av medellängd, var smal och vältränad och hade en fast blick. Han log lätt och sa:

"Trevligt. Ja, jag har hört om er förr så ni kan nog vara av nytta. Kan ni skjuta med AK4?"

"Jag har inte skjutit med den", sa Melina. "Men jag har skjutit pistol."

"Jag har skjutit med den", sa Doris.

"Bra", sa Topsy. "Vi ordnar vapen och det andra senare. Nu ska Werner berätta om den operation vi ska utföra."

Man satte sig vid bordet. Topsy vid kortänden, Werner på ena långänden och Doris och Melina på den andra långänden.

- - -

"Tack", sa Werner. "Det är ju så att vi inom Svenska Relä har spanat på en viss Egon Dribbling. Han har stiftelsen Svenskfientligt Centrum."

Melina hade hört detta. Topsy hade sagt det härom dagen. Men Doris, som ännu inte briefats om detta, höjde på ögonbrynet. Vad var detta? Werner gav henne svaret när han nu sa:

"Svenskfientligt Centrum arbetar för att de etniska svenskarna ska avskaffas – historiskt, kulturellt och reellt. Man driver svenskfientlig verksamhet och man gör det helt öppet. Man får miljoner i statsstöd och från privata aktörer. För att bedriva antivit, svenskfientlig propaganda."

"Detta", fortsatte Werner, "kan vi inte göra något åt. Det är tydligen lagligt. Men nu har vi fått veta att chefen för SFC, Egon Dribbling, har ett annat projekt på gång: kloning av sig själv. För att skapa svenskfientliga propagandister som ska gå runt i samhället och säga. ”det finns inga svenskar, definiera svensk” och så vidare."

"Hans fabrik för detta finns i Stockholms sydvästra förorter, i skogen söder om Tullinge flygfält. Vi har spanat ut den. Jag och två man till tog oss dit för en vecka sedan. Vi smög oss in och tog bilder. Detta är vad vi fann."

Werner vände sin laptop och lät kvinnorna se skärmen. Där fanns en bild av en fabriksinteriör. På golvet i en industrihall fanns tre meter höga, cylinderformade fat av glas. I fatens blå näringsvätska flöt människor.

"Det är kloner", sa Werner. "Egon Dribbling har med genteknik klonat dem från sin egen cellvävnad. Det är kopior av honom själv. När vi var där skulle faten tömmas, se här."

Nästa bild visade hur faten tömdes på näringsvätska av Egon Dribbling och hans medhjälpare. Och de följande bilderna visade hur klonerna, kopior av Egon Dribbling, förvirrat såg sig om. De klev ur faten och fördes bort.

"Egon Dribbling lärde sina kloner hur man skulle hata svenskar, sa Werner. Jag hörde det i fabriken. Han sa åt dem: ”svenskar finns inte. Definiera svensk” och liknande."

Melina sa:

"OK, detta låter otroligt. Och förlåt om jag avbryter, men: i vår firma har jag fått lära mig att man måste svära vid Gud. Så jag frågar dig, Erik Werner: svär du vid Gud att vad du såg där i fabriken var kloner?"

"Ja", sa Werner, "jag svär vid Gud att bilderna är äkta. En inzoomning visar att det var kloner. De har inga navlar."

Werner klickade på sin dator och fick fram en inzoomning: en klons mage, helt slät, utan navel.

"Jag svär vid Gud", sa Werner, "att detta projekt är äkta. All min research säger mig att Egon Dribbling bedriver en svenskfientlig agenda med vilken alla svenskar kommer att utplånas – formellt och reellt, konceptuellt och handgripligt. Vi måste med andra ord stoppa detta."

"Och det ska vi", bröt Topsy in. "Jag har med Werners hjälp satt upp en insatsstyrka som ska slå ut Egon Dribblings fabrik, döda alla kloner och krossa Egon Dribblings perversa projekt. Av allt att döma är klonerna ännu kvar där. Men hur länge? Vi måste slå till nu."

Melina inspirerades av detta projekt. Hon ville vara med:

"Vi ska alltså utplåna svenskfientligheten, i ett enda drag...?"

"Det är en början", sa Topsy. "Är ni med?"

"Jag är med", sa Melina.

"Jag med", sa Doris.

"Bra", sa Topsy. Werner visar er till arsenalen.

Efter en smärre måltid fördes man till arsenalen, ett av många rum i bergsfortets myller av utrymmen. Där fick kvinnorna varsin AK4 samt kängor, kamouflagebyxor, väst med fickor och ryggsäck. Vapnens handhavande lärdes ut vid en skjutbana i ett lägre beläget rum i bergrumskomplexet. Doris kunde redan vapnet, som sagt. Men Melina behövde inte så lång tid att öva för att lära sig det.

"Kom ihåg att hålla fingret sträckt", sa Werner. "När du är i strid, när du är med på raiden mot fabriken, så kan det gå hett till. Men kontrollera andningen och håll fingret sträckt så ska det nog gå bra."

"Jag ska försöka komma ihåg det", sa Melina.

Krossa svenskfientligheten med en raid mot en galnings projekt i en fabrik...? tänkte Melina. Det skulle nog behövas folkbildningsarbete också för att stoppa antivitismen. Men om Egon Dribbling verkligen bedrev detta, skapandes antisvenska köttrobotar, avsedda att verka i samhället för att skapa en evigt antivit opinion, så måste man nog agera. Det var Melinas filosofi, hennes motivation för att delta i denna ”executive operation”.

- - -

Förberedelserna för raiden hade varit igång sedan ett tag. En insatsstyrka legosoldater var värvad. Man hade 20 man som i två Bell Huey-helikoptrar skulle göra huvudarbetet i raiden. Efter att ett privat inhyrt attackplan bombat hål i taket på fabriken skulle en av de två grupperna firas ner i rep i fabriken och börja rensa, det vill säga döda kloner. Den andra gruppen skulle bilda ett städ en bit söder om fabriken. Det vill säga, de kloner som befarades fly, skrämda av attacken genom taket, skulle få ett varmt mottagande av dem.

Melina fick veta detta i ännu en brief efter skjutövningen. Briefingen hölls i samma rum som den första genomgången. När Topsy talat färdigt frågade Melina:

"Så det är en privatraid? Är inte det illegalt...? Jag menar, kunde du inte ha sänt informationen om Egon Dribbling och hans fabrik till regeringen så hade de kunnat ta legal aktion...?"

"Nej", sa Topsy, "det hade inte gått. För regeringen är lika svenskfientlig som Egon Dribbling och SFC. Har du levat under en sten de senaste tjugo åren?"

Melina blev tyst. Visst, det var en svenskfientlig regim som styrde. Massinvandring, antivitism och antitraditionalism var ordningen för dagen. Den som sa att han gillade det sedvanliga Sverige rasist- och fasciststämplades. Massmigration, folkutbyte och nivellering ansågs vara vägen till en bättre värld, halleluja.

Alltså måste man göra detta själva. Det privata Svenska Relä, detta hemliga säkerhetsföretag, fick agera på egen hand.

"Vad gör vi sedan då?" sa Melina. "Vandrar in till stan som svenska hjältar? Eller flyr utomlands, jagade som mångkulturismens fiender?"

"Det får vi se", sa Topsy. "Vi återvänder antagligen hit till berget. Och lämnar stället via en hemlig gång till ännu ett säkerhetshus."


Melina Starr befriar Sverige, del 1
Melina Starr befriar Sverige, del 2
Melina Starr befriar Sverige, del 3
Melina Starr Befriar Sverige, del 4
Del 6: Attacken mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Relaterat
Eld och rörelse (noveller 2007)
Drakens spegelbild (essäer 2009)
Skallet från den kapitolinska varginnan (essäsamling 2009)
Bild: Amafortet

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)