fredag 31 maj 2013

Förortskravallerna: lagen måste upprätthållas: men det anser inte "eliten"



Det har sedan cirka den 20 maj varit upplopp i Stockholms förorter. Nu har det hela kanske lugnat ner sig. Men händelserna visar på att detta samhälle är sjukt. Media har hyllat pöbeln och misstänkliggjort polisen. Fullkomligt sinnessjukt. Bojkotta därför MSM. -- Förutom det kan vi som nationalister lära oss något av kravallerna. Jag anser att taktiken ska vara den legala. Dvs främst stödja polisen i dess arbete. Att däremot bilda medborgargarden anser jag är fel väg att gå.




1. Förryckta medieaktörer hindrar polisens arbete

Min åsikt om kravallerna i Stockholms invandrarförorter:

Svensk lag gäller i Sverige. Polisen upprätthåller lagen. Polisen måste få göra sitt jobb utan att "eliten" ska komma med sina horribla påståenden.

Att "eliten" tjuter så fort polisen ens sätter sin fot i invandrarförorten är allvarligt. För mediaeliten är det övergrepp varje gång polisen gör sitt jobb. Denna reaktion är en mycket allvarlig utveckling, särskilt nu. Media vill tydligen ha inbördeskrig. Nåväl, dessa mediaoperatörer kommer i processen att förstöra all sin renommé och trovärdighet, så det finns en del positivt i detta ändå.



2. Trotskister är inblandade i det här

Trotskister är inblandade i denna affär. Härmed några bakgrundsfakta om trotskism, entrism och Offensiv. Och allas vårt helgon Sankt Peter, även känd som Peter Englund.

För denna vinkel på det hela är aktuell, synnerligen aktuell. En central aktör i att slussa pengar till Megafonen är ju, som utretts i denna Flashbacktråd, en viss Arne Johansson. Denne tycks vara knuten till Rättvisepartiet Socialisterna. Denna klubb hette tidigare Arbetarförbundet Offensiv. Och tydligen var Johansson med redan då. På 70-talet (sent 70-tal, tidigt 80-tal) försökte Offensiv ta över sossarnas ungdomsförbund SSU i Norrbotten.

Det var ett exempel på entrism. Det är ett parasitbeteende: att med en dold styrka ge sig in i en större förening. Sedan ska man, med skenbart vedertagen aktivitet och dolda manipulationer, ta över allt, vrida en sedvanlig förening åt radikalism och samhällsfientlig vänsterism. Målet: att skapa ett polemiskt klimat och omöjliggöra debatt för att på sikt inrätta diktatur, ta över landet.

Sådan är trotskismen. Den tar sig olika uttryck i olika tider. Idag är dess vapen PK-ism: invandrade är helgon, islam får inte kritiseras, kvinnor och HBT-personer är morgondagens hopp. Och hur väl har man inte lyckats skapa en diktatur med dessa medel. Se dig om i Sverige: det är inte ett fritt land längre. Regimkritiker tystas och dissidenter avskedas och fryses ute.



3. Sankt Peter

Går vi tillbaks till Norrbotten kan detta nämnas. En viss Peter Englund, ett sekulärt helgon i dagens Sverige, rena Sankt Peter, hyllad av alla kritiker, allt han skriver är tydligen guld -- han var med i Offensiv när det begav sig. Wikipedia:
I ungdomen i Boden var han [= Englund] aktiv i FNL-rörelsen och SSU och satt i verkställande utskottet för Norrbottens SSU-distrikt, men uteslöts ur SSU för samröre med trotskister som fanns i hans krets vid tidningen Offensiv.

Har Englund mer att berätta om detta, kanske? Kan han berätta om Offensivs mål med denna kupp? Har han något att säga om Arne Johansson?

Numera är Englund, vad det beträffar, inte trotskist längre. Han är kulturmarxist och förgiftar ungdomen med texter som säger att allt är en trasa, krig är alltid meningslöst och militär planering är alltid futilt. Och svensk stormaktstid var ett elände, halleluja.

Englund är inte trotskist längre. Men trotskismen och kulturmarxismen är ännu aktiva i detta land, båda väl förankrade i PK-kyrkans hägn. Trotskismens taktik att ta över föreningar och polarisera det offentliga samtalet, den världen har vi levat länge i. Hela den svenska offentliga debatten är stelnad och låst. Därför är det grävande som sker i denna tråd värdefullt. Det kan tjäna till att ställa folk till svars och kanske även öppna upp den svenska debatten. Komma bort från svart-vitt och inse att massinvandring, islamism och stenkastande pöbel är problem som måste tas itu med.

Som en bonus kan jag meddela att Englund och Åsa Linderborg var doktorander i Uppsala samtidigt. De hörde båda till Historiska Institutionen på 80-talet. Jag har för mig att de delade tjänsterum. Snygg bild: två kulturmarxister som sitter och planerar hur de ska sabotera Sverige med trotskism och marxism.

En källa till detta är AB 20/12 2008, artikeln "Peter Englund ny sekreterare". Då Englund utsetts till sekreterare för Akademin skrev AB detta:
Åsa Linderborg tror att valet av Peter Englund som efterträdare är bra. Hon känner honom privat efter att de två arbetat tillsammans på den historiska institutionen på Uppsala universitet.

- Peter Englund är ambitiös, seriös och väldigt trivsam. Han är inget dåligt val, han är väldigt lättsam.
Någon länk till AB kan jag inte ge eftersom det är en sjuk blaska, inställd på att förinta det traditionella Sverige. Jag vill inge gynna denna tidning med klick.



Slutsats

Jag är med i en kamp. För att befria Sverige. Från PK-ism och sammetsdiktatur, värdegrundstyranni och hjärntvätt. Det görs civil olydnad och fredliga protester: genom att rösta på SD eller SvP, bekämpa antivitism och svenskfientlighet samt bojkotta MSM. Att däremot som i fallet Husbykravallerna bilda medborgargarden, well, jag kan förstå frustrationen hos Sverigevännerna som ser invandrarpöbeln "ta över". Men för att gynna vår sak är det, anser jag, bäst att hålla på legaliteten. Dvs låta polisen sköta jobbet med att stävja buset.

Support your local police alltså. Skitmedia motarbetar ju denna polis. MSM anser inte att polisen ska få rensa i stenkastande pöbel. Men det gör jag. Polisen må vara klavbunden av idéer som "dialogpolis", den må vara PK, men generellt anser jag att detta land a) ska styras av de lagar som riksdagen stiftar och att b) lagen ska upprätthållas av polis och domstolar, inte av frilansande medborgargarden.

Hur mycket aktivitet det är på den sidan idag vet jag inte. Jag får dock för mig att media är på reträtt nu. Skitmedia, som stödde pöbeln och som trakasserade polisen i dess legitima, kravallnedslående arbete, har tappat än mer förtroende hos allmänheten. MSM är en sjuk kult, en helt ondskefull sekt som så ofta den kan motarbetar etniska svenskars intressen. Kom ihåg det och fortsätt bojkotta skiten, länka inte till dem. Så befriar vi Sverige.

Snart är det nationaldag. Då hoppas jag de sverigevänliga krafterna fredligt markerar att detta är svenskarnas land. Det ska i alla fall jag göra. Med specialskrivna blogginlägg. Jag vet att många föredrar aktivitet IRL. Och jag har inget att säga om det. Gatan är viktig. Också. Men internet är viktigare. Tro alltså inte att internetaktiviteter "inte räknas". För det gör de. Internet är ett utttryck för vårt samlade medvetande, och med den sverigevänliga aktiviteten på nätet har det svenska medvetandet kunnat befrias och därmed uttrycka sig fritt.




Relaterat
Peter Englund är kulturmarxist
Jan Helin, Åsa Linderborg mfl - Håll käften!
Svenskfientligheten och antivitismen är passé, det bevisas av Zolfagarys, Miris, Baksis och Khemiris tystnad
Vi defameras av "eliten", men låt oss inte defamera dem
Åsa Linderborg: "Lenin öppnade för en ny kultur."

torsdag 30 maj 2013

Nytt projekt på Flashback: skapa en författare



Flashback är ett diskussionsforum. "Alla" är där. Man har över 750.000 medlemmar.


Ni minns kanske hösten 2011. Då avslöjades fotografen Terje Hellesö för att ha förfalskat bilder på lodjur i naturen. Avslöjandet gjordes i en Flashbacktråd. Det var i september. Senare samma år, i december -- via användaren "Stig-Britt" -- avslöjade Flashback gangstern Mille Markovics föregivna bild av kungen på sexklubb. Denna bild hade manipulerats från en film med kungen från 1976. Expressen hade dessförinnan, som ett angrepp på det traditionella Sverige, symboliserat av kungahuset, låtit trycka bilden som äkta.

Men det avslöjades alltså. Av en privatspanare, postande sina resultat på Flashback. Det var inte dåligt. Flashback räddade här kungahusets renommé. Kanske räddade de hela monarkin. Det var mäktiga krafter i spel där. Det hela visade på nätets, och Flashbacks, genomslagskraft.

Nu kanske något liknande är på gång. Flashback "driver" ännu ett projekt. Det handlar om denna tråd. Trådstartaren skriver hur kul det vore om Flashback "skapade en kändis". Genom att till exempel puffa för en konstnär.

Jag har själv postat i tråden. Se här. Jag föreslog att jag skulle bli denna konstnär som det puffas för.

Såklart kan man inte skapa vare sig en kändis eller en författare ur tomma intet. Man måste ha något att komma med också. Men det har jag ju. Som denna novellsamling, fritt tillgänglig på Dropbox.

Så var med och driv det här, ni som har lust. Gå in i tråden och posta och säg vad ni tycker. Det här kan bli stort. För jag, som "föremål" för en eventuell kampanj, vore ju idealisk:

. jag är invandringskritisk och motarbetas av regimen
. jag har gett ut fem romaner, två diktsamlingar, en novellsamling och lite till (men är ännu "okänd")
. jag har denna blogg och motpolsbloggen Rent Principiellt
. jag ser bra ut och kan snacka, är den ideale "kändisen"

Förutom allt detta står vi idag inför ett teknik- och opinionsskifte: gammelmedia med PK-åsikter ger plats för internetfolk med normala åsikter. I detta läge är jag en nyckelperson. Så kom igen nu, var med på en kul grej: "skapa en författare". Flashbacktråd här.


Relaterat
Det centrala dokumentet i denna operation
Tråden "Skapa en medveten kändis/artist/konstnär med hjälp av Flashbacks genomslagskraft"
Min berömmelse vilar på detta
Evola: Ride the Tiger (1961)
Faye: Archeofuturism (1998)
Fuller: The Generalship of Ulysses S. Grant (1929)

Recension: "Parsifal on the Met" (2013)



Richard Wagner var en tysk tonsättare. Hans främsta verk är operor, som "Lohengrin", "Nibelungens ring" och "Parsifal". I år är det 200 år sedan han föddes. Han levde 1813-1883. -- Det är annars ingen hemlighet att Adolf Hitler gillade Wagner. "Mästersångarna i Nürnberg" var Hitlers favorit. Och "Rienzi" gjorde stort intryck på honom med sin handling om uppror, makt och nyordning. Av detta och andra skäl har Wagner länge varit kontroversiell. På 60- och 70-talet motarbetades han av vänstern. På 80- och 90-talet kom en liten ljusning, men i SVT:s Wagnertema nu i maj så var det väldigt PK kan jag säga. Man liksom varnade folk för att gilla denna regissör. Men jag ska inte klaga. Man visade ju hela "Parsifal" i en grandios uppsättning.


Lördagen den 25 maj sände SVT en femtimmars operaföreställning. Det var Richard Wagners "Parsifal", uppsatt av New York Metropolitan Opera. Föreställningen i sig hölls i mars i år. Scenografin var rätt fyndig, kanske lite överarbetad, men i stort sett mäktig. Bra var till exempel den jätteskärm i bakgrunden som än visade flyende moln, än en stor gyllene cirkel, än en rad andra gåtfulla former.

Bakgrunden för handlingen är denna. Innan Jesus dog på korset stöttes han i sidan av en legionär med en lans. Det blod som rann ut samlades enligt legenden i en bägare. Bägaren (= Graalen) fördes sedan till Graalsborgen Montsalvat i Spanien, där den vaktas av Graalsriddarnas broderskap. Bägaren är helig, den ger kraft; de riddare som är genuina, som strider för sanning och rätt, får bli invigda i brödraskapet. Men vid tiden för operans början är ledaren, Amfortas, sjuk. Han har ett sår som inte läker. Det beror på att han sårats av en lans under ett möte med en viss kvinna, Kundry.

Graalsriddarna vet inte vad de ska göra. Ordet förs av Gurnemanz, broderskapets ledare under Amfortas. Och inte blir det bättre av att en ung man plötsligt dyker upp hos dem. Han har med sin pilbåge dödat en svan i borgens närhet. Och han förstår inget av den nattvard som man sedan begår, med Graalskärlet. Gurnemanz jagar iväg ynglingen. -- I akt två har denne yngling gett sig ut på ett uppdrag: han slår sig in i Klingsors borg. Klingsor har tidigare försökt bli medlem av Graalsriddarna men misslyckats. Han var inte ädel nog. Nu har han Kundry i sin tjänst. Och hon försöker förföra Parsifal när denne tagit sig in i borgen. Men han avvärjer hennes anslag. Och får i samma stund veta vem han är: Parsifal. Strax anländer Klingsor, som kastar sitt märkliga spjut mot honom. Men Parsifal fångar det och går triumferande därifrån, med en döende Klingsor vid sina fötter. Spjutet har tillhört Graalsriddarna. Det är det spjut med vilket Jesus stöttes i sidan enligt ovan. Det brukar kallas Ödets Spjut, den Heliga Lansen eller Spear of Destiny. Dess historia är fascinerande i sig.

I akt tre [140-årig spoilervarning!] återvänder Parsifal till Graalsborgen. Det har gått många år och Graalsriddarna är grå och böjda. Amfortas vill dö och har vägrat brödraskapet nattvard; ju svagare han blir dess bättre säger han. Då kan han ju dö. Men Parsifal tvagas nu i en källa; kvinnan Kundry är med liksom Gurnemanz. Dagen gryr, det grönskar på Långfredagen (ty. Karfreitagszauber) och Graalsriddarna samlar sig till nattvard med Graalen, som magiskt fylls med blod från spjutet. Amfortas helas med det spjut som sårat honom -- nu är det ju den rene Parsifal som håller i det -- och frid, glädje och andlig stegring bemäktigar sig sällskapet. Parsifal håller upp den gyllene Graal som ett tecken på frälsning för alla. Ridå.

- - -

Det hela baseras på en medeltida legend, skriven av Wolfgang von Eschenbach. Wagner har fångat det hela i en femtimmars opera, med sublim, ställvis pampig och smäktande, ställvis avancerad musik. Wagner skrev även librettot (sångtexten) som återger handlingens alla skiftningar och de medverkandes tankar och tal.

Vad gäller denna uppsättning -- Metropolitan, mars 2013 -- så var den ypperlig. Scenografin var enkel men slagkraftig. Man bar moderna kläder, men med stil. Det var i alla fall inte den dräktmässiga röra som rådde i Bayreuths uppsättning av samma opera 2012. Sångarnas insatser var goda. Man sjöng på tyska. Majoriteten, jag tror alla deltagande, var européer. Det kanske måste till när det är Wagner...! Två svenskar var med, Peter Mattei som Amfortas och Katarina Dalayman som Kundry. De gjorde, så vitt jag kan se, sina roller utmärkt. Och Jonas Kaufmann som Parsifal var en övertygande hjälte, en komplex figur med drag av såväl naiv dåre som strong typ.

Uppsättningen var med andra ord perfekt, så nära perfekt det går i en modern ram. Jag menar, visst föredrar jag Wagner-scenografi med medeltida kläder och miljöer. Men man kan inte få allt. Wagner var ett geni och hans verk går alltid hem, även med viss skev scenografi. Denna uppsättning är gjord av folk med respekt för konsten, folk med målet att göra verket rättvisa. För regin svarade Francois Girard och dirigent var Daniele Gatti. Så om ni ser denna film på DVD, "Parsifal on the Met 2013", så vet ni att det är en given klassiker, en bra introduktion till Wagner. Jag har själv aldrig sett en hel Wagneropera, från början till slut, men dessa fem timmar bara flög iväg.

Men visst är Wagner delvis en svår konstnär. Jag har lyssnat en del på Wagner förr och läst om denna opera. Så viss förberedelse kan behövas innan man tar sig an denna, och verk som "Lohengrin" och "Nibelungens ring".


Relaterat
Hitler gillade Wagner
Wagner: Der Ring des Niebelungen
Wagner: Lohengrin
Jünger: Heliopolis (1949)
Spengler: Västerlandets undergång (1918)
Holdstock: Mythago Wood (1982)







onsdag 29 maj 2013

Modern asatro: den frodas i Norden



Jag är inte någon asatroende hedning. Men jag tycker det är intressant med fornnordisk myt och religion. Modern asatro är enbart av godo. Härmed en titt på modern asatro med tonvikt på Norden. Disclaimer: en del fakta nedan har fåtts från bloggen Hedniska Tankar. Den är ypperlig i sitt slag. Men när jag här talar om tron i sig, särskilt i artikelns senare del, är det enbart mina egna tankar och åsikter som framförs.



1. Danmark

Ska man tala om modern hedendom kan man börja i Danmark. I Danmark är nämligen asatron rätt vital, aningen mer så än i Norge och Sverige. Den organiserade hedendomen lever och frodas i Danmark, främst genom föreningen Forn Sidr – Asa- och Vanetrosamfundet i Danmark. I dagligt tal kallas det Forn Sidr. ”Vanetro” syftar på att man tror på de gudar som kallas vaner jämte asar.

Man tror på de nordiska gudarna och på de krafter som gammal nordisk tro omhuldade. Föreningen bildades i november 1997. Sommar- och vintersolstånd samt höst- och vårdagjämning är, som sig bör, stora högtider.

Forn Sidr i Danmark hade 2011 drygt 600 betalande medlemmar. Den genomsnittliga åldern på medlemmarna var då mellan 40-45 år uppges det. Man har religiösa sammankomster samt vigslar och begravningar. En speciell, officiellt godkänd hednisk gravplats finns utanför Odense på Fyn. Här i Sverige måste man söka separata tillstånd för icke-kristna begravningar.

Den sista uppgiften har jag fått från bloggen Hedniska Tankar. Den säger vidare att en annan dansk förening (Harreskov Blotgilde, 55 medlemmar) har två typer av medlemskap: ett för de andligt intresserade, ett annat för dem som är mer intresserade av den kulturella sidan av asatro och forn sed. Hedniska Tankar framhåller detta som en klok uppdelning. Det kan man hålla med om. Allmänt kulturellt intresserade kan här få en lägre tröskel att passera för att bli heltids-asatroende.



2. Sverige

Svenska föreningar inom asatro är Samfälligheten för nordisk sed, ännu igång, samt det nerlagda Sveriges asatrosamfund, vilken som mest ska ha haft ca 375 medlemmar. Men det sistnämna tycks nu leva som ”Samfundet Forn Sed”. Enligt sin hemsida planerar man bland annat ett vårblot vid Gamla Uppsala i år, 2013. (Not: ”blot” betyder ”offer”, en symbolisk offerfest.) Oavsett det samfundsmässiga läget så lever asatron även i Sverige, i form av fredlig, icke-politisk tro med gammalnordiska rötter. Inslag som polyteism (flergudadyrkan), naturvurm och läsning av Eddaskrifter, allting bedrivet med någon form av systematik, det är den fruktbara formen för modern asatro, så i Sverige som i andra länder.



3. Norge

I Norge finns Det norska hedningsamfunnet, som tycks innehålla även ateister och agnostiker jämte asatroende. Denna norska förening verkar ”lite proggig”. Men på papperet är de danska liksom de norska och svenska föreningarna politiskt obundna. Det första land som tillät asatro officiellt var Island. Det skedde 1973. Alla nordiska länder utom Finland har för övrigt avskaffat sin statskyrka.



Det finns även organiserade asatroende i England, USA och Australien. Många är de inte, men de finns, och de är hängivna. Och liksom de nordiska förbunden är de fredliga. Detta är modern hedendom.



4. Trosformer

Vad innebär då modern hedendom, modern asatro, modern forn sed? Det finns olika skolor om vad man ska tro. Och en sådan debatt behövs alltid. Här kan man urskilja vad jag kallar puritaner och pragmatiker. Det vill säga renhetsivrare kontra mer praktiskt lagda. Inom ramen för Eddan och äldre tradition anser i så fall en puritan att det finns en enda originalhedendom, en historiskt korrekt utövad form av asatro som det gäller att efterlikna. Pragmatikern anser gentemot detta att en sådan historiskt korrekt asatro kanske finns, men att den inte ska få inskränka på vissa uppfattningar och teorier om hur man vill att asatron ska vara. Asatro får såklart inte innefatta allt möjligt modernt, andligt tankegods, men pragmatikerna tycks mena att det finns ett visst spelrum att skapa sig en egen asatro.

Nu ska vi inte överdriva denna diskrepans. En ”forn sedare” måste intressera sig för det förflutna och för Eddatexterna. Men viss pragmatik kan medges, viss modern anpassningsbarhet, så att man kan släppa in egen kreativitet och därmed ära sina gudar på de sätt som känns rätt. Att egna önskningar och egen läggning får spela in kan få en att tänka på hinduismen, där man har begreppet ”ishta-deva”: favoritgud. Man dyrkar den gud man vill helt enkelt. Man kan, utifrån att man erkänner hela det fornnordiska pantheon med Tor, Oden, Frej osv, välja att dyrka den gud eller gudinna man gillar bäst.

De största subkulterna såtillvida har Tor, Oden, Frej och Freja. I USA tycks man ibland ha infört en ny treenighet där den kvinnliga Freja fått ersätta brodern Frej i triaden Oden-Tor-Frej. Detta kan ses som ett exempel på pragmatisk nytolkning av asatrons former. En puritan skulle kanske kalla detta ohistoriskt och fel. Men vissa former av kultisk nyordning är bara bra för religionslivet. Det visar att folk bryr sig, att asagudarna är levande föreställningar i folks sinnen.



5. Stickord

Modern asatro kan betyda mycket. Men som sagt är det en fredlig praxis. Inga blodsoffer, vare sig av människor eller djur...! Blot i form av offerfester är just religiösa fester. Tänk modern hinduism med livsbejakande ceremonier, med åtföljande gille iförd mer eller mindre tidstypiska kläder.

Jag har aldrig deltagit i någon asaceremoni. Jag känner heller inte något behov av det, inte än i alla fall. Men visst är det inspirerande med det moderna religionsbruk som heter asatro och forn sed. Stickord som ”känsla för naturen”, ”rötter”, ”nordiskt panteon”, ”årstidernas växlingar”, ”uråldrig visdom”, är vad som inspirerar mig att privat odla forn sed som en aspekt av mitt esoteriska credo. Och om någon säger att icke-dogmatisk vurm för nordisk kultur bara är nationalromantik, så säger jag: håll käften med din sinnesslöa reduktionism. Nationalromantik har jag alltid gillat. Och man kan mycket väl kalla min nordiska esoterism för ”systematisk nationalromantik”.

Jag offrar inte framför några gudabilder. Däremot hyllar jag den platsbundna tro som existerat i Sverige förr och som man med forn sed kan återuppväcka. Egentligen har nordisk tro aldrig dött ut; den sämre delen av kristen missionsnit var en mental ångvält som onödigtvis skulle slå sönder all forn sed och folktro, men helt dog inte den gamla visdomen ut. Det finns ju något som heter muntlig tradering och i denna form levde mycken halv- eller helhednisk visdom vidare tills den upptecknades av etnologer från Nordiska muséet.

Och innan det, från 1600-talet och framåt, hade man ju i detta land börjat studera fornisländska handskrifter. Och börjat inventera fornlämningar som runstenar osv.

Det forna arvet har aldrig dött ut. Så leve forn sed och folktro, leve legenderna om Asa-Tor och hans asasläkt och om vaner därtill. ”Dansen, dansen, och bekransen” gamla gudar i yster lek i midvintersolens strålar. Min Valkyria kom hit till vår fruktbarhetsrit. Ja min själ, detta, och Valhall därtill, samt Jotunheim, Nifelhem, Midgård och Utgård – där släntrar jag oförtröttligt, detta är de psykologiska landskap jag vurmar för, jämte fantasins och mytens och historiens alla andra landskap. Det är de länder där en Operativ Kunskapare av min kaliber kan gestalta sitt liv.

Forn sed är helt enkelt en möjlighet. Det är ännu ett positivt, affirmativt område för en svensk patriot att bygga sig ett credo – ett credo som både stärker honom i hans vardagliga liv, liksom det ger honom subtil kraft att stå emot dagens regim med dess futila försök att karaktärsmörda envar svenskvän. Kraften ur jorden kan, som Castaneda sa, ge en ”imperceptible jolts of invigourating energy”, och hur mycket mer får man då inte det från svensk jord, den mark på vilken mina förfäder levat och offrat – svensk jord, den jord på vilken även jag lever. Detta är min jord, detta är mitt land, det land där jag andas och hyllar allehanda makter, vare sig kristna, swedenborgska eller hedniska.


Relaterat
Bloggen Hedniska Tankar
Peter Madsen: Valhalla
Folkliv och seder i forntidens Sverige
Sveriges forntid: svioner är svear
Rolf Krakes saga
Översta bilden: Yggdrasil, världsträdet. Undre bilden: "Heimdal" av Nils Asplund.

tisdag 28 maj 2013

Jag är etnisk svensk



Idag är det tisdag.


Jag är svensk, etnisk svensk. Och ingen makt i hela universum kan hindra mig från att vara stolt över det.

Jag är en svensk som vurmar över att vara svensk. Jag söker min identitet i att vara svensk. Jag intresserar mig för svensk historia, europeisk kultur och de vita folkens liv och leverne. Jag gillar den nordiska kulturen, i vid mening: dess litteratur, musik och bildkonst.

Man kan säga: allt det jag omhuldar är som ett rött skynke för dagens "elit". Jag tänker här på begrepp som sedvanerätt, sedvanlig svensk, traditionell svensk. "Tradition" är ett ord "eliten" skyr, i alla sammanhang och sammansättningar. Tro, trygghet och tradition är anatema för vår s.k elit. Istället vill man ha nihilism, otrygghet och vilsenhet, ty ett vilset folk är lätt att styra.

Folk förresten...! Reinfeldt vill inte styra ett folk. Han vill styra en befolkning, likgiltigt vilken. Att svenskarna är ett folk har länge förnekats av eliten, dock utan nytta. Svensken tycks ha vaknat nu även om det tar tid.

Ord och fraser. Det har sagts att man inte får använda stolt om det rör vita personer och etniska svenskar. Detsamma torde gälla sådant som heroism, seger, mod, att med lugn och klokhet lösa sina förelagda uppgifter. Att nämna detta i sedvanliga svenska sammanhang går inte i dagens mainstream media. Hjälten måste antingen vara en afrikan, en HBT-person eller en kvinna.

Det traditionella Sverige, bondesverige, lantlivets fröjder, en härdande uppväxt i naturens famn -- detta förlöjligas av regimtrogen media. Slogans som framtid med flygande start -- i Flygvapnet, Flottan kallar och Armén behöver dig tystas ner. Detta är ju 50-tal. Idag heter det mångkulturell berikning med HBT-perspektiv i kronans kläder.

- - -

Mångkultur, ja...! Här brukar ju tjänstgörande pessimist säga: men all traditionalism är meningslös för nu är mångkulturen inskriven i grundlagen! Men detta är en myt. Regeringsformen nämner inte alls ordet "mångkulturell". Mer här.

Så vi Sverigevänner kan vara trygga. Tradition, forn sed, sans och måtta är på väg tillbaka. Kulturen i Sverige vilar på traditionell grund. Detta anser jag och många med mig. Landets tysta majoritet vill fira jul och midsommar utan att få dess traditionella inslag ifrågasatta av kulturkärringar och mångkulturister.

"Armén värnar riket." Så var det förr. Idag är armén en fortsättning av genuspolitiken, men med andra medel. Och operativt är den en legostyrka i Imperiets tjänst. Men det får man ta. För snart tar vi, på metapolitisk väg, tillbaka vårt land.

Eddans "Havamal" säger annars att "ond vän den som ger medhåll i allt". Detta måste vi minnas idag. Vi måste kunna säga NEJ till vissa saker som eliten föreslår, som massinvandring och nivellering. Demokratins väsen består i rätten att säga nej. Att underförstått tvingas säga ja till allt, det däremot är diktatur. Folkomröstningar i diktaturer förväntas ju alltid få "ja" på förslagen. Nejröst är, i en diktatur, illojalitet.

Som sagt har vi demokrati i detta land. Däri finns rätten att säga nej. Således: dålig demokrat den som alltid säger ja, och "ond vän den som ger medhåll i allt".


Relaterat
RF säger INTE att Sverige är mångkulturellt
Paulina Danielsson: Paow
Min svenska historia
Svensk säkerhetspolitik
Övre Norrlands försvar
Bild: J 29 Tunnan

torsdag 23 maj 2013

Jag kritiserar Åsa Linderborg, Jan Guillou och Peter Englund. Och jag gör det här



Detta land har, tills nu, styrts av vänstern. Nu är det slut med det.


Det är slut med vänsterväldet! Det är slut med kulturmarxismen, denna lära som är emot tro, trygghet och tradition, mot allt som gör livet värt att leva. Vänstermänniskor tror inte på något annat än makt. De är nihilister: allt är meningslöst, livet är meningslöst, halleluja. Men de omhuldar sin egen sak med religiös glöd och bekämpar högern som om undergången var nära.

Tre svenska vänsterhelgon, tre företrädare för denna negativa, livsfientliga agenda, är Åsa Linderborg, Jan Guillou och Peter Englund. Förutom att vara fientliga till det sedvanliga Sverige är de vurmare för Lenin (Linderborg), spelare under täcket med KGB (Guillou) och antikvarisk historiker med tillgjord stil (Englund).

Jag har i vår gått till rätta med dessa figurer. På bloggen skrev jag den 12 maj detta om Linderborg:
[R]asiststämpeln använder Linderborg ofta. I november 2012 ville hon till exempel polisanmäla sajter som Avpixlat och Fria Tider för förment rasism. Och i helgen 23-24 mars skulle hon ha deltagit på ”Antirasistiskt forum” i ABF-huset med organisationerna AFA och Expo (hon fick enligt uppgift förhinder). Även jag motsätter mig rasism. Samnationalism är min agenda. Men Linderborg använder rasistkortet som härskarteknik mot alla högeraktörer. Som till exempel Fria Tider ovan, som ju är en paleokonservativ sajt. -- Därför kan Åsa Linderborg inte tas på allvar då hon säger sig vurma för frihet. Hennes frihet är nämligen slaveri för regimkritiker och oppositionella, för folk som motsätter sig den massinvandringsregim hon är en del av.
Sådan är hon, Åsa Linderborg: en renodlad maktmänniska, en person för vilken världen är svart eller vit.

Linderborg skriver i AB. Det gör även en viss Jan Guillou. Jag skrev i april om hur Guillou hade värvats av KGB 1967. Samarbetet upphörde 1972. Men Guillou har förtigit denna story tills den avslöjades av Expressen 2009. Min slutsats blev:
Jag kan (...) inte längre läsa en Guillou-text utan att komma att tänka på hans KGB-samröre. Denne figur ska alltså få sitta och rasiststämpla varenda SD:are medan vi ska glömma och förlåta hans spel under täcket med Sovjet...? Vi ska alltså betrakta hans mottagande av pengar och flotta middagar med Gergel som "icke-händelser"...? Guillou stödde dock Sovjet. Han gick Sovjets ärenden medan svenska män gjorde värnplikt, offrade år av sina liv för att när det gällde kunna försvara landet med vapen i hand. Hederliga svenskar var beredda att offra livet för att försvara landet mot Sovjet. Guillou fullgjorde aldrig sin värnplikt. Istället gav han sig i lag med fienden, Sovjet.
Hårda ord! Men Guillou måste granskas. Han måste få betala priset för sitt spel under täcket med världens värsta förtryckarregim.

Följande figur har inte spion-samröre på sitt samvete. Men han är märklig på andra sätt. Han må ha övergivit sin ungdoms trotskism och lämnat den erkänt röda historiska institutionen i Uppsala bakom sig. Men han är kulturmarxist in i märgen. Han må skriva om det traditionella Sverige. Men för det kan han, som inför en Erik Dahlberg, bara känna "motvillig beundran". På min Motpolsblogg skrev jag i mars detta om Englund:
Englund har föga nytt att komma med. Hans monografier saknar statement, påstående, vinkel. Allt vi får är en standardintellektuell typ 1A som bjuder på indignation, illa dold ångest och en uppgiven känsla av att allt är meningslöst. Detta är som sagt vad som framkommer mellan raderna i Englunds verk: nihilism. Det latinska ordet ”nihil” betyder ”inget”. Nihilist är en sådan som inte tror på något. Inget existerar förutom det vi ser med våra ögon. Den enda trossatsen för en nihilist är att materien sönderfaller och kroppen dör. Inga eviga sanningsvärden finns, utom möjligen ondska, som utövas av högern. – Englund tycks mig ha ett sådant vänsternihilistiskt credo. Jag har under läsningen av hans texter inte funnit uttryck för någon högre världsåskådning. Ideellt innehåller hans böcker ingenting, de uttrycker ingenting annat än raljans, fönumst och beskäft.
Vänstern har gjort sitt. Jag kan för den skull inte lova att högern tar över. Dock kommer, om Gud så vill, jag att ta över. Som är höger. Men vad övriga högerideologer har att bidra med i det framtida Sverige -- det får de bevisa, inte jag.


Relaterat
Jan Guillous förlorade heder
Åsa Linderborg
Sankt Peter Englund, hyllad av alla kritiker
RF säger INTE att Sverige är mångkulturellt
Segrar i det tysta
AJ 37 Viggen. Symbol för det Sverige som Jan Guillou ville förråda åt Ryssland.

onsdag 22 maj 2013

Syrien-konflikten splittrar den svenska vänstern



Den svenska vänstern har problem. I Syrien. Man tycks vara oeniga hur man ska tolka denna konflikt.


Jag har läst detta i ämnet. Det är ett citat från användaren Davian på Skalmanforum. Det rör inbördeskriget i Syrien, det där landet i östra Medelhavet där det är oroligt. Davian skriver:
Kan säga att Syrien just nu är den hetaste frågan inom svensk vänster. Vi pratar Vietnam-stort snart.

Det finns tre "läger" som alla vänsterorganisationer hamnar i.

1: Stödjer Assad, är emot rebellerna
2: Stödjer INTE assad, är emot rebellerna
3: Stödjer inte assad, är med rebellerna.

Det är på den nivån att medlemmar ur separata organisationer utan tvekan kan starta slagsmål med varandra
eller skriva texter som gränsar på förtal om varandra.

Efter Syrien-konflikten, oavsett lösning, kommer det hända mycket inom den svenska vänstern. partier och organisationer kommer gå under, andra kommer bli starkare, några kommer tappa inflytande, några kommer få.

Det blir intressant... Vi bevittnar levande samtidshistoria just nu.
Jaså, vänstern bråkar om Syrien? Då känns det ju bra att tillhöra högern. Assad har all rätt att försvara sig mot de illasinnade försök som gjorts för att störta honom och ta hans land. Jag vill inte att Syrien ska bli ett nytt Libyen. Och det blir det nog inte heller.

Och på köpet kanske svensk vänster kreverar. Win-win!

- - -

Jag har stött Assad, och hans försvar mot panikmakare och kaoskrigare, sedan förra våren. Se här. Elitklubben som styr världen har försökt skapa kaos i Syrien i två års tid. Men det har misslyckats. Det har av detta inte blivit något nytt Libyen, med intervention, flygförbudszon och annat tjafs.

Assads regim, och dess uthållighet i kriget, dömdes ut av experterna förra året. Men i vår har Assad gått till offensiven mot rebellerna. Han tycks vara på väg att rensa huvuddelen av landet innan årets slut. Den bedömningen görs i en artikel på svt.se:
Syriens diktator Bashar al-Assad kan mycket väl hålla ut mot oppositionen i inbördeskriget i Syrien. Det är den tyska underrättelsetjänsten BND som nu radikalt reviderar sin bedömning av kriget i Syrien. al-Assads trupper är stabilare än någonsin.

Det är det tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel som fått ta del av hemligstämplat material. Det handlar om en hemlig briefing som BND:s chef Gerhard Schindler har gett till ett antal utvalda toppolitiker som sysslar med säkerhetsfrågor.

Enligt tidskriften bedömer BND Assad-truppernas möjligheter att i offensiver besegra oppositionsstyrkorna som mycket stora. Medan al-Assads armé alltså är stabilare än på länge håller oppositionens styrkor på att splittras och försvagas.

BND:s bedömning är en total revidering av vad man sade sensommaren 2012. Då bedömde man att al-Assad skulle vara störtad redan de första månaderna 2013. Då gjorde man uppskattningen på basis av det svåra försörjningsläget för regeringsstyrkorna och många deserteringar, bland annat av höga officerare.

Idag är läget ett annat. Försörjningslinjerna och tillgången till vapen och bränsle fungerar igen. Assads armé kan slå tillbaka angrepp från oppositionen och kan till och med ville tillbaka förlorad mark.
Det var ju intressant. Vidare står det:
BND menar att han visserligen just nu inte kan vinna kriget, däremot kan han hålla ut mot oppositionsstyrkornas attacker.

Enligt Der Spiegel stämmer BND:s uppfattning överens med de fåtaliga någorlunda pålitliga uppgifter som kommer från Syrien:

. Den syriska regimen har de senaste veckorna på nytt lyckats säkra sina kärnområden – Damaskus-regionen, områden nära storstaden Homs och kusten i nordväst.

. Assad-trupperna har fördrivit rebellerna från flera förorter i Damaskus och har skurit av dem från försörjningslinjer söderut.

. Också i väster har regimen lyckats skära av oppositionens försörjning, skriver tidskriften.

Rebellernas läge beskrivs enligt BND som ”tämligen dystert”. Oppositionsstyrkorna är försvagade genom inre stridigheter. Försörjningen av materiel och möjligheten att få bort skadade soldater vållar problem.

- Varje ny strid försvagar miliserna ytterligare, ska BND-chefen ha sagt enligt tidskriften.

BND:s prognoser för al-Assad-regimen är ”tämligen positiva”. Om konflikten fortsätter som den har gjort de senaste veckorna kan al-Assads trupper – understödda av trupper från Hizbollah i Libanon – ha återerövrat hela södra delen av landet före utgången av 2013.
Detta var intressanta nyheter. Gammelmedia skriver ju dagligen att rebellerna är på väg att vinna. Här däremot, i svt.se, som har ett avtal med staten att vara objektiva, ges en annan bild. Se ovan. Inbördeskriget går bra för regimen. Rebellerna är på väg att förlora.

Det blir nog, som jag spått, inget av detta krig. Ingen intervention à la Libyen, heller inget stort MENA-krig. Kanske är Syrien-konflikten över innan året är slut.


Relaterat
Kein krieg
Iran har inga kärnvapen
Januari 2012: USA slår till reträtt
Nordkorea: koreakriget
Treholtaffären
Bild: Esteban Maroto

En novellsamling som säger en hel del om Sverige. Och lite till



Här handlar det om min debutbok "Eld och rörelse", hyllad av Torsten Ekbom och Göran Lundstedt. Och av Fredrik Granlund, se nedan. Boken innehåller noveller i svensk miljö, som "Kvartsklippan", "Norrlandsproblematiken" och "Åsiktskonstnär".




Det finns en författare som heter Fredrik F. G. Granlund. År 2004 gav han ut diktsamlingen "Annorlunda men ensam". Han är dessutom verksam med bloggen Marmeladkungen.

Granlund har på sin blogg recenserat min novellsamling "Eld och rörelse". Det skedde i december 2008. Han siktade in sig på bokens titelberättelse, kortromanen "Eld och rörelse". Han tycker texten påminner om Kafkas "Processen" genom den svarta, surrealistiska känsla som förmedlas. När man läser "Eld och rörelse", säger Granlund, vet man inte...
... vem som krigar mot vem, var det utspelas och om huvudpersonen F. är ond eller god. Slutet är dessutom allt annat än man tänkt sig, vilket är en STOR styrka! Men under tiden är det vemodigt, ödesdigert, synnerligen medryckande och gripande.
Granlund har mer att säga. Han går i närkamp med texten med dessa rader:
Svensson utnyttjar samtidigt extrema berättargrepp som jag inte är säker på om han själv reflekterade över vid skrivandes stund. Det är välskrivet men skiftar kraftigt (!) i tempus. Här följer ett exempel där jag skriver ut tempusskiftningarna i versaler:

"Han HEJDAR sig där vägen LÖPER in i skogen; trädkronorna STRÄCKER sig mot varandra och BILDAR en tunnel – långt därborta ÖPPNAR sig terrängen igen, därifrån och bortom Bortom kan han i andanom se träkors utan tal, rad efter rad av kopplade gevär, demolerad fiendemateriel, fångkolonner, nedslagsbrisader, framryckande låglinjer, retirerande soldater, ambulanser i skytteltrafik, ksp-soldater med ammoband i kors över bröstet, pansarspetsar, attackflyg, söndersprängda kroppar, trotylsvarta himlar, vita vajande fanor.

Plötsligt STANNADE motorcykeln med ett hostande. F. VAKNADE upp ur sin dagdröm och KICKADE igång maskinen, DROG upp halsduken över nästippen och STYRDE tillbaka till förläggningen. Han SER tysta trädridåer fladdra förbi, han KÄNNER en bitande vind, han HÖR ventilernas sång. Maskinen HAR tydliga växellägen, distinkta bromsar och lågt lufttryck i däcken." (sid 126; recensentens egna versaler)

Saken är den att detta ovan påpekande av hur det skiftar i tempus faktiskt fungerar. Men det borde inte göra det. Hade jag inte recenserat den här boken hade jag förstås ändock observerat det. Men då främst i kapiteluppdelningen, för vartannat kapitel berättas i presens, vartannat i imperfekt. Efter några kapitel blandas dock detta mitt i kapitlen. Kanske sådant en van läsare, kanske rentav en kritiker, märker, tänker du nu. Men så är inte fallet. Här skiftar och varierar Svensson mellan presens och imperfekt lite hur som helst genom denna berättelse.
Så en vägande passage i recensionen. FG:
Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, har noterat ”en genomgående känsla av ödslighet i Svenssons noveller, en hård värld där drömmen flytt”. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers ”Sturm”. Och undertecknad kan bara hålla med. Kortromanen Eld och rörelse ska publiceras igen!
Detta säger Granlund om mitt opus. Och han säger än mer:
... skillnaden gentemot andra novellsamlingar (av debutanter) är att vi här har en titelnovell som är såpass bra att med lite redaktörskap, en typograf, och annan kunnig förlagspersonal skulle kunna bli en klassiker. Ändå finns här ingen charm. Bara ödslighet. Hade författaren ifråga publicerat denna kortroman alléna i bokform hade jag imponerats mer än jag gör av novellsamlingen per se. Därmed inget illa sagt om novellsamlingen i sig; det är bara det att jag vill ge närmast all kudos till titelnovellen, för just så bra är den.
Där har ni det hela från en säker källa.

Boken är annars på 146 sidor. Den består som helhet av 14 noveller, med titlar som "Synkrongeneratorn", "Ett svenskt Roswell", "Latonia", "Kvartsklippan" och "Åsiktskonstnär", förutom titelstoryn och lite annat.

Granlunds hela recension läser ni här. Och hans egen diktsamling finns recenserad här.




Relaterat
Fakta om Eld och rörelse
Granlunds blogg: Marmeladkungen.
Det svenska kulturkriget: kampläge: maj 2013
Här för att stanna: begreppet "etnisk svensk"
Info om novellsamlingen
Bildkällan är Ultraförlagets vykort. Detta föreställer Renässansträdgården i Båstad.

tisdag 21 maj 2013

Bia Smiding, 25: Favoritförfattare? -- Svensson såklart!



En ung, fräsch, svensk kvinna berättar vem hennes favoritförfattare är.


Solen strålar från en klarblå himmel. På ett av Sålundas caféer träffar vi Bia Smiding, 25, en ung, fräsch, slank, vit kvinna, en riktig goding faktiskt...! Jodå, sådan ter hon sig för oss där hon sitter på fiket, fördjupad i en text på sin läsplatta. Bia är en vältränad, charmig, aktiv svensk kvinna, en modern, påläst och kunnig aktör i den svenska samtiden.

Skälet till vårt möte är litteraturen, den stora, odödliga, svenska samtidslitteraturen. Bia har koll på det här med böcker och nu ska hon berätta för oss hur det ligger till.

Nå fröken Smiding, vilken är din favoritförfattare?

- Det är Lennart Svensson. Han debuterade 2007 med "Eld och rörelse". Jag har den på min läsplatta nu. Det är noveller. Vill man kolla in Svensson kan det här vara en bra början.

Jaså. Hur då?

- Här finns en del guldkorn. Som "Åsiktskonstnär", "Ett svenskt Roswell" och "Norrlandsproblematiken". Centralt svenska texter om en samtida verklighet.

OK. Men vad finns det mer då?

- Det finns en hel del. Det finns texter i okända nejder à la "En stad vid havet" och "Eld och rörelse". Och det finns fantastik i "Nineves ruiner" och "Galaxens herre".

Sf och fantasy-texter alltså, blandat med realism? Men är inte det riskabelt?

- Kanske. Men varje text är gedigen i sig. Genrerna blandas inte i novellerna själva. Vi får i boken en inblick i Svenssons psyke helt enkelt -- en astralvärld där allt kan hända och gör det.

Så här finns något för alla?

- Ja, det kan man säga. "Eld och rörelse" har bredd. På sin tid uttalade sig Fredrik F. G. Granlund om denna bok. Han sa bland annat:
Den avslutande kortromanen ”Eld och rörelse” är kafkaesque. Stilistiskt lik många av Franz Kafkas verk – huvudpersonen tituleras till och med F. Jag erinrar mig att författaren läst ”Processen” flertalet gånger – samt förstått dess innebörd. För den här texten nyttjar i och med att läsaren dras med i en krigssituation någonstans, i någon tid, Kafkas styrka i berättandet, då man som läsare inte vet vem som krigar mot vem, vart det utspelas och om huvudpersonen F. är ond eller god. Slutet är dessutom allt annat än man tänkt sig, vilket är en STOR styrka! Men under tiden är det vemodigt, ödesdigert, synnerligen medryckande och gripande.
Aha, Granlund gillade boken. När sas detta?

- December 2008. I en recension på bloggen Marmeladkungen.

Jaha. Har Svensson gett ut fler böcker?

- Det har han. Som "Antropolis" och "Camouflage". Men dem får jag kanske berätta om en annan gång.

Men Svenssons böcker finns fritt tillgängliga?

- Ja. "Eld och rörelse" laddar du ner gratis här, från en akademiserver.

Akademiserver?

- Jag tror det är Uppsala universitet som hostar den.

Och därmed tar vi farväl av Bia Smiding. Hon stoppar ner sin läsplatta i dess fodral, svingar sig upp på sin tioväxlade cykel och försvinner bort i Sålundas vimmel, en ung, fräsch, svensk kvinna med koll på samtidslitteraturen.


Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf: 146 sidor
Andersson: Gyllene gåsen (1997)
Bertil Malmberg och Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Svensk litteratur: traditionell

måndag 20 maj 2013

Emmelie de Forest, vinnare av Eurovision 2013: en seger för traditionalismen



Danmarks Emmelie de Forest vann i förrgår Eurovision. Nu är det nordisk skönhet som gäller. Med folkviseton.


Ingen sektor går fri. Även det europeiska musiklivet är nu slagfält för traditionalismen -- och mot mångkulturen, eftersom en viss musiktävling hölls i helgen i det berikade Malmö.

Eurovision Song Contest 2013 vanns nämligen igår av Danmarks Emmelie de Forest. "Only Teardrops" heter låten. Det är en folkpop-låt, ackompanjerad av militärtrummor och med en flöjt som plusvapen.

En flöjt minsann...! Det har vi inte sett sedan 1980. Då deltog Finland med "Huilumies" (Flöjtmannen), framförd av Vesa-Matti Loiri. Det var också en bra låt.

Så vad ska tjänstgörande PK-ister säga om årets vinnare? En blond, vit kvinna som sjunger folkpop med militärkomp? Kanske har Henrik Arnstad något att säga? Kanske: "Typisk fascism: att förkläda sitt budskap i folkligt gångbara former. Idag Eurovision, i morgon Europa. Fascismen tar över! Stoppa Emmelie de Forest! Detta är hatbrott!"



Nåja, jag spekulerar. Men visst var låten bra. Nordisk folkton med en skandinavisk Shakira.

Förra året Loreen, i år Emmelie de Forest! Ett tecken i tiden? Kanske det. Det hela gick ju av stapeln i mångkulturella Malmö, med massor av outtalad mångkulturism i själva arrangemanget.

Så man kan säga: Europa skuddar av sig kosmopolitväldet och lyfter huvudet fritt. Till "Only Teardrops" trummor marscherar vi mot en gyllene gryning. Med flöjten som plusvapen.

Notera även tvåan, Norges Margaret Berger. Hon fick 12 poäng av den svenska juryn. Hon, en nordisk älva sjungande en arisk solhymn. Wow. Det verkar som om det svenska melodifestival-företagets policy att alltid driva mångkultur slagit fel.

Kort sagt: ska Sverige vara med på banan får vi inte tävla med mångkultur, eller, som i år, en medioker pojksångare. Vi måste skicka en fräsch blondin.

Norges Margaret Berger syns på bilden allra nederst i detta inlägg. De två andra föreställer årets vinnare, Emmelie de Forest.


Relaterat
Vårens regimkritiska låt: "Håll käften!"
Min svenska historia
Rökstenen och Ramsundsristningen
Svensk mathistoria
Svensk säkerhetspolitik
Svenska Frivilligkåren och F19


söndag 19 maj 2013

Vita kvinnor: Paulina Danielsson: svensk bloggare



Paulina Danielsson, 19, är en svensk bloggare. Hennes blogg har funnits sedan 2009. Bloggen heter Paow.




Så här är det: huvudlinjen i kampen mot PK-ismen är regimkritiska bloggar och resurser som Motpol, denna blogg, Fria Tider, Realisten, Gotiska Klubben samt vissa Flashbackskribenter. Men bland övriga bloggar/modebloggar spelar även en sådan som Paow en viktig roll. Hon gör stor marginalnytta. Disclaimer: jag stödjer inte allt Paulina Danielsson säger och gör. Hennes språk är lite för ovårdat. Och hennes sätt att uttrycka sig är ibland på gränsen till det tillåtna. Men hon har ruter, det måste man erkänna.

Detta är oerhört viktigt idag. Ett snabbt skrivet, men passionerat inlägg av Paow där hon säger sådant som att detta är vårt land och att invandrare måste skärpa sig -- det är värt miljoner mer än det välskrivna, ironiska gnället från alla dessa ljumma aktörer, från "regimkritiska liberaler" och "konservativa". Dessa alltför väluppfostrade högertyper förnekar ju att de är svenska, de förnekar sin identitet, sitt folk, sitt allt. Man stöter på dem i internets kommentarsfält och, ibland, på Flashback. Och jag har fått nog av dem.

Därför är det uppfriskande med en sådan som Paow. En kvinna som sätter ner foten och säger: nu räcker det! Återigen, hon kan behöva vårda språket. Men det är en randanmärkning. För nu är det krig -- kulturkrig. Vi svenskar förväntas sitta och le som idioter medan vårt land tas ifrån oss.

I det kriget måste vi kämpa, kämpa metapolitiskt -- med bloggar, på forum och IRL. Och i den kampen symboliserar Paow SVENSKT MOTSTÅND. Det må vara ett mer eller mindre opolitiskt motstånd. Men ett motstånd är det.

HIT MEN INTE LÄNGRE. Vi svenskar existerar och har rätt till detta land. Paow säger inte exakt detta. Men hennes modiga, oblyga framtoning SYMBOLISERAR detta.

Paow är en prydlig representant för svensk ungdom 2013. En tjej med hög profil. Och med bestämda åsikter -- icke-PK-åsikter. Yttrade på en välläst blogg. Detta är sällsynt. Och därför är Paows insats så värdefull.




Relaterat
Eld och rörelse
Det svenska kulturkriget: kampläge: maj 2013
Historikernas roll i mediekriget: Hagerman, Harrison, Arnstad och Englund
Här för att stanna: begreppet "etnisk svensk"
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Bildkälla Avpixlat. Paow visar, med önskvärd tydlighet, vad det är vi slåss för: svenska flaggan.

lördag 18 maj 2013

Vita kvinnor: Elga Andersen: tysk skådespelare



Elga Andersen (1935-1994) var en tysk skådespelare. Hon personifierar det vita, nordiska skönhetsidealet som få andra. Hon var en rebell, en kontroversiell rebell. Verkligen? Jo det var hon. Genom att vara detta: blond och blåögd.


Elga Andersen hade bland annat en roll i "Le Mans" 1971. Hennes rollprestattion som fru till en racerförare som omkommer kanske inte var så märkvärdig. Men hon hade screen presence. Med en skicklig regissör, som här, kom hennes skulpturala ansikte väl till sin rätt.

Denna film är en klassiker. Ta bara inledningen, där det går cirka tio minuter innan en replik sägs. Bilderna får tala. Steve McQueen kör en stålgrå Porsche 911 till den franska orten Le Mans. På torget ser han en ung, fräsch, blond kvinna köpa blommor. Det är Elga Andersen. Sedan förekommer hon förstås här och där i filmen som följer, om 24-timmarsloppet för sportvagnar.

På en affisch för denna film stod det: "Steve McQueen takes you for a drive in the country. The country is France. The drive is at 200 mph!"

Wikipedia skriver vidare om denna film:
There is very little plot and very little acting; the movie entertains primarily by the sight and sound of Porsche 917s and Ferrari 512s, iconic racing cars with lots of visual and audio appeal to racing enthusiasts.
Det ska, med skådespelare som Andersen, inte heller vara en massa "acting". Det ska vara ikonisk symbolism, ett visuellt intryck. Le Mans' regissör visste vad han gjorde. Symbolism i rörelse, det är Le Mans. Inte pjunkigt skådespel med en massa underförstådd psykologi.

Fast cars, fast women. Jag anser att det hela är ett mästerverk. En film som förstår vad symboler innebär, vad sinnebilder är. Traditionell heroism i modern form, rena arkeofuturismen för att tala med Guillaume Faye. Ett modernt drama med heroiska män och vackra kvinnor. Som Elga Andersen. Halleluja.


Relaterat
Sagor
Svensk litteratur: traditionell
Grönt ljus
Kristusplaneten
Min privata Operation Barbarossa

fredag 17 maj 2013

Nyhetssvepet: kulturmarxisten Göran Modig angriper heroisk staty i Eksjö



Det är åter dags för ett nyhetssvep. Härmed några händelser, med nationell vinkel, som jag tycker är intressanta.


Svt.se läser jag om en kontrovers om en staty i Eksjö. I denna småländska bygd förde man på 1600-talet försvarskrig mot danskarna. Därför finns det en staty, över en menig ryttare, på stadens torg. Men detta gillar inte Göran Modig. Han tycks mena att den står för en historia vi inte borde vara stolta över.

Svt.se hade denna nyhet uppe 30 april i år. Man skriver följande (not: statyn föreställer en kyrassiär, inte en husar):
Det var ett medborgarförslag som satte fart på diskussionen om ryttarstatyns vara eller inte vara på torget i Eksjö. Statyn föreställer en husar från 1600-talet med svärdet i högsta hugg och den ska representera en del av stadens militärhistoria.

Göran Modig är historiker och ofta anlitad som guide i Eksjö - han vill ha bort statyn. Den glorifierar en epok av grovt våld som han till och med jämför husarernas framfart på 1600- och 1700-talet med det nazisterna gjorde under andra världskriget.

– Det är hemska saker de höll på med. Man plundrade, våldtog och lemlästade i en ohygglig omfattning egentligen.
Men Modig fick mothugg. Torget är K-märkt och inget får ändras på det:
Man kan inte flytta en staty hur som helst. Det säger Lennart Grandelius som var stadsarkitekt i Eksjö fram till 2002.

– Denna staty står på ett byggnadsminne, om man ska flytta den måste man begära tillstånd av länsstyrelsen, men den tanken är absurd, det kommer med vändande post ett blankt nej.
Bra sagt, Grandelius. Herr Modig slåss alltså mot väderkvarnar. Det blir ingen nedmontering av denna ärevördiga staty. Han och hans "medborgarförslag" måste inse sitt nederlag. I Sverige hyllar vi våra hjältar, vare sig de är meniga ryttare eller kungar.

Varför kallade då Modig statyn för "husar"? Möjligen för att Smålands husarregemente K4 fanns i Eksjö mellan 1822 och 1927. Modig försökte alltså kasta skit på detta regemente med sina horribla beskyllningar. Se citatet ovan. Husarer "plundrade, våldtog och lemlästade i en ohygglig omfattning". Snacka om ohygglig: det är Modig som passerar alla anständighetens gränser men denna svartmålning.

- - -

Vi går vidare i nyhetssvepet. Det följande är en notis av en anonym aktör. Men jag fann den på forumet Nordisk.nu och den är skitbra. Den speglar kampen, i vardagen, mot PK-ismen. Användaren Kittem har utkämpat en strid på Facebook (= Fejjan) om hur en viss händelse ska tolkas. Kittem skriver i tråden "Vad har du gjort idag" detta:
Har spenderat alldeles för mycket tid på Fejjan idag. Har varit i krig med feminister och genushysterikor.

Bakgrund: En pappa får tokfnatt för att tjejen i kassan i Burger King frågar om leksaken till kids meal är till en pojke. Hans pojke leker med dockor och får ha klänning och nagellack och vill att hans son ska bli bemött som ett barn. Inte en pojke.

Åh, dessa fanatiker med sin idiotiska inställning, dumförklarar alla som inte är feminister och går från att barn som inte uppfostras av genusmedvetna föräldrar kommer bli mobbare, våldtäktsmän osv.

Dårarnas julafton idag. Men jag kämpade på, det haglade fula ord från dem men tog mig ur till slut med äran i behåll. Och ännu mer anti genus och feminism.
Jag har inga kommentarer till detta. Annat än: så vinns kulturkampen, så här vrider man samhällsklimatet tillbaka till sans och måtta.

Inlägget postades som sagt på Nordisk nu. Det var för övrigt igår, 15/5. Jag kan generellt tipsa om Nordisk.nu som ett community och diskussionsforum för nationalister, radikalkonservativa och allsköns högermänniskor. Diskutera politik, media och kultur, köp och sälj, få hjälp med läxor, läs om aktivism, knyt kontakter mm mm, allt inom ramen för nationalism och svenskvänlig livsstil.

Nordisk.nu är ett generöst forum. Du måste som medlem, såklart, respektera de nordiska folken och allt vad de står för. Men du behöver inte vara höger för att delta i debatterna. Detta kan jämföras med forumet Socialism.nu. Där är det ju så att högerfolk som ansöker om medlemsskap avstängs. Detta har hänt mig och många andra.

- - -

För övrigt vinner nationalism, sans och måtta och svenskvänlighet seger på seger idag. Ett litet axplock:
. Uppdrag Granskning, SVT1 15/5, avslöjade PK-konsensus bland svenska journalister. Bland annat avslöjades Norrbottens Kurirens svartmålning av musikern Gunnarsson som vägrat delta i en enkät om mångkulturism [läs mer på Gotiska Klubben].
. Åsa Linderborg är isolerad. Jonas Hassen Khemiri har tystnat. Peter Wolodarskis "agendasättande journalistik" går uselt, eftersom allt färre läser hans problemtyngda skitblaska. Och SvD har 30.000 färre läsare per månad i år än förra året.
. SD fick 13,6 procent i Sentios majmätning [källa: Avpixlat]. Att SD håller på att putsa sin fasad med "kulturkonservatism" och liknande spelar ingen roll här, tror jag, för SD är fortfarande en paria i elitens ögon. Och mannen på gatan ser till SD som Alternativet helt enkelt. Alternativet till sjuklöver, massinvandring och mångkulturism.
Kort sagt, det går framåt för nationalismen. Om än med små steg. Men dessa steg, dessa framryckningar och segrar, är irreversibla. Vi har ett extremt samhällsklimat där massinvandring pågår (111.000 PUT förra året), men man får inte kritisera detta. Har då, i detta läge, svensken börjat göra uppror, har mannen på gatan genomskådat lögnerna och börjat protestera så slutar han inte med det i förstone. Har en nationell upprorsanda satt sig i folkdjupet så försvinner den inte förrän segern är vunnen.

För svensken är tyst och tålig, han knyter näven i fickan och avstår i det längsta från att protestera. Men när måttet är rågat, då ryter han ifrån och fäller kungar och kungariken till höger och vänster. Nordmännens raseri, en furor germanicus för 2010-talet -- det är vad ni, PK-regim, har frammanat. Och ni bad om det.


Relaterat
Håll käften! - årets protestvisa
Att bekämpa kulturmarxismen
Det går framåt
Det svenska kulturkriget: kampläge: maj 2013
Historikernas roll i mediekriget: Hagerman, Harrison, Arnstad och Englund
Bild: Göran Modig på torget i Eksjö

torsdag 16 maj 2013

Slanka Fräsching, 22: Jag älskar nationella nyheter



Nymedia vinner mark. Gammelmedia går under. Det vet alla. Och nu har vi intervjuat en ung svensk kvinna som symboliserar den nya tiden. Hon är, kort sagt, den nya mediekonsumenten.


Slanka Fräsching, 22, är en ung, fräsch, slank, blond svensk kvinna. Hon lever i Sålunda där hon arbetar som mäklarassistent. När det gäller sin mediekonsumtion säger hon så här:

- Jag har ingen tidning. Jag prenumererar inte på gammelmedia. Och även på nätet bojkottar jag DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Varför? Helt enkelt för att de är trista, tråkiga och irrelevanta.

Hur menar hon då med irrelevanta?

- Det står inget i dem! Det är bara propaganda och mörkande. End of discussion. Nej, vill jag ha nyheter går jag till alternativa nätsajter som Fria Tider, Realisten, Exponerat, Gotiska Klubben och Svenssongalaxen. Här får man allt man behöver: nyheter, analyser, kommentarer. Det är raka rör helt enkelt. Är en gärningsman invandrare så skriver man det.

Sitter hon då och browsar alla dessa sajter varje morgon?

- Nej. Jag går in på sidan Riktiga Nyheter. Det är ett flöde som samlar nationella bloggar som dem jag nyss nämnde. Plus diverse andra, som Avpixlat, Helena Palena och Henrik Alexandersson.

HAX? Men han är ju libertarian?

- Just det. På Riktiga Nyheter finns litegrann av varje. Det är energi helt enkelt, ett himla flow liksom. Sidestream media, man...! Mainstream media däremot håller på att slamma igen alldeles.

Det är det sista vi får ur Slanka innan hon drar iväg till nästa aktivitet i Sålundas vimmel. Slanka är en tjej i farten helt enkelt. En ung, blond, fräsch, slank svensk kvinna som tröttnat på MSM och därför söker sina nyheter på nätet.

Goodbye MSM, hello nymedia. Det är tidens melodi. Och människor som Slanka Fräsching är symbolen för detta.


Relaterat
Riktiga Nyheter
Sidestream versus mainstream
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Borges: Ficciones (1945)
Boye: Kallocain (1940)
Sålunda är beläget västan om sol och östan om måne, någonstans i Sveriges hjärtland

onsdag 15 maj 2013

Om man är en vit nationalistisk författare, då blir man automatiskt kontroversiell



Jag heter Lennart Svensson. Jag har skrivit romanen "Antropolis". Om den sa Mats Linder i Nova SF nr 20: "Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll."


Jag har skrivit "Antropolis". Jag har även översatt Mikael Jalvings "Absolut Sverige" (2012). Nog finns det fler danskkunniga skribenter än jag i detta land, men vid tiden var jag den ende som kunde hjälpa Thomas Jackson med detta projekt.

Jag har alltså bidragit till den svenska utgåvan av Jalvings regimkritiska rapportbok. Och jag har skrivit ett flertal romaner. Jag anses vara kontroversiell. Det är den slutsats jag drar av dessa incidenter 2011-2013:
. Från 2009 fick jag ha en tråd på SoldForum som länkade till mina pdf-böcker. Nu får jag inte ha det längre. Admin antydde orsaken i ett pm: bland annat för att jag är för kontroversiell. Min motfråga har ännu inte fått något svar.
. Enligt Expos Alexander Bengtsson är jag en fara för demokratin. Ingen annan svensk författare torde ha fått en sådan beteckning.
. Mina böcker skildrar vita människor som gör vita saker: implicit whiteness. Det är inte gångbart för dagens "elit".
. På Skalmanforum copypastade någon i vintras min motpolsartikel om Peter Englund. I debatten som uppstod angreps jag. Då försvarade jag mig. Då blev jag avstängd i en månad "för att ha postat ett politiskt inlägg". Tillbaka efter avstängningen har jag frågat admin om jag får ha en tråd med länkar till mina pdf:er. Inget svar har ännu kommit. Antagligen är jag för höger för detta vänsterforum.
. Jag anser att invandringen ska diskuteras. Jag anser att invandringspolitikens prioriteringar ska diskuteras liksom alla andra samhällsfrågor. Få andra svenska författare hävdar det idag.
Summa summarum: Svensson är kontroversiell, ett hot mot demokratin och En Skum Typ. Vad är det då för Hemska Saker jag skriver i mina böcker?

Om vi koncentrerar oss på "Antropolis" kan detta sägas.

Romanens handling utspelas 2165 i staden Antropolis. Berättarjaget Jenro Klao har mötts av en stad i ruiner, men han börjar rycka upp den ur dess letargi. Han får hjälp av andra nykomlingar, andra visionärer som han. Men därmed är inte allt frid och fröjd. Det uppstår en konflikt mellan modernism och traditionalism: även om man är upplyst, andlig och modern, måste man inte också ha länken bakåt också, till flydda tider och generationer...? Jenro Klao ser det som sin uppgift att återuppliva Traditionen i Antropolis' hotande nivellering.

Detta är upplägget för "Antropolis". Det är en filosofisk roman om en stad i framtiden, litegrann som von Harbous "Metropolis", Jüngers "Heliopolis" och "Vi" av Samjatin.

Hur är det då med det kontroversiella, med högerprägeln? Detta med traditionens roll har jag redan nämnt. Ingen annan än jag skriver om sådant här idag. Och vidare så är "Antropolis" en underförstått vit roman. Det är, som jag talade om ovan, implicit whiteness. De människor vi möter förutsätts vara vita västerlänningar med vårt sätt att gå, stå och tala. Och detta är, som sagt, kontroversiellt för dagens smak, för dagens "kulturelit".

Boken kostar 148:-. Den är på 205 sidor i hårdpärm, numrerad och signerad.
Du köper den här.


Relaterat
SF-Bokhandeln: Antropolis
Autointervju
Jalving: Absolut Sverige (2012)
Evola: Ride the Tiger (1961)
Fuller: The Generalship of Ulysses S. Grant (1929)
Norrbro på 50-talet med Livgardet till häst

tisdag 14 maj 2013

Årets vita H&M-modell heter Jennie R.



H&M har i år en fotomodell med ett märkligt namn: JENNIE RUNK.


Jag tänker så här: nog är fröken Runk en duktig, skicklig yrkeskvinna som förtjänar all heder. Hon är en hårt arbetande modell som nu lyckats inta tätplatsen i modellvärlden: att bli baddräktsmodell för världsföretaget H&M.

Heder alltså åt Jennie Runk!

Jennie Runk är inte supersmal. Men jag tror inte att hon är omskriven för detta att hon lite rundare än normalmodell typ 1A. Jag tror inte syster Runks berömmelse beror på att hon är "plus size model".

Vad tror jag då?

Jag tror hon blivit "årets snackis" på grund av sitt namn.

Det är nämligen kul att göra ordlekar på. Som I'd like to put my junk in her trunk osv.

Jennie Runk, säger Wikipedia, upptäcktes 2003. Hon debuterade i US Vogue i april 2005. Hon har även setts i den amerikanska upplagan av Glamour samt Cosmo Girl och Marie Claire. Det sista var i oktober 2007.

Förutom det har hon varit med lite här och där. Jennie Runk är en tjej i farten med andra ord! Hon är amerikanska, född 1989.


Relaterat
Branschen säger: fotomodell typ 1A ska vara vit
Aslan: fungerande gudssymbol
Bhagavad-gîtâ
Castaneda: The Teachings of Don Juan - A Yaqui Way of Knowledge (1968)
Castaneda: översikt

måndag 13 maj 2013

Vi defameras av "eliten", men låt oss inte defamera den (bara lite)



Man måste skilja på sak och person. Att "eliten" inte klarar det är en sak. Men som regimkritiker ska man inte svara med samma mynt, inte i skitkastargrenen.




Tidigare i år skedde ett attentat. Det var i februari, tisdagen den 5 februari, som den danske journalisten Lars Hedergaard utsattes för ett mordförsök. Han överlevde. Bevis, som en pistolkula, säkrades av polisen. Men svensk media spädde vid tiden på med att karaktärsmörda Hedergaard. Han kallades "rasistdömd, islamfientlig". Och det Tryckfrihetssällskap han grundat var tydligen, enligt 08-media, en "islamofobisk organisation".

Hedergaard skriver i Dispatch International. SvD:s Per Gudmundsson sa sig i februari ha tecknat en prenumeration på denna tidning. Som resten av elitmedia anser vara en fascisttidning.

Övriga nordiska media kallade Hedergaard "islamkritiker". Svensk MSM använde "islamfientlig". Rasistkortet spelades hårt, Hedergaard kallades "rasistdömd" (trots att han friades för en låt vara diskutabel bloggmening). Men en händelse som denna kan svensk MSM inte hantera, folk kommer, mer än förr, att vända sig mot dem och ty sig till nymedia som just den Dispatch som Hedergaard skriver i. Och Nya Tider, som är en liknande, vecklig papperstidning med högerprofil.

Jag har bidragit till Nya Tider. Se här och här. Den är bra.

- - -

Svensk ”mediaelit” är ett skämt. Trots det måste man bekämpa den. Det må vara öppet mål för oss regimkritiker idag. Men bolen rullar inte in i målet av sig själv. Man måste kicka in bollen i målet, även om det är öppet mål.

Gör det då, du som kallar dig regimkritiker. Med vissa undantag (personliga och operativa skäl kan ju lägga hinder i vägen) anser jag att man som oppositionell ska 1) uppträda öppet, ej anonymt, 2) undvika ironier och annat tjafs (slöseri med tid), 3) uppträda med segervittring (för bara den som har en vision av seger kan segra) och 4) inte heller karaktärsmörda motståndaren.

Karaktärsmord: det må vara frestande att kalla sina fiender för ett och annat. Men invektiv, glåpord och svordomar har inget i en seriös debatt att göra. Även om våra fiender å sin sida kör hårt med karaktärsmordet som vapen (= rasiststämpel). Som i fallet Hedergaard.

"Eliten" ska bekämpas. Varför? För den anser att vi inte har rätt att existera. Svenskar och vita människor saknar ju, uppenbarligen, existensberättigande i deras världsbild. Den vite man som självmedvetet definierar sig som politisk aktör utifrån sin vithet anses vara En Hemsk Typ.

Den ”elit” som bedriver denna antivitism är märklig. Men man bör försöka behandla denna ”elits” typer med respekt ändå. Som privatpersoner är de, i moralisk mening, ens systrar och bröder. Angrip saken, inte personen.

Då säger någon: men jag då, som angriper eliten med en satirisk visa, är inte det personangrepp? -- Då säger jag: nej, detta är intelligent satir. Jag defamerar inte mina offer, jag häcklar dem elegant.

Därför min rubrik. Man kan säga: ska man ge igen med samma mynt mot en skitkastande elit, gör det med stil och finess!




Relaterat
Nya Tider: nymedia avancerar
Heinlein: Starship Troopers (1959)
Hur man gör en bok
Borg: Det röda massanfallet (1951)
Hassel: Döden på larvfötter (1958)

söndag 12 maj 2013

Åsa Linderborg: "Lenin öppnade för en ny kultur"



Åsa Linderborg är en svensk författare, skribent och metapolitisk aktör. Som kulturchef på Aftonbladet har hon bedrivit kampanjer och höjt tonläget i den svenska debatten. Svenska nationalister tycks vara hennes stora motståndare. Själv hyllar hon diktatorn Lenin.




Åsa Linderborg (1968-) har sin bakgrund inom vänstern. Som ung gick hon med i dåvarande VPK:s ungdomsförbund. Hon har även haft förtroendeuppdrag för Vänsterpartiet i Uppsala kommun.

Linderborg är fil dr i historia (hon disputerade 2001). Hon har skrivit memoarboken ”Mig äger ingen” (2007). Från sommaren 2009 är hon kulturchef på Aftonbladet.

Linderborg tycks vurma för Sovjets förste ledare Vladimir Ilitj Lenin (1870-1924). I maj 2012 skrev hon till exempel om Lenins insats som visionär. Lenin och den förrevolutionära arbetarrörelsen ville befria människan, tycks hon mena. Det följande är ur krönikan ”Schack med Lenin” i Aftonbladet 16/5 2012:
[R]yska revolutionen var ett emancipatoriskt projekt med gemensamma referensramar till upplysningen och franska revolutionen. Målet var att förändra samhället på alla nivåer: socialt, politiskt och kulturell.
Nog fanns dylika ansatser på papperet under ryska revolutionen. En Majakovskij skrev revolutionär lyrik som ännu är gångbar. Lenin var dock inte alltid så road av Majakovskijs texter. År 1921 skrev poeten till exempel ”150.000.000”. Titeln syftar på det ryska folkets sammanlagda antal. Majakovskij hade där gått sina kommunistiska kritiker till mötes. De brukade säga att han var för individualistisk. I den nya dikten sa därför Majakovskij: ”150 miljoner är författare till dessa rader”... Men Majakovskij, som beundrade Lenin, blev förkrossad när han fick veta att det store ledaren ogillade dikten. Lenin skrev dessa rader till kulturministern Lunatjarski: ”Strunt, dumt, monstruöst dumt och pretentiöst. Enligt min mening skall man bara trycka 1 av 10 sådana saker och inte mer än 1.500 ex för bibliotek och kufar.” (Källa: Bengt Jangfeldts förord till Majakovskij-samlingen ”Jag”, W&W 1985).

Linderborg har i alla fall Lenin som hjälte. Vidare i aktuell krönika skriver hon:
Min poäng är att Lenin öppnade för en ny kultur, att han inledningsvis försökte skapa en dialog mellan alla radikala kretsar. Konstnärer, författare, skådespelare, pedagoger, arkitekter... deltog i samtal om hur revolutionen skulle genomföras och förvaltas. Socialismen, förstod han, skulle aldrig lyckas utan kulturarbetarna.
Så var det kanske. Oavsett graden av Lenins välvilja mot kultursektorn så hade hans bolsjevikparti stöd av många intellektuella och konstnärer. Men Linderborg förenklar grovt när hon skyller all den repression och hårdare partilinje som därefter blev rådande inom kulturlivet, på Stalin. Visst stod hans regim för en ökad repression (Lenin dog 1924), men även Lenin var en hård man. Han var ingen vänlig proggfilosof som sa ”låt alla blommor blomma”. Han hade med våld tagit över en stat i krig och fick de följande fem åren utkämpa ett inbördeskrig för att försvara den regim han kuppat åt sig.

- - -

Om Linderborg vill ha Lenin som idol, OK. Man skulle bara önska att hon skrev mer om Sovjet under hans styre, att hon berättade om repressionen och enkelriktningen som rådde redan under honom. Nåväl, hon medger i sagda krönika att hon har viss medkänsla med både radikaler och konservativa som landsförvisades då. ”Historien är komplex” säger hon. Bra. Men man frågar sig om någon som i dagens svenska kulturklimat utmålar Julius Evola eller Ernst Jünger som hjältar kommer undan med att säga ”historien är komplex”. För dem väntar fasciststämpeln.

Lindeborg hyllar vänstern, revolution och radikalism enligt gammalt mönster. Hon säger sig i krönikan inte ha någon önskan ”att rent fysiskt skada borgarklassen”. Det var ju skönt att höra. Men hon vill ”organisera samhället på ett annat sätt än vi gör nu.” Hurdå? Kanske genom att avskaffa fraktionell bankverksamhet? Motverka materialism och öka det andliga intresset? Främja folkens existens i samnationell yra, utan tvånget att leva under massinvandringens välsignelser? Det låter ju bra tycker jag. Det är sådant även jag stödjer. Är även du med på det, Linderborg? I så fall: sjung ut, syster...!

Ett nytt emancipatoriskt projekt behövs onekligen. Emancipation är lika med frigörelse. Vi lever inte idag i frihet. Vi lever i en diktatur. Den som kritiserar massinvandring uppmanas hålla käften. Annars väntar rasiststämpeln, från Linderborg och hennes gelikar. Därför skulle man önska att Linderborg la undan rasiststämpeln innan hon pratade om befrielse.

För rasiststämpeln använder Linderborg ofta. I november 2012 ville hon till exempel polisanmäla sajter som Avpixlat och Fria Tider för förment rasism. Och i helgen 23-24 mars skulle hon ha deltagit på ”Antirasistiskt forum” i ABF-huset med organisationerna AFA och Expo (hon fick enligt uppgift förhinder). Även jag motsätter mig rasism. Samnationalism är min agenda. Men Linderborg använder rasistkortet som härskarteknik mot alla högeraktörer. Som till exempel Fria Tider ovan, som ju är en paleokonservativ sajt.

Därför kan Åsa Linderborg inte tas på allvar då hon säger sig vurma för frihet. Hennes frihet är nämligen slaveri för regimkritiker och oppositionella, för folk som motsätter sig den massinvandringsregim hon är en del av.

- - -

Edit 3/6 2013: igår 2/6 skrev Linderborg en krönika i Aftonbladet. Där sa hon att hon förstår den stenkastande pöbeln i Husby. Men bara om den kastade sten mot polisen. Den är ju repressiv och förtryckande. Brandkåren däremot ogillade hon att man kastade sten på. Den är ju nyttig och reproduktiv.

Linderborg är alltså emot att polisen gör sitt jobb? Så om pöbeln kommer för att krossa Aftonbladets Klarakontor och polisen skyddar det, försöker hindra pöbeln, då är det rätt att bekämpa polisen? Då kommer Lindeborg att stå i sitt fönster och heja på pöbeln?

Bra, då kan vi jämna Aftonbladets redaktion med marken och kalla det etiskt korrekt. Det har jag i och för sig länge ansett att det är, men nu håller visst Linderborg själv med om det.




Relaterat
Jan Guillou hade samröre med KGB
Assange' tal på Trafalgar Square, London, oktober 2011
Syrien, augusti 2012: inbördeskrigets parter
Östfronten 1941-45

fredag 10 maj 2013

Tips till regimkritiker: ge intryck av framgång: då får ni framgång



Man måste ha en vision av seger för att kunna segra.


Härmed ett tips till er regimkritiker. Till alla er oppositionella typer där ute, folk som är emot massinvandring och mångkulturism. Och tipset ifråga handlar om attityd. Det är ju så här i livet att ”ett intryck av framgång” gör intryck på folk. Man måste utstråla energi. Att däremot ironisk spela loser-rollen gör dig de facto till en loser.

Man måste ge intryck av framgång. I dessa sammanhang är det sådant som att nämna nationalismens segrar när man vistas bland folk. Nationalism är ju det nya normala, har ni inte märkt det? Vakna då säger jag.

Detsamma skulle jag vilja uppmärksamma i nätsammanhang, alltså detta med framtoning. Som när man postar på nätsajter och kommenterar MSM:s senaste idiotier; man ska då INTE skriva med attityden typ, ”DN vurmar för zigenare och afrikaner men vi svenskar, vi finns förstås inte”. Sådana ”snett leende ironier” slår helt fel. Tiden för ironi är förbi.

Detta är nämligen en existensiell kamp, en kamp för oss som folk. MSM säger ju: acceptera massinvandring eller håll käften. För säger man att man är etnisk svensk och vill värna sitt land blir man i MSM rasiststämplad och karaktärsmördad. Gör alltså motstånd mot detta sentiment, och gör det genom att tala klarspråk. Som att säga: "Artikel den-och-den i MSM propagerar för öppna gränser. Detta är oacceptabelt. Jag som etnisk svensk har rätt till detta land mer än en illegal kriminell”. Alltså: inga ironier, inga sneda leeende, ingen knyt-näven-i-fickan-attityd. Knyt istället näven öppet, vilket i nätsammanhang betyder klarspråk enligt ovan.

Jag säger som en viss U. Meinhof: gör motstånd, visa inte bara missnöje. Ty att blott visa missnöje är i denna konktext att komma med ironier, säga ”nu måste jag emigrera” osv. Motstånd däremot är att inse att det är en kamp på liv och död och att säga vad man tycker, klart och utan förbehåll.

- - -

MSM vill oss inte väl. Bojkotta dem omedelbart. Den som frivilligt läser gammelmedia och ser på TV:s nyheter utsätter sig för frivillig hjärntvätt. MSM är en feel bad-maskin som lever på vår rädslo-energi. Slutar du konsumera MSM kommer du därför bland annat att må bättre. Du kommer att slippa ångest för MSM:s påhittade faror. Det viktiga som hänt i världen når dig ändå, via nätet.

Som Meinhof sa: gör motstånd. Det görs idag, 2013, genom att 1) bojkotta MSM och 2) agera på nätet och på övriga platser. Jag vurmar särskilt för nätaktiviteter. Vill man agera IRL är det förstås bra, men jag vill även uppmärksamma er på nätets betydelse. Jag menar, 1789 var stormandet av Bastiljen en symbolhändelse. Och 1933 var kontroll av gatan viktig, ja ännu 1989 var demonstrationer del i ”sammetsrevolutionen”. Då fälldes en fysisk mur: Berlinmuren. Men idag handlar det om att riva en mental mur. Det handlar om att öppna upp mentala låsningar och det görs via internet, en yttring av vårt kollektiva medvetande.

Därför är det så viktigt att i minsta inlägg, som patriot, visa att man står för den man är. Och att man tydligt säger att MSM:s och regimens massinvandringspolitik är absurd och måste upphöra. Sådant gör intryck på dem som läser, även om det sagts förut. Det gäller att få de ljumma att svänga. Gör alltså motstånd och visa det på internet. Det är mitt tips för effektiv gräsrotsprotest. Det gör en väldigt nytta, särskilt nu. Saker och ting går i regimkritikernas favör nu:
. MSM:s verklighetsfrämmande kritik av REVA. Eliten saknar folkligt stöd i denna fråga (och REVA fortsätter, trots denna "mediaelits" ljug att det skulle ha upphört).
. SSU-gängets misslyckande att vrida Flashback i PK-riktning (nyss hade PK-fraktionen lyckats sätta en viss prägel på detta forum men det är helt borta nu).
. Åsa Linderborgs och Peter Wolodarskis respektive magplask när de försökt driva absurda frågor (som censur och rösträtt för illegala).
Därför tycker jag patrioter och regimkritiker borde fatta mod och, i random inlägg, säga sin mening och inte be om ursäkt eller ta till ironier. Regimen är sjuk, den har i 20 sagt åt oss att hålla käften. Nu är det vår tur att be regimen hålla käften.


Relaterat
Nationalistiska funderingar en dag i maj förra året då jag såg en JAS Gripen över Vårdkasberget
Blue Öyster Cult: Astronomy (1974)
Melina Starr, 35, kriminalinspektör (del 1)
Jan Guillous förlorade heder
Åke Ohlmarks (1911-1984)
Öviks kyrka 1974

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)