lördag 5 januari 2013

Recension: "Black Jack - The Life and Times of John J. Pershing" (Vandiver 1977)


Jag ska här titta närmare på en bok av Frank E. Vandiver. Den heter ”Black Jack – The Life and Times of John J. Pershing”. Den gavs ut på Texas A&M University Press 1977. Den är bra: research, narrativ, slutsatser, allt är inom ramarna. Om vi ser till stilen så är den OK, ja kanske även god. Kanske är den vagt retoriska ”college essay”-prosa som Vandiver nyttjar höjden av god stil. Kanske är den lätt irriterande. Nåväl, den gör sitt jobb, den är inte självmedvetet litterär eller överlastad. Låt mig bara säga att man kan skriva mer jordnära och få jobbet gjort ändå. Se bara på A. J. P. Taylor. Han skriver stilmedvetet men enkelt vill jag hävda.

Det finns mycket att säga om Vandivers stil och egenheter. Men jag säger inget mer. Jag övergår till att se på narrativet. Vandivers bok berättar en del intressant om USA i första världskriget.

Så här var det: våren 1917 beslöt sig USA:s president, Woodrow Wilson, för att förklara Tyskland krig. Tyskland hade nämligen startat oinskränkt ubåtskrig. Då riskerade även amerikanska fraktfartyg att sänkas. USA gick därmed med i första världskriget på den så kallade ententens sida, England, Frankrike, Italien och Ryssland. Dessa stred mot centralmakterna som var Tyskland och Österrike. Det var första världskriget man dragits in i, det var införande av allmän värnplikt och det var ”Uncle Sam wants you for U. S. Army”, och chef för The American Expeditionary Force blev den John Joseph Pershing som Vandivers bok handlar om. Pershing levde 1860-1948.

Man skrev alltså 1917. Vid denna tid hade Pershing nyligen chefat över en viss straffexpedition till Mexico. Han presenterades för regeringen som en av flera kandidater för Europa-missionen. Men när de såg honom bestämde de sig direkt; lång och reslig, välvårdad och en soldat ut i fingerspetsarna. Han hade alltså lett en smärre armé i fält i jakten på Pancho Villa, gott så. Men hur skulle han klara att leda en fullskalig armé i strid mot en välbefäst, välutrustad motståndare som Kaiserns Tyskland? Pershing hade ett digert arbete att skapa en amerikansk armé som dög att sättas in i detta totala krig. Mer om de tekniska och taktiska detaljerna senare.

När USA väl förklarat Tyskland krig bad Frankrike och England att de skulle skicka över trupp så fort som möjligt. Även en liten kontingent skulle göra mycket för moralen sa man, den skulle ha en symboliskt viktig roll. De allierade hade nämligen förlorat uppåt en miljon man bara under det senaste årets strider. Och mycket riktigt jublade man åt de amerikanska soldater som strax marcherade nerför Champs Elysées aux chapeaux de cow-boy, i cowboyhattar vilket var deras field hat med anor från inbördeskriget. I övrigt hade de amerikanska soldaterna khakifärgade uniformer och hjälmar av engelsk typ.

Jämte den vitskäggige Onkel Sam på affischen blev Pershing symbolen för American Expeditionary Force, AEF. Nu började han en ihärdig kampanj för att hålla samman sin styrka, en poltisk ambition att ha den samlad under amerikanskt kommando vilket kanske var naturligt i sammanhanget. Haig och Foch ville nämligen ha reserver sända hit och dit, de ville ha hål pluggade och de amerikanska trupperna verkade bra för detta. Men Persong vägrade. Men när så tyskarna lanserade sina blixtoffensiver på våren 1918 gav han med sig, tout ce que nous avons est à vous sa han för han kunde minsann franska. Amerikanska divisioner och brigader sattes under allierat befäl till höger och vänster, nu gällde det livet. När så den tyska stormvågen dämts upp i augusti kunde amerikanerna få en egen frontsektor, Meuse-Argonne i mitten av västfronten. Där kunde man senare anfalla som förenad, amerikansk armé och som sådan stred man ända tills det kriget slutade i november. Då bad Tyskland om vapenstillestånd.

Den amerikanska insatsen i första världskriget var både strategiskt och symboliskt viktig. Fransmän och britter var slutkörda 1917 och behövde nytt blod. Sedan kan man tvista exakt hur mycket amerikanarna bidrog med i antal män och kanoner och så vidare, och man kan framhålla att merparten av deras utrustning var fransk eller engelsk; den egenproducerade materielen hade inte hunnit komma ut på förband vid tiden för frontinsatsen. Men amerikanarnas insats var på sätt och vis avgörande, den var tungan på vågen. Den återgav andan till de utmattade engelsmännen och fransmännen. Den gjorde stor marginalnytta.

Pershing oroade sig under uppbyggnadsfasen för om hans styrka skulle hålla måttet. Skulle hans befäl och manskap, vana vid att jaga indianer och mexikanska banditer, klara det totala krigets krav...? Och hur skulle alla nyrekryterade färskingar klara det, alla värnpliktiga man skulle kalla in; med sin reguljära armé kunde man endast ställa upp fyra divisioner som inte förslog långt mot tysken, här behövdes på sikt uppåt 100 divisioner och för det införde man värnplikt. Det krig man skulle utkämpa skilde sig rejält från de krig amerikanen nyligen upplevt, kraven var ofantligt mycket högre. Ett exempel på den naiva anda som rådde var när Theodore Roosevelt, gamle presidenten som varit kavallerist i kriget på Kuba, erbjöd sig att sätta upp ett frivilligregemente. President Wilson tackade nej och det gjorde han rätt i, här fanns inte plats för glada amatörer. Armén man sände över måste vara en professionell styrka, den skulle strida i en miljö som krävde disciplin för att inte skingras av första bästa granatsalva.

Vilket för oss in på första världskrigets taktik. Som visades av amerikanska inbördeskriget så hade försvaret stärkts gentemot anfallet. De långräckviddiga gevären hade gjort det svårare att anfalla än mot ett försvar av musköter. Nu hade försvaret ökat än mer i styrka med bakladdningsgevär och kulsprutor, de förra med cirka 1000 m skottvidd, samt med metoden att föra fram reserver till hotade avsnitt med hjälp av järnväg. Samtidigt hade artilleriet utvecklats; låt gå för att även en anfallande kunde nyttja dess nya bakladdade, långskjutande pjäser, men i rådande läge med föga manöverutrymme tenderade ansamlingen av pjäser att gynna försvaret. Vad gäller pjäser med kortare skottvidd så hade dessa svårt att gruppera på slagfältet eftersom kanonbetjäningen lätt blev mål för försvararens finkalibriga eld (skottvidd 1000 m, se ovan).

Detta med manöverutrymme kan behöva preciseras. Västfronten som det gällde bestod i och för sig av öppen terräng, väl lämpad för rörliga operationer, men med fyra nationers arméer (USA, England, Frankrike, Tyskland) inklämda på detta avsnitt blev det trångt om det strategiska utrymmet. Det taktiska manöverutrymmet, terrängsituation på varje enskilt slagfält, minskades av att artillerielden slog sönder landskapet och förvandlade det mesta till gyttja. Det bör dock tilläggas att artilleri, rätt insatt, var viktigt för operationerna; även om försvararen exempelvis kunde ta skydd under stormelden så hindrade arrielden även att han tillfördes reserver.

Vad gäller reserver kunde de som sagt föras fram per järnväg. Vid Marne 1914 använde man taxibilar för detta och senare blev lastbilar vanliga, som vid Verdun. Allt detta var exempel på mekanisering av försvaret, och med stridsvagnen blev även anfallet mekaniserat. Stridsvagnens avgörande betydelse kom emellertid först i andra världskriget.

Efter kriget blev Pershing generalstabschef (Army Chief of Staff, landets högste militär) i Washington. En stridsfråga blev nu den allmänna värnplikten; Wilson hade infört den i samband med krigsutbrottet och Pershing ville nu behålla den, en sedvanlig reaktion hos envar byråkrat – minskad organisation säger man alltid nej till. Pershing fick så klart ge med sig i frågan, kongressen beslöt en återgång till en yrkesarmé som den man haft före kriget. Manskap och befäl skulle vara stamanställda, numerären blev åter 100.000 man och nationalgardet blev en reserv till detta. Vad gäller officerskadern kan nämnas att folk som George Marshall och George Patton återfick sina förkrigsgrader i och med arméns reducering. I deras generation var det endast MacArthur som redan nu tog sig upp på, och höll sig kvar på, generalsnivån. Alla tre deltog ju i första världskriget på västfronten.

Sedan Pershing lämnat arméchefsskapet befordrades han till en ny grad, speciellt inrättad för honom: General of the Army, femstjärning general motsvarande fältmarskalk. Han pensionerades och levde ända till 1948 och kunde alltså beskåda andra världskriget från ringside. Under första världskriget i Frankrike blev han vän med Frankrikes marskalk Pétain, mannen som återställde franska arméns anda efter Verdun. Pétain blev efter 1940 som alla vet ledare för Frankrikes kollaboratörsregim under nazisterna.

Detta noterade inte Pershing så noga för i hans ögon var Pétain alltid Pétain, Frankrikes räddare. En viss Charles de Gaulle ville inte ha något med Pétain att göra. Denne de Gaulle var på besök i USA 1944 för att uppamma stöd för sina Fria Franska styrkor. När han vid ett tillfälle träffade Pershing sa denne troskyldigt:

- Hur mår Pétain?

Relaterat
Ernst Jünger i första världskriget
Robert E. Lee
Norman Schwarzkopf är död
Colin Powell
Patton

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)