tisdag 31 juli 2012

Strid i bebyggelse


Striden om Aleppo rasar vidare. Det är strid i bebyggelse och det är ett intressant ämne. svd dn dn dn dn ft ft

Den syriska regeringen håller på att slå ner ett uppror. Dessa rebeller stöds antagligen från utlandet. Mer här. Assads regering tycks ha rätten på sin sida: en regim ska ha rätt att freda sitt territorium. Och nu strider man om den ärevördiga kulturstaden Aleppo i norra delen av landet, nära turkiska gränsen. Syriens huvudstad heter för sin del Damaskus. Den ligger i söder. Den är redan säkrad. Nu återstår för Assads armé att rensa ut de motståndsfickor som kvarstår i Aleppo.

Hur striden går är svårt att bedöma. Igår sas rebellerna ha förstört fyra stridsvagnar. Det kan de mycket väl ha gjort. Det är också så att så länge rebellerna vägrar ge upp så vinner de renommé. De vinner så länge de inte förlorar. Om så bara rebellerna gör motstånd i ETT hus så måste ju regimen inta det. Kriget är inte över förrän den siste motståndskämpen gett upp.

I går intervjuade SvD den svenske pensionerade översten Bo Pellnäs. Denne uttalade sig om strid i bebyggelse och dess speciella karaktär. Han har rätt i mycket av det han säger. Som att denna stridsform gynnar försvararen, i detta fall rebellerna: terrängen är till sin art fraktal och bruten, små styrkor kan ta sig fram och ställa till ofog här och där. Anfallarens pansar och artilleri har inte samma möjlighet att verka i denna miljö: gaturummen kanaliserar anfallet och gör pansaret sårbart, husen hindrar artilleriet från att nå effekt. Pellnäs: "Det är svårt att få ner elden där man vill ha den, den fastnar lätt i högre hus och så vidare."

Men vad som varken Pellnäs eller utfrågaren tar upp är attackhelikoptrar. Assad har sådana och de är effektiva även i stad: luftburen, direkt eld som ger verkan i målet. Rebellerna har inget vapen mot dessa.

Det är inte lätt för en fullrustad, konventionell armé ta en stad som hålls av rebeller. Men utan intervention och "flygförbudszon" kan rebellerna aldrig vinna som jag ser det, de kan bara fördröja. Hur skickliga är de då att strida uthålligt, vilken utbildning har de? Kan de med ak:ar, smärre pv- och granatvapen och lite sprängämnen hålla ut ens en månad? Har de den utbildning i sprängtjänst som Pellnäs diskuterar?
– Jag har dock ingen aning om hur skickliga och listiga de här rebellerna är, om de har möjlighet att exempelvis försåtminera hus så att det blir svårt att ta sig in.

[Utfrågaren:] Är det speciella soldater som skickas till en sådan här miljö?

– Det är speciell träning som krävs. Du måste ofta spränga dig genom tak exempelvis för att komma vidare till nästa våning i ett hus. Det kräver väldigt välutbildade och väl ledda förband för att göra det med någon effektivitet.
Men är de välutbildade då? Nog kan det finnas effektiva soldater i rebellstyrkan, kanske veteraner från Libyen och andra krig i regionen. Men har de den utbildning i sprängtjänst och försåtminering som Pellnäs diskuterar? Svenska värnpliktiga hade det på hans tid, västerländska arméer har det idag, men om de syriska rebellerna har det är, som jag ser det, ovisst. Och som Pellnäs alltså bedömde: "Jag har dock ingen aning om hur skickliga och listiga de här rebellerna är".

Makterna tycks tro att kriget är över. USA:s utrikesminister Leon Panetta diskuterar det hela i imperfekt. Men jag är själv inte så övertygad om Assads nederlag mot rebellerna i Aleppo. "Rebellerna håller ställningarna" skriver SvD idag men det krävs mer än så för att vinna. Och någon utländsk intervention blir det inte. Ryssland och Kina säger nej. Möjligheten att smuggla in tunga vapen till rebellerna finns förstås. Men min bedömning är att detta inte blir inte ett nytt Libyen.

- - -

Aleppo är ett exempel på strid i bebyggelse. Pellnäs talade om det i sin intervju. Här är länken igen, en nyttig sak för envar som vill ha bakgrund till vad som sker. Jag har själv skrivit om strid i bebyggelse. Bland annat gjorde jag det i romanen "Camouflage" (2011. Jag har lagt upp den på nätet; pdf-filen finns fri att tillgå, länkad här. Då tänker man osökt: varför inte toppa av detta inlägg med att återge dess kapitel om strid i stad...? Det ska jag minsann göra. Jag ger er stadsstridens verklighet i Svenssons version.

Bakgrund: Camouflage är plutonchef. Han strider i kriget Gondavien-Mirotanien på den gondaviska sidan. Nu är det andra krigsåret och man retirerar, man har inte lyckats knäcka det Mirotanien man anföll för ett år sedan. Man retirerar men ännu under reträtten kan man bita ifrån och vinna taktiska segrar. En oktoberdag får hans stridsgrupp nämligen order att förflytta sig till en viss stad i norr, i den egna ryggen. Anfallaren har kringgått dem och tagit staden men han har inte hunnit konsolidera. Därför tänker gondaverna bege sig dit och tillfoga honom förluster. Det blir en mer symmetrisk strid än den vi ser i Syrien. Den jag skildrar är mellan två konventionella arméer, här finns inga irreguljära styrkor.

Plats på scenen alltså för Camouflage, plutonchef i tillvaron. Det är kapitel 21, sidorna 99-102 ur denna fil.






Staden

Man hade beordrats ta en stad i den egna ryggen, en som nyss fallit. Om
stridsgruppen återtog den skulle fienden överraskas var tanken, det skulle bli ett anfall ur oväntad riktning. Så man drog åstad med det hela, ryckte fram längs småvägar och undgick fiendens förband, som förvisso var överallt.

Kriget var rörligt men det gick generellt bakåt, man hade förlorat det strategiska
initiativet till fienden. Frågan var bara om kriget tog slut detta år eller nästa. Fienden skulle pressa dem bakåt till det egna landet, till Gondavien. Kanske skulle de även invadera Gondavien. Det var vad alla trodde.

Det var den 4 oktober. Camouflage befann sig i en by utanför staden. Överraskningen
hade lyckats och stridsgruppen hade nått sitt mål, tagit sig inpå staden. Den
överraskande förflyttningen hade gått bra, småvägarna gjorde susen. Delar av förbandet var redan insatta i stadsrummet och den egna bataljonen skulle snart sättas in.

Plutonen hade ätit och satt och slöade på en gårdsplan. Camouflage satt på en
förstukvist och såg på. Då nådde en doft av brandrök hans näsborrar; han beslutade sig för att gå och se var röken kom ifrån, reste sig, tog hjälm och k-pist, gick iväg och kom vad det led till en platå. Man såg en slätt breda ut sig, skir i det höstliga soldiset. Halvvägs till horisonten låg staden; rökpelare steg från den och stridslarm hördes. På en väg såg man trafik, egna trupper på väg att sättas in striden, liksom det egna förbandet strax skulle göra.

Vad tänkte han när han såg allt detta? Möjligen bara: ”rökpelare... stridslarm...”

Han befann sig på en primitiv nivå, iakttog endast. Eller var det en subtilare, högre
mental nivå, en intuitiv nivå där man såg tingens essens? Solbakad slätt, allé med
pilträd, fordon, skog vid horisonten...?

Stöttrupp –

Jeepdunk –

Baljfästare –

Bandlåda, jeepdunk, segeldukstält. Lindelöv lindelöv susa –

Camouflage gick tillbaka till gården, fick en mugg hembränt av Ärret och satte sig på
trappen och avnjöt brygden. Manskapet hade uppsökt skugga och sov eller vilade.

Strax därefter fick man marschorder, sattes in i striden. Nästa dag befann sig
Camouflage i en jeep nere floden som rann genom stan. Man kan fråga sig: vadan allt
detta sittande? Men en chef kan få mycket gjort även på detta vis, ja kanske främst på detta vis.

En upprensning var på gång på andra sidan floden; plutonen under Ärret, plus resten
av kompaniet, bekämpade en fientlig styrka som avskurits. Fienden hade låga odds men
vägrade att ge sig; det var enkelskott som avlossades, ekon i gaturummet och ljusgrå
moln på en babyblå himmel, det var ljudet av ett plan på hög höjd, ett enmotorigt plan av ljudet att döma – och det var en varm vind som drog fram, solglitter på floden.

Plötsligt kom Gubben och slog sig ner i jeepen, började språka. Gubben sa:

”Varför är du inte och leder din pluton?”

”Men du sa ju åt mig att komma hit", sa Camouflage. "Och varför är inte du och leder ditt kompani?”

”Det var mig en uppstudsig djävel! Nåja, jag kanske bad dig komma hit. Vad skulle
jag fråga då...? Jo, hur tycker du det går med karriären, vill du inte stiga i graderna? Bli löjtnant eller så?”

Camouflage svarade undvikande på detta; å andra sidan, tänkte han, kanske en en
befordran inte vore så dum. Gubben frågade sedan om han ville ha permis, striderna
gick rätt bra nu så han kunde få det; trots att man förlorat det strategiska initiativet så fanns det rum för lite omfördelad arbetstid.


Camouflage lyssnade inte riktigt utan blickade ut över en bro på vilken han såg två
stormpjäser köra ut. Det var infanterikanonvagnar, förstärkningar på väg till händelsernas centrum. De möttes av en mc från den andra sidan. Den stannade mitt på för att släppa förbi dem och körde sedan vidare, svängde in på kajen och rullade fram till jeepen.

Föraren hälsade och räckte fram ett papper. Gubben tog emot och studerade det,
diskuterade innehållet med Camouflage. Det gällde striden på andra sidan floden,
upprensningen; det var en anhållan om tillstånd att storma ett visst hus. Gubben skrev "ja" på baksidan av papperet, lämnade tillbaks det, såg ordonnansen köra tillbaka och tog en cigarrett. Även Camouflage fick en.

”Det där hade Ärret kunnat besluta om själv”, sa Gubben och blåste en rökring som
steg i den vindstilla luften.

”Visst, sa Camouflage. Men är man underbefäl så behöver man inte ta ansvar.”

”Men det är mannen på platsen som beslutar...”

”Visst, men då måste han vara officer. Sådan är lagen.”

Man fortsatte diskutera Camouflages vidare armékarriär. Gubben skisserade det hela
som att gå en viss kurs, ta stabstjänstgöring och bli löjtnant, och sedan ut på trupp igen och bli kapten. Sedan krigshögskola och sedan stjärnorna!

Camouflage såg ut över det krusade vattnet, tänkte att måste jag stiga i graderna så
okej, det är systemet. Det är inget jag eftersträvar, men vissa saker råder man inte över – som detta att tvingas ta över en grupp då man är menig och en pluton då man är
gruppchef; det sista hade han ju gjort med denna pluton.

Märkligt ändå hur bekymmerslöst chefen tog det hela, han verkade se
militärväsendet som ett mål i sig; strunt samma om man förlorar kriget, bara systemet
bevaras! Kurser, staber och befordringar var viktigare än att hejda fienden. Nåväl,
kanske en sund inställning trots allt, detta byråkratiska jämnmod: krig kommer och går men armén består...

Vattnet glittrade, skotten ekade –

- - -

Ännu en scen inifrån staden i vår skildring av denna strid, kunde vara denna gryning
några dagar senare – en strålande gryning med en persikogul huslänga som fångade
solens strålar, reflekterade dem. Fasaden badade i släpljuset, kom till liv, fick en hart när översinnlig kulör.

Man såg även en blå himmel, en trädkantad gata, sten- och trähus, egnahem, samt en
åskant med en silhuett av skog.

Det var en morgon över staden, denna skinande stad i solens ljus. En idyll, men bara
så långt – för himlen var förvisso blå men över den sträckte sig ett svart moln med
ursprung någonstans i periferin, det var oljecisterner som brann. Man hörde också
stridslarm; de egna trängde fienden rejält, en taktisk seger var inom räckhåll.

Inne i staden, mitt i stridsvimlet, befann sig Camouflage. Han satt (återigen satt) med ryggen mot en husvägg och hade k-pisten intill sig; hans pluton skyddade flanken i en framryckning mot en spårvagnshall, en av fiendens få, isolerade stödjepunkter. Det var för tillfället inte så mycket att göra för plutonchefen, det var lugnt, så han tog tillfället att hålla en liten föreläsning för sin ordonnans som satt skräddarmässigt intill.

Camouflage sa:

”Att dricka whisky i porslinsmugg är meningslöst, ljusspelet i drycken uteblir. Det är något helt annat att dricka den ur glas och hålla upp det mot ljuset, se bärnstensfärgen."

"Jaså?" sa Swoo, för så hette ordonnansen.

"Ja, sa Camouflage. På samma sätt är det inget nöje att röka i mörker, man kan ju inte betrakta rökslingornas lek: se rök i motljuset från ett fönster, rök som sprider sig i ett rum, tycks fylla upp det med sina tunna, fina trådar. Rök som samlas under en taklampa. Nöjet att blåsa rökringar, se dem sväva genom luften innan de upplöses; allt det där går man miste om i mörker.”

”Vad intressant”, sa Swoo.

Fänriken nickade, såg upp mot himlen. Slöjor av oljerök drog förbi.

- - -

Man stred alltså om staden, skulle ta den: staden i den egna ryggen, den namnlösa staden, staden där Camouflage stred och snackade. Och den togs till slut; fiendens planer rubbades, de fick ett streck i räkningen. Man slängde lite grus i segermaskineriet. De ständigt segerrika, ständigt framryckande mirotanierna fick uppleva ett taktiskt nederlag. Men kriget var inte slut för det, operationerna fortsatte.

Reträtten fortsatte. Gondavierna fick steg för steg uppge det mirotanska land de erövrat med sådant självförtroende det första krigsåret. Nederlaget hotade. Men vad gjorde det Camouflage; han var en legosoldatstyp som levde för att strida och stred för att leva. Striden var för honom ett självändamål. Den var sin egen belöning.

Och därmed slut. Hela filen med denna rafflande roman finner du länkad här.

Relaterat
Camouflage
Det röda massanfallet
Kriget
Svensk amazon
Det moderna slagfältet
Akvareller: Hans Tiska

måndag 30 juli 2012

Legender, sagor och myter


Fria Tider återger en studie över strukturen i gamla epos. Bland annat har man tittat på Beowulf och Homeros' verk. De sociala nätverk som skildras där ger intryck av autencitet.

Det är glädjande att dagens akademi kan finna något positivt och affirmativt att säga om traditionell kultur. Men det är klart, de som gjorde studien ifråga var fysiker, inte humanister...! Det var Ralph Kenna och Pádraig MacCarron vid Coventrys universitet. Pdf:en till deras rapport finns gratis att hämta här. Ska man verka som traditionalist vid dagens akademi har man sentimentet emot sig. Men nog finns det avvikande röster, progressiva högerfigurer som förmår ta sig fram och säga sitt, i Sverige och utomlands. Framför allt utomlands.

Kenna och MacCarron studerade bland annat Beowulf och Odysséen. Dessa verk förtjänar att lyftas. Jag har själv gjort det, bloggat om båda: den gamla nordiska sången här, sången om Oysséus irrfärder här.

Beowulf är nordisk och jag skrivit en hel del om det gamla Nordens sagor. Här skrev jag t.ex om Rolf Krakes saga, en 500-talslegend som tangerar Beowulf eftersom kung Adils nämns. Här var temat det enligt vissa mytiska Bråvalla slag och här var temat ett annat slag, slaget vid Fyrisvall.

Jag har även skrivit om mer sagoaktiga ämnen. Här var t.ex temat folksagor. Jag skrev där om särarten i det svenska i dessa, en förvisso knepig sak eftersom stoffet ofta är importerat. Detta är en sann stridsfråga: svensk särart förnekas ju av dagens elit. Men i sagoartikeln var min dragning denna:
[I] Fridtjuv Bergs samling "Svenska folksagor" från 1899, omtryckt in i våra dagar (...) finner man sagor som "Prins Hatt under jorden", "Vallpojken och älvekungen", "Lilla Rosa och Långa Leda", "Prinsessan på glasberget" samt "Silvervit och Lillvacker" samt, som nämnt, "Östan om solen och nordan om jorden". Förlagorna och de, ska vi säga, reducerade skeletten till dessa må ha uppstått utanför Svea rikes gränser. Men de har kommit hit en gång i världen, sannolikt under medeltiden, och sedan traderats, byggts på, broderats ut och fått den form som Berg återger dem i.

Kanske har han själv bidragit med en och annan formulering, han liksom Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som också gav ut en dylik samling ("Svenska sagor och äventyr", 1844). Men detta är precis vad kultur handlar om: det är fråga om överlagringar, ett medskapande genom seklen. En PK reduktionist tänker väl att om förlagan till en viss svensk saga kan påvisas i utlandet, då försvinner obönhörligt allt som av oss byggts på och lagts till. Det räknas inte, offras på reduktionismens bål. Det är svart eller vitt. Och det är en robotaktig inställning, en kulturfientlig, binär tankemodell. Man överproblematiserar det svenska idag. Finner man EN detalj i ett komplex som inte är svensk så har den aldrig överhuvudtaget funnits som svensk företeelse. Ta till exempel resonemanget om julgranen: kan det påvisas att detta bruk uppstod i Tyskland 1848 så får vi aldrig räkna oss till godo den svenska traditionen på detta område ens från det datumet, det reduceras och förnekas med nihilistisk frenesi.
Jag fortsatte sedan med att säga detta:
[I] den mån vi talar om "svenska sagor" så är detta ett sedvanebegrepp. Många sagor kan nog hänföras till utrikes källor. "Prins Hatt under jorden" förekommer allmäneuropeiskt och kan i sin tur återföras på den grekiska sagan om Amor och Psyche. Det där om brud som förs iväg till konstigt palats med brudgum hon inte får se är det bärande temat. Men för den skull är ju inte "Prins Hatt"-sagan osvensk. Vi får se helheten här; sagan är grekisk och europeisk OCH svensk. Genom sina metamorfoser har den tagit till sig lokalfärg både från Hellas, Västeuropa och Sverige, i sistnämnda fallet med mossa och tallar och "solen som går i skog". Men att se en dylik holism överstiger nog förmågan hos dagens normaltypsintellektuell. För dem är saker antingen svart eller vitt, svenskt eller icke svenskt, på eller av. Men koppla på hjärnan då, upprätta kontakt mellan båda hjärnhalvorna och kom ut i en mer fruktbar tankevärld. Kom in i 2000-talet!
Man måste se helheten. Man kan inte svart-vitt tänka "antingen är en saga svensk eller så är det inte svensk alls". Dylik dualism är passé. Det är 2012 nu och holism är tidens melodi.

Relaterat
Beowulf
Slaget vid Fyrisvall
Nibelungens ring: hela scenariot
Svenska folksagor
Rolf Krakes saga
Svensk amazon
Bild från Ludwig II:s Linderhof i Bayern.

söndag 29 juli 2012

Tysk kultur


Tyskarna ogillar Euron. Jag kan förstå dem. De jobbar och sliter för att sydeuropéer ska kunna ha siesta. Så jag säger: flitighetens Tyskland bör skudda stoftet av sig och stå på egna ben. Gällande Tyskland läser jag idag även om Stasispionage. Detta bör belysas. Forna DDR bedrev illegalt underrättelsearbete här med övertoner i förräderi och desinformation. dn dn

DDR var en tysk stat. Det var den östra delen av Tyskland som Sovjet ockuperade 1945. Med tiden fick den status av eget land medan västra delen av Tyskland blev en mer frihetlig stat under västlig hegemoni. Den vägledande sinnebilden för DDR är för mig infanterihjälmen. Den kallas m/56 men var egentligen en nazitysk design, en aldrig realiserad m/45. Källa. Bilden överst visar den med tygöverdrag, urläckert. Den undre bilden visar formen i all sin funktionella elegans. Detta är infanterihjälm typ 1A om ni frågar mig.

Man kan säga: DDR:s armé tog med sig diverse bruk och stilar från den nazityska tiden och moderniserade dessa. Och man kan säga: DDR körde tysk stil med rysk överlagring, Västtyskland körde tysk stil med amerikansk överlagring.

Nu går jag OT inom ramen för Tysklands armé. Det ska handla om tyskt infanteri under andra världskriget. Det ska handla om hur ett kompani var organiserat. En av källorna är bayonetstrength. I övrigt kan nämnas källor som Hans von Luck, Marco Smedberg, Preben Kannik, Len Deighton och the Captain sir Basil Liddell Hart.

- - -

Tyskt infanteri under AVK är en fascinerande sak. Och då tänker jag på hur deras kompanier var organiserade i början av kriget. Vi ser här 1939 års organisation. Med vederbörliga ändringar gällde denna struktur hela kriget.

Vi tar det från början. Tyskland hade flotta, flyg och armé. Armén hade för sin del truppslag som artilleri, ingenjörstrupper, pansar och infanteri. Infanteriet var det mest talrika truppslaget, "die Krone aller Waffen". Nog var artilleri och pansar avgörande delar också men här snackar vi bara organisation, vi snackar infanteriets struktur.

Ett tyskt infanterikompani år 1939 leddes av en chef plus en elvamannastab. Staben utgjordes av signalister (telefon) samt ordonnanser. Något slags underbefäl kunde här behövas, antingen för att chefa denna stabstropp eller som allmän hjälpreda åt kompanichefen. Någon stf kompchef fanns ej, tyskarna körde inte med det systemet och det hedrar dem - för vad ska en sådan stf göra, han tycks mig bara vara en glorifierad sällskapsdam. Behöver man en chef att, säg, leda halva kompaniet (och ordinarie kompc andra hälften) befordrar man bara en av sina plutonchefer för den uppgiften.

Att Tyskland ej hade stf kompc må ha berott på befälsbrist. Jag menar, hade man haft USA:s senare överflöd av chefer hade man så klart kunnat förordna att varje kompani skulle ha en stf. Men nu hade man inte det och det gick bra ändå. - Kompanichefen kunde antingen disponera en cykel eller en ridhäst.


Det tyska AVK-infanterikompaniet hade en tross på cirka 25 man. Det var kockar, fyra sjukbärare och ammunitionspersonal samt eventuell vapensmed. Plus kvartermästare (trosschef) och ett antal kuskar för att köra de hästkärror som kok och förråd fraktades på. En 2 tons lastbil hade man även.

Kompaniet hade en ksp-tropp om 16 man med två så kallde "tunga" pjäser. Det betydde "bandmatad MG 34 på trebent stativ". Hade MG:n bara sitt tvåbenta framstöd och ammokassett var det en "lätt" pjäs. Det där ska man inte stirra sig blind på. Man hade i alla fall sina MG, med eller utan tripod, och det där med ammokassett eller bandlåda var en fråga om tillgång. Jag får för mig att idealet, såväl under framryckning som försvar, var bandmatning, dvs bandlåda buren av laddare, och var laddaren för tillfället försvunnen skulle skytten ladda med ammokassetter som han bar själv. Så gjorde vi i svenska armén 1985 kan jag meddela.

- - -

Vad gällde ksp kunde det tyska AVK-kompaniet även få stöd av bataljonens ksp-kompani. Senare ersattes kompaniets tunga ksp av pv-tropp med pansargevär, alltså en pansarförstöringsgrupp. Kompaniets ksp-tropp ersattes alltså av ett pv-vapen, för ksp:ar fanns ju även i plutonerna som vi nu kommer till.

Kompaniet hade tre-fyra skytteplutoner, vardera med chef plus tre ordonnanser, grk-omgång och 3 x 13 skyttar. Det gör att varje pluton omfattade 39 man plus stab 4 man, grk 3 man (chef, skytt och laddare med en 5 cm pjäs). En ksp-omgång om 4 man fanns i varje 13-mannagrupp. Den där 5 cm grk:n var för sin del tänkt att överbrygga behovet av granateld bortom handgranaternas räckvidd och hitom 150-m skyddszonen för eget arri. Det var bra tänkt men i sig själv var 5 cm grk för klen, ett slöseri med ammo och manskapskraft. Den ersattes senare av gevärsgranater, nyttjande ett slags adapter på gevärspipan och med vapnet ställt i 45 grader eller mer för skjutande av rök, lys och splittergranater. Gevärsgranaten fyllde ut luckan mellan handgranater och tung eld, där ”tung eld” är lika med artilleri och 8-12 cm grk.

Plutonernas tyngre materiel forslades för sin del på en kärra, en hästdragen vagn.

För kompaniet med alla dessa element blev summan i manskap cirka 185 man plus 4 officerare, dvs kompc plus tre plutonchefer. Notera här att man ej hade stf plutonchefer heller, det var samma princip där som på kompaninivå: behöver man en stf tar man bara sin bästa gruppchef och låter denne befordra en ersättare som gruppchef.

Det var väl en fascinerande historia, så säg!

Ja, visst var det.

Har jag något att tillägga? Jo, detta om sambandet. Detta sköttes som antytt med telefon i kompanistaben, dvs med ledning upp till batstaben, och inom kompaniet med ordonnanser. Radio fanns ibland, dvs man kunde snylta på artilleriets eldledningsradio, om nu en eldledare råkade vara tilldelat kompaniet eller fanns i närheten.

Relaterat
Svenskt infanteri 1942
USA:s hegemoni över dagens Tyskland
Det röda massanfallet
Det moderna slagfältet
Camouflage

lördag 28 juli 2012

Recension: Metaphysics of War (Evola 2011)


Dagens aktualiteter går i stridens och soldatfilosofins tecken. Den gamle OS-medaljören Ragnar Skanåker anser t.ex att pistolskytte är en nyttig, karaktärsdanande verksamhet. Barn borde lära sig skjuta likaväl som läsa anser han. Det är som i det gamla Persien: att rida, att skjuta och att tala sanning skulle man kunna. Vidare läser vi att milisgrupper drabbat samman i södra Etiopien. Och än värre strider står i Syrien där slaget om Aleppo rasar. Den syriska regimen återtar denna ärevördiga kulturstad, belägen i norra delen av landet. Rebellerna, baserade i Turkiet, har haft staden som bas efter en smärre inbrytning. Men nu har de föga att sätta emot. Regimens pansar, artilleri och attackhelikoptrar kan återställa ordningen i landet. Rebellerna (enligt vissa = utlandsstödda provokatörer) har bara automatkarbiner och rpg:ar som beväpning. De biter inte på de ryska attackhelikoptrar Assad har. Och någon av FN beslutad flygförbudszon kommer inte att etableras. Ryssland och Kina motsätter sig en sådan. Den norske FN-observatören Robert Mood har sagt att Assads regim kan falla snart, det är "en tidsfråga", men dock en fråga om "månader, kanske år". Det kallar jag ett påstående rakt ut i luften. - Det strids alltså i Syrien. Hot om strider finns nu även på Nordirland. Det IRA som la ner vapnen 2005 sägs ha återuppstått. Här ska det handla om idéer och förhållningssätt associerade med väpnad strid: jag ska titta på Julius Evolas "Metaphysics of War". Den är utgiven av Arktos förlag 2011. Sidantalet är 148. Utgåvan har även försetts med ett register och ett förord av översättaren John Morgan. Du köper den här. svd dn dn dn dn dn
Fria Tider 1: andra världskrigets bombkrig
Fria Tider 2: Staffan Heimerson vill ha intervention i Syrien

Man måste höja sig till andliga nivåer. Alla måste det, även krigaren. Man kan inte strida för erövring och byte. Man måste strida för principer. Att sedan denna princip må handla om att t.ex försvara sitt land, att försvara sitt folks fysiska existens, ska inte skymma att det är principen som är det viktiga. Man kan inte strida för gods och guld; man strider för det rätta och sanna, strider för att höja sig andligt. Annars är man inte en krigare värd namnet, man är en gnidare.

Julius Evola (1898-1974) är inne på dessa tankegångar i ”Metaphysics of War”. Som den traditionalist han är tar han mönstret från det gamla Indiens fyra kaster och betonar vikten av att se krig från präst- och krigarperspektiv, inte borgar- och arbetarperspektiv. Men de sistnämnda perspektiven är vad som rådde under 1900-talet. Kriget blev ett arbete som bl.a Ernst Jünger noterat. Tänk här även på troper som ”got to give them all we can til the war is won, then will the work be done” i Paul McCartneys ”Pipes of Peace”, kongenialt speglande den världskrigsmässiga retoriken. Krigen bedrevs av kapitalister (väst) och sekulära slavstater (öst). Går man omedveten ut i ett sådant krig blir man kanonmat; har man däremot en föreställning om vad strid och död är kan man utveckla sig andligt. Tänk här återigen på Ernst Jünger: han fann stridens esoteriska dimension, yttrat i en sådan titel som ”Der Kampf als Inneres Erlebnis”, striden som inre upplevelse. Den rådande tidsandan kanske är emot ett sådant andligt höjande. Men visst är det möjligt att göra kriget till en kshatriyas krig, även i 1900-talets materielkrig och 2000-talets legosoldatskrig. Och det handlar inte bara om soldater, även en civilist kan behöva en djup ontologi för att stå ut i livets stormar.

En ontologisk attityd måste till. Man måste som soldat lära känna döden, se nyktert på strid och krig. Den borgerliga idealismen å sin sida, den alltför överspända retoriken som demoniserar fienden och glorifierar allt det egna, den leder till desillusionerade krigare och nervvrak, levande döda som trots allt fortsätter strida. Rémarque och Hassel har skildrat typen. De drivs bara fram av en primal dödsrädsla, av en instinktiv vilja att överleva; allt mänskligt har lämnat dem. Letargi råder, det är katatoniskt.

Hassels citat i sammanhanget måste återges. Det är ur hans debutroman ”De fördömdas legion” från 1953. Berättarjaget återkommer till östfronten efter en sjukhusvistelse men väl där har något hänt, han tycker att hans kamrater verkar underligt frånvarande. Han säger åt dem att de ser ut som om de vore döda. Hans egna ord ger honom en tankeställare och han reflekterar: ”Jag kunde plötsligt se att de var döda. (...) De hade gett upp hoppet om att komma hem levande. De ansåg alltsammans, även deras liv vara hopplöst.” [s 232, Berghsutgåvan 1968]

Man är under isen, bortom mänsklig tillvaro, reducerade till primala drivkrafter. Och Evola formulerar det så här: ”[A]ll that impels them forward throughout the most terrible tests are elemental forces, impulses, instincts, and reactions, in which there is not much human remaining, and which do not know any moment of light.” [Evola s 26] Så går det om man har en för simpel världsbild som krigare, om man drar i krig med ett alltför ytligt credo. Men, tänker jag: en Jünger som såg fienden som jämlikar, som inte drevs av falsk idealism eller wilhelminsk propaganda, han klarade sig existensiellt bättre genom krigets prövningar. Han hade fört striden till inre nejder och höjde sig därmed till en högre medvetandenivå. Framgång eller bakslag för de övergripande krigsmålen blev förhållandevis likgiltiga, det var den ontologiska kvaliteten i striden i sig som gav energi.

- - -

Jünger fann detta mer eller mindre självmant. Han hade varken läst Hagakure eller Bhagavad-gîtâ, han var inte insatt i romarrikets rit kring devotio, detta att före striden offra sig till en gud för att därmed kunna strida utan tanke på en morgondag: ”a mysterious unleashing of forces determined by the deliberate sacrifice of [one’s] own person, combined with the will not to come out of the fray alive” [Evola s 122], ett ontologiskt frigörande av krafter som tog en till en högre medvetandenivå som krigare. Dylik devotio utfördes t.ex av en romersk general i striderna om Saguntum 219 f.Kr. Det var under det första puniska krigets inledande, spanska operationer. I dag heter staden Sagunto. Den är som alltid belägen på spanska Medelhavskusten.

Devotio utfördes med en formell rit, proklamationen att man offrar sig till gudarna. Då hade man höjt sig till en högre nivå, beyond the Beyond. Men detta tillstånd, denna beslutsamhet att strida och att strida väl, den, vill jag hävda, nådde Jünger intuitivt. Evola var också ute i kriget, han var med i första världskriget som artillerist i italienska armén, och i aktuell bok delar han med sig av sin beläsenhet och ger oss den formella krigarfilosofin med nedslag i Rom, Indien, Persien och korstågen. I titelessän (”The Metaphysics of War”, först publicerad i Italien 1935) samt i ”The Aryan Doctrine of Combat and Victory” (1941) tittar han närmare på Bhagavad-gîtâ; han resonerar kring dess verser om hur krigaren, svuren att upprätthålla dharma (den sedliga samhällsordningen), ska strida utan tanke på egen säkerhet. Det är win-win: antingen stupa med rent sinne eller segra och styra världen som fridsfurste (BhG 2.37). Evola noterar liksom jag gjorde på denna blogg 2008 att en krigare måste vara likgiltig inför lycka och olycka, seger och nederlag. Döden finns inte, den är bara en övergång till ett annat tillstånd:
Strid utan tanke på seger eller nederlag, idka apatia på slagfältet så ska allt gå dig väl i händer. Denna apatia är sann gudshängivenhet – inte bara för krigare, utan även för vanliga människor...
Detta kan få en att tänka på en viss Castaneda, som jag bloggat om rätt ofta. Spanskamerikanen Carlos Castaneda var elev hos en yaqui-indian i Mexico på 1960- och 70-talet, don Juan. Don Juan lärde honom Kunskap, Knowledge. Och för att ge sig i kast med denna magiska, metafysiska Kunskap måste man ha sinnet hos en krigare: ”A man goes to knowledge as he goes to war – wide awake, with fear, with respect, and with absolute determination of purpose.”

- - -

Man ska klarvaken gå ut i kriget, med en gnutta rädsla, med ödmjukhet och med beslutsamhet. Detta är samma marker som Evola utforskar i sin bok. Krig är metafysik och metafysik är krig; samma beslutsamhet och lugn måste anläggas i båda. ”Allt avgörs i det inre” som Goethe sa. Evola såg detta. Han såg i Bhagavad-gîtâ och andra urkunder hur soldatpsyket är funtat: allt utgår från individen. Krigets metafysik måste förankras i den enskilde. Man kan inte ge soldaterna någon lättuggad ”dö för kungen/Hitler/demokratin”-filosofi och tro att allt löser sig därmed.

Evola approcherade en individcentrerad attityd. Jag menar, visst var han åt det statsdyrkande hållet, visst var vurmandet för det antika Rom hans dominerande drag. Han ansåg att Rom borde återupprättas med en hela samhället genomsyrande samhällsanda. Detta var Evolas definierande drag kan man säga, hans mogna credo. Men han ompositionerade sig en aning efter andra världskriget, gjorde en eidetisk reträtt.

Med sin esoteriska ådra, med basen i det andliga kunde Evola fortsätta att driva sin heroiska linje även efter kriget – en heroism som då blir baserad på individen, inte staten. I ”The Metaphysics of Wars” sista essä, publicerad 1950 (”The Decline of Heroism”), vidhöll han ju att en ideell heroism måste till, det går inte att strida för massamhällets fortlevnad med konsumism, nihilism och t.o.m pacifism skrivet på baneret. Man kan inte gå i strid med sinnebilder av trygghet och överflöd; man måste tömma sitt sinne, illusionslöst men beslutsamt vara beredd att rida tigern. Detta är inbegreppet för Evolas efterkrigstida credo: hur man nyktert tar sig an odjuret samtiden, hur man ger sig i kast med världspolitikens stormar men samtidigt får ut något av det som individ. Man ska bli lugnet i stormen, vara som stormens öga där allt är lugnt medan stormen rasar runt omkring. Med lugn i sitt inre kan man påverka omgivningen, även och framför allt i en stormig tid. Rida tigern och dra kraft ur konflikterna, acceptera att de finns, inte salongsmässigt blunda för dem. Ett sinnestillstånd som det hos Aeon Flux, preciserat av Trevor Goodchilds indignerade frågor:
- You’re skating the edge...
– I am the edge.
– You’re out of control.
– I take control.
- What do you truly want?
– You can’t give it, you can’t take it, and you JUST DON’T GET IT...!
Men jag kanske övertolkar. Hur som helst, Evola är klok. I aktuell text, ”The Decline of Heroism”, nämner han själv denne Jünger jag refererat till ovan. Italienaren prisar hur denne skildrat det moderna materielkriget som tvingar individen att höja sig mentalt eller gå under. Man måste nå det absoluta och hämta kraft från dess källa, endast så kan man besegra det inre odjuret. Detta får vi oss till livs i boken ”The Metaphysics of War”, en serie lagom populärt hållna essäer om krigets metafysiska sida, om stridens ontologiska kvaliteter, nyttiga att ta del av även för fredstida civilister. Vi måste alla tampas med odjuret, måste alla höja oss andligt för att inte stupa i vardagslivets stormar. Såvida man inte lever helt avskilt i en skog, såvida man ännu deltar i samhällslivet så kan man inte bara flyta med, nej, man måste veta vad man vill, man måste rida tigern eller gå under. Och det gör man bara om man har tillgång till inre, dolda, andliga reserver. Detta är stridens metafysik i ett nötskal.

Relaterat
Hassel: Döden på larvfötter
Samuraj på västfronten
Eld och rörelse
Camouflage
Krigaren i Bhagavad-gîtâ
The Guardian om Syrienkriget

fredag 27 juli 2012

Reflektioner kring Peter Madsens "Valhalla"


I Säffle går det hett till. Ett par rapporteras ha haft sex på en badbrygga. Det är förargelseväckande, visst, särskilt i barns åsyn. Men i övrigt är det en gammalnordisk tradition detta att hylla det nakna livet om sommaren. I Vänersborg har det så varit en polisjakt med dödlig utgång; gärningsmannen uppges ha skjutit sig själv. Polisen gjorde i alla fall sitt jobb. Ett ordnat samhälle på traditionell grund, det är idealet. Men ett mindre traditionellt partis ungdomsförbund har nu fifflat med bidrag. Dock nådde dem samvetets röst och de anmälde sig själva. Det är nordisk rättskänsla det..! I det följande ska jag reflektera mer kring detta med nordisk kultur, föranlett av Peter Madsens "Valhalla", Eddan och dylikt. dn svd Fria Tider om Vänersborgsdådet

Jag har alltid gillat Peter Madsens ”Valhalla”-serie. De två första albumen träffade rätt: känslan är nordisk och sagoaktig men med plats för humor. Och de nordiska gudarna respekteras, de framställs som de var eller kan ha varit. Som komisk äventyrsserie har Peter Madsen med ”Valhalla” fyllt en tidigare tom nisch: populärkultur om asatro.

Peter Madsen är ingen högerman, ingen ärevördig traditionsvurmare. Han är väl ett slags konvenansvänster. Så där som kreti och pleti var på 70-talet då han började teckna Valhalla. Men Madsen är komplex, han har tydligt stått upp och försvarat det gamla nordiska kulturarvet:
Jag känner att det norröna är en del av min identitet som människa, den är något som jag inte kommer ifrån. Alltså, det är inte så att jag blotar i min trädgård, nej då. Men jag tror det är viktigt att vara stolt över att vara nordisk, att vara stolt över den norröna kulturella identiteten vi har gemensam med Danmark, Sverige, Norge. Island. Jag anser det är fint att vara nationalist – på ett positivt sätt: att vara stolt över den man är.
Detta sa Madsen i norska Klassekampen/Bokmagasinet 28, 2010. Jag skriver under på varenda ord: man är den man är, man har sin identitet som svensk och nordgerman. Att söka den och bejaka den är sunt och ger trygghet i tillvaron, bortom materiella och moderna faktorer. Citatet visar även på hur man på vänsterkanten i Norge kan lufta idéer om tradition och kulturell identitet. Det är ibland högre i tak i det norska kulturlivet, det är inte så inrutat och tabubelagt som det moderna svenska.

Peter Madsen är för sin del dansk. Man får för sig att Danmark-Norge ligger lite före Sverige inom traditionalismen. Titta bara hur det är med hednatron i verkligheten. Först ska sägas: jag är ingen asadyrkare, jag är mer åt det kristna/esoteriska hållet. Men jag erkänner existensen av andra gudar parallellt med Gud (så kallad henoteism). Och då gläder det mig att det finns moderna asa- och vanatroende här i Norden. Det finns många i Danmark och Norge, det finns något färre i Sverige sägs det. Men dock: många väljer idag att officiellt kalla sig hednatroende, följare av forn sed.


Det är folk som finner mening och djup i Eddan och i hållandet av gamla högtider som disarblot. (Anmärkning: ordet blot har för sin del inget med blod att göra, blot betyder offer och lär ha samma ordstam som sanskrits brahman, dvs Gud, gudomlig världsprincip.) Dessa moderna hedningar har lite svårt att få officiell acceptans för sin tro, den avfärdas ibland som ”ett new age-påfund”, ”Hollywood” och annat sårande. Men modern asatro är fredlig, den har inga människooffer. Den ger folk mening i deras liv. Asatron är inte accepterad än. Men nog skulle en vanlig svensk, en vardaglig, ”normalkristen” eller agnostisk svensk kunna vänja sig vid tanken på hedningar som ett naturligt inslag i vårt religionsliv.

- - -

Om vi återgår till Madsens Valhalla så är den förstås inte utan problem. Jag ogillade till exempel att man drev med Heimdall i första albumet: han var en krigshetsare och dumbom. Storyn var en aning proggig, präktig och anti. Men på det hela taget fick man in den gamla nordiska mytologin i en modern seriealbumsram. Album två, ”Tors hämnd”, om när Tor måste klä ut sig till brud för att få tillbaks sin hammare av jätten Trym, är perfekt: Eddans grovkorniga ton passar här som hand i handske. Manuset är troget baserat på en av Eddans gudasagor, hela grundstoryn fanns för tusen år sedan. Madsen har bara lagt till lite extra gags och haft med människobarnen Tjalve och Röskva som betjänter på denna Tors och Lokes resa till Tryms utmarker. Det ger det hela den där mänskliga vinkeln, en fattbar dimension i en annars dunkel, titanisk värld. Jämför Sagan om ringen med sina hober: oheroiska småborgare utslängda i ett stort drama, småfolk som ger proportion åt heroismerna.

Madsen måste gå en balansgång mellan att å ena sidan respektera gamla gudar och forn sed, samt å den andra ge den moderna läsaren sin beskärda del av humor och fattbarhet. Men om han bara lyckas ibland så är det ändå bra gjort. Jag kommer alltid att se på asarnas värld med en gnutta av Madsens glasögon.

Men som sagt, jag har bara läst de två första. Dem kan jag rekommendera. De andra 13 förbigår jag här, sägande: kanske är de bra, kanske inte...! Personligen förstår jag inte riktigt hur Madsen kan behandla Balders död som komiskt äventyr (Valhalla 13). Men gällande Eddasagornas läsvänlighet, gudaberättelsernas tillgänglighet för en modern läsare, så kan ni lugnt öppna själva originalet, Den poetiska Eddan och roas. Det finns en ”prosaisk” Edda också, Snorres Edda, och den är läsvärd den med. Men i original-Eddan, Sämundareddan eller Den poetiska Eddan, finns mycket snitsigt. Nämnd är redan Trymskvädet som Madsen baserade album 2 på:
Vred var Vingtor då han vaknade
och hammarn sin han saknade;
håret skälver, skägget skakar,
sonen av Jord söker och trevar.
Sedan skildras, i 31 liknande verser till, hur Tor hämtar tillbaka sitt vapen genom att kläs ut till brud och ska låtsas gifta sig med jätten Trym, han som är boven i dramat. Det är som antytt svårt att bli kvitt Madsens vision av detta när man väl läst serien. Serie och kväde blir del av samma helhetsfenomen. Dåtid och nutid räcker varandra handen; även på Hedenhös tid hade folk humor och det möjliggör detta handslag...!

Och det finns mer läsvärt i Eddan som den är. ”Sången om Rig” handlar till exempel om hur Heimdall beger sig till jorden och avlar urfadern för varje samhällsklass, trälar, bönder och krigare. De får heta respektive Träl, Karl och Jarl. Heimdall tar namnet Rig när han besöker jorden, därav kvädets namn. Denna Rig-sång är inte komisk men den är bra. Den skildrar vikingatidens samhälle i ett nötskal. Den är bra som botemedel mot Peter Madsens infama Heimdall-karikatyr. I Rigstula spelar denne gud eminent rollen av kulturhjälte, en som hjälper människor att bygga samhället.


Ännu ett nämnvärt Eddainslag är ”Lokes träta”. Själve Strindberg inspirerades av denna till att smäda samtiden. Bakgrunden i kvädet är att asarna har fest, men så tar det en annan vändning när Loke dräper en av värdens tjänare. Då slängs han ut. Men han återvänder och börjar smäda asarna. Frigg, Idun och Freja får bland annat höra att de är lätta på foten och karltokiga.
Loke kvad:
”Freja, var tyst, du är fuller väl känd,
du är då ej fri från fel:
bland asar och alver som äro här
finns det ingen som ej har ägt dig.”
Som synes: den vanvördiga tonen har gamla anor. Peter Madsen har för sin del haft roligt med asarna, han har utvunnit komiska poänger ur den gamla gudavärlden, och det gjorde man redan under hednatiden inom vissa gränser: Loke var föregångsmannen. En annan modern, lagom respektlös scen från asarnas liv är annars ”Schottis på Valhall” av Ulf Peder Olrog, en svängig låt från 1945 inspelad av Calle Jularbo med flera. Den har präglat en modern generation, låt säga vår faders- och farfarsgeneration i synen på de gamla gudarna, inte djupsinnigt men kärleksfullt. Inte vanvördigt heller – eller ska vi säga, en gnutta vanvördighet har inom asatron alltid haft sin givna plats. Än leva de gamla gudar!
Opp och hoppa Tor,
slå på trumman bror,
det är dans här på Valhall i natt.
Uti Fröjas sal står vår asabal,
opp och hoppa fast Odin har spatt.
Slå i mera mjöd, det får bli min död,
nej se där är ju Idun min skatt.
Min valkyria kom hit
till vår fruktbarhetsrit,
opp och hoppa på Valhall i natt!
Vanvördighet åsido; här ser vi ännu ett exempel på populärkulturell behandling av asatron. Så jag tar tillbaks det jag sa i början, Peter Madsen var inte först med detta, att popularisera gudavärlden. Nischen var inte alldeles tom. Olrog var en föregångare.

Valhalla 1, Vargen är lös. 1978
Valhalla 2, Tors hämnd. 1980
Valhalla 3, Odens vad. 1982
[Totalt finns det 15 album där det sista skildrar Ragnarök: "Völvans syner".]

Relaterat
Modern hedendom: bloggen Hedniska tankar
Nibelungens ring
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Rolf Krakes saga
Svensk amazon
Bilderna är ur det första albumet, "Vargen är lös". Den översta föreställer Tors Trudvang, den understa Odens Valhall, och den mellersta är en överblick över den hedna världens länder.

torsdag 26 juli 2012

Breivik och hans moder


Breivik skriver uppges det. Han skriver brev till andra extremister. Han ska även skriva böcker om sitt dåd, om sin ideologi och om framtiden. Jag kommer nog inte att läsa dem. Jag har redan läst hans 1500-sidiga manifest. Där får man sitt lystmäte av Breivik. svd svd dn dn dn

Man kan säga: Breivik har haft sin tid. Kanske har han fått oss att tänka på Frankfurtskola och massinvandring. Gott så. Men han borde ha fokuserat på metapolitik hela tiden - han kunde med lite träning ha blivit en skicklig debattör. Det såg vi ju i domstolen, vi såg det i manifestet här och var. Men han var för otålig och for iväg på en killing-spree.

För övrigt sitter jag här och tänker på Breivik och hans moder...! Ja det ska man ju. Det är kvinnliga vibbar i luften, gudinnans tidsålder och allt. Isis har fått sin krona tillbaka. Redogörelsen för Breiviks vistelse hos sin moder är i alla fall intressant. Han flyttade hem 2010. Snart började han bete sig konstigt. I våras berättade modern om detta, vilket återgavs i rätten. Hon ogillade sonens humörsvängningar och de vapen han visade sig ha: ak:n och Glocken. Dem behövde han i det kommande inbördeskriget sa han.

En bra sammanfattning av detta drama gavs tidigare i år på Flashback. En kommentator hade läst intervjun med modern från den första psykolograpporten. Signaturen Gameplayer säger att det här är som Lovecraft, texten ger oss en förvandling à la Charles Dexter Ward... en människa som blir demon! Demoniskt eller inte; Breivik bor alltså hemma, beter sig konstigt. Det hela mynnar ut i att Breivik ska lämna Oslo för en överraskande, ny karriär. Men först det här, med Gameplayers ord från den 24 april i år:
Breivik flyttar hem och låser in sig på sitt rum. Han säger han ska skriva på en bok. Från rummet hör hon konstiga ljud och ibland är volymen på datorn väldigt hög.

Han blir allt underligare mot den stackars modern och talar mest om riddare, historia och politik. Hans personlighet förändras också. Enligt modern till det sämre.

En dag kommer han hem med en ovanlig väska som ser "skottsäker" ut vilket förvånar modern. Han skaffar också vapen. Först ett gevär och sedan en pistol.

Han börjar också träna men inte på ett normalt sätt utan som "Rambo" enligt mamman.

Hans beteende förändras inte till det bättre. Han börjar också bli rädd för bakterier, bär munskydd och äter på sitt rum där han uppehåller sig så mycket. Detta får ett slut när han en dag berättar för modern att han ska bli bonde.
Så kan Breiviks liv strax före tiden som bonde sammanfattas.

Relaterat
Breivik är frisk i lagens mening
Pusslet Anders Behring Breivik
Breivik och science fiction
Breiviks manifest: slutet
Breivik enligt Varricchio
Breiviks biografi

onsdag 25 juli 2012

Med naturen in på knuten


Jag har som regel bott i villaområden eller i hyreshus. En gång i tiden bodde jag dock ute på landet med naturen in på knuten. Det var hösten 2004 då jag bodde i Läby.

Hösten 2004 bodde jag i Läby, Uppland, 4 km söder om Uppsala. Det var medan det rum jag hyrde inne i stan skulle renoveras. Jag hyrde så en stuga i detta Läby. Det var ursprungligen en liten sommarstuga med ett rum, kök och altan. Nu hade den fått altanen övertakad och så tillagt badrum och ännu ett rum. Rena lyxen för 2000.- i månaden.

Köket var modernt, badrummet likaså. Jag hade till och med tvättmaskin. Det enda minuset var takhöjden, den klarade inte min IKEA-bokhylla. Annars bodde man bra där: naturen in på knuten, fält och skogsbryn. Från matbordets fönster såg man banvallen för gamla Enköpingsbanan. Där, bortom fältet, i en glipa i trädridån, kunde man se cyklister och joggare passera, som på en rälsmålbana.

Handla fick man göra på ICA Stenhagen, 2 km bort. Bara att cykla.

Roligt i Läby var att mitt i höstnatten gå ut och röka och se en bil komma i mörkret, på Enköpingsvägen. Först hördes brus långt borta, så lyktor som lyser spöklikt, så ökande buller och dopplande ljud, strålkastare i vitögat - och passage och ljud som minskar, bilen försvinner. Allt blir stilla.

Stugan ägdes av ett pensionärspar. De hade sitt hus intill. De hade biodling. Honungsframställning är nog en ädel syssla, men man får väl säga att lukten i honungsmakeriet, där de slungade ut honungen från ramarna, inte var så najs. Snarare sötäcklig.

Nåja. De hyrde ut stugan åt mig. De var sjundedagsadventister. Trevligt folk.

Jag bodde i min stuga. I farstun stod en TV. Den kunde jag se på liggande i sängen i mitt sovrum till höger. Därnäst fanns badrummet med tvättstuga. Rakt fram fanns den överbyggda altanen, vardagsrummet. Så hade vi, åter på höger sida, det stora spatiösa köket. Sist på höger hand fanns ännu ett boningsrum. Jag levde där med att läsa mina Castanedas, skriva "Eld och rörelse" och njuta av naturen. En dag skulle jag cykla iväg på banvallen för att handla på Ica Maxi i Stenhagen. Då såg jag ett rådjur skutta bort över ett hygge. Det var pittoreskt: morgon, sensommar, dagg och så denna varelse som for sproing, sproing bort över nejden. Ack så lyriskt.

Jag bodde där hela hösten. När snön kom blev TV-antennen översnöad. Mottagningen blev sämre. Jag fick gå upp på taket för att röja bort snön. Det var ett heroiskt, autentiskt inslag i mitt liv tyckte jag då.

Relaterat
Jag föddes i Vilhelmina
Enköping
Nibelungens ring
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Rolf Krakes saga

måndag 23 juli 2012

Låtar om Sverige


Jag läser i dagens DN om Ultima Thule. Detta rockband ska på lördag fullborda sin 30-åriga historia. Man ska kröna karriären med en avskedskonsert.

Ultima Thule skrev låtar om Sverige. I skivkatalogen finner man titlar som Lejonet från Norden, Vikingabalk och Sverige, Sverige fosterland. Man tog punkrocken ut i sverigevänliga marker. Stilen förs idag vidare av Sabaton med sin Carolus Rex (2012).

Ultima Thule skrev om det Sverige de gillade och inspirerades av. Man kan säga: jag gör detsamma. Jag fokuserar på Sverige, jag skriver om Sveriges historia. Jag har intresserat mig för detta land och dess historia ett bra tag, ända sedan jag lärde mig läsa. I vintras skrev jag så en serie inlägg för bloggen om vad som hänt här från Hedenhös till idag. Jag kände till mycket innan men vissa saker specialstuderade jag. Som detta med Gustav Vasa. Hans bana, slår det mig, är fullkomligt fabulös - fabulös i bemärkelsen beundransvärd. Vilka scener det finns i hans liv, som när han landsteg i Kalmar 1520. Då hade han flytt från Danmark för att ta ledningen i den svenska motståndkampen mot danskväldet. Jag skrev i aktuellt inlägg:
Gustav landsteg i Kalmar våren 1520. Det var en humble beginning, detta att komma som flykting och fredlös till sitt eget land. Det kan låta dramatiskt men Gustav var vårt enda hopp då: adeln var nackad och kuvad, någon ledarfigur fanns inte. Missnöjet jäste i riket men någon som blev fokus för oppositionen, någon som kunde mana, samla och leda, fanns ännu inte.

Men detta erkänns inte av svenska historiker. De skriver böcker med titlar som "Gustav Vasa - landsfader eller tyrann" och försöker förringa hans storhet. För vidare skrev jag, i polemik mot detta synsätt:
Hela efterkrigstiden har svenska historiker varit kungafientliga. Åsiktsklimatet är att förtiga svenska kungars goda insatser. Rådande sentiment på officiellt håll tycks mig därför vara att förneka de känslor som rådde i landet 1520. Man förnekar förtrycket och missnöjet med Kristians välde, och man förnekar den entusiasm som uppstod i Dalarna när Gustav slutligen erkänts av dalkarlarna och gjorts till deras ledare. Men detta är sanningen. En ny anda spred sig, man gick man ur huse och samlades under Gustavs banér för att tåga söderut mot dansken. Det var, mutatis mutandum, en fråga om att ”befria Sverige”, trots att en Dick Harrison vägrar medge att allmogen hade någon känsla för begreppet Sverige på den tiden. Han hade förmodligen hävdat samma sak om han levat då; han skulle väl ha suttit i Stockholm och sagt ”det finns inga svenskar”...

Men i min serie om Sverige får Gustav Vasa sin rätta plats. Han var en hård man, sant. Livet i hans rike var inte så muntert. Men han fick i alla fall detta rike att leva vidare. Det är hans bestående insats, förtigen av historiker som ser enögt statsrättsligt på hans bana. De ser inte geopolitiken, de förstår inte att Sverige var på väg att bli en dansk provins denna tid.

Detta är sådant som engagerar mig idag. Fler avsnitt till denna historik finns upplagda. Alla avsnitt är länkade här.

Gustav Vasa minsann. Jag gillar honom som den nationalist jag är: han är riksbyggaren, riksgrundaren. Men förloppet där han från bottenläget 1520 rensar upp och befriar landet på tre år, så att han som krönt kung kan tåga in i Stockholm på midsommarafton 1523 - det är också dramatiskt fulländat. Och det gillar jag som författare och drömmare. Det är lika beundransvärt som när Jeanne d'Arc på några år befriar Frankrike från främmande välde, slänger engelsmännen i Kanalen och ser till att den rätte kungen kröns. Verkligheten överträffar dikten.

Relaterat
Den gamla krigsmakten
Bibliografi
Folkliv och seder i slutet av den hedna tiden
Karl IX
Gustav III:s regim

söndag 22 juli 2012

Astronomisk svindel


I England finns det en grupp som heter Tax Justice Network. Den kallas "skattekampanjgrupp". Nu har den upptäckt en svindel i hundrabiljonersklassen. En biljon, det är en etta följd av 12 nollor. Det är tusen miljarder eller en miljon miljoner. Astronomiska siffror...! svd

DN har läst The Observer som har storyn. Fifflare har enligt TJN gömt mellan 140 och 222 biljoner kronor i skatteparadis.

Det är "världens superrika" det handlar om. Jaha, några seglarmiljonärer och börsmäklare...? Nej mer än så. Vi snackar the masters of the universe här. De män som styra planetens öden. Och nu är de avslöjade. Detta är i så fall bara början.

Det rör sig alltså, lågt räknat, om 140 biljoner kronor. Det är lika mycket som USA:s och Japans sammanlagda BNP. Och det är inte lite det. Men mycket.

Mer lär komma om detta avslöjande. Och det hela torde röra fler länder än de Nigeria, Elfenbenskusten och Iran som nämns i rapporten.

Denna story är viktig känner jag på mig. Den är ännu en av de pengaskandaler som 2012 varit rik på. Barclays, Liborräntan, HSBC, JP Morgan, Visa betalar tillbaks orätt fångna pengar. Bankmaffian är på reträtt, plutokraternas dagar är räknade. Och i det här fifflet rör det sig om 100-tals biljoner kronor...! Minst hundra tusen miljarder. Gosh wow oh boy oh boy!!!

- - -

Det är astronomiskt och det är del i ett mönster. Det är en grotesk svindel som uppenbarats och tryckts i MSM. Gott så. Och legala efterräkningar lär vänta. Och att Makterna lider nederlag, det har vi sett mer av i år - i sådant som att Syrien står emot att bli NWO:s nästa offer - och att UFO efter 65 år av förnekande officiellt har erkänts vara av interstellärt ursprung - och att systemimmanent bankfiffel uppdagas.

Är det bara jag, eller är det så att något håller på att hända i världen...? En vändning till det bättre...?

Antagligen är det så. Och det hela har astronomiska konnotationer. Det är planetärt, det är kosmiskt. Man kan säga: historiskt. Jorden är fokus för galaktiska omsorger!

Relaterat
Syrien: game over NWO
Dementimaskinen stannar
Bankernas Buddha
Ashtar Command
Den nya eran: samnationalism
Stora Magellanska molnet

På ettårsdagen av Utöya


Det är idag ett år sedan: ett år sedan dådet. Denna dag, den 22 juli 2011, mördade Anders Behring Breivik sammanlagt 77 människor. Det skedde dels i Oslo centrum, dels på Utöya i Tyrifjorden. svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn

Idag är det offrens dag. Bano Raschid, Torjus Blattman, Monica Bösei och de övriga 74 offren för Breiviks mordiska framfart bör minnas och hedras. Ske alltså.

Vad ska jag tillägga? Låt mig citera vad jag skrev i augusti förra året, som reaktion på Utöya, Oslobomben och allt:
77 människor har ljutit en våldsam död. 77 människor har stupat, mördats. 77 människor har ryckts bort från livet av en galning.

Jag kommer osökt att tänka på Clannads låt, temat till TV-serien "Harry's Game". Den sjungs på iriska men jag har alltid tolkat refrängen som mourn the dead, "sörj de döda". Det är i alla fall vad man måste göra nu, sörja de döda. Clannads låt är för sin del mycket suggestiv. Den måste höras, kan inte beskrivas.

Sorg och vrede svallar efter attentatet. Något liknande dåd kan jag inte åminna mig i Nordens historia. Ett massmord, ett planerat dråp av över 70 personer. I fredstid var det länge sedan ett sådant dödande förekommit på våra breddgrader.

Dådet är exempellöst.
Breivik dödade 77 människor. Jag säger: må deras själar vandra vidare till en högre eter, må de komma till saliga ängder de får vila ut och tas om hand av milda väsen.

Relaterat
Kritik mot Breivik
Kristus var en soldeva
Stockholmskyrkor
Reportage Gideå
Reportage Arnäs

lördag 21 juli 2012

Verklighetsbilder: Breivik


I morgon är det den 22 juli. Det är årsdagen av Utöya. dn dn dn svd svd

Detta inlägg handlar om verklighetsbilder. Om ontologi, metafysik och varats natur.

Låt mig förklara.

Breivik företer viss paranoia. Hans världsbild har vissa paranoida drag. Att ta till våld för att få igenom sin agenda är sjukt. Att tro att våld var det enda sättet att för slut på islamkram och multikulti-fanatism.

Men det är invecklat. Det handlar i förstone om världsbilder. Breivik ansåg sig inte få gehör för sin invandringskritik och sin vurm för traditionella värden. Hans världsbild var en annan än den officiella. Han var traditionalist, Regimen däremot spottade på traditionen. Så hur vända skeppet?

Det handlar om verklighetsbilder, om ontologi. Den 30 september förra året skrev jag detta, med exempel ur paranoid science fiction som "Invasion of the Bodysnatchers". Även "The Matrix" hade intressant metafysik:
Vad är verkligt? Inte den värld vi ser sägs det [i "The Matrix"], den är datagenererad. För att bryta den måste man ta till våld… Detta är i sig en paranoid tanke. Mången psykopat har sagt sig vilja ändra världen med sitt våld. Men även mer sansade attentatsmän, som presidentmördare, har ontologiska mål sägs det. Se bara på novellen ”The Object of the Attack” av Jim Ballard. Denna novell publicerades i Interzone 1984, antologiserad i ”The Complete Short Stories” från 2002. - Varför mörda en president? Det handlar inte bara om att komma åt en makthavare. Ballard:
Invested in the President of the United States, the world’s most powerful leader, are not only the full office and authority of the temporal world, but the very notion of existence itself, of the continuum of time and space which encloses the assassin as much as his victim. … Like the disturbed child seeking to destroy everything in its nursery, the assassin is trying to obliterate those images of himself which he identifies with his perception of the external universe. Suicide would leave the rest of existence intact, and it is the notion of existence, incarnated in the person of the President, that is the assassin’s true target.

Detta citerade jag. Och jag konkluderade:
Det kan sägas vara attentatsmannens ontologi in nuce. En störd individ av detta slag kan inte bara begå självmord, som Ballard antyder, det löser för honom inga problem. Han tänker i ontologiska termer, han vill ändra verkligheten. Han vill få media att skriva om det hela. Ty vad är verkligt? Det man ser och hör i media. Alla vet vem USA:s president är och mördar man – eller försöker mörda – denne har man satt sitt avtryck i verkligheten för evigt.

Breivik fogade jag in därnäst:
Har Breivik spelat denna ontologiska roll? Har han påverkat vår verklighet? Eller är han bara ett stört barn som slår sönder sina leksaker för att få uppmärksamhet? Båda sakerna kan vara fallet: han har känt sig desperat och känt sig tvingad att ta till våld för att få omvärlden att reagera. Men i och med dådet så HAR han också fått uppmärksamhet. Han har blivit en ökänd typ, en herostratiskt ryktbar person med sitt dåd och sitt 1500-sidiga manifest. Vad vi än tycker om det så har han ”påverkat verkligheten”. Han har fört sin kamp upp på ett ontologiskt plan. Ingen kan idag undgå att tänka på detta dåd, på Breivik, Utöya och 2083.

Det är verkligheten det gäller. Breviks dåd gällde också verklighetsbilden i sig. Han ville ha islamism och Frankfurtskolans negativism på dagordningen. Ingen skriver annars om detta, inte MSM i varje fall.

Detta skrev jag alltså förra året, i inlägget "Science fiction, paranoia, Breivik och David Icke". Här finner du originaltexten. David Icke förekom som synes också i resonemanget. Liksom Philip K. Dick, en metafysisk herre. Och John Carpenters "They Live", ännu en paranoiafilm.

Relaterat
Breivik enligt Varricchio
Sauriska släktlinjer från Babylon
J. G. Ballard
Breiviks biografi
Breivik var för otålig
Siegfried och Rhendöttrarna

fredag 20 juli 2012

The Guardian granskar Syrienkonflikten


Sedan länge har jag hävdat 1) någon intervention i Syrien blir aldrig av 2) den rebellrörelse som hyllas i väst är provokatörer. dn dn dn dn dn svd svd

Nu får jag stöd av den tolkningen - i MSM. Det är engelska The Guardian som granskat Syrienkonflikten. Enligt ett referat i Fria Tider är det mycket som är skumt med den bild vi ofta får. T.ex är "Syriens Nationella Råd", Syrian National Council, inte de frihetskämpar vi ska fås att tro i de sedvanliga rapporterna. De är sannolikt köpta av NWO. Så jag säger: gå till artikeln själva och döm om ni inte tror mig. Jag har iaf gjort min tolkning: detta stinker, denna Syrienaffär är som Libyen förra året. Skillnaden är bara att denna gång kommer inte NWO:s planer att gå i lås.

Vidare i artikeln nämns t.ex en viss taleskvinna för SNC, Bassama Kodmani. Hon har enligt uppgift besökt årets Bilderbergermöte i Virginia, USA:
I år var Kodmani på sitt andra Bilderbergmöte. Vid konferensen 2008 var hon listad som fransyska, noterar The Guardian, men år 2012 hade hennes franskhet uppenbarligen fallit bort och hon noterades bara som en ”internationell” besökare.
Det är inte förbjudet att närvara på Bilderbergermöten. Men det hela ger intryck av en konspiration på hög nivå. Läs själv, döm själv. Jag ger bara indicier. Det hela är en stark brygd med bl.a Al-Jazeera, CFR och BBC som tycks medagera i det officiella narrativet. Tur då att The Guardian och andra sprider fakta som säger något annat.

- - -

Som sagt blir det aldrig av med någon FN-ledd intervention i Syrien. Kina och Ryssland la på torsdagen in veto mot en resolution med Syriensanktioner. Jag säger: tur att några stora aktörer genomskådat NWO:s intriger.

Relaterat
Libyen: förra årets bedrägeri
Min bedömning i mars: ingen intervention
Obama: kanske
Kâli Yûga slutar i år
Kärnvapenkriget är inställt
Rättvisans svärd
Min pappa besökte England och London i början av 50-talet. Hans bild av Piccadilly Circus får pryda dagens inlägg som ju hänvisade till den engelska tidningen The Guardian!

torsdag 19 juli 2012

Recension: Fingerprints of the Gods (Hancock 1995)


Detta är en recension av en bok. Den heter "Fingerprints of the Gods". Författaren är Graham Hancock. Verket gavs första gången ut av Three Rivers Press i New York 1995. Sidantalet är 578. Här kan man köpa den.



Jordens historia måste skrivas om. Människans förhistoria är för sent daterad. Lämningar som Gizapyramiderna, Teotiuacan och Machu Picchu är för ungt daterade av dagens normalvetenskap. Allt är mycket äldre och går tillbaks till åtminstone 10.000 f.Kr, inte 4.000 och senare som dagens arkeologer tycks mena.

Detta är credot i Graham Hancocks ”Fingerprints of the Gods”. Denne engelsman åker världen runt och ser på gamla lämningar och artefakter. De slutsatser han drar är djärva men kontrollerade. T.ex avhåller han sig från att nämna Atlantis som ett möjligt gemensamt ursprung för Egyptens och Mellanamerikas pyramider. I engelsk stiff upper lip-tradition anmäler han blott sin skepsis inför den etablerade vetenskapens dateringar och slutsatser. Några egna slutsatser ges inte i denna bok. Han blev förvisso djärvare i senare böcker (”Supernatural”, ”Heaven’s Mirror”, ”The Mars Mystery”) och har bl.a låtit sig intervjuas av den nyandlige tänkaren David Wilcock. Denne är inte rädd för att nämna Atlantis och utomjordningar kan jag försäkra.

Men vi håller oss här till Hancocks narrativ, hans resor och inspektioner av Cheopspyramiden och Osireion samt en rad latinamerikanska lämningar, Teotihuacan och Palenque och flera andra. Hans bok är på över 500 sidor; en del av dessa går åt att i publikfriande anda berätta om hur han och hans sambo träffar en guide, åker taxi osv. Det kunde kanske lätta upp berättelsen men det är tyvärr lika stelt berättat det. Hancock blir aldrig personlig, tar inga risker. Stilen är en smula rapportmässig och stum.

- - -

Visst går boken att läsa. Jag är glad att jag fick tag på den och att den står i min samling. Programmatiskt stödjer sig Hancock på andras forskarmöda. Han är en popularisator och sammanfattare, en nödvändig sådan. Han är vår tids von Däniken, mer påläst, mer annoterad, mer gångbar som föreläsare. En fantast i tidens anda kan man säga; man måste ha stöd för det man säger, måste vara inläst på litteraturen och det är Hancock. Läsekretsen är inte akademiker men nog ger det hela en ambitiös framtoning alltid. Hancock samlar intryck, han redovisar vad han ser. Indicierna leder honom till nödvändigheten att omdatera pyramiderna och andra artefakter. Vad som ges är en kontrollerad kritik av dagens akademi. Det är en balanserad bildstormare vi ser.

Hancock reser i förstone till Mellan- och Latinamerika. Han finner t.ex många statyer föreställande skäggiga män. I skrifterna berättas det om gudar med vit hud; det är Quetzalcoatl och hans många andra uppenbarelser i indianska urkunder. Denne man kom från ett land i öster som sjönk i havet, ett fruktbart land med framskriden vetenskap. Detta var så klart Atlantis men Hancock nämner inte denna delikata faktabit. Men så hette t.ex Aztekfolkets stamfader Aztlan, där märks ju ursprunget tydligt. Hancock rör sig i samma land av indicier, dock är han försiktigare. Vadå, väntar han på att någon annan ska dra slutsatsen? ”Ja, Atlantis existerade; förekomsten av pyramider i Mexico och Egypten är ett indicium på det, Quetzalcoatlnarrativet ett annat”...?

Hancock säger inte det. Han vägrar ge ett heltäckande narrativ. Som vetenskaplig attityd är det OK, han är en försiktig general. Men som popularisator kan han ju åtmistone våga ställa lite frågor, våga gå mer ut i gråzonen än vad han de facto gör.

Vi finner inte någon direkt avgörande, slående, konceptuell djärvhet hos Hancock. Vi får redogörelser för artefakter, redogörelser för ruiners utseende, redogörelser för fornlämningars layout; överallt finns det anomalier och Hancock noterar dem. Gillar man sådant kan man få ut något av denna bok. Man får en trivsam tid i form av resor till märkliga platser. Han beser t.ex Tiahuanaco och Macchu Picchu och förundras över precisionen i stenarbetena. Vissa av dem kan bara ha gjorts med frästeknik anser han. Själv anser jag med Steiner att materien var mjukare under atlantiska tider, såväl människans kropp som materien var annorlunda beskaffad då. Därför kunde man relativt lätt forma sten som här i Tiahuanaco och Machu Picchu och i Cheopspyramiden. Den sistnämnda har ju spår av smält granit i Kungens kammare, en svår stötesten för traditionell vetenskap. Dessutom hade man i äldre tider kunskap om att med koncentrerade ljudvågor lyfta stenar. Den hypotesen borde akademin ta till sig, inte föreställa sig detta eviga släpande av stenar i anletets svett.

- - -

Världens märkligaste artefakt är Cheopspyramiden utanför Kairo i Egypten. Den förste västerlänningen som besåg och beskrev underverket var Herodotos på 400-talet f.kr. Sedan des har många västerlänningar fascinerats av den, som John Taylor, Pyazzy-Smith och Flinders Petrie. I modern tid har sådana som Napoleon och Aleister Crowley övernattat i sarkofagen i Kungens kammare och fått se märkliga syner. Hancock övernattar inte i sarkofagen men med sin fotograferande sambo besöker han denna och de andra installationerna på Gizaplatån. Med ledning av Bauvals hypoteser når Hancock slutsatsen att Gizaplatåns pyramider är en spegel i Hermes mening.


Mystikern Hermes' credo är: som ovan, så nedan. Mikrokosmos speglar makrokosmos, t.ex hur människans organ homeopatiskt är knutna till naturen i stort. Giza blir i Hermes’ anda en jättelik installation, en arkitektonisk gestaltning av astronomiska förhållanden under Lejonets tidsålder, 10.500 f.Kr. Det var sannolikt då pyramiderna och sfinxen kom till. Sfinxen, från början ett lejon i hela sin gestalt (vi ser idag en lejonsvans och lejonkropp med ett mindre, utskulpterat människohuvud), såg då som nu mot öster och soluppgången. Men då, 10.500 f.Kr, gick solen vid vårdagjämningen upp i Lejonets tecken, inte som idag i Fiskarnas. Detta ser jag som ett indicium som kan få en att bli skeptisk över den officiella förklaringen, den rådande versionen som säger vad sfinxen är och hur gammal den är (porträtt av en faraon, skapad under Gamla riket). Sfinxen är sannolikt äldre än de cirka 4000 år akademin hävdar. Den har t.ex erosionsmönster orsakade av vatten. Men det kan ju vara regn...? Men det har knappt regnat på Gizaplatån sedan yngre stenålder. Mönstren härrör från en tid med högre vattenflöden.

Den stora pyramiden då? Hancock visar även dess kosmiska motivering. De tre pyramidernas läge speglar t.ex stjärnbilden Orions bälte. Och i ett större mönster med bl.a sfinxen återger layouten det gyllene snittet och en Fibonaccispiral, se bild. Kosmiskt pekar sfinxen i så fall mot stjärnbilden Lejonets läge vid horisonten vid vårdagjämningen under Lejonets era. Till detta kan nämnas att pyramidens inre är helt befriat från inskriptioner och hieroglyfer. De tecken man funnit inristade i avlastningsvalvet ovanför Kungens kammare, sägande att detta är Cheopspyramiden, har gjorts av en sentida klåpare. Sarkofagen i kungens kammare är för sin del ingen sarkofag. Det är en kammare för psykisk försänkning och initiation.

Pyramiden är full av gåtor. Hancock medger det, akademin förtiger det. Frågan när Cheopspyramiden tillkom är öppen. Men jag stödjer i så fall hypotesen ”cirka 10.000 år f.Kr” hellre än en datering harmonierad med de klassiska dynastiernas början, så som dagens akademi vill ha det.

- - -

Man har nyligen hittat spår av kokain i en egyptisk mumie. Se här. Hancock nämner det inte, hans bok skrevs före denna upptäckt. Men han uppehåller sig förvisso mycket i både Amerika och Egypten, och för att avsluta kan vi ju nämna en aspekt av hans besök i Teotihuacan i Mexico. Detta var en stad av tempel och pyramider, belägen nära aztekernas huvudstad Tenochtitlan men äldre än denna, byggd av ett okänt folk. Den består av en lång gata med Månens pyramid i ena änden och Solens pyramid halvvägs, belägen på sidan av gatan. Plus diverse husgrunder. Hancock noterar dock att gatan har konstiga spärrar på vissa ställen. Det får honom att dra slutsatsen att det inte var en gata, fastmer en serie dammar. Vatten i grunda spegeldammar har artikulerat stadens huvudaxel. Det är fascinerande, det hade varit en värt att se förverkligat. En syn för gudar...!

Hancock är en popularisator och sammanställare. Han stödjer sig på andras forskning och han redovisar det. Hans föregångare von Däniken gjorde som antytt inte det, han bara snodde från Jacques Vallée och andra utan att ange källan. Han framstod för vissa som pionjär men stod realiter på giganters axlar. Hancock åter har akademisk akribi, han återger vad han läst och kontrollerar det med sin detektiva världsturné till Mexico, Peru och Egypten, som han alltså återger i ”Fingerprints of the Gods”.

Boken lider lite av sin längd och stela stil. Som antytt återger Hancock pedantiskt vad han ser men han kommer aldrig med några slutsatser andra än att dateringen bör skjutas tillbaka och att akademikernas teorier är för vardagliga. Han ger sig ut i en gråzon där rådande tolkningsparadigm slängs ut men något nytt paradigm vågar han sig inte på. Han borde åtminstone ha föreslagit möjligheten att Atlantis existerat och att dess innevånare besatt högteknologi för att att kunna förklara de arkitektoniska under som är Cheopspyramiden, Sfinxen, Osireion, Chichen Itza, Palenquepyramiden och Teotihuacan. Nu får vi bara frågor och indicier och det är lite frustrerande. Men som helhet är det en imponerande samling indicier och märkliga fakta, iakttagna med läsbar noggrannhet och med vissa förklarande skisser.




Relaterat
Exopolitisk närvaro
Indicier på ascensions realitet
Castaneda: The Second Ring of Power
Rudolf Steiner
Kokainmumien
Gizalayout: bildkälla

onsdag 18 juli 2012

Bankernas Buddha


Jag är bankernas Buddha. Från min skog säger jag åt dem: sluta var giriga, var istället sakliga. Lägg ner ert fraktionella bedrägeri, ert medagerande i papperspengarnas spel. Vi borde återgå till en guldbackad valuta. Arbete, sparande, nyttiga investeringar och en valuta baserad på ädelmetall är framtiden. Dagens system där ingen valuta har backning i ädelmetall är absurd. dn dn dn svd svd Fria Tider

Det finns olika banker. Vissa fifflar, som den engelska banken Barclays. Den har sysslat med räntemanipulation. Den har på så vis skaffat sig oskäliga fördelar. Nya detaljer framkom idag. Ännu en fifflare är den amerikanska banken HSBC. Den har sysslat med pengatvätt i stor skala. Mexikanska drogbaroner och "skurkstater" har fått hjälp.

I dagens Sverige finns inte samma grad av fiffel. OK, det talas visst om mackel med stiborräntan. Detta är samma syndrom som Barcalys tror jag. (Där fifflade man med liborräntan, l står för London; här är det stibor med st för Stockholm.) I övrigt har vi nyheter som att det nyss krisande Swedbank går bra igen. Det går med vinst. Ändå måste man dra ner. Det beror antagligen på att bankvärldens goda tider är över. Man man inte längre bli rik på luft såsom handel med derivat och besläktade produkter som optioner (löfte att få köpa något till ett visst pris och den spekulation som följer av detta). Det rapporteras även om datafel där bankkunder hos SEB blivit av med pengar, trots den goda nätsäkerhet som ska finnas. Säkra inloggningar, säkra lösenord och allt. Det är något virus inblandat skriver DN.

- - -

Bank som bank: vi kan inte fortsätta med fraktionalism och fiatpengar. Man kan inte bli rik på luft, på derivat och annat övermåttan abstrakt. Ska man bli rik är det på sparande och investeringar i produktiv, människovänlig verksamhet. Dagens rofferi och giftspridning måste upphöra. Systemet med fiatpengar är i och för sig etablerat. Men det kan ändras. I USA talar man om Nesara som en reform av dagens fiatbedrägeri.

Något måste i alla fall göras. Dollarn är skakig, euron likaså, Federal reserve sliter sitt hår liksom europeiska centralbanken. Systemet håller eftersom vi vill att det ska hålla. Inget annat håller det uppe än en illusion. Men om systemet går under kan vi överleva ändå. Bara vi avhåller oss från att ge bankerna stöd. Island vägrade ju att baila ut sina banker och detta land har hämtat sig ganska bra. Man landade i verkligheten, fick några magra år, fick sluta drömma om evig tillväxt och fick sälja SUV:en och lämna lyxvillan. Men man överlevde.

Som bankernas Buddha säger jag därför: det finns en väg ut ur bankvälde och materialism. Arbete, sparande, nyttiga investeringar och en valuta baserad på ädelmetall (kanske både silver och guld, s.k bimetallism som Nesara förespråkar) - det är vägen framåt. Inte papperspengar, spekulation och handel med luft.

Relaterat
Att köpa ädelmetaller för privat investering
Plutokratin går mot sitt slut
"Guld är gångbart" skrev jag nyss
Wikipedia om Nesara
Wikipedia: Islands finanskris 2008-2012

Etiketter

A-Z (5) abb (89) abbm (6) abbX (4) agajan (5) ahma (6) aktuellare böcker (35) aktufall (5) alga (3) Andersson (2) Antropolis (17) apatia (10) ar (34) att vara Svensson (221) Ballard (11) begr (5) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (19) bild (10) bim (12) bing (300) biografi (22) bloggish (55) Blue Öyster Cult (4) camo (6) Castaneda (21) conspi (20) d-icke (2) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (32) en gatas melankoli (10) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (4) esoterica (123) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (3) historia in nuce (157) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (70) islam (6) italia (3) japan (4) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (18) Kristus (25) kuro (2) libyen (19) link (38) lite litteratur (100) ljus (6) Lovecraft (14) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (43) multiversums mytolog (5) natio (64) Nietzsche (4) niven (4) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (57) pil (5) poesy (34) politikka (199) pr (59) pred (3) Priest (14) prophecy (24) rymd (13) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (123) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (5) Stratopias gåta (70) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (4) symbol (4) Syrien (17) tempel (30) Tolkien (4) topp5 (9) typer (15) USA (19) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (3) vju (4) zeppelin (2)