torsdag 31 maj 2012

Kein krieg


Det blir inget storkrig i år. Inte i Syrien, inte någonstans. Det sa jag här. Och nu rapporterar Fria Tider att Ryssland inte kommer att stödja en intervention i landet. Man kan säga: som väntat. dn dn svd




Syrien är inte Libyen. Libyen kunde expedieras pga att det var ett ganska litet land. Syrien är ju mycket större och av större intresse för Ryssland. Så gonatt plutokrater och bankmaffia, ni fick inget storkrig i Syrien. Ert projekt att göra hela MENA till en amerikansk koloni gick i stöpet. Game over.

OK, ni kom en bit på vägen. Ni lyckades bra med Egypten, Saudi-Arabien, Turkiet, Bahrein och nu sist Libyen. Men Syrien och Iran förblir fria. Man kan förstå att det kliar i fingrarna på er att anfalla Iran - Iran som inte hotar någon. Sanningen är ju att Iran inte anfallit något grannland på över 500 år.

Man kan säga: Iran har sina sidor, jag stödjer inte islamism. Men lägg ner hoten mot Iran, det har jag krävt sedan i höstas. Som här där jag förklarade tydligt att Iran inte har några kärnvapen. Man la ner försöken att bygga en bomb 2003. Ändå hetsar SvD och Expressen mot Iran och "mullabomben" som om den existerar. Det är en riskabel retorik.

- - -

Jag har skrivit en bok om krig. Yes indeedy! Men, frågar sig vän av ordning, är den inte krigshetsande...? Krig är ju hemskt, man bör inte skriva om det, särskilt inte om man är höger och dann som jag. Denna bok om strid på kniven, anfall och reträtt, om operativ krigföring i fjärran rymder, den - frågar sig glosögd censor - går den verkligen för sig...?

Då kan jag svara: denna bok SKILDRAR kriget. Så är det. Skildrar det som det fenomen det är, utan att varken känslopjunka eller hetsa. Jag skrev mer om detta här:
[Boken] innehåller (...) inga uppmaningar till krig. Jag utmålar inga emblematiska fiendebilder. I "Stridsmiljö 2500" krigar man mot saurierna, en art intelligenta, humanoida ödlor. Jag har undvikit att demonisera dem. De är fienden helt enkelt, en fiende som valt att bekriga människan. På slutet får de komma till tals via statschefen Rosso Fennek. Det är en oändligt humanare fiendebild än i Heinleins "Starship Troopers", för att nu ta ett exempel.

Detta framhöll jag i höstas. I samma inlägg preciserade jag arten av min verksamhet. Så att, sluta läs nu ni som ogillar när man är rakt på sak. Jag har förstått att folk gör det nämligen, idag ska man ju hellre gå som katten kring en het gröt. Särskilt om man som jag samtidigt hävdar att det inte blir några krig i år, se ovan: inget Syrienkrig, inget Irankrig. Hur kan jag då skildra strid, lydnad och stegring till en högre medvetandenivå inom ramen för operativ krigföring...? Jo, så här:
Mina böcker skildrar en operativ verklighet. När krig är förklarat så strider man. Soldater brukar göra det. De tar inte chansen att gå över till fiendelägret och kramas. Så ni kan vara lugna, "Stridsmiljö 2500" har inga scener typ "Enemy Mine" (1985) med Dennis Quaid och Louis Gosset, Jr: en rymdpilot störtar och hamnar på en öde planet med en saurisk fiende. Sedan lär de sig förstå varandra... Upplägget är hjärtevärmande men lite för goody-good för att roa mig. I "Stridsmiljö 2500" åter har armén beordrats att återta planeten Cressida, som saurierna rövat från människan. Därför lyder armén order och gör det. Inget snack! Man får en stridsuppgift och löser den.

Man strider. Men gällande aliens så nog finns det fler sådana i min story. I den framtid det gäller är människan allierad med några andra arter: attarcaner, sideranier, igoziler och clontarfer. De får också säga sitt.

Mitt budskap är alltså: jag skriver om krig men jag hetsar inte till det. Fokus ligger i aktuell roman på en soldat vid namn Yoshi Medon. Han går från menig till kompanichef och lär sig klara utmaningarna. Sedan innehåller boken även annat folk som krigskorrespondenten Nakajima Lupp, statschefen Dirosa Montell och annat löst folk. Jag hetsar inte till krig, inte heller mjäkar jag ur allt i goody-good-resonemang. Jag skildrar striden, jag speglar kriget.

Detta framhöll jag i höstas. Nu är det vår och det är mindre krigiskt än någonsin. Det enda vi har är "krig om mångkulturen" men det ska jag tala om en annan gång: kulturkrig och kulturrevolution. Feel the energy!




Relaterat
Stridsmiljö 2500, fri pdf och epub
SvD och Expressen om "mullabomben" = hjärnspöke
Det röda massanfallet
Kriget
Svensk amazon
Camouflage
Eld och rörelse som pdf
Recensioner av Eld och rörelse
Soldat i framtiden

Storm över internet


Våld mot elev? Kan det ha varit berikning inblandad? Men gnäll inte på det säger någon, vi har ju Zlatan! Och Loreen som inte bryr sig om någon är fucking vit eller fucking svart. Och Assange har nu fått besked: han ska utvisas till PK-paradiset och statsfeminismens Sverige. Det tycks alltså verkligen bli av. Så din skepsis är befogad Mister Assange, chansen till en fair rättegång är små. Detta är polariserade tider, särskilt i Sverige. Hjälte ena dagen, dödsknarkarfascist den andra. svd svd dn

Det stormar över internet. Det är bra. Då kan jag länka till nyheterna, kommentera dem och få läsare. Läsare till min blogg.

Detta är min blogg. Ingen vet vad en blogg är, inte ens jag. "No-one knows what I do. Not even I" som don Juan sa.

Hur är det att blogga? Hur driver man en general contents-blogg och får läsare till den? Detta är mina erfarenheter, sammanfattade i punkter.



1. Du måste skriva aktuellt

Det du skriver om måste anknyta till svenska läsare idag. Du måste ge dina inlägg aktuell vinkel. Det ger energi åt texterna.



2. Du måste skriva länkbart

Att vara aktuell räcker inte. Du måste även kunna länka inläggen till vad som skrivs i DN, SvD, AB och Exp. Lägg in en länk till MSM-media; genom tjänsten Twingly listas så ditt inlägg under aktuell artikel i DN.se osv. MSM-läsaren ser länken och klickar på den om hon har lust. Och det har hon i regel. Detta drar in trafik till bloggen. Men det går inte i en handvändning; om du länkar din analys av Juholtaffären till given MSM-artikel så är du inte ensam, 25 andra bloggare gör en liknande manöver...



3. Du måste skriva kontroversiellt

Kom ihåg att du skriver en blogg, inte en MSM-krönika. En tidningskrönikör måste på ett annat sätt vårda språket och skriva formellt. Jag menar: visst, du har även som bloggare ett ansvar att inte skriva för slaskigt och du måste följa TF, men utöver det finns det stora friheter för bloggstilen. Du måste utnyttja bloggmediets särart: en gnutta respektlös, en gnutta satirisk och ironisk får man vara, mer så än vad en DN- eller SvD-skribent kan vara.

Du måste renodla dina åsikter och komma med unika synvinklar. Var inte rädd för att driva svåra frågor. Visst finns det social stigmatisering, brännmärkning och utfrysning i dagens samhällsklimat, men samtidigt: du skriver bara en blogg. Folk bryr sig inte SÅ mycket. Men OK, du kanske förlorar en och annan facebookvän...

Som sagt: vårda språket. Och sök inte extrema ståndpunkter bara för att sticka ut. Men något slags edge måste du ha. Se på Cornucopia, Gotiska Klubben och Helena Palena: dessa bloggare förstår, från sina respektive utgångspunkter och personligheter, vad bloggmediet kan användas till. "Personligt men inte privat": något slags egen röst samtidigt som man förmedlar substans, är idealet.



4. Du måste skriva väl

Rätta stavfel, lägg ner tid på inläggen. Du kan i och för sig skriva fem rader, länka till MSM och få 100 läsare om du skrivit något om "senaste grejen", men för att få läsarna att stanna måste du även ha längre artiklar. Se på Oskorei, han är djup och skriver långa artiklar men känns ändå aktuell. Att recensera nyutkomna böcker och ha något att bidra med i diskussionen är ett bra sätt att värva läsare. För att ge bloggen energi måste du dock skriva cirka en sådan artikel om dagen. Kan du det?



5. Du måste ha kul

Du kan inte enbart skriva artiklar som länkar senaste nytt, behandlar nyutkomna verk eller speglar Sverige 2012. Du måste även "tjäna dig själv", skriva om vad som roar dig oavsett. Vill du skriva om ditt tvättstugebesök, gör det. Vill du recensera en inaktuell bok som ingen annan skriver om idag, gör det. Vill du göra ett bildreportage om farfars Cheva '55 gör det - men gör det väl. Och, för all del - du kan även skriva femraders blogginlägg om vad du åt till frukost. "Break every rule", men för att kunna bryta dem måste man veta vilka reglerna är. Och vilka reglerna är - se ovan!

- - -

Det finns mer att säga om bloggandets glädje och vedermöda. Det kan vara sådant som att länka dina inlägg i kommentarerna på andra bloggar - och konsten att ta bilder som lyser upp bloggen - och konsten att hantera kommentarer - och konsten att sätta etiketter och konsten att själv hitta i sitt arkiv när man har över 1000 inlägg. Men det ger sig. Själv har jag inte följt någon handbok när jag bloggat, jag har bara kört på. Men med tiden har dessa tumregler utkristalliserat sig och kanske kan de vara till hjälp för den som vill bli bloggfantom.

Jag tjänar inga pengar på det här. Kanske dags att ta in annonser...? Men då hamnar man i bryderiet med "får inte vara för kontroversiell" så glöm det. Durchaus! Det är turbulenta tider idag med rykten om fred, PK:s sista suck och förändring på väg - med andra ord perfekta tider för en bloggare. Så kör igång du med, internet är fritt och ingen vet egentligen vad en blogg är.

Relaterat
Förnekelse
Mångkulturalismens död
Svensk bushido
Massinvandring
Stridsmiljö 2500, fri pdf
Epub-fil
Krigskorrespondent
Arthur C. Clarke
Neuromancer
Bloggaren vid Västra kanalen

onsdag 30 maj 2012

Breivik, 33


Anders Behring Breivik är 33 år gammal. svd svd svd dn dn dn

Jag sitter här och tänker. Jag tänker tillbaka på mina gamla, högklassiga inlägg om Breivik. Den 18 november skrev jag till exempel en berättelse om en fiktiv resa till Norge. Den hette "Norge, sagornas land". Jag varvade fiktion med fakta. Klara papper: att jag går fjällvägen till Norge och ser Breivik i ett järnfängelse, det förstår alla är påhitt. Men mina reflektioner, med och utan länkar, är autentiska.

Jag började osökt:
Norge är sagornas land. Senast har vi till exempel filmen "Trolljägaren", en modern skräckfilm med sagovinkel. I en avlägsen norsk bygd skildras trollens verksamhet under nätterna; stilen är dokumentär och det hela verkar rätt roligt, lite "Blair Witch Poroject" möter FX-film. Så man har nära till sagorna i detta land. Som sagoläsare gillar jag även Asbjörnsen och Moes sagor som ibland har episk känsla. "Soria Moria slott" är en favorit.

Norge, sagornas land! Så låt oss bege oss dit. Jag blir er ciceron. Jag tar på mig vadmalsrocken och storstövlarna, tar näverkonten på ryggen och staven i handen och vandrar iväg längs Ångermanälvens dalgång. Sollefteå, Junsele, Åsele, Vilhelmina passeras. Vi lämnar Malgomaj bakom oss, vi går ut på fjällvidden. Snart passerar vi ett röse med en järnplåt som har Norges riksvapen, tre gyllene lejon på röd grund.

Nu är vi i sagornas land. Vi går ner i en dalgång. Och där, i en skog, står en stor bur av stål. Och i den sitter han, riksfången, riksdåren, die blonde Bestie himself: Anders Behring Breivik.

Vilken dåre tänker jag, mörda 77 människor så där. Ja då får man stå sitt kast. Jag skymtar fången bak galler; iförd påsbyxor och lusekofta sitter han i sin bur och äter gröt. Buren omges av vakter, kungariket Norges Fältjägercorps med sina typiska hattar. Den har nämligen en buske med gröna tuppfjädrar, med förebild i de italienska bersaglieris, bergsjägare. Denna hatt togs på sin tid fram av unionsmonarken Karl XV.

Så skrev jag. Jag skrev mer också. Detta:
Vakterna vaktar Breivik. De är noga med att hindra både hans flykt samt att omvärlden ska meddela sig med honom. Så jag avviker ner i bya, tar in på ett värdshus och beställer en kopp öl. Medan bägaren töms reflekterar jag över Breivik, Norge och allt.

Man kan säga: Breivik har landet i ett visst grepp. Jag ska inte säga "järngrepp". Men vad han gjort påverkar landet. Nyss avgick justitieministern Knut Storberget. Han ska till exempel ha påverkat de mördades advokatrepresentant att dämpa kritiken av statens agerande strax efter Breiviks dåd. Sådant går inte för sig i en demokrati.

Man kritiserar agerandet hos myndigheter och polis mot Breivik, eller deras brist på agerande. Här måste jag säga att kritiken är lite orättvis. Formellt är den korrekt men när en dåre som Breivik begår ett dåd som han planerat i åratal så har han ett taktiskt försprång. Han vet så att säga att det är krig, fienden vet det inte. Han har initiativet, han har handlingsfrihet. Polisen vet inte vad som händer, de saknar operativ strategi. De kan bara reagera på order som, "GM är där och har gjort det", men vad ska de göra då? Släppa allt och jaga en förmodad massmördare?

Såframt man inte har en krigsförklaring på halsen, ja då blir polisarbete som gensvar på en beslutsam galnings dåd till sin natur ofta ineffektivt. Jämför Palmemordet: man kritiserade polisen för dess handlande under mordnatten men vad skulle de göra då? Spärra av Stockholms innerstad? Med vad, hur länge? Det är lätt att kritisera polisen i kölvattnet av ett angrepp av Breiviks typ.

Jag får medhåll av Magnus Norell i denna åsikt. Enligt DN:s Erik Helmerson sa Norell på ett Fores-seminarium nyss detta:
... en särskild sorts terrorism är omöjlig att gardera sig mot. Anders Behring Breivik agerade helt ensam, han var inte kopplad till någon grupp och hade vinnlagt sig om att inte synas på någon terrorradar. Inköp av konstgödsel kan skapa misstankar. Vad gjorde han? Köpte en bondgård.

Terroristen som ensamvarg är extremt ovanlig, konstaterade Norell. Man kanske skulle kunna stoppa honom med extrema kontrollmetoder. Men vem vill leva i ett sådant samhälle? Förenligt med mer demokrati och öppenhet vore det sannerligen inte.

Breivik har landet i ett visst grepp. Alla är ense om att fördöma dådet men vad ska göras konkret? "Mycket konsensus och lite verkstad" sa den norske statsvetaren Petter Hojem om en stortingsdebatt i ämnet. Repliken återges i nyssnämnda referat av ett seminarium hos tankesmedjan Fores. "100 dagar efter Utöya" var artikelns rubrik.

Detta skrev jag alltså i november, i denna min novell om ett Norgebesök i Breiviks tecken. Jag infogade även denna reflektion om rättegången. Jag gissade hur den skulle bli. Och jag fick rätt:
Hur blir rättegången? Jag skulle vilja säga: tuff. Omhäktningen i måndags, ett slags genrep för det hela, var lätt tumultartad. Och för processen i april är Breivik beredd, han vet vad han ska säga. Att döma av manifestet kommer han att utmåla sig som krigförande i ett krig av multikulturen mot de vita, av kulturmarxister mot traditionalister, av nihilister mot kristna. Att föranstalta massinvandring och sedan tysta dess kritiker med brännmärkning, att hjärntvätta folket så att debatt omöjliggörs, detta är ett krigsliknande tillstånd. Sådan är Breiviks bild av läget och jag tycker den har vissa intressanta drag.

I manifestet har Breivik skisserat sin rättegångsmässiga försvarsstrategi. Har åklagarsidan läst den? Det har de säkert. Har de något att bjuda emot?

En berättigad fråga, då som nu!

Men det återstår en del. En slutsats och en hemfärd:
Min öl är uppdrucken. Jag betalar och lämnar värdshuset. Det är dags att återvända hem - hem till Sverige efter detta besök i sagolandet Norge.

Jag går tillbaks till skogen och passerar Breiviks järnfängelse, vaktat av Fältjägarecorpset. Jag tänker på något som sas i Helmersons artikel gällande hur Norge förändrats efter dådet: det har blivit mer likt Sverige. Nämnde Hojem sa nämligen på seminariet att "fler norska politiker har fått livvakt och det har införts ingångsspärrar vid regeringsbyggnaderna". Ökad säkerhet i kölvattnet av dådet alltså, ungefär som USA fick mer säkerhetstänk efter 9/11. I sak är detta oviktigt men det säger något om sentimentet i den tid vi lever i. Det är krigsaktiga tider, spärrar och portar, hårda tider. Fienden lyssnar, en terrorist kan bo i varje buske. Men själv är jag ju härdad som få inför dylikt krigssentiment, jag har ju mer eller mindre levat i det sedan 80-talet och den nystart som kalla kriget fick då. Invasionen i Afghanistan, nertystad av dåtidens svenska MSM-elit och kulturskribenter från DN och Expressen till Aftonbladet, dock reell med ett samtidigt hot mot Sverige på Sovjets nordflank, ja, detta krigssentiment har liksom påverkat mig. Och Falklandsöarna, Beirut 1983, Grenada, lumpen, Gulfkriget och privata krig som "Eld och rörelse" och "Camouflage", fullbordade i jämnhöjd med den multikultismens kulturkamp som nu rasar, gör att jag tar eventuell sentimentsterror med ro. Säg att det är krig, vem bryr sig, det rasar i vart fall inget krig inom mig.

Världen må vara krisartad och krigsaktig men inom mig har jag frid. Så kom an bara, kulturmarxister, plutokrater och bankirer beyond the sea, jag är beredd, jag ska nog bjuda er spetsen!

Med dessa tankar i mitt sinn styrde jag stegen upp ur dalen och ut på kalfjället. Jag korsade gränsen, lovade Herren i himlen och stannade för en dryck ur en fjällbäck. Jokk Bärdryck!

Detta var min Breiviknovell, betitlad "Norge, sagornas land". I morgon fortsätter rättegången. Den pågår till slutet av juni, dvs cirka tre veckor till. Bäva månde eliten.

Relaterat
Wenche Elizabeth Arntzen vs Anders Behring Breivik
Mangs och Breivik
När Svenssonaffären rasade
Breiviks Terra Incognita
Kerubernas svärd
Breivik: mina inlägg 1
Breivik: mina inlägg 2
Mellanholmen

Centrumpuck


Mycket händer i världen just nu. Kanske ska jag kommentera dagens Breivikare senare idag. Tills dess stannar jag i mandalan: som centrumpuck.

Jag sjunger i skon. Jag gnolar lätt på en melodi dessa sista dagar i maj. Den låter:
Världen vibrerar med mig,
världen roterar kring mig;
alla ränner runt och jag -
är centrumpuck.

Det där sista kan ses som ett lån från Magnus Ugglas "Centrumhets". Där lyder texten: "Alla ränner runt på stan - i centrumhets!" Här har jag ändrat det hela till att jag står i centrum av tillvaron, dock inte malligt och dant. Nej tvärtom: jag vill med detta uttrycka en kvietistisk hållning, en attityd av lugn och ro. Det är mediation i mandalan medan alla andra far runt för att jaga vind.

Jag är centrumpucken, mittpluppen på singelskivan, mannen i mandalan. Och detta är vad alla kan känna sig som, vi är alla universums centrum. Så därför kan vi lite till mans sjunga: "Alla ränner runt och jag - är centrumpuck!"

Centrumpuck är alltså vad man använde till vissa vinylskivor. Speciellt singlar hade ibland ett något större hål i mitten, okänt varför. Då måste man lägga dit en plastgrej på några centimeters diameter. En - ni vet namnet vid det här laget - centrumpuck.

Relaterat
Tempel och trädgårdar
Fler dikter av mig
Antikens kvinnor
Om Hadrianus' Tivolivilla
Bysantinsk roman
Camouflage
Eld och rörelse
Åselehaiku
Amazoner
Den musiske matlagaren

tisdag 29 maj 2012

Nationalism


Nationalismen är satt på dagordningen. Bland annat genom Loreens seger i mello. Och Freddes erkännande att etniska svenskar existerar. svd svd svd dn

Jag är nationalist. Jag söker min identitet i min särart - min svenska särart. Jag bejakar att jag fötts till den jag är. Jag ser positivt och affirmativt på det hela. Som jag skrev en gång här på bloggen:
Jag älskar Sverige och det traditionellt svenska. Man kan säga: jag är nationalist. Det är det som är skillnaden mellan mig och andra som skriver om svensk historia. Vardagsmuppen, PK-isten och den sedvanlige kunskaparen måste alltid lägga in förbehåll mot det svenska om han skriver om det. Han måste visa sitt salongsmässiga hat, sitt klädsamma avståndstagande mot den svenska nerven.

Detta är skillnaden mellan dem och mig: en avgörande skillnad. Både de och jag måste förhålla sig till fakta, både de och jag kan behöva skriva passager som "Karl XII segrade vid Narva 1700". Skillnaden är att jag inte är obekväm med en sådan sats, jag omhuldar och bejakar den positiva undertext som finns i en dylik faktabit (seger för svenska vapen). Muppen däremot känner sig obekväm med att förmedla dylika fakta. Vips är han där och ska linda in det hela i PK-ismens tarmludd, med ens står han där i förnekelsens tagelskjorta.

Muppen ber om ursäkt för allt som gjort Sverige stort och bra. Jag däremot omfattar det, utan att för den skull bli någon punschpatriot.

Detta skrev jag i oktober förra året. Inlägget hette "Sverige - en historia om suveränitet". Där sammanfattade jag det specifika med Sverige genom tiderna. Och det är att det bevarat sin självständighet genom alla skiften, från medeltid över stormaktstid och senare tid. På sistone har dock suveräniteten kommit i fara. Dagens massinvandringspolicy, antinationalism och andliga utarmning gagnar inte oss traditionella svenskar, inte ett dyft. Vi har blivit slavar under bankirer och plutokrater. Så är det, men JAG tänker i vart fall inte bli någon nyttig idiot under kosmopolitväldet. Jag protesterar. Genom att driva denna blogg. Och genom att omhulda det traditonella Sverige.

Relaterat
Dominium Maris Baltici
Mångkulturalismens död
Svensk bushido
Skeppet Ölands strid mot engelsmännen 1704
Massinvandring
Sverige existerar
Folkliv och seder i slutet av den hedna tiden
Magnus Eriksson, Albrekt av Mecklenburg och Engelbrekt
Karl IX
Gustav III:s regim
Bild: E. Berggren

söndag 27 maj 2012

Sveriges traditionella storhet


Loreen vann! Nu triumferar mångkulturen! Det är inte jag som är ironisk. En Flashbacktråd föreslog det igår, helt seriöst. Trådstartaren är nämligen en välmenande mångkulturkramare. Det ser man när man läser denna "Sockergullans" övriga inlägg. Så Loreen vann men allt är som förut. PK är på väg att dö. Och jag har inget emot den berbiska skönheten Loreen, eller ens den 43-årige berikare som i Västerås fick spel när han inte fick tvätta sin persiska matta i en biltvätt. Nej onej, fortsätt ni bara och krama mångkultur. Jag anmäler som vanligt min reservation. Jag vurmar för min egen kultur, den svenska. Som igår på min Motpolsblogg. Med anledning av Sabatons nya CD skriver jag där om svensk bushido, att leva av svärdet, Gadebush och Narva och allt det där. Kort sagt, om Furor Germanicus med nordanvind i ryggen. Mer här. svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn Fria Tider

Sverige lever. Nu måste vi fokusera på Sverige och det svenska. Mångkulturen ger jag inte fem öre för. Islamkramandet och antinationalismen måste upphöra. "Varen svenske" sa man förr. Nu säger jag det igen, på 2010-talets idiom: var svenska! Ni som är traditionella svenskar, bejaka er kultur och ert arv. Det tjänar inget till att ränna efter den fantom som kallas "det mångkulturella samhället". För den vägen är stängd nu. PK är död:
Ingen Sahlin besöker längre en moské, partiledare har slutat uttala sig svenskfientligt. Sprickorna i muren vidgas. Vi svenskar finns, det sa ju Fredde nyss. Uppdrag granskning har visat imamernas reaktionära ansikte. Bengt Ohlsson i DN gjorde upp med vänsterismen. Och Ullenhags försök att slå hål på myter misslyckades.

Mångkulturalismen är svag och kraftlös, det måste alla medge. Den är på defensiven. Förr talades allmänt om att invandringskritik byggde på fördomar. Det hör man inte längre. Nu snackas bara om ökade resurser till invandrare för att få dem sluta att begå brott och leva asocialt. Jag återger detta resonemang i min dödförklaring av PK. Game over med andra ord.

Mångkulturen dör. Nu måste vi fokusera på vårt eget, Sverige och dess historia. Som sagt skriver jag om svensk bushido på Motpol nu. Och här på Galaxen kan vi ju erinra vad jag skrivit om den Karl XII som Sabaton besjunger i sitt senaste opus. Här är avsnittet om den karolinska tiden i min svenska historia. Jag skriver bland annat att Karl XII besteg tronen som blott 15-åring:
[N]u hade han envåldsmakten över detta svenska rike som dominerade Östersjön. Grannmakterna trodde att vi var försvagade av att ha en så ung kung så de förenade sig i en pakt: Danmark, Polen och Ryssland gick samman och förklarade oss krig. Men vår armé och flotta var i gott skick och mobiliseringen fungerade perfekt. Den indelta armén, med ständigt insatsberedda knektar, bestod provet. Karls plan var att slå mot det mjukaste målet först, Danmark. Man hann knappt stiga iland vid Humlebaek på Själland förrän dansken bad om fred. Sedan vände sig Karl mot Ryssland. Den estländska, svenskkontrollerade staden Narva belägrades av en stor rysk armé under Charles Eugène de Croys befäl. Men med sina generaler Carl Gustav Rehnskiöld och Magnus Stenbock gick Karl till anfall och gav oss en strålande viktoria. Svenskarna var cirka 10 000 man, ryssarna 35 000. Dagens datum var den 30 november år 1700.


Det var en lovande början detta Narva. Vi ser en tillrättalagd teckning av slaget här.

Men vad hände sedan då? Jo sedan...
... följde det svåröverskådliga kriget mot den tredje paktbrodern, Polens kung August. Men förmodligen var det nödvändigt att besegra denne innan man vände sig mot öster igen för det avgörande slaget mot tsar Peter. 1706 hade vi efter svåra härjningar och avgörande slag såsom Klizsow fått fred med Polen. August avsattes. Armén gick i kvarter i Sachsen ett bra tag. 1708 tågades det österut igen. En seger vanns vid Holofzin. Sedan gick det sämre. Efter en hård vinter tvingades vi till slag vid Poltava med känt resultat: förlust och fångenskap för större delen av hären. Karl med några få goda kadrer flydde till Turkiet.

Karl dog i Fredrikshald 1718. Se härför E. Berggrens teckning överst i inlägget. Den visar en löjtnant Carlbergs gripenhet när han i den månljusa natten för ett ögonblick lämnades ensam med kungens lik. Detta var den 30 november 1718. Dessförinnan hade dock en annan svensk armé återtagit Skåne:
Ett ljus i mörkret var (...) slaget vid Helsingborg 1710. Dansken trodde att Sverige var utslaget för gott och försökte återta Skåne. Generalen Magnus Stenbock såg till att Danmark kom på andra tankar. Helsingborg blev en stor svensk seger. Sedan dess försökte dansken aldrig mer att landstiga i Skåne för att återta provinsen.

Där har ni det. Svensk storhet av det traditionella slaget. Det är bara jag som erinrar om det i dagens svenska kulturliv. Bara jag har modet att säga att vi svenskar existerar och har en historia som sträcker sig tillbaka i historiens dimmor, påvisbart sedan vår tideräknings början och Tacitus' omnämnande av suiones = sviones = svear. Alla andra historiker, med Dick Harrison i spetsen, förnekar detta. De förnekar därmed att svenskar finns, att vi har en lång och ärorik historia och att vi har historisk rätt till detta land. Kom ihåg det; Harrison påstår det, jag påstår däremot att vi finns. Så förnekar ni Sverige, stick från bloggen! Förnekar ni Sveriges storhet, dess historiska bragder och bushido, packa er härifrån - och smäll inte i dörren när ni går!

Relaterat
Dominium Maris Baltici
Mångkulturalismens död
Svensk bushido
Skeppet Ölands strid mot engelsmännen 1704
Massinvandring
Sverige existerar: 40 kommentarer
Folkliv och seder i slutet av den hedna tiden
Magnus Eriksson, Albrekt av Mecklenburg och Engelbrekt
Karl IX
Gustav III:s regim
Sverige: utvecklingen under 1800-talet och halva 1900-talet

lördag 26 maj 2012

Lord Dunsany: i gråzonen


Gå bort i skogen intill ditt hyreshus, vik av på just den där stigen och se hur allting börjar bli en smula dimmigt och sagoaktigt. Nu är du i gråzonen, i skymningszonen. Men förfäras ej utan fortsätt bara, se hur tingen träder fram ur sig själva och allting blir besjälat. Och innan du vet ordet av har du sett Pan, Drömkaravanen, Odens fästning och Smaragdeburgs skimmer i fjärran. svd

Författare som gillar katter (Heinlein, Lovecraft) anses vara fint och bra. Men Edward John Moreton Drax Plunkett, Baron of Dunsany (1878-1957), fantastikförfattare även han, gillade hundar. Det är märkligt: en skir drömförfattare men hundmänniska. Nåväl: Dunsany var inte så skir i verkligheten, han hade till exempel varit i första världskriget. "Men det hade Tolkien också" säger vän av ordning. Men jag uppfattar Dunsany som en mer krigisk, officersaktig typ än den gode J. R. R.

Apropå inget kommer jag nu att tänka på en anekdot om Dunsany. Den säger att på sitt gods, när han återvände från jakten, kunde han skjuta prick på klockan så att den klingade, då visste betjänten att herrn var hemma...

Dunsany skrev fantasyromaner och noveller. Han skrev även pjäser, bland annat "A Night at an Inn" med något slags twist på slutet. Den sägs vara omtyckt att sätta upp av fängelsekunder av någon anledning. Att som det där svenska gänget spela Beckett var alltså inte någon ny idé i sig, det nya var bara att man skulle åstad och sätta upp fanstyget på en riktig teater, utanför murarna. Fångar i temporär frihet, gissa vad som hände... Det hela blev en film med Björn Kjellman.

- - -

Detta är Dunsanys värld: segla på drömfregatter, sök Blimflims diamanter, debattera med flaskanden, ät av solens äpplen och dansa med brummeldjuren på lövängarnas prassel. Kort sagt: ändra medvetandenivå, turn on, tune in och sätt segel mot förundrans länder. Detta är Dunsanys särart, en sagoaktig men vuxen värld med charm och finess.

En viss Arthur C. Clarke mötte en gång lord Dunsany. Det var 1951. Clarke hade med sig ett ex av "The Charwoman's Shadow" (1926) för att få den signerad, och det fick han såklart - med gåspenna och allt, lordens sedvanliga skrivdon. Samtidigt med signeringen passade Dunsany på att ändra i sin bok; ett "The Country Towards Moon's Rising" blev "The Country Beyond Moon's Rising", det lät visst bättre så. Det kan man förstå - men det är å andra sidan höjden av pedanteri att göra så, det förstör bokens aura. Kladda i en tryckt bok...? Det skulle jag aldrig göra. Det sägs ju att trycket adlar; halvheter och enstaka missar lägger sig med tiden så att säga, bleknar och absorberas av helheten. Ingen annan än författaren märker dem.

Dunsany var en av Lovecrafts förebilder, se bland annat "The White Ship", "The Dream-Quest of Unknown Kadath" och "The High House in the Mist". Dessa lovecraftare speglar Dunsanys eleganta, drömlika kvaliteter. Förutom det kan sägas att Dunsany (likt Lovecraft) tog det fantastiska på allvar, han skojade inte bara bort det i urban anda. Man frestas säga att han hade sett det han skrivit om, det finns en autencitet i det hela: "Si, karavanerna startar"...

En av novellerna i aktuell bok är "Andelsprutz' vanvett", om en öken dit själarna av döda städer beger sig. Där kan man höra gatubuller från antikens Rom, torgförsäljares skrik från Konstantinopel och stadsvaktens rop från det medeltida London. Det tycker jag var mäktigt. En annan novell handlar om ett palats där man ser gryningen genom ett fönster och skymningen genom ett annat, som på en planet med heliostationär bana. Det påminner om min novell "The Middle Zone".

Relaterat
Arthur C. Clarke
Lovecraft
Moorcock
van Vogt
Dune
Frank Herbert

fredag 25 maj 2012

Breivik, Gavrilo Princip, John Brown...


Nu har Utöya behandlats klart i rättegången mot Breivik. Idag fokuserade man därför på polisinsatsen. Det kommer man antagligen att göra ett par dagar. Därefter ska rättegången handla om Breiviks kontakter. Sedan flyttas fokus till vad som framkommit under brottsundersökningen. Sedan, i början till mitten av juni, har försvarssidan sju dagar på sig att förhöra de vittnen man kallat, som Fjordman och muslimska aktivister. Sedan ska det handla om huruvida Breivik är galen eller inte. Och sedan dom. svd dn

Förra året skrev jag ett inlägg om Breivik. Det hette "Anarkist i Harens år". Jag la upp det på bloggen den 28 december 2011. Jag återgav där reflektionen att ensamma terroristdåd sällan ger effekt, Kaczynski och Baader-Meinhofs gärningar ledde till intet. Men i en kommentar hade...
... signaturen Utlandssvensk [sagt] att det är fel, tänk på Princip! Gavrilo Princip var en lönnmördare som fick Österrike att starta krig mot Serbien vilket drog med sig resten av Europa i krig. (Princip var österrikisk undersåte men bosnisk separatist, han ville att hans hemland Bosnien skulle tillhöra Serbien istället för Österrike.) Vi har även, sa Utlandssvensk, en sådan som John Brown som utförde ett attentat i amerikanska södern på 1850-talet. Det bidrog till att skärpa läget mellan nord och syd och trigga inbördeskriget.

Det var början av mitt decemberinlägg. Det angav tonen. Jag sa vidare detta, som mynnade ut i en reflektion om hur rättegången antagligen kommer att bli:
Så man ska inte räkna ut ensamma aktörer, eller synbarligen ensamma med viss uppbackning. Princips medlemsskap i ett hemligt sällskap som ville Bosniens frihet är till exempel dokumenterad; han var med i "Unification or Death" (Ujedinjenje ili Smrt), känd som Svarta Handen. Källa. - Ensamma dåd, "black swan events" med våldsprofil, galna anarkister som slänger bomber och skakar samhället. Och Breivik har förvisso skakat Norge. Kanske får hans dåd än större effekt med tiden. Hamnar man i tidningen en gång i veckan betyder det NÅGOT.

Man är rädda för Breivik. Jag säger som Goten sa i sin kommentar till samma inlägg: "Det kommer nog aldrig att hållas någon rättegång mot Breivik i Norge. Norrmännen kommer inte klara av det, så man får ordna det på något annat sätt."

Man vill inte att Breivik ska stå i vittnesbåset och tala. Han är nämligen förberedd. Regimen vill nog helst låsa in honom som galning och hålla honom där med diverse förvaltningsbeslut. En rättegång med Breivik blir explosiv: tänk TV och tidningar, tänk alla bloggar, tänk alla utspel om alla detaljer, tänk påfrestningen på samhället, på det norska och svenska, ja hela västvärlden...

Så skrev jag i december: jag gissade att rättegången skulle bli stormig. Och nu är den här, denna rättegång. Hur har den blivit då, hur har den tett sig? Well, den har har kanske inte direkt skakat Norge i sina grundvalar. Men nog är läget en smula spänt. Nog skär sig bedömningarna om Breivik i MSM jämfört med t.ex i min blogg. Och på t.ex Flashback yttrar sig visst Breivikstöd (se kategorin Politik, subkategori terrorism.)

- - -

Jag sitter här och återger mitt tjusiga Breivikinlägg från 28/12 förra året. Och därnäst i detta kom jag med en disclaimer av en typ som kan vara nyttig, nu som förr:
När jag skriver om Breivik, och genomsnittsläsaren läst så här långt, brukar helvetet bryta lös i deras sinnen. Jag har inte bett om ursäkt för Breiviks dåd! Inte tagit avstånd! Inte frånsagt mig delaktighet i idén om politiskt våld som framkomlig väg! Jaha. Detta är min länk till er.

Nu närmar vi oss 2012, Drakens år i kinesiska kalendern. Redan 2008 diktade jag om detta år, ett gammalt inlägg som nu mysteriöst seglat upp på Topp 10 här på bloggen.

Nästa passage utvecklar detta om tidsandan. 2012 är som sagt Drakens år, det är vårt innevarande år det. Året när det citerade inlägget skrevs var 2011, Harens år, som...
... kännetecknades av att det "tar stora språng framåt". Det stämmer nästan bra det! Året har sett en på många håll regimförändrad Mellanöster, den har sett kravaller i London och Athen och andra europeiska städer. Det är ingen lek längre, sentimentet har hårdnat. Och samtidigt fått folk att förstå att, till exempel, invandringskritik inte är rasism.

2011 for fram i snabba hopp: euron är skrotfärdig, USA lämnade Irak och inget blev säkerhetsmässigt bättre där (inte ens de skitdyra säkerhetsföretag som styr landet uträttar något av värde).

Och slutsatsen, i vilken jag även fick med terroristtemat:
Hela världen är på väg att omstöpas och 2012 blir spännande. Jag har talat om detta länge. Jag kommer att känna igen mig.

2011 var Harens år. Och nu blir det intressant...! Haren kännetecknas i kinesisk myt som "trickster", en joker, skämtare och ful figur, en man inte riktigt vet var man har. En liknande trickster har visat sig i år i form av Guy Fawkes-masken, den har setts i demonstrationer i västvärlden som Occupy Wall Street (...). Maskens ursprung är att den används av huvudpersonen i filmen "V for Vendetta". Denne är terrorist, tänka sig, dock en fin vänstervariant. Men i alla fall: han är ensam aktör, han har sin sardoniskt smilande mask, han är en trickster och Breivik var möjligen i samma division. Det var portalhändelsen, den anarkiske föregångaren till Stora Förändringar. Väktare, vad lider natten? Vad lider natten?

Relaterat
Ombord på ett brinnande rymdskepp
Breiviks credo sammanfattat
Breivik och presidentmördarens ontologi
En revolution i sinnet
Biografi
"Så vind och skörda storm"
Breivik: mina inlägg 3
Kulturkamp
Breivik var för otålig
Breivik och paranoia
Skönsmons kyrka, Sundsvall

torsdag 24 maj 2012

Ett besök i Sigtuna


Jag är ofta ute och åker i landet, kör längs ärevördiga vägar i min gröna Saab 900 combi coupé. Härmed ett besök i Sigtuna med reflektioner över kristendom och hedendom och lite annat.

Jag kör min gröna Saab längs en strand. Det grönskar. Vita gäss går på sjön, en vik av Mälaren kantad av skogtäckta åsar. Jag tar av vid en brant backe och parkerar vid ett hotell, Stadshotellet.

Jag går upp och förbi det gråläckra etablissemanget. Först ska jag nämligen uträtta en sak i denna ärevördiga medeltidsstad där jag hamnat, Sigtuna.

Och Sigtuna har verkligen en medeltida prägel. Det visas bland annat i avsaknanden av torg, ett riktigt, planerat, ståtligt torg med vinkelräta hörn.

Sigtuna har dock sin Storgata. Det är en lätt böjd gågata som börjar nere vid parkeringen och Konsum och slutar vid Stadshotellet. Inget torg finns alltså men väl små trähus, vägg i vägg. Småskaligt och fint. Och i samma stad finns flera kyrkoruiner, till exempel S:t Olofs ruin.

Taket är borta men väggarna står. Här kan man gå in och sjunga i medeltida fröjd, frammana det förgångnas andar.

Nu går jag in i S:t Olofs ruin, jag går fram till koret, vänder mig till min fiktiva publik och säger:
Halleluja. Ta emot Herren. Ta emot Kristus Jesus i ditt liv.

Kristus är porten till Gud. Man kommer till Gud via Kristus, Guds son, inkarnerad här på jorden för att visa oss vägen. ”Så älskade Gud världen att han lät sända den sin enfödde son” står det ju i Johannes.

Kristus är en väg, en port, en möjlighet. Han sa: älska varandra som syskon.

Korsfästelsen är historiens vändpunkt. Det kan låta patetiskt att hävda detta. Dock gör jag det. Jag står ut med att beskyllas för patetik. Med Guds hjälp står jag över sådant. – Golgatahändelsen var central, då förändrades jordens aura säger Rudolf Steiner. När blodet från lansstöten träffade jorden började jordens aura lysa i nya färger. Detta jämte Kristi död och återkomst, hans revitaliserande av eterkroppen, gav mänskligheten nytt liv. Att Kristus, Guds son, ett överjordiskt väsen, inkarnerats som människa, dött och återuppstått, förändrade människans tillvaro. En impuls utgick från allt detta, en Kristusimpuls. Om vi tar emot denna impuls kan vi förändra världen och oss själva.

Så säger jag där jag står i ruinen och predikar. Vad har då detta med miljön ifråga att göra, med S:t Olofs kyrkoruin? Det har mycket med det att göra. Kristendomen kom en gång till Sverige. Den överlagrade hedendomen och förenade sig med den. Tidigare bar man runt Frejs bild på åkrarna melllan Gamla Uppsala och Uppsala 14 januari, nu bar man runt S:t Eriks bild för att få det att gro. Vi har idag kyrkor och högmässa, vi har nattvard och psalmsång, och parallellt med detta dans kring midsommarstång, symbolisk måltid på Särimner vid jul och påskägg vid påsk parallellt med Kristusfirandet.

Så kristendomen är vad mig beträffar svensk tradition. Staffan var en stalledräng: medeltida mystik, svensk ton och syntes. Ni kommer aldrig att få se mig i det kristendomsfientliga hedendomslägret. Ej heller i hedendomshatande högkrykligt läger. Jag står för syntesen, jag omhuldar både minnet av Tor och Oden liksom jag tar emot Kristusimpulsen.

Man kan säga: jag är henoteist. Jag dyrkar EN gud (grek to hên), den kristne guden, men jag erkänner även existensen av andra gudar. Se Wikipedia för mer info.

- - -

Jag går in på stadshotellet, sätter mig och frågar mig vad jag är sugen på. Här finns i och för sig läckra rätter en masse, det är snudd på ”stjärna i Guide Rouge” här. Men jag beställer bara en silverte och ser ut över Mälaren. En bildrik ande skulle här lätt kunna föreställa sig saker, som att se vikingaskepp stäva fram på redden. Visst! Man kan även ana till sig medeltida koggar, smäckrare segelskutor och med tiden industriella ångbåtar, allt i syntes med dagens daycruisers och segelbåtar i vit lexanplast. Sådant är Svenssons Sverige: en syntes av gammalt och nytt, högt och lågt. En gigantisk och kaotisk jazz!

Sigtuna lär ha grundats för att balansera Uppsalas hedniska inflytande. Detta Gamla Uppsala var ju allnordisk centrum för asadyrkan och offer. I Sigtuna skulle dock Vite Krist lovsjungas i tre kyrkor. Två kyrkoruiner finns, S:t Olofs och S:t Pers. Därtill har vi den ännu använda Mariakyrkan. S:t Olof var på sin tid domkyrka för ärkestiftet. Detta flyttades sedan, 1190, till Gamla Uppsala. Och dess kyrka, ännu använd, är resterna av en större kyrka, Gamla Uppsala domkyrka. 1273 blev så dagens Uppsala säte för ärkebiskopen. Dagens röda domkyrka, den gotiska katedralen var då i färd med att byggas. Den invigdes senare, på 1400-talet.

För mig finns dock ingen vardaglig, kulturell motstättning mellan asatro och kristendom. Ideellt är jag kristen men jag jagar inte asatroende med blåslampa för det. Det hedniska kulturarvet måste värnas. Och även konfessionellt kan jag gilla asatron. För i materialismens värld är alla genomtänkta, icke-världsliga esoterismer av godo.

Att säga åt kristna och asatroende att förena sig går väl inte, därtill är skyttegravarna för djupa. Å andra sidan: i hinduismen finns både plats för abstrakt vedapraktik och vardaglig avgudadyrkan. Shivadyrkaren är hindu likaväl som den asket som mediterar över själens enhet med Brahman. Varför vore då en hedning och en kristen omöjliga att förena under ett troende tak? Men visst, detta är ju västvärlden, här ska ”paradigm” råda: var och en förtrycker den andre i tur och ordning...

- - -

Utan att lösa den svenska andliga krisen avslutar jag mitt te, går ut till parkeringen, tar min gröna Saab och kör sakta nerför backen mot strandvägen, styr mot centrum och sedan bort i Upplands outgrundliga marker.

”Krisen”: jag tänker, personligen har jag inget problem att se en framtida religion i form av kristendom som världsreligion. Under denna inordnar sig så hedendom, buddhism, hindusim, islam, shamanism samt kanske även ”sekulär humanism” som delgrenar. Jag ser gärna en dylik syntes, ej en blandning, men en syntes med esoterisk kristendom som högsta, styrande princip. Dock tror jag dagens asatroende med flera religionsriktningar har svårt att se ett sådant mål. Men det är deras problem, inte mitt, tänker jag när jag kommer ur på landsvägen, lägger i fyran och susar iväg mot nya mål.

Relaterat
Uppsala högar
Kristendom och hedendom
Kristus
Sverige existerar
Folkliv och seder i slutet av den hedna tiden
Magnus Eriksson, Albrekt av Mecklenburg och Engelbrekt
Karl IX
Gustav III:s regim
Sverige: utvecklingen under 1800-talet och halva 1900-talet
S:t Olofs kyrkoruin

lördag 19 maj 2012

Jag har skrivit noveller och lagt upp här på bloggen


Jag är författare. Mina alster kan läsas lite här och där. Böcker jag medverkat i är denna och denna. Men förutom i pappersböcker finns jag på nätet. En del noveller av min hand finns t.ex upplagda på denna blogg.

Det finns en hel del på Galaxen. Noveller t.ex. Hela novelltråden finner du här. Men i dagens inlägg ska jag berätta specifikt om och länka till tre (3) noveller. Vi börjar med en sak som heter "Solarium".



1. Solarium
Solarium var människans stad i det 22:a seklet, spjutspetsen för andlig odling och vetenskap, själva sinnebilden för det mänskliga i denna tid. Och denna tid hade man ett förödande krig bakom sig, ett krig som inneburit slutet för den tungfotade faustiska kulturen och som sett en eterisk, mer kristallskimrande kultur växa fram: den solariska.

Så börjar novellen om denna stad i framtiden, denna skinande framtidsstad till vilken ett rymdskepp återvänder. Människan lever i sitt Solarium och söker kontakt med fjärran världar i plejadisk prakt. Och nu återvänder alltså ett rymdskepp från sin odyssé i galaxen. Kapten på skutan är en viss Gimbu Tallion. Han gillar att återse sin stad, sin solariska födelsestad. Men han är också gripen av något annat: rymdens oändlighet.
Han var en banérförare för mänsklighetens sonderingar ut i kosmos, en pionjär i broslagningen mellan kulturer, en strömlinjeformad raketman med kulturell botten, en musisk rymdfarare. Han ville åter kasta sig ut i den viktlösa världen, styra sin farkost mot osedda världar och drömmande planeter.

Så vad händer? Det får ni läsa i själva novellen. Ni finner den här.



2. Vetenskapens trollkarl

Kristalltekniken fascinerar mig. Om vi tänker oss kvartsur, kristallmottagare och laser och spekulerar bortom det, då hamnar man hos Ivo Livi i hans labb i Norrlands inland. I denna andra novell i översikten har vi en berättare, en journalist som ska intervjua Livi. Berättarjaget bjuds in på sightseeing och ser förunderliga ting:
Det var en otrolig syn, en syn som gjorde en paff. En märklig syn, en egendomlig syn. Vad såg jag då? Jo detta: i en monter rörde sig en kristall, en roterande ikosaeder som reflekterade ljus. Den rörde sig åt två skenbara håll samtidigt, som ett gyroskop i rät vinkel mot sig själv.

Det var ett märkligt skådespel, minst sagt. Jag frågade min guide som stod intill hur det hela fungerade. Hur kunde denna manick röra sig?

- Det, sa Livi som min guide hette, beror på kristallens inneboende krafter. Du vet, en kristall är en magnet av dielektriska polariteter. Dielektrisk energi är andepolaritet, elenergi är materiepolaritet.

- Jaha..., sa jag, föga klokare.

Man sitter även ner för en intervju:
- Så hur började allt...? sa jag, som den journalist jag var. Meningen med besöket var som sagt att intervjua Livi, skriva en artikel om honom för Illuster Vetenskap.

- Det började med laser, sa Livi. Sedan kom kvartsur och sedan skapade jag en kristallmotor. Jag erbjöd den åt Volvo, men de ville inte ha'n...

- Oj då. Men hur funkade den?

- Jag började med att visualisera kristallen och sedan slipade jag den, sa Livi kryptiskt. Så bytte han ämne, övergick till att tala om något som filmen antytt:

- Idag gör vi ljus av elektricitet, imorgon gör vi elektricitet av ljus. Av kristalljus.

- Jaså?

- Jojomen, sa Livi. Och att kristaller har höga vibrationer, det vet alla. Engelska kungakronan får ju bara visas ibland, i massceremonier, tack vare att dess diamant har så höga vibbar. En enskild människa skulle inte klara av att se den.

Livi har det där draget av vansinne som varje sant geni har. Med sin bas i det öde skogslandet uppfyller han även ett annat kriterium på guruskap: "De sanna profeterna ska komma från öknen!"

"Vetenskapens trollkarl" finner du på bloggen, närmare bestämt här.



3. Saab Kliszow

1985-2010 bodde jag i Uppsala. Därför hade jag inte svårt att föreställa mig följande novellingress, om en kaippare som gjort lumpen i flygvapnet och en kulen höstkväll ska lämna igen lite utrustning till ett F 16-annex.
Fartvinden blåste mig i ansiktet. Ringledens gula ljus bildade ett pärlband mot mörkrets hjärta. "Full moon is rising, wind’s in my eye, the engine roars between my thighs…"

Jag nådde landsvägen och tog till höger, småputtrade fram med min gamla Sefton T-98, en av de finaste motorcyklar som gjorts. Jag spanade efter en viss avtagsväg, det skulle stå ”Brallinge 3” på den.

På pakethållaren hade jag en militärkoffert, innehållande diverse utrustning från min tid i flygvapnet. Jag hade varit basunderofficer, gruppchef för klarering av Viggar och Drakar, men i och med nedskärningarna hade jag strukits ur rullan. Nåväl, all things must pass – så nu fick Gripenfolket ta över, lika bra det.

Jag hade fått ett meddelande om att all eventuell utrustning jag hade hemma skulle återlämnas. Det skulle göras i nämnda Brallinge, på kvällen dessutom; man sa att materielförvaltningen outsourcats och att onsdagar 18-21 vore tiden att lämna igen materiel. Nu var klockan halv sju en onsdagkväll om hösten; jag hade lämnat min bostadsrätt i Fålhagen, tagit på mig den gammaldags designade hjälmen med så att säga öppet ansikte, kickat igång min gamla hoj och styrt söderut genom Uppsalas mellanzon.

Så vad händer? Han kommer till ett upplag med gamla flygplan. Här möter han även en figur som visar sig vara synnerligen gåtfull, ja riktigt egendomlig och bisarr. Huvudpersonen finner sig nämligen efter ett tag vid spakarna till en Saab Kliszow, på väg till ett rendez-vous med äventyret...! Färden tar honom till en parallellvärld där inget är som det ska men allt ändå är välbekant. Novellen finns här.

- - -

Dettta var lite fakta och länkar till tre av mina webbnoveller. Som antytt har jag fler saker upplagda. Den djärve går hit och läser inlägget "Mina bloggnoveller". Varning: där ges det mer än tre länkar.

Relaterat
Vetenskapens trollkarl
Solarium
Saab Kliszow
Moorcock
van Vogt
Dune
"The Litany of Fear"
Omslag: Bruce Pennington

fredag 18 maj 2012

Jag värnar det jag står för


DN idag: en SD:are går till SvP, polisen eftersöker invandrade gärningsmän och en dansk film fick avslag på sin ansökan om stöd pga skådespelarnas hudfärg. Även kravallerna i den berikade förorten Tensta får några rader: Sarnecki gör jämförelser med andra invandrarområden, han gör dragningen att detta är sådant som ofta händer i "... Tensta, Rinkeby eller Rosengård i Malmö". Aha, noterat: att säga dylikt låter radikalt, det låter rent ut sagt högerradikalt...!

Jag räknar mig till radikalhögern. Låt gå för att höger och vänster håller på att spela ut sin roll, och låt gå för att jag jämte högerikoner som Spengler och Jünger kan inspireras av vänstertänkare som Marighella och Pareto.

Men jag har ingen beröringsskräck med högern, bara så ni vet. Jag är radikalkonservativ, jag kritiserar massinvandring. Se listen överst till vänster. Jag vurmar för Sverige, jag värnar det svenska folket och dess kultur. Jag erkänner existensen av andra kulturer men fokus måste idag ligga på Sverige och det svenska. Det måste bli ett slut på svenskfientlighet som den som Carina Rydberg nyss visade. Det måste bli ett slut på att bortdefiniera det svenska folket så som Dick Harrison gör. Denne anser horribelt nog att Tacitus sviones inte är desamma som svear. Med Tacitus får vi påvisbara rötter 2000 år tillbaka. Med bortförklaring av honom förvandlas vi till ett hemlöst fellahfolk, vegeterande i betonghusens tomhet till tonerna av Nicky Minaj, berusade på lådvin och dästa på hämtpizza.

Jag fokuserar på Sverige, jag skriver om Sveriges historia. Jag värnar det jag står för, sysslar med det jag vurmar för. Detta skänker en stor trygghet, bortsett från risken att rasiststämplas. Jag menar, många svenska intellektuella intresserar sig för Israel-Palestina-konflikten. Som Ingemar Karlsson. Han skrev nyss en bok om det. Det skulle han inte ha gjort. Nu jagas han med blåslampa av ena sidan i denna konflikt, oviktigt vilken. För jag struntar fullständigt i det där levantinska bråket. Dels för att det är ett minfält, se t.ex Karlssons öde, och dels för att det inte berör mina kärnintressen. Jag menar, nog är jag slängd i historia, nog kan jag sätta mig in i det hela - googla Svenssongalaxen Israels geopolitik om ni är nyfikna - men för den rådande trafiken på Galaxen har denna konflikt ingen relevans. Den gode Saul Bellow sa för sin del att Israel-Palestina-konflikten är bara ett grönbete för västerländska intellektuella, det är inte på allvar för dem. För judar som Bellow däremot är det hela blodigt allvar. OK, taget: då får ni som lever och dör för detta ha er konflikt helt ifred.

Sverige är vad jag bryr mig om. Sverige är mitt intresse just nu. Well, jag har nog intresserat mig för detta land och dess historia ett bra tag, ända sedan jag lärde mig läsa. I vintras skrev jag så en serie inlägg för bloggen om vad som hänt här från Hedenhös till idag. Jag kände till mycket innan men vissa saker specialstuderade jag. Som detta med Gustav Vasa. Hans bana, slår det mig, är fullkomligt fabulös - fabulös i bemärkelsen beundransvärd. Vilka scener det finns i hans liv, som när han landsteg i Kalmar 1520. Då hade han flytt från Danmark för att ta ledningen i den svenska motståndkampen mot danskväldet. Jag skrev i aktuellt inlägg:
Gustav landsteg i Kalmar våren 1520. Det var en humble beginning, detta att komma som flykting och fredlös till sitt eget land. Det kan låta dramatiskt men Gustav var vårt enda hopp då: adeln var nackad och kuvad, någon ledarfigur fanns inte. Missnöjet jäste i riket men någon som blev fokus för oppositionen, någon som kunde mana, samla och leda, fanns ännu inte.

Men detta erkänns inte av svenska historiker. De skriver böcker med titlar som "Gustav Vasa - landsfader eller tyrann" och försöker förringa hans storhet. För vidare skrev jag, i polemik mot detta synsätt:
Hela efterkrigstiden har svenska historiker varit kungafientliga. Åsiktsklimatet är att förtiga svenska kungars goda insatser. Rådande sentiment på officiellt håll tycks mig därför vara att förneka de känslor som rådde i landet 1520. Man förnekar förtrycket och missnöjet med Kristians välde, och man förnekar den entusiasm som uppstod i Dalarna när Gustav slutligen erkänts av dalkarlarna och gjorts till deras ledare. Men detta är sanningen. En ny anda spred sig, man gick man ur huse och samlades under Gustavs banér för att tåga söderut mot dansken. Det var, mutatis mutandum, en fråga om att ”befria Sverige”, trots att en Dick Harrison vägrar medge att allmogen hade någon känsla för begreppet Sverige på den tiden. Han hade förmodligen hävdat samma sak om han levat då; han skulle väl ha suttit i Stockholm och sagt ”det finns inga svenskar”...

Men i min serie om Sverige får Gustav Vasa sin rätta plats. Han var en hård man, sant. Livet i hans rike var inte så muntert. Men han fick i alla fall detta rike att leva vidare. Det är hans bestående insats, förtigen av historiker som ser enögt statsrättsligt på hans bana. De ser inte geopolitiken, de förstår inte att Sverige var på väg att bli en dansk provins denna tid.

Detta är sådant som engagerar mig idag. Fler avsnitt till denna historik finns upplagda. Alla avsnitt är länkade här.

Gustav Vasa minsann. Jag gillar honom som den nationalist jag är: han är riksbyggaren, riksgrundaren. Men förloppet där han från bottenläget 1520 rensar upp och befriar landet på tre år, så att han som krönt kung kan tåga in i Stockholm på midsommarafton 1523, det är också dramatiskt fulländat. Och det gillar jag som författare och visionär. Det är lika beundransvärt som när Jeanne d'Arc på några år befriar Frankrike från främmande välde, slänger engelsmännen i Kanalen och ser till att den rätte kungen kröns. Verkligheten överträffar dikten.

Relaterat
Wagner: Nibelungens ring
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Mythago Wood
Nietzsche och religionen
"Jag älskar dig, O evighet"
Det röda massanfallet
Kriget
Svensk amazon
Camouflage
Eld och rörelse som pdf
Recensioner av Eld och rörelse
Soldat i framtiden
Peyronnet: Vid Medelhavet (1943)

lördag 12 maj 2012

Lär av Fokion


Grekland svajar som ett skepp i storm. Man får inte ordning på sin statsskuta. Nog överlever man men nu är det kris verkar det. Man får inte till någon regering efter valet, man har skulder. dn dn dn svd svd

I höstas talade jag om det antika Greklands två traditioner: det demokratiska Athen och det autokratiska Sparta. Men det fanns en athensk politiker som var något av en spartan: Fokion (402 - 318 f Kr). Hans bana är värd att granska. Han var en realist bland drömmare, en hårdför typ som läste läxan för det svärmiska Athen. Till ingen nytta visade det sig; han dömdes till döden. Men kanske kunde dagens grekiska politiker lära sig något av denne Fokion - av hans nyktra, illusionslösa ledarstil.

Vid tiden för Makedoniens uppstigande som stormakt hade Athen två ledande politiker, Fokion och Demosthenes. Den förre yrkade på anpassning till Makedonien och den senare motstånd, vilket förvisso gjort denne Demosthenes till en legend. En staty restes över honom sägandes: "Om bara din styrka varit lika stor som din klokhet, Demosthenes, skulle Grekland inte ha slukats av den makedonske Ares (= Filip)". På grekiska blir det:
Eíper ísên rômên gnômen, Dêmósthenes, eiches,
oúpot' àn Hellênôn êrxen Arês Makedôn.

Säkert var Demosthenes heroisk som få, men vad få vet är att han tog emot mutor från Persien; guld flöt från Persien till Grekland i en veritabel stormflod dessa år säger Plutarkos. Demosthenes kunde helt enkelt inte motstå anblicken av guld.

En pregnant anekdot ställer de två mot varandra, strategen och talaren. Demosthenes sa nämligen en gång sa till sin vedersakare:

- Endera dan, Fokion, kommer athenarna att slå ihjäl dig i ett anfall av raseri.

- Och dig, svarade Fokion, när de återfår sansen...

Fokion var general och Demosthenes talare och Plutarkos har tecknat dem båda. Men det är slående hur många snitsiga repilker han återger av den jordnäre Fokion och hur få, ja ingen av den föregivet briljante Demosthenes. Förklaringen torde vara att Demosthenes bara reciterade inövade tal, han saknade begåvning för repliken som stundens ingivelse. Fokion åter var en ”typisk militär” som hade föga sinne för retorik as such; en gång sågs han stå och fundera inför ett tal han skulle hålla, och på en väns fråga vad han tänkte på sa han bara att han funderade på hur han kunde korta ner talet han skulle hålla. Detta är själva motsatsen till uttänkt, förförisk retorik, men samtidigt ansåg ju Cicero att retorikens huvudregel var res, non verba, saken, inte orden i sig var det viktiga, och i så fall var Fokion en god retor. Annars kan denna tanke på att det man säger ska göras med minsta möjliga antal ord bli något av en militär tvångstanke, det kan bli ordergivningsmässig knapphet över det hela.

Vid tiden för kriget mot makedonerkungen Antipater (det så kallade Lamiakriget) avrådde Fokion athenarna från krig. Men skulle då aldrig tiden komma då Fokion skulle tala för krig? frågade sig någon, på vilket Fokion svarade:

- Jodå, Athen kan gå i krig när de unga männen vill lära sig disciplin, de rika ger bidrag och demagogerna slutar förskingra allmänna medel...

Detta är för mig en slående bild av Athen under dess nedgångstid, ett Athen som Fokion mer eller mindre ständigt förhöll sig nedlåtande till; istället beundrade han Sparta likt många andra stränga athenare: Aristides, Kimon, Xenofon... Fokion förväntade sig inget av Athen, och en gång när något han sagt i folkförsamlingen orsakade stormande applåder, sa han till sina vänner: "Har jag argumenterat för fel sida utan att veta om det?" Det kan påminna om Oscar Wilde: "Så fort jag får medhåll tvekar jag om jag har rätt"...

Fokion dödades på order av Athens styresmän eftersom den dåvarande makedonske härskaren ville det; anklagelsen var att Fokion gått Makedoniens ärenden under Alexanders tid, förått sin stat, men att Athen nu skulle återfå sin gamla frihet; synnerligen listig argumentation. När Fokion skulle avrättas var emellertid giftet slut eftersom han skulle avrättas sist av en skara, giftblandaren vägrade ordna mer gift såvida han inte fick betalt. Men Fokion ordnade betalning via en vän och kunde så själv tömma giftbägaren till slut. Han fick, kan man säga, själv betala det rep med vilket han skulle hängas.

- - -

En slutsats av detta vore att Grekland måste skärpa sig, dra sig till minnes Fokion...! Lärdomen vore i så fall att underordna sig och samarbeta med EU, som kan jämföras med den makedonska stormakten i denna kontext. Någon annan väg finns inte.

EU är inga änglar, medges. Men det är nu en gång så att vissa stater, som Grekland, levt över sina tillgångar.

Källa
Plutarkos: The Age of Alexander. Övers av Ian Scott-Kilvert. Penguin Books, London 1988

Relaterat
Antiken kallar
"Skallet från den kapitolinska varginnan", fritt nedladdningsbar pdf
Samma fil som EPUB
Smakprov ur boken: kapitlet "Antikens kvinnor"
Om Hadrianus' Tivolivilla
Bysantinsk roman
Camouflage
Eld och rörelse
Åselehaiku
Grönt ljus
Tempel och trädgårdar
Amazoner
Den musiske matlagaren

torsdag 10 maj 2012

Om man bloggar om Breivik kan man förlora jobbet


Jag heter Lennart Svensson. Jag bloggar om diverse. Jag bloggar om Peter Mangs, jag bloggar om Breivik. Det sistnämnda har jag gjort sedan i juli förra året. Det är inte alla som gillar det. När jag jobbade på MIUN i höstas fick jag nämligen sparken på grund av mitt bloggande. Här berättar jag hur det gick till. svd dn dn dn dn




Det skulle ju bli så bra: jag var arbetslös men skulle ha en praktik. Det var i september 2011 som det ordnades en plats åt mig på universitetet i min hemstad, Härnösand. Det heter Mittuniversitetet = MIUN. På MIUN:s Humanistiska institution fick jag ett eget rum med dator. I ett inlägg 16 november förra året berättade jag vidare:
Praktiken var på heltid måndag-fredag. Och jag utförde de sysslor som jag fick anförtrodda åt mig, sådant som uppföljning av studenter som antagits till kurser men inte registrerat sig, uppläggning av en databas med C-uppsatser avsedd för Högskoleverkets granskning och katalogisering av böcker.

Vad gäller databasprojektet kunde det bli tid över mellan varven. Som när jag fått in littvets och svenska språkets uppsatser och gjort en arkivlista över dem och väntade på engelska språkets uppsatser. Då kunde det gå dagar utan att jag hade något att göra. Så vad gjorde jag för att få tiden att gå? Stirrade dött framför mig? Nej, jag bloggade.

Vidare skrev jag i detta inlägg, betitlat "Incident i arbetslivet", hur det hela hettade till. Mitt bloggande blev plötsligt kontroversiellt. För...
... [m]ed tiden fick tydligen ledningen upp ögonen för denna min aktivitet [=bloggandet under arbetstid]. Antingen googlade de mitt namn och fann denna blogg som jag driver öppet under eget namn med foto och allt. Eller så fann de den via universitetets dataövervakningsinstrument (eller vad det kallas, det med vilket ledningen kan se personalens surfvanor). De gick in och läste denna blogg, Svenssongalaxen, delvis uppdaterad under det jag satt på MIUN. Uppenbarligen så ogillade vad de läste; jag fick senare veta det (...) Kärnan i denna affär är i alla fall att MIUN anser att denna blogg bryter mot MIUN:s värdegrund.

MIUN:s värdegrund handlar om att respektera kvinnor och minoriteter. Alla människors lika värde är ordet. Hela dokumentet lyder som följer:
Alla människors lika värde ska vara en självklar och grundläggande förutsättning för verksamheten vid Mittuniversitetet. Olikheter ska tas tillvara för att främja individens möjligheter till arbete eller studier samt för att utveckla verksamheten vid Mittuniversitetet. För att nå detta är det av stor vikt att lika villkorsarbetet ges en tydlig roll i universitetets kvalitets- och arbetsmiljöarbete.

Att verka för lika villkor innebär att arbeta med kunskap, attityder, värderingar och beteenden. Detta arbete ska vara väl förankrat vid Mittuniversitetet och genomsyra alla verksamheter.

Arbetet med lika villkor vid Mittuniversitetet utgår från Diskrimineringslagen, SFS 2008:567, och innefattar kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Men, ansåg jag förr som nu, jag har inte brutit mot denna värdegrund:
[K]an någon hitta något i denna blogg som bryter mot detta? Har jag diskriminerat kvinnor eller andra religioner? Har jag sagt något nedsättande om andra folk? Att jag anser att invandringen bör begränsas betyder inte att jag prompt ogillar invandrare.

Har jag brutit mot Diskrimineringslagen? Har jag brutit mot Tryckfrihetsförordningen? Nej, det har jag inte så vitt jag kan se. Avstängandet av mig är en ideologisk markering, ett nålstick i den kulturkamp som pågår, med en agenda som kan beskrivas som 1) maximera invandringen till Sverige 2) motarbeta den som motsätter sig denna utveckling.

Man ogillade mitt bloggande. Jag blev uppringd av den handläggare på kommunen som ordnat praktikplatsen. MIUN ville inte ta i sin smutsiga byk (= mig), nej man gick via ombud. Kommuntanten sa sedan hur det var, att jag med mitt bloggande ansågs ha brutit mot MIUN:s värdegrund. Det var inlägget "Breivik var för otålig" som fått dem att gå i taket. Och detta var ett samtal som ingav mig blandade känslor. Dels var det roligt att veta att ens texter betyder något, att bloggen verkligen tas på allvar och läses. Dels var det olustigt att få sparken för sina åsikter, som i någon 1984-mardröm.

Så det blev till att packa och ge sig av från MIUN. Praktiken skulle upphöra, fine, jag var inte nödbedd. Jag hade varit lojal mot MIUN, gjort det jag skulle. Men ville de sparka mig så drog jag gärna. Så roligt var det inte där.

Samtalet från kommunen kom på onsdag. På torsdag var dock prefekten bortrest så jag fick vänta till fredag med att lämna av. Någon vits att strida mot MIUN ansåg jag inte att det var. Som praktikant är man ju inte anställd, man är försäkrad av kommunen och avlönas med aktivitetsstöd à la AF.

Det blev omsider fredag, en frostig, klar dag. Stämningen på MIUN/HUM var också lite frostig kan jag meddela...!
Fredag 11/11 for jag hemifrån vid åttatiden. Väl på MIUN mötte jag prefekten och frågade denne om jag skulle sluta. Svaret blev ja.

Så jag gick till mitt rum och hämtade dokumenten för det projekt jag senast sysslat med (databas för C-uppsatser) och lämnade över dem till honom. Jag lämnade även över nyckel och kodkortet till porten.

Så frågade jag om anklagelsepunkterna. Jag hade bloggat under arbetstid sa han. OK, det kan jag medge. Men, esprit de l'escalier, ja sa inget om den dödtid som funnits i projektet jag sysslat med, dödtid som väl lika väl kunnat ägnas åt bloggande som stirrande in i väggen. Nåja, jag nämner det här. Inte så att det kunnat rädda min sak men i alla fall.

Sedan kom vi in på bloggen i sig. Jag sa då att vi har yttrandefrihet i Sverige. Han sa då, visst. Men du har även brutit mot MIUN:s värdegrund.

Så gick det till att sparkas för sina åsikter i Sverige 2011. Min slutplädering när det begav sig, i "Incident i arbetslivet", var denna:
Vi har som sagt yttrandefrihet i det här landet. Än så länge. En blogg som denna får finnas. Dock är innehållet kontroversiellt i rådande sentiment.

Man kan ju fråga sig vad som hänt om en motsvarande praktikant fått för sig att uppdatera en blogg med vad som enligt eliten är accepterat innehåll? En blogg med "fy för midsommarfirande, ner med Sverige och svenskhet, döda alla vita män"? Tror ni ledningen skulle ha sett så negativt på det? Hade svenskfientlighet ansetts bryta mot MIUN:s värdegrund? Knappast. Den bloggaren hade väl fått höra, "du får inte blogga på arbetstid men i övrigt är du en fin och god människa, din blogg bidrar till skapandet av en bättre värld".

Och hade den bloggande praktikanten sagt, "det är dödtid under jobbet, jag väntar på X innan jag kan göra Y", så hade hon möjligen fått gehör för det. Ja min själ, hon hade väl blivit anställd som MIUN:s officielle bloggare.

Nåja. Detta är spekulationer. Sant är att sentimentet är fientligt mot sådana som mig som gillar Sverige och värnar dess tro, folk och traditioner. Men jag ser mig inte som ett offer i denna konflikt. Hade jag varit anställd kanske jag kunnat få ut X antal tusenlappar i en process men nu var jag ju inte anställd, bara en praktikant.

Någon juridisk process blir det inte. Men infrastriden rasar vidare, kulturkampen fortsätter; den ideologiska debatten fortsätter här på Svenssongalaxen. Det senaste året har vissa människor ogillat mina ställningstaganden. De har i kommentarer här och på andra platser ansett att den där Svensson som tycks gilla Sverige och svenskhet, han måste motarbetas. Så den senaste veckans rabalder är i sak inget nytt. Jag låter mig inte tystas. Verksamheten fortsätter som vanligt: business as usual.

Min sista dag på MIUN var som sagt fredag 11/11. Det var trippel-elvan: den 11/11 2011. I esoteriska kretsar var detta en viktig portal för mänsklighetens utveckling. Något stort hände då, Ljuset segrade över Mörkret...! Nåväl, stort eller smått: jag gick i alla fall till jobbet med blandade känslor denna sista arbetsdag. Dels var jag lite glad att slippa ifrån den där praktikplatsen. Den rockade inte, på det hela slösade jag energi där även om det fanns enstaka anställda man kunde prata med. De var ju humanister, språkvetare och historiker, professorer och docenter. Själv är jag fil kand i sanskrit och kan historia, litteratur och dylikt.

Jag slapp därifrån och jag var inte ledsen för det. Men jag ogillade ändå formerna för det hela, att PK-regimen tror sig kunna hantera oppositionella hur de vill. "De ska inte komma undan med det här" tänkte jag då jag passerade domkyrkan på väg mot MIUN:s gula länga. Jag ville ge igen. Det gjorde jag också med de vapen jag hade som bloggare: med bloggen...! Dvs med inlägget "Incident i arbetslivet" som ni just fått er refererat. Lite kudos skulle jag väl genom detta få i bloggosfären tänkte jag. Men jag fick mer än så. Det blev en smärre affär av det hela. Se här vad det blev. Och här, hela tråden. Om Gud vill ska jag berätta mer om "Svenssonaffärens" kringelikrokar en annan gång.




Relaterat
Incident i arbetslivet
Svenssonaffären fick Mittnytt att överreagera
Många stödde mig i min kamp
Pusslet Anders Behring Breivik
Breivik och science fiction
Kulturkamp
Breivik var för otålig
Breivik: mina inlägg 2
Breiviks manifest, fritt nedladdningsbart från Zero Hedge
Lunchrummet på MIUN/HUM, utsikt mot korridoren

onsdag 9 maj 2012

Breivik var 32 år gammal vid tiden för dådet. Idag är han 33


Tyrifjorden är en sjö norr om Oslo. I denna sjö ligger en ö som heter Utöya. Där hade Arbeiderpartiets Ungdomsfylking ett läger förra sommaren. Dit kom Anders Behring Breivik, 32, på eftermiddagen den 22 juli. Han var förklädd till polis. Väl iland tog han fram sin ak och sin Glock och började skjuta människor. Totalt dödade han 69 personer, däribland Monica Bösei, Bano Rashid och Torjus Blattman. Breivik utförde ett mord, ett massmord där på Utöya. Sedan kom polisen och tog honom. svd svd dn dn dn dn

Breivik företer viss paranoia. Hans världsbild har vissa paranoida drag. Att ta till våld för att få igenom sin agenda är sjukt. Att tro att våld var det enda sättet att få ett slut på islamkram och multikulti-fanatism: detta är bisarrt.

Men det hela är invecklat. Det handlar i förstone om världsbilder, om verklighetsbilder. Breivik ansåg sig inte få gehör för sin invandringskritik och sin vurm för traditionella värden. Hans världsbild var en annan än den officiella. Han var traditionalist, Regimen däremot spottade på traditionen. Så hur vända skeppet?

Det handlar om verklighetsbilder, om ontologi, hur vi uppfattar vår omvärld och tolkar sinnesdata. Den 30 september förra året skrev jag detta, med exempel ur paranoid science fiction som "Invasion of the Bodysnatchers". Även "The Matrix" hade intressant metafysik:
Vad är verkligt? Inte den värld vi ser sägs det [i "The Matrix"], den är datagenererad. För att bryta den måste man ta till våld… Detta är i sig en paranoid tanke. Mången psykopat har sagt sig vilja ändra världen med sitt våld. Men även mer sansade attentatsmän, som presidentmördare, har ontologiska mål sägs det. Se bara på novellen ”The Object of the Attack” av Jim Ballard Denna novell publicerades i Interzone 1984, antologiserad i ”The Complete Short Stories” från 2002. - Varför mörda en president? Det handlar inte bara om att komma åt en makthavare. Ballard:
Invested in the President of the United States, the world’s most powerful leader, are not only the full office and authority of the temporal world, but the very notion of existence itself, of the continuum of time and space which encloses the assassin as much as his victim. … Like the disturbed child seeking to destroy everything in its nursery, the assassin is trying to obliterate those images of himself which he identifies with his perception of the external universe. Suicide would leave the rest of existence intact, and it is the notion of existence, incarnated in the person of the President, that is the assassin’s true target.

Detta citerade jag. Och jag konkluderade:
Det kan sägas vara attentatsmannens ontologi in nuce. En störd individ av detta slag kan inte bara begå självmord, som Ballard antyder, det löser för honom inga problem. Han tänker i ontologiska termer, han vill ändra verkligheten. Han vill få media att skriva om det hela. Ty vad är verkligt? Det man ser och hör i media. Alla vet vem USA:s president är och mördar man – eller försöker mörda – denne har man satt sitt avtryck i verkligheten för evigt.

Breivik fogade jag in därnäst:
Har Breivik spelat denna ontologiska roll? Har han påverkat vår verklighet? Eller är han bara ett stört barn som slår sönder sina leksaker för att få uppmärksamhet? Båda sakerna kan vara fallet: han har känt sig desperat och känt sig tvingad att ta till våld för att få omvärlden att reagera. Men i och med dådet så HAR han också fått uppmärksamhet. Han har blivit en ökänd typ, en herostratiskt ryktbar person med sitt dåd och sitt 1500-sidiga manifest. Vad vi än tycker om det så har han ”påverkat verkligheten”. Han har fört sin kamp upp på ett ontologiskt plan. Ingen kan idag undgå att tänka på detta dåd, på Breivik, Utöya och 2083.

Det är verkligheten det gäller. Breviks dåd gällde också verklighetsbilden i sig. Han ville ha islamism och Frankfurtskolans negativism på dagordningen. Ingen skriver annars om detta, inte MSM i varje fall.

Detta skrev jag alltså förra året, i inlägget "Science fiction, paranoida, Breivik och David Icke". David Icke förekom nämligen också i resonemanget. Liksom Philip K. Dick, en metafysisk herre, och John Carpenters "They Live", ännu en paranoiafilm. In alles ett högklassigt inlägg. Jag menar, hittar ni något liknande på webben, en liknande filosofisk analys av samtiden - säg till.

Relaterat
Sauriska släktlinjer från Babylon
J. G. Ballard
Biografi
Breivik var för otålig
Så vind, skörda storm
McVeigh, Kaczynski, Spaggiari...
Breivik och paranoia
Larry Niven
Robert Heinlein
Pompeijis ruiner