torsdag 31 maj 2012

Kein krieg


Det blir inget krig i år. Inte i Syrien, inte någonstans. Det sa jag här. Och nu rapporterar Fria Tider att Ryssland inte kommer att stödja en intervention i landet. Man kan säga: som väntat. dn dn svd

Syrien är inte Libyen. Libyen kunde expedieras pga att det var ett ganska litet land. Syrien är ju mycket större och av större intresse för Ryssland. Så gonatt plutokrater och bankmaffia, ni fick inget krig i Syrien. Ert projekt att göra hela MENA till en amerikansk koloni gick i stöpet. Game over.

OK, ni kom en bit på vägen. Ni lyckades bra med Egypten, Saudi-Arabien, Turkiet, Bahrein och nu sist Libyen. Men Syrien och Iran förblir fria. Man kan förstå att det kliar i fingrarna på er att anfalla Iran - Iran som inte hotar någon. Sanningen är ju att Iran inte anfallit något grannland på över 500 år.

Man kan säga: Iran har sina sidor, jag stödjer inte islamism. Men lägg ner hoten mot Iran, det har jag krävt sedan i höstas. Som här där jag förklarade tydligt att Iran inte har några kärnvapen. Man la ner försöken att bygga en bomb 2003. Ändå hetsar SvD och Expressen mot Iran och "mullabomben" som om den existerar. Det är en riskabel retorik.

- - -

Jag har skrivit en bok om krig. Yes indeedy! Men, frågar sig vän av ordning, är den inte krigshetsande...? Krig är ju hemskt, man bör inte skriva om det, särskilt inte om man är höger och dann som jag. Denna bok om strid på kniven, anfall och reträtt, om operativ krigföring i fjärran rymder, den - frågar sig glosögd censor - går den verkligen för sig...?

Då kan jag svara: denna bok SKILDRAR kriget. Så är det. Skildrar det som det fenomen det är, utan att varken känslopjunka eller hetsa. Jag skrev mer om detta här:
[Boken] innehåller (...) inga uppmaningar till krig. Jag utmålar inga emblematiska fiendebilder. I "Stridsmiljö 2500" krigar man mot saurierna, en art intelligenta, humanoida ödlor. Jag har undvikit att demonisera dem. De är fienden helt enkelt, en fiende som valt att bekriga människan. På slutet får de komma till tals via statschefen Rosso Fennek. Det är en oändligt humanare fiendebild än i Heinleins "Starship Troopers", för att nu ta ett exempel.

Detta framhöll jag i höstas. I samma inlägg preciserade jag arten av min verksamhet. Så att, sluta läs nu ni som ogillar när man är rakt på sak. Jag har förstått att folk gör det nämligen, idag ska man ju hellre gå som katten kring en het gröt. Särskilt om man som jag samtidigt hävdar att det inte blir några krig i år, se ovan: inget Syrienkrig, inget Irankrig. Hur kan jag då skildra strid, lydnad och stegring till en högre medvetandenivå inom ramen för operativ krigföring...? Jo, så här:
Mina böcker skildrar en operativ verklighet. När krig är förklarat så strider man. Soldater brukar göra det. De tar inte chansen att gå över till fiendelägret och kramas. Så ni kan vara lugna, "Stridsmiljö 2500" har inga scener typ "Enemy Mine" (1985) med Dennis Quaid och Louis Gosset, Jr: en rymdpilot störtar och hamnar på en öde planet med en saurisk fiende. Sedan lär de sig förstå varandra... Upplägget är hjärtevärmande men lite för goody-good för att roa mig. I "Stridsmiljö 2500" åter har armén beordrats att återta planeten Cressida, som saurierna rövat från människan. Därför lyder armén order och gör det. Inget snack! Man får en stridsuppgift och löser den.

Man strider. Men gällande aliens så nog finns det fler sådana i min story. I den framtid det gäller är människan allierad med några andra arter: attarcaner, sideranier, igoziler och clontarfer. De får också säga sitt.

Mitt budskap är alltså: jag skriver om krig men jag hetsar inte till det. Fokus ligger i aktuell roman på en soldat vid namn Yoshi Medon. Han går från menig till kompanichef och lär sig klara utmaningarna. Sedan innehåller boken även annat folk som krigskorrespondenten Nakajima Lupp, statschefen Dirosa Montell och annat löst folk. Jag hetsar inte till krig, inte heller mjäkar jag ur allt i goody-good-resonemang. Jag skildrar striden, jag speglar kriget.

Detta framhöll jag i höstas. Nu är det vår och det är mindre krigiskt än någonsin. Det enda vi har är "krig om mångkulturen" men det ska jag tala om en annan gång: kulturkrig och kulturrevolution. Feel the energy!

Relaterat
Stridsmiljö 2500, fri pdf och epub
SvD och Expressen om "mullabomben" = hjärnspöke
Det röda massanfallet
Kriget
Svensk amazon
Det moderna slagfältet
Camouflage
Eld och rörelse som pdf
Recensioner av Eld och rörelse
Soldat i framtiden

Storm över internet


Våld mot elev? Kan det ha varit berikning inblandad? Men gnäll inte på det säger någon, vi har ju Zlatan! Och Loreen som inte bryr sig om någon är fucking vit eller fucking svart. Och Assange har nu fått besked: han ska utvisas till PK-paradiset och statsfeminismens Sverige. Det tycks alltså verkligen bli av. Så din skepsis är befogad Mister Assange, chansen till en fair rättegång är små. Detta är polariserade tider, särskilt i Sverige. Hjälte ena dagen, dödsknarkarfascist den andra. svd svd dn

Det stormar över internet. Det är bra. Då kan jag länka till nyheterna, kommentera dem och få läsare. Läsare till min blogg.

Detta är min blogg. Ingen vet vad en blogg är, inte ens jag. "No-one knows what I do. Not even I" som don Juan sa.

Hur är det att blogga? Hur driver man en general contents-blogg och får läsare till den? Detta är mina erfarenheter, sammanfattade i punkter.



1. Du måste skriva aktuellt

Det du skriver om måste anknyta till svenska läsare idag. Du måste ge dina inlägg aktuell vinkel. Det ger energi åt texterna.



2. Du måste skriva länkbart

Att vara aktuell räcker inte. Du måste även kunna länka inläggen till vad som skrivs i DN, SvD, AB och Exp. Lägg in en länk till MSM-media; genom tjänsten Twingly listas så ditt inlägg under aktuell artikel i DN.se osv. MSM-läsaren ser länken och klickar på den om hon har lust. Och det har hon i regel. Detta drar in trafik till bloggen. Men det går inte i en handvändning; om du länkar din analys av Juholtaffären till given MSM-artikel så är du inte ensam, 25 andra bloggare gör en liknande manöver...



3. Du måste skriva kontroversiellt

Kom ihåg att du skriver en blogg, inte en MSM-krönika. En tidningskrönikör måste på ett annat sätt vårda språket och skriva formellt. Jag menar: visst, du har även som bloggare ett ansvar att inte skriva för slaskigt och du måste följa TF, men utöver det finns det stora friheter för bloggstilen. Du måste utnyttja bloggmediets särart: en gnutta respektlös, en gnutta satirisk och ironisk får man vara, mer så än vad en DN- eller SvD-skribent kan vara.

Du måste renodla dina åsikter och komma med unika synvinklar. Var inte rädd för att driva svåra frågor. Visst finns det social stigmatisering, brännmärkning och utfrysning i dagens samhällsklimat, men samtidigt: du skriver bara en blogg. Folk bryr sig inte SÅ mycket. Men OK, du kanske förlorar en och annan facebookvän...

Som sagt: vårda språket. Och sök inte extrema ståndpunkter bara för att sticka ut. Men något slags edge måste du ha. Se på Cornucopia, Gotiska Klubben och Helena Palena: dessa bloggare förstår, från sina respektive utgångspunkter och personligheter, vad bloggmediet kan användas till. "Personligt men inte privat": något slags egen röst samtidigt som man förmedlar substans, är idealet.



4. Du måste skriva väl

Rätta stavfel, lägg ner tid på inläggen. Du kan i och för sig skriva fem rader, länka till MSM och få 100 läsare om du skrivit något om "senaste grejen", men för att få läsarna att stanna måste du även ha längre artiklar. Se på Oskorei, han är djup och skriver långa artiklar men känns ändå aktuell. Att recensera nyutkomna böcker och ha något att bidra med i diskussionen är ett bra sätt att värva läsare. För att ge bloggen energi måste du dock skriva cirka en sådan artikel om dagen. Kan du det?



5. Du måste ha kul

Du kan inte enbart skriva artiklar som länkar senaste nytt, behandlar nyutkomna verk eller speglar Sverige 2012. Du måste även "tjäna dig själv", skriva om vad som roar dig oavsett. Vill du skriva om ditt tvättstugebesök, gör det. Vill du recensera en inaktuell bok som ingen annan skriver om idag, gör det. Vill du göra ett bildreportage om farfars Cheva '55 gör det - men gör det väl. Och, för all del - du kan även skriva femraders blogginlägg om vad du åt till frukost. "Break every rule", men för att kunna bryta dem måste man veta vilka reglerna är. Och vilka reglerna är - se ovan!

- - -

Det finns mer att säga om bloggandets glädje och vedermöda. Det kan vara sådant som att länka dina inlägg i kommentarerna på andra bloggar - och konsten att ta bilder som lyser upp bloggen - och konsten att hantera kommentarer - och konsten att sätta etiketter och konsten att själv hitta i sitt arkiv när man har över 1000 inlägg. Men det ger sig. Själv har jag inte följt någon handbok när jag bloggat, jag har bara kört på. Men med tiden har dessa tumregler utkristalliserat sig och kanske kan de vara till hjälp för den som vill bli bloggfantom.

Jag tjänar inga pengar på det här. Kanske dags att ta in annonser...? Men då hamnar man i bryderiet med "får inte vara för kontroversiell" så glöm det. Durchaus! Det är turbulenta tider idag med rykten om fred, PK:s sista suck och förändring på väg - med andra ord perfekta tider för en bloggare. Så kör igång du med, internet är fritt och ingen vet egentligen vad en blogg är.

Relaterat
Förnekelse
Mångkulturalismens död
Svensk bushido
Massinvandring
Stridsmiljö 2500, fri pdf
Epub-fil
Krigskorrespondent
Arthur C. Clarke
Neuromancer
Bloggaren vid Västra kanalen

onsdag 30 maj 2012

Breivik, 33


Anders Behring Breivik är 33 år gammal. svd svd svd dn dn dn

Jag sitter här och tänker. Jag tänker tillbaka på mina gamla, högklassiga inlägg om Breivik. Den 18 november skrev jag till exempel en berättelse om en fiktiv resa till Norge. Den hette "Norge, sagornas land". Jag varvade fiktion med fakta. Klara papper: att jag går fjällvägen till Norge och ser Breivik i ett järnfängelse, det förstår alla är påhitt. Men mina reflektioner, med och utan länkar, är autentiska.

Jag började osökt:
Norge är sagornas land. Senast har vi till exempel filmen "Trolljägaren", en modern skräckfilm med sagovinkel. I en avlägsen norsk bygd skildras trollens verksamhet under nätterna; stilen är dokumentär och det hela verkar rätt roligt, lite "Blair Witch Poroject" möter FX-film. Så man har nära till sagorna i detta land. Som sagoläsare gillar jag även Asbjörnsen och Moes sagor som ibland har episk känsla. "Soria Moria slott" är en favorit.

Norge, sagornas land! Så låt oss bege oss dit. Jag blir er ciceron. Jag tar på mig vadmalsrocken och storstövlarna, tar näverkonten på ryggen och staven i handen och vandrar iväg längs Ångermanälvens dalgång. Sollefteå, Junsele, Åsele, Vilhelmina passeras. Vi lämnar Malgomaj bakom oss, vi går ut på fjällvidden. Snart passerar vi ett röse med en järnplåt som har Norges riksvapen, tre gyllene lejon på röd grund.

Nu är vi i sagornas land. Vi går ner i en dalgång. Och där, i en skog, står en stor bur av stål. Och i den sitter han, riksfången, riksdåren, die blonde Bestie himself: Anders Behring Breivik.

Vilken dåre tänker jag, mörda 77 människor så där. Ja då får man stå sitt kast. Jag skymtar fången bak galler; iförd påsbyxor och lusekofta sitter han i sin bur och äter gröt. Buren omges av vakter, kungariket Norges Fältjägercorps med sina typiska hattar. Den har nämligen en buske med gröna tuppfjädrar, med förebild i de italienska bersaglieris, bergsjägare. Denna hatt togs på sin tid fram av unionsmonarken Karl XV.

Så skrev jag. Jag skrev mer också. Detta:
Vakterna vaktar Breivik. De är noga med att hindra både hans flykt samt att omvärlden ska meddela sig med honom. Så jag avviker ner i bya, tar in på ett värdshus och beställer en kopp öl. Medan bägaren töms reflekterar jag över Breivik, Norge och allt.

Man kan säga: Breivik har landet i ett visst grepp. Jag ska inte säga "järngrepp". Men vad han gjort påverkar landet. Nyss avgick justitieministern Knut Storberget. Han ska till exempel ha påverkat de mördades advokatrepresentant att dämpa kritiken av statens agerande strax efter Breiviks dåd. Sådant går inte för sig i en demokrati.

Man kritiserar agerandet hos myndigheter och polis mot Breivik, eller deras brist på agerande. Här måste jag säga att kritiken är lite orättvis. Formellt är den korrekt men när en dåre som Breivik begår ett dåd som han planerat i åratal så har han ett taktiskt försprång. Han vet så att säga att det är krig, fienden vet det inte. Han har initiativet, han har handlingsfrihet. Polisen vet inte vad som händer, de saknar operativ strategi. De kan bara reagera på order som, "GM är där och har gjort det", men vad ska de göra då? Släppa allt och jaga en förmodad massmördare?

Såframt man inte har en krigsförklaring på halsen, ja då blir polisarbete som gensvar på en beslutsam galnings dåd till sin natur ofta ineffektivt. Jämför Palmemordet: man kritiserade polisen för dess handlande under mordnatten men vad skulle de göra då? Spärra av Stockholms innerstad? Med vad, hur länge? Det är lätt att kritisera polisen i kölvattnet av ett angrepp av Breiviks typ.

Jag får medhåll av Magnus Norell i denna åsikt. Enligt DN:s Erik Helmerson sa Norell på ett Fores-seminarium nyss detta:
... en särskild sorts terrorism är omöjlig att gardera sig mot. Anders Behring Breivik agerade helt ensam, han var inte kopplad till någon grupp och hade vinnlagt sig om att inte synas på någon terrorradar. Inköp av konstgödsel kan skapa misstankar. Vad gjorde han? Köpte en bondgård.

Terroristen som ensamvarg är extremt ovanlig, konstaterade Norell. Man kanske skulle kunna stoppa honom med extrema kontrollmetoder. Men vem vill leva i ett sådant samhälle? Förenligt med mer demokrati och öppenhet vore det sannerligen inte.

Breivik har landet i ett visst grepp. Alla är ense om att fördöma dådet men vad ska göras konkret? "Mycket konsensus och lite verkstad" sa den norske statsvetaren Petter Hojem om en stortingsdebatt i ämnet. Repliken återges i nyssnämnda referat av ett seminarium hos tankesmedjan Fores. "100 dagar efter Utöya" var artikelns rubrik.

Detta skrev jag alltså i november, i denna min novell om ett Norgebesök i Breiviks tecken. Jag infogade även denna reflektion om rättegången. Jag gissade hur den skulle bli. Och jag fick rätt:
Hur blir rättegången? Jag skulle vilja säga: tuff. Omhäktningen i måndags, ett slags genrep för det hela, var lätt tumultartad. Och för processen i april är Breivik beredd, han vet vad han ska säga. Att döma av manifestet kommer han att utmåla sig som krigförande i ett krig av multikulturen mot de vita, av kulturmarxister mot traditionalister, av nihilister mot kristna. Att föranstalta massinvandring och sedan tysta dess kritiker med brännmärkning, att hjärntvätta folket så att debatt omöjliggörs, detta är ett krigsliknande tillstånd. Sådan är Breiviks bild av läget och jag tycker den har vissa intressanta drag.

I manifestet har Breivik skisserat sin rättegångsmässiga försvarsstrategi. Har åklagarsidan läst den? Det har de säkert. Har de något att bjuda emot?

En berättigad fråga, då som nu!

Men det återstår en del. En slutsats och en hemfärd:
Min öl är uppdrucken. Jag betalar och lämnar värdshuset. Det är dags att återvända hem - hem till Sverige efter detta besök i sagolandet Norge.

Jag går tillbaks till skogen och passerar Breiviks järnfängelse, vaktat av Fältjägarecorpset. Jag tänker på något som sas i Helmersons artikel gällande hur Norge förändrats efter dådet: det har blivit mer likt Sverige. Nämnde Hojem sa nämligen på seminariet att "fler norska politiker har fått livvakt och det har införts ingångsspärrar vid regeringsbyggnaderna". Ökad säkerhet i kölvattnet av dådet alltså, ungefär som USA fick mer säkerhetstänk efter 9/11. I sak är detta oviktigt men det säger något om sentimentet i den tid vi lever i. Det är krigsaktiga tider, spärrar och portar, hårda tider. Fienden lyssnar, en terrorist kan bo i varje buske. Men själv är jag ju härdad som få inför dylikt krigssentiment, jag har ju mer eller mindre levat i det sedan 80-talet och den nystart som kalla kriget fick då. Invasionen i Afghanistan, nertystad av dåtidens svenska MSM-elit och kulturskribenter från DN och Expressen till Aftonbladet, dock reell med ett samtidigt hot mot Sverige på Sovjets nordflank, ja, detta krigssentiment har liksom påverkat mig. Och Falklandsöarna, Beirut 1983, Grenada, lumpen, Gulfkriget och privata krig som "Eld och rörelse" och "Camouflage", fullbordade i jämnhöjd med den multikultismens kulturkamp som nu rasar, gör att jag tar eventuell sentimentsterror med ro. Säg att det är krig, vem bryr sig, det rasar i vart fall inget krig inom mig.

Världen må vara krisartad och krigsaktig men inom mig har jag frid. Så kom an bara, kulturmarxister, plutokrater och bankirer beyond the sea, jag är beredd, jag ska nog bjuda er spetsen!

Med dessa tankar i mitt sinn styrde jag stegen upp ur dalen och ut på kalfjället. Jag korsade gränsen, lovade Herren i himlen och stannade för en dryck ur en fjällbäck. Jokk Bärdryck!

Detta var min Breiviknovell, betitlad "Norge, sagornas land". I morgon fortsätter rättegången. Den pågår till slutet av juni, dvs cirka tre veckor till. Bäva månde eliten.

Relaterat
Wenche Elizabeth Arntzen vs Anders Behring Breivik
Mangs och Breivik
När Svenssonaffären rasade
Breiviks Terra Incognita
Kerubernas svärd
Breivik: mina inlägg 1
Breivik: mina inlägg 2
Mellanholmen

Centrumpuck


Mycket händer i världen just nu. Kanske ska jag kommentera dagens Breivikare senare idag. Tills dess stannar jag i mandalan: som centrumpuck.

Jag sjunger i skon. Jag gnolar lätt på en melodi dessa sista dagar i maj. Den låter:
Världen vibrerar med mig,
världen roterar kring mig;
alla ränner runt och jag -
är centrumpuck.

Det där sista kan ses som ett lån från Magnus Ugglas "Centrumhets". Där lyder texten: "Alla ränner runt på stan - i centrumhets!" Här har jag ändrat det hela till att jag står i centrum av tillvaron, dock inte malligt och dant. Nej tvärtom: jag vill med detta uttrycka en kvietistisk hållning, en attityd av lugn och ro. Det är mediation i mandalan medan alla andra far runt för att jaga vind.

Jag är centrumpucken, mittpluppen på singelskivan, mannen i mandalan. Och detta är vad alla kan känna sig som, vi är alla universums centrum. Så därför kan vi lite till mans sjunga: "Alla ränner runt och jag - är centrumpuck!"

Centrumpuck är alltså vad man använde till vissa vinylskivor. Speciellt singlar hade ibland ett något större hål i mitten, okänt varför. Då måste man lägga dit en plastgrej på några centimeters diameter. En - ni vet namnet vid det här laget - centrumpuck.

Relaterat
Tempel och trädgårdar
Fler dikter av mig
Antikens kvinnor
Om Hadrianus' Tivolivilla
Bysantinsk roman
Camouflage
Eld och rörelse
Åselehaiku
Amazoner
Den musiske matlagaren

tisdag 29 maj 2012

Varricchio om Breivik


Den 8 maj i år publicerade SvD en understreckare. Den handlade om Breivik. Den var rätt bra. svd dn

Det var Isabella Varricchio som skrivit den, fil.stud på mastersnivån på Södertörns högskola. Hon är lagom establishment, fördömande Breivik med en passage som "gråter till sina egna patetiska propagandabilder", men i övrigt var hon tämligen rättvis mot mannen. Det var inte som det brukar när Breivik analyseras i MSM, detta var ingen uppvisning i nålstick och raljans. Nej tvärtom: detta var en högklassig, vederhäftig analys. Hon erkände norrmannen som det fenomen han är.

I "Breivik skapar sin egen legitimitet" går Varricchio i närkamp med fenomenet Breivik. Breivik mördade enligt egen utsago AUF-politikerna som en försvarshandling, som ett slags nödvärn. Varricchio anser detta möjligt att ta på allvar. För...
... det är inte bara påstådda galningar som handlar i nödvärn och därmed frihetsberövar eller dödar ett stort antal människor. Agerar inte de flesta stater och krigsallianser utifrån en liknande princip när de väljer att gå in i ett land med väpnade styrkor för att skydda en viss etnicitet eller ett politiskt och/eller religiöst läger mot ett annat? Handlade inte exempelvis Bushs regering i nödvärn när de tog beslutet om en militär intervention i Irak för att hindra landets utveckling av kärnvapen? (...)

[M]in poäng är att man bör vara uppmärksam på vilka handlingar som utpekas som sjuka, obegripliga och oförlåtliga och vilka som inte gör det. Vems sanning bestämmer hur många liv som är värda att offras? Och för vad? Kanske skulle Bush och Nato skriva under på det Breivik sagt under förhören om att ett litet barbari ibland är nödvändigt för att stoppa ett större?

Det är ett intressant anslag. Det anger ramen för det som komma ska i Varricchios analys: hur Breivik antar rollen av en stat. Han blir suverän. - Breivik har nämligen agerat som en stat. Han har förklarat regimen krig. Varricchio benar sedan ut begreppen kring stater, terrorister och "homo sacer". Detta begrepp har myntats av italienaren Giorgio Agamben. Homo sacer är en fredlös, fri aktör som starkt påminner om Ernst Jüngers anark. Denne anark ville ju göra sig till motpol, ja mer än så, till pendang till monarken, dock ej genom våldsdåd. Denna pendang skulle innebära en position som gör honom till likvärdig med monarken, varken till undersåte eller fiende. Och Breivik har genom att utföra ett dåd på den nivå han gjort blivit en sådan homo sacer/anark, han har kommit på jämställd fot med regimen. Han har blivit suverän säger Varricchio:
Anders Behring Breivik har gjort sig själv till en homo sacer men i och med detta även blivit en suverän. Med stor sannolikhet kommer norsk domstol att göra ett undantag och tilldela honom ett straff som ligger över ordinarie straffskala, ett undantag som förmodligen kommer att innebära livstids inspärrning. För Breivik, väl medveten om detta, finns ingenting att förlora. Han behöver varken be om vår förlåtelse, vårt godkännande eller vår sympati, utan står fri att avfärda frågor, raljera åt åklagarna, vara likgiltig inför offer och anhöriga och gråta ogenerat till sina egna patetiska propagandabilder.

Genom att ha fråntagits statusen som vanlig brottsling på grund av det exceptionella brott han utfört, kan han i sin tur diskvalificera det norska rättsväsendet och begära de straff – frigivning eller avrättning – som han med säkerhet aldrig kommer att få. Breivik är inte den brottsling som efter några år i fängelse skulle kunna återanpassas till samhället, eftersom detta är en plats som inte längre finns till för honom. Varken den norska allmänheten eller Breivik själv kommer att vilja ha mer med varandra att göra när rättegången väl är avklarad lagom till midsommar och det finns knappat någon som officiellt kommer att tilldela honom det martyrskap han eventuellt fiskar efter.

Man kan säga: Varricchio har som få andra svenska skribenter lyckats fånga Breiviks särart. Hon har gjort det speciella med honom och hans dåd rättvisa. Och ännu ett erkännande av Breiviks "metod i galenskapen" är detta:
Man kan beskylla Breivik för nästan allt, men inte att han saknar principer. Och få människor skulle följa dem så ovillkorligt. Själv anser han att det han gjorde var nödvändigt och handlingens radikalitet är avhängig denna nödvändighet och tvärtom.

OK, fine. Mot slutet återvänder så Varricchio till detta med suveräniteten:
[Breivik gick inte] till angrepp mot den grupp hans rasistiska idévärld främst vänder sig mot, muslimerna, utan mot makten, mot de politiker som styr Norge i dag. Han har således skapat en egen suveränitet, inom men också utanför den etablerade ordningen som han är född och uppvuxen i och som han nu, öga mot öga med dess rättssystem, envisas att vilja hålla sig på jämbördig nivå med.

Genom sin kompromisslösa positionering förkroppsligar Breivik den suveräna staten i sin rena, mest transparenta form, som en nomos basileus, lagen som enväldig kung. De som har följt de ingående förhören med denna ensamma gärningsman har fått en närmast unik inblick i mekaniken bakom undantagstillståndet; hur man mot all vedertagen norm ger sig själv en legitimitet utifrån vilken en egen logik konstrueras och rättfärdigas.

(...)

Breivik kommer att bli juridiskt fälld, men hans egna politiska status kommer, så länge han är sin övertygelse trogen, att förbli oantastlig. Och i egenskap av denna är han omöjlig att straffa.

Voilà den moderne terroristen med drag av jüngersk anark. Tack för den analysen Isabella. Jag är och förblir motståndare till detta våldsdåd men detta inlägg gav onekligen saken djup. Breivik kan göra vad han vill, han kan virtuellt komma och gå mellan allvar och skämt, mellan engagemang och likgiltighet, mellan krav på avrättning, frisläppning eller medalj. Han har utfört ett våldsdåd som approcherar en krigshandling, han har förklarat staten Norge krig. Och givet att han blir dömd har han ändå lyckats med att placera sig i något slags unik position, det som Varricchio förtjänstfullt skissar: suveränitetens position.

Han är inte längre undersåte, inte medborgare i en demokrati. Och inte kraftlöst offer, inte anonym stigman. Han är regimens motpol, dess juridiskt jämställde. Han är formellt föremål för straff men, så länge han står för det han gjort, "omöjlig att straffa" som Varricchio alltså menar. Och detta är en besk medicin för PK-regimen att svälja.

Relaterat
Anarkens roll skildras i Jüngers "Eumeswil" (1977)
Manifestet s 1000-1344
Clausewitz
Militärwannabe
McVeigh, Kaczynski, Spaggiari...
Breivik och paranoia
Frankfurtskolan
Pusslet Anders Behring Breivik
Breivik och science fiction

Nationalism


Nationalismen är satt på dagordningen. Bland annat genom Loreens seger i mello. Och Freddes erkännande att etniska svenskar existerar. svd svd svd dn

Jag är nationalist. Jag söker min identitet i min särart - min svenska särart. Jag bejakar att jag fötts till den jag är. Jag ser positivt och affirmativt på det hela. Som jag skrev en gång här på bloggen:
Jag älskar Sverige och det traditionellt svenska. Man kan säga: jag är nationalist. Det är det som är skillnaden mellan mig och andra som skriver om svensk historia. Vardagsmuppen, PK-isten och den sedvanlige kunskaparen måste alltid lägga in förbehåll mot det svenska om han skriver om det. Han måste visa sitt salongsmässiga hat, sitt klädsamma avståndstagande mot den svenska nerven.

Detta är skillnaden mellan dem och mig: en avgörande skillnad. Både de och jag måste förhålla sig till fakta, både de och jag kan behöva skriva passager som "Karl XII segrade vid Narva 1700". Skillnaden är att jag inte är obekväm med en sådan sats, jag omhuldar och bejakar den positiva undertext som finns i en dylik faktabit (seger för svenska vapen). Muppen däremot känner sig obekväm med att förmedla dylika fakta. Vips är han där och ska linda in det hela i PK-ismens tarmludd, med ens står han där i förnekelsens tagelskjorta.

Muppen ber om ursäkt för allt som gjort Sverige stort och bra. Jag däremot omfattar det, utan att för den skull bli någon punschpatriot.

Detta skrev jag i oktober förra året. Inlägget hette "Sverige - en historia om suveränitet". Där sammanfattade jag det specifika med Sverige genom tiderna. Och det är att det bevarat sin självständighet genom alla skiften, från medeltid över stormaktstid och senare tid. På sistone har dock suveräniteten kommit i fara. Dagens massinvandringspolicy, antinationalism och andliga utarmning gagnar inte oss traditionella svenskar, inte ett dyft. Vi har blivit slavar under bankirer och plutokrater. Så är det, men JAG tänker i vart fall inte bli någon nyttig idiot under kosmopolitväldet. Jag protesterar. Genom att driva denna blogg. Och genom att omhulda det traditonella Sverige.

Relaterat
Dominium Maris Baltici
Mångkulturalismens död
Svensk bushido
Skeppet Ölands strid mot engelsmännen 1704
Massinvandring
Sverige existerar
Folkliv och seder i slutet av den hedna tiden
Magnus Eriksson, Albrekt av Mecklenburg och Engelbrekt
Karl IX
Gustav III:s regim
Bild: E. Berggren

måndag 28 maj 2012

Ni har ett digert förnekelsearbete framför er


Loreen är likgiltig inför den traditionella svenska kulturen. Och etnicitet är ointressant tycks hon mena. Det säger hon i senaste numret av tidningen Novell. OK: hon har dessa åsikter. Och hon är inte ensam om dem. Traditionalism, nationalism och identitära frågor förnekas av eliten. dn dn dn dn dn svd svd svd Fria Tider Fria Tider

Eliten, MSM, 08 och vad man nu ska kalla er: ni ignorerar allt som har djupare klang, allt som ekar i gamla valv. Ni förnekar värdet av gamla tänkare, gamla traditioner, sedvanliga synsätt.

Ni befinner er i förnekelse. Och speciellt nu har ni ett digert förnekelsearbete att utföra - nu, när PK dör och systemet startar om, när vita återigen finns och den progressiva nationalismen blommar upp. Ni i eliten måste då förneka dess beståndsdelar, såsom arkeofuturismen, både i Guillaume Fayes variant och i Frank Herberts. Ni måste likt Dick Harrison förneka att Sverige finns som sedvanebegrepp, förneka att svear är lika med de sviones som Tacitus omnämner. Ni måste förneka svensk bushido, svensk stil, svensk etnicitet.

Etniciteten måste nämligen med i bilden för oss som tänker och känner. Det går inte, t.ex inte som den typ av kulturkonservativ som Kaj Schueler tycks se som räddningen, säga "invandring är OK, etniska svenskar finns inte, nu ska jag starta en konservativ bokklubb"... Man måste ta tag i den heta potatis som etnicitet är; jag har själv gjort det för länge sedan. Vanliga konservativa som Schueler, Poirer Mattsson och Johan Lundberg vill däremot ha distans till oss etniskt medvetna radikaler, de vill utmåla oss som parias. Men etnicitet är satt på dagordningen. Reinfeldt har lämpligt erkänt att etniska svenskar finns. Och den som inte tar ställning till den etniska dimensionen, som blundar för massinvandringens alla konsekvenser, befinner sig andligt på semester. Vill du däremot komma in i matchen, gör det här.

- - -

I Europa diskuteras detta öppet. Holland kunde efter Fotyuns och van Goghs död skärpa tonen mot islamism. Danmark kan idag säga att islamister är inte välkomna i landet längre. I Sverige är dock tonen alltför dämpad, trots Uppdrag Gransknings avslöjande av reaktionära imamer. Men jag dämpar inte tonen: här är vad jag säger om islams sämre sidor. För att balansera kan nämnas att jag inte är fientlig till islam per se: låt MENA ha sin sharia.

Jag nämnde Europa nyss. Där pågår en idédebatt om framtid och dåtid och om etnicitetens roll i det hela. Den nämnde Guillaume Faye kallar sin ideologi arkeofuturism: den är en balansering, ja en rening av futurismen med arkaismen. Futurism är framtid, arkaism är det gamla; det moderna projektet har urartat och måste balanseras och berikas med synbarligen passerade idéer som blod och jord. Omslagets man, stående i ett sädesfält blickande mot en skyskrapa, säger mycket om vad det handlar om. Detta är debattens framkant, detta är framtidens metapolitik.

- - -

Jag har länge bloggat om den tyske författaren Ernst Jünger. Denne var likt Faye medveten om moderniseringens krafter, som i "Der Arbeiters" värld med sina verkstadslandskap, miljonprogramshus och teknostäder. Och det arkaiska dragets aktuella sida fann Jünger i "Der Waldgang" (1951), i skogsvandrarens anarkiska position. Jünger fann likt Södergran "sanningen i skuggan av hallonsnåret", även skildrat av mig i denna biografiska essä.

Radikalismen lever. Och jag är inte ensam. Förra året höll en viss Julian Assange ett tal på Trafalgar Square. Han angrep media, han sa att de är medskyldiga i de krig som förs idag. De sitter på höga poster och hetsar till krig mot oskyldiga länder, nu senast Iran.

Radikalismen lever, etniskt medvetna konservativa och progressiva nationalister flyttar fram positionerna i ett kulturliv som faller ihop i självhat, förvirring och PK syntax error. Eliten har bara förnekelse kvar, den strider inte längre för något. Den måste förneka Sverige, svenskar, trygghet och tradition. Jag säger bara: gör det, förneka allt detta som ändå lever trots er aggressiva mångkultur och er lobotomerade antitraditionalism. Fortsätt bara, förneka ni...! - Go ahead, punk, make my day.


Kategorier: Nyandlighet, Porträtt, Självbiografi och dagbok, Svensk historia, Fackböcker, Ernst Jünger, Carlos Castaneda, Science fiction, Fantasy, Skönlitteratur

Relaterat
Svensk bushido
Arkeofuturism
En ålderdomlig framtid
Min svenska historia
Vad som pågår
Det är lugnt idag
Sverige existerar
Händelser i Rokkana
Till frågan om etnicitet
Anti-vitt sentiment
Jakten på Minilorden
Konspirativt beteende
Otto Hesselbom: "Vårt land" (motivet är från Dalsland som här, genom konstnärens geni, blir till det arketypiskt svenska)

Bilbabbel
Fenor och krom
Bildesign genom historien
Morfar hade en Valiant
Japansk bilindustri
Lösryckta bilfakta
Bilmusik
Channeling, sectioning, chopping...

Diverse skönlitteratur
Andersson: Gyllene gåsen (1997)
Ballard: Solens rike (1984)
Ballard: Super-Cannes (2000)
Ballard: War Fever (1990)
Borges: Ficciones (1945)
Granlund: Annorlunda men ensam (2009)
Linna: Okänd soldat (1954)
Matthews: Jesu liv (1948)

Egna verk
Agajan äventyraren
Camouflage
Stridsmiljö 2500

Ernst Jünger
An der Zeitmauer (1950)
På marmorklipporna (1939)

Fackböcker
Arméstaben: SoldF 1985
Faye: Archeofuturism (1998)
Moorcock: Wizardry and Wild Romance (1992)
Nicholls (red): Fantasi och vetenskap i science fiction (1985)
Pollack: Arabs at War (2002)

Fantasy
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Bjällerstedt-Mickos: "Till Esperani" (1996)
Tolkien
Moorcock

Inrikespolitik
Anti-vitt sentiment
Sverigedemokraterna gör stor marginalnytta
Till frågan om etnicitet

Noveller
Den omöjliga friheten
Doriel
Jakten på Minilorden
Möte med Mannerheim
Resan till Ghislane
Rosen som aldrig vissnar
Rosen i solgläntan
Saab Kliszow
Skogens vilda härskarinna
Solarium
Vetenskapens trollkarl

Science fiction
van Vogt
The Man In The High Castle
Dickish
Paranoid science fiction
Katedralbyggare och kritiker
Adams, Dick, Donaldson...
Jim Ballard
Clarke: "2001 - en rymdodyssé"
Larry Niven: "Ringworld"
Isaac Asimov
Joe Haldeman
Analog Science Fiction/Science Fact




söndag 27 maj 2012

Sveriges traditionella storhet


Loreen vann! Nu triumferar mångkulturen! Det är inte jag som är ironisk. En Flashbacktråd föreslog det igår, helt seriöst. Trådstartaren är nämligen en välmenande mångkulturkramare. Det ser man när man läser denna "Sockergullans" övriga inlägg. Så Loreen vann men allt är som förut. PK är på väg att dö. Och jag har inget emot den berbiska skönheten Loreen, eller ens den 43-årige berikare som i Västerås fick spel när han inte fick tvätta sin persiska matta i en biltvätt. Nej onej, fortsätt ni bara och krama mångkultur. Jag anmäler som vanligt min reservation. Jag vurmar för min egen kultur, den svenska. Som igår på min Motpolsblogg. Med anledning av Sabatons nya CD skriver jag där om svensk bushido, att leva av svärdet, Gadebush och Narva och allt det där. Kort sagt, om Furor Germanicus med nordanvind i ryggen. Mer här. svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn Fria Tider

Sverige lever. Nu måste vi fokusera på Sverige och det svenska. Mångkulturen ger jag inte fem öre för. Islamkramandet och antinationalismen måste upphöra. "Varen svenske" sa man förr. Nu säger jag det igen, på 2010-talets idiom: var svenska! Ni som är traditionella svenskar, bejaka er kultur och ert arv. Det tjänar inget till att ränna efter den fantom som kallas "det mångkulturella samhället". För den vägen är stängd nu. PK är död:
Ingen Sahlin besöker längre en moské, partiledare har slutat uttala sig svenskfientligt. Sprickorna i muren vidgas. Vi svenskar finns, det sa ju Fredde nyss. Uppdrag granskning har visat imamernas reaktionära ansikte. Bengt Ohlsson i DN gjorde upp med vänsterismen. Och Ullenhags försök att slå hål på myter misslyckades.

Mångkulturalismen är svag och kraftlös, det måste alla medge. Den är på defensiven. Förr talades allmänt om att invandringskritik byggde på fördomar. Det hör man inte längre. Nu snackas bara om ökade resurser till invandrare för att få dem sluta att begå brott och leva asocialt. Jag återger detta resonemang i min dödförklaring av PK. Game over med andra ord.

Mångkulturen dör. Nu måste vi fokusera på vårt eget, Sverige och dess historia. Som sagt skriver jag om svensk bushido på Motpol nu. Och här på Galaxen kan vi ju erinra vad jag skrivit om den Karl XII som Sabaton besjunger i sitt senaste opus. Här är avsnittet om den karolinska tiden i min svenska historia. Jag skriver bland annat att Karl XII besteg tronen som blott 15-åring:
[N]u hade han envåldsmakten över detta svenska rike som dominerade Östersjön. Grannmakterna trodde att vi var försvagade av att ha en så ung kung så de förenade sig i en pakt: Danmark, Polen och Ryssland gick samman och förklarade oss krig. Men vår armé och flotta var i gott skick och mobiliseringen fungerade perfekt. Den indelta armén, med ständigt insatsberedda knektar, bestod provet. Karls plan var att slå mot det mjukaste målet först, Danmark. Man hann knappt stiga iland vid Humlebaek på Själland förrän dansken bad om fred. Sedan vände sig Karl mot Ryssland. Den estländska, svenskkontrollerade staden Narva belägrades av en stor rysk armé under Charles Eugène de Croys befäl. Men med sina generaler Carl Gustav Rehnskiöld och Magnus Stenbock gick Karl till anfall och gav oss en strålande viktoria. Svenskarna var cirka 10 000 man, ryssarna 35 000. Dagens datum var den 30 november år 1700.


Det var en lovande början detta Narva. Vi ser en tillrättalagd teckning av slaget här.

Men vad hände sedan då? Jo sedan...
... följde det svåröverskådliga kriget mot den tredje paktbrodern, Polens kung August. Men förmodligen var det nödvändigt att besegra denne innan man vände sig mot öster igen för det avgörande slaget mot tsar Peter. 1706 hade vi efter svåra härjningar och avgörande slag såsom Klizsow fått fred med Polen. August avsattes. Armén gick i kvarter i Sachsen ett bra tag. 1708 tågades det österut igen. En seger vanns vid Holofzin. Sedan gick det sämre. Efter en hård vinter tvingades vi till slag vid Poltava med känt resultat: förlust och fångenskap för större delen av hären. Karl med några få goda kadrer flydde till Turkiet.

Karl dog i Fredrikshald 1718. Se härför E. Berggrens teckning överst i inlägget. Den visar en löjtnant Carlbergs gripenhet när han i den månljusa natten för ett ögonblick lämnades ensam med kungens lik. Detta var den 30 november 1718. Dessförinnan hade dock en annan svensk armé återtagit Skåne:
Ett ljus i mörkret var (...) slaget vid Helsingborg 1710. Dansken trodde att Sverige var utslaget för gott och försökte återta Skåne. Generalen Magnus Stenbock såg till att Danmark kom på andra tankar. Helsingborg blev en stor svensk seger. Sedan dess försökte dansken aldrig mer att landstiga i Skåne för att återta provinsen.

Där har ni det. Svensk storhet av det traditionella slaget. Det är bara jag som erinrar om det i dagens svenska kulturliv. Bara jag har modet att säga att vi svenskar existerar och har en historia som sträcker sig tillbaka i historiens dimmor, påvisbart sedan vår tideräknings början och Tacitus' omnämnande av suiones = sviones = svear. Alla andra historiker, med Dick Harrison i spetsen, förnekar detta. De förnekar därmed att svenskar finns, att vi har en lång och ärorik historia och att vi har historisk rätt till detta land. Kom ihåg det; Harrison påstår det, jag påstår däremot att vi finns. Så förnekar ni Sverige, stick från bloggen! Förnekar ni Sveriges storhet, dess historiska bragder och bushido, packa er härifrån - och smäll inte i dörren när ni går!

Relaterat
Dominium Maris Baltici
Mångkulturalismens död
Svensk bushido
Skeppet Ölands strid mot engelsmännen 1704
Massinvandring
Sverige existerar: 40 kommentarer
Folkliv och seder i slutet av den hedna tiden
Magnus Eriksson, Albrekt av Mecklenburg och Engelbrekt
Karl IX
Gustav III:s regim
Sverige: utvecklingen under 1800-talet och halva 1900-talet

lördag 26 maj 2012

Lord Dunsany: i gråzonen


Gå bort i skogen intill ditt hyreshus, vik av på just den där stigen och se hur allting börjar bli en smula dimmigt och sagoaktigt. Nu är du i gråzonen, i skymningszonen. Men förfäras ej utan fortsätt bara, se hur tingen träder fram ur sig själva och allting blir besjälat. Och innan du vet ordet av har du sett Pan, Drömkaravanen, Odens fästning och Smaragdeburgs skimmer i fjärran. svd

Författare som gillar katter (Heinlein, Lovecraft) anses vara fint och bra. Men Edward John Moreton Drax Plunkett, Baron of Dunsany (1878-1957), fantastikförfattare även han, gillade hundar. Det är märkligt: en skir drömförfattare men hundmänniska. Nåväl: Dunsany var inte så skir i verkligheten, han hade till exempel varit i första världskriget. "Men det hade Tolkien också" säger vän av ordning. Men jag uppfattar Dunsany som en mer krigisk, officersaktig typ än den gode J. R. R.

Apropå inget kommer jag nu att tänka på en anekdot om Dunsany. Den säger att på sitt gods, när han återvände från jakten, kunde han skjuta prick på klockan så att den klingade, då visste betjänten att herrn var hemma...

Dunsany skrev fantasyromaner och noveller. Han skrev även pjäser, bland annat "A Night at an Inn" med något slags twist på slutet. Den sägs vara omtyckt att sätta upp av fängelsekunder av någon anledning. Att som det där svenska gänget spela Beckett var alltså inte någon ny idé i sig, det nya var bara att man skulle åstad och sätta upp fanstyget på en riktig teater, utanför murarna. Fångar i temporär frihet, gissa vad som hände... Det hela blev en film med Björn Kjellman.

- - -

Detta är Dunsanys värld: segla på drömfregatter, sök Blimflims diamanter, debattera med flaskanden, ät av solens äpplen och dansa med brummeldjuren på lövängarnas prassel. Kort sagt: ändra medvetandenivå, turn on, tune in och sätt segel mot förundrans länder. Detta är Dunsanys särart, en sagoaktig men vuxen värld med charm och finess.

En viss Arthur C. Clarke mötte en gång lord Dunsany. Det var 1951. Clarke hade med sig ett ex av "The Charwoman's Shadow" (1926) för att få den signerad, och det fick han såklart - med gåspenna och allt, lordens sedvanliga skrivdon. Samtidigt med signeringen passade Dunsany på att ändra i sin bok; ett "The Country Towards Moon's Rising" blev "The Country Beyond Moon's Rising", det lät visst bättre så. Det kan man förstå - men det är å andra sidan höjden av pedanteri att göra så, det förstör bokens aura. Kladda i en tryckt bok...? Det skulle jag aldrig göra. Det sägs ju att trycket adlar; halvheter och enstaka missar lägger sig med tiden så att säga, bleknar och absorberas av helheten. Ingen annan än författaren märker dem.

Dunsany var en av Lovecrafts förebilder, se bland annat "The White Ship", "The Dream-Quest of Unknown Kadath" och "The High House in the Mist". Dessa lovecraftare speglar Dunsanys eleganta, drömlika kvaliteter. Förutom det kan sägas att Dunsany (likt Lovecraft) tog det fantastiska på allvar, han skojade inte bara bort det i urban anda. Man frestas säga att han hade sett det han skrivit om, det finns en autencitet i det hela: "Si, karavanerna startar"...

En av novellerna i aktuell bok är "Andelsprutz' vanvett", om en öken dit själarna av döda städer beger sig. Där kan man höra gatubuller från antikens Rom, torgförsäljares skrik från Konstantinopel och stadsvaktens rop från det medeltida London. Det tycker jag var mäktigt. En annan novell handlar om ett palats där man ser gryningen genom ett fönster och skymningen genom ett annat, som på en planet med heliostationär bana. Det påminner om min novell "The Middle Zone".

Relaterat
Arthur C. Clarke
Lovecraft
Agajan äventyraren
Stridsmiljö 2500
Moorcock
van Vogt
Dune
Frank Herbert

fredag 25 maj 2012

Breivik, Gavrilo Princip, John Brown...


Nu har Utöya behandlats klart i rättegången mot Breivik. Idag fokuserade man därför på polisinsatsen. Det kommer man antagligen att göra ett par dagar. Därefter ska rättegången handla om Breiviks kontakter. Sedan flyttas fokus till vad som framkommit under brottsundersökningen. Sedan, i början till mitten av juni, har försvarssidan sju dagar på sig att förhöra de vittnen man kallat, som Fjordman och muslimska aktivister. Sedan ska det handla om huruvida Breivik är galen eller inte. Och sedan dom. svd dn

Förra året skrev jag ett inlägg om Breivik. Det hette "Anarkist i Harens år". Jag la upp det på bloggen den 28 december 2011. Jag återgav där reflektionen att ensamma terroristdåd sällan ger effekt, Kaczynski och Baader-Meinhofs gärningar ledde till intet. Men i en kommentar hade...
... signaturen Utlandssvensk [sagt] att det är fel, tänk på Princip! Gavrilo Princip var en lönnmördare som fick Österrike att starta krig mot Serbien vilket drog med sig resten av Europa i krig. (Princip var österrikisk undersåte men bosnisk separatist, han ville att hans hemland Bosnien skulle tillhöra Serbien istället för Österrike.) Vi har även, sa Utlandssvensk, en sådan som John Brown som utförde ett attentat i amerikanska södern på 1850-talet. Det bidrog till att skärpa läget mellan nord och syd och trigga inbördeskriget.

Det var början av mitt decemberinlägg. Det angav tonen. Jag sa vidare detta, som mynnade ut i en reflektion om hur rättegången antagligen kommer att bli:
Så man ska inte räkna ut ensamma aktörer, eller synbarligen ensamma med viss uppbackning. Princips medlemsskap i ett hemligt sällskap som ville Bosniens frihet är till exempel dokumenterad; han var med i "Unification or Death" (Ujedinjenje ili Smrt), känd som Svarta Handen. Källa. - Ensamma dåd, "black swan events" med våldsprofil, galna anarkister som slänger bomber och skakar samhället. Och Breivik har förvisso skakat Norge. Kanske får hans dåd än större effekt med tiden. Hamnar man i tidningen en gång i veckan betyder det NÅGOT.

Man är rädda för Breivik. Jag säger som Goten sa i sin kommentar till samma inlägg: "Det kommer nog aldrig att hållas någon rättegång mot Breivik i Norge. Norrmännen kommer inte klara av det, så man får ordna det på något annat sätt."

Man vill inte att Breivik ska stå i vittnesbåset och tala. Han är nämligen förberedd. Regimen vill nog helst låsa in honom som galning och hålla honom där med diverse förvaltningsbeslut. En rättegång med Breivik blir explosiv: tänk TV och tidningar, tänk alla bloggar, tänk alla utspel om alla detaljer, tänk påfrestningen på samhället, på det norska och svenska, ja hela västvärlden...

Så skrev jag i december: jag gissade att rättegången skulle bli stormig. Och nu är den här, denna rättegång. Hur har den blivit då, hur har den tett sig? Well, den har har kanske inte direkt skakat Norge i sina grundvalar. Men nog är läget en smula spänt. Nog skär sig bedömningarna om Breivik i MSM jämfört med t.ex i min blogg. Och på t.ex Flashback yttrar sig visst Breivikstöd (se kategorin Politik, subkategori terrorism.)

- - -

Jag sitter här och återger mitt tjusiga Breivikinlägg från 28/12 förra året. Och därnäst i detta kom jag med en disclaimer av en typ som kan vara nyttig, nu som förr:
När jag skriver om Breivik, och genomsnittsläsaren läst så här långt, brukar helvetet bryta lös i deras sinnen. Jag har inte bett om ursäkt för Breiviks dåd! Inte tagit avstånd! Inte frånsagt mig delaktighet i idén om politiskt våld som framkomlig väg! Jaha. Detta är min länk till er.

Nu närmar vi oss 2012, Drakens år i kinesiska kalendern. Redan 2008 diktade jag om detta år, ett gammalt inlägg som nu mysteriöst seglat upp på Topp 10 här på bloggen.

Nästa passage utvecklar detta om tidsandan. 2012 är som sagt Drakens år, det är vårt innevarande år det. Året när det citerade inlägget skrevs var 2011, Harens år, som...
... kännetecknades av att det "tar stora språng framåt". Det stämmer nästan bra det! Året har sett en på många håll regimförändrad Mellanöster, den har sett kravaller i London och Athen och andra europeiska städer. Det är ingen lek längre, sentimentet har hårdnat. Och samtidigt fått folk att förstå att, till exempel, invandringskritik inte är rasism.

2011 for fram i snabba hopp: euron är skrotfärdig, USA lämnade Irak och inget blev säkerhetsmässigt bättre där (inte ens de skitdyra säkerhetsföretag som styr landet uträttar något av värde).

Och slutsatsen, i vilken jag även fick med terroristtemat:
Hela världen är på väg att omstöpas och 2012 blir spännande. Jag har talat om detta länge. Jag kommer att känna igen mig.

2011 var Harens år. Och nu blir det intressant...! Haren kännetecknas i kinesisk myt som "trickster", en joker, skämtare och ful figur, en man inte riktigt vet var man har. En liknande trickster har visat sig i år i form av Guy Fawkes-masken, den har setts i demonstrationer i västvärlden som Occupy Wall Street (...). Maskens ursprung är att den används av huvudpersonen i filmen "V for Vendetta". Denne är terrorist, tänka sig, dock en fin vänstervariant. Men i alla fall: han är ensam aktör, han har sin sardoniskt smilande mask, han är en trickster och Breivik var möjligen i samma division. Det var portalhändelsen, den anarkiske föregångaren till Stora Förändringar. Väktare, vad lider natten? Vad lider natten?

Relaterat
Ombord på ett brinnande rymdskepp
Breiviks credo sammanfattat
Breivik och presidentmördarens ontologi
En revolution i sinnet
Biografi
"Så vind och skörda storm"
Breivik: mina inlägg 3
Kulturkamp
Breivik var för otålig
Breivik och paranoia
Skönsmons kyrka, Sundsvall

torsdag 24 maj 2012

Breiviks manifest: slutet


Anders Behring Breivik föddes 1979. Han är 33 år. Han är bland annat motståndare till islam och islamism. Nu fortsätter jag min titt på hans manifest. Tidigare avsnitt här och här. svd svd svd dn dn dn dn dn dn

Breiviks manifest är lite ostrukturerat. Men det får man dras med. I slutet av sitt manifest skriver Breivik i alla fall ett slags dagbok. Han berättar om sin vardag inför dådet. Kanske finns där en gnutta narcissism och självförhärligande. Det åsido tycker jag han ger en fair bild av sig själv; han predikar inte, han kommer med upplysningar och konkrektioner. Så låt oss se vad han stoppar in för reflektioner här i slutet av manifestet. Det som skildras är år 2010 och framåt, från s 1415. Han berättar bl.a om en fest han besöker i Oslo, han pokulerar med Arbeiderpartimedlemmar och kan gilla det på ett allmänt plan samtidigt som han avskyr deras åsikter: ”In any case, nice people though and we had a good time.” Det kan man kalla social kompetens och "talent for living": att få ut något av samvaron med folk man inte ser som ens åsiktsfränder.

Senare samma år tar Breivik en öl med några PK vänner. Han känner sig ensam, som vore han den enda kloka människan på ett brinnande rymdskepp befolkat av galningar. Det är en stark liknelse. Om detta rymdskepp och om science fiction i Breiviks värld har jag skrivit här. Jag kommenterade och citerade Breivik i aktuell passage. Breivik först:
[I] feel like a person caught in a burning spaceship with nowhere to go. If you see the ship is burning you don’t ignore it and start coocking noodles do you? You put out the fire even if it endangers your life. You don’t enjoy putting out the fire but it is your duty to yourself and your fellow crewmen. And let’s say your crewmen have been infected with a rare virus that shuts down their rational senses and they try to stop you from putting out the fire. You can’t really allow yourself to be stopped by any of them as it will lead you to your collective death. You will do anything to put out that fire despite the fact that they are trying to stop you. Anything else would be illogical.

Här finns mycket att kommentera. Primärt kommer jag att tänka på Michael Moorcock, känd sf-författare, som också en gång använde rymdskeppet som existensiell metafor, som det här med att vara ensam på ett rymdskepp. Han sa: ”Om man är ensam på ett rymdskepp kan man inte veta om man är galen eller inte.” Jag tror det sägs i "The Black Corridor", 1969. Och Breiviks hela situation, med upplevelsen av att vara i krig efter Natos bombning av Serbien 1999, anstormningen av multikulti och massinvandring, beslutet att begå ett ensmansdåd som fick världen att darra, den kan ju liknas vid ”ensam i bräckligt rymdskepp”. (...) Han ansåg sig mer eller mindre tvingad till sitt dåd, galet eller inte. Han ansåg sig inte ha något val.

- - -

Detta bloggade jag i september förra året. Om vi återgår till fenomenet Breivik i stort kan sägas att han har utfört sitt dåd. Han har gjort sprängämne av konstgödsel under täckmantel av ett jordbruk han bedrev; han har skaffat vapen i Tjeckoslovakien och han dödade omsider 77 personer i Oslo och på Utöya. Det är allt annat lika något slags terroristrekord. Han har operativt vetat vad han gjort. Så med viss rätta kan han på s 1420 säga gällande högergruppers generella, operativa amatörmässighet: ”[M]y hope is that this compendium [= 2083] will contribute to a significant ”leap in evolution” of the current climate of cluelessness and incompetence.”

- - -

Manifestets sluttamp innehåller en hel del. Han skriver om mat, som är något av ett diskret subtema i texten. På sidan 1422 intas till exempel coke och varmkorv. Och på sidan 1462 berättas om tre portioner ”beef with noodles and fried rice, yummy!” Och till julen 2010 efter ett besök hos mamma lägger han på vikt. Han är ingen asket, det är säkert. Ensamma galningar (Kaczynski, McVeigh) brukar möjligen vara det men i så fall är Breivik annorlunda.

Sidan 1467 talar Breivik om ”food and candy, reward system”. Det sista kan man se när han efter att ha avvärjt krisen med den besökande hyresvärden på bondgården i juni 2011 (se nedan) belönar sig med att se på TV-serien ”Rome” och äta kinesmat. Det sista i ämnet Breivik och mat finner jag på sidan 1470: ”Went to a higher quality restaurant in the southern town and feasted. Yummy!” Inte exceptionellt men som sagt, han är ingen självplågande eremit som lever på vatten och bröd. Sådan är Breivik vid den här tiden, 2011 inför dådet: en optimist. För ”optimister har god aptit” sägs det ju.

- - -

Jag antydde Breiviks sociala kompetens i början av detta inlägg. Han kan umgås även med PK folk. Och på s 1427 nämner han ännu en fest. Här berör han konsten att debattera över en bärs och spela ett spel, exemplifierat i att driva en PK-fanatiker galen. Breivik besitter alltså viss humor, det måste hans motståndare medge. Och humor är ett tecken på intelligens.

Breivik skriver så om hur gårdens ägare kommer på överraskande besök i juni 2011. Ska han använda Glocken...? Men hon anar inget, de småpratar i en timme över en kopp kaffe. Ett sista möte som Breivik nämner sker i Oslo efter detta. Han bor alltjämt på sin gård men tråkas ut av isoleringen verkar det. På s 1464 nämner han i alla fall hur han besöker huvudstaden och har middag med sin mor följt av en fika med en kompis. De diskuterar politik: ”Oh, how I missed these discussions...” Detta visar att han är ingen genuin eremit. Det har rapporterats från Ila att han finner isoleringen svår och prövande. Så visst, nog kan Breivk knäckas i fängelset, det är fullt möjligt. Jag tror dock inte kan knäcks under rättegångens nervkrig, som jag skrev här.

Relaterat
Manifestet s 1000-1344
Fokus på manifestet
Michael Moorcock
Terra Incognita
Det rasar en kulturkamp idag
Breivik och science fiction
Breivik var för otålig
Breivik: mina inlägg 1
Breivik: mina inlägg 2
Pusslet Anders Behring Breivik
Nervkrig

Ett besök i Sigtuna


Jag är ofta ute och åker i landet, kör längs ärevördiga vägar i min gröna Saab 900 combi coupé. Härmed ett besök i Sigtuna med reflektioner över kristendom och hedendom och lite annat.

Jag kör min gröna Saab längs en strand. Det grönskar. Vita gäss går på sjön, en vik av Mälaren kantad av skogtäckta åsar. Jag tar av vid en brant backe och parkerar vid ett hotell, Stadshotellet.

Jag går upp och förbi det gråläckra etablissemanget. Först ska jag nämligen uträtta en sak i denna ärevördiga medeltidsstad där jag hamnat, Sigtuna.

Och Sigtuna har verkligen en medeltida prägel. Det visas bland annat i avsaknanden av torg, ett riktigt, planerat, ståtligt torg med vinkelräta hörn.

Sigtuna har dock sin Storgata. Det är en lätt böjd gågata som börjar nere vid parkeringen och Konsum och slutar vid Stadshotellet. Inget torg finns alltså men väl små trähus, vägg i vägg. Småskaligt och fint. Och i samma stad finns flera kyrkoruiner, till exempel S:t Olofs ruin.

Taket är borta men väggarna står. Här kan man gå in och sjunga i medeltida fröjd, frammana det förgångnas andar.

Nu går jag in i S:t Olofs ruin, jag går fram till koret, vänder mig till min fiktiva publik och säger:
Halleluja. Ta emot Herren. Ta emot Kristus Jesus i ditt liv.

Kristus är porten till Gud. Man kommer till Gud via Kristus, Guds son, inkarnerad här på jorden för att visa oss vägen. ”Så älskade Gud världen att han lät sända den sin enfödde son” står det ju i Johannes.

Kristus är en väg, en port, en möjlighet. Han sa: älska varandra som syskon.

Korsfästelsen är historiens vändpunkt. Det kan låta patetiskt att hävda detta. Dock gör jag det. Jag står ut med att beskyllas för patetik. Med Guds hjälp står jag över sådant. – Golgatahändelsen var central, då förändrades jordens aura säger Rudolf Steiner. När blodet från lansstöten träffade jorden började jordens aura lysa i nya färger. Detta jämte Kristi död och återkomst, hans revitaliserande av eterkroppen, gav mänskligheten nytt liv. Att Kristus, Guds son, ett överjordiskt väsen, inkarnerats som människa, dött och återuppstått, förändrade människans tillvaro. En impuls utgick från allt detta, en Kristusimpuls. Om vi tar emot denna impuls kan vi förändra världen och oss själva.

Så säger jag där jag står i ruinen och predikar. Vad har då detta med miljön ifråga att göra, med S:t Olofs kyrkoruin? Det har mycket med det att göra. Kristendomen kom en gång till Sverige. Den överlagrade hedendomen och förenade sig med den. Tidigare bar man runt Frejs bild på åkrarna melllan Gamla Uppsala och Uppsala 14 januari, nu bar man runt S:t Eriks bild för att få det att gro. Vi har idag kyrkor och högmässa, vi har nattvard och psalmsång, och parallellt med detta dans kring midsommarstång, symbolisk måltid på Särimner vid jul och påskägg vid påsk parallellt med Kristusfirandet.

Så kristendomen är vad mig beträffar svensk tradition. Staffan var en stalledräng: medeltida mystik, svensk ton och syntes. Ni kommer aldrig att få se mig i det kristendomsfientliga hedendomslägret. Ej heller i hedendomshatande högkrykligt läger. Jag står för syntesen, jag omhuldar både minnet av Tor och Oden liksom jag tar emot Kristusimpulsen.

Man kan säga: jag är henoteist. Jag dyrkar EN gud (grek to hên), den kristne guden, men jag erkänner även existensen av andra gudar. Se Wikipedia för mer info.

- - -

Jag går in på stadshotellet, sätter mig och frågar mig vad jag är sugen på. Här finns i och för sig läckra rätter en masse, det är snudd på ”stjärna i Guide Rouge” här. Men jag beställer bara en silverte och ser ut över Mälaren. En bildrik ande skulle här lätt kunna föreställa sig saker, som att se vikingaskepp stäva fram på redden. Visst! Man kan även ana till sig medeltida koggar, smäckrare segelskutor och med tiden industriella ångbåtar, allt i syntes med dagens daycruisers och segelbåtar i vit lexanplast. Sådant är Svenssons Sverige: en syntes av gammalt och nytt, högt och lågt. En gigantisk och kaotisk jazz!

Sigtuna lär ha grundats för att balansera Uppsalas hedniska inflytande. Detta Gamla Uppsala var ju allnordisk centrum för asadyrkan och offer. I Sigtuna skulle dock Vite Krist lovsjungas i tre kyrkor. Två kyrkoruiner finns, S:t Olofs och S:t Pers. Därtill har vi den ännu använda Mariakyrkan. S:t Olof var på sin tid domkyrka för ärkestiftet. Detta flyttades sedan, 1190, till Gamla Uppsala. Och dess kyrka, ännu använd, är resterna av en större kyrka, Gamla Uppsala domkyrka. 1273 blev så dagens Uppsala säte för ärkebiskopen. Dagens röda domkyrka, den gotiska katedralen var då i färd med att byggas. Den invigdes senare, på 1400-talet.

För mig finns dock ingen vardaglig, kulturell motstättning mellan asatro och kristendom. Ideellt är jag kristen men jag jagar inte asatroende med blåslampa för det. Det hedniska kulturarvet måste värnas. Och även konfessionellt kan jag gilla asatron. För i materialismens värld är alla genomtänkta, icke-världsliga esoterismer av godo.

Att säga åt kristna och asatroende att förena sig går väl inte, därtill är skyttegravarna för djupa. Å andra sidan: i hinduismen finns både plats för abstrakt vedapraktik och vardaglig avgudadyrkan. Shivadyrkaren är hindu likaväl som den asket som mediterar över själens enhet med Brahman. Varför vore då en hedning och en kristen omöjliga att förena under ett troende tak? Men visst, detta är ju västvärlden, här ska ”paradigm” råda: var och en förtrycker den andre i tur och ordning...

- - -

Utan att lösa den svenska andliga krisen avslutar jag mitt te, går ut till parkeringen, tar min gröna Saab och kör sakta nerför backen mot strandvägen, styr mot centrum och sedan bort i Upplands outgrundliga marker.

”Krisen”: jag tänker, personligen har jag inget problem att se en framtida religion i form av kristendom som världsreligion. Under denna inordnar sig så hedendom, buddhism, hindusim, islam, shamanism samt kanske även ”sekulär humanism” som delgrenar. Jag ser gärna en dylik syntes, ej en blandning, men en syntes med esoterisk kristendom som högsta, styrande princip. Dock tror jag dagens asatroende med flera religionsriktningar har svårt att se ett sådant mål. Men det är deras problem, inte mitt, tänker jag när jag kommer ur på landsvägen, lägger i fyran och susar iväg mot nya mål.

Relaterat
Uppsala högar
Kristendom och hedendom
Kristus
Sverige existerar
Folkliv och seder i slutet av den hedna tiden
Magnus Eriksson, Albrekt av Mecklenburg och Engelbrekt
Karl IX
Gustav III:s regim
Sverige: utvecklingen under 1800-talet och halva 1900-talet
S:t Olofs kyrkoruin

onsdag 23 maj 2012

PK är död


Det har varit upplopp. Förorten Rosengård i Malmö är drabbad. svd dn dn dn

Eller ska man säga "berikad"...? När Tensta i Stockholm nyss drabbades av kravaller var ju Sarnecki där och bortförklarade allt. Så förmodligen var allt bra och vi ska jubla.

Men nu går det inte längre. Ingen köper längre "socioekonomiska faktorer". Polisen måste ta i med krafttag mot invandrat bus, även om polisen riskerar att kallas rasister. Inga fler satsningar på mångkultur, inga fler fritidsgårdar som missriktad belöning för dessa upplopp. PK är död.

Den politiska korrektheten är en död bokstav. Och vi vinner. Vi regimkritiker har vunnit segrar i det tysta. Ingen Sahlin besöker längre en moské, partiledare har slutat uttala sig svenskfientligt. Sprickorna i muren vidgas. Vi svenskar finns, det sa ju Fredde nyss. Uppdrag granskning har visat imamernas reaktionära ansikte. Bengt Ohlsson i DN gjorde upp med vänsterismen. Och Ullenhags försök att slå hål på myter misslyckades.

PK är med andra ord på reträtt. Understöd får jag från Flashback, där användaren Pung nyss skrev detta:
För bara tio år sedan så hette det allt som oftast att allting var "fördommar". Man hör inte det ordet så mycket längre. Bara några få tappra kommer fortfarande dragandes med att det är "fördommar" när man nämner invandrares höga brottslighet, bidragsleverne etc.

När det inte längre går att hävda att allt är bra, så backar PK ett steg och övergår till en ny försvarspositin. Problemen finns. Men de beror på att invandrarna är utsatta. Lösningen heter "ökade satsningar". Eller i klarspråk. Man erkänner problemen, men vill lösa de med mer av samma sak som skapade problemen från första början. Bidrag, dalt, kravlöshet. På så sätt slipper man backa från sin politik.

(---)

Vad vi därför börjar se mer och mer är PK-tyckare som släpper i princip allt de tidigare predikat för att konsekvent kunna försvara det heligaste i idiologin - invandringen. Ungefär som att offra en bonde eller löpare för att rädda kungen. I deras fall blir det varenda pjäs.

De förnekar inte längre brottsligheten, kostnaderna, hatet mot svenskarna. De erkänner det, men säger att vi förtjänar det. Att "vita är naturens misstag som måste utplånas", för att citera Aftonbladets krönikör Carina. De håller upp skyltar med texten "för svenskfientlighet" eller "hellre våldtäkter än ett land utan invandrare". I DN skrev man nyligen om skammen att bära vit hy.

Jenny [krönikör på Gotlands Tidningar som inte kunde kritisera islam för risken att gynna SD] är bara ytterligare ett exempel på den nya tidens "antirasism". Hon medger sakförhållandet, ger rasisterna rätt. Men tänker ändå inte sluta censurera. Kommer fortsätta låta våldtäkterna mot svenska tjejer fortsätta precis som hedersmorden och könsstympningen. Hon offrar feminismen, precis som andra har offrat snacket om allas lika värde, HBT eller djurskydd.

Dessa pjäser har alltid haft en underordnad roll i PK:ismen där mångkulturen/islam är viktigast.

Nu börjar PK nå en position där de öppet måste offra dessa pjäser för att skydda det viktigaste.

Flashback minsann. Där finns fler ledtrådar till PK:ismens död. I ovannämnda tråd och på samma sida (tråd om "PK-ismens implodering" i subforumet Medier och journalistik) citeras en röst som tycks säga att kulturmarxismen fungerade bra så länge den utmålade vit traditionell kultur till boven och sekulär modernism som hjälten. Misstaget var att ta med islam på den sekulära skutan (källa):
Samtidigt finns det tydliga kriterier i ideologin [= kulturmarxism] gällande vad som betraktas som "gott" dvs: kvinnors samt sexuella, religiösa och etniska minoriteters sär och grupprättigheter, alla former av subversion av tradionella värden, en stadig progression mot ett inbillat utopiskt framtidssamhälle byggt på egalitarianism, sekularism och rationalism vilket skall drivas fram genom statlig detaljstyrning av medborgarnas liv, dvs skapandet av en "ny människa" enligt Sovjetisk modell fast i en ny kulturell (se Gramsci) snarare än ekonomisk ertappning, en könlös Hen fri från alla förutbestämda identitetsuppfattningar och "essentialistiska" signifikationsfaktorer. Problemet är bara att dessa ideal frontalkrockar TOTALT med Islam, en i grunden genomkonservativ kraft som växer och kommer fortsätta växa i Sverige i samband med ökad invandring och i kölvattnet av den inhemska religionens implodering.

Det går helt enkelt inte att kombinera Islam med kulturmarxism, hur mycket än kulturmarxisterna skulle vilja. Man kan försöka ignorera denna motsättning, men förr eller senare måste man välja: Islam eller genusteori, Islam eller feminism, Islam eller sekularisering, Islam eller "fri" sexualitet, abort, bögäktenskap, gay pride, "subversiv" konst osv. Då hatet mot "rasismen" (vilket definieras som viljan att i några som helst sammanhang koppla negativa fenomen till någon annan grupp än den vite mannen) står högre i kurs än kärleken till feminismen verkar de flesta kulturmarxister villiga att (om än motvilligt och med sorg i hjärtat) ge upp kampen för kvinnors, bögars och minoriteters rättigheter hellre än att kritisera det icke-västerländska Islam och därmed bli "rasister". Man frestas alltså säga till kulturmarxismen: You've made one, big mistake... islam. PK syntax error, PK:s direkta haveri uppstår när man måste försvara medeltida månggifte, sharia och paternalism inför "hotet" från västerländsk nationalism, även om denna nationalism är aldrig så progressiv med idéer om rättssamhälle och yttrandefrihet.

Med andra ord: halalhippien blir PK-ismens dödgrävare.

Relaterat
Rasrisk
Till frågan om etnicitet
"Svensk" = ett sedvanebegrepp
Det här är sjukt
Vad som pågår
Det är lugnt idag
Sverige existerar
Händelser i Rokkana
Camouflage
Eld och rörelse
Åselehaiku
Grönt ljus
Tempel och trädgårdar
Amazoner
Den musiske matlagaren
Vilhelm Moberg: Svensk strävan (1941)

Etiketter

A-Z (5) abb (89) abbm (6) abbX (4) agajan (5) ahma (6) aktuellare böcker (35) aktufall (5) alga (3) Andersson (2) Antropolis (17) apatia (10) ar (34) att vara Svensson (221) Ballard (11) begr (5) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (19) bild (10) bim (12) bing (300) biografi (22) bloggish (55) Blue Öyster Cult (4) camo (6) Castaneda (21) conspi (20) d-icke (2) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (32) en gatas melankoli (10) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (4) esoterica (123) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (3) historia in nuce (157) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (70) islam (6) italia (3) japan (4) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (18) Kristus (25) kuro (2) libyen (19) link (38) lite litteratur (100) ljus (6) Lovecraft (14) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (43) multiversums mytolog (5) natio (64) Nietzsche (4) niven (4) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (57) pil (5) poesy (34) politikka (199) pr (59) pred (3) Priest (14) prophecy (24) rymd (13) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (123) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (5) Stratopias gåta (70) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (4) symbol (4) Syrien (17) tempel (30) Tolkien (4) topp5 (9) typer (15) USA (19) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (3) vju (4) zeppelin (2)