söndag 30 december 2012

Bertil Malmberg hedras i Härnösand


Jag bor i Härnösand. Här föddes 1889 poeten Bertil Malmberg. Nu har man satt upp en byst av honom utanför biblioteket. Det skedde tidigare i år. Och häromdagen var jag där och tog bilder av det hela!

Bertil Malmberg levde 1889-1958. Han gav ut ett flertal diktsamlingar i traditionell, klangfull anda. Fram till cirka 1941 diktade han formbundet à la Goethe, Stefan George och Baudelaire. Sedan skrev han i friare former. Han satt även i Akademin.

Nu har man satt upp hans byst utanför Sambiblioteket. Den är mycket bra. Ansiktet är porträttlikt. Det är min själ inte lätt att fånga en fysionomi i sten. Det är inte bara att "skulptera som det är". I alla konster måste man stilisera. Men Marc Rizell har i detta fall både skapat en mytisk resning och en vardaglig ton.

Om Bertil Malmberg kan mycket sägas. Men ska man dra något kontroversiellt, kan det nämnas att han hade en nationalistisk period i sitt diktande. Han talade väl om sitt land, ja hyllade det rent av. Det kan verka märkligt för dagens ungdom men så var det. Nationalismen kom i början av Malmbergs bana med den tredje samlingen, ”Dåd och dröm” (1912). Han ville besjunga sitt land, sitt Sverige och sitt Norrland. Han föddes som sagt 1889 i Härnösand där han tillbringade barndomen. ”Norrland” nämns inte explicit i denna dikt men nog anar man landsdelen mellan raderna:
Nu brusar nattens hårda vind,
den brusar över islagd sjö,
och himmelen är svart och blind
och världen full av snö.
Av vilsna fåglars svultna hop
hörs hungerskri och ångestrop -
det rasslar tungt i trädens ris,
förstelnade av is.
Du vilar i köldens band
från bygd till bygd, från strand till strand,
o du, mitt vintermörka, mitt vintervita hem.
Om Bertil Malmberg har jag bloggat förr. Om hans förhållande till Härnösand har jag till exempel skrivit här. Om hans bana i stort skriver jag här. Och om hans text "Rymdraketen" har jag skrivit här.




Relaterat
Biografi över Malmberg
Malmberg: Rymdraketen
Historia in nuce
Ambrose: Eisenhower - Soldier and President (1991)
Antikens Grekland

fredag 28 december 2012

Recension: "Metropolis" (von Harbou 1926)


"Metropolis" är en bok. Här följer, som synes, en recension av den. Jag granskar denna von Harbous vision av hur två kämpande fraktioner enas och fås att samarbeta för det gemensammas bästa.

Thea von Harbou var ett tag gift med regissören Fritz Lang. Han filmatiserade vissa av hennes manus, som "M - Mörder unten uns" och "Metropolis". Sedan stack Fritz till USA. Thea blev kvar i Tyskland och blev sedan medlem i nazipartiet. Dock "denazifierades" hon senare och fortsatte som skribent.

Romanen "Metropolis" kom 1926, den klassiska filmen 1927. Boken finns bl.a på svenska. Dess sens moral är god: ”The mediator between head and hand should be heart.” Det är som Wells "The Time Machine": en framtid på temat förslavad underklass mot gracil överklass, men här blir det uppror, riktigt uppror av tidig 1900-talstyp, låt vara i framtidsromanens kostymering. Staden håller på att gå under av strider och katastrofer. Men fraktionerna enas på slutet: man inser att något slags harmoni måste det finnas i varje samhälle, man kan inte ha evigt krig mellan klasserna.


Metropolis-som-bok gavs ut på engelska i modern tid, se bild. Samt på svenska på 1990-talet av Sam J. Lundwalls förlag Fakta&Fantasi. Den är en stålskimrande, sepiabrun melodram med maskiner, högbanor och skyskrapor, allt skildrat av charmig, habil berättare.

Det är allt detta och lite till. Det är översvämning, en bilfärd på en sviktande bro, kärlek och uppror. Det finns även en scen i en kyrka med helgonbilder som magiskt kommer till liv. Det är en skön arkeofuturism: det gammelgamla i form av religion och dess roll i en strömlinjeformad framtidsstad.

von Harbou var inte så djup som tänkare. Men denna roman känns relativt fräsch, med endast en svag doft av giftskåp. Den som gillar böcker som Samjatins "Vi", Boyes "Kallocain" och Esséns "De släckta metropolerna" bör kolla upp den. Den kan också vara något för 1984-fantaster, även om Orwell tycks ha lånat mycket av sitt allmänna, scenmässiga upplägg från den nyssnämnda "Vi" med funktionär-i-diktatur-som-blir-oppositionell. Men det hade å andra sidan Boye också.

Relaterat
Tysk science fiction
Sam J. Lundwall
Vetenskapens trollkarl
Analog Science Fiction/Science Fact
Andlig science fiction

tisdag 25 december 2012

Blue Öyster Cult: Astronomy


År 1974 gav Blue Öyster Cult ut sitt tredje studioalbum. Det var "Secret Treaties". En märklig låt var här "Astronomy". Texten skrevs av Sandy Pearlman och musiken av Al och Joe Bouchard.

"Astronomy" förekommer alltså på "Secret Treaties" från 1974. Den förekommer även på "Imaginos"-LP:n (1988). Den blir därmed del i narrativet om aztekspeglar, första världskriget och utomjordingar. Aktörer i texten är Suzy, Carrie och "Desdinova". Vad Suzy och Carrie har gemensamt kan man spekulera över. Liksom mycket annat. Som helhet är i alla fall denna låt magisk.

Strängt musikaliskt är 1974-versionen bäst. Det är underförstått den jag hänvisar till nedan när det gäller arrangemanget. Och texten är synnerligen diffus, synnerligen gåtfull, men det är ingen frustrerande gåtfullhet utan en förtrollande:
The clock strikes twelve and moondrops burst
out at you from their hiding place.
Like acid and oil on a madman's face,
his reason tends to fly away.
Like lesser birds on the four winds,
like silver scrapes in May,
now the sands become a crust
and most of you have gone away.
Jag har ingen aning vad detta betyder. Men det är mer än bara atmosfär, det bärs av ett patos. Notera annars klangen i "like acid and oil on a madman's face", detta är ren poesi. Tro mig, jag vet! Notera även hänvisningen till "four winds", som ska återkomma.

- - -

I andra versen introduceras våra kära Suzy och Carrie. Den senare säger:
Come Suzy dear, let's take a walk
just out here upon the beach,
I know you'll soon be married
and you want to know where winds come from.
Well it's never said at all
on the map that Carrie reads,
behind the clock back there you know
at The Four Winds bar...
Det är en pianoballad detta, synnerligen avskalad. Och fortsatt gåtfull! Vad är det för karta som läses, vad är det för klocka? Hur som helst tar låten fart nu, elgitarr och trummor kommer in. Rytmen ändras men texten är alltjämt poetisk:
Four winds at The Four Winds bar,
two doors locked and windows barred,
one door left to take you in,
the other one just mirrors it.
Hellish glare and inference,
the other one's a duplicate,
the queenly flux eternal light,
or the light that never -
never warms...
Sista raden upprepas ett par gånger och så saktar låten in igen: de var mästare på tempobyten Blue Öyster, kanske för att trummisen var bandets kapellmästare och arrangör. Al Bouchard styr skeppet, det måste till en fast hand för att göra snygga tempobyten.

- - -

Har ni fått nog? Låten fortsätter med ekon från första versen. Den gåtfulla storyn eller atmosfären ska utvecklas vidare, frågetecken må finnas men nu är man så inne i låten att man inte bryr sig:
The clock strikes twelve and moondrops burst
out at you from their hiding place.
Misse Carrie nurse and Suzy dear
would find themselves at Four winds bar.
Nu kommer rader som alltid fångar mig, nu är det allvar:
It's the nexus of the crisis
and the origin of storms,
just the place to hopelessly
encounter time, and then came me.
Vem är då detta "jag"? Jo, det är en gåtfull aktör, en nyckelperson i Imaginos-mytologin:
Call me Desdinova, eternal light,
these gravely digs of mine will surely prove a sight.
And don't forget my song,
fixed and consequent.

Så saktar tempot åter in; vi får lite pianoklink och gitarrtoner också -- och sedan är det full gas mot oändligheten, ovanpå vilket Blooms märkliga stämma upprepar "Astronomy..." ett antal gånger, det låter bättre än jag kan beskriva.

Ekstasen är nära. Sist sjungs det: "Astronomy.... a star". Vilken stjärna då om jag får fråga? Det vet man inte, men jag vet att det är en enorm låt detta, poetisk på alla plan och med en synnerligen suggestiv text. Att bara stapla gåtfulla ord på varandra är ingen konst; här gifter de sig emellertid med musiken till ett fulländat helt.

Relaterat
Castaneda: The Fire From Within (1984)
Ian Gillan Band: Clear Air Turbulence (1975)
Enhörningens Tid, del 1
Akira Kurosawa (1910-1998)
Överlägsen teknik
Collage av LS

tisdag 18 december 2012

Presentation


Det är jag som skriver dessa rader. Härmed en presentation.

Jag heter Lennart Svensson. Jag föddes 1965 i Vilhelmina. 1984-85 gjorde jag lumpen vid Västernorrlands regemente.

År 1995 tog jag min fil kand i indologi. Min D-uppsats var en översättning av Agastîya Ratnaparîksha, en fornindisk text om ädelstenar. Den ventilerades i Uppsala 1994 under ledning av professor Gunilla Gren-Eklund. Opponent var docent Klas Hagren.

Sedan 1997 har jag varit verksam som författare och skribent. Nationell Idag, Flygrevyn och Vårt Försvar är tidningar jag publicerats i. Exempel på romaner jag gett ut är ”Antropolis”, ”Camouflage” och ”Stridsmiljö 2500”. Hela min bibliografi finner du här.

Nu driver jag denna blogg. Den har sedan starten 2007 haft en kvarts miljon besök. Jag har debatterat Sverige, invandring, esoterism och traditionalism. Jag har skrivit om litteratur, konst, historia och musik. Exempel på inlägg är detta, som heter "Melinas resa", detta, som recenserar David Wilcocks "The Source Field Investigations" och detta, som handlar om TV-serien "Life". Den handlade om en polis som var zenbuddhist.

Det var, i korthet, något om mig och mitt.

Relaterat
På Tempelberget
Pilgrim i Stockholmskyrkor
Drömmar (1990)
Inlägg under en bild av Odilon Redon, "Lady of the Flowers"
David Coverdale

tisdag 11 december 2012

Recension: "Jesus Christ Superstar" (Webber 1997)


Halleluja.

Att som modern konstnär skriva något om Jesus är inte lätt. Hur ska man kunna överträffa Johannesvenageliet, Matteusevangeliet, Lukasevangeliet...? Det går inte. Visst är det fritt fram att skriva en roman om Jesus. Men det är inte så enkelt som att bara sätta sig och skriva om en människa idag. Basil Matthews gjorde ett försök till Jesusroman men det blev en halvmesyr. Och Lagerkvists ”Barabbas” var ingen höjdpunkt om ni frågar mig.

Men musikdramat då...? Ingen har så vitt jag vet skrivit en Jesusopera i modern tid. Dock har vi Andrew Lloyd Webber som gjorde rockoperan ”Jesus Christ Superstar”. Den står sig ganska bra vill jag hävda. Vill man göra en populärversion av Jesu sista dagar, ackompanjerad av schysst musik, så gjorde Lloyd Webber det mesta rätt. OK, verket lider av en del brister. Som att uppståndelsen och uppstigandet till himlen inte visas. Jesus bara korsfäst och ridå. Då missar man särarten i vad Jesus betydde. Och konflikten Jesus-Judas överbetonas. Och kärleksballaden ”Could We Start Again Please” mellan Jesus och Maria Magdalena är sirapssöt och beside the point om ni frågar mig.

Men i övrigt kammar Lloyd Webber och librettisten Tim Rice hem sina poänger. Ja även fullträffar. Som ”I Don’t Know How to Love Him”, ”Everything’s Alright” och ”Heysanna Hosanna”. Och ”Pilate’s Dream”. I en stilla ballad reflekterar den romerske ståthållaren över den gallilé han drömt om. Här kommer man nära essensen i vad Jesus var och stod för. I och för sig möter Pilatus en tigande Jesus i drömmen men bilden har styrka:
I dreamed I met a Galilean,
a most amazing man,
he had that look you very rarely find,
the haunting, hunted kind.

I asked him to say what had happened,
how it all began,
I asked again,
he didn’t say a word, as if he hadn’t heard.
”Jesus Christ Superstar” uruppfördes 1971. Musiken komponerades alltså av Andrew Llloyd Webber. Och librettot skrevs av Tim Rice. Den CD jag hört är från den Webber-dirigerade uppsättningen 1997. Man kan här ha åsikter om castingen. Jag anser t.ex filmversionens Ted Neeley var en bättre Jesus än Steve Balsamo. Men det är en randanmärkning. I stort levererar denna ensemble. Man exekverar de tidlösa mästerverken. Man framför här och nu-visdom som ”don’t you try to think ahead, save tomorrow for tomorrow, think about today instead”. Man iscensätter psykodramat Jesus-Judas-Maria Magdalena i ”Everything’s Alright”; det må vara fri fantasi men det känns äkta, det belyser de ontologiska frågorna med det evigt kvinnliga som referens. Man skildrar lärjungarnas och Jesu tillvaro i rader som:
Look how all my trials and tribulations
sink into a gentle pool of wine
don’t disturb me know I can find the answer
’til this morning is this evening life is fine.

Always thought that I’d be an apostle
knew I’d gonna make it if I tried
then when we retire we will write the gospels
so they’ll still talk about us when we’ve died.
Det är på gränsen till för sentimentalt. Men man måste tänja gränserna om man ska få något sagt i ett konstnärligt verk. ”Jesus Christ Superstar” är något av ett vågspel: den balanserar hela tiden på blasfemins gräns. Jag menar: ”What’s the buzz”, Jesus korsfäst framför en arrogant Judas, och själva titeln ”Jesus Christ Superstar” – detta skulle aldrig en kyrkokristen människa kunna dikta ihop. Rice, gissar jag, var nog inte primärt så angelägen att skriva Jesustexter. Projektet var från början Webbers. Rice kom i så fall in senare. Men väl igång så tog han på sig uppdraget till fullo; librettot känns trovärdigt. Ihop med Webber skapades några odödliga musiknummer och en i stort sett vällovlig Jesusopera. Den slutar med en besvikelse, med moll och död. Det är och förblir dåligt. Detta rimmar inte med evangelium, detta rimmar inte med vad vi lärt oss om Jesus i såväl Bibeln som i gnostiska urkunder.

Rice-Webber balanserar på gränsen. Go all the way, then step back som Harley Earl sa. Popsvänget fungerar. Musiken må ibland låta som ”klassisk kompositör försöker tuffa till sig”; det blir snabbt tempo, knöligt och lite ansträngt. Men den klassiska skolningen behövs: det behövs en skolad hand för att få orkestern att bringa oss hela spektrat i sådant som ”Heysanna Hosanna” och ”Getsemaneh”. Jesu klagosång i Getsemanehs trädgård är rätt imponerande: pampigt och rockigt, faustiskt och hjärtknipande. En enklare rockmusiker hade inte klarat att skriva ett sådant stycke. Det är inte hårdrock, det är musikal: populär musik med klassisk orkester. Det hade kunnat bli en skvader men det blev en örn: det lyfter och flyger.

Relaterat
Enhörningens Tid, del 1
Matthews: Jesu liv (1948)
Jüngers liv: efterkrigstiden
Castaneda: A Separate Reality (1971)
Steiners kristologi

lördag 8 december 2012

Tips till kvinnor: att bli attraktiv, bli sedd och bli ihop med någon: nyckelordet heter ENERGI


Detta inlägg riktar sig till dig som är kvinna. Till dig som vill komma in i det sociala spelet, som vill träffa någon.




Jag som skriver detta är man. Jag vet hur män tänker visavi kvinnor. Jag vet hur man ser på dem, hur man tänker utifall man vill bli ihop med dem eller inte.

Mina tips går förbi de sedvanliga klyschorna. Nyckelordet för att "som kvinna komma in i dejtingmatchen" heter energi.



1. Att vara sig själv

OK, detta är något av en kliché: "att vara sig själv." Men detta är den grund du har. Du kan förändra dig själv i viss mån, men du har redan din själ och din unika personlighet och den ska du odla. Så sluta tänk på att bli det som för tillfället är inne. Bli istället hängiven till det du är. Detta ger dig ENERGI i tillvaron. Och energi är vad män dras till. Utseende är viktigt men det är ett resultat av den energi man utstrålar.

Konkret: om du är en bokläsande typ ska du bli en hängiven sådan. Om du är en huslig, pysslande typ ska du bli en hängiven sådan. Och om du är en sportande, aktiv tjej ska du bli hängiven detta intresse. För ingen man gillar en kvinna som ber om ursäkt för den hon är.



2. Skönhet

Vissa kvinnor har skönhetsvård som hobby, andra inte. Min poäng här är att den kvinna som vill bli attraktiv i det sociala spelet måste ta tag i denna bit. Jag tänker inte ge detaljer. Men för detta syfte måste sådant som "skönhetstips" och "modetips" googlas.

Du kanske tycker: "Men jag hänger inte på modesajter, jag är politikbrud/gothbrud/idrottstjej." Då säger jag: du behöver inte bli någon fjolla men du måste intressera dig för ditt yttre. Det gör stor marginalnytta om en kvinna, som inte tänkt på det tidigare, börjar tänka på sitt yttre mer systematiskt. Det är en skön konst och ska tas på allvar.

Den ENERGI du som kvinna naturligt utstrålar, ökar sjufalt om du börjar tänka på skönhetsfrågor. På ditt utseende och dina kläder.



3. Livsstil

Idag manglas feminism i parti och minut. Särskilt den som går ut på att kvinnor kan allt som männen kan, plus lite till. Alla kvinnor är mirakelmänniskor och männen nedvärderas. Detta är en sjuk ideologi. Jag menar, kvinnor må odla sin särart, men denna matematiska likhetssträvan för fel. Istället bör betoning på den kvinnliga särarten lyftas.

Kvinnan som maka, mor och syster, kvinnan som vårdande och läkande kraft -- detta är outforskad terräng idag när media lyfter kvinnliga boxare, poliser och militärer. Nåja, visst är även dessa amazoner fascinerande. Fråga mig. Jag har ju skrivit om Hervor och andra amazoner. Men att som kvinna odla blygsamhet, moderation, försynthet och medkänsla ger mer än att vara ett rytande huskors. Denna lugnare kraft är också en form av ENERGI. Det är, kan man säga, essensen av kvinnlighet.



Sammanfattning

Mycket finns att säga i detta ämne. Men här har jag, med ENERGIN som ledord, sagt det viktigaste. På samma sätt som kvinnor torde gilla män som utstrålar någon form av energi så gillar alla män kvinnor med någon form av energi. Den kvinnliga energin är diskretare, men den måste finnas där. Vad män däremot ogillar är kvinnor som ger intryck av letargi.

Dvs: män kan förstås gilla saktmodiga kvinnor. Men inte letargi, det går fetbort.

Energi alstrar skönhet. Vissa kvinnor klagar på sitt utseende. Men vad de i regel saknar är inte skönhet utan ENERGI.




Relaterat
Hervor: svensk amazon
Judas Priest: bra skiva
Svenska stories
Wagner: Lohengrin (1850)
Wagner: Nibelungens ring (1876)
Enhörningens Tid, del 1
Högakusten-hotellet

torsdag 6 december 2012

Terminering av tidslinjer


Polen anfölls av Tyskland den 1 september 1939. Då satte sig den förre premiärminsitern Paderewski ner och spelade piano. Anser ni det vara det rätta att göra när ens land anfallits av en mekaniserad motståndare...? Frågan är komplex. Den handlar om mer än ”Ares och musorna”, mer än om ”fin kulturmänniska som ställer sig upp mot barbariet”.

Polen och Tyskland, Mexico och Spanien; här blir det ontologisk ragtime så håll i hatten. Jag återkommer till Polen senare. Först ska jag återge vad en viss G. W. Hardin har sagt. På American Kabuki.

Han talar om Projekt Montauks tidslinjer. Och visar hur en viss annan tidslinje terminerade en annan verklighet: hur Cortes’ invasion av Mexico uppenbarade konkret, faustisk magi för de dittills drömmande aztekerna:
The reason why shamanism failed stemmed from its inability to fully serve its people any longer. In the Don Juan material, one of his proteges, Taisha Abelar, reveals in her book Sorcerer’s Crossing (Viking Adult, 1992) the reason why the shamanic sorcerers of Central America lost control. When Cortez marched into Meso-America with his cannons, his muskets, and his armor, these “high tech” devices caused a shift in dimensions created by human consciousness. The sorcerers who had retreated to their Otherworld to hide from the conquering armies could not return because the gateways they used to transition dimensions became sealed off by this new dimension associated with Cortez’s “modern” technology. Thus the sorcerer shamans became sealed off, unable to return to ordinary reality.
Min slutsats: den sedvanliga, manifesta, fysiska verkligheten har sitt värde, även för esoteriska andar. Den fysiska verkligheten har sina andliga innebörder. Den är en del av vårt medvetande.

Man kan således inte bara förneka det världsliga, inte ens som esoteriker. Hinduerna har t.ex sin radikala ontologi med mayas slöja, implicerande vardagsverklighetens illusionära status. Men med det Hardin talar om får vi svart på vitt att inte ens den mest slagfärdige ontolog kan undkomma fysisk verklighet. Denna anknyter ju med sitt energiinnehåll till högre verkligheter. Och energin blir särskilt hög i krig. Som i 1519 års spanska invasion. Och i, till exempel, 1939 års tyska invasion av Polen som jag nämnde i ingressen.

I krig råder en annan energi, en ny tidslinje är rådande. Fred upphör, krig råder: det är verkligheten, den allom överskuggande ontologiska verkligheten för alla, så vitt man inte lever i en grotta. Alla, såväl civila som soldater, är indragna i kriget; soldaterna handgripligen, de civila medvetandemässigt. Förutom ransoneringar etc påverkas deras ”inre”, deras verklighetsbild av att landet befinner sig i krig. Då, vill jag hävda, gör man fel att som denne Paderewski sätta sig och spela piano och tro att det ändrar något, vare sig metafysiskt eller fysiskt. OK: musikens makt är stor, även för det egna psyket. Men att musicera när fredens tidslinje terminerats är fel replik. Man måste inse vad klockan är slagen, inse vilken tidslinje man lever i.

När tanksen är på gatan har fredens alternativ kollapsats. Det är som när Camouflage’ dagdrivartillvaro i Mafalda kollapsats, som jag visat i min roman "Camouflage". När Camouflage handgripligen väcks av stridsvagnar på gatan kan han ju inte som förr gå ut och se molnens gång på himlen. Det harmonierar inte med tidslinjen. Hans andliga fokus måste nu inrikta sig på att klara fångenskapen och kunna återföras till ett fältförband.

Det är de egna som intagit staden. Men de misstänker Camouflage för att vara spion. Han fängslas och förhörs. Omsider rentvås han. Han blir åter soldat i fält. Där kan han omsider utöva sitt sublima seende och gestaltande av livet. Men bara där...! Det är det enda som harmonierar med den rådande tidslinjen. Om krig råder, var krigare är sens moralen.

- - -

”Kriget som terminerar en tidslinje och etablerar en annan” kan även visas i aktuella krig. 9/11 terminerade t.ex de fredliga strävanden som rått sedan kalla krigets slut och Harmonic Convergence 1987. Hela världen drogs ner i mörker, fanatism, ”krig mot terror” och misstänkliggöranden av allt och alla. Men vi ser åter fredslinjen emanera idag. Det har ju t.ex inte gått att starta krig i Mellanöstern i år trots provokationer i Syrien, Muhammedfilmen och Israels privatkrig i Gaza nu i november. Israel får kriga för sig själv. Ingen vill ha krig. Optionen "krig mot Iran" är t.ex stängd: den tidslinjen kan inte nås längre. Folk har sagt nej, Ljusets krafter har gjort mellanstaliga krig omöjliga.

Förra året kunde västvärlden dras med på Libyensvindeln. Men idag har folk genomskådat Syriensvindeln.

- - -

Är det krig får man leva efter den verkligheten. Är det fred får man leva efter den. Nu råder fred. Mitt budskap blir därför: släpp in Ljuset i ditt liv. Terminera krigssentiment och hat inom dig.

Fred råder. Jag har sagt det sedan i mars. Det är slutkrigat. Mellanstaliga krig hör till historien. I sammanhanget kan nämnas att den svenska nedrustningen sedan 1990-talet är en bra sak. Vi har idag en väldigt liten armé och flotta och det är bra. Omställningen från kalla krigets massarmé till en liten men naggande god yrkesarmé har varit svår, allt har inte blivit bra. Men det var nödvändigt att dra ner ordentligt på ambitionerna från förr.

Det är slutkrigat i världen. Sveriges regering har, om inte reellt så i alla fall symboliskt, insett det. Än kan det behövas väpnade styrkor för diverse uppgifter. Men i Sat Yûgas värld är det inte tal om att strypa sin broder längre. Vi klarar oss gott och väl med ett par bataljoner, 10 Jas-divisioner och en handfull patrullbåtar och fregatter.

Not: Den ovan nämnde G. W. Hardin sa mycket intressant i sin länk. Direkt efter det jag citerat sa han t.ex följande. Det berör inte detta inlägg per se. Men det berör den Carlos Castaneda jag bloggat om sedan starten av denna blogg. For the record bifogar jag därför detta Hardin-citat, utan kommentarer: "Not until Don Juan was able to cross one of these gateways himself and discover one of the great Meso-American shamanic sorcerers did their information and secrets become known. From that came the spiritual revival of nagualism through the Don Juan stories, especially those written by Carlos Castaneda, a big hit in the ‘60s."

Relaterat
Krig mot Iran: omöjligt
Castaneda
Ekon i gaturummet
Centrumpuck
Mars 2012: det blir inget krig

onsdag 5 december 2012

Recension: "Absolut Sverige" (Jalving 2012)


Mikael Jalvings ”Absolut Sverige” har nu kommit på svenska. Det är Thomas Jackson med förlaget PCD Ltd som dragit åstad och ordnat en svensk utgåva. Du köper den här. – Det är jag som översatt boken. Det ska inte hindra mig från att recensera den. Men var lugn, jag ska försöka göra boken rättvisa. Vad gäller översättningen så godkände Jalving ett prov jag gjorde så det hela är förankrat på högsta ort, trots vissa försök nyligen att misstänkliggöra mig och min gärning. Thomas Jackson värvade mig och vet vem jag är via denna blogg. Och vad gäller utgåvan i övrigt så är den på 210 sidor i mjukpärm, väl layoutad och med god bindning. Denna bok tål att läsas...!




Är det tillåtet att debattera invandring? Är det tillåtet att diskutera den massiva fjärrinvandringen till Sverige?

Antagligen inte. En svensk journalist skulle kölhalas, defameras och kallas varg i veum för mindre. Men Mikael Jalving är inte svensk. Han är dansk. Han är en dansk journalist som skrivit en bok om Sverige. Och han gör det t.ex genom att en vinterdag ta tåget över till Sverige, besöka Aje Carlbom på Malmö högskola och fråga ut honom om läget. Carlbom doktorerade 2003 på avhandlingen ”The imagined versus the Real Other: Multiculturalism and the Representation of Muslims in Sweden”. Carlbom kritiserar den konsensus som råder hos akademiker:
Den vanlige svensken är tämligen klar över integrationsproblemen, förklarar [Carlbom]. Akademikerna generellt törs däremot inte se dem i ögonen; de är av naturen försiktiga och strategiska i relation till sina karriärer. De har märkt att det kan vara smartare att blunda och tiga om det man läser, hör och ser. Dessutom har de normalt sett föga kontakt med verkligheten jämfört med skollärare, sjukhuspersonal, anställda i socialförvaltningen osv, som möter konkreta problem i sitt dagliga arbete. Bland dessa fackgrupper råder en större realism, uppskattar Carlbom. Det nya, uppgörelsen eller reformen, kommer att emanera från dem; från folk med daglig kontakt med verkligheten. [s 47]
Detta är i sig väl känt idag. Men det sägs aldrig i MSM. Elitsverige anser inte att sådant här ska få sägas. MSM var ju väldigt snabba med att avfärda "Absolut Sverige" när den kom på danska 2010. SvD och DN nämnde förstrött att boken var inkonsekvent och att Jalving hade fördomar mot vårt land. Samt att boken behandlade tabubelagda ämnen. Sedan var det liksom locket på: move on people, nothing to see here... Någon ärlig, öppen granskning var det inte frågan om. Det var väl för kontroversiellt. Man får nämligen inte debattera invandring i Sverige idag. Det är ett religiöst tabu. Av samma skäl ville inget svenskt förlag ge ut Jalvings bok direkt när den kom, 2010. Något förlag var visst intresserat men backade sedan ur, trots att man hade en given hit inom räckhåll. När det sker nu är det via ett engelskt förlag.

Carlbom är för sin del en hederlig svensk akademiker. Hans avhandling recenserades i DN för länge sedan, 2004. Numera får han aldrig komma till tals. Hans forskning är brisant, hans kritik av den religiösa PK-mentaliteten är kätteri.

I samma kapitel som Carlbom förekommer i, kapitel 2, besöker Jalving en muslimsk representant. Det är imamen och familjerådgivaren Ayoub Chibli i Rosengårds moské. Jalving respekterar islam i sig, det är tydligt. Som när han inför intervjun låter sig visas runt i moskén:
Ayoub Chibli tar sig tid att visa mig runt i moskén. Vi står en minut i stillhet och ser mot Mekka och upp på det blåmålade loftet i kupolen. [sid 55]
Jalving granskar islam och kritiserar vissa avarter, som synen på äktenskap utifrån en viss broschyr [”Missförstånd om islam” på s 60 f]. Men MSM kan inte sätta islamofobstämplen på honom. Där kammar de noll. Jalving är respektfull. Han är som folk. Jag säger bara: svensk MSM får det svårt att utmåla Jalving som något monster.

Jalving skriver om nerbrända skolor i invandrarförorter. I Sverige har vi en märklig reaktion på dessa. Ju mer skadegörelse, desto mer satsas det. När en Ilmar Reepalu var med DN i en Malmöförort och mötte invandrarungdomar sa de att de var åsidosatta av kommunen, de hade ingen lokal. Antagligen lovade Reepalu dem det, trots att han vid tillfället kördes iväg av några andra, bråkiga element. – Jalving kritiserar dylikt sentiment. Det gör ingen svensk journalist, med undantag av Julia Caesar som är oberoende regimkritiker. Svensk MSM tiger om invandringsrelaterad brottslighet, problemförorter och islamism. Jalving belyser dem. Med en liten blå lampa går han runt i vårt land och visar på att något inte står rätt till. Varför brännmärks invandringskritiker? Varför defameras den som vill diskutera minsta nerdragning på invandringsmängden? Det är rakt religiöst, religiöst i dess sämsta bemärkelse: det är en fråga om skräck och tabu. Den som avviker från sjuklöverns massinvandringsagenda stämplas som kättare och ska figurativt brännas på bål.



Jalving granskar vårt land. Något är fel. Vi är inte himmelriket på jorden. Vår självbild som progressiv förebild är helt passé. Vår egen Lena Sundströms Danmarksgranskning från 2009, ”Världens lyckligaste folk”, var det som i förstone satte fart på den jalvingska pennan, som fick honom att skriva denna bok. Sundström ville angripa det folk som röstat fram Kjaersgaards Dansk Folkeparti till en avgörande plats i dansk politik. Danskar som säger stopp till massinvandring och islamism, det går inte för sig...! Här ska grillas. Nåväl, här får Sundström en replik på sin provokation. Nu är det svensk självgodhet och religiös PK-ism som granskas. Jalving har ordentligt på fötterna. Danska tidningsmän har hotats till livet av islamister. Jalving har jobbat på Jyllandsposten, just den tidning som publicerade Muhammedbilderna. Själv skulle jag inte anse att karikatyrer av detta slag är höjden av heroism. Men att sända en fatwa på en skämttecknare är att överreagera. Det är ett sentiment som är oaccebelt i ett fritt samhälle.

Jalving förmår kritisera islamism. Ingen svensk MSM-journalist har, som sagt, vågat göra det och överlevt. Därför har denna bok sitt värde för en fri debatt: kan den bli dörröppnare för ett mognare, mer kritiskt förhållningssätt mot ex.vis sharia? SVT:s Uppdrag Granskning hade ju ett reportage om imamers reaktionära kvinno- och familjesyn i våras. Kanske kan det och annat normalisera svensk debatt, göra den sansad, befria den från islamofob-stämplar så fort islam ska behandlas.

Voltaire kritiserade katolska kyrkan. Var han kristofob för det? Nej, han var en seriös debattör. Detsamma gäller Jalving. Vi får väl se om MSM stämplar honom som paria eller tiger ihjäl boken. De var ju, som sagt, väldigt snabba på att avfärda honom 2010.

- - -

Jalving behandlar mycket mer än invandring och islamism. Han skildrar samernas ställning, han tittar på andra världskrigets gråzonspolitik, han tittar på stormaktstid och erövringen av Skåne och mycket annat. Böcker av Wilhelm Agrell, Yvonne Hirdman, Ingrid Lomfors och Susanna Popova behandlas. Ibland intervjuas författarna. Folk som Johan Lundberg, Thomas Jackson, Lars Vilks och Vladimir Oravsky passerar revy. Det är lättläst och engagerande. Boken är proffsigt skriven och väldokumenterad. Man kan säga: saltet är de tabubelagda ämnena, kritiken av mångkultur och PK-ism; bredden är orienteringen i svensk historia och modern svensk debatt, som nedslag i FRA-debatten, en titt på IKEA och andra svenska storföretag och en snabbkoll på organiserad brottslighet.

Jalving är kanske ingen högerradikal. Han är mer en, ska vi säga högerliberal. Som är ute för att basha oss...! Detta är nämligen, på sina håll, Sweden-bashing. Lena Sundström grillade Danmark, Jalving grillar Sverige. Här ska t.ex Baltutlämningen återigen få oss att känna skuld. Göran Hägg och Dick Harrison får lägga ut texten i traditionsfientlig anda. Men sådant åsido har Jalving viss respekt för svensk storhet, som när han beskriver vad man ser på ett visst torg i Malmö:
Se så till vänster, där står en svensk värd namnet: Gustav II Adolf (1611-1632), Kristian IV:s ärkefiende. Nobel ser han ut, men missta er inte. Den mannen kunde föra krig, heligt krig. Med såväl kylig överblick som hasardspelarens riskvillighet. Vilken svensk, vilken krigare, vilken helig krigare! Som den naturligaste sak i världen såg han det som sin huvuduppgift att göra Sverige till ett starkt, militärt hot (...) Det är ingen överdrift att Gustav Adolf ägnade de sista 20 åren av sitt liv på att bekriga sina fiender – intensivt. [s 173f]
Detta är på gränsen till raljant, men det erkänner också Gustav Adolfs storhet. Det är en ärlig erkänsla för Sveriges stormaktstid på dess egna premisser. Det ser man nästan aldrig idag.

Jalving erkänner Sveriges goda sidor. Som när han pratar med en sverigeboende dansk som älskar öppenheten och serviceandan på den här sidan sundet. Bo Östlund är en dansk filmare som bor på en gård i Markaryd i Småland. Denna hans bild av svensk särart tycker jag är intressant:
De 20 minuterna från Helsingör till Helsingborg är som att komma till en annan värld. Du har kommit från ett café i det inre Köpenhamn där du har kämpat för att få lov att betala för din caffe latte och så kommer du till Sverige och rullar in på en bensinmack där expediten slår in varorna i papper, räcker påsen över disken och har ögonkontakt med dig. Som en av mina vänner sa då han upplevde detsamma: det är som en blandning av Hollywood och Socialistisk Folkeparti. Man märker ett större ansvar för andra, gentemot grannen, gentemot samhället som de säger. (...) Jag har bott på Nordfyn, Vestfyn, i Silkeborg och Rågeleje men har aldrig blivit så väl emottagen som i Sverige. [s 143]
Sa alltså dansken Östlund, boende i Sverige, intervjuad av Mikael Jalving i ”Absolut Sverige”. Jalvings bok har med andra ord nyanser, det är smockor och smek. Man får lära sig något nytt, man får nya aspekter på ett och annat. Som att danskar även kan gilla Sverige och svensk mentalitet. På 80-talet fick man sig t.ex alltid tirader av Dan Turell nerkörda i halsen om hur stela och tråkiga vi är.

- - -

Många får komma till tals i boken. En intressant dissident är för sin del skåningen Thomas Nydahl. Denne var skribent i sydsvenska tidningar tills nyligen. Sedan kunde han inte fortsätta. Man fick ju inte kritisera minsta lilla vad gällde nysvenskarna. Då blev han bloggare och fri skribent. Några talande citat ur Jalvings passage om Nydahl är detta. Nydahls blogg citeras. Denne lever i mångkulturen och säger öppet att han vantrivs:
Klockan närmar sig halv tolv. Stadens mitt fylls av människor som kommer med ettan och tvåan från förorterna. De kommer gående in mot centrum. Jag är ensam man i bussen (...) Jag förstår varken somaliska, arabiska eller sharia-lagen, som tillika gäller i exil. Det är jag som är den främmande. Kvinnorna omkring mig ser ut att känna sig hemma i sin nya stad. De lever med en stor känsla av att bli omhändertagna och hela islams väckelse (...) De nordafrikanska ökenkläderna blir en del av den nordskånska kollektivtrafiken (...) Det är januari i världen, den isande vinden i mitt ansikte försäkrar mig: jovisst, detta är Skåne, detta är Europa. Allt annat motsäger mig: språket, rösterna, tälten, slöjorna, stadsbilden (...) Jag är den främmande idag och den främmande alla dagar. Jag tänker på Ekelöfs dikt (om att alla människor delar samma villkor, mj) och inser att inget av det som min föräldrageneration skrev längre gäller. [s 128]
Dylika ”ord och inga visor” ser man sällan, ja aldrig från skrivkunniga människor i det här landet. Här är det ständigt den trevlige syriern på hörnet, den turkiske pizzabagarens lov och dylikt. Jag menar, visst: det finns mysiga kineskrogar i detta land, men att utmana det religiösa tabuet att aldrig kritisera mångkulturen – det är min själ ovanligt. Heder åt Thomas Nydahl för hans oräddhet i detta avseende.

När Jalving kommenterar Nydahls analys säger han: invandringen har främmandegjort svenskarna för varandra. Det är på pricken vad det handlar om. Gemene man vågar inte tala öppet längre. Samtalet är förgiftat. Mångkulturen blir ett vapen mot det traditionella Sverige, mot sedvanliga svenskar som bara vill leva i fred och frihet och driva sin ärliga vandel. Men nej, det går inte; massberikning, annars ingen samhällslycka. Och säger du ett ont ord om någon fjärrinvandrare, ens om det gäller en mördare eller våldtäktsman, då ska du rasiststämplas, avskedas, frysas ut och tiga för evigt i virtuellt fängelse i Moria Lands bortersta hörn, där himlen ska vara som järn över ditt huvud och marken som koppar under dina fötter.

- - -

”Absolut Sverige”: ett fascinerande mellanspel är när författaren cyklar Vätternrundan. Han deltar i denna klassiska tävling, cyklar mil i regn och blåst. Berättandet är tätt och levande. Man får veta ett och annat som strängt taget inget har att göra med svensk sammetsdiktatur, demokratur och brännmärkning av regimkritiker att göra. Men ”det onödiga är nödvändigt” som Voltaire sa. Så här beskrivs t.ex målgången i sagda tävling:
Då jag rullar över mållinjen i Motala efter 300 km på tio timmar är jag underligt pigg. Piggare än när jag började. Allt för pigg faktiskt.

Har börjat för försiktigt. Ser mig omkring. Är det hela en dröm? Tusentals cyklister, påhejare och vänner har satt sig i gräset med pasta, lättöl, kaffe med mera. Solen härskar stadigt, det är tidig eftermiddag och det är flera timmar tills Danmark möter Kamerun i VM i fotboll.

Jag är för pigg och här är det för lugnt. Ett riktigt cykellopp ska vara dramatiskt. Cyklisterna ska inte komma in samtidigt. Det gör de i Sverige under Vätternrundan. De gamla och långsamma har startat först, kvällen före. De snabbaste sist, här om morgonen. Alla kör vi över mållinjen nästan i flock, alla med samma löjliga ansiktsuttryck som om vi gick på lyckopiller. I målområdet ser alla irriterande glada ut. Det är något fel. Jag saknar lite gammalt gott utanförskap. Atmosfären ångar för mycket av att det är viktigare att delta än att vinna, och det är emot sportens anda och kan aldrig vara meningen med en tävling. [s 155f]
Inslag som denna gör boken läsbar. Läsvärd är den hela tiden. Jalving beskriver sina resor i landet; han skildrar naturen, han anger märket på sina hyrbilar, han beskriver krog och café på sin väg. Det är just sådana grejer jag vill veta, förutom vassa åsikter om samtidens Sverige. För litterär gestaltning så är, i viss mån, det onödiga nödvändigt. Atmosfär, miljöbeskrivning etc: Jalving har med detta inom journalistiska ramar och det ska han ha cred för.

Jalving har fångat särarten i den svenska monolitkulturen. En sak i taget ska debatteras, avvikare blir utfrysta. Idag har vi sju riksdagspartier som förespråkar massinvandring. Det åttonde riksdagspartiet stämplas som rasister. Alla med ett IQ över 10 vet att detta är helt fel; SD är inte etnokrater. Men frysas ut ska de, tystas för evigt, tiga i evigheters evighet i Hyperboréernas land.

Just detta med tigandet skildras kongenialt av Jalving med ett citat ur en tidigare intervju, en med den danske journalisten Claes Kastholm Hansen. När denne en gång mötte Ingmar Bergman återgav han vad regissören ansåg vara det sämsta med Sverige, med den svenska mentaliteten. Kastenholms ord är kongeniala, en briljant miniatyr av baksidorna med det svenska sentimentet:
Ingmar sa: Ska man med ett ord karaktärisera Sverige så må det bli med ordet tystnad. Det är denna förbannad tystnad som präglar detta land. Inte vara oeniga, inte utmana auktoriteter, inte röra vid konflikter, inte ropa högt. Och så rundade han läpparna och åstadkom ett djupt, tillbakahållet väsljud så att man såg de milsvida granskogarna och den oändliga sibiriska tundran för sina ögon. [s 183]
Jalving har skildrat Sverige. I stora drag är det en välskriven, allsidig presentation av vårt land och dess historia. Därtill beskriver den som sagt mångkulturen och dess tabun. Och detta kommer, gissar jag, att ge boken en aura av kontroversiellt verk. Elitmedia vill tydligen ha det så. Den danska utgåvan fick, som sagt, ytlig/dålig kritik i svensk MSM när det begav sig. Det var endast av ideologiska skäl. Boken är nämligen bred och ärlig, den skildrar Sverige ur delvis borgerlig, men inte enbart borgerlig synvinkel. Den är kort sagt bra. Som en populärskildring av Sverige igår och idag, som en översikt av aktuell samhällsdebatt och aktuella händelser, är den ypperlig. Och kontroversiell, kom ihåg det...! Invandring debatteras här utan skygglappar. Vi får, som jag antydde ovan, se hur elitmedia kommer att hantera detta: tiga ihjäl boken eller avfärda den.

Men det är min förkänsla att detta inte räcker längre. Det är för sent för sådant finlir. ”Absolut Sverige” kommer ut i en tid av demokratur och sammetsdiktatur där allt, säger allt, är kontroversiellt. Och denna bok är kontroversiell i kvadrat: den behandlar tabubelagda ämnen. Därför kommer den att få symbolisk betydelse som ”den som öppnade upp debatten”. Det är i alla fall min gissning.




Relaterat
Här kan man köpa boken
Thomas Jackson
Malmö berikat
Svensk historia
Dansk författare






Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (7) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)