onsdag 31 oktober 2012

Böcker


Det har stormat. Nordöstra USA med New York har drabbats. Många abonnenter är utan el. Skador, främst vattenskador kan komma att kosta miljarder. Men det är inte världens undergång, vilket MSM vill få oss att tro. Nog nu om stormen.

Rubriken på detta inlägg är "böcker". Men det gäller inte vilka böcker som helst: det rör sig om andlig sf, esoterisk sf. Och kärnan i bred, läsbar sf som ändå har astrala drag finner jag hos Philip K. Dick. Jag har skrivit om honom förr. I länken citerar jag vad han sa i förordet till en viss antologi, "The Best of Philip K. Dick" från 1976.

Detta citat är centralt för förståelsen av Dicks författarskap. Han var ingen vanlig sf-författare. I aktuell passage sa han tydligt att han fick sin inspiration telepatiskt, från stjärnorna:
När dagstidningarna blivit lästa, TV-apparaterna stängts av och bilarna står parkerade i olika garage, då hör jag svaga röster från en annan stjärna. (Jag tog tid på dem en gång och mottagningen fungerar bäst mellan kl. tre och kvart över fyra på morgonen.) Fast det säger jag förstås inte till folk när de frågar "Var får du allt ifrån?". Jag säger bara att jag inte vet. Det
är säkrare.
Detta är verkligen far out. Dick antyder att han har utomjordisk kontakt. Han kanaliserade sin sf. Och resultatet av det hela blev nästan alltid ypperligt. Det är annars problemet med esoteriska sidor man läser, om kanaliseringar av rymdmänniskor: det kan bli lite långrandigt, lite abstrakt. Mycket love-love utan substans.

Nog behöver man kärleksbudskap. Men när man redan är utvecklad och kärleksfull vill man läsa mer substantiella saker. Som sf av Phil Dick. Den bästa sf:en av hans hand är "Time Out of Joint," "The Game-Players of Titan" och novellen "We Can Remember It For You Wholesale". Den sista med sin teleportation till Mars är enligt David Wilcock en fungerande esoterisk teknik, nyttjad i hemliga baser... Mer konkret kan sägas att filmen "Total Recall" är baserad på denna novell. Nyversionen från 2012 recenserade jag här.

- - -

All sf har ett metafysiskt drag har jag sagt. Även materialister och nihilister som skriver sf kan ha esoterisk lyftning. Ta bara Isaac Asimov, bekännande ateist och traditionell vetenskapare. I Foundations Edge (1983) nämner han t.ex hur hela galaxen kan vara ett levande väsen (= en galaktisk Gaia-hypotes). Och som nämnt är detta hans stiftelse-imperium med galaxen som spelrum förunderligt i sig, esoterica som i en ask. Och hans boktitlar ångar av drömstämning: "The Currents of Space", "The Stars, Like Dust" och "The End of Eternity". Ingen kommer undan metafysiken.

Mer som är? Asimovs kollega Robert Heinlein var en liknande hands-on, down to earth praktiker. Men ändå finns i hans texter vurmen för reinkarnation ("To sail beyond the sunset"), ockultism (Atlantis-storyn "Lost Legacy") och annat som jag berättar om här. I Heinlein anar man en sökande ande som känner sig instängd av den rådande common sense-kulturen. Detsamma kan sägas om redaktören John W. Campbell som redigerade Analog/Astounding; han hade krav på vetenskaplig stringens men hade ändå hade öppningar mot evighetsmaskinen och annat. Gotta love him.

- - -

En tredje figur i Astoundings författarstall jämte Heinlein och Asimov var A. E. van Vogt. Denne var också vetenskaplig på ytan men esoterisk under den, mer så än Heinlein och Asimov. Drömmar spelade stor roll för honom; han brukade sätta klockan på väckning successivt under natten och skriva ner de idéer han fick när han vaknade. Klart originell metod...

van Vogt var en inspirationskälla för Phil Dick. van Vogt kunde ge drömlik stämning, han hade nära till det obegripliga och mysiska. Ibland var det konstigheter för dess egen skull men stilen var alltid transparent så det hela verkade plausibelt på så vis. van Vogt var bäst i början, från debuten 1939 till 1950 eller så. Första Weapon Shops-boken, novellsamlingen "Destination Universe" och "Null-A One" är präktiga saker. Null-A är en bra bok för den som "har för vana att sätta sig i 14 obegripliga saker före lunch", med andra ord, just så som den sedvanlige metafysikern lever sitt liv.

Relaterat
Andlig sf
Christin och Mézières: Vårdagjämningens hjältar (1979)
Dickish
Harlan Ellison
Lindbohm: några reflektioner

tisdag 30 oktober 2012

Melina Starr, 35, kriminalinspektör (slutet)


Resumé: Melina Starr jobbar som kriminalinspektör. Efter hemkomsten från ett uppdrag möter hon sin gamle mentor Topsy. Denne berättar om de hemliga projektens värld. Ska Melina bli agent eller ska hon fortsätta som polis...? Eller ska hon bara ta ledigt, surfa på internet och äta praliner...? Inför ascension 21/12 spelar ju inget någon roll längre, inget utom en positiv, affirmativ inställning. Del ett i denna följetong gavs här och del två gavs här.

Melina sökte bland knapparna på maskinen. Få se tänkte hon, vad ska jag ha... kaffe med socker... just det. Det var ett tag sedan.

Maskinen kickade igång. Bönor maldes i dess inre. Snart rann en brygd ner i den gröna kopp hon ställt på droppbrickan. Och snart var koppen full. Vilket mirakel. Hon tog koppen och skulle just lämna fikarummet då en rundlagd figur kom in.

- Lund, hej! sa hon glatt.

- Men tjena Melina, sa hennes chef. Visst ja, det var idag du började. Well, full fart då?

Klockan var åtta på morgonen. Det var den 8 oktober. Melina hade beslutat sig för att återgå till sitt arbete på Rikskrim. Topsys idé om att söka förflyttning till sektor OV hade för sin del prövats men visat sig omöjlig. Denna sektor för omöjliga fall, typ spökerier och annat, hade visat sig nerlagd. UFO-fallen låg för sin del under SÄK. Och dit var det svårt att få förflyttning. Men som anställd kriminalare hade hon förvisso ett pågående fall som innehöll en konspiration av tenngjutare och en Atlantiskoloni i Bottenviken. Så det kunde hon ju roa sig med att fullfölja tiden fram till midvinter, då det var ascension och ajöss till 3d.

Hon hade med andra ord kontaktat sin chef kommissarie Cedor Lund och bett att få komma tillbaks. Och han hade beviljat det, med början 8 oktober. Tiden mellan den 5, då Melina hade ett konspirativt möte med Topsy och idag, hade hon spenderat på internet. Hon undersökte alla aspekter av Timewave Zero, ascension och Disclosure hon kunde finna.

- - -

I fikarummet på Rikskrim, polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Lund hade lite tankspritt noterat att Melina var tillbaka, trots att han ju ordnat det hela. Full fart hade han sagt och Melina sa:

- Ja. Jag har gått igenom tenngjutarfallet. Jag har alla data i huvudet. Nu är det bara att kolla upp rapporterna och söka vidare.

- Bra, sa Lund och gick fram till maskinen för att ta en kaffe. Förresten, jag har ordnat ett förhör med Julita idag. Tenngjutarmadamen.

- Sweet, sa Melina. Jag är gärna med. Jag ska kolla upp vad jag har om henne.

- Vi får samordna klockan nio, sa Lund. Förhöret är tio.

- Okie-dokie, sa Melina och gick bort till sitt kontor för att dricka kaffet. Det naturliga hade kanske varit att sitta ner med sin chef och snacka och fika men hon gjorde inte det. Hon hade för vana att fika på sitt tjänsterum när hon kom på morgonen. Hon gillade kaffet man hade i denna maskin, ett slags människovänlig espresso. Bönorna maldes på kommando men det blev ingen überstark espresso som på restauranger. Kanske hade Lund haft något mer att förtälja, något mer tjänsterelaterat. Men det fick komma senare. Man hade ju redan, på stående fot och effektivt som få, gjort upp om förmiddagens program.

Längs en linoleumgolvad korridor gick hon, förbi dörrar med andra tjänstrum, tills hon nådde ett som hade skylten ”Melina Starr, kriminalinspektör”. Hon låste upp, gick in i den lilla 3 gånger 5 meters smatten, ställde koppen på bordet, tog av sig Pinewoodjackan och såg ut genom fönstret. Hon såg hustak på andra sidan gatan. Om hon sträckte sig kunde hon se ner på Mätressgatans parkerade bilar. Himlen var blå denna dag, en klar höstdag. Livsandarna steg och det var en lust att leva. Melina kände rimlig entusiasm för dagens bestyr, även om hon inte hade några större visioner för höstens arbete. Det handlade väl mest om att knyta ihop tenngjutarfallet, skriva en lagom rapportmässig rapport om besöket på Ottilia, dricka fikarumsespresso, äta tjänstelunch, fara runt i tjänstebil och ha sig. Vid midvinter var det ju slut med tillvaron i 3d. Ascension, remember...!

Melina satte sig vid HP-datorn, slog på och gick ut på nätet. Hon browsade sidor lite här och där och fastnade till slut för en tråd på Skalmanforum: om 22 LR:s effektivitet som mordammunition. Sedan kollade hon upp vad hon hade om tenngjutarsekten och Julita.

- - -

Vid niotiden mötte hon Lund och snackade igenom upplägget: tenngjutarsekten, Julitas roll med mera. Sedan, vid tio, förhörde de henne i ett förhörsrum. Stämningen var avspänd till en början. Melina gick efter te åt Julita. Men sedan, när man frågade denna valkyria vad hon visste om ön Ottilia, sa hon bara:

- Det borde väl ni veta som varit där...?

Det var en överraskande vändning. Atlantisfolket på Ottilia hade alltså ännu kontakt med tenngjutarsekten. Vart skulle detta leda?

Melina återtog kommandot genom att säga: ”Det är vi som ställer frågorna här.” Man fortsatte med att pumpa Julita på ockulta hemligheter, men hon svarade svävande. Man släppte henne efter en timme. Hon leddes ut av en polisassistent.

- Och nu? sa Lund.

- I say screw it, sa Melina. Vi skriver en rapport och begraver fallet. Vem vill att vi gräver vidare? Och vem vinner på det? Ja, det finns en ö i Bottenviken med Atlantisflyktingar. Och ja, de har känningar i vår civilisation, i vardagens Sverige, i Stockholm med t.ex dessa tenngjutare i Solna. Men vem kan ta till sig denna info? Som du märkte själv när vi kom tillbaks från Ottilia: det finns ingen grogrund för esoterism i det här landet.

- Sant, sa Lund.

Och ändå, tänkte Melina, måste världen, kommer världen att bli esoterisk så det räcker vid midvinter. Sicken paradox. Men hon tänkte inte bära bördan att upplysa världen eller ens Sverige, eller ens polisledningen, om esoterismens elementa. Så att skriva en skitrapport om fallet och lägga locket på vore kanske det bästa.

Esoterism, att söka inåt för att hitta sina andliga reserver, det var hennes agenda. Men den gick inte att förena med jobbet just nu. Världen IRL var ju låst, 9/11 hade hållit utvecklingen tillbaka som Topsy sa. Vem var då hon att slåss mot väderkvarnar.

- - -

Love always, det är Melinas credo. Agape, andlig kärlek; glöm det där med eros. Hon ser på världen och ser sig själv. Brothers and sisters, I love you tänker hon. Hon tänker ibland på engelska för att det är enklare så. Hennes pappa var engelsman och henns mor svenska. De pratade både svenska och engelska hemma i Sålunda på 80-talet. Fadern hette David Starr, modern Anna Bådebäck.

Melina är svensk medborgare. Hon rör sig dagligtvis mest med svenska. Men i andliga fall flödar tanken lättare för henne med engelska. So that’s why her creed is Love Always.

Nåväl. Hon är i balans. Harmoni råder i hennes liv. Utredningen kring tenngjutarna resulterade den 10 oktober 2012 i en rapport. Rapporten fastställde att något brott inte begåtts. Således är Julita, Eskil Finholm och deras vänner off the hook. Och Melina kunde ägna sig åt andra fall. För att stilla sin andliga nyfikenhet fick hon till exempel lust att ta en ny titt på bergrummet i Norrland. Hon hade tänkt ta Lunds Ford Mondeo som svepskäl. Denna lämnades ju på en skogsväg några kilometer från bergrummet när de skulle undersöka detta komplex.

Men vid samtal med Lund visade det sig att han redan tagit hand om den biten. Forden hade återbördats till Stockholm. Det gjordes genom att Lund ringde upp Grönsele polisdistrikt och bad dem kolla in bilen. Jodå, den stod kvar. Så skickade han nycklarna med rek och några dagar senare kom bilen till stan, nerkörd av en Grönselepolis. Denne avtackades och fick ta tåget tillbaka.

Så gick det till när Lund fick sin Mondeo tillbaka. Så vad skulle Melina göra nu? Inget särskilt. Hon skulle fortsätta som polis. Den 11:e och 12:e förflöt med rutinarbete. Eftermiddagen denna fredag den 12 åkte hon sedvanligt hem, tog en dusch och kokade en kopp te. Hon satte sig i salongen med sin läckert gröna gobeläng, sin sköna soffgrupp och sina brunbetsade väggar. Fönstret mot Folkungagatan bildade en skiftande fond medan solen gick ner och tände himlens alla färger. All denna atmosfär noterade hon undermedvetet medan hon gick mot datorn, som hon satte sig vid. Tekoppen ställdes på ett sideboard.

Hon slog på datorn, hittade en wordfil och skrev:
Jag är Melina Starr. Jag är 35 år. Jag kan det jag kan och vet det jag vet. Och just nu, inför ascension, handlar det om att vara, inte om att göra. There is nothing we have to do, everything we have to be. Mitt jobb ger mig inte så mycket längre men det är väl OK. OK att ha ett socialt sammanhang att gå till...? Ja whatever.

Ascension närmar sig. Det är spikat. Min målsättning är att följa med Moder Jord när hon stiger upp. Och ni andra, om ni vill – följ mig in i Ljuset.
Love Always,

Melina
Hon slår av datorn och dricker upp teet. Hon ser mot himlens skira färger, rosa strimmor i guld. Melina Starr är en människa.

- - -

Tillägg: sedan denna följetong postades har jag skrivit och lagt upp en uppföljare. Vad hände Melina Starr i nådens år 2013...? Om det berättar jag här.



Relaterat
Melina Krim, del 1
Melina Krim, del 2
Wilcock: The Source Field Investigations
Med naturen in på knuten
Framtidens musik
Bild: hibiskus från Fotoakuten

måndag 29 oktober 2012

Melina Starr, 35, kriminalinspektör (forts)


Resumé: Det är hösten 2012. Melina Starr jobbar som polis. Hon undersöker en viss sekt av tenngjutare i Solna. Efter en räd mot deras högkvarter får man ett spår till en märklig koloni i Bottenviken. Den har grundats av folk från Atlantis. Atlantisfolket ger Melina och hennes kollega rådet att återvända till Stockholm och starta en andlig revolution. De seglar söderut med ett kristallskepp, helt inställda på att höja Sverige till en högre vibration. - Detta hände i del ett av "Melina Starr, 35, kriminalinspektör". Det publicerades tidigare i oktober. Nu kommer del 2. I morgon kommer upplösningen. Men det är inte allt: 2008 la jag upp en första följetong om Melina. Den utspelas tio år tidigare, 2002. I den mötte Melina diverse viktiga människor som Topsy och Aspilian, som även förekommer i dagens episod. Därför ges länkar dit på aktuella ställen. Men det är mest en service, allt ni behöver veta för dagens avsnitt berättas här, idag, i återblickar och sammanfattningar. Och i dagens avsnitt är det alltså 2012 och vi är i Stockholm. Det hela börjar i Melinas lägenhet på Folkungagatan.

Tid: 29 september 2012. Plats: en etta på Folkungagatan i Stockholm. Melina Starr satt i köket till denna sin lägenhet och drack honungsvatten: varmt vatten sötat med honung. Plus en ciabatta med Wästerbottensost. Hon var klädd i svarta jeans, grön blus och tofflor. Håret var fuktigt efter morgonduschen. Framför sig på köksbordet hade hon David Wilcocks ”The Source Field Investigations”. Hon tog en bit bröd, tuggade och tänkte förnumstigt på det hon läste:

- Minsann! Wilcock går på i stor stil. Mayakalender, modern kosmologi, tallkottskörteln och DNA-molekylens förändringar. Är detta svaret...? Kanske en del av det. Wilcock har själv, på annan plats, sagt: ”Jag är ingen Messias”. Nähä, men du måste säga det ändå...? Det är inte många new age-gurus som måste disclaima sådant. Alltså är det något märkligt med denne man. Han har idéer, han ordnar dem i en ny syntes kallat the Source Field – källfältet.

Melina drack lite honungsvatten och avslutade sin macka. Medan hon tuggade på sitt mustiga bakverk av finaste durumvete funderade hon vidare om författaren ifråga:

- ... Och han föreläser och driver sin sajt. Han har kontakter inom Black Ops, militären och så vidare. Redan som barn läste han böcker om telepati och reinkarnation. Ett underbarn. Men intressant. Oh well.

Melina satt alltså vid sin frukost och läste en bok. Men det verkar kanske lite banalt för den som läst om hennes senaste äventyr. Man frågar man sig osökt: vad hade hänt sedan dess? Tidigare i september hade hon ju, som den kriminalinspektör hon var, undersökt en konspiration som lett henne till Solna och till ett bergrum i norr. Slutligen hade hon med sin kollega hamnat på den gåtfulla ön Otilia där det fanns en Atlantiskoloni. Där hade man bevittnat anomalier, där hade man upplevt högre vibration. Och där hade man fått i uppdrag, eller tipsats, att återvända till Stockholm och starta en nyandlig revolution.

Hon och kollegan Cedor Lund hade tagit på sig detta. Hade de lovat...? De hade inte svurit, men de hade haft det som målsättning – det var deras mål när de bordade ett självseglande kristallskepp som tog dem söderut. Allt detta har berättats tidigare. Så vad hände sedan?

Skeppet seglade söderut. Det var ett Atlantisskepp som seglade med tankekraft. Melina styrde det med tankens kraft och hon klargjorde intentionen att styra mot Stockholm. Omsider for skeppet in i Stockholms skärgård. Det la till vid Gåshaga på Lidingö. Cedor och Melina gick i land. Men väl där kände de inspirationen för att höja Sverige till en högre vibration – den fanns inte längre. Ståendes i en skogsdunge under en mulen himmel, iklädda sina friluftskläder av goretex, i kängor och med ryggsäckar, allt det de haft för att utforska bergrummet i Norrland och vidare, sa Melina:

- OK. Vi är tillbaka i Stockholm. Uppenbarligen är läget ett annat här. Vibrationerna är lägre. Det svänger inte om denna omgivning så som det gjorde på Ottilia. Så vi får väl ligga lågt ett tag med vårt projekt att göra andlig revolution...?

- Exakt, sa Lund. Atmosfären är en annan här. Vi får åka hem och vila, omgruppera till våra respektive hem och sedan se vad vi ska göra.

Sagt och gjort. Man tog spårvagnen över Lidingö, så över till fastlandet till Ropsten och sedan T-banan hem, Melina till Söder, Cedor till Bromma där han hade en villa. Nästa dag var den 19 september. Melina vaknade i sin etta på Folkungagatan. Inspirationen för att starta nyandlig revolt var lika låg som dagen före. Melina ringde Cedor och man beslöt att helt blåsa av operationen. Omsider återgick Cedor till arbetet som kriminalkomissarie medan Melina skulle vara ledig några dagar till.

Hon ägnade några dagar åt att surfa på nätet och se hur det stod till i esoterismens marker. Var det förändring på gång? Svaret var: ja. Men det dröjde med resultaten.

Detta utspelade sig som sagt 2012. Melina kände väl till profetiorna att detta skulle bli ett märkesår. I den kinesiska kalendern var till exempel detta Drakens År, lovande ”stora förändringar och nedmontering av det gamla”. Och det talades om Mahdins återkomst, en muslimsk fridsfurste. Och det talades om en återkomst för hinduernas Kalki. På nätet gavs så kanaliseringar av änglar och högre väsen som sa att förändringar skulle komma, vi skulle snart få se dem rapporterade i media. Men inget sådant hade ännu kommit. Men sajterna ifråga sa oförtövat ”lugn, det kommer”....

Melina tyckte detta var lite frustrerande men hon spelade med. OK, något kanske skulle hända. Några dagar efter det att hon kommit hem, den 21, hade hon ringt upp sin gamle guru Aspilian och frågade vad han ansåg om det hela. Han vidgade bilden och sa att 2012 innebar två saker: en kosmisk händelse som kommer vid midvinter. Denna var ”så gott som säker” enligt honom: en galaktisk supervåg skulle träffa jorden då och höja oss från dagens materiella värld till en mer andlig. Vi skulle, som Aspilian sa, ”gå från 3d till 4d, från den tredje till den fjärde densiteten”. Efter att ha läst en viss blogg som förklarade detta var Melina med i spelet. Samma blogg hade förklarat Terrence McKennas "Timewave Zero", som kartlade världshistoriens förändringar enligt I Ching, ”Förändringarnas bok”. Denna tidsvåg kulminerade också 2012.

Detta, sa Aspilian, var den kosmiska, varafilosofiska realiteten. Sedan talade de andliga sajterna om förändring i vår värld, som skuldavskrivning, avslöjande av UFO-hemligheter med mera, men dessa dröjde på grund av elitmaffians vägran att ge sig. Redan 9/11 hade kastat den esoteriska utvecklingen bakåt, den hade fördröjt oss med 11 år vid det här laget. Men förändring skulle komma, eller var redan på väg i det dolda, i världen innan midvinter. Eller så skulle allt dröja, alla dessa nödvändiga förändringar i vår värld, om elitmaffian höll stånd. Men energihöjningen skulle komma ändå vid midvinter ty den var ”skriven i sten” sa Aspilian. Om allt annat dröjde kunde man i alla fall förbereda sig på supervågen, Timewave Zero, ”the eschaton, zero point, zero time”. Mayakalenderns slut 21/12. Och man förberedde sig genom att vistas i godhetens kvalitet, hitta friläget, hitta lugnet.

Detta sista kände Melina till sedan förut. Hitta lugnet kunde hon. Komma till ro, det visste hon vad det var. Man fick låta allt det andra – UFO-avslöjande, reformering av sammetsdiktaturen, upphörandet av skuldslaveriet – komma av sig själv. Man måste fokusera på vad man som individ kunde bemästra. Och Melina kunde bemästra sin egen andning. Alltså andades hon lugnt där hon satt och smälte maten, försökte komma till ro.

Hon tog ett djupt andetag. Så där. Nu var hon i balans. Och nu då?

Hon skulle träffa sin andre mentor, den hemlighetsfulle Topsy. Medan Aspilian var lagd åt esoterica, visdom och kunskap så var Topsy en operatör och agent, arbetande åt olika hemliga organisationer. Han var noga med säkerheten vid deras möten; Melina skulle t.ex kalla sig ”Alice”. Så hon hade hållit på formerna, ringt upp honom en dag och sagt att det var Alice, kan vi träffas? Topsy hade sagt att det gick bra. Han skulle höra av sig. Snart kom så ett brev i brevlådan som sa Johannes kyrka, klockan ett på eftermiddagen. Det var idag den 5 oktober. Och nu var klockan 10.

Melina ägnade resten av dagen åt research, åt att privat gå igenom vad det var hon ville veta av Topsy. Som info om dessa hemliga projekt som dök upp när man läste Wilcock och webbsidor som Project Camelot och Exopolitics. Vad var det med alla dessa Stargates och Looking Glass, var det något att fokusera på?

Vid tolvtiden stängde hon av datorn, satte upp håret, tog på sig den svarta jackan och skärmössan. ”Svarta solbrillor skulle ha varit pricken över i” tänkte hon, men lät det vara. Ett par lågklackade promenadskor sattes på, de skulle vara bra för 500-meterspromenaden till T-station Medborgarplatsen.

Hon gick ut och följde Folkungatan, spanade mot de skira himlarna med en aning blå himmel i väster. Medborgarplatsens T-station uppbringades; hon gick ner, visade sitt kort i spärren och åkte vad det led till T-Centralen. Där bytte hon linje och åkte till Hötorget. Ut i den friska oktoberdagen gick hon, passerade Konserthuset, korsade Sveavägen och Kungsgatan och nådde via en trappa Brunkebergsåsen. Efter några kvarter approcherades parken med Johannes’ röda tegelgotik. Hon eskalerade trappan framför tornet, styrde stegen mot entrén och gick in.

- - -

Det var mörkt i kyrkan. Väggarna utgjordes av mörkt tegel. Fönstrens glasmålningar släppte inte in mycket ljus.

Rummets frid fick henne i sin makt. Melina stannade upp och kontemplerade sin tillvaro. Ja, tänkte hon, nog lever jag ett märkligt liv. Seglar på odödlighetens sjö, pratar med delfiner och reser med kristallskepp, allt detta parallellt med en vardag som svensk kvinna, kriminalinspektör och skattebetalare. Gosh wow. Och nu står jag här i en kyrka och suger in platsens ande, genius loci. Frid och ro, rymd inom rymd, akâsha –

På en bänk i kyrkan satt en figur. Han vände sig om, såg på henne och nickade. Det var Topsy.

Han reste sig, denne smale figur med litet, kalrakat huvud och stålbågade brillor. Han var klädd i grå kavaj, blå jeans och vita Reebook.

- Alice, sa han. Angenämnt.

Det var täcknamnet hon skulle använda. Själv sa hon hans täcknamn, ”Topsy”.

De gick sakta ut ur kyrkan. Melina sa att hon gillade detta rum.

- Jag också, sa Topsy. Ett annorlunda kyrkorum, lite dunkelt. Som en katolsk kyrka eller en bysantisk sak. Men vet du om att det finns skyddsrum här under, en helt annan värld...?

- Nej, sa Melina när de kom ut i friska luften.

- Men så är det. Skyddsrummet Johannes. Det finns en nerfart på Regeringsgatan, kamouflerat som ett garage. Invigt 1955. Världens första atombombssäkra civila skyddsrum.

- Intressant, sa Melina, samtidigt som hon undrade varför Topsy berättade detta. OK, hon visste: mannen rörde sig hemvant i hemliga miljöer som dessa, tunnlar och hangarer, svarta projekt och hysch-hysch. Vad hon egentligen kände var: varför ska jag behöva höra om atomskyddsrum, vad tillför det min värld idag...? Vi har lämnat atomkrigsvärlden bakom oss. Men hon sa inget av detta, hennes självdisciplin höll hennes känslor inombords.

De gick nerför den breda fritrappan, korsade parken och gick till en krog där Topsy beställt bord. Melina skulle ju få veta hur läget var på Black Ops-fronten just nu. På vägen dit talade de om väder och vind, kulturnytt och internet. Väl framme gick de in, satte sig och kom i ordning.

- Jaha, sa Topsy, lite god mat i mysig miljö. Med trevligt sällskap. Vad vill vi ha?
Krogen var normalmysig med originalkonst och tygdukar, levande ljus. De var de enda gästerna. Det var bra för konspirativa samtal som detta. De tog varsin skaldjurspaté och fick sedan in vatten och vin. Medan de väntade knaprade Melina på en grissini. Topsy sa:

- Du hade en del du tänkte fråga om...

- Ja, sa Melina. Alltså, jag vet redan en del om läget 2012. Något kommer att hända. Disclosure kanske är på väg, Obama kanske har något budskap på gång, om han omväljs vilket verkar sannolikt. Och världen i stort tycks vara på väg åt rätt håll. Det är fred i Mellanöstern, det har inte gått att lura folk och länder som det gick förra året med Libyen. Syrien förblir oinvaderat.

- Korrekt, sa Topsy. Och...?

- Jag läser om dylika ting på vissa sajter, sa Melina. Och Disclosure nämns, forskare som David Wilcock och Steve Beckow nämner Black Ops och allt. Science fiction-grejer som visst ska vara verkliga. Looking Glass, the Cube, Marsbas, en amerikansk rymdflotta som kan åka dit i skytteltrafik, materiatransmitters, månbas, Stargates... TV-serien Stargate sägs återge vad USA kan göra på riktigt: upprätta dimensionsportar, kommunicera med aliens...

Man fick in förrätten. Man högg in på patén och nickade medan man mumsade. Det var fina grejer med vitfisk, räkor, scampi med mera, malt och blandat med äggulor och spenat, varvat med laxfärs och bakat i ugn, serverat med aioli.
Omsider sa Topsy, sedan man skålat och gjort allting heder:

- Det finns projekt. Men man behöver som lekman inte oroa sig. Visst, är man nyfiken kan man väl browsa aktuella sidor, som Project Camelot.

Melina nickade, hon hade läst denna sida och dess intervjuer med whistleblowers från de hemliga projektens värld.

- Men, sa Topsy, vissa projekt är nerlagda. Stargate är nerlagt, Looking Glass är nerlagt. Exopolitisk närvaro är ett faktum, men snart kommer väl Disclosure som du antytt.

- Gör det?

- Ja, antagligen. Eller så får vi vänta tills efter zero point.
Melina nickade igen. Detta var vad Aspilian sagt: antingen kommer disclosure snart. Eller så får vi vänta.

- Någon kanalisering, jag tror via Nidan Sheldie, har sagt: förändringarna IRL kanske dröjer. Men ascension blir av. Det räcker väl?

- Ja, sa Melina. Men jag vill veta.

- Vill du verkligen? Vill du veta vad jag vet? Vill du ha mina rynkor...?

Hm, nej, tänkte Melina och log åt vinken. Topsy visste mycket, han var insatt i de hemliga projekten. Han fångade hennes sentiment och sa:

- Dessa projekt är delvis åt det mörka hållet. Rädsla, konfrontation. Ta den beryktade Marsbasen. Den ska ha byggts som en återförsäkring ifall jorden gick söderut. Men vi vet ju att jorden är på väg åt rätt håll. Alla dessa sf-grejer med tidsresor och dimensionsresor säger förresten samma sak: man kan inte resa bortom 2012. Det går inte att se bortom 2012. Varför? För 2012 är zero point. Nollpunkten. Mayakalenderns slut.

Melina åt up sin paté, tog lite vin och såg ut genom fönstret. Hon såg en gata, hon såg en parkerad Saab 9-5 kombi: random gatumiljö. Hon kände redan till detta med Mayakalenderns slut vid midvinter. Men ”Nollpunkten” som Topsy nämnt: det ordet ringde en klocka. Hon sa:

- Det får mig att tänka på Ernst Jünger: ”Vi är på väg mot den magiska nollpunkten, och bortom den klarar sig bara den som har tillgång till inre, andliga reserver.”

- Spot on. När sa han det?

- 1929. ”Das Abenteuerliche Herz”, första utgåvan.

- Ja, sa Topsy och avslutade sin förrätt, han hade rätt. Vi är på väg mot en nollpunkt, okänt land, Terra Incógnita. Och andliga reserver behövs mer än förr.
Melina infogade att hon från ”annan källa” – hon nämnde inte Aspilian vid namn – hört att andligt fokus, meditation, inre koncentration var nödvändigt nu, nu mer än någonsin.

- Bra, sa Topsy. Fortsätt på den vägen. Gör vad som ger dig energi. Tänk positivt. Odla dina krukväxter. Eller teckna och måla, sjung, gör vad som helst som får dig att behålla lugnet. Det pågår en del omisskännlig mindfuck nu, i media och på nätet. Vissa sajter är inte att lita på. Man måste nyttja urtskiljning. Man måste sålla bland informationen. För den skull behöver man inte klicka vidare bara för att man hamnat på en sajt där det står ”kanalisering från Sirius”. Man får läsa budskapet och se om det vibrerar med en, om kontentan är godhet och verklighet. Om man blir lyft av budskapet eller om man blir orolig. Om de fakta som presenteras går att stämma av mot övrig info.

- Man lägger pussel, sa Melina.

- Ja, sa Topsy. Så som jag lärde dig förr.

Man hade arbetat ihop tidigare. Det var i slutet av 90-talet då man bl.a besökt USA och sett lite hemliga projekt, allt som del i en studie åt svenska försvaret. Något år dessförinnan hade Topsy värvat Melina för underrättelsetjänsten och haft henne som konsult i vissa ärenden. Han hade bett henne läsa vissa rapporter och komma med synpunkter. Hennes skarpa intellekt hade imponerat och resan till USA blev del i belöningen. Under 00-talet hade man haft mer sporadisk kontakt med den förekom.

Varmrätten kom, Escalope de veau Cordon Bleu. En tunn skiva kalvytter hade fått ett inlägg med kokt skinka och Emmenthalerost, vikts ihop, nypts ihop, stekts och serverats med rödvinssås. Till det potatisgratäng. Melina drack vitt även till detta medan Topsy tog husets röda.

Man lät maten tysta mun. Melina tänkte på vad hon hört. Ja, man fick fokusera inåt, som att teckna och måla. Men skulle hon stå ut med det, vara ledig...? Hon gillade nog att meditera och slå dank, besöka vänner och fara runt i stan, bese märkliga hus, öde parker och så vidare. Men samtidigt gillade hon att jobba, vara i farten på kontoret och åka på uppdrag. Hon framställde sitt dilemma till Topsy, frågade om hon skulle fortsätta vara ledig eller återgå till Rikskrim där hon ju ännu var anställd.

- Jag vet, sa Topsy: ansök om förflyttning. Du vet, det finns avdelningar inom kåren som sysslar med sådant vi snackat om nu.

Han pekade på sidan av näsan och blinkade. Aha, tänkte Melina, hide within department, som Rosooe White i Dallas. Arkiv X, svensk variant...!

Hon frågade inte mer, det gällde att inte prata bredvid mun även om de var ensamma i lokalen. För Topsy hade en poäng. Det kunde vara skäl att stanna på jobbet. Kanske, tänkte hon, skriva en rapport om besöket på Ottilia som hon och Lund gjort. Framställa det hela seriöst, nämna det hela i ordalag som ”oortodoxt fenomen som kräver oortodoxa metoder”, ”nyandliga företeelser som kräver specialkompetens”, ”esoteriska uppträden som bäst behandlades av sektor OV” och liknande. Sektor OV fanns förvisso inom kåren, det erinrade sig Melina medan hon åt upp det sista av kalven. Det var sektorn för ovanliga ärenden. Dit sändes rapporter om ESP, spökerier och liknande.

Hennes äventyrliga anda vaknade. Egentligen var det lite barnsligt. Världen var ju på väg åt rätt håll ändå. Och vid midvinter skedde uppstigandet, ascension bortom nollpunkten. Vad kunde ändra det? Men man måste ju göra något innan dess. Att sitta hemma och äta praliner hade hon inte lust med just nu.

Hon höjde glaset åt Topsy. Denne log brett och besvarade gesten. Han var verkligen smart tänkte hon, han var förvisso en god konsult i fall som dessa. Liksom hon varit konsult åt honom i slutet av 1900-talet när hon gett sina synpunker på rysk återhämtning, mellanösterns geopolitik, ostasiatiska optioner och amerikanska egenheter.
Det om detta. Och här är den tredje och sista delen om Melina som kriminalinspektör.


Relaterat
Melina Starr, kriminalinspektör: del 1
David Wilcock
Timewave Zero
Ascension: metafysiken bakom det hela
Platon om Atlantis
Bild: S:t Johannes kyrka, Stockholm

söndag 28 oktober 2012

Bildreportage: Botniabanan


Så blev den av till slut: Botniabanan. I min värld har det talats om detta projekt i femton års tid. Nu har jag åkt med underverket också, gjort en resa Härnta-Övik tur och retur. Så utan ironi lyfter jag på hatten för planerare, ingenjörer, SJ, Banverket, Norrtåg och inblandade politiker. Ni levererade.

På bilden överst ses ett tåg komma in till Härnösands station. Det är måndag förmiddag, 22 oktober i år. Tåget kom i tid. Och det var tur att det överhuvud kom för det talades helgen innan om trasiga tåg och elände. Ersättningsbuss hade inte varit ett alternativ för mig. Det var en nöjesresa, jag ville testa tåget: tåg eller inget! Buss är jag klar med. Det är bra att buss finns som backup. Men nu var det en nöjesresa mer eller mindre, jag ville testa denna mångomtalade Botniabana. Och det fick jag.

Tåget kom och tog mig till Övik på en timme. På nya sträckor körde man 180 km/h. På äldre, endast renoverade bandelar fick man köra typ 90. Det var många och långa tunnlar också. En av dem är visst en mil lång. Den ligger norr om älven.

Bilderna visar kupén där jag satt (ett slags lounge längst fram mot styrhytten), spår norr om Härnta, Gudmundrå kyrka i Kramfors, Ångermanälven och Trehörningsjöbygden. Samt Öviks station. Jag tog en bild av tågslutet, riktning söderut, mot Varvsbergstunneln till. Jag tog ingen bild av fören, tågtäten, framdelen som vette mot Åsbergstunneln. Lokföraren stod nämligen på trappsteget och tittade ut så jag ville inte ta en bild av tåget åt det hållet och riskera hojtanden om "inga bilder". - Sist en bild av glasgången som leder till trapporna ner till Öviks resecentrum. Mycket trappor, mycket höjd är det. Stationen ligger ju uppe på ett berg. Mer om detta i det sista sjoket bilder.










Botniabanan började planeras och byggas på 90-talet. Det gällde först järnväg Umeå-Övik-Bollsta, den egentliga Botniabanan. Ny räls och delvis ny bansträckning Sundsvall-Härnta-Sollefteå-Långsele är väl Ådalsbanan. Men här kallar jag allt Botniabanan. - Man började bygga den, mina föräldrar i Övik talade om den. Mamma ville så gärna testa den när den var klar. Men, God bless her, hon hann dö innan dess. Skulle ens jag få leva att åka med den undrade jag oförställt...? Det har ju varit problem med den. Signalproblem, inställda tåg.

Men nu funkar den någorlunda. Det handlar inte bara om att kunna åka och hälsa på sin pappa i Övik. Jag bodde själv i Övik 1974-1985. Resor söderut var då lite invecklat. Tåg fanns i Mellansel inåt landet. En förbindelse till denna stambana fanns, rälsbusslinje, men den åkte jag aldrig. I regel fick man ta buss till Sundsvall och därifrån ta tåget, det så kallade E4-tåget. Det funkade men var lite krångligt. När jag bodde i Uppsala 1985-2010 åkte man detta E4-tåg rätt mycket.

Men nu så: för en Stockholmsresenär gäller X2000 till Sundsvall, sedan Botniabana. Praktiskt och bra på alla sätt. Bara att byta tåg i Sundsvall. Botniabanan är typmässigt ett slags lokaltåg, styrlok och vagnar är liksom ett set som möjligen framgår av bilderna. Men man kör fort. Och komforten är bra, stolslayouten varierad och dann. På dasset tog det ett tag att hitta spolknappen men wtf.

- - -

Det nedre sjoket bilder visar Öviks station inför hemresan 23/10: "morgon, början, ljus" som Ekelund sa. Denna station är för sin del ett unikum: belägen uppe på en bergssida, mellan Varvsbergstunneln i söder och Åsbergstunneln i norr. Man kan praktiskt taget se båda tunnlarna från perrongen. Det torde vara Sveriges enda station med en sådan konfiguration. Det är en ingenjörsmässig prestation tycker jag.

Bilderna föreställer sedan Nätrabygden (tjusig dimma!), Kramfors flygplats i Västerasby, sedan en fabrik i Bollsta (rök i motljus, som guld) och sedan älven. Sist är det Höga Kusten-bron, E4-bron, landsvägsbron fångad genom tågfönstret. Tåget har sin egen bro några mil uppströms. Den bropassagen är fångad på bild 5 uppifrån i detta reportage.

Summa summarum: Botniabanan var en smått exotisk upplevelse. De nydragna bitarna gick genom helt okänt land. E4:an har jag åkt många gånger, tåg från Sollefteå och söderut via Kramfors och Härnta åkte jag under värnplikten (dvs delvis samma sträcka jag åkte nu), men de nya sträckorna, främst dem från norr om älven gick genom nya nejder. Och ankomsten till Övik "bakifrån" genom berget plus alla tunnlar, alla schaktningar man gjort - det imponerar. Sammantaget var därför min Botniabaneresa en intressant och stimulerande upplevelse, krönet på ett 15 års, ska vi säga, idéarbete.










Relaterat
Memoarer: Övik
Min värnplikt
Bertil Malmberg och Härnösand
Ohlmarks, Åke
Den musiske matlagaren (kokbok 2007)

lördag 27 oktober 2012

Idag är det lördag


Good times... zero times.

Snön har kommit. Men bilden ovan har ingen snö. Den är från i mitten av oktober. Den föreställer domkyrkan.

Idag är det lördag.

På CD-spelaren just nu: Popul Vuh, Tangerine Dream, Judas Priest, Led Zeppelin.

Det är nyhetstorka i världen verkar det som. Löjliga nyheter om indragen champagne på SAS-planen får ersätta tunga reportage om krig och politik. För det är inga krig på gång. Makterna blåser på Syrienkonflikten som "på en halvkvävd glöd, som en gång högt ska flamma". Men det är förgäves. Game over, NWO...! Jag har sagt det sedan i mars: det blir inga fler krig. Världsfred har proklamerats av Bill Ballard på Galactic Free Press. Han och många andra säger vad alla snart ser. Det är något på gång.

Syrien har sina inbördesstrider. Men detta riggade skådespel kommer inte att utveckla sig till krig mellan stater. Turkiet sköt en granat, sedan la man av. USA kan inte intervenera. Kina och Ryssland motsätter sig FN-inblandning.

Läget är med andra ord lugnt. 2012 har varit fredligt och det var en glad överraskning kan jag säga. Den som vill kan nog hitta 2011-inlägg från mig som förutspådde krig och kaos i år, 2012. Men därav blev intet. Jag gissar på intervention av högre makter.

Relaterat
Syrien i september
Judas Priest
Ambres
Bjällerstedt-Mickos: Till Esperani (1996)
"Life" levererade

fredag 26 oktober 2012

Recension: "Yeager" (Yeager/Janos 1985)


Ska man bli flyghjälte måste man ha flugit jaktplan. Bombplan går bort. Man blir inte hjälte av att bomba kvinnor och barn. Att däremot möta ett annat jaktplan i dogfight, det är sann heroism. Tänk bara på namn som Saburo Sakaj, Adolf Galland, Johnnie Johnson, Richard Bong - jaktpiloter alla. Den sistnämnde var amerikan och ännu en amerikansk flyghjälte var Charles Yeager. Härmed en titt på Yeagers liv utifrån hans memoarer från 1985. Boken i sig har allt: den är välberättad, ställvis rolig och är korrekt översatt.

Jag skulle vilja påstå att Charles ”Chuck” Yeager var modig: jaktflygaress, den förste genom ljudvallen, en pilot som kunde flyga vilket plan som helst efter fem minuters instruktion. Modig var han, det måste man få säga: äras den som äras bör. Får man inte beundra mod får man inte heller beundra sådant som genialitet, då kan allt relativiseras och hänföras till goda gener, tur och annat. Jag beundrar modet hos denne Yeager, några av hans bedrifter går förvisso utanpå det vanliga.

Han föddes 1923 i West Virginia som hillbilly; han använder detta pejorativ själv i sina memoarer, man var fattigt folk i bergsbygdernas avkrok. Men det var en lycklig barndom med naturen in på knutarna, jakt och fiske. I början av 40-talet tog han så värvning i flygvapnet, han började som mekaniker och blev pilot när möjligheten yppade sig. Det visade sig snart att han hade naturlig fallenhet för flygandet: född pilot. Stor teoretisk begåvning hade han inte, han var inte utrustad med läshuvud. Men det gjorde inget, inte på detta stadium i alla fall.

USA låg i krig och man skulle ut till fronten som jaktpiloter. Utbildningen började med Bell P-39:or, ensitsiga jaktplan med noshjul och motorn bakom sittbrunnen. Det var illa omtyckt av stridsflygarna så det hade reducerats till skolplan. Yeager för sin del gillade planet men han kände till ramsan:
Don’t give me a P-39
with an engine that’s mounted behind.
It’ll tumble and roll, and dig a big hole –
don’t give me a P-39.
När utbildningen var klar stationerades Yeager i England som Mustangpilot. Året var 1944 och uppgiften var att eskortera bombarna på raider över Tyskland. Tack vare just Mustangplanet kunde man följa bombplanen en god bit in över landet. Tidigare, när endast Spitfires fanns att tillgå, måste denna jakteskort vända när man nått tyska gränsen ty Spitfires hade inte längre räckvidd. Men nu kom Mustangen med sina fyra till sex kulsprutor och sina fällbara vingtankar; det var ett vackert plan och därmed flög det bra. What looks good usually IS good. - Ett annat nytt amerikanskt ensitsigt plan var Thunderbolt som kanske inte var så vackert, men även en estet måste erkänna att det gjorde sitt till för att vinna kriget. Men detta var å andra sidan mer av ett kombinerat markattack-jaktplan, medan Mustangen mest var avsett som jaktplan. Med sin stjärnmotor kunde Thunderbolt exempelvis tåla mer beskjutning, en viktig egenskap i markunderstödsrollen, medan Mustangen med sin radmotor var mer sårbart härvid.

Luftwaffe höll visserligen på att förlora luftkriget mot de allierade vid den här tiden, men eftersom de koncentrerade sina insatser till jaktförsvar så kunde uppdragen över Tyskland vara nog så riskabla. Yeagers flottilj höll till på en egen bas, och vud uppdrag lyfte man och sammanstrålade med B-17 eller B-24-planen ur 8:e luftflottan någonstans över Kanalen. Så flög man mot exempelvis holländska kusten där luftvärn mötte dem, man närmade sig målet – låt säga en kullagerfabrik – och jaktflyg kunde dyka upp, och därvid var det dags att göra skäl för sin lön och röja undan detta hot. Här kan det räcka medatt säga, att Yeager sköt ner över fem fiendeplan under kriget varvid han blev ett äss. Annars var den mest medryckande händlese som Yeager berättar om från denna tid, den om ett uppdrag då man inte mötte något tyskt jaktflyg alls; istället kom man in över målet och fick en del luftvärnseld på sig, inget allvarligt tydligen. Men plötsligt tappade Yeagers rotetvåa höjd, ”motorn bara dog” sa kompisen via radio. Yeager följde med ner, han ville hjälpa kompisen, men det var också så att Yeager skulle få överta dennes plan när den andre hemförlovades inom kort – så planet fick inte störta, coute qui coute! Planet var nämligen en modernare variant med sex kulsprutor.

Man dök. Lv-elden ven omkring dem. Yeager försökte tipsa om vad rotetvåan skulle göra, slå till olika reglage för att få motorn att gå igång igen. Men inget fungerade. Då sa Yeager: ”Slå över till nödläge fet bensinblandning”. Kompisen gjorde det – och motorn gick igång. Man kunde åter stiga. Kompisen antog att han vidrört reglaget av misstag tidigare, i samband med någon annan manöver. Det hela visar i alla fall på den totala iskyla Yeager kunde visa som flygare, låt vara att han här gjorde det av delvis egoistiska skäl – men beundransvärt var det.

- - -

Jaktuppdragen var rätt odramatiska ibland: inga fiender påträffades och Mustangerna kunde landa med oavlossade ksp:ar. När mekanikern såg detta – mynningarna tejpades över innan uppdrag för att hindra kondensbildning i pipan, obrutna tejpremsor betydde alltså oavlossade ksp:ar – brukade han visa en missnöjd min; sådan var stämningen. Å andra sidan kunde man ibland ges farliga uppdrag, rena ”himlafärdskommandon”, som att ge markunderstöd eller bomba vissa mål – och till de farligaste målen hörde fientliga flygbaser för dessa skyddades alltid av lv-kulsprutor. Men om jaktdivisionerna inte hade några andra uppdrag för tillfället måste baserna anfallas, sådan var doktrinen, man måste trots allt vinna kriget och krig vinns inte genom att sitta på gärsgården och sola. Och en gång skulle flottiljen mycket riktigt iväg på ett sådant uppdrag, ett jaktflygfält långt inne i Tyskland skulle anfallas av Mustangerna med låg anflygning, släppande av bomber och bestrykning med kulspruteeld. Yeager och hans kamrater var medvetna om faran, i vanliga fall var de entusaistiska inför uppdrag, till exempel om det gällde dogfights med fientligt jaktflyg – men detta var ett självmordsuppdrag. Det farliga var som nämnts lv-pjäserna som alltid fanns vid flygbaser, och nog kunde de första planen som anföll dra nytta av överraskningseffekten – men de som kom in sist var i praktiken dömda, för då hade pjäspersonalen larmats och hunnit skjuta in sig på de anfallande planen.

Nå, hur gick det då? Man hade tur – uppdraget inställdes på grund av dåligt väder. Piloterna jublade, dansade och skrek av glädje, Yeager kramade om sin rotetvåa; man hade räddats av vädergudarna, och det blev aldrig mer tal om att anfalla något fientligt flygfält... Detta torde ha varit på våren 1945, men Yeager hade för sin del kommit till England redan våren 1944 – och efter endast åtta uppdrag blev han nerskjuten över Frankrike, han måste hoppa fallskärm och se sitt plan störta. Men han tog mark tämligen oskadd, och han fick med sig en speciell påse med användbara prylar som tändstickor, bågfil och annat. Med tiden togs han om hand av motståndsrörelsen, och dessa förde honom till Pyrenéerna och spanska gränsen varifrån han fick gå till detta neutrala land, Spanien, från vilket piloter kunde utväxlas. Men fullt så enkelt var det inte, krigsmän som hamnade ilandet måste interneras enligt neutralitetskonventionen, och detta hände också med Yeager sedan han efter olika strapatser kommit till en stad. Han sattes i polishäkte – men nu kom bågfilen till pass, den som hörde till nödpåsen han hade med sig, för med denna sågade han av fönstergallren och flydde! Han tog in på hotell, dit snart en amerikansk konsul kom för att rädda honom. Det hela gick tämligen öppet till; spanjorerna frigav internerade flygare mot att de fick vissa råvaror enligt något kvotsystem. Yeager kunde återvända till England, där han efter lite byråkratiskt krångel kunde återinstallera sig på sin flottilj.

- - -

Efter kriget kvarstod Yeager i flygvapnet, och eftersom han var en extremt skicklig pilot blev han snart testflygare. Han hade visserligen en del problem med att klara de teoretiska proven som krävdes i jobbet – men chefen för testflyganstalten ansåg att han var oumbärlig, så utan omsvep beordrade han läraren för den aktuella kursen att godkänna Yeager... – Nästa uppgift för vår hjälte blev att flyga experimentplanet Bell X-1, ett raketplan som var tänkt att genombryta ljudvallen. Dittills hade själva företaget Bell bedrivit testerna, men det visade sig att piloten de anställde blev för dyr i drift; U. S. Air Force fick ta över hela projektet, och Yeager begärde inget risktillägg utan hade bara sin vanliga kaptenslön.

Ljudets hastighet är cirka 1 000 km/h. När man dittills nått cirka 800 km/h, exempelvis med kolvmotorflygplan i dykning, märkte man hur planen började skaka och hur styrorganen liksom frös fast. Detta berodde på de tryckvågor som bildades vid ljudets hastighet, vågor eller stötar som slog mot skevroder och stabilisator och gjorde planen manöverodugliga. Ett engelskt jetplan som försökte genombryta ljudvallen 1947 misslyckades; det hade försökt uppnå hastigheten i dykning, men under denna drabbades det av tryckstötar, slets sönder och störtade. Bland annat på grund av detta trodde man att ljudvallen var just en vall, en solid vägg som alla plan smällde in i när de närmade sig 1 000 km/h.


Men försöken fortsatte. Amerikanerna tog fram ett plan med raketmotorer som drevs av alkohol och flytande syre; planet skulle inte starta för egen maskin utan bäras upp till 7 500 m höjd av en B-29-bombare, släppas och dra iväg med sina raketer och lägga sig i stigning – för att sedan uppnå ljdhastigheten med full effekt. Dessutom hade man ett sinnrikt system för höjdrodret, varmed detta skulle fås att fungera oberoende av tryckstötarna. Själva höjdrodret på flygplanet sitter ju på ”bakvingen”, alltså stabilisatorn, och med det aktuella systemet skulle hela stabilisatorn kunna tippas framåt eller bakåt med hjälp av ett servo, en hjälp att ta till om själva höjdrodret inte svarade på kommando med spakrörelser. Detta skulle neutralisera problemet med manöveroduglighet nära ljudvallen, problemet med kontroller som frös fast.

- - -

Vid Yeagers sjunde flygning med motoreffekt kom han upp i Mach 0,94 men drabbades av tryckstötar, så pass att höjdrodret inte kunde rubbas. Han var då tvungen att landa och teknikerna gick igenom systemen, och tack vare sensorer som planet var utrustat med förstod man att en tryckvåg slagit emot höjdrodret i Mach 0,94. Chefsteknikern instruerade Yeager i hur stabilisatorn kunde fås att fungera som höjdroder, och vid nästa flygning nådde man tack vare detta Mach 0,96. Därmed återstod egentligen inga problem, förutom psykologin: fanns det verkligen en solid mur där uppe i himlarymderna, en som man ofelbart gick in i när man närmade sig 1 000 km/h...?

Yeager tycks ha haft på känn att man inte gjorde det. Att ljudvallen inte existerade som oöverstigligt hinder. Annars skulle han inte ha deltagit i projektet över huvud taget. Och under nästa flygning nåddes ljudvallen just som X-1:an planade ut på krönet av sin bågformade bana, över 12 500 m höjd; hastighetsmätaren fladdrade till, gick upp till Mach 0,965 – och försvann från skalan. Därmed var ljudvallen genombruten. Yeager hade effekt kvar i motorerna och flög mjukt vidare. Han hade inte märkt någonting. Teknikerna på marken noterade dock en ljudbang, historiens första.

Ljudvallen var genombruten. Men den genombröts i sinnet innan det kunde göras i verkligheten.

Det visade sig att Yeager hade flugit i Mach 1,07, 1 126 km/h. Något officiellt firande fick inte förekomma, bedriften måste hemlighållas, så detta var för Yeager bara ännu en dag på jobbet. Han åkte hem till sitt prefabricerade hus där i öknen utanför Muroc Air Force Base i Californien, väntad av den Glennis han döpt planet efter: ”Glamorous Glennis”, samma namn som hans Mustang haft i kriget.

Yeager fortsatte några år som testflygare på Muroc, senare omdöpt till Edwards, flög raketplan och prototyper till jetplan som flygvapnet beställt. Tack vare de data man fått från X-1:ans rekordflygning kunde man nu börja konstruera överljudsplan, där de första blev den så kallade Centuryserien med klassifikationsnummer som började på 100: F-100 Super Sabre, F-101 Voodoo, F-102 Delta Dagger, F-104 Starfighter och så vidare. F:et står för ”fighter”, jaktplan, och i den nuvarande organisationen tillhörde Yeager flygvapnets Tactical Command det vill säga jaktkommandot. Och nu var det slut med testflygandet ett tag för 1954 kommenderades Yeager till Västtyskland där han blev divisionschef på en flottilj. Det var som alla förstår en amerikansk flottilj, baserad i Tyskland; den hade plan av typen F-86 Sabre. En händelse värd att notera är Ungernkrisen 1956 då basen larmades, man lastade små atombomber på planen och var beredda att flyga mot Sovjet om så krävdes. Men larmet blåstes av och av flera skäl var man glada för det, för F-86:an hade till exempel så kort räckvidd att piloterna skulle ha fått hoppa över Sovjet och gå tillbaka om uppdraget blivit verklighet. Att tvingas hem när man atombombat fienden må vara en världslig sak i sammanhanget, men det är detaljer som dessa man fäster sig vid; en sak som att atombomba fienden är däremot svår att riktigt föreställa sig. Med rätta: högre makter har sett till att några fler atombomber än de som fälldes över Japan aldrig kommer att fällas. Människan gjorde uppror mot kosmos när hon slog in på atomvägen. Rumtidsväven stördes så att exopolitiska krafter måste gå in och agera.

Åren 1960-66 var Yeager chef för flygvapnets astronautskola i X-15-projektet, baserat på Edwards som blivit något av en rymdbas. Bland annat landade rymdfärjan här senare, en farkost som förresten var besläktad med X-15. Denna var en vidareutveckling av X-1:an och andra plan, tänkta som rymdskepp som kunde landa aerodynamiskt och inte som en rymdkapsel bara falla rätt ner. X-15-projektet las ner i förtid och all rymdverksamhet förlades till Nasa, men under sin krafts dagar, 1963, nådde X-15 107.000 m höjd vilket gjorde den till ett rymdskepp, eftersom den juridiska gränsen för rymden är 100.000 m. Planet bars upp till normal flyghöjd av en B-52:a, släpptes, drog på rakemotorerna och nådde 80-100.000 m höjd för att sedan glidflyga ner. Yeager flög aldrig detta plan, men med sina testflygarkunskaper var han tydligen rätt man som chef för skolan. Vad han konkret gjorde var att basa för piloternas träning i vanliga jetplan på hög höjd; planen ifråga var F-104 Starfighters, som hade en extra raketmotor monterad baktill vilket kunde ta maskinen upp till 30.000 m höjd – en höjd där luften var så tunn att aerodynamikens lagar upphörde att gälla, varför speciella dysor med vätesuperoxid var monterade på planet för att kunna manövrera det. Sålunda utrustat påminde planet i grova drag om X-15.

Som skolchef hade Yeager rätt att flyga dessa plan när han ville, och detta gav honom en dag en idé: han skulle sätta nytt höjdrekord för flygplan som startade för egen maskin. Ryssarna hade det gällande rekordet, 38.160 m – och även om Yeager inte lyckades slå detta, så visar hans försök på han osystematiska attityd till dylika flygningar – för uppenbarligen var detta en total ”egotripp”, han ordnade inte med tekniker på marken som registrerade det hela, antagligen fanns en höjdmätare i planet som noterade högsta flyghöjd och det räckte. Det var bara upp i luften, ensam mot elementen...!

- - -

Han tog på sig flygaroverallen, tog med sig hjälm och syrgasutrustning och gick ut i solen i den saltöken där basen låg. Han satte sig i F-104:an, taxade ut och väntade på starttillstånd, startade – och tog sig upp på cirka 10.000 m höjd med jetkraft, och därifrån vidare upp till 30.000 m med hjälpraketen. Han steg ganska brant, men nu började han tappa kontrollen över planet – för när han försökte plana ut sin bana med de attityd-dysor som fanns ovanpå planets nos hände inget; luften var trots den höga höjden för tjock, för att vätesuperoxiden som dysorna skickade ut kunde utöva något tryck. Och luften var för tunn för att planets vanliga, aerodynamiska roder skulle kunna verka. Så han tappade kontrollen över planet och råkade i spinn, måste skjuta ut sig med katapultstolen – och efter en äventyrlig nedfart tog han mark. Syftet med att tippa ner nosen hade varit att minska stigningsvinkeln blott en aning och fortsätta stigningen till 38.000 m och högre för att slå rekordet. Problemet med den svaga dysorna började annars på 32.000 m höjd.

Under senare delen av 60-talet fortsatte Yeager sin förbandskarriär, bland annat med att vara eskaderchef i Vietnam. En eskader består av flera flottiljer så detta var en rätt hög post. Han var överste vid denna tid och 1970 befordrades han till brigadgeneral, en grad han hade när han pensionerades 1970. Inte dåligt för en enkel hillbilly, det medger han själv.

Yeager är kanske väl blygsam i sina memoarer. Att han inte klarade teoridelen av testflygarutbildningen är nog inget att skämmas för, ty detta var en kurs på ren ingenjörsnivå, ren högskolenivå. Han besatt teknisk intuition, tekniskt handlag i det att han praktiskt förstod hur de plan han flög fungerade. En pilot behöver inte vara mekaniker lika lite som man behöver kunna meka med en bil för att få körkort.

Att bedöma Yeager som truppofficer är svårare; han kom långt, blev eskaderchef och brigadgeneral, och det är det min själ inte varje spakryckare som blir. Visst händer det att medelmåttor blir generaler men medelmåttig var Yeager inte, för förutom testflyg- och flygaressbakgrunden så var han en aktiv överste som ofta flög med sina mannar på uppdragen. Men det kanske alla överstar gör; piloter vill framför allt flyga heter det ju. Min bild av Yeager som förbandschef är i alla fall den av en fältmässig typ som lojalt gjorde jobbet, en som antagligen förtjänade sitt brigadgenerals avsked.

- - -

Jag avslutar med några spridda anekdoter ur memoarerna.

För det första. När jetplanen just kommit åkte Yeager runt på uppvisningar för allmänheten. Han brukade då bland annat lutra folk att planet, säg en P-80 Shooting Star, kunde startas som man tänder en blåslampa, med att man höll en fackla bakom utblåset. Någon ombads då tända eld på en hoprullad tidning och hålla den bakom utblåset, samtidigt som Yeager satt i cockpit – och startade på vanligt sätt, vilket ingen såg...

För det andra. När Yeager var tesflygare var hans fru så van vid att han riskerade livet i sitt jobb, och att han alltid klarade sig ur farliga lägen, att när han en dag kom hem blek och svettig efter arbetet trodde hon att han varit med om en bilolycka. Hon kopplade inte ihop hans chockade tillstånd med testflygandet. I själva verket hade han denna dag varit nära att krascha med ett plan, närmare bestämt raketplanet X-1 A.

För det tredje. Yeager var bekant med Jackie Cochran, kvinnlig rekordflygare gift med en miljonär. När maken avled var hans sista önskan att få sin aska spridd över den stora egendom han ägde, och Yeager och en pilotkompis beslutade sig för att sprida askan med flygplan. Sagt och gjort och upp i luften, där en satt vid spakarna och den andre spred stoftet via en öppen dörr – men man märkte att detta inte var någon bra metod, för hälften av askan blåste in i planet på grund av baksug...

Relaterat
Evola: Metaphysics of War (2011)
Doolittleraiden
Patton
Novell: Saab Kliszow
Det blir inget krig mot Iran
Den nedre bilden är från bokens bacover och visar en F-20 Tigershark.

torsdag 25 oktober 2012

Tro och otro: katolicism och ateism: Jünger


DN:s Susanna Birgersson har idag ett intressant inlägg. Hon diskuterar så kallade "nyateister" som förnekar gudar, änglar och esoterism men som ändå låter sig inspireras av religionen i form av myter, moral och konst. "[D]en schweizisk-brittiske filosofen Alain de Botton... säger att ateister borde låta sig inspireras av den tröst, moralism, gemenskap och pedagogik som finns i religiösa ritualer och traditioner." Hon nämner även namn som Christopher Hitchens och Sam Harris. Ateister kan söka kraft och energi från den meditation och den koncentration som troende har.

Det finns och har alltid funnits ett kraftfält mellan troende och ateister. Själv torde jag räknas till den troende skaran. Men jag har inte alltid varit det. Så jag kan känna igen mig i det sökande som Ernst Jünger ägnade ett liv åt. Han var en tysk författare som levde 1895-1998. Och på 30-talet gjorde han till exempel en Brasilienresa. Han skildrade den i sedvanlig ordning och gav ut den efter kriget som ”Atlantische Fahrt” (Atlantresa, 1947).

Centralt i denna skrift är när han besöker tyska munkar i ett benediktinkloster. Jünger inspireras av mötet, han fascineras av dessa kvietister som tycks besitta en stor glädje – glädje trots att de avsagt sig det yttre livet med alla dess glädjeämnen! Så märkligt, så konstigt; det kan väl inte stämma...? Klosterlivet är ju hårt och dystert, det ”vet” man ju...

Jünger besöker klostret och förvånas, stimuleras. Det inrutade livet intresserar honom, klosterregeln; det kanske påminner honom om det militära. Disciplinen blir för munkarna till ett slags andlig bodybuilding, klostret blir en ”idrottsförening för det inre sinnet”. Jünger sa sig på annan plats gilla jesuiterna för att de stod för ordning – och ordning härskade förvisso i Arbetarens värld som han levat i före Brasilienresan. Där fanns ingen glädje. Men det fanns hos dessa benediktiner. Vi ser inte vad vi ser av en slump, vi möter de människor som motsvarar våra inre förändringar har Jünger hävdat – och i så fall motsvarade dessa glada munkar en inre vänding hos honom, en Kehre till musiska marker. Det är bort från titaner till förmån för olympiska gudar, bort från dödens land till livets. Det är ner till vattenrika nejder; resesklidringen ifråga innehåller ju också mängder av naturskildring, bilder av ekvatorns paradisiska nejder, denna sista rest av en varmare period i jordens historia.

Så visst satte detta munkamot, detta glorifierade munkmöte sina spår, men omvänd blev han inte för den skull. Det skulle dröja sextio år till.

Låt oss titta närmare på den fromme, religiöse Jünger. Det är lite invecklat det hela. Det visar på den diskrepans mellan profant och heligt som Birgersson försökte överbrygga i dagens DN. Ta bara ordet ”religiös”, det är kanske inte det första man kommer att tänka på för en sådan som Jünger. Snarare ses han som fritänkare, anark, möjligen ateist och nihilist; det är populärbilden av "I stålstormens" och "Der Arbeiters" författare. Men skärskådar man hans böcker från krigsdagboken och framåt så är det mycket Bibelläsning, tal om Gud och det gudomliga, om nåd och trygghet och om ateismens baksidor. Det talas om mycket annat också, det medges, men det religiösa är en aspekt som aldrig uteblir från böcker som "Heliopolis", "Eumeswil" och "På Marmorklipporna". Den sistnämnda hade ju sin fader Lampros i en brännpunkt.

Ändå medger Jünger stundom att han inte riktigt når fram, det är mycket tvivel på vägen. Som hos Ortner i "Heliopolis":
Jag räknas till dem som världsångesten driver till altarna. Jag följer budorden och efterlever lagen. Ändå känner jag i mitt innersta hur mysterierna har förlorat sin kraft och att bönerna inte når fram.
Här har vi ett dilemma för många kulturmänniskor: man ser på kyrkorna, man hör psalmerna och tycker att detta är vackert och fint, gammal kultur som bär på traditioner, en krets som bjuder ett credo och en väg att följa – så det kanske är något för mig också...? Så man följer buden och läser Skriften men det vill sig inte, ”man sneglar ändå mot de tvivelsjukas skara” (Malmberg).

Att ge sig hän låg inte för Jünger. Allt skulle företas med noga förberedelser, ett veritabelt pionjärarbete, ett andligt broslageri måste till innan han vågade sig ut i det okända, som han sa i krigsdagboken och konkluderade: ”Jag måste snarare ha Gud bevisad för mig innan jag kan tro på honom” (Paris, 18 juli 1943). En dylik "gnosticism" vore så klart en väg för honom, att med kunskapen (= gnosis) som medel nå det gudomliga – men man såg honom ju heller aldrig ta denna väg! Han redogör aldrig för några läsningar av gnostiska evangelier, av studier i teosofi eller antroposofi eller veda eller dylikt. Och gjorde han det satte det föga spår i hans andliga approach; spekulativ och sökande var han nog men på ett styvnackat sätt.

Som sagt konverterade han till slut, på 1990-talet, men då skedde det i hemlighet. Varför? Det är detta man kan kalla ett esoteriskt underskott i Jüngers texter: för en författare som sysslar så mycket med tankar kring döden och det kommande, om Gud och ateism och tro och allt, så saknas ändå – tro!

Jünger och andlighet är som sagt en invecklad historia.

- - -

Bertil Malmberg nämndes ovan. Låt oss betrakta ett annat citat av honom: ”Diktaren når icke det heliga rum dit han visar dig väg.” (”Diktaren” ur ”Sångerna om samvetet och ödet”)

Här finns kanske en tråd att spinna vidare kring, för även om Jünger är lite styvnackad när det gäller det religiösa så kan hans texter i ämnet vara synnerligen inspirerande. Jünger visar vägen mot mycken fromhet och religiositet även om han själv inte alltid når dit.

En central bok för den fromme Jünger är "Eumeswil". Berättarjaget, Manuel Venator, säger där till exempel att han börjar dagen med att be, att tona in på det gudomliga. Denna akt – bönen, intoningen – sägs vara en central mänsklig drift, lika viktig om inte viktigare än sexdriften; ”vidriga ting väntar om den uteblir”. Ord som dessa hör inte till vardagsmat i vår tid. En psykolog skulle skratta åt den och till och med en sedvanlig kyrkoman skulle tveka att yttra den. De enda som omfattar den är väl kvietisterna och de tiger, trogna sitt namn (jfr eng. quiet). Ingen tvekan råder däremot om att Jünger här säger något centralt om vad bön är, bön som meditation.

Mer som yttras i denna ”Eumeswil” är till exempel glaset vatten du ger den törstande är större än oceanen, sagt av en rysk munk, och det kan inte bli mer pregrant kristet än så. Det behövs en Jünger för att lära oss vissa fromma elementa dessa dagar. Hans anark i detta Eumeswil kan ses som inbegreppet för denne moderne profet, en guru fri från alla bindningar. Uwe Wolf kallar för sin del denne anark för gudsomedelbar, en individ med något slags direktkontakt med de högre världarna. Om Jünger själv hade denna kontakt är oväsentligt här, minns Malmbergs poem om diktaren som vägvisare. Jünger-som-författare har dock enligt Wolf samma roll som öknens profeter under Gamla Testamentets tid (och Jesus och hans lärjungar under Nya Testamentet): en andlig gerilla, en anarkisk rörelse som står fri från ett stelnat religionsväsen. Präster och kyrkor må behövas säger Wolf, de förvaltar Ordet och Traditionen, står för kontinuiteten, men uppgiften för den frie anden är i alla tider att komma med impulser, med nytolkningar och påminnanden om gamla bruk som fallit i glömska.

Jünger talar ofta om teologi, han hoppas på en renässans för denna vetenskap; detta är åter något som kan förvåna en modern läsare. Men Jünger fattar begreppet i dess basala mening, som teosofi i vid mening, en lära om Gud och det gudomliga som håller på att gå förlorad för de breda massorna. Teologin som akademisk disciplin ger han föga för; iställer är det kyrkofäder, profeter och mystiker han odlar. Mystiker och kvietister kallas till fanorna, de och andra må kultivera teologin så att den åter ska spira, åter vitna till skörd för att tala med Kristus.

Vad gäller just kyrkofäderna, namn som Origenes, Chrysostomos, Paulus och andra, så hade Jünger en komplett utgåva av deras skrifter lätt tillgänglig vid skrivbordet, en halv böj neråt till höger. Även i ”På marmorklipporna” nämns dessa kyrkofäder som ett nödvändigt inslag i privatmannens bibliotek; de blir till ett tecken, en symbol, ett värn mot den nihilism som hotar i markerna:
Bokraderna fortsatte ut i den lilla hallen, och de följde trappan, som ledde uppåt, ända mot herbariet. Här stod kyrkofäderna, tänkarna och de klassiska författarna från äldre och nyare tid...
Jüngers positiva bild av den katolske prästen i denna bok, fader Lampros, är åter ett ovanligt inslag i vår moderna kultur: prästen som hjälte. I likhet med sin motsvarighet i ”Heliopolis”, pater Foelix, har denne Lampros biodling som attribut, en pregnant symbol för natur, flitighet och arbete-som-kärlek. Ska han likt en Zarathustra begå honungsoffret för att besegla symboliken i detta...?

- - -

Åter till Jüngers privata sökande. Här kan man säga att det smärtar att se hans tveksamma närmande till kyrkan, till katolicismen som det var frågan om i hans fall. På 20-talet var han till exempel fascinerad av Chartreskatedralen som miljö och sinnebild, han frågade sig om man inte borde döpa den nyfödde Ernstel katolskt – varpå Gretha snabbt gick och döpte barnet protestantiskt. Jünger lät sig nöja även om han ofta svartmålat protestantismen sedan dess, klagat på dess nihilism och sterilitet – men han var själv döpt inom denna kyrka och upprätthöll väl ett slags vapenstillestånd mot den. Så låt oss glömma vad han anser om protestantismen och åter till katolicismen!

På 30-talet besökte Jünger som sagt Brasilien och ett benediktinkloster, detta gjorde intryck – och ett besök i ett annat kloster på 1980-talet var också betecknande; hos munkarna fanns en tillfredsställelse som om de tagit droger enligt Bo Cavefors (webbsidan ”Cavefors Position” 1/11 ’05). Ett lugn, uppnått utan substantiella droger: de var höga på Gud. Sedan åkte Jünger enligt uppgift hem och avnjöt två haschcigarretter, utan effekt. Detta är en smärtsam bild, hur Jünger liksom vill tro men inte kan, hur varken droger eller böner tycks hjälpa för att nå frälsningen. Kanske hade han för höga krav, kanske var han för inbiten och styvnackad. Man sätter sig inte gärna till doms över en ädel figur som Jünger. Han har dock lämnat ut sitt själsliv i böckerna så därmed må det vara fritt fram – inte för att vara skadeglad, utan för att teckna en bild av detta med hur man närmar sig ett credo.

Jünger övergick till katolicismen på 90-talet. I hemlighet. Cavefors sa för sin del att Jünger ansåg en präst nödvändig för en sökare; den katolske prästen är ingen inkastare till paradiset, med dock ”oskattbar - - - han är inte vägen mot målet men underlättar resan dit.”

Vi behöver här inte ironisera hur ”den gudsomedelbare anarken” till slut föll på knä inför altaret. Var och en blir salig på sin fason. De spridda esoterismerna och teosofierna i Jüngers texter är goda ledstjärnor på vägen för en sökare, och de blir inte mindre fascinerande när man vet hur svårt privatpersonen Jünger hade det att verkligen finna en tro.

Relaterat
Heliopolis (1949)
På Marmorklipporna (1939)
Eumeswil (1977)
Der Arbeiter (1932)
"I stålstormen" (1920)
Norwich Cathedral

onsdag 24 oktober 2012

Ernst Jünger: "Subtile Jagden" och annat


Ernst Jünger hann med att skriva en hel del under sitt liv. Och Galaxen har recenserat hans centrala verk. Länkar finns här, dvs i bloggens innehållsförteckning. Scrolla fram till rubriken "Ernst Jünger" och kolla. Men förutom dessa romaner, memoarer och monografier skrev han diverse annat som kan vara intressant att titta på, småskrifter och smärre studier, ja även ambitiösa verk som rubrikens "Subtile Jagden". Om dem ska det handla här.

Jag ska alltså ta en titt på diverse verk av Jünger. Det är inte små verk, men delvis smärre verk kan vi säga. Jag går igenom dem i tidsordning. Det enda av dessa opus som finns på svenska är romanen "Farligt möte" som jag talar om mot slutet. Men jag har översatt alla titlar som en service till er kära läsare. Annars har vi här en genomgång av Jüngers svenska utgåvor.



”Blätter und Steine” (Blad och stenar, 1934)

Denna essäsamling innehöll en rad texter, bland annat ”Über den Schmerz” (”Om smärta”) som var en kontroversiell sak. Här anser Jünger att till exempel att ”... förmågan att uthärda smärta är ett adligt kännetecken; att försöka minska det mänskliga lidandet är bara utslag av en liberal fördom. Att han här går i Nietzsches och Novalis’ fotspår är ingen ursäkt” (Jonasson). Heidegren är för sin del inte lika avvisande till denna text; han anser att i smärtan hade Jünger funnit en probersten, en måttstock, något man kunde bedöma sina medmänniskor efter, väga deras credo med: ”säg mig vad du anser om smärta och jag ska säga dig vem du är”. Det ligger något i det. För visst vill vi alla undfly smärta, men att uthärda olika former av smärta, såväl fysisk och psykisk, måste väl ändå varje människa lära sig...?

”Blätter und Steine” innehöll även ”Lob der Vokale” (”Vokalernas lov”), om vad vokalerna på ett djupare plan associerar till, betecknar och motsvarar. Härmed ett citat utan kommentarer, bara som exempel på Jüngers originella sätt att tänka. Invändningsfria är inte hans resonemang, men spännande (håll dock i minnet att ”o” på tyska uttalas som ”å”, och ”u” som ”o”).
A:et betyder det höga och vida, O:et det höga och djupa, E:et det tomma och upphöjda, I:et livet och förruttnelsen, U:et alstringen och döden. I A:et anropar vi makten, i O:et ljuset, i E:et anden, i I:et köttet och i U:et den moderliga jorden. Genom dessa fem ljud, i deras renhet och grumlanden, blandningar och genomsippringar, bringar medljuden fram materiens mångfald. Genom ett fåtal nycklar utvecklar sig så världens fullhet, såvitt språket uppenbarar den genom örat!



”Der Friede” (Freden, 1943)

I sin allmänna framtoning är denna fredsskrift sympatisk. Här finns tankar som detta att tekniken inte får utbreda sig på bekostnad av lycka, kärlek och hälsa, samt detta att människor och gudar måste stå över det titaniska. Hjärtevärmande och enkla, men inte simpla påståenden; Jünger är fast förankrad i människornas värld, han har inte försvunnit ut i tangentens riktning.

En originell tanke i ”Der Friede” är annars denna: hur undvika nytt Versailles? Jo, alla länder måste få glädje av freden, det måste till en jämnare fördelning av den moraliska krigsskulden: ”Vi har sett krigets offer. Till deras dystra led måste varje land sända sin kontingent. Alla deltog i lidandet och därför måste freden bära frukt åt dem alla. Således, kriget måste vinnas av alla.” Bortsett från att kriget startades av Hitler och nazisterna, något som inte kan gå spårlöst förbi i efterräkningarnas tid, så andas dessa rader något stort och magnifikt, något ”kristet” – men detta kristna är däremot något ”Der Friede” inte riktigt går i land med, sett till formell kristendom vilket Jünger förvisso förespråkar. Att läsa Bibeln från pärm till pärm och tala om fromhet och kyrkor som tidens lösen, det är inte riktigt trovärdigt. Bättre låter det när det hålls allmänesoteriskt, som Jüngers tal om nödvändigheten att bekämpa nihilismen i vårt inre (grek. eso-), ”i hjärtat på var och en av oss”.

Gud och Kristus nämns visserligen inte i ”Der Friede”, men som antytt har denna skrift sina kristna drag, som talet att teologi ska åter bli en central vetenskap, talet om värdet av fromhet och uppmaningen att återvända till kyrkans hägn. Det är välment men låter lite tomt, lite soffhörnskristet; bättre blir då det abstraheras som detta att vi alla bär skuld till kriget och om behovet av helande krafter. Förekomsten av kristna termer i denna bok, liksom det att han i krigsdagboken omnämner sin Bibelläsning, fick folk att tro att Jünger konverterat. Nu kom förvisso ingen formell jüngersk omvändelse (den kom på 90-talet, i hemlighet, vilket torde antyda vissa förbehåll) – men det är inget vi bör kritisera för det är helt enkelt så att vissa inte är lämpade för omvändelse, för denna esoteriska fördjupning; de vill men kan inte tro. Allt avgörs i det inre, och om man i sitt inre inte vill ta emot Kristus så får det bli så. Men då ska man också avstå från att predika kristendom.

Men visst är Jünger esoteriker, en gnostisk systematiker, ”gnostisk” i den meningen att han möter gudomen på kunskapsmässig väg. Detta förmärks såväl i ”Der Friede” som annorstädes. I aktuell skrift säger han bland annat att vi måste sluta fred inom oss, stå starka i vårt inre väsen innan det kan bli världsfred. Nihilismen måste bekämpas inom oss. Det är gott nog, det är esoteriskt så det räcker.

För övrigt säger Jünger detta i krigsdagboken: ”(Det är) fel att vänta sig att religion och religiositet kommer att återställa ordningen (efter nihilismens härjningar).” (29 september 1942) Detta kunde vara ett omedvetet memento till fredsskriften, i linje med kritiken ovan – nämligen att konventionell religiositet inte behöver vara vägen för alla, utan en fördjupad andlighet överhuvud, en allmän esoterisk omvälvning där new age och sedvanliga religioner kan samverka, gammalt med nytt.



”Rivarol” (1956)

Antoine Comte de Rivarol levde 1753-1801. Beträffande titeln ”comte” var han bara en falsk greve; släkten kom från Italien där den hette Rivaroli, förfranskat till Rivarol, och slutligen förädlat av Antione himself. – Han var en moraliste, en fransk tradition detta att i essäns eller aforismens form iaktta sin omvärld; han var konservativ och svuren fiende till revolutionen. Jünger citerar honom ofta och i denna bok har han låtit översätta vissa av hans aforismer till tyska.



Antaios (tidskrift, 1959-71)

Tidskriften Antaios utgavs av Klett förlag. Redaktörer var Mircea Eliade och Ernst Jünger. Den behandlade mytologiska och religions- och kulturhistoriska frågor. En tanke som vägledde tidskriften var: myter går bortom historia och ratio, de inmutar en tidlös region där legender, hjältar och gudar styr (Neaman).

Antaios rubricerades vidare som ”tidskrift för en fri värld”. I förordet till första numret sa Jünger att en fri värld är lika med en andlig värld, och detta tal om frihet i andliga sammanhang kan få en att tänka på Chândogya Upanishads ”bara i det oändliga finns frihet; försök att lära känna detta oändliga”. (Ch. Up 7.23) – Jünger sa vidare i detta förord (efter Paetel): ”Friheten tillväxer med den andliga överblicken, med uppnåendet av fasta, högre nivåer.” Där finner man utblick och överblick och därmed trygghet: ”Friheten följer inte tryggheten, den går före den som andlig makt.”

Det skulle bli en ny värld med kosmisk medvetenhet – tillväxt i makt och rum – och det kosmiska skulle balanseras av en jordens son, en som i de gamla heliga djupen bildar en motvikt mot dem. Antaios, son till jordemodern, fick ju sin kraft från henne. Denne mytiske, jordbundne Antaios var för sin del en ny sinnebild för Jünger istället för den titaniske, nihilistiske Arbetaren har det sagts.



”Sgraffiti” (Graffiti, 1960)

Enligt Paetel talar Jünger i denna ”diversebok” bland annat om ståndpunkt versus ståndyta. Han försvarar sig varför han ej har en viss ståndpunkt – ty han har mer än så, han har en ståndyta. Och vidare, varför visar han inte ungdomen vägen, stakar ut marschriktningen? Men då säger han: hellre än att vara en vägkarta är han en terrängkarta, en helhetslösning bortom enkla pilar och färdriktningar.



”Typus, Name, Gestalt” (Typ, namn, gestalt, 1963)

Denna skrift tycks röra sig på ett synnerligen abstrakt plan om man får tro Schwilk. Jünger lockar fram essensen ur det han ser, sållar fram den eviga idén, modellen, urbilden och mönstret ur fenomenens värld. Det endagsartade och efemära skys till förmån för det återkommande och typiska; med andra ord, en studie med rötterna i klassisk idealism. Vad som räddar honom från hotande akademism är hans lapidariska stil, de korta meningarna; här finns föga av tysk akademijargong.



”Subtile Jagden” (Subtila jakter, 1967)

I denna bok berättar Jünger om sina två hobbies, insekter och växter. Dels att samla insekter och då i synnerhet skalbaggar, dels intresset för flora i stort, blommor och blad och allt som gror.

Vad gäller entomologin så har Jünger omnämnt den på fler ställen än i denna bok, som i krigsdagboken där han frågar sig varför han egentligen har denna hobby. Det må delvis vara förborgat säger han, men det låter trovärdigt när han säger att han behövde fler tecken än dem alfabetet erbjöd:
Jag behöver en skrift som liknar den egyptiska eller den kinesiska med dess hundra tusen ideogram. Därför adopterade jag denna skrift som tillåter mig att frossa på hela bikupor av två århundradens lärdom, vilka har fyllts till min fägnad... Man kommer därmed tingen närmare in på livet än med ord... (Bourges, 25 juni 1940)
Men det hela förblir ett privatnöje, en hobby som är svår att dela med icke invigda – men ”... som en avväg kan jag emellertid inte betrakta det hela” (ibid).

Med åren fick Jüngers subtila jakter ”en allt mer metafysisk innebörd” framhöll Jonasson. Och vad Jünger menar med insekten som ett ideogram får vi veta i detta ryska inlägg:
På subtil jakt i Psjisjs dalgång. I en murken stubbe hittade jag en Diaperis boleti med röda ben – det är den kaukasiska varianten. Studiet av insekter har slukat mycket av min tid genom åren – men sådant måste man betrakta som en arena där man övar sig i konsten att göra de finaste distinktioner. Man får inblickar i naturens sprödaste detaljer. Efter fyrtio år läser man texten på vingarna som en kines som kan hundra tusen ideogram. (Kurinskij, 25 december 1942)
Summa summarum: Jünger samlar insekter som hobby och som den borne filosof han är spekulerar han över innebörderna i det hela. Men han torde ha kunnat göra metafysiska lärdomar om han så samlade tennsoldater, ölburkar eller frimärken istället. Tvillingssjälen Walter Benjamin har för övrigt en intressant text om frimärkenas djupare innebörd i ”Enkelriktad gata” slår det mig, en liknande subtil jakt.

I sena dagboken säger Jünger detta om entomologin: hur den tjänar honom som stöd för minnet, som ett ramverk att ordna in dagboksmässiga data i:
De entomologiska notiserna må vara obegripliga för tredje man, men de tjänar mig som erinring inte bara på klimatiska detaljer utan framför allt för stämningar. Världen utvidgar sig genom en ny dimension. Dels lyckade engram vid omläsningen, dels överraskningar. (Agadir, 29 mars 1974)

Att iaktta insekter, fåglar, natur blir ett pussel genom livet över flera kontinenter, ”behjälpt av en associativ eller kombinatorisk hunger. Anden vill hela tiden vara sysselsatt; finns inget annat räknar man passerande bilar” (vilket Jünger medger att han också gör ibland...) (Agadir, 4 april 1974).

Schwilk säger för sin del detta om innebörden i insektsstudiet: ”Formerna i mikrokosmos visar tillbaka på det meningsfulla mönster hos den kraft som alstrar det. I dess gestalt uppenbarar sig den gudomliga Planen.” Och en synnerligen talande, synnerligen elegant summering över vad Jüngers entomologi kunde innebära formulerades av en Jürgen Rausch:
Jünger upphörde aldrig att se världen som gåtfull... Anblicken av växter och djur drev fram tårar i hans ögon, han överfölls av svindel över de synliga djupen i denna värld... Själva de entomologiska jakterna var ett slags hieroglyffångst av en ande som trånade efter urtexten. (”Ernst Jüngers Optik”, 1950)


”Eine gefährliche Begegnung” (Farligt möte, 1983)

Detta är en roman som utspelar sig i Paris i slutet av 1800-talet. En viss inspektör Dobrowsky ska lösa ett mord på en skådespelerska. Jünger påbörjade för sin del denna roman redan 1949 men la den sedan åt sidan. Vad gäller intrigen så löses mordgåtan omsider, som sig bör i kriminalromaner, och på vägen dit har man fått ta del av resonemang om det perfekta brottet, om Paris och om tyskar versus fransmän. Att Jünger kunde sin miljö (Paris) är givet, han besökte ju staden redan på 30-talet, tjänstgjorde där 1941-44 och besökte den återigen under efterkrigstiden ett flertal gånger; den var en andlig fristad, en plats där han kände sig hemma helt enkelt. Man märker att staden är byggd på ett Venusaltare sa han bland annat i krigsdagboken när han ville fånga dess särart.

Jämför här utsagan "In Paris lovers everywhere stop to kiss", som det hette i Robert Duisneaus bilder av staden. I romanen "Eumeswil" citerar Jünger även denna dikt utan att ange källan, en kongenial dikt om att gå ensam i Parisnatten:
Tout, jusqu’au souvenir,
tout s’envole, tout s’enfuit,
et on est seul avec Paris, l’onde et la nuit.

[Allt, till och med minnet / flyr och försvinner / och man är ensam med Paris, skuggorna och natten.]



”Zwei Mal Halley” (Två gånger Halley, 1986)

1986 åkte Jünger till Kuala Lumpur för att få den bästa blicken på Halleys komet. Han hade som femtonåring även sett kometen vid dess förra besök, 1910. I sin bok från 1986 berättar Jünger både om detta samt om den asiatiska resa där han hoppas få att återse sin gamle vän på himlavalvet. Schwilk:
Återseendet lyckas; samtidigt kommer från Sovjet nyheten att ett kärnkraftverk exploderat i Tjernobyl. Fädragenerationens optimism, under vars inflytande Jünger växte upp, har brutit samman. Men ännu tröstar den underbara harmoni som kommer till uttryck i satelliten Halley. I den visar sig en kosmisk massa som överträffar alla jordiska beräkningar och förhoppningar.

Det är inte minst i denna orubbliga tillförsikt som hemligheten i Jüngers
författarskap och dragningskraften i hans under sjuttio år framvuxna verk finns.
Så avslutar Heimo Schwilk sin biografiska essä över Jünger, i sitt bildverk över författaren från 1988.



Litteratur
. Heidegren, Carl-Göran: Preussiska Anarkister – Ernst Jünger och hans krets under
Weimarrepublikens krisår. Symposion, Stehag 1997
. Jonasson, Stig (red, övers och förord): Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation (urval ur Jüngers dagböcker Gärter und Strassen, Strahlungen och Jahre der Okkupation). Cavefors, Lund 1975
. Neaman, Elliot Y: A Dubious Past – Ernst Jünger And The Politics Of Literature After Nazism. University of California Press, Berkeley 1999
. Paetel, Karl O: Ernst Jünger in Selbstzeugnissen und Bilddokumenten. Rowohlt Verlag, Hamburg 1962
. Schwilk, Heimo: Ernst Jünger – Leben und Werk in Bildern und Texten. Ernst Klett Verlag, Stuttgart 1988



Relaterat
Eumeswil
Der Arbeiter (1932)
Jünger på svenska
Walter Benjamin: Passager
Jünger och konst
Östra Kanalen i Härnösand, oktober. Fler varianter på samma motiv finns här, här, här och här samt här. Dessa bilder på Östra Kanalen är, som synes, ett slags ikonografiskt subtema här på bloggen.

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)