torsdag 27 september 2012

Morgondagens barn (novell)


Härmed en novell jag skrivit. Den heter "Morgondagens barn". Den utspelar sig i det sagolika Rokkana och har diverse teman och egenheter. Det är sådant som andlighet, att bygga en ny värld, att gå från ett vita activa till ett vita contemplativa och tillbaks. Allt skildrat genom sökandet efter försvunna barn som visar sig vara Morgondagens Barn...! Mycket nöje.




1.

Vi seglade över ett grått hav under gråblå skyar. Vi sökte ön Valderalia, en gåtfull ö dit några barn skulle ha kidnappats.

Så enkelt var det – och så svårt. Vi hade nämligen sökt på all världens hav, kryssat i lugna och stormiga vatten, sökt i norr och i söder, men inget spår hade hittats. Så hade vi, det vill säga jag, Plusor Gumm, mannen som hade i uppdrag att hitta barnen, lagt om strategi. Jag hade lagt av mig mitt gamla, stridbara jag, hade blivit from och pilgrimsk, börjat se mer positivt på saker och ting.

Det var mer invecklat än så. Men detta var huvudlinjen i den nya taktiken. Så hade jag åter lagt ut med min galleon och min besättning och en ny farled hade prövats.

Nu var allting annorlunda, jag visste det, jag kände det. Jag såg en albatross cirkla uppe i den grå skyn. Kanske var detta ett tecken, tänkte jag, kanske var detta en symbol för en ny tid...!

Jag såg på min lärare som stod intill mig vid relingen. Han hette Findalon. Han var klädd i vit särk med rött bälte, hade långt vitt hår och vitt skägg. Det var han som rått mig att ändra stil, ändra mentalitet; sluta vara krigare och bli pilgrim istället. Jag sa:

- Nå, tror du vi finner ön snart? Den legendariska Valderalia?

- Tror du? sa han.

Aha, ett test tänkte jag. Så jag måste väl svara jakande, det hörde till pilgrimsdräkten så att säga.

- Jodå, vi kommer att hitta den, sa jag.

- Gott, min son, sa trollkarlen, för det var vad han kallade sig: en trollkarl. Jag hade aldrig sett honom trolla, aldrig strö magiskt pulver omkring sig eller liknande, men visst hade han oanade gåvor den gamle.

- Vi hittar den nog! sa en man på min andra sida där vi stod vid relingen, en grönklädd kaippare med kort skägg, brett ansikte, lädermössa och kort svärd i sidan, en hirschfängare. Mannen var även en smula kort i rocken; han hette Jibon Ludgo och var en gammal kamrat till mig, en följeslagare på krigets och fredens stråt de senaste tjugo åren. Mest krigiska vägar, om jag ska vara ärlig. Som sagt var jag numera pilgrim, inte krigare – men Ludgo var fortfarande krigsman, om än införstådd med uppdragets nya inriktning: att söka barnen som kunskapare, inte som straffande väktare eller prisjägare.

- Bra, sa jag. Vi är alla positiva till uppgiften.

- Med all rätt, sa Findalon och pekade med sin stav utåt vidderna.

Jag såg dit – och jag såg ön, belyst av en stråle genom en molnreva. Den verkade vara av guld, rent guld; en solbelyst klippa i fjärran, ett hägrande Shang-ri-la, ett Eldorado inför våra blickar. Jag ropade åt styrman att styra dit.

Vi närmade oss så sakteliga ön. Det måste vara Valderalia tänkte jag, vårt mål, det var jag övertygad om. Det var ön dit de kidnappade barnen förts, jag kände det på mig.

Vår galleon länsade mot ön. När vi kom närmare såg vi att den inte var av guld. Det var vanlig sandsten. Men nog var ön vacker: träd kantade klipporna, en äng sökte sig inåt land och i fonden låg en lummig skog.

Vi styrde mot en vik och kastade ankar. En matros rodde mig, Ludgo och Findalon in till land. Vi skulle göra en dagsutflykt och se om vi fann något intressant.




2.

Vi sökte barn, bortrövade barn. Jag hade fått uppdraget när jag kom till en viss stad på Rokkanas västkust, Kobelburg. De sa att deras barn var försvunna, bortrövade med ett Kristallskepp som lagt till i hamnen en dag. Som i trans hade deras barn gått ombord på skeppet och som i trans hade de, deras föräldrar, sett på. De var som förstenade, kunde inte röra sig ur fläcken. De hade bara sett på då barnen gått ombord och seglat iväg med det gåtfulla skeppet.

Jag hade fått en summa pengar för att finna barnen. Så jag hyrde ett skepp med besättning och startade min seglande sökning. Efter ett års fruktlöst sökande hade jag mött Findalon i en sydlig hamn, Mekadus. Gurun hade rått mig att göra sökandet till en pilgrimsfärd istället. Han hade även erbjudit sig att följa med – och han hade på färden lärt mig saker som ”vägen är målet”, ”det finns bara här och nu” och ”världen är en helhet där mitten är du”.

Styrkt med dylik visdom hade jag fortsatt min seglats. Och nu, på den gröna ön, verkade målet vara nått. Med Findalon som ledsagare hade jag endast seglat i en månad, men hans närvaro verkade redan ge resultat.

Vi vandrade uppför ängen och kom in i skogen, en skönt kvittrande miljö med lövträd och blommor.

- Titta sa Ludgo och pekade på marken. Inga löv, inga döda löv! Bara blommor och grönt!

Jag såg att det stämde. Det var sommar så nog borde det grönska. Men vanligtvis ser man i skog och mark fjolårets döda, bruna löv här och var på marken under det gröna. Men här fanns inga vissnade löv. Jag vände mig till Findalon för ett svar.

- Det är en helgad ö, sa denne. Ett värdigt mål för en pilgrimsfärd. Här blomstrar allting ständigt.

"Blomstrar ständigt"... detta lät konstigt tyckte jag. Jag sporde:

- Har du varit här förr?

- Kanske, sa trollkarlen. Jag har hört talas om denna ö.

Han verkade inte ha lust att säga mer, så jag vände mig till Ludgo istället medan vi gick:

- Så har vi då kommit hit på våra vandringar...

- Visst, gamle kaippare, sa min kamrat. Vi har delat vått och torrt både här och där...

Det hade vi. Från mitt tjugonde år hade Ludgo följt mig i krig och på äventyr, i skattjakter och i jakter på kvinnor och öl. Många ljuva kvinns hade man mött och lika många bittra avsked hade det varit, ja min själ... Vi hade levat livet, hade njutut av att vara krigsmän och storskrävlare i det fagra Rokkana. Så hade det kommit en kris i världen, en brand som förtärde mycket. Det kallades Världskrisen och i dess kölvatten hade banditer och rövare tagit makten. Vi ombads av goda krafter att strida på deras sida, de godas, så vi deltog i upprensningar och jakter på dessa banditgäng.

Det var ett slitgöra, det var inget äventyr längre. Banditerna gav inte nåd, därför trodde de att de själva skulle förvägras det – så när vi, efter att ha tvingat in dem i kittlar erbjöd dem nåd, vägrade de att tro oss. Det blev en strid till sista man för banditerna.

Vi besegrade dem men det var en bitter seger. Så när detta väl var gjort drog jag mig undan till Norra skogarna för att meditera i stillhet. Jag hade fått nog av krigarlivet, nog av likstanken, nog av allt. Dock återvände jag till civilisationen efter ett år, eremitlivet gav inte så mycket. Ludgo blev åter min följeslagare och vi for runt i den plågade världen på jakt efter den gamla glöden – men vi fann den inte. Det var slut med äventyr i det-inte-längre-så-fagra Rokkana. Kriga ville jag inte längre; banditväldet var brutet men något nytt hade inte kommit i dess ställe. Endast här och var levde små samhällen upp. De gamla gudarna svarade inte, det gamla credot värmde inte längre. Folk gick runt som bedövade, glädjelösa, trots att man i regel hade mat för dagen: röken hade förvisso skingrats och solen sken. Och det hade kommit livgivande regn och askan gödde marken.

Det var då vi kom till Kobelburg, en hamnstad med branta gavlar och slingrande gränder, och här fick vi uppdraget med att finna barnen. Också i denna stad var man bedrövade och glödjelösa, men här hade man ju orsak till det: deras barn hade försvunnit.

- Vi har varit vapendragare, sa Ludgo till mig där vi gick genom skogen. Men du bär inte vapen längre. Är det för gott?

- Jag vet inte, sa jag. Jag fick på sätt och vis nog av ’et efter Världskrisen och banditjakten. Idag bär jag stav.

Det gjorde jag: jag hade stav, vinröd tunika utan vapenbälte och på huvudet en halmhatt.

Vi kom ut ur skogen och såg en dal med vita byggnader. Vi närmade oss, åter kände jag det på mig! Tysta gick vi tre, Ludgo, Findalon och jag, ner mot husen, inbäddade i grönska. De grå skyarna hade blåst all världens väg och himlen var blå med vita moln.




3.

Via en gränd nådde vi ett torg. Där, kring ett bord, satt ett trettiotal män och kvinnor i olikfärgade dräkter. De vände sig alla mot oss där vi kom – och jag rös. Ja, jag rös av anblicken av deras ansikten som utstrålade makt, andlig makt. Det var en god kraft men också en som kunde få dig att darra. Ett numen tremendum et fascinosum, så att säga. ”Jag darrade inför det heligt milda som inför ett anslag mot mitt liv”...

En av de trettio reste sig. Det var en man med gyllene långt hår, grå ögon och en välvillig uppsyn. Han bar en violett särk.

- Välkommen, sa han, slå er ner. Välkommen alla! Välkommen Broder Findalon, vår medsvurne, och välkommen ni andra två!

- Va? sa jag och vände mig mot trollkarlen. Vad är detta? Är du...?

- Ja, sa denne. Jag har varit här förut. Jag är medsvuren i denna orden. Men var lugn, vårt syfte är gott.

- Jaså, och hur ska jag veta det?

- Vi arbetar på världens räddning.

- Men kunde du inte ha sagt det när vi träffades första gången? I Mekadus?

- Nej, sa Findalon. Då hade du sparkat bakut. Jag tog det med lämpr: jag övertalade dig att söka denna ö på ett fördomsfritt sätt – och då fann du ju den också! Du fann ön själv, det var nödvändigt.

- Jaha, sa jag, knappt övertygad. Nåväl, vi får väl slå oss ner och höra vad dessa typer har att berätta.

Mannen i violett visade oss till bordet och pekade på tre tomma säten. Jag och Findalon satte oss, och sist Ludgo sedan han blivit ombedd att lägga ifrån sig svärdet på en gräsplätt. Här rådde nämligen andliga makter, inget järn fick komma när! Järnet, denna vapenmetall föraktades här. Man dyrkade istället brons och guld.

Vi hade satt oss. Alla i sällskapet var bänkade. Nu sa värden:

- Välkommen till Valderalia och staden Siderion. Jag är Nycalias. Och jag och mina syskon, vi är dem ni söker. Vi fördes bort hit från Kobelburg för ett år sedan och nu har vi vuxit upp.

- Redan? sporde jag. Var ni inte små när ni gick ombord...? Och hur vet ni förresten att vi...?

- Ja, sa Nycalias, vi har vuxit sedan vi kommit hit – andligt och kroppsligt. Vi är mogna för en ny tidsålder. Och våra lärare har lärt oss att en viss pilgrim sökte efter oss. Så du är välkommen, Plusor Gumm; du kan bli vår interlokutör när vi återvänder till fastlandet, det fagra Rokkana.

Jag såg frågande på Findalon för att se om detta stämde, och min guru nickade. han var ju medsvuren i detta sällskap.

Jag såg på de andra ”barnen”, de trettio barn som så gåtfullt förts från Kobelburg på Kristallskeppet för att hamna här, växa upp på nolltid och bli – gissade jag – andliga stormästare. De kallades ”De trettio”; det var både män och kvinnor, ljushåriga och mörkhåriga och allt däremellan, och deras dräkter skiftade i allt från brandgult och rosa till ljusblått, mellanblått och ljusgrönt. Svarta dräkter fanns för sin del inte och endast Nycalias bar violett. Nu sa han:

- Får jag be er dela en måltid med oss, nykomlingar!

Han reste sig och ledde vägen till ett hus med arkader. Väl inne satte vi oss vid ett långt bord. genom ett fönster anade man havet där långt borta, skimrande safirblått under ljusa himlar.




4.

Någon började sjunga en sång där vi satt i refektoriet. Det lät som en paian: lätt, snabb och öm. jag tonade in på den och kom till ro. Ja, jag lugnade ner mig, försonade mig med Findalons svek och med allting annat: jag försonade mig med mig själv, insåg att mitt livs sökande nått sitt mål, inte bara sökandet efter barnen.

Ända sedan Världskrisen och de strider som följde hade jag känt mig vilsen. Förödelsen och de bittra striderna hade fått mig att tappa tron på mig själv. Vem var jag? Var jag krigare och äventyrare? Men var det längre möjligt, i en krig där äventyret bokstavligt talat gått upp i rök? I en värld där man inte accepterade nåd utan bara stred till det bittra slutet, som råttor instängda i ett hörn?

Vi hade rensat upp efter branden men jag drog mig undan från kulturen, drog upp i Rokkanas Norra skogar. Mitt försök till eremitliv misslyckades dock, jag hade inga principer att meditera kring.

Sedan slog jag mig på ett vita activa igen. Jag fick uppdraget att finna barnen – och efter mötet med Findalon kom en vändpunkt, jag la ner mina vapen och blev pilgrim. Och nu var jag här, vid pilgrimens mål. Men vilket mål? Esoteriska ungdomar som ville att jag skulle bli deras tolk, deras interlokutör? Och Findalon som var medsvuren; han hade visst förklarat varför men jag kände mig ännu förvirrad.

Maten kom, inburen av tre rödklädda ynglingar. Det var bröd och linser, det var frukter och nötter, det var blommor och dryck på honung, olja och välling som skiktade sig i glasen. Efter en bön av Nycalias började vi äta. Tystnaden sänkte sig över salen.

Det var en passande måltid, enkel och utsökt på samma gång. Jag fascinerades särskilt av drycken, som man kunde blanda och se skikta sig på nytt; den kallades kykeon. Efter skaffningen visades jag till ett sovrum där jag tog en tupplur. På kvällen mötte jag Nycalias och Dindalon igen; Ludgo hade gått ner till skeppet för att meddela att allt var väl. Vi satt på en altan och såg en äng breda ut sig, fragranta dofter lägrade över nejden och himlen stod purpurfärgad i väster.

- Vad det handlar om, sa Nycalias, är att du kan bli vår ledare. Du kan bli exekutiv chef, du kan bli domare, kalla det vad du vill. När vi återvänder till fastlandet och tar tag i saker och ting kan du bli världslig ledare. Vi tänkte nämligen erbjuda världen en färdriktning och du kan bli bas för de praktiska sakerna. Vi som levat här på ön, vi som fått utbildning i allehanda esoteriska läror, vi är inte så lagda åt organisation och praktiska saker förstår du. Du däremot har handlaget.

- Mmm, sa jag och drack av det vin man serverat, runt och fylligt. Men vad rör det sig om, konkret? Det fanns ju esoteriska läror även före Världskrisen.

- Sant, sa Nycalias, men mycket var missförstått och inskränkt. Man dyrkade sina sakrament, sina lokalgudar; man såg sig inte först och främst som människor, som syskon i mänsklighetens familj. Det däremot är den nya tidens credo: varen människor!

- Bra, sa jag. Vi ska bli en enda familj. Men tror du inte vissa folk sätter sig till motvärn? De kan ju tro att de blir uppslukade i en oformlig massa. Får inte folk behålla sina sedvänjor? Måste allt bli nytt?

- Visst, sa Nycalias. Folken får behålla vissa lokala särarter i legender och myter, i sedvänja och tradition. Men för det högre credot bör världen enas under en tro, tron att vi alla är människor under En Högre Verklighet.

- Så ni ska bringa detta budskap till världen? Bara det?

- Det och mycket annat. Som kristallodling, och energi via kristaller och magneter, och olika tekniker för att tänka och känna. Det låter enkelt men det enkla är svårt – och vice versa.

- Hur då, menar du?

Findalon tog vid och sa att de nya lärorna var sådant som han redan lärt mig. Som att ”söka vila i handling”, ”se vägen som målet”, ”tänk rikt så blir du rik”, ”Se helheten”, ”se en värld i varje blomma” och så vidare. Sluta sök det hinsides bortom Bortom, finn istället friden här och nu: detta var den skatt som skulle beledsaga den nya tidsåldern. Credot som åter skulle få Rokkana att blomstra!




5.

När jag vaknade i Siderion den andra dagen slogs jag av en märklig känsla: jag hade varit där förut! Under mitt tidiga sökande efter barnen hade jag gjort strandhugg på ön men inte funnit något misstänkt. Bara en stad med låga hus och barn som undervisades av lärare.

Findalon gav mig senare under dagen svaret på denna gåta:

- Du har nog varit här, min käre Plusor, men du var på den tiden en jägare med en jägares mentalitet. Du letade kidnappade barn, men barn som fritt undervisades i en lund stämde inte med din bild av ”kidnappade barn”. Alltså lämnade du stället. Nu däremot, när du nyss approcherade detta Siderion, då var du inte jägare längre, en sådan som går på djurets instinkt, utan en pilgrim driven av intuition. Därför insåg du obetingat att du kommit rätt. Så enkelt är det!

Så enkelt, tänkte jag, och så svårt...

Vi stannade i Siderion en vecka för att bekanta oss med De trettio och allt de kunde. De utstrålade alla en stilla glädje och kunde såväl praktiska saker som handel och hantverk liksom sång och dans, poesi och etik, ontologi och stjärnskådning, och ett i allt och allt i ett. Jag var helt införstådd med projektet, såg fram mot att leda dem till Rokkana för att fullfölja det.

Veckan förflöt med studier och planer och så blev det dags att ge sig av till Rokkana. Vi stod på torget i Siderion där vi först sett De trettio sitta till tings. Nu bar alla hatt och stav, liksom jag då jag kommit dit. Ludgo, min gamle stridskamrat, var åter med mig och nu hade han hämtat sitt svärd, det som han varit tvungen att lägga ifrån sig.

- Så vad säger du, gamle järnätare, sa jag, är du med i den nya tidsålderns galej?

- Ja, antagligen... Jo, jo, det är jag! Det blir väl ett äventyr detta med, gissar jag...

- Ackurat så! Äventyret lever. Vi ska inympa en droppe glädje i en dyster värld.

Ludgo hade som sagt återvänt till vårt skepp redan första dagen, bara för att meddela att allt var i sin ordning. Därefter hade han återvänt till den vita staden, De trettios säte, och lärt sig om det nya som skulle komma. Han skulle fungera som min adjutant i vår nya uppgift.

Nycalias gav tecken och De trettio tog upp sina ränslar. De började gå och jag, Ludgo och Findalon följde dem. Färden styrdes genom samma skog som vi kommit genom. Jag sa till Findalon:

- Så du lyckades med ditt uppdrag, att få mig hit...

- Tja, sa min lärare, du hittade ju hit själv. Du hittade mig!

- Så du sökte inte upp mig?

Jag syftade på vårt första möte i Mekadus. Gurun sa:

- Låt säga att Den Store Anden pekade ut dig för mig.

Vi gick in i lövskogen. Fåglar kvittrade, brokiga fjäderdräkter svischade förbi.

- Så vitsen var, sa jag, att jag skulle känna det som om jag valde dig till lärare...?

- Något sådant. Den fria viljan måste råda. Du sökte fritt och du fann, både en lärare och de försvunna barnen. Du fann Rokkanas framtid!

- Men hur kom du med i denna orden, vad var det för hemlighetsmakeri bakom scenen...?

- Jag har vandrat länge i vida nejder, sa Findalon. Jag har levat i många tidsåldrar. Jag vill människorna väl men ibland kan det vara befogat med lite hemlighetsmakeri. I det gamla Rokkana jagade man ju kättare.

Jag nickade. I den gamla världen, före krisen, hade det funnits vissa fixa idéer om renlärighet, som detta att endast lagstagade gudar fick dyrkas. Men nu, efter bränderna och krigen, hade det gamla credot dött ut utan att ersättas av något nytt. Vi, jag, Findalon, Nicalias och De trettio, skulle komma med det nya.

Vi kom ut ur skogen och såg viken där vår galleon ankrat. Men nu låg där också ett annat skepp: Kristallskeppet, det som tagit barnen med sig från Kobelburg. Det var en stor, gnistrande farkost av slipat naturglas, en skön skapelse av eteriska dimensioner, skinande av många färger. Nu skulle det ta oss med till Rokkana – för inte skulle vi stanna i Kobelburg inte. Hela världen skulle uppmuntras och ges en ny färdriktning, på basis av vad de trettio lärt sig på ön.

Jag frågade mig plötsligt vilka deras lärare varit. Jag frågade Findalon och denna sa bara:

- Det var devor. Änglar!

Jaså minsann? Det skulle förklara varför man aldrig sett till dem...

Väl nere vid stranden roddes Ludgo ombord på galleonen medan jag, Findalon, Nicalias och De trettio via en spång vandrade upp på det andra skeppet. Väl samlade på dess spegeldäck, med skimrande master och rosa reling, började skeppet röra sig; energifritt gick dess färd mot öster, mot det rokkanska fastlandet.

Med en albatross som vägvisare nåddes Kobelburg. Vi gick iland och gick upp till stadens torg, omgivet av branta gavlar. Där kunde jag säga åt folk att jag funnit deras barn. Det blev ett märkligt återseende; föräldrarna kände knappt igen sina barn, de som i ett nu blivit morgondagens barn, beredda att leda världen på en ny väg. Men visst fanns det lite av värmen från de gamla familjebanden kvar.

Stadens äldste ville ge mig belöningen för att jag fullgjort uppdraget. Men jag tackade nej; jag var ju pilhgrim numera, inte prisjägare! Findalon rådde mig dock att ta emot denna kruka med guld; den kunde komma väl till pass i vårt missionsarbete, sa han. En pragmatisk trollkarl denna Findalon, en jordnära esoteriker får man säga.




Epilog

Tio år senare. Jag gick med min fru, den rågblonda Gina Leitis, i en prunkande trädgård. En jättefjäril rullade ut sin snabel och drack nektar ur en enorm, orangeröd blomkalk. Gina skrattade till och jag log. Tillsammans gick vi bort och satte oss på en bänk vid en damm. En tät cypresshäck omgav oss som en omslutande famn.

Vattnet porlade från ett litet vattenfall. Himlen var blånande blå. Berusande dofter steg från buskar och blommor. I fonden såg man spirorna från ett palats resa sig – mitt palats.

Jag hade gått åstad och blivit Rokkanas statsöverhuvud. Jag hade inga arméer, inga tvångslagar; jag hade bara lett De trettio i att rycka upp världen ur sin letargi, sänt ut dem i alla riktningar för att lära folk nya sånger om självförtroende, lycka, stilla glädje och annat man fann inom sig. I den rådande nihilismen var detta som vatten för en törstande.

Vi kom med nya eller kanske nygamla läror. Det var i vart fall ett system med harmonin som grundval, med intoning på helheten i jord, himmel, vatten och solens värmande anlete. Allt det där hade jag börjat fatta redan som pilgrim, som Findalons elev vilket jag varit redan under sökandet efter ön. Nu fick hela världen lära sig det – och allting vände, folk reste sig ur askan och fann mening igen, fann glädje i nuet. Man fann kärlek strömma till från En Högre verklighet, från det heliga inom oss.

Man fann glädje i att odla och bygga, att slöjda och snickra, att väva och sjunga och dansa och dikta hymner till Den Store Anden. Världens stater såg att det nya credot fungerade, och man såg att mannen som ledde det tydligen var en reko kis – så man lät bygga mig ett palats, man gjorde mig till ett slags världens överdomare, och där var jag nu – med en drottning vid min sida.

Visst hade jag haft mina älsklingar förr men nu var Gina min anima, min dual, min livsledsagare. Jag hade nått livets mål, hade sökt och funnit äventyret i både handfast och ideell mening. Jag kunde njuta mitt otium men ändå få utlopp för min aktivitetslista: ett veritabelt sätt att ”finna vila i handling”, det där som Findalon lärt mig för så länge sedan. Ty jag arbetade också, satt inte bara i trädgården och njöt dagen lång. Jag ledde möte i palatset, jag språkade med furstar och dignitärer och präster och diktare och kristallsiare, alla vi som arbetade mot ett och samma mål: ett blomstrande Rokkana.

Vi satt vid dammen. Jag tryckte Ginas hand, såg henne i de blå ögonen; där var allting nytt, där kunde jag spegla mig och finna mig själv. Jag kysste henne och hon kysste mig; vi var förlorade för världen i ett ögonblick. Så reste vi oss från bänken och gick tillbaka in i palatset, gick in i en tronsal med röd matta och kristallpelare. Väktare i gröna livréer skyldrade. Chefen för gardet, en bred och trygg man som stod nedanför tronen i samma livré, nickade åt mig. Det var Ludgo, min gamle vapendragare.

Jag satte mig på tronen, snidad ur en jättesmaragd. Gina satte sig på en rubintron bredvid. Med en diamantstav i handen kom Findalon fram bakom en ridå, satte sig på en länsstol snett framför mig och sa:

- Nå hur känns det, Plusor Gumm, att styra världen i dessa dagar?

- Ånej, sa jag, jag styr inte. Det är bara som om jag styr...

Findalon smålog åt detta och även jag själv drog på munnen. Och Gina skrattade sitt pärlande skratt.




Relaterat
Melinas resa
Holdstock: Mythago Wood (1982)
Doriel
Jakten på Minilorden

lördag 22 september 2012

Lennart Svensson tar en titt på fenomenet TIMEWAVE ZERO


Jag ska som sagt behandla "Timewave Zero" här. Denna idé är spekulativ i överkant. Frågan är: ÄR den verkligen substantiell? Eller är det bara en science fiction-skapelse som roar för stunden? Var med och säg din mening. Men Terence McKenna kan vara något på spåren här. Han kan med sin graf ha upptäckt en dold struktur i det kinesiska horoskopet I Ching, "Förändringarnas bok". Med grafen applicerad på historien får man ett förutsägelseinstrument. Überprofetian är i så fall att tiden slutar i december i år. "Time as we know it" kan snart vara ett minne blott...!


1. Tidsvåg Noll

En viss Terrence McKenna lanserade idén om Timewave Zero. Det är en eskatologisk, eller möjligen anti-eskatologisk tanke om hur tiden upphör i slutet av detta år, 2012. Det handlar om den relativa dosen av novelty versus habit, av ”radikal nyhet” versus ”vanemässighet”. Det ena är inte sämre eller bättre än det andra, de kompletterar varandra som yin och yang. Och likt yin och yang, en ostasiatisk idé, fick McKenna idén från det hela ur det kinesiska förutsägelsemedlet I Ching. Han databehandlade förändringarnas natur i dess 64 ideogram och fick en självliknande graf som resultat.

Denna graf eller våg eller kurva blev ”Timewave Zero”. Applicerad på efterkrigstiden, med augusti 1945 och atombomben över Hiroshima som start, slutar vågen i november 2012. Senare fick McKenna höra talas om Mayakalenderns slut i december 2012 så då tog han det som slutdatum istället.

Här kan man säga att han lappade och lagade lite. T.ex ändrade han ju inte startdatumet en smula för att få det att passa – han tog t.ex inte FN:s grundläggande i oktober 1945, som annars var en lika stor radikal nyhet som atombomben. Dessförinnan hade världen aldrig enats i ett råd som detta.

Hade i så fall kurvan passat bättre med midvinter 2012 som slut...? Men oktober är kanske för långt fram i så fall. Han borde ha haft ett startdatum i mitten av september eller så för att få det att passa bättre. Vad hände i september 1945...? VJ Day...? "Victory over Japan-day" var 15 augusti då Hirohito kungjorde Japans kapitulation. Men fredsdokumentet skrevs förvisso under den 2 september av japanen Mamoru Shigemitsu inför MacArthur, Nimitz och andra amerikanska generalspersoner ombord på USS Missouri i Tokyobukten. Detta var det formella slutet på andra världskriget och kan mycket väl tas som den sista 67-åriga epokens startpunkt (riktigt var han fick "67" ifrån vet jag inte). För då torde den väl sluta i mid-late december, om en applikation på 6 augusti, så som McKenna först tänkte det, slutade i november...?

Man kan ha åsikter om McKenna och Timewave Zero. Etablerandet av teorin med en smula backward engineering för att få den att passa med Mayakalendern kan ju kritiseras. Men dock: utan att ens ha hört talas om Mayakalenderns slut i december 2012 så fann han en graf som förutsade tidens slut till november samma år. Det är en ganska bra träff, givet att vi snackar om ett perspektiv som innefattar hela människans historia. Ja, hela universums historia om man så vill...! Och nu sägs även en viss John Sheilak ha korrigerat grafen, bland annat med hjälp av s.k vektoranalys. McKennas ekvation hade ett fel sa Sheilak men nu stämmer allt med slutdatumet 21/12 2012. Vi har även "The Watkins Objection" som ledde till en annan korrektion.

Korrektioner har gjorts. Och grafen tycks nu gå sin gilla gång. Och man kan bl.a göra makroapplikationer av denna kurva, som på universums antagna början för 72 miljarder år sedan. Eller på civilisationens traditionella början 4000 år f Kr etc. Grafen är som sagt självliknande, den är en fraktal kurva som i det lilla speglar utseendet i det stora.

Timewave Zero kan brukas till mycket. Risk för övertolkning finns. Det hela har dock flera intressanta aspekter, många idéer inom modern fysik spelar med, och jag ska tala om dem här. Jag utgår till viss del från reflektioner av en viss Chris Kirk. Men först en reflektion kring begreppet ”steam engine time”.



2. Steam Engine Time

Personligen är jag inte så road av eskatologi: denna tanke på att allt ökar till en kris. Allt stiger, intensifieras, går uppåt, kulminerar i det yttersta (gr. ton eschaton) ögonblicket. Detta kan tyckas lite väl dramatiskt och linjärt i sin approach. Men man får ju medge att det, i vår moderna tidsålder, skett en hel del utveckling inom sådant som energianvänding, teknisk komplexitet och kommunikation, mer på sistone än förr, hela tiden med ökande takt...! Det intensifieras, det är eskatologiskt. Charles Fort brukade säga att efter uppfinnandet av ångmaskinen går tiden liksom fortare: We ”steam-engine” when comes ”steam engine time”. Timewave Zero påminner om detta: radikala nyheter sägs öka med tiden.

Terence McKenna var en amerikansk esoteriker som dog år 2000. Hans idé om Timewave Zero kan, enligt den Chris Kirk vars essä i ämnet jag nu ska diskutera, belysas genom att ta en godtycklig tidsrymd, t.ex från den moderna tidsåldern och säga: från 1800-talet till idag har det skett mycket. Sedan kan man, på en kortare tidsskala men med samma Timewave Zero-graf (en graf som är fraktal, dvs självliknande, dvs ser likadan ut i vilken skala den än ges) fortsätta: från 1900-talets början till idag har det skett ÄNNU MERA i termera av teknisk utveckling. Och från 1945 till idag ÄNNU MERA. Och från 1990-talet till idag ÄNNU MERA. Detta är ”steam engine time”, detta är ”ökning av radikala nyheter”. Och i slutet av 2012 ska vi ha nått ett tillstånd av maximala radikala nyheter, maximum novelty. Begreppet ”novelty” tror jag etablerades inom fysiken av Alfred North Whitehead. McKenna har i alla fall påverkats en del av denne etablerade fysikers metafysiska spekulationer.

Vi får alltså enligt hypotesen maximal novelty år 2012. Vad detta tillstånd torde innebära vet inte ens Chris Kirk. Men han försöker uttrycka slutet så här, hur allt kulminerar 2012:
[W]e end the whole thing. We collapse the state vector and everything goes into a state of novelty. And what happens then, I think, is the universe becomes entirely made of light.
Och detta, mina vänner, är intressant. För det harmonierar med andra förutsägelser om 2012 jag sett: vid uppstigandet, ascension, rapture och hänryckning denna 21 december så realiseras våra själars ljusnatur. För idag är vi ljusvarelser som valt att inkarnera i 3d:s materiella verklighet. Efter ascension kommer vi att vara ljusvarelser som lever i 4d:s drömtid, en tid då ”time as we know it” inte kommer att finnas längre.

Ljusaspekten och tidens död har jag alltså läst om annorstädes, på internetsajter som Galactic Free Press, svenska S:t Germain och Steve Beckow (2012 agenda), sidor som aldrig nämnt McKenna och hans tidsvåg. Så hans idéer harmonierar med vad som idag diskuteras. McKenna dog som sagt år 2000.

2012:s kulmen kan alltså innebära att ”allt blir ljus”. Sker detta genom att endast fotoner kommer att finnas, ty fotonen har ingen antipartikel likt andra partiklar...? Kanske skapades materia och antimateria i tidens början, och nu, efter en lång separation, är de på kollisonskurs. Kirk:
And a model like this holds open the possibility of the instantaneous transformation of the entire cosmos because the collison of these two universes would not occur in three-dimensional space, it would occur in a higher-dimensional space. So this cosmological model holds out the possibility that all matter in the universe could be instantaneously cancelled in this encounter with the antimatter twin that was born at the beginning of the cosmos.

Och nu kommer vi till fotonen, den märkliga ljuspartikeln. Kirk: "Every particle known to physics possesses an anti-particle (...) with one exception, one astonishing and amazing exception. The photon has no anti-particle. There is no anti-photon. So this universe is on a collision-course with itself in hyperspace”, och vid krocken försvinner all materia, allt som återstår är ett universum helt gjort av ljus. För oss människor torde det betyda att vi åter blir de ljusvarelser som de andliga internetsajterna talar om: vi blir åter de skinande devas vi var innan vi inkarnerade i materiens fängelse. Men att föreställa sig en värld av idel ljus är svårt, säger Kirk. Så omsider kommer även han in på andligheter:
[W]e have no model, I have no model, for a universe made of light. – What would happen to forms? What would happen to your body, my body, this planet? The answer is, no one can know. But it is interesting that the esoteric traditions of nearly every religion talk about light a great deal. Talk about ascent into the light, cultivation of the light, the after-death vehicle as a thing made of light.
Kirk medger att detta är spekulativt. Men det är ett försök att förstå Timewave Zero – ett försök att med modeller ur klassisk fysik (materia och antimateria, ljusets natur) få konceptet att harmoniera med känd vetenskap. McKennas idé kan tolkas med fysikens lagar säger Kirk. Han avslutar denna del av essän med att tala om upplysning, enlightenment:
So perhaps enlightenment is when an entire universe drops its matter and antimatter out of its structure and it becomes entirely made of light.”


3. Novelty Accordeon

Saker och ting utvecklas. Vi har idag internet, en förening av alla människors vardagsmedvetanden. Detta påfund är en klassisk novelty, en radikal nyhet som ökar komplexiteten i världen. Kirk. ”Novelty is the quality in nature that seeks complexity”, och dess motsatta och kompletterande kraft är habit eller vana, vanemässighet, tradition, konvenans. Enligt Kirk och McKenna växelverkar nyhet och vana som plus och minus, yin och yang, tradition och revolution, manligt och kvinnligt.

Vana kan ses som entropiökning, linearitet, en konservativ tendens, en förvaltande tendens. Vana är allt detta och lite till. Nyhet däremot är spontanitet, självorganisering, kreativ omkombinering, ökad komplexitet, överraskning. Dessa båda krafter kompletterar varandra, det ena är inte bättre än det andra. Men novelty tycks öka med tiden.

System tycks utvecklas mer ”nya” än vad de var från början. Detta går emot klassisk fysik (q v termodynamikens andra lag) men det bekräftas av den modernaste fysiken. Nobepristagaren Ilya Prigogine var inne på detta; han kallade det ”principen om ordning genom störning” (the principle of order through perturbation). Då tangerar vi sådant som kaosforskning, instabila system som når ny stabilitet, spontana mutationer som leder till en ny nivå av ordning. Nyckelordet är, tycks det mig, SPONTANITET. Detta uttolkas som ”opåverkat av något yttre”. Av sig själv, eller från sitt inre, esoteriska ursprung, från sin öververkliga verklighet, utvecklas system såsom universum, jorden och den här skapelsen vi kallar människan till högre nivåer. Novelty växelverkar med habit och novelty vinner.


Västerländsk vetenskap, säger Kirk, kan lätt studera avgränsade fenomen som är möjliga upprepa i en kontrollerad miljö. Viktigt är att man kan återställa de ursprungliga förhållanden som rådde vid typexperimentet. Men tiden förlöper ju, saker förändras, om så enligt termodynamikens andra lag (energi förbrukas och blir mer oorganiserad) eller Timewave Zeros postulat om ökad komplexitet, så att återställa typexperimentets förhållanden är omöjligt. Modern vetenskap, säger Kirk, studerar naturfenomen så avgränsade att antagandet om återställande av ursprungliga förhållanden inte förstör fenomenets egenart. Modern vetenskap är alltså, säger Kirk, en lins som endast kan fokuseras till ett visst djup.

Men den nyare fysiken har lärt sig studera komplexa fenomen, instabila system, ”brutna formationer” (fraktaler) och icke-linjära processer. Ungefär sådant som ”kärleksaffärer, dynastiska relationer, företagsräder, politiska revolutioner och familjefäder”, allt detta som enligt Kirk är vad som egentligen intresserar oss, inte lokalt observerbara laboratoriefenomen. Vi lockas av komplexa fenomen, unika fenomen: ”the complexity of those phenomena ensures their uniqueness”. Och komplexitet är som sagt ett mått på nyhet = novelty, det där som ökar med tiden i Timewave Zeros graf.

Kirk hävdar att Timewave Zeros idé är svår att smälta för västerlandet, men jag tror inte det är omöjligt. Vi har idag kaosforskning, Mandelbrots fraktaler och icke-linearitet mm, allt skildrat i James Gleicks ”Kaos – forskning på nya vägar” från 1988. Spontan ordning och självorganisering har för sin del skildrats av Paul Davies i böcker som ”Gud och den nya fysiken”. Båda besökte på sin tid Sverige och föreläste för fulla hus. Deras böcker var bestsellers här och i hela västvärlden, jämte titlar som ”De dansande wu-li-mästarna” och ”Tao och den nya fysiken”. Så vi behöver inte strida mot väderkvarnar, det har hänt en del inom fysiken efter Newton. Einstein lärde oss att allt är energi, materiens beständighet är en illusion. Och Heisenberg lärde oss t.ex att vi kan inte delta utan att iaktta. Vi deltar vare sig vi vill eller inte. Våra personliga psyken spelar med i tillvaron, det finns inget utanför. Man kan inte längre som forskare tro att man kan iaktta slutna system som oberoende iakttagare. Tiden går medan experimentet fortgår, saker förändras irreversibelt som jag var inne på nyss.

Med en dylik attityd etablerad hos dagens fysiker torde nog idén om att varje ögonblick är unikt gå att acceptera för dem. Kirk nämner i vart fall uniciteten i varje ögonblick som grundläggande för Timewave.



4. I Ching

Varför ”I Ching”? frågar sig Kirk. Han skisserar Ostasien som en mer individcentrerad, esoterisk kultur inriktad på stillhet medan västvärlden var intresserad av den yttre verkligheten, maskinbyggande och rörelse. Vi analyserade ner tillvarons element till 110 i det periodiska systemet, Ostastien analyserade ner det till 64 element via I Chings ideogram. Hur de regelbundna förändringarna i detta I Ching överfördes till Timewave Zeros graf kan ni läsa här.

I Ching har alltså något slags struktur. Och McKenna anser sig ha funnit den och applicerat den på historien, utvecklingen och trenden. McKenna tog mönstret i I Chings s.k King Wen-sekvens och deriverade en matematisk våg ur den, en graf som förutsäger världen apoteos i synk med Mayakalenderns slut.

Kirk säger detta om McKennas modell. Och mer specifikt säger han om den att när grafen går upp så betecknar det att vanan ökar, och när grafen går ner visar den att nyheten ökar. Om vi t.ex börjar vid den tidpunkt då livet utvecklas på jorden så ökar graden av nyhet, och den ökar stadigt och kontinuerligt. I begynnelsen går kurvan upp, sedan går den successivt ner. Det är precis det jag sagt: nyhet ökar, vana minskar. På slutet planar kurvan ut helt = når nollpunkten = når maximal nyhetsgrad, maximal förbundenhet = eng. connectedness. Bortom nollpunkten upphör tiden så som vi känner den, allt kommer att vara förbundet med allt – förbundet omedelbart, inte vagt intutitivt så som det kan vara för vissa klarseende andar.

Maximal nyhet, maximal förbundenhet, ljus i evighet, slut på materialismens 3d-rike och starten på 4d:s drömtid med potential för vidare höjningar ipp till 7d – där kommer vi antagligen att hamna i slutet av 2012. Vi håller, som Kirk säger, på att falla in i ett svart hål av maximal nyhet.

Glöm linjär historia. Det nyss gångna ögonblicket är inte det som är viktigast i att härleda det nuvarande ögonblicket. I att skissera tillvarons utveckling skisserar Kirk fram ett nät av relationer mellan alla ögonblick: ”[E]very moment in time is an interference pattern made by other moments in time that are related to each other not through linear seriality but through this much more complex schema of relations.” Det är ungefär som T. S. Eliots time is a series of timeless moments. Serialitet är ute, tvärsnittsperspektiv är bättre, att hoppa i tiden och skåda tematiskt. Att ta till sig det som angår en – det är historiens sanna vara. Att däremot skildra saker ab ovo är bedrägligt.



5. Självliknande

Kirk: om grafens sista cykel från 1945 till 2012 är korrekt så är, enligt grafens självliknande natur (egentligen: dess scale invariance), alla större cykler sammanfattade och speglade i den. Vi återlever hela historien i denna 67-åriga epok. Och vi kan om vi vill känna hur saker och ting går fortare, utvecklas fortare, även om jag tycker man blir stressad av en sådan synvinkel. Men enligt I Chings 64 ideogram kan man kanske finna en 1/64-relation hos tiden, se hur varje cykel var 1/64:e-del så stor som den föregående cykeln. Enligt Kirk ökar nyhet på ett – svårt ord – asymptotically – vis under 2012:s sista månader, dagar, timmar och minuter, sekunder och millsekunder. Allt kommer att upplösas och höjas till ljus och 4d. Materiens nexus stängs ner, vi stiger upp till en högre verklighet.


Om vi tar 1/64-delsmodellen så är den sista epoken 67 år, och 1/64:e-del av det är 384 dagar. Den går från slutet av 2011 till slutet av 2012. Hela historien repriseras i denna 384-dagars-period” sa Kirk när han skrev detta i januari 2011. Och jag som nu skriver detta i september 2012, tycker jag att människans historia repriserats sedan slutet av 2011...?

Det tål att tänkas på. Sant är i alla fall att informationen vi människor producerar ökar. 2005 sägs den ha fördubblats var 36:e månad, 2008 var fördubblingshastigheten 11 månader och 2010 skapades varannan dag lika mycket info som från civilisationens början till 2003. Det sista enligt Googles VD Eric Schmidt.

Man kan diskutera om anhopning av information är något framsteg i sig. Men något borde det betyda, det torde spegla något slags höjning av mänskligheten, detta att vara sysselsatt med immateriella ting som information istället för med materia. Vibrationerna är högre idag och de ökar.



6. Vi dras mot nollpunkten

Jag nämnde den sista 67-årsfasen samt 1/64:e-del av det som är de 384 dagar vi nu är i. Sedan då? Ja, 1/64-del av 384 är sex dagar. Nu torde novelty – graden av radikal nyhet i tillvaron – vara synnerligen märkbar. För i denna sexfagarsfas ska allt det föregående sammanpressas och åter gestaltas. Sedan kommer en 95-minutersfas. Sedan en 1 ½ minutsfas. Sedan en 1,3-sekundsfas. Kirk säger att utifrån antagandet att partiklar har fasta relationer mellan riktning och laddning (Planks konstant) så kommer det i denna 1,3-sekundersfas att återstå 13 cykler, och vi har likaledes just passerat genom 13 cykler. ”So the universe is only half done 1,3 seconds before its end.” Så det är svårt att fatta detta tidens slut. Men det är i sig en spegel av tidens början. Universums skapelse , synbarligen ur intet, är svår att förstå, liksom utveckling under dess första sekund. Därför är det inte konstigt att Timewave Zeros slutsträcka mot nollpunkten är svår att bilda sig en uppfattning om.

Novelty ökar tills nollpunkten, sedan går den mot oändligheten. Tiden upphör, vi når en högre level, materialism är passé och vi har hänryckts. Vi dras mot nollpunkten säger McKenna, vi rör oss inte själva mot den. Tiden finns ju inte, tiden är en illusion, och världen bortom nollpunkten blir den yttersta lektionen i tidens illusoriska karaktär.

Annorlunda uttryckt, enligt Wikipedia/Terence McKenna: vid tidens slut finns en teleologisk attraktor som ökar alltings förbundenhet, som ökar interkonnektiviteten. Maximal förbundehet nås i slutet av 2012, då allting som är möjligt att föreställa sig kommer att ske simultant.

Det kanske är övertolkning. McKenna var ingen skolad metafysiker, han var en genialisk visionär som ibland for ut i luddiga resonemang. 2012 och ascension torde höja oss till en högre dimension, men vi blir väl inte allsmäktiga gudar bara för det. Eller blir vi perfekt medvetna, allomfattande psyken som kan resa till Sirius med tankens hastighet...?



7. Vad vet man?

Vad vet man? Här citeras McKenna sägande "Novelty is density of connection” (april 1996). Samt att information som är lika med novelty vill frigöra sig från vana som är lika med entropi. Hela kosmos tycks vilja bli information...! Allt vill bli sammanlänkat med allt annat. Allt strävar mot ett tillstånd där varje punkt i universum är förbundet med varje annan punkt. Kirk sa som ni minns att "allt vill bli ljus" (se stycke 2 ovan) vilket är samma sak. Information är upplysning, döljande av information av mörkande.

Information är sant vara, evigt liv. Entropi är fallet ner i materien och en lägre vibration.

Man kan säga: själen måste bli exteriöriserad. Nu lever den ju bara i det inre, den är interiör. När tiden slutar och vardagsverkligheten kollapsar kommer själen att förverkligas, förkroppsligas, ”exteriöriseras”.

3d kollapsar, vi approcherar hyperspace, ett universum där allt flödar samman. Den ökande graden av novelty leder till en reality warp där vi kan bli allt vi vill. Voilà kristallomniversum där rummet är oändligt och tiden ej finns till.

Detta låter fantastiskt; kan detta superverkliga tillstånd realiseras i december 2012...? 2012 blir i så fall portalen till detta tillstånd, som nås i 7d och högre. Men först måste vi gå från dagens 3d-materialism till det mer själsliga 4d. En sak i taget.

McKennas Timewave-graf är lockande. Hans förutsägelse med den, oberoende av vetskapen om Mayakalenderns slut, att sent 2012 sker Något, det är något man som analytiker i detta ödesdigra 2012 bör uppmärksamma. Den kinesiska kalendern har för sin del 2012 som Drakens År, ett år av ”stora förändringar och förstörelse av det gamla”. Och utöver det har vi muslimernas förutsägelse om Mahdins återkomst och hinduernas om Kalkis uppträdande i år, när Kâli Yûga upphör och ersätts av Sat Yûgas guldålder. Med allt detta i minne så får man för sig att Något verkligen håller på att hända. Men vad? Den som ascenderar får se.





Relaterat
Terminering av tidslinjer
Wilcock: The Source Field Investigations (2011)
Mondovista: hur tidsvågen skapades utifrån I Ching
Illustrationen är ett fotomontage av LS. -- Den översta Timewave Zero-grafen är från Mondovista. De undre är båda från Beyond 2012.

torsdag 13 september 2012

Science fiction: exopolitik


Se där en pretentiös rubrik på detta inlägg. Jag hade tänkt skriva "Ufo och science fiction" men det låter ju så billigt, så lågklass. Dock berörs ufo här så sluta läs, du som är för fin för detta narrativ.




De flesta sf-författare, -kritiker och -läsare gillar nog spekulationer över utomjordiskt liv. Men man brukar vara skeptiska till detta narrativ om det blir mer handfast, om det talas om verkliga besök här på jorden av främmande rymdskepp. Emellertid sa den amerikanske sf-författaren Frank Herbert en gång, i samband med Dune-filmens premiär 1984, att han trodde på ufo (källa: det engelska nyhetsfanzinet Ansible). Herbert ville i sammanhanget tona ner implikationerna av det hela, han var bara öppen för möjligheten av extraterrestriella besök på jorden.

Hans romaner om planeten Dune har annars vissa esoteriska drag. Man har sin religiösa relation med sandormar och den drog de producerar, möjliggörande trans och skådande in i framtiden. Mental träning är ett tema; man reciterar en litania mot rädsla ("the litany of fear") för att komma över själsdödande ångest. Så här låter ramsan:
I must not fear.
Fear is the mind-killer.
Fear is the little-death that brings total obliteration.
I will face my fear.
I will permit it to pass over me and through me.
And when it has gone past I will turn the inner eye to see its path.
Where the fear has gone there will be nothing.
Only I will remain.
Filosofin som ligger till grund för detta sägs komma från Krishnamurti. Denne utmålades som en gudsinkarnation hos teosoferna, men hoppade sedan av och blev en sekulär guru istället. Man kan kalla honom en lagom-andlig guru, lämplig att inspirera en creddig vetenskapsmänniska som Frank Herbert. Herbert hade dock vett att ge sitt verk andlig prägel. Dune-serien står för mig ganska ensam i bred sf som ändå har esoteriska bottnar. Mer om Dune här. Läs om symbolism, ökenvärld och hippiefilosofi under Arrakis' flyende månar.

- - -

Ufo förekommer marginellt inom vanlig sf, men dock. Ta t.ex Robert Heinleins "The Puppet Masters" (1951), om en utomjordisk art som lever som parasit på ryggen av folk. Den tar sig till jorden som parasit på tefatsmänniskor vars ufo bärgas i romanens början. Rätt rafflande. Och en halvseg film med Donald Sutherland från 1990-talet. Boken finns på svenska som "Styrd av det onda" (B. Wahlströms förlag 1980).

Annars är ufo och esoterica lite anatema för sf-folk. Det går inte hem sociokulturellt i sf-världen. Det blir en kulturfråga, en fråga om seder och bruk, vad som passar sig i ett visst sällskap. Man möts av väldiga protester om man i sf-rörelsen luftar intresse för ufo. En viss Dénis Lindbohm möttes av hån av sf-gänget när han blev öppet esoterisk. Men han härdade ut. Men jag gissar att några sf-människor i det tysta torde läsa och inspireras av ufo-fall. Själv anser jag att man som spekulativ människa måste uppsöka gränsmarkerna och verka i skymningsljuset.

En viss Bertil AG Schalén i Lund var en sådan gränsfallsmänniska. Han kände Dénis, han skrev i sitt fanzine om ufo, sf, ockultism och allt som gör livet värt att leva. Fanzinet hette lämpligt nog Borderline. BAGS har sin nisch inom paganism idag. Gotta love him. Hans fanzine inspirerade mig när det begav sig. Han skrev till och med om Ashtar, nämnd i denna Flashbacktråd.

- - -

Ren sf som handlar om ufo:s stöter man inte på så ofta. Visst, vi har en Whitley Streiber. Men han skrev ju om de där Grey Aliens som idag inte förekommer på jorden längre, som är historia och ointressanta vad mig beträffar.

Ufos och sf är ett problemfyllt äktenskap. Men det är egentligen inte så konstigt. I bred, läsbar sf, där behövs kanske inte några ufo:s. Jag menar, som sf-diktare vill man ju skapa sina egna narrativ, sina egna aliens och sina egna världar. Då känns det osexigt att reducera det hela till ufo-fallets rapportprosa, att hänfalla till ufo-världens redan etablerade narrativ.

- - -

Kanske är mången sf sant stellär ändå. Den är kanske kanaliserad som jag var inne på nyss, bara det att författaren inte vet om det...? C. S. Lewis Perelandra-trilogi sägs ju ha kanaliserade passager. Jaha, och hur vet man det då...? Skrev Lewis i sin dagbok: "Fick i natt en vision av en planet med rosa himmel. Wow, det måste jag skriva om!" Så är det kanske: man får alltid ingivelser, skapandet är alltid inspirerat - in spiro - är alltid i anden.

"Kanaliserad sf" blir lite en självmotsägelse eftersom kanaliserade budskap ju är mer eller mindre färdiga, bara lätt färgade av sitt medium. De är inte fiction. Man kan nästan säga: ju mer kanaliserad, ju mer färdigformulerad von oben, desto påvrare stil. Vi läser idag kanaliseringar på Ashtar Command, Saint Germain blogg osv. Och dessa texter är i sig nyttiga. Men stilen kan vara lite enahanda. Säger jag detta blir jag väl persona non grata i den ascension som ska komma senare i år, men iaf, att läsa kanaliseringar av stjärnbudskap kan bli lite enformigt. Vi bör läsa dem, visst, men många av dem är lite abstrakta. Och långa, utan mellanrubriker = svårlästa. Då behövs stil och form, då behövs en författare.

- - -

Nu ska vi inte vara enkelspårigt konstnärliga och stilpjunka dagen lång. Kanaliseringarna av idag är också, när det vill sig, som sf. Se bara dessa på Brother Veritus sajt: "Galactic Wars I" och "Galactic Wars II" innehåller, kan man säga, feta scenarion för romaner. Men jag hinner för egen del inte skriva dem. Och 21/12 i år är det ascension time. Hänryckning. Soul harvest. Men om man orkade skulle man gärna sammanfatta det väsentliga innehållet i dessa länkar för folk, blogga om det och så. På temat: Sf - don't just read it - live it! An interstellar spaceship, coming soon to a backyard near you"...

Dock: leve stjärnresornas narrativ, i kanaliserad form eller gestaltad av en sf-författare...! Vi är alla stjärnstoft och den mesta sf:en torde i slutändan vara astralt inspirerad. För motsatsen, en direkt negativ, icke-andlig sf är svår att tänka sig. All sann sf har ett metafysiskt drag. Med stjärnor och planeter och framtid blir berättelsen per automatik metafysisk: verklighetens natur blir i en sådan story med nödvändighet lite flytande, läsaren måste bilda sig en uppfattning om vad som sägs. I jämförelse är en kriminalroman mer vardagsmässig och common sense: "man vet vad man får".

Denna distinktion tror jag är fruktbar. Kriminalromanen är, har det sagts, epistemologisk, den är kunskapsteoretisk. Detektiven löser en gåta, han når SVARET som han på slutet lägger ut för en förstummad menighet. Sf-romanen är för sin del metafysisk, den ifrågasätter varat på ett helt annat sätt. Själva verklighetens natur sätts under lupp och skapas av läsare och författare i ett slags samarbete. Det är för mig den främsta lockelsen med sf: man deltar som läsare på ett helt annat sätt än i den realistiska romanens common sense-värld. I sf måste man skapa sig en bild av främmande världar, främmande väsen.

Allt ligger i stöpsleven. Sf är till sin natur spekulativ. Robert Heinlein föreslog t.o.m att förkortningen sf borde stå för speculative fiction, inget annat.




Relaterat
Dénis Lindbohm
Niven: Ringworld
Heinlein: Starship Troopers
Tolkiens verk
Lovecraft-böcker på svenska
Tidslinje: konservativ fantastik

lördag 8 september 2012

Reflektioner kring J. G. Ballard, föranledda av självbiografin MIRACLES OF LIFE - SHANGHAI TO SHEPPERTON (2008)


Den engelske författaren J. G. Ballard avled ganska nyligen. Så det kan vara anledning att titta närmare på honom. James Graham Ballard, 1930-2009, är alltså ämnet för denna text. Han levde förvisso ett intressant liv och han skrev tre självbiografiska böcker. Utöver det har vi ju all prosafiktion, alla banbrytande verk som ”The Terminal Beach”, ”The Atrocity Exhibition”, ”Tales From The Near Future”, ”War Fever” och så vidare. -- Ballards liv och verk: detta är onekligen ett stort ämne, en maktpåliggande uppgift. Så om jag här inte lyckas presentera en logisk härledning av livet ur verket eller verket ur livet må det vara mig förlåtet; ”J. G. Ballard” är i min bok ett kraftfält, en Zon, ett eget Land där man möter symboler som talar till ens undermedvetna, odödliga hieroglyfer ur det moderna drömpsyket – vare sig de är hämtade från ett fiktivt suburbia, 30-talets Shanghai eller 60-talets Shepperton.




1. Memoarer

”När man är ung är man originell, när man är medelålders är man banal och när man är gammal upprepar man sig” sa någon. Tillämpat på författare tycks det sista - den gamle upprepar sig - passa för vad som blev James Graham Ballards sista verk: memoarerna ”Miracles Of Life – Shanghai To Shepperton”. De kommer egentligen inte med något i sak nytt. Ändå är det förstås en fascinerande historia denne författare har att berätta: barndom i Shanghai, internering i japanskt fångläger, hemkomst till England – och så, inte minst, försöket att finna ett språk för att skildra allt detta inklusive efterkrigstidsvärlden, att i prosa fånga den moderna världen med sitt överflöd, sin mediaverklighet och sina atomvapen.

I aktuell bok går Ballard på välupptrampade stigar. Han har vandrat denna sin memory lane tidigare, nämligen i "Solens rike" (som fokuserar på tiden i fånglägret) och i ”Kvinnors godhet” (barndom i Shanghai, fånglägret, livet i England). Vad som slog en framför allt med den sistnämnda var hur tystlåten han var om sitt skrivande; inte ett ord om science fiction och New Worlds, inte en rad om de banbrytande novellerna och romanerna. I memoarerna ”Miracles Of Life” däremot tar han bladet från munnen (även om han förstås gett intervjuer genom åren och därmed gett fansen lite kött på benen).

Ballard bestämde sig redan på 1950-talet för att bli författare. Han lämnade Cambridge och läkarlinjen och sökte sig till London med diverse påhugg inom reklam och annat för att få tillfälle att skriva. Något konkret kom dock inte ut av det hela förrän han gick in vid RAF och hamnade på en kanadensisk flygbas – för där, vid Moose Jaw i det ödsliga Saskatchewan, fanns det amerikanska sf-tidskrifter att läsa. Äntligen fann han ett konstnärligt uttryck för det kan kände. Att han ogillade dåtida sf med den chauvinistiska atmosfären med rymdens erövring osv må vara hänt, för genren gav honom samtidigt redskap att uttrycka sådant som vanlig fiktion inte kunde göra: tekniken som det nya livets taktik, dagens mardrömmar förkroppade i maskinella symboler, vetenskapsspråket som litterärt uttryckssätt.



2. Och så började han skriva

Ballard upptäckte sf, lämnade flygvapnet och återvände till England, fortsatte att skriva och fick texter publicerade. Han blev kanske något av en särling inom sf, men det bör påpekas att han alltid med emfas har försvarat genren som sådan. ”Sämsta story av Asimov är ändå bättre än den bästa snobbförfattare” har han sagt, liksom ”sf är en oförliknelig skildrare av samtiden, för att inte tala om framtiden”. Allt detta hävdade han i en intervju i Interzone 22/1987.

Så Ballard hade inga problem med att räknas till sf-lägret. Men om vi ett tag bortser från detta med genre och ser hans texter mer allmänt, vad är det då Ballard försökt säga oss genom åren?

Hans tidiga romaner skildrade alla jordens undergång, i sig inte så originellt för det tidiga 60-talet; pessimismen var legio i dåtidens intelligentia, det var ett vedertaget narrativ kan man säga. Ballards egenhet var att han iscensatte undergångar via vart och ett av de fyra elementen: vatten, luft, eld och kristall (romanerna ”The Drowned World”, ”The Wind From Nowhere”, ”The Burning World”, ”The Crystal World”, 1962-66). Dessa romaner är rätt misslyckade, frosseri i undergång och skleros. Mer spännande blev det i hans noveller (utgivna 2001 som ”The Complete Short Stories”).

Ballards noveller: efter en mjukstart med berättelser som ”Billenium” (överbefolkning målad i milt kåserande ordalag) och ”The Concentration City” (om förbannelsen i att bo i en oändlig stad; slutraden lyder för sin del ”$Hell x 10”), och om de urbana livsstilarna i en viss ökenenklav (senare samlade som ”Vermillion Sands”), gav han sig symbolismen i våld. Nu började det hända saker. Ballard läste in nya betydelser i landningsbanor, jätteparaboler, tomma swimmingpools, stjärnhimlens stirrande, störtade rymdfarkoster och röntgenbilder. Han blev en helvetets kartograf i vår teknologiska samtid. Detta var för sin del i långnoveller som ”The Voices Of Time”, ”Myths Of The Near Future” och ”News From The Sun” från 60- till 80-tal.

Ballard var en medveten symbolist, han kände sina Max Ernst, de Chirico och Dalí. Han förstod att en berättelse får en sällsam gestaltkvalitet genom att där låta figurera hieroglyfer, laddade föremål som ovannämnda swimmingpools med mera. Man kan säga att symbolen pekar utöver sig själv, säger något mer än att bara avbilda en objektiv verklighet; symbolen svarar mot något i vårt inre, gestaltar ett psykologiskt landskap. Ballard förstod detta och däri ligger hans storhet, hans bestående insats som prosaist.

Men om detta var för subtilt för vissa så var det inte hela bilden. Det var inte bara uppvisningar av märkligheter, inte bara ett gissande av gåtor via polerad prosa. I novellen ”The Terminal Beach” (1964) koncentreras till exempel atomålderns hela tragik och lockelse i form av en viss Traven, en ”vanlig man”, en ”das Man” som uppsökt atomtestön Eniwetok för att där komma över förlusten av sin fru och sin son. Skenbart nollställd vandrar han förbi bassängerna, över landningsbanorna och genom labyrinten med betongblock som skulle ta upp tryckvågen från atomexplosionen; labyrinten blir en spegel för hans psyke, ett psykiskt landskap, en projicering av sinnet hos en man utan egenskaper.

Traven har sin boning i en kamerabunker vars gluggar målar ett sällsamt mönster på golvet. Flygplanen störtar genom hans drömmar, vågorna svallar mot stranden och han börjar kommunicera med liket av en japansk soldat han finner. Hela novellen blir en osökt metafor för Travens psyke, för 1900-talsmänniskans psyke, för den post-hiroshimanska människans psyke om man så vill. Det är kort sagt väldigt gripande och detta utan att ta till sedvanliga, sentimentala berättarknep. Här finns inget försåtligt ”det är synd om honom”, här talar konkretionen – konkretionen i symbolens form!



3. Novellerna

”The Terminal Beach” var som sagt en novell och Ballard excellerade i detta format. Det finns många samlingar utgivna från 60-talet och framåt med delvis överlappande innehåll, alla har väl sina kvaliteter, men mina personliga favoriter är de sena samlingarna "Myths Of The Near Future" och "War Fever". Den förra innehöll till exempel en förstudie till ”Solens rike”, med ett 13-årigt berättarjag körandes lastbil åt japanerna i krigets slutskede. Den senare bjöd på allt ifrån en journalist jagandes döda efter en flygkrasch (och han blir över hövan bönhörd...), en oändlig rymdstation, en inblick i psyket på en presidentmördare (denne vill inte bara döda, han vill förändra själva verkligheten sägs det), ”Svar på ett frågeformulär” samt, snarlikt, berättelsen om en viss ”Henry Rhodes Hamilton” via indexet till dennes fiktiva biografi. Mer tajt, mer komprimerad än så här kan inte en novell bli.

Komprimerat var ordet: rätt nyligen utkommen på svenska är för sin del ”Skändlighetsutställningen” ("The Atrocity Exhibition"), kallad roman men i själva verket en serie noveller på kompakt, ”kondenserad” prosa. Allt onödigt är bortskalat, bara symbolerna och metaforerna finns kvar – som en jättebild på Sophia Loren, en brinnande helikopter, listverket kring en dörr, kraschande bilar och sjukhusarkitektur, för att inte tala om ”dammet på en bilflygel, bortsuddat av en kvinnohöft som lutat sig mot den”... Detta är precis de saker man som barn fäste sig vid, dessa gåtfulla tecken och hieroglyfer som var världen. Först i och med Ballard har dessa ting fått litterär rang syns det mig, även om en Claude Simon och Robbe-Grillet också gjort sitt för att skildra gåtfullheten i det som är. ”Gåtfullheten i tingen är att de existerar” sa också Torsten Ekbom om Cézannes måleri (”Experimentfälten”, 2000). I sina bästa stunder förkroppsligar Ballards texter just detta.



4. Raljant kåsör

Ballard triumferade som novellist men vi ska väl inte för den skull helt försmå hans romaner. Med "Super-Cannes" från 2000 som exempel visade han sig ännu från sin vitala sida, med en vardagligt-förtrollande skildring av en gated community på franska rivieran. Att hans analys inte var så stark må vara hänt: för att hindra invånarnas galenskap leds dessa ut på stöldräder och annat kriminellt, det är enda sättet att bedriva terapi i Ballards nihilistiska värld, det enda sättet att erhålla andlig befrielse. Yoga, pilates och allting andligt saknar han blick för, sådant kan inte medelklassmänniskan i en Ballardberättelse syssla med. Dagens mänsklighet är bortom allt hopp, det moderna livet är en luftkonditionerad mardröm; nej tacka vet Ballard samvaron i 30-talets gamla grannskap, med mjölkaffär, slaktare och snuskiga bakgårdar...

Guldålderns Ballard var en ärlig gestaltare, en subtil symbolist. På 80-talet var han ännu att räkna med, med ”Solens rike” som krönande verk. Allmänt taget blev han väl sedan mer och mer av en raljant kåsör; den polerade stilen tjänade nu mest till att plocka poänger på det ena och det andra. Det hela började i ”Kvinnors godhet”, fortsatte i kommentarerna till nyutgåvan av ”The Atrocity Exhibition” (1990) och blommar ut för fullt i de aktuella memoarerna.

Men vad annat ska en nihilist göra? Det första man får lära sig på läkarlinjen är som bekant ”Gud är död”. Med. stud. Ballard i 50-talets Cambridge tog detta till sig med hull och hår. Men han kallar som synes memoarerna för ”Livets mirakler”, så mirakler finns visst ändå...? Men det är barnen får vi veta, de egna barnen som han kanske tror sig ha skapat själv, liksom ur intet. I så fall är Ballard Gud. Tillåt mig tvivla på den guden.

Ballard raljerar sig fram genom biografin, flaggar av stationerna på sin livsresa med klacksparkar, men också med en och annan ärlig passage. Som när han skildrar barndomens Shanghai som ett urbant drömland, med lyxvillor, lyxbilar och biosalonger, fester och överflöd – och sedan efter 1941, efter krigsutbrottet med sådant som tomma swimmingpools, plundrade hus och ett bombat casino. Dessa dekonstruktioner sa honom för sin del mycket; casinot ifråga framstod som verkligare när det låg i spillror, som meningsfullare med trasiga dörrar, glassplitter på golvet och krossad barspegel. Dekonstruktionen blev en väg till förståelse, även om det sedan satt långt inne att förvandla dessa fragment till litteratur.

Men det blev det till slut: landsbygden med sina risfält och sina lämningar efter markstrider, samt omgivningarna till Lunghuas fångläger med en flygbas och med överflygningar av amerikanska bombplan, släppandes än bomber, än kanistrar med konserver och choklad och Reader’s Digest. Allt detta, vill jag mena, var sådant som gjorde ”Solens rike” till en smärre höjdpunkt i Ballards oeuvre.



5. Ballard föddes i Shanghai 1930

Ballard föddes i Shanghai 1930 som James Graham Ballard. Det var i stadens europeiska enklav, en högborgerlig, kolonial utpost. Fadern var föreståndare för ett väveri och modern hemmafru. Av fadern uppger sig Ballard ha ärvt sin optimism, sin agnosticism och vetenskapstro samt en faibless för allting amerikanskt, och av modern en viss bestämdhet samt smak för starkvaror. Beträffande det sista sas för övrigt detta om Ballard, att han efter barnens utflyttning levde som i ett rus där i sin Sheppertonska villa, ensam med sitt skrivande i denna Londonförort vid Themsen, glad vid sin whiskyflaska...

Det var alltså barndom i det koloniala Kina men av kinesiska ting påverkades man föga; Ballard säger sig till exempel ha ätit kinesmat första gången i England efter kriget. Detta England målades för sin del upp som ett sagoland för den unge Jim via medier som A. A. Milne och Bill-böcker, och världsbilden var tryggt kolonial tack vare berättelser av G. A. Henty och Charles Kingsley. Att mötet med det verkliga England 1946 blev något av en chock säger sig självt: allt var nergånget, sotigt och pessimistiskt. ”Folk sa att de vunnit kriget men de såg ut som om de förlorat det” sa Ballard i "Kvinnors godhet", mycket talande. Och i memoarerna förvånas han vid ankomsten över storleken på engelska bilar, på dessa Austin Sevens och Morris Minors: han ser dem på piren och tror det är något slags kolvagnar för skeppsstuvning, han kan inte fatta att det är personbilar. Han var van vid lyxbilar av förkrigstyp från Shanghais societet som familjen ju tillhört.

Ballard sa till sin far att han ville bli författare och denne pragmatiker gav honom då rådet att studera litteratur. I den vägen insöp Ballard namn som Hemingway, Kafka, Joyce och Dostojevskij, samt läror som psykoanalys och ateism. Den skrikande påven i Bacons tavla sa honom t.ex att Gud var död, det blev paradoxalt nog något att hålla sig till i all osäkerheten. Surrealism och symbolism inom måleriet hade också sin inverkan (Max Ernst, de Chirico, Dali).

Övergången till medicinska studier hade för sin del ett viktigt inflytande på Ballards språk; här fann han ett förråd av metaforer han skulle bruka under åren. Och jo tack, vi har sett det: osökta infogningar av den ena och den andra kliniska latinismen möter oss här och där i texterna. Men låt oss inte klaga för visst är detta i enlighet med Projekt Ballard; det är bort från retorik, det är vägen till en ny skönhet via det till synes tekniska och väsensfrämmande, Verfremdung à la Brecht med vetenskapsspråket som medel.

Man förmärker en viss oro hos Ballard dessa efterkrigsår, en oro som inte bara hade med åldern att göra; det var författaren inom honom som ville ut. Han ville finna ett språk för att skildra det han såg i Cambridge, denna ärevördiga stad vars sedvanliga miljöer för honom bara framstod som ”ett cykelställ framför en gotisk kuliss”.



6. Flygets roll

Vi närmar oss nu ett subtema i Ballards värld: flygplan och allt vad därtill hör.

Han är alltså i Cambridge på 50-talet och han ger föga för stadens traditionella sidor; medeltiden och gammal kultur har aldrig sagt honom något (på vilket ännu ett exempel kan vara att en grünewaldsk korsfäst Jesus går bort, nej fram för en Jackie Kennedy med blodstänkt Chaneldräkt; sagt i "Kvinnors godhet"...). Istället grenslar han sin motorcykel och tar en sväng utanför stan – och där ser han en annan värld, med forskningsinstitut, kraftledningar och en amerikansk flygbas, med generaler skjutsade i sina stora bilar och B-47:or i skyn, allting påminnelser om Bomben som präglade detta 50-tal explicit och implicit. Och själv började Ballard nu få lust att ta tjuren vid hornen och gå in i krigsmakten, ta värvning för att själv kunna utöva titanisk makt. Den av flyget fascinerade pojken Jim (se ”Solens rike”, bra visat även i Spielbergs filmatisering) ville lära sig flyga Avro Vulcan ”med bitar av solen i lastrummet”...

Som vi sett tog han sig till flygvapnet vad det led. Som RAF-aspirant lärde sig Ballard flyga skolplanet North-American Harvard, svenska Sk 16. Detta var en stabil kärra, ett enmotorigt propellerplan som blev sinnebilden för flygplanet för vår hjälte. RAF fick nu klara sig utan pilot Ballard, men för författaren Ballard var flygskolan en ovärderlig erfarenhet; flygandet blev med tiden ett av Ballards förhållningsätt, flygplanet etablerades som en av ballardvärldens omisskännliga hieroglyfer. Texter som ”Low-Flying Aircraft”, "The Unlimited Dream Company", ”Memories Of The Space Age” och ”My Dream Of Flying To Wake Island” har samtliga flygplan och flygning i centrala eller perifera roller. I den sistnämnda förekommer till exempel uppgrävningen av ett flygplansvrak från andra världskriget, friläggandet av en störtad Messerschmitt 109 ur en engelsk flodbank, och något liknande har författaren tillåtit sig att lägga in i ”Kvinnors godhet”, denna självbiografiska roman: i ett av slutkapitlen stöter man på en störtad Spitfire i leran vid en flod. Utgrävandet visar att piloten sitter kvar. Begravningen av dennes kvarlevor gestaltar sig sedan till en symbolisk begravning av Ballards krigsminnen, hans krigsvurm och flygvurm, hans förhållande till Kina och Japan och allt; med på begravningen är nämligen en koreansk trafikpilot som får representera Österlandet och allt vad det står för hos Ballard.

Kanske är detta manierat och tillgjort, kanske är det ”på gränsen”, lite övertydligt. Men påhittad eller inte bär scenen på visst patos; den låter oss förstå hur författaren ser på sitt liv, hur han på 80-talet var redo att begrava sina krigsminnen och gå vidare. Ett skolexempel på symbolism om inte annat, hieroglyfskrift inom ett skenbart realistiskt narrativ.



7. Vad återstår?

Jag närmar mig slutet på detta inlägg, så vad återstår att säga?

Man kunde förvisso nämna ännu ett subtema, nämligen naturens roll i Ballards texter. Visst har han ingående skildrat teknik, modern stad och allt det där, men parallellt går en viss fascination för vild natur. Se till exempel ”The Iluminated Man” (förstudie till ”The Crystal World”), ”The Delta At Sunset” och ”Storm-Bird, Storm-Dreamer” samt romaner som ”The Unlimited Dream Company” och ”The Day Of Creation”; i alla dessa spelar vild, okontrollerad natur en roll, ohämmad växt som symbol för det hotfulla men även gåtfulla. ”Åter till naturen” skymtar i bakgrunden, här finns en framtid för oss alla tycks Ballard säga, men den sanna fascinationen infinner sig inte hos mig när jag ser dessa drömscenerier. Kanske har jag tagit för lite LSD (Ballard å sin sida tog drogen experimentellt på 60-talet, se ”Kvinnors godhet”), kanske vill jag så mina frön i en rikare mylla.

Ballards vilda natur vissnar på grenen: drömmar odlade på nihilistisk grund måste gå i kvav tycks det mig. De är i sanning artificiella paradis, sådana där drogländer som Baudelaire talade om...!

Allra sist några ord om den ballardska stilen som förvisso kan förbrylla. Som redaktör för magasinet Ambit körde han till exempel en hård linje, han sa sig vilja bli kvitt poesin var han än fann den. Detta må rimma med hans eget oeuvre (= bort med retorik), och ska man nämna extrema exempel får det bli sådant som ”The Index” och ”Answers To A Questionnaire” samt kortromanen ”Pangbournemassakern” – för här är det rena listor, ren rapportprosa. Annars tycker jag att Ballard i de flesta andra verk, även de formmässigt originella ”Skändlighetsutställningen” och ”The Terminal Beach”, har dragning till den sedvanliga retoriken, denna den engelska prosans styrka och svaghet. Man njuter förvisso av språket, Ballard kan dess hantverk, men varför han inte haft credot ”get rid of the poetry” djupare inristat i hjärnbarken övergår mitt förstånd.

Så om jag får polemisera en smula: han skulle ha låtit hieroglyferna fått tala mer oförmedlat, inte intellektualiserat över dem så som han så ofta gör; han hade viss oförmåga att kalla en spade för en spade denne Ballard. Å andra sidan måste väl en prosaist få ha lite roligt också, få utnyttja mediets möjligheter – för det var inte filmscenarios han skrev, det var noveller och romaner. Då må det kanske förlåtas att han, bortom alla moderna perspektiv, all medicinsk jargong, alla neologismer och djärva sammanställningar, kunde låta förfärande traditionell. Var det månne barndomens Dickens, A. A. Milne och G. A. Henty som sken igenom...? Men man kan inte hoppa över sin egen skugga sägs det, ens modersmål bär på vissa troper man har svårt att undkomma; Ballard försökte åtminstone styra fri från dem och det är mer än man kan säga om hans generationskamrater. Jag vet ingen engelsk författare som likt Ballard banat ny litterär mark som han gjort.

Möjligen är han originell även i ett europeiskt perspektiv, ja i ett världslitterärt perspektiv. Nu är det för sent att snacka Nobelpris, men Ballard syns mig vara mer än en sedvanlig författare, han är i mångt och mycket sin egen genre. Han har likt Lovecraft och Kafka gett upphov till ett eget adjektiv – ballardiansk – och detta må vara ett omisskännligt adelsmärke för en författare. Han är beyond cathegory och kan i slutändan bara karaktäriseras med ett cirkelbevis: Ballard är framför allt Ballard.



Bibliografisk not

Principen för årtals nämnande och titlar har ovan gjorts så som det fallit sig praktiskt; har till exempel en svensk titel varit mer bekant än en engelsk har denna använts, men jag har inte slaviskt nämnt svenska titlar. Men för en bättre överblick, härmed en lista på nämnda verk med originalutgivningsår plus förekommade svensk titel och utgivningsår. Reservationer för eventuella fel och utelämningar.

Noveller
The Concentration City, 1957
The Voices Of Time, 1960
Billenium, 1961
The Terminal Beach, 1964 (på svenska som ”Slutstranden” i Nova SF 3/84)
The Illuminated Man, 1964
The Delta At Sunset, 1964
Storm-Bird, Storm-Dreamer, 1966
My Dream Of Flying To Wake Island, 1974
Low-Flying Aircraft, 1975
The Index, 1977
News From The Sun, 1981
Myths Of The Near Future, 1982
Memories Of The Space Age, 1982
Answers To A Questionnaire, 1985

Samlingar
Vermilion Sands, 1971
Myths Of The Near Future, 1982
War Fever, 1990
The Complete Short Stories, 2001

Romaner
The Drowned World (1962)
The Wind From Nowhere (1962)
The Drought (1964)
The Crystal World (1966)
The Atrocity Exhibition, 1970 (”Skändlighetsutställningen”, 2007)
The Unlimited Dream Company, 1979 (”Drömbolaget”, 1981)
The Empire of the Sun, 1984 (”Solens rike”, 1986)
The Day Of Creation, 1987 (”Skapelsens dag”, 1988)
Running Wild, 1988 (”Pangbournemassakern”, 1989)
The Kindness Of Women, 1991 (”Kvinnors godhet”, 1992)
Super-Cannes, 2000

Memoarer
Miracles Of Life – Shanghai To Shepperton (2008)




- - -




Relaterat
Möte med Mannerheim
Heinlein: Starship Troopers
Tolkiens verk
Lovecraft-böcker på svenska
Tidslinje: konservativ fantastik

torsdag 6 september 2012

Det finns ingen "skräp-DNA"


Delar av människans DNA-molekyl har hittills förbryllat forskarna. Man har kallat den onödig och skräp. Men nu har nya rön kommit som säger motsatsen. dn svd




Det är tidningen Nature som redovisar rönen. Själv har jag inget att tillägga till dagens diskussion i sina vedertagna detaljer. Men jag har intresserat mig för DNA:ts esoteriska sidor.

Låt oss alltså titta på människans DNA. Denna molekyl som styr vår genetik uttyds deoxiribonukleinsyra, på engelska ”Deoxyribo Nucleic Acid”. Alltså DNA. Mycket kan sägas om detta fenomen. Men här tänkte jag fokusera på det framtida DNA. Vi kan nämligen komma att utvecklas från två dubbelspirals-DNA till tolv dubbelspiraler sägs det. Låt mig berätta om detta och dylikt från en esoterisk synvinkel. Min källa är uppgifter från en video av David Wilcock.

Det finns alltså element i människans DNA som vetenskapsmännen kallar ”skräp-DNA” (junk DNA). Men som esoteriker har jag alltid hävdat: Gud skapar inte skräp...! Andra håller med mig. Det okända DNA:t ska istället, enligt Wilcock, arrangeras om och ge upphov till ett annorlunda, 12 dubbelspiralers DNA. Vi hade 12 från början men forntida besökande annunaki-aliens devolverade vårt DNA från 12 till två dubbelstängar. Detta skedde för 280.000 år sedan.

Idag har vi som sagt bara två dubbelspiraler. Men processen till återtagandet har redan börjat: the fog is beginning to lift from your DNA som någon sa nyss. I samband med detta har vi uppstigandets omvandling från kolbaserad cellstruktur i 3d till kristallin cellstruktur i 5d. Därtill kommer fem nya, transcendentala chakror utöver våra sju nuvarande, inomkroppsliga.

Uppstigande är lika med ascension. Detta är lika med hänryckning och dimensionellt framsteg. Steve Beckow har bloggat om detta, se här. Vi går från en lägre verklighet till en högre. Blir det så då? Well, den som ascenderar får se. Live the dream, bejaka övergången till drömtid.




Relaterat
Heinlein: Starship Troopers
Tolkiens verk
Lovecraft-böcker på svenska
Tidslinje: konservativ fantastik
Larry Niven: space fiction
Bilden föreställer Östra Kanalen i Härnösand en morgon i augusti. Fler varianter på samma motiv, taget från Storgatsbron där den angör Härnön, finner du här, här och här. Den sista är en vårbild, "förvårsbrun" som Vilhelm Ekelund skulle ha sagt. Slutligen har vi längst ner i detta inlägg en vinterbild på samma kanal, kongenialt fokuserad på bryggan som tjänar som bas för en vattenpump vilket skapar en fågeldamm.