tisdag 26 juni 2012

Heihachiro Togo



Japan har alltid fascinerat mig. Redan som barn gillade jag att läsa om samurajer och stillahavskrig. Omsider skrev jag en hel bok om landet, se här. Ur denna återger jag idag kapitlet om Heihachiro Togo. Det handlar om 1905, om Japans förskola i imperialism och anknytande ting.



1.

Det hände sig en gång att en engelsman var ute och red längs Tokaido, bergsvägen
mellan Edo och Kyoto. Rätt vad det var stötte han på en procession Satsumavasaller,
men han orkade inte vänta tills de passerat utan trängde sig före. Tågets vakter tände till, jagade rätt på delikventen och dödade honom,

Engelsmännen gillade inte detta, utan tog hämnd genom att låta beskjuta Satsumas
huvudstad Kagoshima från sjön. Staden drabbades svårt, brann och demolerades men
förhållandevis få dog. Och på stranden stod där en man och besåg det hela, en samuraj
med kalrakat huvud och två svärd i bältet. Han hette Heihachiro Togo och tillhörde
Satsumaklanen.

Hans bana blev typisk för Satsuma kapitulerade för händelsen, böjde sig för
engelsmännens marina övermakt och beslöt att bli dess lärjungar. Till exempel gick vår Togo omsider in vid kejserliga flottan och reste 1871 som kadett till England, där han bland annat studerade modernt flottväsende och övervakade byggandet av en beställd kryssare. När han kommit hem gifte han sig, steg i graderna och fick befälet på kryssaren Naniwa som han förde under kriget mot Kina.

Japan hade nämligen slagit sig på en expansiv utrikespolitik direkt efter
Meijirestaurationen; bland annat intresserade man sig för Korea, ett om något slumrande medeltidsrike som stod under kinesisk överhöghet. Man tillämpade nu samma politik mot Korea som man själva nyss utsatts för: kanonbåtsdiplomati och krav på att landet skulle öppna sig.

Japan fick några hamnar öppnade åt sig och installerade sig i landet, visade tecken på att vilja dominera det. En dragkamp om Korea uppstod mellan Kina och Japan vilken
snart utmynnade i krig. Japan hade besatt alla viktiga punkter på halvön inlusive
huvudstaden Seoul, då man 1894 sänkte det kinesiska fartyget Kowshing i Gula havet.
Det japanska skeppet var kryssaren Naniwa vars befälhavare var Togo.

Diverse operationer följde med resultat att Japan besegrade Kina och fick supremati
över Korea; man slöt fred i Shimonoseki 1895. Men snart kom Japan i konflikt med
Ryssland, som hade skaffat sig hegemoni över Manchuriet och på diplomatisk väg snott
åt sig den sydmanchuiska halvön Kwangtung med flottbasen Port Arthur. Den hade
anlagts av engelsmännen en gång i tiden, var döpt efter en engelsk amiral. Basen
dominerade Gula havet; för ryssarna betydde det också att man fick en isfri hamn istället för Vladivostok på andra sidan Koreahalvön.

Japanerna kunde till nöds utstå att bli av med Port Arthur, som man erövrat under
kriget men avstått från på grund av påtryckningar från stormakterna. Men nu började
ryssarna också göra insteg i Korea, alltså beslutade sig japanerna för krig.

Detta började i februari 1904 med ett japanskt torpedanfall på Port Arthur och slutade med sjöslaget vid Tsushima i maj 1905. Flottans ÖB var Togo. På armésidan kan vi nämna ÖB:n marskalk Oyama och general Nogi; den förre hade i mångt och mycket
antagit den västerländska livsstilen medan Nogi förblev en traditionell japan. Men Nogis armé som belägrade Port Arthur var förvisso helt modern, med bland annat kulsprutor och artilleri med högexplosiva granater, och så klart hade motståndaren detsamma varför kampanjen blev kostsam. Bland annat förlorade Nogi två söner i stormningen av en höjd; han rörde inte en min när han fick nyheten sägs det. Men nog led han inombords, för han plågades av vetskapen om alla han lett i döden i denna kampanj, sa man senare.

Det streds om Port Arthur till lands och det utkämpades slag i Manchuriet, strider
som de vid Yalufloden, Sha-ho och Mukden. I dessa kan Japan sägas ha vunnit
arbetssegrar, kostsamma segrar. Men trots att ryssarna retirerade planmässigt för att
vinna tid, led även de stora förluster: vid Mukden 100 000 mot Japans 47 000, för att ta ett exempel.

Man stred även till sjöss i Gula havet. Ryssarna beslöt att förstärka sin flotta genom att sända en ny eskader från Östersjön, ledd av amiral Roszjdestvenskij. Denne är huvudperson i Thiess' "Tsushima", som formar sig till ett veritabelt hjälteporträtt av den gamle sjöbjörnen. I vart fall är den valda synvinkeln i denna bok nyttig som motvikt mot de anglosaxiska skildringar man annars läst; engelsmännen kallar ju Roszjdestvenskijs styrka för "de galna hundarnas eskader", främst för att den sänkte några engelska fiskebåtar på vägen. Thiess låter här antyda att ryssarna hade rätt att misstänka dessa för japanska skepp; till exempel var ju Japan och England i allians vid tiden, varför japanska skepp mycket väl kunde uppehålla sig där vid Dogger Bank.



2.

Rozsjdestvenskij fortsatte seglatsen. Hans eskader tog sig runt halva jorden och nådde omsider Koreasundet. Det var i maj 1905. Där väntade Togo på honom, och slaget som följde blev en massaker. Endast två ryska fartyg undgick sänkning eller kapitulation, medan japanerna endast förlorade tre torpedbåtar. 110 japaner dog men desto fler ryssar. Rozsjdestvenskij överlevde dock, hamnade på sjukhus och besöktes vid bädden av Togo. Efter besöket sa ryssen: "Nu skäms jag inte över att ha förlorat längre". Japanen hade gjort intryck på honom. En ädel fiende.

Japanerna vann vid Tsushima och kriget slutade, och med amerikansk förmedling
slöts freden i Portsmouth 1905. Teddy Roosevelt presiderade. Den japanska allmänheten
upprördes över att fredsfördraget inte stipulerade ryskt skadestånd, men Japan var så
utmattat att man måste ha fred till varje pris. Man fick nöja sig med att Ryssland avstod Port Arthur och södra Sachalin, samt att det japanska innehavet av Korea erkändes. 1910 tog Japan helt sonika och annekterade landet.

Vad gäller krigets följder så var de stora: för första gången i modern tid hade en asiatisk nation besegrat en europeisk. Detta gav genljud över hela världen, inte bara hos oss i väst (där man gladdes åt att ryssen fått stryk). I Ostasien blev den japanska segern en signal för koloniserade folk att göra uppror; chockvågorna gick över Mellanöstern och ända bort till mörkaste Afrika. Alla dessa uppror slogs ner, den vite mannen behöll greppet om sina kolonialvälden. Men det hela var en försmak av 1941, då Japans segertåg över Sydostasien blev dödsstöten för sinnebilden av européns övermakt därborta.

Enligt Storry har rysk-japanska kriget rollen av "det goda kriget" i japansk mytologi, att kontrastera mot Kina- och Stillahavskriget 1931-45 som var "den mörka vågdalen". Skäl för detta var bland annat att rysk-japanska kriget var relativt kort, 18 månader, och att ryska krigsfångar behandlades korrekt och humant. Grymheten i vissa fångläger under Stillahavskriget har ju annars blivit en visa.

Förmodligen var den japanska armén i kriget mot Ryssland rätt disciplinerad; Nogi
höll till exempel hög krigstukt i sin Port Arthur-belägrande armé, minsta övergrepp på civilt liv eller egendom straffades hårt säger Storry. Det kan också nämnas att de
japanska trupperna i nedslåendet av boxarupproret 1900 i Peking, inte ägnade sig åt
någon som helst plundring till skillnad från vissa av de europeiska trupperna.

Hur som helst omhuldar man i dagens Japan ännu detta rysk-japanska krig. Enligt
Michel Random hyllas Togo som hjälte i dagens skolböcker; "den mörka vågdalen"
däremot säger man ingenting om, förtiger, går hastigt förbi eller fördömer. Man får
utlopp för nationalstoltheten i det äldre kriget. Jag tycker mig se samma fenomen hos
Yukio Mishima. Denne författare beundrade lönnligen kamikazepiloter och sa sig ha
velat stupa som soldat på en stillahavsö, men i mer officiella sammanhang kunde han så klart inte säga detta: don't mention the war är en grundbult i det japanska psyket. Men han tog igen på karusellerna vad han förlorade på gungorna; i hans hyllade romanserie "Fruktbarhetens hav" inleds en av delarna, jag har för mig att det är den första, med en beskrivning av ett foto föreställande trupper på väg ut i rysk-japanska kriget. De står framför ett shintoaltare och Mishima beskriver lyriskt vilken förtätad atmosfär som råder, mellan raderna lyser beundran för den japanske soldaten och den japanska armén.

Om krigets tekniska sida kan mycket nämnas, men låt oss begränsa oss till landkriget.
En ny stridsmiljö uppenbarade sig: kulsprutor, gevär med ökad skottvidd och artilleri
med granater innehållande trotyl, ej gammalt svartkrut. Jämte sådant som taggtråd
gjorde detta att det var svårt att anfalla, svårare än tillförne. Den som hade ögon att se med förstod att detta var en glimt av morgondagens krig; man brukar säga att hade Europas militärer satt sig in i lärdomarna hade första världskrigets dödläge på
västfronten kunnat undvikas.

Men det är ju lätt att säga med facit i hand. Det speciella med västfrontens miljö
1914-18 var ju annars att två massarméer ställts mot varandra på en förhållandevis smal front, medan på den samtida östfronten kriget inte alls var lika statiskt. En fråga om så kallat manöverutrymme: för lite i väst, för mycket i öst. Det enda som rimligen kunde utläsas ur rysk-japanska kriget av den tidens militärer, var att stridsmiljön blivit ogästvänligare, att anfall försvårats men inte att det blivit omöjligt. Att kräva att de skulle kunna förutse västfrontens dödläge, dess "tvåsidiga belägringskrig" är orimligt, det är att brista i historiskt sinne.



3.

Härmed några ord om Togos och Nogis vidare öden. Nogi utsågs till mentor för den blivande kejsar Hirohito, blev en sträng lärare som inympade samurajetik i sin elev. Så en dag 1913 fick Hirohito ett avskedsbrev från Nogi, som inskärpte: "Även om jag inte är här så ser jag allt du gör!" Nästa dag fick man veta att Nogi begått seppuku för att följa kejsar Mutsuhito i döden. Folk förvånades; den där gamla seden i vårt nya, moderna Japan? Ingen hade då begått dylikt självmord på länge.

Hur som helst lär Nogis akt förutom lojalitet mot kejsaren, ha varit ett sätt att försona sig med att han lett så många i döden vid Port Arthur. Togo fick därmed ta över mentorskapet över Hirohito, men amiralen körde med lösare tyglar än Nogi vilket gjorde Hirohito besviken. Nog hade generalen varit sträng, men Togo var i jämförelse föga inspirerande som mentor; amiralen var privat en glad lax som kunde njuta av bordets fröjder sägs det. Bortsett från detta blev han hjälte i väst efter segern över Ryssland, och han besökte bland annat England och USA. Även i Sverige gjorde han intryck för vissa döpte sina söner efter honom; rysskräcken var ju stark dessa år och envar som slog denna björn måste vara en hjälte, tänkte man. Bland annat så fanns i min fars hemby i Västerbotten en man som hette Karl Togo i förnamn, född 1905 eller strax därefter och sannskyldigen döpt efter segraren vid Tsushima. Hans efternamn tenderade att falla bort med tiden så han blev "Karl Togo" med hela bygden.


Litteratur
Frank Thiess: "Tsushima"
Michel Random: "Japan - Strategy of the Unseen"
Richard Storry: "Det moderna Japans historia"


Relaterat
Pdf:en direkt
De 47 ronin
Kamikaze i Flygrevyn
Musashi och tomheten
Japansk bilindustri

3 kommentarer:

Karpstryparn sa...

Hej, Svensson! Jag undrar om du vill blogga om följande nyhet:

Facebookgruppen "Aktion mot deportation - Grumsgruppen", (vilken för övrigt startades lördagen den 16:e juli) anordnar lördagen den 14:e juli kl. 14.00 på den värmländska orten Grums en demonstration emot ortens kommunledning.
Demonstrationståget startar vid hotellet i Grums (det enda hotellet i Grums) vid Sveagatan (den gata som går igenom den centrala delen av Grums, alltså förbi kommunhuset) och fortsätter fram till kommunhuset, någon eller några talare kommer troligen att finnas med också.
Det som däremot står glasklart är att demonstrationen är avsedd för alla, oavsett partitillhörighet eller politiska åsikter, som är emot kommunens beslut att vräka skötsamma hyresgäster till förmån för "ensamkommande flyktingbarn", inte heller behöver man bo i Grums för att kunna deltaga i den.

Att denna demonstration blir av ses förstås knappast med älskande ögon av de båda Grumspolitikerna Annika Lomarker (hon är för övrigt jävig, t ex sitter hon på "dubbla stolar") och Torbjörn Bood. Dessa båda är nämligen de som är mest ansvariga för dessa beslut.

För mer information om det hela, se följande länkar:

http://www.swedenconfidential.info/2012/06/21/demonstration-i-grums-mot-kommunen/ ,

http://karpstryparn.blogspot.se/2012/06/demonstration-mot-grums-kommunledning.html ,

http://sockerbitar.se/grumsgruppen-ar-pa-g/ ,

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=6698#.T-sGlpHwKvA ,

http://avpixlat.info/2012/06/26/maktfullkomliga-kommunpampar-i-grums-gillar-inte-pressfrihet/ ,

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmlandsnytt/han-tvingas-flytta .

Är själv medlem i denna Facebookgrupp, därför undrar jag om du kan tänka dig att skriva ett blogginlägg om demonstrationen och vår grupp.
Även andra bloggar har tagit upp det här, t ex den danska bloggen Snapphanen (om inte heter den något liknande).

Om du vill får du använda bilderna på Torbjörn Bood och Annika Lomarker som finns på den blogglänk som finns i mitt inlägg om demonstrationen.

Och här har du Facebookgruppen: http://www.facebook.com/groups/205419262913434/ .

Mvh
// Karpstryparn

Svensson sa...

Tack Stryparn, jag siktar på att skriva om detta inom kort. (Not: jag gissar att det ska vara "facebookgruppen bildades 16 juni" och aktionen hålls 14 juli.)

Karpstryparn sa...

Tackar, Svensson, jättebra att du tänker skriva om det här inom kort. Angående "jag gissar att det ska vara "facebookgruppen bildades 16 juni" och aktionen hålls 14 juli.)": Japp, det är riktigt, jag skrev lite galet där.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)