söndag 15 januari 2012

Sverige, del 6: hedendom och kristendom


Det svenska försvaret debatteras i Sälen på konferensen Folk och Försvar. Normalt brukar jag ha en del att säga om försvarsfrågor av det handfastare slaget. Idag bloggar jag däremot om Sveriges ANDLIGA försvar och hur detta började omformas på 800-talet. Den läsare som klickat sig hit från SvD:s Folk och Försvar-artikel får i så fall bereda sig på ett inlägg som är rejält OT. Dock länkar jag bara till svenska nyheter till denna min svenska historik så klaga inte. Hittar jag då några fler svenska nyheter idag? Jo, DN skriver om Astrid Lindgren. Nu har man hittat en amerikansk influens i hennes texter. Jaha. Men Lindgren är och förblir en traditionalist med det svenska som stilyttring. Kristen var hon nog inte, inte i trängre bemärkelse. Kanske hedning? Här blir det kristet och hedniskt i alla fall. dn

Index: Svensk historia: alla 30 delarna


Det handlar om Sverige. Ni ser det i rubriken. "Sverige, del 6" står det. Några tidigare asvnitt i denna svenska krönika ser ni här, som del 1, del 2, och del 4. Länkar till del 5 och del 3 finner ni längst ner i detta inlägg.

Det handlar om Sverige och vi befinner oss i tidig medeltid. Nu kommer vi till det första kristna skedet. Jag kan ärligt säga att jag stödjer kristendomen som frälsningsväg. Men jag medger att det vi kallar kristnandet av Sverige var onödigt blodigt och fantasilöst. Det var onödigt kategoriskt: allt, precis allt i andlig väg som funnits förut skulle utrotas och ersättas med Det Nya. Dock utrotades inte hedendomen, vi ser ju idag på 2000-talet hur många svenskar officiellt kallar sig hedningar. Detta gläder mig enormt. Som kristen är jag nämligen inte monoteist, jag är henoteist: jag dyrkar en gud men erkänner parallellt existensen av andra gudar, inklusive asagudarna. Dylik modell har man haft i hinduismen sedan urtider; de numinösa Shiva och Kâli existerar parallellt med med blidare gudar som Vishnu och Krishna, ja med den mest subtila form av spekulation som ser individualsjälen Atman som delaktig i allsjälen Brahman. Konceptet som medger denna pluralism inom en esoterisk ram tänktes ut av filosofen Shankara på 800-talet e Kr. En dylik modell förespråkar jag härmed för Sverige: hednatro med Oden, Balder och Idun med flera får existera parallellt med kristen tro och andra former av tro, beredda på fredlig samexistens. Så skapar man ett civiliserat samhälle, redo för en ny fas efter den sinnesslöa nihilsim och materialism och betoning på En Enda Tro som rått i tusen år.

Jag motsätter mig alltså det våldsamma kristnandet. Dock anser jag att kristendomen i stort varit bra för Sverige. Detaljerna i kristnandet förbigår jag. Låt säga: Sverige blev omsider kristet, vi fick kyrkor och kloster, vi fick ett kulturliv präglat av evangelierna och Bibeln, om än mycket ytligt förstådda. Men detta var realiteten. Ni kommer inte att få se mig gräma mig över vad som kunde ha varit. Vi fick kristendom, vi fick en viss mildring av sederna. Träldom blev oacceptabelt med ett Sverige som omsider avskaffade det, som ett av det sista länderna i Europa. Dock kvarlevde livegenskap i öst och väst bra länge, som i Danmark (vornedskabet) och Östeuropa. Den svenske bonden blev aldrig livegen och det kan vi vara stolta över. Den svenske odalmannen stod emot förslavningstenderna som fanns i övriga Europa, även om det var nära på 1600-talet att livegenskap infördes även här: ”Vi hava hört att i andra länder är bonden träl, och vi befara att detsamma ska övergå oss” knotade bönderna på en riksdag.

Men åter till Sveriges 800-tal. En intressant episod finns om kristendomens allra första tid. Den rör munken Ansgar som blev Sveriges apostel. Att börja med verkade han i Tyskland. På 820-talet gav så kejsaren order om att Sverige skulle få del av kristendomen eftersom sändebud från vårt land lär ha önskat det. Munken Ansgar, verksam i Tyskland, kom hit hösten 829. I Birka mottogs han vänligt av kung Björn. Rådsherren Hergeir ”blev en ivrig kristen och lät bygga den första kyrkan”. Efter något år for Ansgar hem och en efterträdare som sändes ut blev fördriven. Hedendomen kom tillbaka. Men Ansgar återvände 853. Kungen hette nu Olof. Ansgar vann dennes ynnest. Man skulle dra frågan om kristendomens införande till tings, folkomrösta, ”ty sådan är dess sed, säger Ansgarii historieskrivare och lärjunge, som på denna resa var honom följaktig, att allmänna ärenden mer bero på folkets enhälliga vilja än på konungens makt.” Det säger något om den urgermanska friheten. Och vidare: ”På tinget beslöts, att man genom den heliga lottdragningen (ett slags orakel, som Tacitus redan omtalar) skulle rådfråga de gamla gudarna om den nya läran. Svaret skall hava utfallit till fördel för de kristna lärarnas begäran...” [Geijer s 121-122]

Sedan en liknande lottdragning hållit hos göterna beslöt man att anta kristendomen. Asagudarna rådfrågades och sa ja. Kristendomen infördes alltså med de hedniska gudarnas samtycke...! Efter detta gjorde dock omvändelsearbetet en paus. Det kontinentala Europa måste värja sig mot den germanska offensiv som vikingatågen innebar.

Om vikingatiden berättade jag här. Om den inre nordiska utvecklingen under samma tid ska jag berätta i nästa avsnitt.


Relaterat
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Kristendomen är basen för en ny världsreligion
Sverige, del 1: svioner är svear
Sverige, del 3: Rolf Krakes saga
Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok
Bhagavad-gîtâ
Bild: Birka

1 kommentar:

Markus Andersson sa...

Här fick du med många viktiga poänger Svensson, en fröjd att läsa. Helt rätt, att svenska bönder inte varit livägda och den germanska urgamla friheten ska vi vara mycket stolta över. Viktigt att tänka på idag när vår frihet hotas från flera håll. Delar också din tanke om fredlig samexistens mellan kristna och hedningar. Personligen är jag dragen till en syntes mellan dessa. Ungefär som Kasper David Fridrich målning med Jesus på korset mitt i den nordgermanska storskogen. Hildegard von Bingen lär också ha haft en innerlig, hängiven närhet till naturen som kanske också strävade åt detta håll? Jag läste den Forna Seden av Kurt Östman. Förutom att förmedla en historisk livskänsla var boken mycket bra och beskrev precis som du skriver en stor brutalitet när Norden kristnades.Samtidigt så har säkert Kristendomen genom seklerna motverkat våld och gynnat freden i landet. Kristendomen har också förutom att ha varit andlig vägvisare varit kulturbärande.

Etiketter

A-Z (5) abb (89) abbm (6) abbX (4) agajan (5) ahma (6) aktuellare böcker (35) aktufall (5) alga (3) Andersson (2) Antropolis (17) apatia (10) ar (34) att vara Svensson (217) Ballard (11) begr (5) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (19) bild (10) bim (12) bing (298) biografi (22) bloggish (56) Blue Öyster Cult (4) camo (6) Castaneda (21) conspi (20) d-icke (2) Den musiske matlagaren (16) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (39) en gatas melankoli (10) En novell om Babylon (4) eso (4) esoterica (123) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (43) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (3) historia in nuce (157) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (70) islam (6) italia (3) japan (4) Jünger (79) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (18) Kristus (25) kuro (2) libyen (19) link (38) lite litteratur (101) ljus (6) Lovecraft (14) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (43) multiversums mytolog (5) natio (64) Nietzsche (4) niven (4) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (57) pil (5) poesy (31) politikka (199) pr (59) pred (3) Priest (14) prophecy (24) rymd (13) sanskrit (9) sf man minns (97) small candies (124) Smaragdeburg (5) speng (21) stein (5) Stratopias gåta (80) survi (6) sve (31) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (4) symbol (4) Syrien (17) tempel (30) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (19) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (3) vju (4) zeppelin (2)