lördag 30 april 2011

Recension: "A Separate Reality" (Carlos Castaneda 1971)


Carlos Castaneda föddes i Cajamarca, Peru, 25/12 1925. Han dog i Los Angeles, Kalifornien, 27/4 1998. Han skrev tolv böcker om sin andliga resa. De blev bestsellers, sålde i tiotals miljoner ex värden över. Ändå är Castaneda något av en doldis. Hans verk flyger lite under radarn. Bland annat därför har jag sedan starten drivit Castaneda på denna blogg. Idag recenserar jag bok 2 i serien, "A Separate Reality"

Castaneda blev lärjunge till indianen don Juan 1961 men la av efter några år. Dock skrev han en bok – ”The Teachings of Don Juan” som förutom att bli bestseller även blev en akademisk avhandling, ett ”undergraduate paper” i antropologi. Castaneda läste nämligen vid University of California, Los Angeles, UCLA. När väl boken var klar åkte han så ner till Mexico för att visa don Juan boken och därmed var det kört, han föll till föga och beslöt att fortsätta sitt lärjungeskap. Visst var visdomen tung att bära, de upplevelser som kantade det hela kunde göra en galen, men på det hela taget var den värld don Juan visade så mycket rikare än Castanedas vardagsvärld med dess materialism och banalitet att det aldrig var frågan om ett val, vägen valde sig själv.

Det Castaneda lärde sig från 1965 och ett tag framåt blev senare en bok även det, ”A Separate Reality”. Den handlar för sin del mycket om ”memento mori”, nödvändigheten att inse att man är dödlig. En trollkarl ska vara som en krigare, fullständigt beslutsam, ödmjuk, en smula rädd och, inte minst, beredd att dö. Endast så når man Kunskap i magins nattländer. Själv läste jag denna bok på 1990-talet och den fick poletten att trilla ner. För nog hade man hört talas om detta med döden förr, det var något vi alla skulle möta. Men att inse denna tanke med hela sitt väsen, det är inte snutet ur näsan. Man möter den till exempel hos existensialisterna: Sartre och de Beauvoir, ja även Heidegger nämner döden som en grundbult i individens personliga moral. Man måste ta med döden i ekvationen, annars blir allt banalt och icke-autentiskt.

Jag hade även mött det i Bhagavad-gîtâ: inse att du är dödlig, att du ska dö! Men det fastnade inte. Men så fick jag äntligen tag på Castaneda och tog mig an bok 2 i serien, ”A Separate Reality”. Och det var först nu, när jag så att säga fick memento mori i bokform, i ett komplett 200-sidigt narrativ, som jag förstod. Sanningen måste kanske smygas på en, måste upprepande nötas in för att det ska fastna i mitt ytliga sinne.

- - -

Memento mori: det är inte roligt att lära sig. Castaneda blir själv kallsvettig och konstig, hans vardag blir ett helvete säger han till don Juan, bara för att denne haft fräckheten att påminna honom om döden. Men det är så det är. Det tar några veckor innan kunskapen satt sig. Sedan kan man andas friare. Du blir en klar existensialist, saker och ting får proportioner och du inser dina begränsningar. Du ser livet i skarpare konturer eftersom du vet att varje ögonblick kan vara ditt sista. Du har, i Castanedas termer, fått ”döden som rådgivare” – Death as an Adviser. Varje ångestfull tanke, varje onödig ängslan och rädsla, motas i grind med memento mori. Så enkelt är det – och så svårt.

Svårt men också underbart. En existensialist kan gå ner på stan en solig dag och tänka, ”detta kan vara min sista stund här i livet, halleluja”. Döden kan slå följe med en även i ljusa stunder. Det handlar för sin del inte om att frossa i tankar på döden, att längta efter döden. Att söka upp döden i sig är poänglöst säger don Juan för vi ska ju ändå alla dö en gång. Nej, tanken på döden har en tillnyktrande effekt, den ger vardagen ljus och skugga. Efter ett tag blir memento mori så naturligt att man inte är medveten om det, det blir en av många esoteriska sanningar som vägleder en, del av ens andliga undervegetation.

”A Separate Reality” innehåller förvisso mer än döden. Det är magiska uppträden, rökning av psykedeliska droger, förtäring av tequila med mexikanska bönder och mycket annat. Alla Castanedas böcker är späckade med innehåll. Man blir aldrig klar med dem och det är för mig inbegreppet av ordet ”klassiker”. Visst är Castanedas stil en aning rapportmässig och ordinär men blott en inbiten skönande kan haka upp sig på det. Grundkravet för stil är, som Matthew Arnold sa, ”att ha något att säga” och det har Castaneda i rikt mått.

Relaterat
Hur det började
Castaneda = kastanj
The Eagle's Gift
Castanedas "Vision Quest"

fredag 29 april 2011

Kina och Ryssland skapar ett nytt kraftfält i politiken


Vladimir Putin är på Sverigebesök. Kanske har han redan åkt hem. Hans land samlar i alla fall krafter för framtiden. Man har till exempel bildat en ekonomisk samarbetsklubb med Kina och andra länder i regionen. Det lovar gott för framtiden - gott för dem åtminstone, de vet att se om sitt hus därborta nu när USA:s hegemoni krackelerar.

Det är i och för sig lätt att bilda en pakt, att mötas några länder och säga: ”Nu är vi en pakt, en samarbetsorganisation. Se hur märktiga vi är tillsammans”. Det ska man minnas när jag skriver om detta Shanghai Cooperation Organization. Ryssland och Kina samt Pakistan och Indien har en del otalt sinsemellan. De kommer inte att strida sida vid sida i första laget. Men det oaktat så är SCO ett kraftfält man inte kan ignorera i dagens globala analys.

År 2001 bildades nämligen en samarbetsorganisation, ”ett USA-fientligt NATO”. Det samarbetar ekonomiskt och säkerhetsmässigt (säkerhet i form av antiterrorism och underrättelsesamarbete) och består av Ryssland, Kina, Tadsjikistan, Kirgisistan, Uzbekistan och Kazakstan. USA-fientligt? Ja, USA fick nämligen inte vara med, dess ansökan avslogs. Stackars USA, dess dollar vägras som valuta här och där i världen, dess ”kärnvapenmyntfot” sjunger på sista versen, de har militär närvaro i Mellanöstern men uträttar föga, det bara kostar pengar. En dyr, överutbildad, svag, PK-fixerad krigsmakt som har viss eldkraft men konkret saknar den det där djälvar-anamma man kan kräva av en stormakt.

Den östliga organisationen med Ryssland och Kina mfl jag skriver om här, Shanghai Cooperation Organization (grundarmötet hölls i Shanghai), den har något större trovärdighet. Iofs är detta med militär makt, chauvinism och tvång på lite längre sikt på väg ut – säg på en tio, tjugo år – men till dess betyder makt i världen ännu militär makt och vad det beträffar tror jag SCO, om den gick i krig, är en effektivare krigsmaskin än USA/Nato. Det militära samarbetet i SCO ligger i sin linda men har potential att utökas.

SCO har fler lösa medlemmar, stater som är ”observatörer”, bland annat Iran, Pakistan och Indien. Det är formellt goda länder att ha som allierade. Alla dessa länder i SCO-sfären har ju det gemensamt att de inte är så besmittade av PK-ism och modernism. Visst har de t ex smärre förband med kvinnosoldater men det är helt marginella styrkor. I SCO-sfären blir man inte grillad levande om man säger, ”kvinnor är fysiskt svagare än män, därför bör de i armén endast ha lättare tjänst som militärpolis och stab”.

SCO-sfären är inte så hemsökt av moderna idéer som väst. Det gäller även ekonomi. I västlig ekonomisk teori råder honnörsord som dynamik, skapa pengar ur luften för att stimulera ekonomin, investera i innovationer, ”bold over gold”, medan en mer östlig, SCO-artad ekonomisk teori säger: guld är rikedom, därför bör vi samla på oss allt guld vi kan. Vi vet redan nu att Kina köper allt guld det kommer åt, Ryssland är även bra i denna genre liksom Indien. Guld och silver har i SCO-sfären ännu inte förlorat sin status som värdemätare, som rikedom, såväl bland politiker som bland privatpersoner. I väst däremot måste folk återutbildas i värdet av ädelmetaller, de är helt indoktrinerade i papperspengars värde – papperslappar utan intrinsikalt värde. Vi svenskar älskar våra kronor och debatterar i skrivande stund hett och ingående de nya sedlarnas konterfejer.

Inte ens våra politiker fattar guldets värde. Sverige har ju sålt av rätt stora delar av sin guldreserv från 2006 eftersom guld var gammaldags, det hade ingen roll i en ekonomi som frångått guldmyntfoten hette det. Sedan dess har guldpriset stigit med 300%. Riksbanken = rikspuckon! Men det förklaras med att man handlat på internationella bankirers order. Sverige och England tubbades att sälja av sitt guld för att artificiellt hålla guldpriset nere och pappersvalutor uppe.

Som jag antydde ovan: morgondagens värld, framtiden på lite längre sikt kommer att betyda andlighet, new age, bort från materialism och dominans och fram för förvaltarskap och samarbete. Och då är det inte regionala samarbeten på gammaldags maktbasis à la SCO (och EU, ASEAN, Nato osv) det gäller utan globalt, egalitärt, fredligt samarbete. Men till dess: lita på att SCO-sfären är på uppåtgående, lita på att länder som Ryssland, Kina, Iran och Indien vet att bjuda västalliansen med USA-EU spetsen. Kina och Ryssland har iofs en lång historia av animositet (från 1956 och framåt, ja även kring 1990 var det bråk) men idag, när det gäller att ”knäcka jänken”, fälla Det stora Babylon om så bara för sportens skull, så tror jag de gör sitt yttersta för att samarbeta. Det måste t ex ha berett dem oändlig tillfredsställelese att neka USA inträde i SCO vilket skedde 2005. Det kan påminna en om ”skrattet som hördes världen runt”, när USA:s finansminister Tim Geithner åkte till Kina 2009 för att försäkra landet om att dess (Kinas) dollartillgångar var säkra. Aktuellt auditorium skrattade högt: de visste att dollarn på sikt är värdelös.

Detta med ”hört runt hela världen” sa man också om skotten i Boston 1775 och skottet i Sarajevo. Så nog betydde det något alltid. Som: sic transit gloria mundi.

Relaterat
Wikipedia om SCO
Ryssland idag
Traditionalism
(Bild: Torsån, Arnäsvall)

tisdag 26 april 2011

Recension: "The Teachings of Don Juan - A Yaqui Way of Knowledge" (Carlos Castaneda 1968)


Saker och ting går litegrann i vågor här på bloggen. I vintras skrev jag en del om Mellanöstern, 2008 skrev jag mycket om science fiction och i vår har det blivit en del om Castanedas böcker. Så du som hatar esoterism och shamanism, hatar denna new age-klassiker, sluta läs för idag ska jag recensera Castanedas första bok.

Sommaren 1960 träffade antropologen Carlos Castaneda en yaqui-indian vid namn don Juan Matus. Det var i Arizona i USA. Castaneda studerade vid UCLA i Kalifornien. Han uppsökte indianen för att få information om psykotropiska växter. Efter en viss tvekan började don Juan upplysa honom om detta. 1961 blev så Castaneda formellt hans lärjunge i den gamla indianvisdomen. Nu höll man till i Mexico; yaqui-indianerna uppehöll sig på ömse sidor gränsen.

Castaneda blev don Juans lärjunge. Indianen undervisade honom i indianläran så som den utformats under de spanska erövrarnas ok från 1500-talet och framåt, ja även tidigare, i det pre-colombianska Amerika. Denna magi har djupa rötter, antagligen stammande från Atlantis och Lemuria. Förslagna esoteriker hade kommit till Amerika och gett indianerna sin visdom, det finns många legender om detta. – Castanedas lärjungeskap varade för sin del till 1965 då han drog sig ur. Han råddes emellertid av don Juan att skriva en bok om det han fått lära sig. Det blev ”The Teachings of Don Juan – a Yaqui Way of Knowledge” som kom ut 1968. Då detta skett fick Castaneda lust att visa boken för indianen och därmed kom lärjungeskapet igång igen.

Resan mot att bli magiker och ledare för en egen cirkel fortsatte, en resa speglad i elva böcker till. Men här ska vi bara behandla bok 1, ”The Teachings of Don Juan”. Den är med rätta en klassiker. Det händer mycket på dess dryga 200 sidor. Castaneda inmundigar peyote under en ceremoni och möter kaktusguden Mescalito. Det är verkligen tunga sidor: mötet med det obetingade i gudomlig gestalt. Inte mindre än tre dylika möten skildras i boken. Utöver det är det rökning av torkad svamp (psilocybe a.k.a ”humito”, ”den lilla röken”) samt förtärande av datura (spikklubba). Castaneda lär sig även kommunicera med ödlor; detta är en höjdpunkt. Ödlor är språksamma sägs det, de kan leta skatter eller försvunna objekt åt dig. Två ödlor städslas varav den ena får munnen igensydd och skickas iväg, den andra behålls och talar telepatiskt med Castaneda...

Allt skildras konkret och utan åthävor vilket gör allt mycket läsvärt. Sist i boken flyttar don Juan Castanedas fogpunkt så att han förvandlas till kråka och flyger över stan. Snacka om fantasy. Han måste också strida mot häxan La Catalina. Det är en riggad match men det vet man inte då, detta avslöjas först i senare böcker. Detsamma med varför Castaneda blir lärjunge: det är inte för att hjälpa denne bli vis, inte bara. Det är för att denne ska ta över från don Juan och bli den nye Mästaren, Nagual, och föra den uråldriga visdomen vidare. Detta avslöjas som antytt inte i denna bok utan först i bok 9 eller så.

Ni känner alla till J. K. Rowlings böcker om Harry Potter, en trollkarl. Men Rowling tror inte på magin i sig, hon är en amatör på magins område. Allt hon vet om det hela har hon läst sig till. Men hon leker med elden. Castanedas böcker skildrar dock riktig magi. Själv är jag inte magiker men re denna disciplin och vad där göms kan man säga: ”Med magi är det som med vatten: man blir våt om man stiger i.” Ger du dig magin i våld blir upplevelser som de Castaneda skildrar vardagsmat.

Det är en annorlunda värld, en väsensskild verklighet - a separate reality. Esoterismens grundlag är att denna värld, vardagsvärlden är inte riktigt verklig; en högre, andlig verklighet finns. Castaneda gör sitt bästa för att visa oss denna värld. I början är han själv motvillig mot att släppa taget med vardagsvärlden, och det måste man nog vara eftersom man kan bli galen annars. Men med tiden rör han sig som barn i huset bland allies, spöken, silverkråkor och allt annat don Juans magivärld kan erbjuda. Castaneda blir fullärd, han blir en Nagual, en häxmästare. Magin är i stort sett vit, man gör sina övningar för att få Kunskap, men en viss mörk aura omger onekligen det hela. Men inslag av frälsning, nåd, ljus och dans finns också.

Det är en märklig värld. Men det är en sann värld. Den allmänt esoteriskt lagde bör läsa Castanedas böcker eftersom de trots allt berättar historier, de skildrar och gestaltar Lärjungens Väg. Att terminologin är lite egensinnig och begreppsvärlden lite sluten och unik, saknar hållpunkter i sådant man inhämtat i europeisk esoterism – det får man ta. Castaneda är en klassiker och hans första bok, ”The Teachings of Don Juan”, är en hörnsten i varje privatmagikers bibliotek.

Relaterat
Hur det började
Castaneda = kastanj
The Eagle's Gift
Castanedas "Vision Quest"
Castaneda och krigaren
Döden som rådgivare
Poesin hos Castaneda
Länkar till new age-inlägg på denna blogg

lördag 23 april 2011

Vid min mammas grav



Liv och död: ja min själ.

I vintras begravde jag min mamma. Jag var faktiskt ut och tittade på graven samma dag, efter ceremonin och "församlingskaffet". Man brukar vanligtvis inte göra det men nu gjorde jag det som vänlighet mot några gäster som missade hela föreställningen. Det var dimmigt den dagen, Stockholmsplanet kunde inte landa så därför blev några gäster försenade. Vi gick alltså ut till graven denna januaridag och såg blommorna på den nyigenlagda, snökantade graven.

Det var då det. Nu i påsk var jag hem till Arnäs igen och besökte graven. Nu har mammas död så att säga sjunkit in och man har fått smälta det hela. Jag känner en viss saknad, en viss förvåning: men hon är ju inte här längre! Som esoteriker ser man blott döden som en övergång, en färd mot nya mål, men ändå är jag, som sagt, smått förvånad. Here today, gone tomorrow.


Någon gravsten har vi som synes inte ordnat än. Men det är på väg.


Det ser en smula naket ut. Men sådan är döden: naken.



Mamma vandrar vidare i esoteriska marker, hon är i det eviga ljuset för debrief och förberedelse för ett nytt liv som människa, för ännu ett varv i samsâra. God bless!


Graven ligger vid Arnäs kyrka, Arnäsvall, Örnsköldsviks kommun. Där växte jag upp och där bodde mamma när hon dog.

Recension: "Livets eko" (Bertel Gripenberg 1923)


Jag gillar det jag gillar. Man gillar det man gillar helt enkelt, svårt att förklara varför. Till sådant jag länge gillat hör Bertel Gripenbergs dikter, de har följt mig på vägen och aldrig lämnat mig. Gripenberg levde 1878-1947 och är en något förbisedd poet, en traditionell ande som förtigs av dagens media. Därför är det med stolthet jag idag recenserar "Livets eko" från 1923, en av hans starkaste samlingar.

Bertel Gripenberg har kallats kontroversiell. Jag förstår inte varför. Han skrev förvisso på ett upprop till stöd för Tyskland en gång, det var när detta land stred mot Sovjet, Finlands bundsförvant i samma krig. Närmare bestämt var det 1943; Gripenberg motsatte sig en separatfred med de allierade och krävde fortsatt uppslutning vid Tysklands sida ända fram till slutet. För detta har han kallats "fascist". Ja o så hemskt. Gripenberg var anti-bolsjevik och finsk patriot kan jag meddela, en varm fosterlandsvän ovan språkgränserna i det då ännu språkstridande landet. Gripenberg älskade Finland och det är kontroversiellt det.

Gripenberg var en stor poet i sin egen rätt, en bredbladig swashbuckler som diktade om krig och kärlek, liv och död, högt och lågt. Ett visst stråk av pessimism fanns där också, en låt säga ofruktbar självömkan. Utöver det hade han mycket som talade för honom: en nordisk naturnerv som söker sin like bland samtida svenska poeter, fulländad metrik och klangkänsla och brett ämnesval alltifrån nutid och dåtid, blommor och jakt och modern stad, ja intet mänskligt var honom främmande. Han skrev även en hel diktsamling i ”modern” stil, halvt på skämt men bara halvt. Det friare versmåttet i ”Den hemliga glöden” märktes även i vissa andra alster. Han översatte för övrigt Edgar Masters ”Spoon River” som var rätt fri i vershänseende så man kan inte kalla Gripenberg för en gammaldags metrikfanatiker.

OK, den fria, anarkiska glöden hos en Södergran saknade han kanske men se på t ex Karin Boye, hon var en lika sträng metriker som Gripenberg utan att ha fått lida för det. Men hon var förstås vänster. (Dock inte mer än att hon vid ett Tysklandsbesök på 30-talet ska ha stannat till inför en affisch av Hitler och konstaterat: Jag är ju vänster så jag kan inte bli nazist, men man måste erkänna viljans utstrålning hos denne Hitler! Var jag läst detta minns jag inte, kanske i en essäsamling av Olof Lagerkrantz.)

Nyss gavs en nationalutgåva av finlandssvenska poeter ut med namn som Södergran, Jändel osv. Naturligtvis fick Gripenberg inte vara med. Det var ju Jörn Donner som redigerade det hela, en PK-fanatiker med ”bad boy”-täckmantel. Han är ”kontroversiell” eftersom han knullar luder och röker.

Nu ska vi dock inte ägna dessa rader åt indignation och gräl. Vi ska istället gå i närkamp med Gripenbergs diktning och då närmare bestämt ”Livets eko” från 1923, Gripenbergs kanske bästa diktsamling.

Här finns allt. Här finns den slående naturlyriken, klangfullt exakt:
En livlös afton på stranden –
själva dyningens puls har dött.
Vid den dimhöljda himlaranden
var droppe av färg har förblött.
Hör – årslag i blygrått vatten
som taktfast glida förbi,
och tonlöst borta i natten
ett klagande sjöfågelskri.
(”Årslag”)

Här finns även pregnanta minnesbilder från jaktens stråt. Ja, vem får inte lust att ta studsarn, dra på sig storstövlarna och jaga hare efter rader som dessa:
Jag minns de tallösa tegarna
och rapphönsens rasslande flog.
Jag minns de villande vägarna
och hardrev i höstgul sol.
- - -
De blanka och blixtrande blickarna
över glasets glittrande rand
och de vänliga orden och nickarna
har mig bundit dyrbara band.
(”Jägarminnen”)

Här finns också allvarligare tongångar. ”Förgänglighet” säger kategoriskt att endast brännande, kontroversiella dikter räknas. Det är lite extremt tycker jag. Även idyller har sin plats, vi har ju redan sett det i denna samling. Men i poesin måste man renodla och spetsa till sina uttryck så Gripenberg menar i aktuell dikt att poesi ÄVEN kan ha kraft och styrka, den kan vara politiskt brännbar. Härmed denna uppmaning till att slå med ord, till att inse ORDETS MAKT. Gör man inte det är man blott en halv poet, en ofullgången ordlekare:
Blott om din dikt
kan döda som ett hugg
kan stinga som en pil i din oväns öga
kan tända som de bloss som tände Karthago
och lysa liksom elden på Sodoms himmel,
blott då
är din dikt mans gärning.
Om ej – blott veklingens flykt från hans plats
i ledet.

Detta är ord och inga visor. Titeldikten tar dock priset. Det är en elegi över livet, över minnen: en euforisk blues, en klagande lovsång. ”Blotta ordet ’klagan’ har silvertrumpeter” sa ju Malmberg och det märker vi här. Livet är en oxymoron, en sorg i rosenrött, en blanding av smärta och fröjd, och så här lyder Gripenbergs minnessång par preference:
De ha stormat förbi i trav och galopp
som herrar på löddriga hästar,
som en stolt skvadron, som en ryttartropp,
mina år på den jord som jag gästar.

De ha stormat förbi i galopp och trav
och aldrig de vända tillbaka.
De ha nått sitt mål, de ha funnit sin grav,
blott i fjärran jag marken hör skaka.

Men än dallrar i luften ett eko kvar
av den vilda och dånande färden,
och än ljuder en döende hornfanfar
långt borta, utanför världen.

Med fröjder och sorger, med lust och ve
förbi mig tiden har rusat,
och aldrig får jag den återse,
de år som mig plågat och tjusat.

Men ett genljud av allt som har stormat förbi
ännu i mitt öra klingar,
och än till ett eko av dess melodi
min åldrande röst jag tvingar.

Sjung, eko, om livets ära och skam,
ljud, eko, om allt som försvunnit,
när skuggorna långsamt tåga fram
och dagen till skymning hunnit!

Gripenberg hade varit kavallerist, Nylands dragon i inbördeskriget. Därför hänvisningen till ryttare, trav och galopp. Det var själva livets essens för honom detta med hästar, ritt och chevaleri; det var centrala metaforer i hans diktning, upplevda i verkligheten och omsmidda till odödliga dikter som denna.

Samlingen innehåller mycket klangfullt och levande stoff, som ”Det spökar”, ”Jakthorn” och ”De avundsvärda”. Men jag slutar med en dikt som likt titelsången fångar två känslor, som elegant uttrycker mixen av ljuvt och lett i livet och konsten:
Högt flygande sånger och oheligt skämt,
av dem vill en dryck jag blanda,
en half and half – en jämnt mot jämnt
av diktar- och gycklaranda,
ty livet är blandat på samma sätt
av gyckelspel och av tårar,
och människosläktet en brokig ätt
av narrar, hjältar och dårar.

Högtidliga sånger och oblyga ord
i samma glas vill jag hälla,
om allvar och narrstreck på rullande jord
vill jag låta strängarna skrälla.
En bubblande brygd av bragd och brott,
av vemod och ömhet, av hån och spott,
av druvsaft och gift i pokalen –
och så tömmer jag skålen för allt jag fått
innan lamporna släckas i salen.

(”En livsdryck”)

Relaterat
Gripenberg: Aftnar i Tavastaland
Gripenbergs sol
Traditionalism

onsdag 20 april 2011

Systematikens seger: en lista över ord och begrepp hos Carlos Castaneda


Castaneda och hans böcker är en fast punkt på denna blogg. Så har det varit sedan starten 2007. Klicka här så har du hela etiketten ifråga, alla artiklar och recensioner som rör Castanedas gåtfulla värld. Idag ska jag dock inte recensera eller kåsera; jag ska ge en lista över begrepp som förekommer i Castanedas böcker. En strävan har varit att relatera termerna till andra esoteriska traditioner, något Castaneda själv helt avstår från att göra. Detta gör hans böcker en smula svåra att penetrera. Men nedanstående lista torde ge den intresserade studenten impulser att söka evig visdom i såväl Castanedas som andra esoteriska världar.

Assemblage point - fogpunkt. På vår aura (ej på den fysiska kroppen) finns en så kallad fogpunkt. Dess plats på auran avgör vad vi ser och hur vi ser det, med andra ord hur vår värld ter sig för oss. Flyttas fogpunkten ser vi "något annat" och Castaneda får uppleva detta många gånger under sina övningar med don Juan.

Assuming responsibility - ta ansvar. "Att ta ansvar för sina handlingar innebär att man är beredd att dö för dem." - don Juan

Awareness - medvetande. Ett glorifierat klarseende tillstånd.

Breaking routines - bryta rutiner i vardagen för att frigöra energi. Man tvingas se saker på andra sätt, blir på andligt vis mer lättrörlig.

Controlled folly - medveten pajaskonst, att ta saker på allvar "som om" de är det. Det kan vara att agera strategiskt för att nå ett världsligt mål "som om" världslig framgång har betydelse, men man använder det hela blott som mental övning, som medel att bli en mer medveten och förfinad aktör på magins område, som medel att nå Kunskap vilket är vad allt handlar om i Castanedas värld. "A Separate Reality" skildrar denna taktik rätt ingående.

Death as an adviser - genom att bli medveten om att man ska dö (= memento mori) lär man sig tillvarons kärna, nämligen att det fysiska livet är begränsat medan det andliga, post-mortala livet är obegränsat. Bok 2, "A Separate Reality", handlar mycket om detta.

Dreaming, the art of dreaming - drömmande, drömkonst. Att vilja bli medveten i drömmen, att systematiskt vilja ta kontroll över drömmen. Ett sätt sägs vara att försöka få syn på sina händer i drömmen. Lyckas man med denna akt har man nått början på att kunna viljestyra sina drömmar. Tre tekniker som hjälper drömmandet är (q v) breaking routines, power gait/gait of power och not-doing. Bok 9, "The Art of Dreaming" specialiserar på drömmande.

Dreaming body - drömkropp. En särskild kropp man nyttjar under drömmandet, kanske lika med astralkroppen i esoterisk vokabulär. Astralkroppen (= själen) är ute och far medan den fysiska kroppen ligger och sover, bevarad av eterkroppens hölje.

Earth's boost, the - kraften från jorden. Moder Jord finns där alltid för att nära oss, skydda oss och ge oss energi, "imperceptible jolts of invigourating energy" (bok 8). Jorden är en levande varelse; t ex har hon likt oss människor en aura. (Bok 7, s 222). Se även bok 8, s 100: jorden är besjälad, jordens medvetande kan påverka en människas medvetande.

Erasing personal history - att tona ner egots betydelse genom att sopa igen spåren och bli någon annan - sig själv.

First attention - normalt medvetande, vardagsmedvetande, "right side awareness". Det är knutet till den fysiska kroppen (medan "second attention/left side awareness" hör till auran).

Gazing - att koncentrerat skåda vissa naturfenomen, som moln, rök eller rinnande vatten. Därmed utmattas ens first attention och plats ges för ens second attention, och därmed för en tripp ut i det obetingade.

Having to believe - "att måsta tro". Som någon sa: "Håll fast vid dina illusioner. Det kan komma en dag då de är det enda du har kvar."

Impeccability - ofelbarhet, otadlighet, syndfrihet. Ett slags munkmoral med honnörsord som återhållsamhet, eftertanke, enkelhet, chosefrihet, avsaknad av stolthet och självreflektion. Istället för att älta personliga problem höjer man sig och bli impeckabel.

Inner silence - inre tystnad varmed man uppnår tyst kunskap, silent knowledge. Se "The Power of Silence", bok 8 i serien. Ett sätt att nå detta är att komma till ro, att tysta ner sin inre monolog. Därmed aktiveras ens högre medvetande (= nagual, second attention).

Intent - "the Spirit", anden, Tao, Gud, gudomlig energi. Att kalla Gud "the spirit", "the Great White Spirit" är för övrigt i linje med hur nordamerikanska indianer benämner detta absoluta. "Intent" hos Castaneda är dock inte främst ett väsen, det är en kraft man kan använda sig av, gudomlig energi som sagt.

Knowledge - don Juans väg kallas att "uppnå kunskap", bli "a man of knowledge". Medlen för detta är (q v) stalking, awareness, intent och dreaming.

Left side awareness - vänstra sidans medvetande = den andra världen = det okända, the separate reality. Se även second attention och nagual.

Losing one's human form - tonal- och nagualmedvetande förenas, man når the totality of oneself.

Losing self-importance - att inse ens begränsningar, tona ner sin känsla av betydelse. Att tåla skämt, tåla att man driver med dig, allt för att frigöra energi för att nå Kunskap. Jämför vad som sägs i kap 5, bok 8: breaking the mirror of self-reflection, att krossa självbespeglingens bild.

Nagual - (uttalas nah-wal), det okända, det obetingade, den metafysiska tillvarons jungfrueliga länder. Påminner om Tao: "det Tao som kan beskrivas är inte det sanna Tao" (Lao Tse). Till nagual kan man ledas av psykotropiska droger (svampen psilocybe, kaktusen peyote och spikklubba som Castaneda tar i första boken) men detta är ett något primitivt sätt säger don Juan. Bättre är att på de mentala övningarnas fält bruka (q v) erasing personal history, losing self-importance, assuming responsibility och death as an adviser. - Nagual (med versal) är också titeln på övermagikern i de cirklar som Castanedas böcker skildrar: "the Nagual don Juan" och, från och med femte boken, "the Nagual Carlos Castaneda".

Not-doings - frigörande från vardagsbeteende som (q v) erasing personal histroy, losing self-importance, breaking routines. Bok 3, "Journey to Ixtlan" handlar mycket om not-doing.

Places of power - maktens platser. Särskilda ställen i landskapet där man kan få energi, energetiska zoner som hjälper en att meditera. Kyrkor och tempel har i alla tider byggts på sådana platser; därför är det enfaldigt att anklaga exempelvis kristna för att anlägga en kyrka på platsen av ett gammalt hednatempel. Båda religionerna placerar sina tempel på energetiska sweet spots.

Power - kraft, makt energi. Möjligen lika med Gud, gudomlig energi (q v "intent"). Boken "Tales of Power" kan då ses som "Tales of God"...! Don Juan säger: "Power provides according to our impeccability." Med andra ord, om vi renar våra sinnen, gör oss kvitt girighet och ångest kan vi lättare närma oss Gud. - Don Juan kan även säga att det och det är "a sign from Power": lyckosamma tecken tolkas som att det är Makten som ger dem. En kristen, en hindu, en jude eller muslim skulle väl säga att detta är Guds verk, Guds tecken.

Power gait - en högst besynnerlig teknik varmed sättet att gå kan föra en till andra världar. Detta är ockult, fråga inte mig hur man utför det.

Recapitulation - rekapitulering. Att i detalj gå igenom sitt liv, ta upp alla misstag man gjort, erkänna felen och därmed få energi av att ha gjort upp med dem, att sluta älta dem. Detsamma som ånger, botgöring, repentance inom kristendomen. Att bekänna sina synder.

Right side awareness - högra sidans medvetande = normalt medvetande = denna värld, det kända, vardagsvärlden. Se även first attention och tonal.

Second attention - det övernaturliga, högre medvetande, "left side awareness". Second attention hör till auran, "the luminous body". First attention (q v) hör till den fysiska kroppen. - Det finns även third attention som är det högsta man kan komma: att skåda Gud (eller "the Eagle's emanations" som don Juan skulle säga).

Seeing - klarseende, siarkonst. Uppstår när man stoppat världen genom icke-görande (q v stopping the world, not-doing).

Stalking, the art of stalking - en gåtfull taktik som är ett slags jakt, ett slags smygande. En viktig metod för att nå Kunskap, Knowledge.

Stopping the world - att i zenbuddhistisk anda inse att "det är sinnet som rör sig, inte världen". Når man totalt inre lugn kan man sägas ha stoppat världen. Bok 3 handlar om don Juans lära kring "stopping the world" vilket bland annat uppnås via en vision quest, en traditionell enmansutflykt i det vilda då man ska fasta, meditera och vänta på visioner. Castaneda får en sådan vision i nämnda bok, återgivet här.

Relaterat
Hur det började
Castaneda = kastanj
The Eagle's Gift

måndag 18 april 2011

Antropolitanska åsikter


Jag ägnar mig av och till åt profetior här på bloggen. Ja jag har gjort det ända sedan jag startade den 2007; jag ser en ny värld stiga ur ruinerna av denna. Och för den som vill ha mer av den varan, som vill se mig profetera i det större formatet, tänkte jag här berätta om min roman "Antropolis". Jag gav ut den 2009 efter lång tids funderande, skissande, planerande och skrivande, och den blir bara mer och mer aktuell med tiden tycker jag. Läs följande referat på de frågor som tas upp och döm själva. Du som inte vill ha handlingen spolierad uppmanas sluta läsa här och gå hit istället för att skaffa dig ett eget ex.

1. Var ligger Antropolis?

Romanen "Antropolis" bakgrund är att civilisationen har brutit samman. Man talar om Stormen: det har skett en elementär omruskning av hela samhällstillvaron, allt har gått söderut. Det har krigats och varit interregnum. Mitt i detta föds Jenro Klao i en stuga på landet; vid 17 års ålder ger han sig så ut i världen och ser horribla ting. Han överlever dock och når omsider ruinerna av en namnlös stad. Han bosätter sig i en kyrkoruin och börjar städa upp där så smått. Omsider får han hjälp av en militär, en andlig ledare och en uppfinnare. Man knäcker de kriminella gäng som behärskat staden och får med tiden infrastrukturen i ordning. På uppfinnarens, Gotsis Fripp initiativ byggs gamla bilvrak om till svävare: det är kristallmagneten som gör det. Kristaller blir den främsta energikällan i Antropolis som man döper staden till.

Så det är år 2164, människan har genomlevt en kris, lämnat materalism, rovdrift och dominans bakom sig och grundat en kultur byggd på samarbete, andlighet och dans. Det förekommer fortfarande tvister i staden, mellan konventionell vetenskap och mer subjektivt grundad new age och intoning; Fripp står för det förra, Elander Lysion, "den andlige ledaren", för det senare. En medlare blir Jenro Klao, berättarjaget, stadens grundläggare; med tiden finner han sin roll som professor i historia på det universitet han grundar. Diverse intriger sker så på bokens 205 sidor men här ska jag koncentrera mig på vissa sakfrågor som tas upp, vissa debattämnen som är aktuella för oss ännu 2011 (jag fick idén till boken 1990, skrev den i början av 2000-talet och gav ut den 2009).


2. "Metropolishatarna"

En intressant roll spelas i boken av ett visst sällskap i Antropolis, "Metroplishatarna". De hatar den gamla kulturen, den som nu gått under: Metropolis, inbegreppet för materialism och chauvinism, själva den kultur vi 2011 ännu lever i. Den faustiska kulturen. Sagda sällskap hatar som sagt denna vår kultur, och Jenro Klao bjuds en dag in för att lyssna på ett föredrag där. Det hålls av Bider Praxis, sällskapets ordförande. Denne ger en rundmålning av allt som är dåligt med vår tid, som glashus, maskindyrkan, kulten av rörelse med mera, allt sådant som jag själv skriver under på:
- Vi brukar i denna förening häckla 1900- och 2000-talet [säger Praxis där han står i talarstolen, och nu tänker han fokusera på] vissa pregnanta löjligheter från denna kultur. Som faiblessen för hus av glas: inte många av dessa skapelser överlevde Stormen, ja de strök med i det allra första oroligheterna. Det behövdes inte många salvor från den tidens automatvapen för att ramponera dessa fina, speglande tomhetsfasader...

Praxis började komma upp i varv:

- Metropolis dyrkade maskinen, såg teknik som synonymt med maskinteknik. Man såg människan som maskin: ”Jag robot”,
l’homme machine, detta var en sinnebild de aldrig gjorde sig fria ifrån. Sjukdomar botades med metalliska mediciner eller kirurgiska ingrepp, medan intoning på individen, örtmedicin och färgterapi sågs som avarter. Läkaren studerade människokroppen som ett objekt, såg sig aldrig själv i spegeln och sa ”här finns svaret”...

Praxis bytte fot i talarstolen, såg ner i sina papper och fortsatte:

- Metropolitanska sinnebilder, tidstypiska löjligheter i pregnant form. Det var vidare kulten av rörelse, yttrat i tävlingsraseri och rekordjakt. Till och med ätande tävlade man i, ett vanhelgande av brödets sakrament om ni frågar mig.

- Man föraktade stillhet och ro, åsynen av ett fridfullt ansikte. Metropolis’ nyckelord var oro; man dyrkade praktiskt taget denna oro, denna panikångest, stimulerad av ateism och frånvaron av mentalt ankare, av inre trygghet. Man lockades av varje svindel: en meteor träffar jorden och utplånar allt liv, en farsot bryter ut i morgon dag, temperaturen höjs en grad och dränker oss alla, utan pardon. Man försökte stävja denna temperaturhöjning med olika medel, som att sänka hemmatemperaturen en halv grad, sortera sopor och ta trappa istället för hiss – men det var bara självbedrägeri, kryptoreligiös botgöring för ateister. Låt gå för att konsumtionen och energiförbrukningen i Metropolis var onödigt hög, det var en ohållbar lyxnivå – men temperaturhöjningen var oberoende av detta. Den behövdes ju för att stämma människan till en högre vibration, den högre andliga nivå som vi idag befinner oss på.

- Och kosmiska kollisioner har vi ännu inte sett. Jag kan bara säga: vi kommer heller inte att se dem, Gud tillåter det inte... Det blev en paus: harklingar från auditoriet, Praxis som såg upp i taket för inspiration.

- Metropolis i våra hjärtan... Det var något som höll denna kultur tillbaka verkade det som, någon seghet i systemet, någon
immanent sirapstunghet – för det fanns de facto lovande drag, som kristallteknik och nyandlighet, komplementärmedicin och
kommunikationsteknik – men det räckte inte, spelet måste spelas till slut innan bladet vände sig. Vissa kraftlinjer måste löpas ut sedan de påbörjats.


Där har ni en civilisationskritik som heter duga. Men det finns mer i "Antropolis", mycket mer.


3. Traditionalism

Huvudpersonen i boken heter som sagt Jenro Klao. Han är professor i historia. Han är stadens kulturella samvete; han håller fanan högt för musiska makter, för bildning och sväng i en kultur som förvisso är bättre än dagens materialism men som ändå lider brist på konstnärlig känsla och romantik. Klao bekämpar bägge fraktionerna i staden, både teknodyrkarna och andlighetsfanatikerna, och han gör det genom att odla sin traditionella kultur, genom att hylla hjältar och dårar från förr, omhulda svunna tiders dikter och sånger. Med sin metahistoria vill han nå en högre syntes av dikt och liv, historia och vetenskap, lust och kval.

En dag tar sig Klao en promenad ut i stadens omgivningar. Mållöst vandrar han över myr och mo tills han når ett berg. Omsider når han en viss gravkammare vilket föranleder ett resonemang om kritisk vetenskap kontra inlevelse, hur tradition och gripenhet ska kunna fortleva i den torra akademisk luften:
Jag [berättar Klao] kom till ett skogsbryn med utsikt över en smärre dalgång. På motsatta sidan reste sig ett berg med en grotta. Aha, tänkte jag, var detta den gåtfulla gravkammaren man talade om, en gammal furstegrav från arkaisk tid...?

Jag såg ut över dalen, njöt av skogens böljegång över landskapet, av bergen som blånade i fjärran och av silhuetten av det närmsta berget, grottberget. Detta Alienor reste en brant sida mot mig, en rasbrant med vresiga klippblock. Kammen betecknades av inte mindre vresiga tallar.

Jag gick mot grottan, en vandring på några kilometer genom sedvanliga impediment som naturbyråkraten säger: diverse hinder i form av klapperstensfält, våtmark och snår. Men jag pinnade på bra, förvisso hade jag intagit en stärkande lunch – och grottan stod strax för min syn, jag gick andaktsfullt fram till den och klev in i dess mörker. Jag hade plockat på mig några torra pinnar på vägen och tände en av dem med min cigarrettändare, vilket gav hyfsat ledljus. Jag tog mig sakta fram över grottgolvet, förbi våta stenar och vattenpölar, och det stod inte länge på förrän jag nådde några trappsteg. Därefter blev golvet torrare och jämnare.

Gången vidgade sig till en sal. Mitt ljus flackade dramatiskt på väggarna. Snart fick jag syn på sarkofagen: en enkel kista av sten med ett lock. Jag drabbades av akut vördnad inför allt. Jag föll på knä och bad till grottans ande, bergets ande, den avlidne fursten, Den store anden, allt...
... ty riket är ditt, och makten,
och härligheten,
i evigheten. Amen.

Jag reste mig och gick fram till kistan. Locket var helt slätt, bar ingen inskription. Så vem låg begraven här? Det visste man inte,
men våra forskare hade sina teorier. Ledande teori var att allt tal om furstegrav et cetera bara var en myt; detta var bara en stenkista i ett berg, förmodligen en förvaringsplats för allehanda bråte. Inget att tala om. Man hade undersökt sarkofagen och funnit den tom, och detta plus en sedvanlig indiciekedja avgjorde saken.

Men inte för mig, så metahistoriker jag var; jag höll mig stundom till sådant som förtjänade att vara sant. Så för mig var detta
en hjältegrav, platsen för stoftet efter en Alexander, en Jeanne d’Arc, en Napoleon eller Marius. Man har helt enkelt behov av
storhet, av legender, och kommer någon och bortförklarar eventuell storhet så flyttar ens projektion av detta bara fokus. Den dör inte ut.

Man måste ha fantasi, kan inte bara kapitulera för vetenskapen och låta den styra ens drömmar. Det må vara så att ”den moderna tiden bryter in med sin kritiklusta och omdanaranda”, som ju någon klagade, att bordet städas rent ”från all gammal värnlös tradition, som inte kan ställa fram några grova och konkreta fakta för sin sak”. Men denna förtvivlan måste man komma över; man måste styra förbi och bort till svängigare marker, till vidare perspektiv där ens drömmar kan leva för evigt. Och för mig skulle denna gravkammare för alltid vara platsen för storhet och gåtfullhet, en kristallisering av svunna tiders lust och kval – ett koncentrat av historia, metahistoria i sten. Man skulle alltid kunna komma hit och känna vad den kände, som kom till Kyros’ gravmonument i Pasargade och såg inskriptionen:
O människa, vem du än är och var du än kommer
ifrån, jag är Kyros som gav perserna deras impe-
rium. Missunna mig inte detta minnesmärke.



4. Antropolitanskt

"Antropolis" skildrar en stad i framtiden, en kultur som drivs samman med gisselslag från vetenskap och tro, som finner en ny väg i en orolig tid. Den visar på vad som komma skall, vad som kommer att gry över världen sedan vår tids materialism och sinnesslöhet spelat ut sin roll och människan vänder ett nytt blad.

Jag försöker profetera, försöker se vad framtiden må bära i sitt sköte. Härmed några citat som in nuce uttrycker det där profetiska som jag ägnar mig åt även på denna blogg, åt det där kristallsiandet som är så kul att ägna sig åt, tendensen att försöka fånga vår tid och vår kultur i pregnanta formuleringar:
Det var ju så att kulturen en dag helt enkelt hade tappat självförtroendet och begått harakiri: ”se hur en tid, hatad av sig själv, begår självmord”... Den metropolitanska kulturen hade kört slut på sitt krut, nått vägs ände. Imperiet föll, alla de vördnadsvärda institutioner varav civilisationen bestått: EU, FN, USA, IAEA, OAS, ASEAN... [s 64]

- - -

Och när jag vaknade i det där templet förstod jag att detta var Antropolis. Eller snarare: detta var ruinerna av Metropolis, på vilket vi skulle bygga vårt Antropolis. Det Stora Babylon var fallet, nu var det dags för Det Nya Jerusalem... [s 15]

- - -

... minnet av förfallstiden började blekna. Detta hade trots allt varit en drabbande kris, ett världsomspännande interregnum i kölvattnet av Imperiets fall. All ordning försvann över en natt och många dog av blotta förskräckelsen.

Men vissa hade överlevt, enstaka ting hade överlevt förödelsen – och jorden besatt liksom människokroppen självläkande krafter, det var ingen total undergång som vissa cassandror och jeremior siat om. Kanske folk i gemen glömde eländet så fort de slutade se dessa dödsfåglar i skyn, så fort de kunde sätta sig i solen med ett moget äpple och gona sig. [s 42]

- - -

[D]et var ett osäkert läge, interregnum och dödsfåglar i skyn, ett Imperium som gått under och lämnat kaos i sitt spår. Men den minskade tryggheten innebar förvisso också ökad frihet: ingen stat, inga skatter, inga påbud...

Civilisationen hade gått all världens väg, städerna var kaputt, men de som levat utanför städerna kunde hanka sig fram. Själv
hade jag turen att göra detta – i den gröna stugan på landet, ett bortglömt hörn av världen. ---

Jag lämnade mitt hem en vårdag 2142 och vandrade runt några år i den förfallna civilisationen, lärde mig ett och annat och såg
dekadansen, utstod en del faror men klarade mig tack vare en vänlig försyn. Solen sken genom slöjor av rök; det hade förvisso
brunnit och mycket hade raserats. [s 13]

- - -

- [V]i kan alla dra vårt strå till stacken, vi skapar själva vårt Antropolis i samklang med högre makter. ”En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt.” Rymdens fullhet omger oss, ett besjälat âkâsha där vi kan flyga fram som andliga rymdskepp, sökande nya världar och nytt liv, susa fram som i ett oändligt äventyr: To seek out new worlds, to discover life, to
boldly go where no man has gone before...
[s 202]



5. Coda

En coda, en sammanfattning kan behövas efter alla dessa citat. Jag skulle kunna citera mer för boken innehåller trots allt mycket som gör att debattera och diskutera. Men det får vänta till en annan gång. Nu tänkte jag bara säga att den som vill köpa boken kan maila mig på lennart.svensson24ATcomhem.se så skickas boken. Jag bifogar även mitt kontonummer till vilket ni betalar in 40:- inkl frakt.

Det är väl en käck summa? Klart det är. Ni får ju en klassiker för detta. Många skriver idag sf och framtidsfiktion men i dagens Sverige är jag rätt unik i det att jag inte bara utmålar kaos och smärta utan även visar på rimliga vägar ut, på strategier vi kan pröva nu när materialismen och chauvinismen sjunger på sista versen. Se er omkring, se på Mellanöstern och dess kommande kaos, ja redan idag spelas den sista metropolitanska akten upp därnere med krig och oljedyrkan, intriger och vapenrassel. Än är inte Antropolis' skimmer här men ni kan få se det om ni köper romanen...!

"Antropolis" har förresten recenserats här och där. Till exempel skrev Mats Linder i Nova SF 20/2009 detta: "Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll." Så nu vet ni det.

Mer om Antropolis
Hadar Lacq
Elander Lysion
Gotsis Fripp

söndag 17 april 2011

Recension: Det röda massanfallet (Gösta Borg 1951)


Här följer en närläsning av Gösta Borgs "Det röda massanfallet". Det är en skildring av tysk infanteritaktik under andra världskriget, av markstridens natur, av psykologiska faktorer i striden och mycket annat. Det skulle kunna kallas en förtäckt memoar av författarens tid vid fronten - han var krigskorrespondent, Waffen SS-organiserad "Kriegsberichter". Men det är mer än så, texten LEVER, den kommer skönlitteraturen nära på sina håll. Men det är en sakprosabok rakt igenom, något uppdiktat kan man nog inte beslå författaren med. Den är autentisk.


1. Temperament

Borgs bok är läsbar, ja mer än så: här märks ett TEMPERAMENT och det finner man inte så lätt i litteraturen. Han har en personlig stil helt enkelt. Det må finnas många källor för östfrontskunskap men få av dem har den anda, det pulserande av liv och blod som "Det röda massanfallet" har.

Borg var underofficer i svenska armén före kriget. Om han sedan förde trupp på östfronten vet jag inte. Han var som sagt krigskorrespondent. Men han var bevisligen där, på östfronten. Ett ögonvittne är sannerligen inte fy skam om det avstäms med andra förstahandskällor. Borg var där; med honom i 1941-vändan var ju till exempel den där blivande fackförbundsordföranden, Ragnar Linnér (omnämnd i Bosse Schöns "Svenskarna som stred för Hitler", 1997). Borg säger om sina frontséjourer så här i förordet:
Det material som nu sammanfattas i "Det röda massanfallet" har i allt väsentligt samlats i Polen/Ostpreussen 1944; intryck från de svåra striderna vid Viborg (Tali) i juni samma år och från Ardennerslaget årsskiftet 1944/45 har varit av stort värde. Dessutom har anteckningar från Vinterkriget 1939-40, från Ukraina 1941 och från Baltikum kommit till användning.
[s 14]
Boken var förvisso snabbt skriven. Men Borg i sitt förord "anhåller om att detta välvilligt beaktas". Man kan ha vissa reservationer mot Borg men i övrigt är hans bok belysande. Som:
. när han diskuterar "det taktiska undermedvetna", hur bassar har en viss förpräglad bild av hur strid ska bedrivas vilket omedvetet påverkar hur resulatet, dvs stridsuppträdandet blir (dvs inför AVK var bassarna präglade av FVK, oavsett om doktrinen rört sig bort från skyttegravskrig)
. i påståendet att elden, granatelden är det avgörande medlet för strid. Borg skildrar livaktigt hur finkalibrig eld bara är en smärre utfyllnad av brisadmolnen
. i hävdandet av värdet av flankanfall och gruppering i skydd av flankerande berg och skogar, negligerat av tyskarna under reträtten 1944-45 men av behov för svensk tillämpning inför kalla kriget, och detta blev sedan norm i vår eldöverfallstaktik
. i sina synpunkter på hur en chef (komp, bat) ska bete sig, ex.vis ska denne gärna befinna sig långt fram men för den skull inte i absoluta eldlinjen, nej, att befinna sig i en brännpunkt är det optimala



2. Originell vokabulär

Begrepp som "T-kanal", "vinkelbildning", "terrängsluss" och "zontaktik", allt myntat av Borg, vittnar om ett originellt militärt intellekt. Låt mig bara tillfoga att det inledande kapitlet med "Hur ser det ut vid fronten", med målande skildring av ett ryskt anfall (det som företogs öster om Warszawa sommaren 1944) söker sin like i svensk krigslitteratur. Den följande analysen av hur man överlever i denna eldstorm, ja det är i praktiken vad boken går ut på - att överleva i helvetet. "To Hell and Back" (1949) kallade Audie Murphy sin resa och en liknande titel kunde "Det röda massanfallet" förtjäna.

Borg hade fronterfarenhet. Vad sägs till exempel om detta:
Eldorkanen växer, redan är det dagar - - - tiden är förändrad - - - sekunderna kryper hånfullt över urtavlan - - - splitterregnet brakar ner över en kokande jord - - - du pressar dig mot jorden och gräver med blodiga fingrar - - - luft! - luft! - luft! - och lungorna fylls med damm och spränggas - - - det rusar kallt och glödhett igenom kroppen - ingenting kan bli värre och blir det i nästa bråkdel av en sekund - - -
Dagboksanteckning från den 12 sept 1941; storstrid om brohuvud över Dnjepr
[s 33]
"Det röda massanfallet" söker sin like: en blandning av instruktion för en ny armé och en bild av ett nyss utkämpat fälttåg, en appell för aktiv stridsutbildning och maning till allvar för en hotande fara, Den Röda. Idén med boken torde ha varit att ge svensk armé impulser att omorganiseras för att möta detta hot. Mer om detta strax. Men allmänt så ger boken värdefulla glimtar från det tyska infanteriets strid i AVK, så härmed en närmare titt på detta genom att se på bokens upplägg.

Avdelning I i boken heter "Massanfallet". Och där, i kapitel 1, "Igår och idag", jämför Borg det ryska massanfallet under FVK med det under AVK. I FVK var man dåligt organiserade och skickade mest fram vågor av skytteinfanteri utan tillräckligt understöd av artilleri. Visst hade man framgångar som i Brusilovoffensiven men det hela tog en annan vändning under AVK, dess senare fas, då infanteriet understöddes av massiva pansarformationer och enorma mängder artilleri. Det är denna verklighet Borg beskriver i boken, denna stållavin och trotylstorm. Syftet är att bereda svensk armé att möta detta; boken kom 1951. Oavsett karaktären av instruktionsbok så säger boken mycket om det tyska infanteriet i AVK; det mesta författaren påstår belyses av exempel från östfronten.

Kapitel 2 heter "I Polen juli - augusti 1944". Här skisserar Borg det ryska anfallet sommaren-hösten 1944 med kraftsamling mot Warszawa. Terrängen samt den operativa taktiken berörs. Det hela utmynnar sedan i kapitel 3, "Hur ser det ut vid fronten?", där en resa in i frontzonen under en tänkt fas av sagda slag skildras på impressionistiskt vis. En höjdare. Sedan följer kapitel 4, "Vad sker i det som synes ske?", där Borg betonar granateldens huvudroll (artillerigranater, pansargranater) medan finkalibrig eld spelar förhållandevis liten roll, om än den såklart inte är oviktig. Avdelningen avslutas med en koll på hur den ryske soldaten är: van vid uteliv, klarar sig på lite mat, "ena stunden en glad gamäng och nästa en rasande djävul"...: "Massanfallets soldater" heter kapitlet.



3. Svensk tillämpning

Avdelning II i boken heter "Hur överleva och slå tillbaka?" Här skisseras vissa exempel med svensk utgångspunkt, exempelvis hur ett ryskt anfall i mellansvensk terräng kan gå till. Vi ska kort sagt gruppera i harmoni med terrängen och slå mot pansarkolonnerna från flanken.

Avdelning III, "Det egna anfallet" fortsätter på det svenska temat men hela tiden med inströdda AVK-exempel. Ta bland annat kapitel 20, "Anfall i mörker", där Borg säger att i början av operation Barbarossa slutade man regelmässigt att strida då det blev mörkt. Rena 9-5-jobbet! Man gjorde en rush för att nå vissa lättförsvarade mål och sedan upp med poster och minor och godnatt. Längre fram i kriget lärde sig ryssen utnyttja mörker och tyskarna tog snabbt efter.

Avdelning IV heter ”Bevakning - spaning – stridsledning” och behandlar dylika problem. Avdelning V heter ”Särskilda problem” och tar bland annat upp pansar och strid i stad, två viktiga saker. Avdelning VI, ”Markstridstrupp” filosoferar över hur skyttekompanier och –bataljoner ska vara sammansatta och Avdelning VII tar upp beväpningsfrågor. Borg talar sig bland annat varm för MG 34-42.

Avdelning VIII tar upp utbildning, alltså tillämpningar för hur svensk armé på 50-talet borde träna för att möta rysshotet. Här ser vi bland annat idén om att infanteristen ska gräva en grop som sedan körs över av en stridsvagn: bra tillvänjning. Avdelning IX, slutligen, nämner ett och annat kring hur det är att strida i eget land, se egna civilpersoner som dukat under för beskjutning och repressalier. Men Borg sa att trots vidrigheter måste man stålsätta sig, garden måste hållas uppe mot ryssen, och för det gäller då som nu stridsropet ”Sverige skall leva!” Detta blir bokens slutord.



4. Det finns mycket

"Det röda massanfallet" innehåller verkligen mycket. Den boken blir man inte klar med i en handvändning!

Man kan säga att den innehåller det och det och ändå inte få så mycket sagt. Man måste kort sagt CITERA lite, ge prov på Borgs unika stil. Så jag ger er följande ögonblicksbild av chefer i eldstormen, väntande på infanteri och pansar i kölvattnet av en artilleriförberedelse, ur det ovan antydda sjoket om striderna öster om Warszawa:
I allt detta fungerar trots allt stridens hela mekanism; där är den unge underofficeren som lugnt väntar i sin vagn, handen leker med kanonens riktrattar, ögonen söker i röken, eldorkanen efter den bekanta silhuetten av T 34 - - - där är en ordonansoff som lotsar sin terrängbil fram till den främsta stridsledningsplatsen vore luften aldrig så tjock.

Kampgruppchef är en 30-årig major; ännu innan splittret tagit mark är han i en brännpunkt. Han räcker till för att ta en karl under hakan och för att med insats av alla resurser slå tillbaka, operera bölder och släcka hotande bränder.
[s 23]

Vad gäller "bölder" så menas med detta infiltrerad trupp med eller utan pansar. - Detta var chefer som sagt. Det får mig osökt att tänka på detta med LEDNING, en viktig sak i infanteriets värld. Och om vi snackar kompanichefer så är detta de ideal som Borg listar: tapper men inte dumdristig, kunna leda från fronten men ändå vara nåbar (”befinna sig i en brännpunkt”). Det betyder i min bok att man måste ”walk the talk”, att veta att det man begär av andra är vad man själv klarar av. Och att man tar pulsen på striden där det händer något, beredd att gripa in direkt om det hela kört fast. ”Leda från främre pluton” som det väl heter i svensk doktrin.

En rolig sak med "Det röda massanfallet" är som antytt den specifika terminologi som Borg rör sig med. Han hade sett en ny verklighet och måste hitta nya ord, svenska termer för vad han sett och ville förmedla. Härmed en smärre Borgordlista:

Kontaktinfanteri, krypinfanteri, krypgubbar = infiltrerande förtruppsinfanteri.

Terrängkanal = en väg omgiven av skog, dalbotten omgiven av skogklädda höjder, dvs terräng som kanaliserar anfallet, terräng där fienden med sitt pansar kommer att uppehålla sig och där man (= svenskt infanteri mötande ryssen) inte ska gruppera.

Terrängficka = ex.vis en åker omgiven av skog på tre sidor. En mekaniserad fiende tenderar att rikta in sig på fickans botten och överösa den med eld från striv och artilleri, därför ska man akta sig för att gruppera där och istället uppsöka fickans sidor. Detta må vara självklart idag men det var det inte då Borg skrev boken, då ”det taktiska undermedvetna” ännu hade SLAGLINJEN som ideal. ”Gruppera på linje och manligt möta fienden bröst mot bröst”; detta var en obsolet taktik i masseldens tidevarv.



5. Oefterhärmlig

Vi närmar oss slutet på detta inlägg. Först ytterligare några typiska Borgska begrepp, därefter ännu ett belysande citat.

”Buren eld” resp ”eld med egen rörlighet” är något Borg ofta nämner. Det förra är ksp, grk och annat som truppen bär med sig, det senare är artillerield som är rörlig på så sätt att man kan omrikta pjäsen horisonten runt. Möjligen hör även stridsvagnseld till "eld med egen rörlighet".

”Trupplan vs terrängplan” = på s 136 utvecklar Borg problemet med hur man behåller formationen under framryckning, hur ex.vis en pluton på stridstriangel anpassar sig till terrängen och inte klumpar ihop sig. Till detta kommer fientlig eld som pressar på bakåt-nedåt. En intressant utredning av stridsförflyttningens metafysik! – För att konkretisera kan man säga att trupplanet är en mindre skiva som rör sig på en större skiva, terrängplanet. Detta är en bra bild att ta till när man ska förstå hur grupp-pluton-kompani rör sig i terrängen.

Pansarjakt- (prefix) = ett slags aktivt pansarvärn (kanske en germanism med ”Jagdpanzer” i bakhuvudet)

Stridsrum = har inget med en stridsvagns inre att göra utan betyder här ”en viss terräng en viss årstid sett i förhållande till en viss taktik och stridsteknik”. Med tanke på all variation man kan tänka sig här får man ett stort antal vitt åtskilda STRIDSRUM, kanske ett användbart begrepp för infanteritaktiker.

Eldzon, buffertzon, sluss, terrängstäd = detta var (jämte terrängkanal och –ficka, se ovan) andra element i Borgs system för försvar i svensk terräng, hur liksom terrängen med all sin skog och berg verkade kanaliserande på ett anfall och hur man genom att djupgruppera i zoner kunde möta det hela.

Off, arri = slanguttryck unika för Borg, jag har åtminstone inte sett dem användas någon annanstans. Betyder så klart OFFICER resp. ARTILLERI.

Som sagt är CITAT vad som krävs för att belysa "Massanfallets" egenart. Så jag avslutar med ännu ett, ett som ger en actionladdad bild för hur tyskt infanteri uppträdde under AVK. För att beskriva hur försvaret ska vara elastiskt, hur man brukar VÄXELELDSTÄLLNING, ger oss Borg följande episod från östfronten/Polen 1944:
En by – cirka 50 hus längs vägen försvaras av två tyska grenadjärgrupper, uppsuttna på pansrade, terränggående manskapsvagnar. Ett LMG försvarar byns östra vägmynning, resten för bysidorna. Ryskt krypinfanteri närmar sig i halvcirkel; skottväxling. LMG:t vrålar iväg ett par band, de brungula krypgubbarna drar in huvudet. Det är med ens så stilla att man kan höra hur byn brinner – röken driver bakåt. Underofficeren som för befälet vet vad denna tystnad betyder: bakåt! Uppsittning! Full gas – ut ur byns västra kant – tjong – pang – fientligt pv – men bom!! (tack vare röken!) hårt åt vänster – ned i en hålväg, avsittning – Eldställning! – Skyttarna gapar och drager in huvudet: ett jättesnälltåg vrålar in över horisonten, de glesa tallarna skälver som i dödsångest – och byn brister: de gråvita husen lyser mot en svart jättesvamp, som inom bråkdelen av en sekund rusar ut åt alla sidor; så gör den halt och dess massa rusar uppåt, suger med sig hus, eld, halmstackar, höns, människor – långt efteråt hör man dånet rulla över de flacka kullarna och små stycken av en polsk by strös ut över terrängen. Men de senapsgula har rest sig och rusar in i infernot – de båda LMG:na sprutar ut sin energi – en osynlig lie slår undan benen på många av de anfallande; där slänger en jättehand tre av dem som lealösa klumpar över varandra. Försvarsartilleriet kastar de brinnande byresterna och många av de nya hyresgästerna upp i röken. Underofficeren trycker in sitt kpistmagasin: - Bakåt, uppsittning! Full gas! In i byn; det är sannolikt att hålvägen snart får besök.
[s 69-70]

Relaterat
Camouflage
Eld och rörelse
Kaninbibeln
Hassel: Döden på larvfötter
Krigaren i Bhagavad-gîtâ

fredag 15 april 2011

Subjektivitet är sanning


Härmed ett inlägg om diverse filosofiska samband. Jag börjar med att titta lite på Castanedas roll och övergår sedan till att citera ur en bok jag skrivit, allt för att roa er mina kära läsare. Pdf:en till denna "Till Smaragdeburg" finner du här, fritt nedladdningsbar.

Objektivitet kan nog vara bra, attityden att man som vetenskapare iakttar en oberoende verklighet. Det kan lära oss en del om naturen och naturlagarna, kan sätta oss i stånd att bygga maskiner och kryssa nerför motorvägen sjungande "roll on down the higway". Men när det gäller ens egen plats i världen, ens relation till makterna, ens moral och etik - då har objektiviteten ingen plats. "Man kan inte skapa moraliska system för att slippa vara god" sa T. S. Eliot.

När det gäller ens frälsning, sökande på svaren som Vem är jag, Vadan och Varthän, då är det bara subjektivitet som funkar. Carlos Castaneda fick lära sig det den hårda vägen. Han var också lite trögfattad. Han var en inbiten akademiker, en antropolog som råkade bli lärjunge till en gammal magiker vid namn Don Juan, och i processen ställde Castaneda alltid fel frågor - frågor som om vissa magiska skeende han upplevde var objektivt bevisbara. De var det inte ety "subjektivitet är sanning" som Kierkegaard sa.

För ens privata plats här i världen måste subjektivitet till. Men även vetenskapen, den där objektivitet kan funka som jag sa inledningsvis, måste man erkänna subjektivitetens roll. Om detta skrev jag nämligen i "Till Smaragdeburg" (2010). Pilgrimen som är på väg till Smaragdeburg möter på vägen vetenskapsmannen Ancyra, glatt forskande i sitt labb i ett bönfält. Man inleder ett samtal om vetenskapens natur. Ancyra är en annorlunda vetenskapare i det att han har fromhet, han tror sig inte vara Världens Herre bara för att han bär vit rock och jobbar i ett labb. Han tror inte på vetenskapen som frälsningsväg. På väg till ett pentry säger Ancyra till Pilgrim (s 47 ff):
– [A]lla mina kolleger hävdar ju vetenskapens supremat, tror på vetenskapen i sig. Metafysiskt om något! Själv säger jag som Jowo [Johann Wolfgang von Goethe]: vetenskapsmannen ska inte vara naturens herre och mästare, utan dess ödmjuke tjänare.

Jag [= Pilgrim, berättaren] nickade igenkännande... och sa:

– Vetenskapsmannen som präst, som tempeltjänare.

Min värd nickade och började ordna kaffe åt oss. Medan vattnet kokade sa han:

– Man måste söka något mer än materien. Materien har ingen egen existens, den har bara en tendens att existera. --- Den sanna verkligheten är andlig och immateriell. Jag vill gå bortom det materiella, finna det andliga bortom de fysiska fenomenen.
Finna varats sanna natur genom experiment.

– Hur går det då?

Ancyra hällde vatten i två koppar med snabbkaffe. Jag tog den ena, rörde om och satte mig vid ett bord med röda stolar. Formgjuten plast.

– Hur det går? sa min värd. Andra har förvisso gått denna väg före mig. Bells teorem, de Broglie och allt det där. Men det viktigaste är att komma bort från reduktionism och nihilism, sluta förklara högre strata med principer som gäller för lägre. En levande organism är till exempel inte bara en hög med atomer, inte en massa slumpvis hopfogade organ; något högre styr
detta, livet är inte reducibelt. Om bara mina kolleger kunde förstå detta!

– Var är de då?

– Vilka?

– Dina kolleger.

– Ja, inte är de här inte..., sa Ancyra, blickade menande omkring sig och drack av sitt kaffe.

– Så detta är din exil? Ett labb i mitten av ingenstans?

– Så kan man se det. Men jag har ju trädgård och odlingar, inte sitter jag i sjön direkt.

Genom fönstret såg man en del av den trädgård som omgav huset. Närmast reste sig höga stänglar, antagligen bönväxter.

Så låter samtalet mellan Pilgrim och Ancyra. Men det har bara börjat. Man fortsätter pejla ontologins djup, Ancyra preciserar vad för slags vetenskapsman han är. Han vill slå en bro mellan objektivitet och subjektivitet, mellan naturvetenskap och mystik:
– Alla vetenskapsmän är metafysiker, sa Ancyra. Alla är en gnutta mystiker och intuitiva, men ingen erkänner det. Till exempel: vi tänker, vi ägnar en stor del av vår tid åt tankeverksamhet, och tänkande är till sin art en esoterisk verksamhet. Den är inte exoterisk, kan inte påvisas genom något yttre, det där som vetenskapen sägs bruka sträva efter. Vidare så är materien ett slags vågrörelser, i sin art något abstrakt, men vi ser materien som materiell bara för att vi själva består av dylika vågor. Men materien har ingen beständighet, ingen objektiv existens; ”världen är vår föreställning”, utan iakttagare skulle den inte finnas. En iakttagare behövs för att realisera universum. För varför finns någonting överhuvud taget? Jo, för om ingenting fanns skulle ingen kunna ställa frågan...

Det gick runt för mig [berättar Pilgrim], detta var psykedelisk vetenskap om något. Jag ställde ner kaffekoppen, andades ut, tog ett djupt andetag och samlade mig någorlunda – och mindes att jag varit inne på dylika tankegångar förr med ledord som korrespondens, fogpunkt och liknande.


– Är du möjligen en sån där legendar, sa jag, en sån som ”måste sätta sig in i fjorton obergipliga ting före lunch”...?

– Hm? sa min värd. Ja, det är jag nog, ha-ha...

Han återupptog genast sitt idémässiga bombardemang:

– Vad är en människa? Ingen vet; den sedvanlige vetenskapare som tror sig veta det ljuger. Handen som griper kan inte gripa sig själv, förståndet som försöker förstå kan inte förstå sig själv.

– Stämmer, sa jag.

– Nog finns det objektivt påvisbara fenomen, sa mannen, som magnetfält, gravitation och adhesion, men med empiri kan man inte förklara allt. Man kan inte bara betrakta naturen som ett objekt, man måste också erkänna att den är ett subjekt. Ett levande väsen.

– Moder natur...?

– Exakt.

"Detta var don Casta i vetenskaplig form: jorden lever, yttrat av en man i vit rock i ett vitt labb" reflekterar Pilgrim därnäst, för tidigare i romanen har han mött en gåtfull man boende i ett tempel: Don Casta. Denne är min version av Carlos Castaneda, med namnet en synkopering av "Don Juan" samt "Casta(neda)". Don Casta får stå för magin i denna värld, för ohejdad subjektivitet och intoning. Ancyra åter går en medelväg mellan intoning och empirism, mellan subjektivitet och objektivitet.

Så man kan behöva både Castaneda och vetenskap, både en mystiker i ett tempel och en vitrockad man i ett labb. Detta är "Till Smaragdeburgs" credo.

Men låt oss se vidare på vad den gode Ancyra har att säga! Det är några nyanser kvar av dikotomin subjektivitet-objektivitet att belysa:
Vi hade druckit ur men Ancyra ordnade påtår. Sittandes igen med fulla koppar sa han:

– Objektivitet är något mina kolleger ständigt bröstar sig med, något som gör dem till smygmetafysiker, till uttolkare av varats sanna natur. Det är myten om iakttagarens ofelbarehet trots att de någonstans vet att ”man inte kan iaktta något utan att delta”. Själv erkänner jag detta axiom, jag erkänner min subjektivitet; jag är bara ett varande i varat liksom de fenomen jag iakttar. Jag närmar mig naturen inte som herre och mästare, som sagt, utan som deltagande subjekt. För den skull är jag inte flummare, jag anlägger ju vetenskapliga metoder när jag väl iakttar, men med vetskapen att jag aldrig kan nå själva varat. Eftersom jag bara är ännu ett varande i varat, ”just another brick in the wall”...

– Pregnant liknelse, sa jag. Ancyra nickade, smuttade på kaffet och sa i docerande tonfall:

– Det finns ingen objektivitet, ingen privilegierad, evig och neutral utkikspunkt. Vi kan inte undkomma varat, vi vederfars alltid dess verkningar. Vi växelverkar med det och spelar med det men vi kan inte spela ut oss mot det. Det finns inget urverksuniversum vi kan pilla med, ta isär och sätta ihop. Den bilden är död sedan länge men många av mina kolleger fortsätter använda den som om inget hade hänt. De behåller den omedvetet.

– Inga kausala tvångsförlopp, fortsatte han, inget maskinkosmos. Det finns fält och strukturer, strålning och vågrörelser; det finns nivåer av verklighet. Det finns en värld att upptäcka, en värld vi skapar gemensamt med Den Store Anden.

Ancyra hade fått in överväxeln. Han såg på mig med lågande blick och sa:

– Allt är en dans, en enda stor tanke; du och jag och cellen, atomen och stjärnan, ja allt är delar av helheten! Vi kan inte sätta oss över dessa medfenomen, dessa medexistenser i varat. Man kan inte iaktta utan att delta, man måste erkänna sin subjektivitet – och erkänna att helheten är fascinerande! Man måste kunna känna förundran utan att för den skull bli ovetenskaplig. Ty denna känsla av under är bara förstadiet, för när man väl erkänt undret är det bara att koppla på all vetenskaplig objektivitet man är mäktig, när man nu iakttar sina stjärnor, atomer och sjögurkor eller vad det är.

Det sista resonemanget, det om "subjektivitet följt av objektivitet", hur vetenskapsmannen först erkänner att han blott är ett vara i varat jämte de fenomen han undersöker, detta har jag fått från Hugo Fischer, en tysk som kände Ernst Jünger. Fischer försökte i sin "Die Aktualität Plotins - über die Konvergenz von Wissenschaft und Metaphysik" (1956) slå en bro mellan metafysik och vetenskap, visa på att all så kallad objektiv vetenskap ändå behöver metafysik, behöver utsagor om verklighetens natur, utsagor man inte kan nå på objektiv väg, bara spekulativ. Min Ancyra i "Till Smaragdeburg" har lånat drag av Fischer samt av David Bohm, Paul Davies, James Jeans och andra smarta män som insett subjektivitetens sanning, som vistats i gränslandet mellan sett och osett.


Vad gäller Castanedas böcker, låt säga de tre första eftersom de avbildas här ovan, så är de god läsning för den objektive fanatiker som vill lära sig vad subjektivitet är. Man förs in i magins värld via den stockdumme Castaneda som inte släpper sin objektivism frivilligt. Mer läsvärd blir kanske Castaneda en bit in i serien med "The Second Ring of Power" och "The Eagle's Gift" men de tre första böckerna kan vara en nödvändig stege för att nå det sublimas nivåer. Dessa tre första heter "The Teachings of Don Juan" (1968), "A Separate Reality" (1971) och "The Road to Ixtlan" (1972). "Till Smaragdeburg", den roman jag gav ut förra året och som jag citerat ur här, läser du mer om här.

torsdag 14 april 2011

USA:s beredskap inför kollapsen


USA:s försvar måste bantas trots att man krigar i Irak, Afghanistan och Libyen. Det meddelar DN idag om USA:s budget. Men USA kan säga adjö till sina fjärran krig ändå, dess tid som supermakt är slut om jag sett rätt i min kristallkula. Inget varar för evigt. Man får vänja sig vid en roll som lokal stormakt, territoriet blir lika med dagens hjärtland, fastlandsamerika. Men det är inte fy skam. Och där är man beredd att REGERA, man kommer inte att låta allt rinna ut i sanden.

Vissa säger att USA idag befinner sig där Sovjet befann sig i slutet av 1980-talet: på randen till kollaps. Visst finns tecknen där (dyra krig, svag valuta, svagt eller obefintligt näringsliv) men det är inte hela bilden. Knäckfrågan om ett land drabbas av revolt och uppror är: vågar regeringen skjuta på demonstranterna? Sovjet föll efter att Ryssland förklarat sig självständigt 1990 och före det hade deras hegemoni i Östeuropa fallit efter demonstrationer och uppror. Det var hösten 1989. Folk gick ut på gatorna i Östtyskland och sa: "Om inte vi, vilka? Om inte nu, när? Om inte här, var?" Och regimen bara föll ihop.

Allt bara föll ihop, inga skott avlossades (utom i Rumänien men där föll Ceaucescu till slut också). Regimerna vågade inte skjuta på demonstranterna, man hade inte våld som en option i det rådande läget. En motkupp skedde i Sovjet 1991 men den rann ut i sanden.

Men om det skulle bli upplopp i USA idag är jag rätt säker på att regimen skulle sätta hårt mot hårt. Man har ju sitt FEMA - "Federal Emergency Management Agency" - som dels har hand om naturkatastrofer men som också ska ta över om hela samhället går söderut. Det ryktas om fångläger och annat i FEMA:s regi, en godbit för konspirationsteoretiker. Nåväl, men då vet vi att USA i alla fall har styrkan att styra vidare i händelse av kris. Diktatur eller anarki, vad föredrar du? Anarki är bra på papperet men ordning är inte så dåligt när det kommer till kritan.

Amerikanen brukar vara känslig för envar inskränkning av friheten. 9/11 med dess påföljande Patriot Act var svårsmält för många men det hela är här för att stanna. Fascism? Diktatur? Totalitärt? Snudd på. Men vad vill ni ha då? Pöbelvälde? Vi går tuffa år till mötes och i USA har man järnspiran redo. Det är mer än vad man kan säga om vår lilla bananrepublik, det kära Sverige där polisen knappt kan hantera dagens bus och brottslighet. Armén är på 50 000 man inklusive hemvärn. Det är för lite för att upprätthålla ordningen i en kris. Och när krisen väl slår till är väl hälften av dessa 50 000 borta och försvarar USA:s reträtt i Afghanistan.

Men låt allt gå söderut då, då får vi njuta friheten medan anarki råder och kriminella tar makten. Det kanske går att karva ut sig en nisch av relativ säkerhet i det hela.

Jag avviker. Det skulle handla om USA. Och dagens profetia blir: USA står inför svåra utmaningar men dess styrande elit är ännu inte berett att kasta in handduken. De har Patriot Act, FEMA och krisplaner, så förvänta er ingen lealös upplösning av USA likt den vi såg i Östblocket 1989-1991. USA kan iofs komma att förlora sitt välde bortom havet, sina baser i Mellanöstern med mera och detta kan likna Sovjets förlust av Östeuropa. Men kärnlandet sett som Amerikas Förenta Stater tror jag kommer att hålla ihop rätt bra. Här råder en rå, proto-fascistisk anda hos de styrande (Patriot Act mm) och detta torde betyda att man är beredd att ta till våld för att upprätthålla sin makt.

Relaterat
USA kommer att tappa greppet om Mellanöstern
USA:s kulturella särart
DN: Obamautspel i budgetplan
DN: Viss ljusning i USA:s ekonomi

måndag 11 april 2011

Bibliografi: Lennart Svensson


Som ni förstår av rubriken är detta en lista över mina verk. Det är en sammanställning över mina främsta publiceringsmässiga bravader. Det är romaner och samlingar, honorerade artiklar och noveller som listas. -- Vad gäller större verk (romaner etc) så finns de nedladdningsbara som elektroniska resurser, fritt och utan koder. Se länkar.



Romaner
Antropolis (2009) --- presentation --- pdf
Agajan äventyraren (2009) --- info --- pdf:en fritt på Dropbox --- epub-filen fritt på Dropbox
Till Smaragdeburg (2010) --- bloggtråd med recensioner --- pdf
Camouflage (2011) --- pdf:en direkt --- bloggtråd



Noveller
Eld och rörelse (Etherion 2007) --- pdf:en direkt --- blogginlägg med citat
Soldat i framtiden i antologin "FEL Science Fiction" (2009) --- blogginlägg med bilder
The Middle Zone i tidskriften Morpheus Tales 8/2010 --- blogginlägg med bakgrund plus novelltext
Swedenborgmaskinen i antologin "Vansinnesverk" (Catahya 2011)
The Middle Zone i antologin "Morpheus Tales: The Best Weird Fiction, Volume 3" (Smashwords 2013)



Poesi
Åselehaiku (Magasin Provins, 1999) --- blogginlägg om detta
Grönt ljus (2009) --- presentation --- pdf
Tempel och trädgårdar (2011) --- info --- pdf



Dramatik
Mellan svärdet och ak 5:an (2009) --- utdrag



Fackböcker
Den musiske matlagaren (2007) --- bloggtråd
Skallet från den kapitolinska varginnan (2009) --- blogginlägg med länkar
Drakens spegelbild (2009) --- pdf:en direkt --- reklaminlägg
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)



Artiklar
Kamikaze (Flygrevyn 1997) blogginlägg
Ryssland skäms inte över sitt förflutna (Vårt Försvar 1997)
Ny syn på Rysslands historia (Vårt Försvar 1998)
Al-Qaidas mål (Vårt Försvar 2008) hela artikeln online
Ernst Jünger på svenska (Nationell Idag 1/2012)
Varför förtigs Evola? (Nationell Idag 3/2012)
Om Frans G. Bengtssons essäer (Tidningen Kulturen 2012)
Birmingham: tredje världen i ett västland (NyT 7/2013)
Recension av Per Engdahls "Det nödvändiga greppet" (NyT 33/2013)


Edit november 2013: mina pdf:er och epub-filer finns alltså fritt nedladdningsbara. Passa på, i morgon kan de vara borta från servern. Vill ni läsa mina böcker på papper går det också bra. Men då får ni köpa dem. Gå i så fall hit. Det är ett erbjudande där "Antropolis", "Till Smaragdeburg" och "Eld och rörelse" säljs ihop för 120:- inkl porto. Vill ni köpa titlarna separat går det också. Då kostar de 40:- styck. Av "Eld och rörelse" har jag bara några få ex kvar så passa på.

Etiketter

A-Z (5) abb (88) abbm (6) abbX (4) agajan (5) ahma (6) aktuellare böcker (39) aktufall (5) alga (3) Andersson (2) Antropolis (17) apatia (10) ar (34) att vara Svensson (218) Ballard (11) begr (5) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (19) bild (10) bim (12) bing (295) biografi (22) bloggish (56) Blue Öyster Cult (4) camo (6) Castaneda (21) conspi (20) d-icke (2) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (10) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (4) esoterica (123) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (3) historia in nuce (157) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (32) inva (25) ipol (70) islam (6) italia (3) japan (4) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (25) kuro (2) libyen (19) link (37) lite litteratur (100) ljus (6) Lovecraft (14) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (43) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (54) pil (5) poesy (38) politikka (198) pr (54) pred (3) Priest (14) prophecy (24) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (96) small candies (124) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (5) Stratopias gåta (70) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (4) symbol (4) Syrien (15) tempel (30) Tolkien (4) topp5 (9) typer (15) USA (19) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (3) vju (4) zeppelin (2)