fredag 7 oktober 2011

Krigscykler


Sverige deltar i Libyenkriget. En Jas-division flygspanar. Insatsen ska vara till och med 24 oktober men kan förlängas. Libyenkriget är inget stort krig. Nej det är "ett skitkrig". Men stort krig eller inte; här tänkte jag tala om de cykler krig kan uppträda i. Det rör Europas krig från 1500-talet till 1945 så Libyen nämns inte alls i det följande. Således: ni som vill veta mer om Libyen, sluta läs nu. Ni andra, bered er på en fascinerande inblick i "vad som sker i det som synes ske". dn dn svd svd ab exp

1.

Härmed en titt på fenomenet krigscykler. Jag tar en titt på krig genom historien; jag tycker mig ana vissa cykliska fenomen i det hela. Det är skillnad på krig och krig: dels har vi de som är totala och allomfattande, dels har vi de som är mer begränsade till sin natur. Detta växlar med en viss regelmässighet vill jag hävda.

Att göra en dylik studie är riskabelt. Jag hävdar ett annorlunda synsätt, ett cykliskt. Jag tänker för den skull inte ställa upp en tes och leda denna i bevis steg för steg. Istället skildrar jag de europeiska krigen från 1494 och framåt och lägger pussel. Jag försöker fånga en stämning, ett sentiment, en mentalitet: vad det är som gör att vissa krig är långa och förbittrade medan andra är kortare och mer gentlemannamässiga till sin natur.

Att ställa upp en tes och komma med en delvis ny terminologi är riskabelt. Det lämnar fältet vidöppet för kritik. Men var i så fall välkommen att kritisera, eller ställ upp din egen teori om varför vissa krig är begränsade och andra inte. Mitt mål är i alla fall att bringa klarhet, inte att lansera en privat terminolgi och rida privata käpphästar.

Man kan säga: den antika sinnebilden för det hela är peloponnesiska kriget. Det varade cirka 30 år, fördes med förbittring och hade en "falsk fred" mitt i (Nikiasfreden). Detta må vara några kriterier på vad jag söker teckna här. Det europeiska krig som är "mest typiskt" i fallet är i så fall trettioåriga kriget. Ett lång, förbittrat krig vars resultat blev bestående för lång tid.

Fokus ligger alltså på krigen i Europa under nya tiden. Det tycks vara så att de stora krigen infaller med cirka 100 års mellanrum; utbrotten av totalt krigande har sina 100-årspauser. I sig varar dessa storkrig cirka 30 år.

Betrakta följande uppställning:

. Renässanskriget 1494-1527
. Trettioåriga kriget 1618-1648
. Koalitionskrigen 1792-1815
. Första och andra världskriget 1914-1945 (hädanefter världskriget)

Vi har här tre saker att utreda. Krigens längd (som antytt cirka 30 år), intervallerna (som antytt cirka 100 år) samt vad som kännetecknar dessa krig, det "totala" i dem.



2.

Låt oss behandla krigens längd först. Trettioåriga kriget behöver ingen mer utredning. Renässanskriget (ett namn jag lanserar här, vi får se hur det tas emot) håller sig någorlunda inom ramarna. Koalitionskrigen brukar vanligt vis inte ses som ett krig, man särar på dem som revolutions- och napoleonkrigen, men alla förstår ju att de hör ihop. Så här slår jag ihop dem till ett 23 års krig. Inte så illa.

Världskriget, slutligen, har sin långa fredperiod i mitten, hela 20 år. Det är en anomali i sammanhanget. Jag medger det. Men denna fredsperiod naggas i kanten dels av ryska inbördeskriget med flera 1918-22 samt spanska inbördeskriget 1936-39. Börskraschen 1929 medförde för sin del en tid av strukturellt våld, triggat av krigsekonomin. Att se första och andra världskriget som ett enda, sammanhängade 31-årigt krig är jag nog inte den förste att göra.

Intervallerna så, 100-årsperioderna av relativ fred. Mellan renässanskriget och trettioåriga kriget är det 91 år, inte så långt från 100. Mellan trettioåriga kriget och koalitionskrigen är intervallen 144 år - väl mycket. Men mellan koalitionskrigen och världskriget är intervallen 99 år, så medianvärdet blir just 99 år.

Så till det specifika med dessa krig, deras totala karaktär. Vad gäller mitt på egen hand döpta renässanskrig så förtjänar det nog att avgränsas. Den franske kungen Karl VIII sägs till exempel ha förvånat italienarna när han tågade ner i Italien 1494 och började kriga, ty dessa fransmän stormade städer och tog fångar, något hittills okänt i kondottiärernas manöverkrig. Men italienarna lärde sig snabbt det totala krigets språk (Montgomery 1970 s 212). Italien blev nu skådeplatsen för ett långt och blodigt krig som liksom alla krig i vår lista handlade om vem som skulle ha makten i Europa; det var inget bara ett kabinettspolitiskt schackspel. Stora slag stod i Ravenna 1512, Novara 1513 och Marignano 1515. Århundradets största slag stod vid Pavia 1525. Krigets slutpunkt markerades av Roms plundring 1527. (Formellt avslutades det hela med fördraget i Cambrai 1529, kallad "kvinnofreden" eftersom förhandlingarna sköttes av kvinnor.)

Efter Pavia blev stora fältslag mycket sällsynta, skriver Montgomery (ibid s 222), med Ceresole 1554 och Nieuport 1600 som enda undantag. Jag tolkar det som att Europa var krigstrött, som att det gick in i en fas av manöverkrig och kabinettspolitik. maktkampen fortsatte som alltid; vem skulle ha makten i Eiropa? På denna tid var det Frankrike mot kejsardömet, Valois mot Habsburg. På det hela var dock perioden efter renässanskriget fredlig; i den mån man krigade var det inte totala krig.

Trettiåriga kriget var för sin del ett brott mot denna tendens. Åter blev kriget totalt. Arméerna växte: Wallensteins första armé räknade till exempel 150 000 man, den största armé Tyskland sett (Weibull 1962 s 94). Städer intogs och sattes i brand; förra gången var det Italien som drabbades, nu var det Tysklands tur. Arméerna tilltvingade sig furage, proviant och kontributioner av städerna. Konst plundrades regelmässigt.



3.

Trettioåriga kriget bilades med westfaliska freden. Följande krig slutade ofta med status quo enligt denna fred. Sverige var till exempel garant för westfaliska freden; vårt deltagande i både svensk-brandenburgska kriget samt sjuårskriget skedde på basen att vi skulle spela vår gamla roll av westfaliska fredens garant. Trettioåriga krigets status quo skulle bevaras. Detta krig var den tidens emblematiska krig, "der grosse Krieg" helt enkelt", allt annat var ringa jämfört med det.

Vi såg, med andra ord, efter 1648 en fas med begränsade krig, kännetecknad av arméer som nog plundrade ibland, men som regel inte konst och annan lyx - viktigt. En Marlborough krigade hårt men inte så brutalt. Och Moritz av Sachsen (1696-1750) var en fältherre som sa att man kunde vinna krig huvudsakligen genom att manövrera, inte strida (Beaufre 1966 s 58). Nå, under denna tid gick det, eftersom Europa var krigstrött efter trettioåriga kriget. Det är i detta ljus man bör se alla tronföljdskrig (de pfalziska, spanska, polska, österrikiska) och sjuårskriget. Man hade till exempel Preussen på fallrepet i slutet av det sistnämnda men man underlät att härja det med eld och svärd. Det tycks under epoken finnas ett "gentlemen's agreement", medvetet eller inte, att hålla krigen begränsade.

England som under samma tid ville utöva sin politik med maktbalans, att ingen makt på kontinenten skulle få bli mäktigare än någon annan, syns mig vara ett typiskt utslag av kabinettspolitik. Ett schackrande och manövrerande med små steg. Denna småstegspolitik slås i spillror när den franska republiken översvämmar Europa med sina massarméer i slutet av 1700-talet. Åter har vi krig med plundringar och förödelse, symboliserat av att Napoleon marscherade utan tross (jämför här Wallenstein som sa att arméer över en viss storlek föder sig själva...). Plundring av konst blir vanligt igen under dessa koaltionskrig.

Man finner sig, kort sagt, vara inbegripen i ett totalt krig. Alla den franska nationens resurser inriktas på kriget. Och kan fienden inte besegras militärt ska han krossas ekonomiskt. Detta kännetecknar för mig det totala kriget. Kan man tänka sig exempelvis det österrikiska tronföljdskriget med alleuropeisk varublockad, medborgararméer och en krigsminister carnot arbetande dag och natt för att organisera landet i krig? Nej, det kan man inte, för det österrikiska tronföljdskriget var ett begränsat krig. Revolutionskriget var totalt.



4.

Med Wienkongressen 1815 börjar en ny epok, huvudsakligen fredlig, och de krig som utkämpas är begränsade. Preussens krig 1864-71 är nog så totala för det landet, men länder som inte hotas undviker att intervenera. Man vill inte ha ett alleuropeiskt krig på halsen igen; därtill har man koaltionskrigen i alltför färskt minne.

Krimkriget och fransk-österrikiska kriget hade något av 1700-talets kabinettskrig över sig sa Alf W. Johansson. Och de preussiska krigen hade sina kabinettsartade, begränsade-krig-inslag. Som det synbarligen kontrollerade diplomatiska spelet, schackdragen som går Bismarck vägen (även om han så klart inte planerade allt i förväg). Samt det faktum att man inte höll någon segerparad genom Wien 1866 samt att den som hölls i Paris 1871 var synnerligen begränsad, allt på Bismarcks inrådan. Han var ingen total krigare, han ville begränsa de hårda känslorna och denna tid möjliggjorde dylika band på känslorna. Det var en tid av begränsade krig. Sentimentet var sådant. Man hade napoelonkrigen i alltför färskt minne för att vilja ha det totala, alleuropeiska kriget tillbaka.

Tiden efter 1815 påminner annars starkt om tiden efter 1945 (föga förvånande, det är ju samma läge i cykeln med "efter Actium"-stämning): två maktblock framträder, varande till Krimkriget, ett öst och ett västblock: Ryssland, Preussen och Österrike respektive England och Frankrike. En viss likhet alltså med det kalla krigets öst och väst, eller hur - kalla kriget, som var ennan tid av begränsade krig. Post-1945 som "efter Actium", remember. (För detaljer om denna 1800-talets blockpolitik, se Andolf 1976 s 106 ff. Det var ju annars så att Ludvig Filip på Talleyrands inrådan närmade sig England och en "Entente Cordiale" till allt utom namnet kom till stånd. Sedan gick makterna skilda vägar för att först 1904 formligen ingå sin Entente Cordiale. Ryssland, Österrike och Preussen kan fram till 1850 sägas vara en konservativ allians.)

1914 bryter det totala kriget ut igen. "Nu släckas ljusen i Europa och vi ser dem inte tändas mer i vår tid", sa lord Grey - med rätta. Kriget varade inte bara fyra år, det varade i 31 år som jag sagt. Versailles var ju "... inte ett fredsavtal, det är ett vapenstillestånd på 20 år" som en statsman vid tiden sa. Tyskland har ännu inte sett sig besegrade. Man vill ha makten i Europa och startar därför kriget igen, stegvis (Rhenlandet, Sudetlandet, Tjeckoslovakien, Polen), liksom det slutade stegvis 1918-1922. USA och England beslutar sig med tiden för att se fiendens "ovillkorliga kapitulation", något man fått kritik för - "så oförsonligt!" - men något annat kan man inte strida för när det är totalt krig.

Efter 1945 har det i huvudsak rått fred i Europa. De konflikter som varit har förts med begränsade medel, i så måtto att krigförande parter inte använt allt de har. Ett exempel, kanske extremt, torde vara att Nato inte använde kärnvapen när det intervenerade i Jugoslavien. Inte heller i Vietnam och Irak änvände man dem, även om man lär ha hotat med dem. Allmänt om tiden post-1945 är det väl så att det rått en viss krigströtthet; ingen regim, varken i öst eller väst, har kunnat mobilisera befolkningen för ansträngningar av världskrigsdimensioner. Inte minst detta är viktigt när man betraktar tiden efter 1945 i Europa.



5.

Fredrik den store lär ha sagt om krigshistorien att förhållanden kan vara likartade men sällan identiska. Detta om krigskonsten, om konsten att vinna fältslag. Men krigshistorien i vid mening gäller samma tenden, man ser vissa drag återkomma utan att förhållandena är identiska. Det blir en viktig tumregel när det cykliska synsättet ska tillämpas. De totala krigen liknar varandra men är inte identiska, på samma sätt som de långa perioderna av fred liknar varandra utan att vara identiska. Man skulle i så fall kunna säga att historien är cyklisk, inte i den meningen att allt återkommer, utan i så måtto att utvecklingen går framåt i en spiralrörelse. Exempelvis liknar tiden efter 1945 tiden efter 1815 men de mellanliggande 130 åren kan för den skull inte ignoreras, 1945 är inte samma punkt som 1815.

Få i forskarsamfundet tycks vilja anlägga något som helst cykliskt betraktelsesätt på historien. Istället gäller med varianter den linjärt eskatologiska modellen, där allting utvecklas linjärt och steg för steg mot någon dunkel fulländning, vare sig sedd som katatsrof eller himmelrike. Är man vänster ser man ljust på läget, allt blir bättre, är man höger ser man mörkare på saker. Den linjära synen har man dock gemensam. Cykliskt synsätt existerar inte, det är en nullitet och absurditet bland mainstreamforskare.

Man ser det hela linjärt. Och därför, vill jag mena, ser så få likheterna mellan exempelvis perioden 1648-1792 och 1815-1914, persioder med begränsade krig. Poletten trillar inte ner. Nej, istället söker man ad hoc-förklaringar, som att den förra periodens anda förklaras med upplysningsidéernas välgörande verkan, den senare med Wienkongressen och "den europeiska koncerten". Men upplysningsidéerna brukar också användas för att förklara koalitionskrigens brutalitet...! Och att man för att förklara fredsperioderna både post trettioåriga kriget och koalitionskrigen med krigströtthet, en medvetenhet om vad det totala kriget är och en outtalad vilja att förhindra detta, det har jag aldrig stött på i litteraturen. Den kan skymta, som i Alf W. Johanssons "Europas krig", men den dominerar aldrig. Nej, som antytt kan inte samma förklaring tillämpas på två skilda men likartade perioder med det linjära synsättet, eftersom med detta allting utvecklas, förändras, blir irreversibelt annorlunda.

Ännu ett exempel på ad hoc-förklaringarnas välde i avsaknad av cyklisk klarsyn är hur man förklarar förekomst av plundringar. Det har till exempel sagts att det trettioåriga krigets plundringar berodde på att regementena värvades av överstarna själva, inte av staten. Men under koalitionskrigen sattes regementena upp av staten men det hindrade dem minsann inte från att plundra, med de franska revolutionshärarna som paradexempel. Då får man hitta på en annan förklaring, som revolutionsidéernas inflytande eller vad det kan vara. Att säga att det berodde på det totala krigets omvälvning av sederna, "disruption of the social fabric" i båda fallen tycks ingen kunna tänka sig.



Coda

Under antiken utkämpades det peloponnesiska kriget mellan Sparta och Athen. Det varade 431-404 f Kr, 27 år. Det var ett för sin tid totalt krig av den typ jag behandlat ovan, med inslag som ödeläggelse av landsbygd, demagoger, belägrade städer och allmän förbittring. Det hela slutade med villkorslös kapitulation för Athen. Så ni ser: detta med 30-årskrig är inte ett fenomen som bara hör nya tiden till. Att utöver detta söka utröna veritabla krigscykler under antiken må vara vanskligt. Men visst fanns det fler totala krig då än det peloponnesiska: Medelhavskriget 168-133 och inbördeskriget 49-31 var nog så totala krig om ni frågar mig. Jag har redan nämnt tropen "efter Actium", syftande på det sjöslag som lyktade inbördeskriget och inledde kejsardömets Pax Romana. 1945 sa ju en viss Ernst Jünger i sin dagbok att vi nu befinner oss "efter Actium" och det är det sentimentet jag åsyftar: känslan av en epok som passerar, en tid av totalt krig som lyktar.

Peloponnesiska kriget är som jag sa i början rätt användbart som mall för det totala kriget. Jag återvänder här till begreppet Nikiasfred. Efter ett par års strider i peloponnesiska kriget slöt nämligen Sparta och Athen fred, mäklat av athenaren Nikias. Men freden varade inte. Den visade sig blott provisorisk. I så fall kan man säga om våra europeiska krig att Amiensfreden och Versaillesfreden var typiska Nikiasfreder.

Beträffande antiken kan avslutningsvis en mytologisk reflektion göras. Om vi säger att det totala kriget har en omvälvande karaktär, att det är ett krig av den typ som "förstör spelet", ett krig som lever sitt eget liv, kan detta sägas vara ett krig i Ares' anda. Denne gud stod ju för den oordnade striden medan en Pallas Athena stod för den ordnade, regelmässiga striden. Och i den mån någon planerar ett krig så är det hennes krig man vill ha: begränsade krig, strategi, överblickbarhet, och inte totala krig, förödande krig, krig som förstör arméer och ändrar historiens gång.

Mer kan sägas i detta ämne. En större systematik kanske kunde behövas...! Jag har mer antecknat i frågan, som detta med förekomsten av konstplundring. Under trettioåriga kriget ansågs det mer eller mindre legitimt att plundra erövrade städer på konst (Sverige 1648 i Prag är ett exempel). Under peruktiden däremot var sentimentet annorlunda: vid intagandet av Berlin under sjuårskriget ska ryssarna till exempel har varit högst respektabla. Man respekterade konstinnehavet. Franska revolutionens och republikens nyordning på detta område är känt: Louvren skapades för sin del med konst som Napoleon tagit i Italien.

Mer kan alltså studeras och diskuteras om dessa krigscykler. Men, med det sagt: få torde kunna förneka att det i krigshistorien förekommer likheter i sentiment rent cykliskt. Peruktiden är en tid av begränsade krig, så ock 1800-talet, och det av samma skäl: man är i efterdyningarna av ett förödande krig. Det är något av huvudbudskapet med denna studie.

Andolf, Göran: Historien mellan 1815 och 1870. Göteborg 1976
Beaufre, André: Modern strategi för fred och krig (Introduction à la strategie, 1963) Stockholm 1966
Dumrath, O. H: Det XIX:e århundradet. Stockholm 1899
Johansson, Alf W: Europas krig. Stockholm 1994
Montgomery of Alamein: Krigskonstens historia (A History of Warfare, 1968). Lund 1970
Weibull, Curt: Historiska problem och utvecklingslinjer. Stockholm 1962

Relaterat
Det röda massanfallet
Vietnamkriget

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)