onsdag 28 september 2011

Vietnamkriget 1965-75


USA var under 1900-talet en imperialistisk makt. På 60-talet krigade man i Vietnam. Och det blev det första krig USA förlorade.



1.

Vietnam är ett land söder om Kina. På 1800-talet var det en fransk koloni. Under andra världskriget tog så japanerna över ruljansen. En viss Ho Chi-Minh bildade då rörelsen Viet Minh för att göra slut på allt främmande styre i Vietnam – även det franska, som förvisso var på väg att reetableras efter kriget.

Onkel Ho utropade sin Demokratiska Republiken Vietnam 1945. Den skulle omfatta hela landet även om de södra delarna Cochinkina och Annam var utom hans kontroll; han styrde endast över det nordliga Tonkin. Här hade hans rörelse opererat som gerilla i några år, försedda med vapen av USA:s spionbyrå OSS. Eftersom japanerna i krigets slutskede spärrat in alla fransmän, dittills använda som lägre tjänstemän i administrationen, var det lätt för Ho att ta makten. En intressant notis om Ho under kriget är annars denna: han besökte en gång general Chennault i någon av dennes Kinastationeringar, bad att få dennes signerade fotografi och gick nöjd därifrån. Chennault visste ju inte vem Ho var, "bara en enkel beundrare". Men Ho använde senare fotot som bevis på att han hade mäktiga vänner, han var minsann vän med en amerikansk general kunde han säga. Förutom på Hos politiska handlag visar denna anekdot på den prestige och goodwill som amerikanerna hade i Asien på den tiden.

Ho Chi-Minh höll 1945 norra delen av landet. Södra delen ockuperades av en brittisk armédivision. I oktober detta år överlämnade britterna regionen åt fransmännen, som därmed var tillbaka i sitt gamla kolonialvälde. Den franska konstitutionen av år 1946sa för sin del att de gamla kolonierna i Indokina skulle ingå i en union med moderlandet – och i mars samma år erkände man Ho Chi-Minhs republik som en fri stat inom den franska unionen, men fortsatta förhandlingar strandade. Därvid försökte fransmännen erövra Tonkin med vapenmakt, men detta misslyckades omsider sedan man besegrats vid Dien Bien Phu 1954. Därmed lämnade fransmännen Indokina, man uppgav sina ostasiatiska kolonier, men amerikanarna som stött fransmännen med vapenleveranser under kriget gick nu själva in för att stödja Sydvietnam. Ett fredsavtal som slutits i Paris 1954 delade nämligen landet i en sydlig och en nordlig del, tvärs över landets midja i provinsen Annam, med baktanken att de båda snart skulle återförenas sedan val hållits.

Sådan var planen. Men misstänksamheten var för stor, USA uppfattade Nordvietnam som då stöddes av Kina som en oroshärd à la Nordkorea, så valen i söder stoppades. USA gick som sagt in för att stödja Sydvietnam, man höll en marionettregim under armarna med finansiellt stöd. Dessutom skickade man militärrådgivare dit, något som Parisavtalet sa att man fick ha – men endast till ett antal av 600, en siffra som USA överskred i hemlighet, för på hösten 1963 fanns hela 17 000 man USA-militär i Vietnam.

Sydvietnam drabbades av ett uppror 1957, företaget av den nationella Front Nationel de Libération, FNL, med målet att befria landet från USA-närvaron – men eftersom FNL fick stöd av det kommunistiska Nordvietnamn, ja enligt Stanley Karnow ("Vietnam - A History", 1982) till och med startades av detta land, ansåg USA att kommunistisk aggression förelåg och att man därvid måste hjälpa Sydvietnam att slå ner upproret. Detta att FNL startades av Nordvietnam och inte var en spontan folkresning i syd må vara en besk medicin för mången Vietnamromantiker, men om nu Karnows tes stämmer måste en del saker revideras. Visst är USA en machiavellisk makt då som nu, men allt är inte svart och vitt här i världen.

USA ansåg att Sydvietnamn var utsatt för aggression. Man måste hjälpa dem. Detta gjordes på militär väg med översändandet av militärrådgivare och överskeppning av vapen och allehanda materiel. Man blev involverade i ett gerillakrig med FNL. De amerikanska rådgivarna som endast var tänkta att fungera som instruktörer deltog ofta i striderna. Men kriget gick dåligt och FNL höll på att helt få kontrollen över Sydvietnams landsbygd – en bygd där man rörde sig som fisken i vattnet enligt Maos gerilladoktrin, klädda i bondens svarta pyjamas och bambuhatt, av det skälet att det i regel var bönder och lantarbetare som värvades till FNL:s led. Att gerillan och nord vann mark var nog oåterkalleligt, för oavsett vad man tycker om kapitalism versus kommunism så hade det dåtida ledarskiktet i syd ingen tåga, det hade inte den anda som nord besatt – och denna skillnad var historisk, landet hade traditionellt haft en mer militärpräglad regim i norr, härdad av krig med stormaktsgrannen Kina, och en mer livsbejakande men svagare regim i söder med handel och näringar som plusvapen.

Läget var, kan man säga, ett kulturellt avancerat syd mot ett mer krigiskt men torftigare nord. Detta är ett mönster som även kan ses i förhållanden som Mexico versus USA, sydstater mot nordstater i USA:s 1800-tal samt Kinas risodlande, rika sydregion mot den kargare, veteodlande krigarstaten i norr – historiskt sett. Vad gäller Mexicos högre kultur än USA:s så noterades den av Robert E. Lee när han krigade här på 1840-talet: Mexico hade en prydlig och välmående landsbygd trots den formella fattigdomen, byarna gav ett rikare intryck än motsvarade amerikanska samhällen; det var en fetare kulturell mylla här, det fanns fler överlagringar i form av olika indiankulturer – toltec, maya, aztec – än i det angränsande USA där det mest var öken och stäpp, obebodd sedan tidernas begynnelse. Och vad gäller syds högre kultur under inbördeskriget så är det allmänt känt att södern hade en rikare litteratur och ett mer belevat sätt människor emellan än i nord, slaveriet för den skull ej att förtiga.

Chef för den amerikanska militärmissionen i Vietnam var vid denna tid Paul Harkins, en gammal kavallerist och polospelare. Han hade under andra världskriget tjänat i staben till Pattons 3:e armé. I Vietnam var han mer ett slags generaldiplomat än operativ chef, ty för den rådande antisubversiva krigföringen hade han ingen blick. Under honom började bland annat räknandet av lik (”body count”) bli ett mått på framgång i striderna, vilket visar på hans verklighetsfrämmande inställning. Mycket belysande för Harkins karaktär är anekdoten om när han ombads ställa sig bland en grupp soldater för ett pressfoto. Han vägrade med motivationen: "Jag är inte den typen av general..."

Kriget gick dåligt och gerillan hotade att fälla Sydvietnam. Än var USA inte engagerat i full skala men det ändrades 1965 då gerillans aktiviteter blev för besvärande, som ett anfall mot garnisonerna i Pleiku och Qui Nanh där 38 amerikanska rådgivare dödades och 100 sårades. President Johnson gav då klartecken till flyganfall mot Nordvietnam. Det blev plan från hangarfartyget Ranger som bombade två mindre städer i norr. Samtidigt sattes reguljär trupp in, 2 000 man ur marinkåren som skulle skydda en helikopterbas i Da Nang i mellersta Vietnam (Annam).



2.

1965 skeppades även en rad US Army-förband in i Vietnam och vid årets slut hade man 200 000 man i landet. Allt annat lika var detta en tid av ökad satsning på amerikanska armén som vapengren, för den hade fört en tynande tillvaro sedan andra världskrigets slut med Koreakriget som kort mellanspel – men detta krig utkämpades bara med gamla, redan existerande vapentyper medan flyget vid samma tid genomgick en period av förnyelse. Bortsett från den allmänna upprustning som följde efter Koreakriget förblev armén en relativt missgynnad vapengren – för man trodde inte att markstyrkor skulle ha något att säga till om i en framtida konflikt, i vart fall skulle de inte gå i spetsen; detta skulle flyget, läs atomflyget göra, och armén hade endast att gå in efteråt och säkra terrängen. I början av 60-talet insåg man dock att terrorbalansen i kärnvapen öppnade för smärre, konventionella krig, så därmed fick även armén en roll att fylla i strategin, bland annat genom att möta kommunistiska gerillor med antisubversiv krigföring: ”Counter Insurgence Warfare”, förkortat COIN.

Bland annat på grund av detta fick armén sin materiel förnyad, med finkalibriga vapen som M-60-kulsprutan samt den helautomatiska karbin M-14 med 20 skotts magasin, trästock och kaliber 7,62. Detta var ett mycket vanligt vapen i Vietnamkriget. Den välkända karbin M-16 med kaliber 5,56 kom senare; den klena kalibern medgav magasin med 30 skott och en soldat kunde bära med sig rätt många sådana vilket var ett plus i småskaliga strider. M-16 saknade trädetaljer; plast och pressad plåt gav vapnet dess typiska framtoning. Bärhandtaget med integrerat sikte var en fyndig detalj.

Vad gäller utrustning kan nämnas arméns olivgröna, eller snarare gräsgröna uniformer som var högsta mode vid denna tid. Vapenrock m/65 är ännu populär som surplusmode. Camouflageuniformer började också bli vanliga i Vietnam, där särskilt vissa sydvietnamesiska modeller som en tigerrandig stass var populär. Hjälmen man använde var den traditionella M-2 som kom 1942. Speciella kängor togs fram för djungeltjänst, försedda med hål i sulans sidor så att vatten skulle rinna ut. En väst som skyddade mot granatsplitter och rikoschetter började också användas vid denna tid. Vad slutligen gäller huvudbonader förutom hjälm så förekom i den tidens US Army en skärmmössa av bomull, beanie, som av någon anledning endast bars av officerare; manskapet bar vad som helst annat så som pannband eller gick barhuvade. Först i och med djungelahatten som kom efter ett tag fick man en någorlunda populär huvudbonad; den var av modellen fiskemössa med ett mjukt brätte löpande runt hela mösskullen.

Åter till händelseförloppet. Flygraider mot norr inleddes för sin del i februari 1965
och pågick så gott som dagligen till 1968. De blev ett fiasko – för man trodde från början att tre veckors bombande skulle göra nordvietnameserna förhandlingsvilliga, men inte ens tre års bombande räckte skulle det visa sig. USA inledde denna sin ”Operation Rolling Thunder” med att sätta in hangarfartygsbaserade plan, därefter tog man till markbaserade plan av typen F-105 Thunderchief, och när inte det räckte satte man in strategiska bombplan av typen B-52 Stratofortress, pilvingade monstra med åtta motorer i fyra gondoler. ”Old Big Ugly” kallades planet. Det sägs för övrigt att USA släppte mer bomber över Vietnam – mot nords territorium samt på slagfält i söder –, än man släppt på samtliga krigsskådeplatser i andra världskriget: Nordafrika, Italien, Tyskland och Japan. Att landet inte blev en öken efter denna insats kan bero på att bombning bara är effektiv till en viss gräns, en ruin kan ju inte bli mer än en ruin, samt att många bomber torde ha träffat vid sidan av målen, om man till exempel bombade djungel där gerillan antogs finnas. – Det nordvietnamesiska luftförsvaret var för sin del effektivt: luftvärnsrobotar (erhållna från Sovjet, som vid mitten av 60-talet började ersätta Kina som stödmakt) tvingade ner planen från hög höjd, och väl nere blev de ett lätt byte för alltifrån lv-pjäser till gevär. Till december 1966 ska USA i Vietnam ha förlorat lika många plan, som man förlorade under år 1942 i andra världskriget...

Situationen i Sydvietnam förbättrades något sedan USA satt in trupp 1965. Men samtidigt höjde Nordvietnam garden; från början hade man endast understött FNL-gerillan, till exempel genom att sända förnödenheter via Ho Chi-Minh-leden som ledde från Norvietnam via Laos och Kambodja till Sydvietnam, men från och med hösten 1965 satte man in reguljära förband ur Nordvietnams armé (NVA) jämsides med gerillaförbanden. Särskilt gerillan kom att lida förluster i striderna som följde, så pass att den i slutet av 1968 inte längre var en kraft att räkna med – men då hade redan USA:s vilja att fortsätta kriget brutits, varvid nord kunde upprätthålla trycket mot syd med NVA-förbanden som ryggrad. Kriget från och med 1965 var således inget renodlat gerillakrig som många kanske tror, utan det var en blandform som kan kallas kombinerat gerilla- och konventionellt krig. Den operativt omöjliga situationen för USA var annars att fiendeförband kunde rycka in i Sydvietnam från Laos eller Kambodja, uppta en position som amerikanerna anföll och sedan slinka tillbaka till Kambodja/Laos. Detta var mönstret i strider som Ia Drang, Hamburger Hill och Dak To. Vidare var det så att kommunistsidan ofta hade högre förluster än amerikanerna i striderna, men eftersom de förra var beslutna att befria sitt land kunde de tåla mycket högre förluster än de senare, som bara var där som interventionister och främlingslegionärer. Det hela liknade på sätt och vis amerikanska inbördeskriget; USA hade här i så fall Englands roll, utkämpande ett krig på andra sidan havet med en på papperet starkare armé, mot en fiende som hade mindre resurser men en starkare vilja att fortsätta kriget – eftersom man slogs för sin frihet. Låt gå för att denna frihet efter segern var lika med kommunistdiktatur, men det var i alla fall deras egen diktatur. Trots viss hjälp från Kina och, med tiden, Sovjet var det kommunistiska Vietnam herre i sitt eget hus. Läget med USA som evigt närvarande storerbror och gynnare för Vietnam var ohållbar.



3.

I slutet av 1967 sa ledande amerikanska politiker och militärer att kriget strax skulle vara vunnet: det var det beramade ”light at the end of the tunnel”. Vissa segrar hade förvisso vunnits, man hade på papperet besegrat NVA i smärre drabbningar, men det var i så fall endast ordinära segrar. De kunde också kallas kommunistsiska avvärjningssegrar. Då, nyåret 1968, satte nord in en offensiv över hela Sydvietnam: städer anfölls i gerillaattacker, NVA och gerilla utförde anfall mot militära mål och själva USA:s ambassad i Saigon, Sydvietnams huvudstad, angreps. Amerikanerna hemmavid, som kunde se allt på TV, vände sig emot kriget praktiskt taget över en natt. President Johnson lovade ett upphör i Rolling Thunder och förhandlingar, samtidigt som han sa att han inte skulle kandidera för ännu en presidentperiod. Vietnamkriget hade knäckt honom, den psykiska påfrestningen kring alla beslut rörande detta ”lilla skitkrig” som plötsligt växt sig över alla bräddar, hade blivit för mycket för denne robuste Texasson.

Vinnare i presidentvalet 1968 blev så en viss Richard Nixon, Eisenhowers gamle vicepresident. Nixons målsättning blev nu att amerikansk trupp skulle dras tillbaka successivt samtidgt som Sydvietnams armé – som stridit vid USA:s sida hela tiden – fick all tänkbar hjälp i form av vapen och utrustning. Det kan för övrigt nämnas att striderna i Sydvietnam var intensiva hela 1968; det opererades intensivt på landbygden i strider mellan armén/marinkåren och NVA – och vid denna tid började det även uppstå mässingsbrist på världsmarknaden på grund av det intensiva skjutandet i Vietnam. Patron- och granathylsor gör ju av mässing. Nu hade USA för övrigt drygt 500 000 man i Vietnam, vilket inte var lite för att slåss mot gerilla och fotmarscherande NVA-trupper, men landet var å andra sidan rätt stort till ytan och inalles var befolkningen på 80 miljoner, inte 8 som Sverige hade på den tiden. USA:s insats var stor men inte tillräckligt stor, sett i förbandsstyrka. Sedan tillkom förstås faktorer som stridsmoral där kommunistsidans var högre = kunde tåla större förluster.

Amerikansk ÖB i Vietnam 1965-68 var Virginiabon William Westmoreland. Föregående ÖB:n Harkins hade genom sin reserverade stil retat upp journalisterna, som klagade på att det aldrig fick veta någonting. Westmoreland beslöt sig för att ändra på det där, främst genom att hålla täta presskonferenser samt låta korrespondenterna ströva omkring tämligen fritt i krigszonen. Därmed trodde han att han skulle vinna pressen för sin sak men effekten blev den rakt motsatta: presskonferenserna blev orgier i förskönande omskrivningar vilket så klart skapade en förtroendeklyfta mellan krigsledning och media, och TV-team som exempelvis filmade sårade amerikaner på stridsfältet var ingen bra reklam för kriget. – ”Westy” hade trott att kriget skulle vara vunnet kring 1968, men eftersom det inte blev så fick han avgå detta år. Han ersattes av Creighton Abrams, vilken hade lett den pansarstyrka som undsatte de kringrända amerikanska fallskärmsjägarna i Bastogne 1944. Abrams stred i Vietnam för en förlorad sak, men åtminstone mediamässigt begick han inte Westmorelands blunder utan var mer restriktiv med information.

Nixon hade sagt att det amerikanska engagemanget i Vietnam skulle trappas ner. Visserligen började förband sändas hem redan 1969, men striderna fortsatte och 1970 lät han invadera Kambodja i en kombinerad mark- och flygoperation. Målet var att riva upp nordsidans baser i detta land, ett på papperet sunt strategiskt mål, men hemmaopinionen var så pass krigstrött vid denna tid att detta gav upphov till väldiga protester, demonstrationer och kravaller. Nixon torde därför ha insett att vidare operationer i regionen med amerikansk marktrupp inte var möjliga, den enda vägen att gå vore att lämpa över krigsbördan på sydvietnameserna men samtidigt stödja dem ekonomiskt och med flyginsatser. Syd hade redan fått sin armé förstärkt med amerikansk materiel, och parallellt med att US Air Force och flottans flyg var kvar i landet så byggdes det sydvietnamesiska flygvapnet upp till det tredje största i världen. Men moralen i Sydvietnams armé hade inte blivit bättre sedan krigets början, så denna materielhjälp var ett slag i luften.



4. Slutet

För att göra en lång historia kort så upphörde USA:s engagemang i Vietnam i och med fredsavtalet i Paris, januari 1973; all trupp skickades hem men vissa flygförband stannade kvar – till augusti samma år, då USA:s kongress förbjöd allt vidare insättande av amerikanskt flyg i regionen.

Sydvietnameserna skulle nu kriga själva mot nordvietnameserna. De senare lanserade efter en tids paus ett stort anfall, en konventionell offensiv med pansar- och artilleristöd, och Sydvietnam praktiskt taget föll ihop inför denna anstormning 1975. Fortare än man anat intog kommunisterna Saigon. USA fick bland annat blixtevakuera sin ambassadspersonal med helikoptrar som landade på taket till ambassaden. Helikoptrarna flög sedan till ett amerikanskt hangarfartyg i Siamviken. Detta var i april 1975.

Därmed var Vietnamkriget för USA:s del helt över. En kommunistisk regim inrättades så i Vietnam. Sedan, på 90-talet, liberaliserades denna.

Arvet från segern mot USA lever vidare i Vietnam. Man är en enskild nation som gjorde segerrikt motstånd mot Imperiet.


Litteratur
Herr, Michael: Dispatches
Karnow, Stanley: Vietnam - A History
Sheehan, Neil: A Bright Shining Lie




Relaterat
Striden vid Dak To 1967
Colin Powell
Patton

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (89) abbm (6) abbX (4) agajan (5) ahma (6) aktuellare böcker (35) aktufall (5) alga (3) Andersson (2) Antropolis (17) apatia (10) ar (34) att vara Svensson (216) Ballard (11) begr (5) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (19) bild (10) bim (12) bing (298) biografi (22) bloggish (56) Blue Öyster Cult (4) camo (6) Castaneda (21) conspi (20) d-icke (2) Den musiske matlagaren (16) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (39) en gatas melankoli (10) En novell om Babylon (4) eso (4) esoterica (123) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (43) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (3) historia in nuce (157) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (70) islam (6) italia (3) japan (4) Jünger (79) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (18) Kristus (25) kuro (2) libyen (19) link (38) lite litteratur (101) ljus (6) Lovecraft (14) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (43) multiversums mytolog (5) natio (64) Nietzsche (4) niven (4) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (57) pil (5) poesy (31) politikka (199) pr (59) pred (3) Priest (14) prophecy (24) rymd (13) sanskrit (9) sf man minns (97) small candies (124) Smaragdeburg (5) speng (21) stein (5) Stratopias gåta (80) survi (6) sve (31) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (4) symbol (4) Syrien (17) tempel (30) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (19) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (3) vju (4) zeppelin (2)