tisdag 5 juli 2011

Den svenska radikalvänsterns historia


Vi har i dagens Sverige ett Vänsterparti. Detta Vänsterparti är den svenska vänsterns flaggskepp, grundat 1917 som SKP. Härmed en titt på detta och andra partier i den svenska radikalvänstern. Läs om kända namn som Jan Guillou, Peter Englund, Mats Gellerfeldt, Marita Ulvskog, Jan Myrdal och andras radikala förflutna. [Reservationer för eventuella fel.]




I Sverige har vi framför allt sossarna som stort vänsterparti: Sveriges socialdemokratiska arbetarparti är namnet. Det har hetat så sedan starten 1889. Det var Sveriges första moderna politiska parti, i termer av massrörelse. Man valde den reformistiska vägen. En revolutionär fraktion, inspirerad av händelserna i Ryssland, valde dock att bilda ett eget parti 1917. Det kallade sig Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. 1921 bytte man namn till Sveriges kommunistiska parti (SKP). Dess ledare blev i tur och ordning Zeth "Zäta" Höglund, Hilding Hagberg, C. H. Hermansson och Lars Werner.

SKP var en samling radikala figurer som ville ha en våldsam omstörtning av samhället. Diktatur skulle råda, "proletariatets diktatur" à la Sovjet. 1944 valde man dock att ta bort detta ur programmet. 1967 skedde ännu en nedtoning; man skulle bli mer "normalvänster", mer "vänstersocialistiskt parti av västeuropeiskt snitt". Dock behölls, som förr, kontaten med Sovjets och östblockets kommunistpartier. I samma veva skedde ett namnbyte till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK). 1990 bytte man namn till Vänsterpartiet (V). Gudryn Schyman blev nu ledare följd av diverse småfigurer och så Lars Ohly 2006.

Attitydomläggningen för SKP 1967 var för sin del startsignalen för vänsterism och nya partibildningar. Vi fick alla dessa småpartier och sekter, alla dessa inneklubbar och klickar. Först kan här nämnas KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) som var maoister, inspirerade av Kinakommunism. 1970 skedde en ny split och man bytte namn till SKP, ett namn som ju var ledigt. SKP:s tidningar hette Gnistan och Rödluvan. Kända medlemmar var Charlie Nordblom ("Industrispionage", 1984), Klas Eklund (ekonom SEB), Jörgen Widsell (MTG), Marita Ulvskog och Mats Gellerfeldt (SvD). Partiet gick under jorden med sin verksamhet 1976 sedan SÄPO avslyssnat flera av styrelsens medlemmar. Partiet upplöstes på 1980-talet eller i början av 1990-talet; ingen vet egentligen när, man bara tynade bort. Det var annars helt i sin ordning att SÄPO avlyssnade dem; SKP tycks ha planerat att omstörta Sverige med våldsmakt. Detta var deras ideologi och livsluft. Kina 1949 var idealet.

KFML splittrades 1970 som sagt (och bytte namn till SKP). En mer antisovjetisk fraktion blev då KFML (r) (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, revolutionärerna). Partiledare var Frank Baude. Partitidningen hette Proletären. Kända medlemmar var Jan Myrdal, Sven Wollter och Jan Guillou. Man var alltså maoister likt SKP men mer anti-Sovjet, något som visst inte hindrade Guillou från att prata med KGB. I riksdagsvalet 1991 fick KFML(r) 75 röster, en uppgång med 12 röster från föregående val.

- - -

Det fanns en gång i Sveriges land ett sovjettroget kommunistparti: Arbetarpartiet kommunisterna (APK). Det bildades av utbrytare ur VPK 1977. Ledare var Rolf Hagel. I valet 1991 fick man cirka 90 000 röster. Tidningen hette Norrskensflamman. Man hade sin bas i Norrbotten; där skulle man enligt uppgift stå på Haparanda station med flaggor i händerna då sovjetarmén tågade in. -- Partiet finns än idag. Man heter SKP, ett namn som blev ledigt när maoist-SKP las ner på 80-talet.

Vi går vidare i denna översikt över svensk vänster. Då kan vi osökt nämna att vår käre akademiledamot Peter Englund har ett förflutet som trotskist. Han var med i Socialistiska partiet, bildat 1970 under namnet RMF. Namnbytet till SP skedde 1982. Man hyllade revolutionären Leon Trotskij, en extrem utrotare av tro och tradition till förmån för bajonettvälde och terror.

FK, Förbundet kommunist, bildades 1970 och låg politiskt någonstans mellan RMF och KFML. Det var Kinainspirerat. En känd medlem var Anders Carlberg, stockholmsk kommunpolitiker och projektbedrivare (Fryshuset).

SAC, syndikalisterna, bildades en gång i tiden. Man håller på fackets makt, "syndikatet". Visst civilkurage finns i denna ideologi, som "SAC-ansluten lokförare vägrar frakta ammunition" och liknande. En intressant koppling finns mellan syndikalismen och den italienska fascismen (q v Alfredo Pareto, "Eliters uppgång och fall"). Tidningen hette Arbetaren. Sf-översättaren Gunnar Gällmo var en av medlemmarna.

SAC var inget egentligt parti. Det var inte heller Clarté som var ett studieförbund grundat på 1920-talet. Tidningen hette Clarté, som tycks vara en synkopering av fr. clarité, klarhet. Karin Boye var en av medlemmarna.

Några småpartier sist. I skenet av socialdemokratins rörelse mot marknadsekonomi bildades Arbetarlistan i slutet av 80-talet som ett traditionell arbetarvänligt parti. I valet 1991 fick man 3645 röster. Det likaledes nybildade Kommunistiska förbundet fick 30 röster i samma val.

Så var det med den svenska vänstern. Man stod för likriktning av kulturlivet i termer av proggighet, förnekande av svensk historias heroiska drag och motarbetande av svenska traditioner. Men visst fanns det goda sidor också, som kritiken mot USA:s krig i Vietnam och dess dollarimperialism.
Källor till artikeln har varit egna anteckningar plus Wikipedia. Återigen säger jag: "reservationer för eventuella fel".




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Västra kanalen

6 kommentarer:

Anonym sa...

Vad faan har SAC och fascister gemensamt? Du hittar ju bara på.

Det är ju inte fascisters favvogrej med arbetares rättigheter.

Svensson sa...

@Anonym: jag hittar inte på. Fascismens rötter i bland annat syndikalism är väl känt. Se bland annat här:

http://www.johnreilly.info/fah.htm

Och här:

http://www.ihr.org/jhr/v04/v04p--5_Whisker.html

I den övre länken står det bland annat:

"In addition to Nietzsche, the other seminal influence on fascism whom Eatwell discusses at length is Georges Sorel. Now Sorel is remembered as the chief theorist of socialist syndicalism, and like Nietzsche his thought has influenced people who are not fascist by any definition."

Svenska SAC har kanske inga fasciströtter, men fenomenet "syndikalism" har en intressanta historia i Italien. Läs Sorel, läs Pareto och bilda dig.

Anonym sa...

Hittade hit från ett nyare inlägg...

Ville bara nämna att Mussolini under en period betraktades som en av Italiens främsta socialister.

Det tycks öht inte vara alltför svårt att "pendla" mellan dessa ideologier.

/Non serviam!

Svensson sa...

Mussulini började alltså som socialist. Och nazisternas tidiga fas, fram till och med Strassersbrödernas uttåg, var socialistisk: nej till storfinans, gynna småföretag osv. När sedan nazisterna triumferade värvade man åtskilliga kommunister, de fick namnet "biffstekar": bruna utanpå, röda inuti.

I Sverige hade vi Flygsocialisterna, Nils Flygs högerrörelse. Osv.

Anonym sa...

José Antonio Primo de Rivera bildade 1933 det Spanska Falangist partiet och följande år slogs detta samman med Juntas de Ofensiva Nacional-Sindicalista.
Nationalsyndikalismen har av tradition var stark på Iberiska halvön. Kopplingar till Katolicismen har funnits inom Nationalsyndikalismen.
I Spanien skedde en en syntes emellan Falangen, Nationalsyndikalisterna (JONS) och de konservativa carlisterna.
Dessa tre bildade den politiska grunden för Franco's Spanien.
I Portugal kom dock Nationalsyndikalismen (Movimiento Nacional-Sindicalista) att förbjudad 1934 av Salazars konservativa regim.
Den svenska syndikalismen i SAC's tappning har hämtat politiskt tankegods ifrån anarkismen och "frihetlig socialism".

Svensson sa...

Tack för dessa fakta, anonym 13:56. Det finns med andra ord en gråzon mellan höger och vänster, skönjbar både i de mediterrana och de germansk-nordiska politiska landskapen.

Sedan kan det stämma att svenska SAC profilerat sig mer åt vänster. Men det finns högerrötter i syndikalismen i stort, alltså.