lördag 30 juli 2011

Alexander Bard är en klok man


Först hette han Magnus Bard. Sedan Barbie. Sedan Alexander Bard. Hur som helst: den mannen har sina ess i rockärmen.

Alexander Bard är artist, låtskrivare och opinionsbildare. I mars intervjuades han i SVT. Frågan gällde om Bert Karlsson vore en farlig rasist för att han sagt "neger". Bard tonade ner det hela och sa att folk som öppet säger neger inte är farliga. Helt rätt tycker jag. Bert är som person en normal svensk som inte är så känslig för språk och ordvalörer som de övre medelklasstyper (= ÖMK) som styr det offentliga samtalet. Själv säger jag ibland "neger" för att provocera samma ÖMK-typer, som att säga negerboll istället för alla spaka synonymer (chokladboll etc).

För Bards replik, kolla denna Fria Tider-länk. Kanske har den ännu en fungerande länk till SVT-klippet. Det är en rätt snygg fotparad, en unik röst för sans och måtta i ett lättstört mediaklimat.

Bard sa alltså: "Säga neger är inte farligt". Och denna Bards marginella replik mot PK-ism kan ses som del i ett fenomen. Jag brukar kalla det sprickorna i muren. Det är när etablissemangsfigurer och elitjournalister inser PK-projektets tomhet och multikultipropagandans lögner. Det är när Ulf Nilson, Marcus Birro, Janne Josefsson med flera gör avbön och skriver sanningen om massinvandring och utarmning. Och ännu en figur har sällat sig till skaran på sistone, en musiker likt Bard: rocksångaren Roger Daltrey från The Who. Nyligen (15 juli) tog han bladet från munnen i Daily Mail:
When it comes to British politics he has a lot to say. A lifelong Labour voter, he’s disgusted by the last Government. ‘I was appalled at what Labour did to the working class — mass immigration, where people were allowed to come here and undercut our working class,’ says Roger.

‘It’s fine to say everybody can come into your country, but everybody should work towards a standard of living expected by people who live here. Not come here, live 20 to a room, pay no tax, send money home and undercut every builder in London. They slaughtered the working class in this country. I hate them for it because it is always the little man who is hurt badly. It’s terrible. It frustrates me.

För att anspela på en Who-låt: He Won't Get Fooled Again. Daltrey har fått nog av PK-medias lögner. Massivandringen är ett hot och måste upphöra.

- - -

Jag undersöker i detta inlägg fenomenet "sprickorna i muren". Som sagt är det när offentliga personer börjar ifrågasätta PK och tala förnuftigt. Bard och Daltrey kan ses som lite udda exempel. Men vi har även rena elitfigurer. Ett av de första svenska högdjuren som ställde sig frågande till att man inte fick kritisera invandring var Harry Schein. En tid före det han dog var han på radio där han bland annat ifrågasatte att många äldre MENA-invandrare inte kan svenska. I studion satt några yngre PK-fanatiker som beklagade att den fine Harry Schein nu blivit reaktionär, genom sina nya åsikter ökar han diskrimineringen. På vilket Schein utbrast. ”Diskriminering! Jag har slagits mot diskrimineringen innan du ens var född, innan du ens var påtänkt!”

17/2 i år sa Kjell-Albin Abrahamsson i Skånskan apropå Scheins pionjärgärning:
Det är i dagarna fem år sedan Harrys röst tystnade. Vi får nöja oss med hans böcker och en samling gulnade tidningskrönikor.

I boken "Och vi som ville så väl" (1996) skriver han: ‘Det mångkulturella samhället fungerar ingenstans – det visar historien.’ Jag minns hur jag hajade till vid läsningen och gjorde en tjock understrykning, utropstecken och frågetecken. Ett sånt påstående i mitten av 90-talet – när etnogullandet stod i zenit i Sverige samtidigt som kriget rasade som värst i det mångkulturella paradiset Jugoslavien – var verkligen att sätta sig på tvären. De senaste veckorna har alla Europas stora ledare sagt det, Storbritanniens premiärminister David Cameron, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy: Multikulturalismen fungerar inte.

Fler högdjur som mer eller mindre övergivit PK, som iaf börjat kritisera invandring, flathet mot kriminella invandrare osv, är Marcus Birro, Janne Josefsson, Leif G W Persson, Ulf Nilson. De är förhållandevis få men de är viktiga. Det är exempel på sprickor i muren som inte går att laga.

Josefsson är förstås ett paradexempel. Jag ska därför avsluta detta inlägg med hans BEKÄNNELSE. 10/2 2008 lät han sig nämligen intervjuas av Helsingborgs Dagblads Torgny Nilsson. Josefssons utsaga är mycket talande. Tur att folk kopplar på hjärnan och tänker; kan Josefsson kan fler av hans kolleger. HD:
Han [Josefsson] ser två hot mot den seriösa undersökande journalistiken. Den första är att den politiska makten nu anlitar pr-konsulter för att försvåra den undersökande journalistik de i andra sammanhang hyllar. Den andra är det låga förtroendet journalister har hos allmänheten. Han menar att det beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.

- Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på dem som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare, säger han.

Den likriktningen inom media återkommer han till gång på gång. Journalister är med få undantag bildad medeklass, med den bildade medelklassens syn på tillvaron. 


- Medelklassvärderingar är på många sätt väldigt bra. Homosexuella har samma rättigheter som andra, synen på flyktingar och invandrare är positiv. Men det är också mycket falskt. När ens barn ska gå i en klass där 80 procent inte talar svenska, hur ställer man sig till det då? Det är lätt att snacka.


Han är själv skyldig till en liknande enögdhet. Hans metoder är hårda och ibland har han i efterhand upptäckt att han gått för långt. I ett reportage om alkoholister runt ett torg fick han en affärsinnehavare att uttrycka sig oerhört föraktfullt om de utslagna. Mannen fick sjukskriva sig efter reportaget. Janne Josefsson menar att han inte förmedlade hela bilden i sitt reportage.


- Jag tycker att jag svek mitt uppdrag och mannen genom att inte tillräckligt tydliggöra honom. Jag försökte inte förstå hur han bryts ned av alkisar som kommer in, snor grejer och ställer till ett helvete för honom, som ska försörja sin familj på detta. Det var ett svek mot honom och mot journalistiken. Om jag tvingas flytta in i en loftgång där jag bor granne med knarkare och har en tre- fyraårig grabb som jag inte vågar släppa ut, hur länge har jag ett civiliserat, liberalt tänkande?

Relaterat
Fredrika Bremer
Jag är nationalist
dn dn svd svd svd svd svd svd svd
Chris Foss, "Tango November"

torsdag 28 juli 2011

Recension: 2001 - en rymdodyssé (Clarke 1968)


Jag har på sistone påmints om Clarke/Kubricks "2001". Den har några år på nacken men är en odödlig klassiker. Den visar nämligen på vad sf kan användas till: att berätta esoteriska sagor inom en teknologisk ram.


1.

David Bowman har lämnat jorden för att resa till Saturnus. Väl där tvingas han lämna rymdskeppet och bege sig ut på en resa i en räddningskapsel, en resa som för honom genom en viss Stjärnport och sedan ut i omöjliga länder. Han färdas Bortom bortom, han styrs över komiska vidder, han ser tillvarons slut och början. Omsider går han in för landning på en planet. Där finns ett Rum iordningställt åt honom. Han finner sig vakna i sängen i detta Rum, och det första han gör när han vaknat är att böja sig fram och slå på TV:n.

Detta slår mig som helt genialiskt. Det förenar Evighet med Vardaglighet, storslagenhet med enkelhet. Det är en scen ur filmen "2001 - en rymdodyssé".



2.

Det var en dag i slutet av 1960-talet. Plats: England. Filmregissören Stanley Kubrik ringde upp sf-författaren Arthur C. Clarke. Kubrik sa:

- Jag har läst din novell "Vaktposten".

- Du menar "The Sentinel"? sa Clarke.

- Ja, just den, sa Kubrick. Jag tycker den är genialisk. Jag får lust att filmatisera den. Vad säger du...?

- Tja...

- Kom igen! Får du inte lust att göra något storslaget, något som får ditt namn att lysa i hävderna för evigt?


- Visst...

- Då så, sa Kubrik. Vi gör det. Låt oss göra den största, bästa och djupaste sf-filmen någonsin!

- Topp! sa Clarke.



3.

Kubrik gjorde sin film på basen av Clarkes manus. Clarke skrev sedan en veritabel roman av det hela parallellt med filmandet. Film och bok har sedan dess ingått en högre syntes, ett oskiljaktigt amalgam. Nog är det filmen folk först får i sinnet när "2001" förs på tal men boken är trots det värd sitt salt - trots det och trots den något stela stilen den är skriven i. Men är det mästerverk så är det: det är ikonisk status, det är litteraturhistoria. Det är myt och religion, det är människan och kosmos. Clarke är ingen religiös person och ibland är han onödigt kåserande. Hans putslustigheter kan ta udden av vissa dramatiska höjdpunkter. Där hade en oberörd stenstil varit bättre. Men på det stora hela är jag positiv. På den symboliska nivån är "2001" fulländad.



4.

I början av filmen hörs Richard Strauss "Also Sprach Zarathustra". Den handlar om Nietzsches övermänniska. Och det är vad "2001" handlar om - hur människan är redo för ett nytt steg i utvecklingen. Nu tvivlar jag på att någon övermänniska kommer att skapas - någonsin. Vi kommer snarare att bege oss in i framtiden med de förmågor vi redan har; våra latenta psykiska förmågor kommer att realiseras. Kanske kan man kalla det "övermänniska". Nåja.


Filmen (och boken) berättar antydningsvis hur den primitiva människan besöktes av utomjordingar. Dessa satte en monolit på jorden som visade henne saker, höjde henne. Apmänniskan blev i stånd att hantera redskap. Lårbenet på en antilop blev ett kraftfullt vapen.

Så går tiden. Vi använder redskap och utvecklar tekniken. Denna för oss till månen. Väl där (berättar alltfort "2001") upptäcks ännu en monolit. Vi har bestått provet, vi har gått från grottmänniska till rymdfarare! Denna monolit sänder så en signal som pekar till rymden kring Saturnus. Där upptäcks en tredje monolit. Ett rymdskepp utrustas för att kolla in den. Via diverse intriger på rymdskeppet beger sig vad det lider David Bowman ut på en resa som för honom mot och IGENOM monoliten. Den är en stjärnport: STARGATE. En port till ett annat universum, en högre medvetandenivå. Efter ytterligare utbildning vid sin destination (TV:n) återvänder Bowman på slutet som ett glorifierat foster, ett stjärnbarn. Han är den nya människan.



5.

Så hur blir det då? Ska vi bli stellara Übermenschen? Kanske det! Vi måste i alla fall höja oss över dagens materialism och nihilism. Men vägen går genom kärlek och sympati, inte nietzscheansk dominans och påstridighet. Nietzsche förnekade Gud; jag tvivlar på att militanta ateister har något att säga oss om den energihöjning som förestår, ja som redan har börjat.


"2001" handlar ytligt sett om en rymdresa. Men alla som sett passagen genom Porten och färgspelet där bortom inser att detta inte handlar om en resa från punkt A till punkt B. Det är en färd i ett psykiskt landskap, en symbolisk resa för människan. Vi måste lämna tvivlets dalar och höja oss till promenad i en tidlös eter. Balans, kringsyn och dans är morgondagens melodi. Så tona in på sköna vibbar och var beredd på morgondagens kalikå, ackompanjerad av sfärernas musik i harmoni med DNA-molekylens spiralgång. Att låta vårt sinne påverka materien, makrokosmos och mikrokosmos, vår kropp likaväl som universum, det är tidens melodi. Det är den odyssé vi ska bege oss ut på, den resa vi ska företa: från nihilism till andlighet, realiserat med viljekraft. Av sig själv går det inte. Vi kan inte vänta på att gudarna ska plocka upp oss och placera oss i ett paradis. I så måtto hade Nietzsche rätt: viljestyrka är ordet, inte själlös väntan på andligt lördagsgodis.

Vilja till makt, förstådd som makt över en själv och ens begär, är vad dagens människa behöver för att ta sig vidare. Men denna process måste företas i samarbete med Gud och det gudomliga. Gud gav oss fri vilja; det är den viljan som är framtidens melodi, ingen egotrippad nihilist-vilja à la Nietzsche.

Relaterat
George Trevelyan
van Vogt och drömmen

onsdag 27 juli 2011

Centrumpuck (dikt)


Jag sjunger i skon. Jag gnolar lätt på en melodi dessa sista dagar på semestern. Den låter:
Världen vibrerar med mig,
världen roterar kring mig,
alla ränner runt och jag -
är centrumpuck.

Det där sista kan ses som ett lån från Magnus Ugglas "Centrumhets". Där lyder texten: "Alla ränner runt på stan - i centrumhets!" Här har jag ändrat det hela till att jag står i centrum av tillvaron, dock inte malligt och dant. Nej tvärtom: jag vill med detta uttrycka en kvietistisk hållning, en attityd av lugn och ro. Det är mediation i mandalan medan alla andra far runt för att jaga vind.

Jag är centrumpucken, mittpluppen på singelskivan, mannen i mandalan. Och detta är vad alla kan känna sig som, vi är alla universums centrum. Så därför kan vi lite till mans sjunga: "Alla ränner runt och jag - är centrumpuck!"

Centrumpuck är alltså vad man använde till vissa vinylskivor. Speciellt singlar hade ibland ett något större hål i mitten, okänt varför. Då måste man lägga dit en plastgrej på några centimeters diameter. En - ni vet namnet vid det här laget - centrumpuck.

Relaterat
Tempel och trädgårdar
Lovsång

tisdag 26 juli 2011

William Shakespeare: "Stormen"


Härmed en titt på en gåtfull pjäs.

Shakespeares ”Stormen” (”The Tempest”) börjar med ett skeppsbrott. Detta har alltid varit en utmaning för scenografer: hur gestaltar man ett skeppsbrott på en teaterscen? – Besättningen kommer iland på en ö styrd av den gåtfulle Prospero. Denne har sin dotter Miranda som sällskap. Plus tjänaren Caliban, ett gåtfullt monstrum. Dessutom finns där luftanden Ariel.

Mystiken tätnar! Skeppsbesättningen möter i alla fall ön och dess innevånare. I en scen måste en sjöman ta skydd under ett täcke bredvid Caliban. Sjömannen säger: ”Danger makes for strange bedfellows.” Andra bevingade ord i denna pjäs är ”A great general in dreamland”, ”my tricksy spirit” och ”we are such stuff as dreams are made of”.

En tolkning som lanserades av Thomas Campbell 1838, vidmakthållen ännu 1936 av R. Howard i hans bok om denna pjäs, är att Prospero är Shakespeare själv, den geniale magikern som i scen 2 sitter i sin kammare på ön och pratar avspänt med sitt livsverk (förkroppsligat av Miranda). Anden Ariel är i så fall fantasin. ”Stormen” är en sen pjäs och Shakespeare ska ha känt att diktarförmågan var på upphällningen: ”Nu är det med min trolldom slut” säger Prospero på slutet. Han lägger ner sin stav och mantel och släpper greppet om dramats gestalter, som ju är ”such stuff that dreams are made of”.

Jag tycker det är en plausibel tolkning. Visst finns det rum även för flera synsätt, det gör det alltid, men denna tolkning är rimlig inom sina ramar. Bland annat detta med att Ariel framstår som olydig i sitt mellanhavande med Prospero, kan ses som den åldrade diktarens problem med fantasin: den vill inte göra tjänst som förut!

Konst är som det är: mångtydigt. ”Stormen” har kommunicerat till människor genom århundradena. På 1950-talet inspirerades ju sf-filmen "Forbidden Planet" av denna pjäs och på 1980-talet gjorde Per Åhlin den tecknade filmen ”Resan till Melonia” utifrån samma förlaga. Shakespeare är alltid Shakespeare, man finner alltid något i hans pjäser, men om man vill ha en pjäs som är svår att klassificera och avkoda ska man läsa ”Stormen”.

Här finns mycket! Här finns en ö, här finns magi, här finns övernaturliga väsen. Till ön kommer vissa vardagliga människor och de förundras storligen av vad de ser. Mindre överraskad är öns härskare, Prospero, som drar igång vissa intriger mot besökarna som han tycks ha träffat förut. Prospero är ju landsförvisad och en i besättningen har del i detta. Men även Prospero är som antytt ödmjuk; han inser på slutet att hans trollkraft är på upphällningen. Allt slutar i en mild cerise av dans och romantik. Man kan kalla det: harmoni genom konflikt.

Jag nämnde filmen ”Forbidden Planet” ovan; den blev i sig inspiration för TV-serien Star Trek. Och denna lånade inte bara filmens ram (= jordiskt rymdskepp som far runt och undersöker kosmos), den omarbetade då och då vissa andra Shakespearedramer till sf-skrud. Se bara på de tidiga TV-avsnitten ”Catspaw” (som lånar från Macbeth) samt ”Elaan of Troyius” (The Taming of the Shrew) plus diverse citat och referenser i titlar och annat.

Relaterat
Mythago Wood
Nietzsche och religionen
Ernst Jünger: An der Zeitmauer
Ballard
Mytisk resning

måndag 25 juli 2011

Recension: Killing Machine (Judas Priest 1978)


En minor classic inom hårdrock är "Killing Machine" av Judas Priest.

1978 hade Judas Priest varit igång ett bra tag. Man hade gett ut intrikata plattor och jobbat hårt. Men ingen tog riktigt notis om dem. Men det här året började det vända, poletten var på väg att trilla ner.

Man var skickliga musiker, "very studious musicians" som Malcolm Dome sa. Idealet var Led Zeppelin: långa låtar med 48 tempobyten. Men gliporna i bygget syntes, man hade inte dragit åt skruvarna ordentligt - och små fel i musik som vill vara perfekt tenderar att märkas, mer än om man spelar punkigt och rått.

Lustigt nog var detta mitt under punkvågen. Punkare var Judas Priest inte, man hade föga gemensamt med dem. Men en sak lärde man sig från stormen man levde i: spela snabbare, gör kortare låtar.

I slutet av 1978 gav Judas Priest så ut sin "Hell Bent for Leather". (Detta var USA-titeln. I Europa hette den "Killing Machine".) Den går ut hårt redan i öppningsspåret: "Delivering the Goods". Hård tryckrock av bästa märke, stunsigt boggiesväng. Tajt som en talltita. Nån punk är det inte, därtill är man för skickliga musiker. Detta lovar gott för framtiden, främst för att låten är förhållandevis kort.

"Rock Forever" fortsätter segertåget:
When the day is over
I like to ease my mind,
by juicin' up my system
with a beat of the heavy kind.

I smack a bottle open,
I crank the hi-fi high,
I'm in my seventh heaven,
oh I could touch the sky.
Jag vet inte varför jag citerar det här riktigt, nån epokgörande text är det inte - men ett av många exempel på Rob Halfords låtskrivarförmåga. Ett "throw-away" bland många, lyckad partymusik. Ännu en kort låt detta, ännu en tight fit i boogiekostym. Och ett snyggt solo.

"Evening star" öppnar med akustisk gitarr och poetiska rader:
I've traveled to a distant shore,
I felt I had to go.
An inner voice had called me there,
why I did not know.

I saw the evening star rise up,
shining out to sea,
and now I understand at last what I means,
what it all means!
En milstolpe i Priests katalog är "Hell Bent for Leather". Den har både text och musik av gitarristen Glenn Tipton. Det tog lång tid innan jag förstod den, lång tid innan jag hittade fram till JP:s textarkiv på nätet:
Seek him here, seek him on the highway,
never know when he'll appear.
All await, engine's ticking over,
hear the roar as they sense the fear.

Wheels! - a glint of steel and a flash of light.
Screams! - from a streak of fire as he strikes:
Hell bent, hell bent for leather...

Det är snabbrock, speed metal i sin begynnelse. Och så sticket: There's many who tried to prove that they're faster, but they didn't last and they died as they tried! Och så Tiptons solo på det, kondenserad version av Joe Walsh' solo i "Hotel California" låter det som. Man flämtar efter andan - och får vila ut med trum-rumlet i "Take On the World", en allsångsdänga som blev modell för framtida storheter som "United" och "Heavy Duty - Defenders of the Faith".

B-sidan på detta vinyl som det ursprungligen var, inleds av "Burnin' Up". Detta är massiv funkrock, skickliga musiker är ett måste för en sådan här låt - ja för all Priestmusik, de döljer ofta intrikata mönster.

"Killing Machine" är en mer långsam, hotande slugger om en yrkesmördares vardag. Omkvädet lyder: "I've got a contract on you"... Ja min själ, i vilken ordbok skulle man kolla upp en sådan trop när man som 17-årig lyssnade på den här första gången...? "Running Wild" är ännu en Tiptonskapelse, en låt om att partaja på stan, och "Before the Dawn" en lysande ballad om gryningens första grådager. Det är akustisk gitarr och snudd på falsettsång; han hade spännvidd Halford, från mörk stämma i "Seek him here, seek him on the highway" till ljus tenor i "Before the dawn, I hear you wisper, in your sleep, don't let the morning take you". Spännvid i tema också: ballader och rejsrock, tempo och vila.

Allt avslutas med "Evil Fantasies", en tung, långsam tryckare som ökar tempot mot slutet. In alles visar denna skiva att man lärt sig läxan: skruvarna har dragits åt, stålkonstruktionen står stadigt. Inga långa låtar, högre tempo istället. Inga glipor, inga tveksamheter. Tryckrock och boogiebas, men också variation och infall. En vägvisare mot framtida stordåd som "British Steel", "Point of Entry" och "Screaming for Vengeance". Poletten hade trillat ner!

Relaterat
Hård musik
Priest bildades av Ian och KK
Exopolitisk närvaro
Galactic Superwave
Wilcock: The Source Field Investigations (2011)

söndag 24 juli 2011

Med naturen in på knuten


Jag har som regel bott i villaområden eller i hyreshus. En gång i tiden bodde jag dock ute på landet med naturen in på knuten. Det var hösten 2004 då jag bodde i Läby.

Hösten 2004 bodde jag i Läby, Uppland, 4 km söder om Uppsala. Det var medan det rum jag hyrde inne i stan skulle renoveras. Jag hyrde så en stuga i detta Läby: ursprungligen en liten sommarstuga med ett rum, kök och altan, som nu hade fått altanen övertakad och så tillagt badrum och ännu ett rum. Rena lyxen för 2000.- i månaden.

Köket var modernt, badrummet likaså. Jag hade till och med tvättmaskin. Det enda minuset var takhöjden, det klarade inte min IKEA-bokhylla. Annars bodde man bra där: naturen in på knuten, fält och skogsbryn. Från matbordets fönster såg man banvallen för gamla Enköpingsbanan. Där, bortom fältet, i en glipa i trädridån, kunde man se cyklister och joggare passera, som på en rälsmålbana.

Handla fick man göra på ICA Stenhagen, 2 km bort. Bara att cykla.

Roligt i Läby var att mitt i höstnatten gå ut och röka och se en bil komma i mörkret, på Enköpingsvägen. Först hördes brus långt borta, så lyktor som lyser spöklikt, så ökande buller och dopplande ljud, strålkastare i vitögat - och passage och ljud som minskar, bilen försvinner. Allt blir stilla.

Stugan ägdes av ett pensionärspar. De hade sitt hus intill. De hade biodling. Honungsframställning är nog en ädel syssla, men man får väl säga att lukten i honungsmakeriet, där de slungade ut honungen från ramarna, inte var så najs. Snarare sötäcklig.

Nåja. De hyrde ut stugan åt mig. De var sjundedagsadventister. Trevligt folk.

Jag bodde i min stuga. I farstun stod en TV. Den kunde jag se på liggande i sängen i mitt sovrum till höger. Därnäst fanns badrummet med tvättstuga. Rakt fram fanns den överbyggda altanen, vardagsrummet. Så hade vi, åter på höger sida, det stora spatiösa köket. Sist på höger hand fanns ännu ett boningsrum. Jag levde där med att läsa mina Castanedas, skriva "Eld och rörelse" och njuta av naturen. En dag skulle jag cykla iväg på banvallen för att handla på Ica Maxi i Stenhagen. Då såg jag ett rådjur skutta bort över ett hygge. Det var pittoreskt: morgon, sensommar, dagg och så denna varelse som for sproing, sproing bort över nejden. Ack så lyriskt.

Jag bodde där hela hösten. När snön kom blev TV-antennen översnöad. Mottagningen blev sämre. Jag fick gå upp på taket för att röja bort snön. Det var ett heroiskt, autentiskt inslag i mitt liv tyckte jag då.

Relaterat
Jag föddes i Vilhelmina
Enköping

fredag 22 juli 2011

Den stolta svenska historien


Man gräver på Riddarholmen i Stockholm. Det ska bli en tunnel för pendeltågen. Innan det hela fullbordas får arkeologerna göra sitt: de får sålla fram fynd från denna plats som varit ångbåtskaj. Ett fickur från 1800-talet hör till fynden. Kanske hittar man även saker från medeltid och vikingatid, vem vet.

Man gräver på Riddarholmen, söker sig fram i Sveriges ärevördiga historia. "Stolta stad" sa Bellman om Stockholm. Man kunde säga detsamma om Sverige: "stolta land!" Vi svenskar har nämligen åstadkommit mycket i vårt förflutna. Som krigarnation vann vi segrar över halva Europa. I fältslag har vi besegrat danskar, polacker, ryssar, sachsare, preussare och österrikare. Vad sägs om tåget över Bält, övergången av Düna och segrarna vid Narva, Svensksund och Lund? Vad sägs om Breitenfeld efter vilket Gustav Adolf i praktiken var tysk kejsare?

Ja, vad säger ni? Geopolitiskt betyder detta föga idag men andligt och renommémässigt är detta än idag levande bragder. Och på industrins och forskningens område behöver man bara nämna namn som Linné, Berzelius och Siegbahn och firmor som Asea, Volvo, Saab, Nohab och Bofors för att inse att svensk ande är i stånd till stora ting. Så, i korthet: varför ska svenskar idag, varför ska vi som åstadkommit allt det här, böja rygg för negrer som kommer hit och knappt arbetar, för mena-fanatiker som vill spränga oss i luften? Varför har det plötsligt blivit så viktigt att vi ska glömma de andliga innebörderna av Narva, Svensksund och tåget över Bält? Varför får en svensk inte vara stolt längre, varför har storsvenskheten förbytts i sin motsats, kryperi för tredje världens trasproletariat?

Nå, ni förstår vad jag menar. Svensken är lagd för stordåd och bragder. Sverige har en historia man kan vara stolt över. Och Sverige och svenskhet innebär för mig ”Sverige åt svenskarna”, inte ett fjolligt utläggande av röda mattan för TBC-sjuka, lusbemängda horder from beyond the Beyond.

Vi måste rädda det som räddas kan av Sverige. Vi måste minska invandringen, värna svensk kultur och etnicitet, värna svensk trygghet, tro och tradition. Då kan vi återigen glädja oss åt fädrens segrar. Då kan vi återigen känna stolthet och glädje över vad vi uträttat som nation. Vi kan emotionellt och andligt räkna oss till godo den anda som bringade seger vid Lund, Narva, Gadebush, Kliszow, Jankowitz, Holofzin och Helsingborg. Då kan vi åter andas fritt, hälsa våra svenska färger och åter träda in som en fri nation bland fria nationer. Idag är vi ju en slav under internationella intressen. Reinfeldt har lyckats med vad gårdagens adel misslyckades med: att införa livegenskap i Sverige. Vi försmäktar under låneslaveri styrt av kosmopolitiska banker.

Men att förslava ett helt folk som det svenska går i längden inte. Möjligen om vi vore en fellah- eller mestisbefolkning i solstekt ökenland, men nu är vi inte det. Vi är ett hjältefolk bland skog och malmberg: ”i klippan växer järn, och männer däruppå” som Tegnér sa. Så det svenska folket går inte att kuva, tror ni det så tror ni fel. Furor germanicus bubblar i folkdjupen. Dolt eller öppet lever än i oss den anda som segrade ”på Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter”.

Relaterat
En svensk fristat
Svenska folksagor
dn

torsdag 21 juli 2011

Tyskland idag


Hur står det till med vårt södra grannland Tyskland, egentligen? Är det inte dags att vakna, att skudda av sig det amerikanska stoftet?




Vilka vann andra världskriget? – USA och Ryssland. Dessa båda ockuperade Tyskland 1945. Sedan dess har ryssen åkt hem, han slöt fred med Tyskland 1990 och tog hem alla trupper från tysk jord 1994. USA är dock kvar i Tyskland. Man har fortfarande baser och installationer där.

Till exempel har man flygbaserna Rammstein och Spangdahlem. Dessa är fullt operativa idag, de understödjer till exempel Mellanösternkonflikterna. US Army har för sin del ett 30-tal faciliteter i landet: baser, staber och utbildningscentra. Viktigt i sammanhanget är att man kontrollerar vissa logistiska funktioner. Till exempel hanteras militärt fordonsbränsle i Tyskland av US Army, alltså av icke-tyska trupper för den tyska försvarsmakten. Detta är en subtil form av imperialism. Källan till detta är signaturen ”Galileo Figaro” i denna forumtråd.

Enligt samma källa sägs Tyskland stå under amerikanskt och israeliskt inflytande rent politiskt. Nyss ändrade man till exempel födslorätten från droit de sangue till droit de terre. Förr måste man nämligen ha tysk etnicitet för att räknas som tysk, nu räcker det med att vara född i landet för att få medborgarskap. Detta ska ha tillkommit på yttre initativ. Nåväl, detta må vara rykten och jag vidareför dem som det.

USA har ännu baser i Tyskland. Varför? Varför kan inte USA lämna detta land ifred? Varför kan inte Tyskland få stå på egna ben 65 år efter andra världskrigets slut? Tyskland är en ärevördig nation. Att i evighet sona för brott begångna under andra världskriget är inte en rimlig väg.

- - -

Vad gäller dagens säkerhetspolitik och geopolitik finns mer att säga. Tysklands soldater i Afghanistan sägs till exempel vara hårt bundna. De har förbehåll, caveats. De får knappt göra någonting sägs det. De har stränga regler för när de får öppna eld. Öppnar en tysk soldat eld bryter nämligen tredje världskriget ut sägs det... Jag menar, hur ska man annars tolka dessa strama tyglar.

Stackars Tyskland. När ska de slippa bördan från händelser för över 70 år sedan? Vapnet vrids ur händerna på det genom ständiga påminnelser om detta. Men det gagnar ingen. Den eventuella skulden är vad mig beträffar sonad. Vi måste ha ett Tyskland som skuddar av sig det amerikanska oket och blir en europeisk aktör.

Tysken Joschka Fischer kallar USA "vår främsta säkerhetsgarant". Detta är en gammal visa som spelats nog.




Relaterat
"Till Smaragdeburg"
Ernst Jünger

tisdag 19 juli 2011

Det börjar bli dags för inval av en ny AKADEMILEDAMOT


En stol är ledig i Svenska Akademin.

Akademiledamoten Birgitta Trotzig avled tidigare i år. Så vem ska ersätta henne på stol nummer 6?

Jag en bra kandidat: Erik Andersson.

Han är bildad, har gett ut finurliga prosaböcker (Ättlingen från Mecklenburg, Gyllene Gåsen, Den larmande hopens dal) och har översatt Fina Saker (Ringtrilogin, Joyce mm). Så att, utan ironi måste jag nog säga att Andersson är perfekt för Akademin. Man måste ha viss bildning, kunna bidra till det arbete Akademin ändå uträttar, och det tror jag Andersson kan.

Är man lagd åt genrepjunk kan man ju tänka sig att Anderssons tolkande av just Ringtrilogin och annan fantastik kan vara en merit. Kanske approcheras han av Englund & c:o sägande, ”Hördu Andersson, vad är egentligen det här med fantastik? Du tycks kunna det. Så kan inte du komma till Börshuset och upplysa oss om sf, fantasy och skräck till båtnad för det svenska kulturarvet?”

Vare därmed hur som helst. Även om Akademin fortsätter att ignorera fantastik – fullt möjligt; varför ska de syssla med genrer? – så är nog Andersson med sin lexikaliska kunskap i svenska ord och vändningar som gjuten för Svenska Akademin. Man måste ha vissa meriter för att bli invald, det räcker inte med att sitta på innekrogar i Stockholm och hänga.

Andra tänkbara kandidater vore en indolog, en hebraist eller en klassiker (latinsk och/eller grekisk språkman). Har man sinologen Göran Malmqvist borde man även kunna värva i andra språkområden.

Vad jag INTE tror är att Akademin värvar ännu en poet. Vi har redan Lotass, Frostenson, Lugn, tre tämligen nyvärvade krafter. De har även täckt upp den kvinnliga flygeln så nu kanske det blir en man, oavsett inriktning.

Nåväl, det får bli som det kan. Som en liten service ger jag er här en lista på dagens Akademirulla. Vilka är med, vilka skolkar?
1. Lotta Lotass, 2009 – (poet)
2. Bo Ralph, 1999 – (forskare)
3. Sture Allén, 1980 – (forskare)
4. Anders Olsson, 2008 – (forskare, skriftställare)
5. Göran Malmqvist, 1985 – (sinolog)
6. Birgitta Trotzig, 1993 – 2011 (författare) [edit: hon ersattes av forskaren Tomas Riad]
7. Knut Ahnlund, 1983 – (deltar inte sedan 2005) [edit: Ahnlund har avlidit, han ersattes i mars 2013 av litteraturvetaren Sara Danius]
8. Jesper Svenbro, 2006 – (skriftställare)
9. Torgny Lindgren, 1991 – (romanförfattare)
10. Peter Englund, 2002 – (ständig sekreterare från 2009)
11. Ulf Linde, 1977 – (konstvetare)
12. Per Wästberg, 1997 – (författare)
13. Gunnel Vallquist, 1982 – (skriftställare)
14. Kristina Lugn, 2006 – (poet)
15. Kerstin Ekman, 1978 – (deltar inte sedan 1989)
16. Kjell Espmark, 1981 – (skriftställare)
17. Horace Engdahl, 1997 (ständig sekreterare 1999-2009)
18. Katarina Frostenson, 1992 – (poet)

Relaterat
Gyllene gåsen
Tolkien
Illustration Björn Brusewitz

måndag 18 juli 2011

Japan är ett spännande land


Fotboll är som det är. Det är svårt att göra mål. Därför avgörs det hela rätt ofta på förlängning och straffsparkar. Så skedde nu i damfotbollens final mellan USA och Japan. Straffläggning handlar till stor del om psyke och här visade sig japanskorna starkare. 5-3 till Japan blev slutresultatet.

Var det japansk andlighet över amerikansk materialism? Var det koncentrerat psyke över moralisk slöhet? Var det disciplin över låt-gå-mentalitet? Nu ska vi inte dissa Pia Sundhages lag men idag svallar känslorna såklart för Japan. Japan har länge fascinerat mig. Vem gillar inte detta estetiska folk, detta strävsamma, tålmodiga folk, detta lågmälda men, när det gäller, storslagna folk?

Jag har studerat detta land, tänkt över det och skrivit en bok om det. Det är essäsamlingen "Drakens spegelbild" som finns som fritt nedladdningsbar pdf. Gå hit, till Dropbox, och klicka på "download". Denna 95-sidiga fil ger dig Japan i ett nötskal: du får en bakgrund till landet och dess historia, dess kultur och särart. Det handlar om gammal kultur och ny, om Kurosawa och samurajer, om bilindustri och science fiction, om buddhism och Mishima och mycket mer. Det är historia och konst, det är religion och filosofi, det är moderna krig med Togo och MacArthur och det är gamla tidens krig med bushido och svärd.

Det är, kort sagt, "Drakens spegelbild -- en bok om Japan."


Relaterat
Japansk bilindustri
Science fiction och Japan
svd svd svd svd dn dn dn

söndag 17 juli 2011

Det råder torka på Afrikas horn


Det råder torka på Afrikas horn. Kenya, Djibouti, Somalia och Etiopien är drabbade. Det inhämtar jag idag i DN och SvD.

Den här våren har det hänt saker i Mellanöstern. Dit hör inte direkt Afrikas Horn som är östra spetsen av mellersta Afrika. Men nog gränsar det till Mellanöstern alltid. Till Mellanöstern räknar jag automatiskt norra Afrika eftersom denna region historiskt hängt ihop med det egentliga Mellanöstern, sett som Mesopotamien plus Mindre Asien. Norra Afrika, "NA" i sammansättningen "MENA" (Middle East and North Africa) har alltså mer med Mellanöstern/Främre orienten att göra än med resten av Afrika, Afrika söder om Sahara.

Afrikas horn kan trots det sägas tillhöra Mellanöstern. Sedan vår tideräknings början har till exempel Etiopien haft kristendom. Övriga Afrika, mellersta och södra, tenderar att ha fått kristendom först med kolonialismen. Sedan är islam stark på Afrikas horn också, ett typiskt MENA-drag.

Så låt oss tala om Mellanöstern! Det har hänt en del där på sistone. I alla fall i våras. En symbolhändelse var när Egyptens president Mubarak föll. Efter trycket från demonstrationer och upplopp avgick han i februari. Då gladdes egyptierna. Ja, man gladdes så pass att man sjöng. Man sjöng: "Mot Jerusalem tågar vi / för att bli miljontals martyrer". (Arabiska: "Lel Qudous Rayheen... Shohadaá bel malayeen") Se denna video.

Den fantasirike bedömaren, en sådan som jag, säger då: här har vi en indikation på de tider vi lever i, en tid då allt flyter, allt är i stöpsleven. Hela Mellanöstern kommer att kastas i krig, före årets slut kommer vi att leva i EN ANNORLUNDA VÄRLD. Hur pass "annorlunda" tänker jag inte säga här, ni tror mig ändå inte.

Den sansade bedömaren däremot, han säger: dessa skanderande egyptier, de var bara gripna av stundens eufori, som en fotbollspublik ungefär. Inget att fästa sig vid.

Inget? You tell me.

Denna arabiska skandering, detta med att tåga mot Jerusalem för att bli martyrer, rapporterades inte av MSM (mainstreammedia). Nej, då hade väl det gulliga Jasminrevolutionsnarrativet fått sig en törn. Själv uppmärksammandes jag på det hela när jag såg ett Youtubeklipp från Alex Jones TV-program. Det handlade främst om ekonomi. Men allt flödar samman nu, världspolitik, ekonomiska rapporter (om dollarns svaghet, eurons och yuanens relativa styrka, om ädelmetaller och oljepris), domedagsprofetior och annat härligt.

Domedag? Tja, profetior om civilisationskollaps, Fyra Ryttare, Antikrist, Planet X och annat är legio på Youtube. Det är tidens tempo helt enkelt, inte riktigt mainstream än men det kommer att bli. Mahdin kastar sin skugga framför sig. Dyker han inte upp i år så blir det förmodligen nästa år.

Relaterat
Mellanösterns historia
USA och Mellanöstern
dn dn dn dn dn svd

lördag 16 juli 2011

USA:s valuta heter knarkdollar


USA:s budgetproblem har manglats i veckan. Obama vill få igenom sin budget men det går dåligt. Varför? För USA:s ekonomi är knackig.

1.

USA har en ekonomi. Valutan heter dollar. En aspekt av dollarn är fenomenet PETRODOLLAR. All olja i världen handlas i dollar vilket ger USA enorma finansiella fördelar. Libyenkriget sägs för sin del vara, inte det första oljekriget men det första oljevalutakriget. Man bestrider Libyens rätt att handla olja i annat än dollar. Mina inlägg om detta i detta inlägg (scrolla ner till stycke 2).

All olja handlas i dollar. Detta tillhör USA:s ekonomiska egenart. Men dollarns status som världsvaluta sägs även bero på att droger handlas i dollar. ”Narcodollar” skulle i så fall vara lika viktigt som ”petrodollar” för dess ekonomi. Se till exempel vad professor James Petras skrev i maj i år om drogkriget i Mexico:
Drug profits, in the most basic sense, are secured through the ability of the cartels to launder and transfer billions of dollars through the US banking system. The scale and scope of the US banking-drug cartel alliance surpasses any other economic activity of the US private banking system. According to US Justice Department records, one bank alone, Wachovia Bank (now owned by Wells Fargo), laundered $378.3 billion dollars between May 1, 2004 and May 31, 2007 (The Guardian, May 11, 2011). Every major bank in the US has served as an active financial partner of the murderous drug cartels – including Bank of America, Citibank, and JP Morgan, as well as overseas banks operating out of New York , Miami and Los Angeles , as well as London.


På ytan kanske USA ogillar att drogpengar går genom dess banksystem. Men ur profithänseende, visst ger det snurr på ekonomin att en massa dollar från knarkaffärer flödar genom USA? Knark är en stor business. Är odling av knark den viktigaste jordbruksgrödan? Vissa säger det. Och USA är motorn i knarkaffärerna.

Dollarn hålls vid liv av ett flertal faktorer. Narcodollar är en av dem: "If not for our drug kingpins funneling dollars into our markets, the dollar would be dead." (källa)



2.

Vad mer om USA? Dess ekonomi är ett kapitel för sig. Men re det som var ett varningens tecken, krisen 2008, så lär orsaken till det hela ha varit dåliga lån. Vem som helst fick låna till ett hus.

USA sägs ha konsumerat sönder sin ekonomi på huskrediter. Hela USA:s s k ”goda ekonomi” byggde på konsumtion på kredit.

Saken tycks vara den att lån, banklån, alltså kredit, inte ger någon tillväxt i sig. Sparande och produktiva investeringar ger tillväxt, inte skräplån till skräpkonsumtion. ”Köpa hus” är i sig inte skadligt, men att köpa hus med 90-100% belåning och fylla det med diverse dyrt skräp som platt-TV, espressomaskin och spis med glashäll är tvivelaktigt. Allt ska man som antytt låna till. Men de pengar man lånar skapas ju ur tomma luften av bankerna, det är bara luft i systemet.

Men staten gillar denna typ av bankrörelse. Det ger snurr på ekonomin, det ger tillväxt. Allt ska gå upp, hela tiden upp. Det är bubbeleffekten. Vi ser samma sak idag 2011. Men nu väntar antagligen utplaning och fall. Hela västvärlden befinner sig här idag sägs det. Alla sitter i samma båt, alla ekonomier har nått kulmen. Alla har upplevt uppgång på grund av att det varit enkelt för folk att låna pengar. Billiga krediter är tydligen vad som ligger till grund för eländet.



3.

Vad mer har jag att säga? Om USA har jag skrivit en hel del här på bloggen. Om dess moderna historia här. Papperspengar, mest dollar och euro men på sikt även SKR, är en tvivelaktig tillgång. Bättre är att titta på ädelmetaller. Guld hade sitt all time high igår. Idag är det fortsatt stigande på 1593 dollar.

Så vad mer behöver ni veta? Vill ni ha bibliska aspekter på USA:s uselhet? Kolla här då. För övrigt vill jag inte hacka mer på det fina USA. Kulturellt är man ju så gosiga. Blue Öyster Cult, Heinlein, Frank Herberts "Dune", van Vogt – vad kan gå fel? Ända sedan jag var barn på 60-talet har USA stått för positiva visioner också. Vi såg mycket västerns som små, High Chaparrall och Bröderna Cartwright. Timpo Toys plastcowboys och –indianer var de hieroglyfer med vilka vi lärde oss förstå världen. Personer som Robert E. Lee och Custer hade ju sina heroiska drag.

Så USA av idag må leva på narco- och petrodollar, det må vara Den Babylonska Skökan och Det Stora Babylon, men man behöver inte kasta ut barnet med badvattnet. USA har (eller hade) även något att bidra med kulturellt.

Relaterat
Jonajted Stejts Ov Amörrrka
Lovecraft
svd svd dn dn dn dn

fredag 15 juli 2011

Hillary Clinton har fått nog


USA:s utrikesminister, Hillary Clinton, ska lägga av efter valet nästa år. Det skriver idag SvD och DN. Hon ska göra det oavsett hur det går: oavsett om Obama omväljs eller om det blir en republikansk president.

Hillary Clinton är 63 år. Hon blev känd som maka till Bill Clinton, USA:s president 1992-2000. Sedan ville hon själv bli president. Skulle hon bli USA:s första kvinna på posten? Men hon förlorade den demokratiska nomineringen till president. Istället vann Barack Obama, som vann valet 2008. Hillary blev istället hans utrikesminister, en post ungefär i klass med (eller bättre) än vicepresident.

Hillary är en riktig Flintenweib, en hård maktspelare. Ljuger gör hon också. Tillfrågad till exempel vad hon gjorde vid Bilderbergermötet i Kanada 2006 upphäver hon ett hysteriskt skratt och säger, "I have no idea what you're talking about!" Kolla här. Var hon där då? Antagligen. Känsliga besökares namn brukar inte publiceras och indicierna för hennes närvaro är flera.

Varför är det då så farligt att erkänna att man varit på ett Bilderbergemöte? Visst ska eliten få ha sina möten. Men varför förneka att de förekommer? Detta "I have no idea what you're talking about" låter nervöst, som om hon avslöjats med byxorna nere.

Nu ska vi inte gräva i det här. Hillary Clinton ska få vara ifred från Galaxens sonderingar. Hon kan lugnt se fram mot sin pension, sin ålderdom och en vila med värdighet: "Otium cum dignitate". Det är därför man säger "njuta sitt otium". Man njuter sin vila som pensionär helt enkelt. God bless you, Mrs. Clinton!

Relaterat
USA:s presidenter
Konspirationer jag mött
svd dn

torsdag 14 juli 2011

Frankrikes militära närvaro i Mellanöstern


Franska främlingslegionen övar i Djibouti, ett land i Östafrika. Det skriver idag SvD som hälsat på 13:e Halvbrigaden ur La Légion och talat med två svenskar som tjänstgör där.

Djibouti gränsar till Eritrea, Etiopien och Somalia. Det är beläget vid kusten, invid Adenviken. SvD har talat med Paul Almgren, 24, från Lund, och Karl Thor, 26, från Halmstad. De tycks gilla livet i La Légion. Och varför inte: att pröva krafterna, att vara del av en elit torde vara lockande på många unga män.

La Légion övar alltså i Djibouti i södra delen av MENA-regionen. När det gäller fransk närvaro i Mellanöstern kommer jag osökt att tänka på Suezkrisen 1956. Då hade man mer att säga till om i regionen, även om denna kris ledde till ett avbräck. Det var ju så att på 50-talet hade Egypten en president som hette Gamal Abdel Nasser. I juli 1956 nationaliserade han Suezkanalen, la beslag på den och dess installationer. England och Frankrike ville upphäva beslutet; som kanalens ägare skulle de förvisso få full ersättning, men de ville demonstrera sin makt över Egypten som på denna tid var på väg in i Sovjets intressesfär.

England och Frankrike började planera en militär operation mot Egypten, man skulle låta vapnen tala, och Frankrike underrättade samtidigt Israel om planerna. Israel skulle för sin del lida svårt av en kanalblockad, och de ville dessutom hindra attacker från gerillaförband i Sinaiöknen ("fedayeen"), så Israel togs med i operationen.

En av de inblandade, en engelsk politiker sa:
Israel skulle föreslås angripa Egypten över Sinaiöknen. Frankrike och England, efter att ha gett de israeliska styrkorna tillräcklig tid att erövra hela eller det mesta av Sinai, skulle ge "båda sidorna" (= Israel och Egypten) order att dra bort sina trupper från Suezkanalen. Detta skulle möjliggöra för en anglo-fransk styrka att ockupera kanalområdet, under förevändning att skydda det från att skadas under krigshandlingarna.

Detta var en sant machiavellisk intrig. Frankrike och England trodde sig kunna utföra planen utan att USA eller Sovjet blandade sig i, supermakterna skulle ställas inför fullbordat faktum. Men det förlöpte inte riktigt så...

Efter ett ultimatum till Egypten gick man dock till handling. Det var den 30 oktober 1956. Franska och engelska plan började bomba flygfält och hamnar i Egypten; planen var dels hangarfartygsbaserade, dels baserade på Cypern och Malta. Den 5 november släpptes brittiska och franska fallskärmsjägare ner över hamnstaden Port Said, en förberedelse för en ockupation av kanalen.

Samtidigt utförde Israel pansarstötar mot väster vilket förde dem fram till kanalen. Hela Sinaihalvön ockuperades.

Den 6 november, efter intensivt förhandlande i FN, gick England och Frankrike med på att inställa fientligheterna. USA och Sovjet var för sin del emot hela företaget, detta kunde man enas om, hur bittra fiender man än annars var i kalla kriget.

Suez: på kort sikt vann Egypten mycket på affären, kanalen spärrades och Nasser blev populärare än någonsin; Israel fick för sin del retirera från Sinai. Nasser leddes att tro att han kunde besegra Israel om det inte hade England och Frankrike bakom sig - och detta ledde till sexdagarskriget 1967 där Israel triumferade över sina grannar Syrien och Egypten. Sedan dess har Israel varit en svår nöt att knäcka för sina grannar, ja för hela arabvärlden plus Iran som tycks ha ett horn i sidan på landet.

Frankrike har alltså militär närvaro i MENA-regionen trots att Suezkrisen gick dåligt. Men man återvände ju till Gulfkriget 1990-91 där La Légion deltog. Och i det pågående Libyenkriget är Frankrike med om huggsexan. Så sagan om Frankrikes intressen i MENA-länderna är ännu inte slut.

Relaterat
Gulfkriget 1990-91
Libyen håller ut
svd

Indien och bombdådet, sanskrit och apatia


Ett antal bomber exploderade i den indiska staden Bombay på onsdagen. 17 personer ska ha omkommit. Bombay är huvudstad i delstaten Mahârâshtra, vilket betyder "det stora landet".

Indien är för sin del också ett stort land. Det är lika stort som Europa minus Ryssland. Folkmängden är 1,2 miljarder enligt en mätning i år (källa).

Vad har då orsakat dessa sprängattentat? Det vet man inte än. Dock förekommer sedan länge motsättningar mellan den hinduiska majoriteten och den muslimska minoriteten. Muslimerna är inte så få men de är avgjort färre än hinduer, buddhister och jainister tillsammans, Indiens traditionella religionsutövare.

Indiens äldsta språk heter sanskrit. Det talas än idag av ett fåtal brahmaner. Annars är det likt latin ett ärevördigt monument över landets förflutna och den religion som spirat i landet sedan bronsåldern. Allmänreligiösa begrepp som karma, bhakti, satsang, moksha är sanskrit. Sanskrit är dock inte så svårt, det är besläktat med latin och grekiska. Även svenska är släkt med det. Svenska "veta" och sanskrit "veda" är från samma rot till exempel.

Vi har även en del låneord från sanskrit i svenskan. Här kommer jag osökt att tänka på ädelstenen opal av skt "upala", och djungel av skt "jangala". Och mandarin, av skt "mantrin", minister, av roten "man" som associeras med tänkande; se skt "manas" samt även grek. Eu-menes, "den välsinnade" osv.

Fler glosor, sanskrit i svenskan:
. sandel, ett träslag som kommer av skt "chandana"
. lack, har vi fått från engelskan via hindi "lâkh" och skt "lâksha/râksha" (l och r ligger nära varandra fonetiskt, inte bara i skt utan generellt)
. schakal, av skt "shrigâla" varifrån persiskan fått sitt "shagâl", och från detta turkiskan sitt "chakâl"

- - -

En central sanskrittext är för sin del Bhagavad-gîtâ. Vers 1.1 låter så här:
Dharmakshetre Kurukshetre samavetâ yuyutsavaha,
mâmakâha pândavâsh caiva, kim akurvata Sánjâya?


Samlade på vallfartsorten Kurukshetra för att slåss,
de mina och Pândus söner, vad gjorde de Sanjâya?

Detta frågar alltså den blinde Dhritarâshtra sin härold Sanjâya när slutuppgörelsen i det stora Bhârata-kriget ska stunda. Bhagavad-gîtâ är som alla vet en av böckerna i Mahâbhârata (betoning på "-bhâ-"). Ett intressant ord i versen är "yuyutsavaha" som är ett adjektiv i plural, sing "yuyutsu". Detta är i sin tur en s k desiderativbildning av roten "yudh", slåss, betecknande att någon vill detta extra mycket; de ville slåss, de ville strida, de var sugna på det. Sedan kan man ju undra om detta "yuyutsu" är besläktat med namnet på den japanska stridskonsten "jiu-jitsu"; som sanskritiker hävdar jag så klart det medan andra kan hävda annat. Etymologi är inte alltid en exakt vetenskap.

- - -

Bhagavad-gîtâ innehåller en del verser som kan tolkas som "apatia": ett budskap som rimmar med stoiska tankar om "varken-eller", engagera dig inte i lyckans upp- och nedgång utan förhåll dig lugn som havet. 2.48 säger till exempel att man bör göra sig likgiltig för både framgång och misslyckande ("siddhy-asiddhyoh samo bhûtvâ"), och 2.50 säger att man bör överge resultaten av både goda och dåliga gärningar ("sukrita-dushkrita"). Då kan man uppnå "yoga", vilket bör tolkas som "sann tro", "andlighet", "religiositet" i betydelsen "att vara bunden av något" (lat. religare, "binda").

Sanskritordet "yoga" är baserat på roten "yuj" vilket betyder binda, förankra, oka (detta svenska ord "ok" är av samma rot, är etymologiskt samma ord som "yoga" osv). Den som är yoga, som sysslar med yoga sysslar alltså med andligheter, anser sig bunden av något högre i sitt liv. I dagligt tal betyder yoga "meditation" hos oss, men då menas egentligen "dhyâna-yoga", att vara andlig via systematisk medititaion. "Bhakti-yoga" är för sin del att vara hängiven, hylla sin Gud med sång och dans och glada hymner, medan "jnâna-yoga" är att bedriva sin andlighet via studier av Upanishader, gnostiska texter och plotinska perioder.

I vilken egenskap talar jag förresten här om sanskrit? Jag gör det som privatreligiös, som "mystiker" och privatguru. Jag tillhör ingen sekt, går inte i någons (jordiska) ledband. Jag läste sanskrit på universitetet en gång och sanskritiken är ett av många sätt jag bedriver min esoterism på.

Relaterat
Visdom i Gîtân
"Se hur alla prinsar samlats"...
dn dn svd svd

onsdag 13 juli 2011

Tomt på USA:s kistbotten?


USA:s ekonomiska kris förvärras. Nu säger Obama att pensionärer och veteraner kanske inte kommer att få sina sedvanliga bidrag i augusti. Det kommer kanske att vara tomt på kistbottnen!

Vad är ni egentligen USA? Något simpelt tredje världsland som inte kan betala ut bidrag? Vad är problemet? Det är ju bara att trycka mer pengar. Det brukar ju gå för er, dollarn är ju världens reservvaluta, alltså kan ni obehindrat trycka hur mycket ni vill utan att hyperinflation tycks inträda.

Hur ska det gå för USA? Varför gör de på detta viset? Hur byggde de upp sitt imperium? Hur står det till med Libyenkriget? Hur ska krisen hemmavid lösas?

Om det har jag, som synes, bloggat en hel del här på Galaxen. Idag är det onsdag.

Relaterat
George Patton
Slaget vid Little Bighorn
dn svd
Östra kanalen i lördags

tisdag 12 juli 2011

SAGOR i allmänhet och SVENSKA FOLKSAGOR i synnerhet är temat för detta inlägg


Här ska det alltså handla om sagor. Jag slänger ut ett vitt nät, zoomar in på folksagor av skilda slag och landar till slut i en diskussion om vad en svensk folksaga är.


1. Tilltalande sinnebilder

Jag sitter här och läser "Hauffs sagor", en Niloe-bok med snygga teckningar och med texter av Wilhelm Hauff. Det är sagor i H. C. Andersten-stil, litterärt utbroderade stycken med inspiration ur Tusen och en natt, tyska folksagor och annat. De äger inte Bröderna Grimms stringens men är kul ändå. De har en viss kantring åt materialism, att finna skatter. Andliga landvinningar lyser med sin frånvaro.

Hauff och Andersen skrev konstsagor. Det är texter med identifierbar författare, 1800-talsverk i sagostil. Här ska det dock handla om äldre sagor, "riktiga sagor", folksagor. Och apropå detta så har jag i mitt sinne vissa fragment ur världens sagoskatt, sådant jag hört för länge sedan men sedan glömt. Hur var det till exempel med den där sagan om en björn, en fyrfota lunkande nallebjörn som kom hem till en bonde och bad att få dennes yngsta dotter.

- Varför det? sa bonden.

- Det kan jag inte säga, sa björnen, men ge mig din dotter så ska du bli rikt lönad.

Så fick björnen dottern, som satte sig på björnens rygg och red iväg. Senare visade det sig att björnen var en förtrollad prins - men hur bröts förtrollningen? Det kan man läsa i Asbjörnsen och Moes "Östan om sol, västan om måne". Hur det förlöper är av underordnat intresse. Jag bara fängslas av sinnebilden, flicka ridande på björns rygg. Detta kan associera till sexualitet och farlighet men också något annat, odefinierbart. Det är en fängslande bild, det är symbolismens kraft helt enkelt.



2. En svensk saga

En annan saga jag minns förekommer i Fridtjuv Bergs "Svenska folksagor" (1899). Dess titel är snarlik den nyssnämna ("Östan om solen och nordan om jorden") men är i övrigt helt olik. Den börjar med en bondpojke som ser fyra svanar landa på en äng under djup midnattstimma. Det var även fullmåne, det brukar höra till.

Svanarna hade landat på ängen. Så förvandlades de till fyra vackra flickor, närmare bestämt en prinsessa och hennes tre tärnor. De hade som alla förstår "lagt av sig sina svanhamnar" - så pojken blev full i fan och letade fram dessa, tog dem och avtvingade prinsessan storyn om varför hon var svan.

Hon sa att hon var prinsessa i ett fjärran slott, beläget östan om solen och nordan om jorden. Ett troll hade intagit slottet och gjort modern och fadern - kungen och drottningen - skendöda, samt förtrollat dottern och dennes tärnor till svanar. Bara mitt i natten kunde de återfå sina mänskliga gestalter, och då flög de till ängen för att dansa och vara som folk.

Prinsessan sa nu att hon kunde gifta sig med pojken, om han i gengäld ville söka rätt på Slottet och befria kungen och drottningen. Pojken gav jakväde; man rustade stugan där han bodde med sina föräldrar till bröllop, och så blev det bröllop. Sedan gav han sig av att leta slottet.

Nu blev det en quest, en härlig vandring ut i världen på jakt efter ett mål. Etapper på vägen var möten med "gumman som råder över djuren", som hänvisar honom till "min syster, som råder över fiskarna i havet", som i sin tur hänvisar henne till sin syster, som rådde över alla fåglar.

Pojken kommer dit och frågar om vägen till Slottet. Gumman kallar då på sina fåglar, men en av dem är sen, nämligen Fågel Fenix. Denne får som straff bära pojken till Slottet, som fågeln råkar veta vägen till.

Fler etapper på vägen var pojkens möte med två dumskallar som bråkade om ett par sjumilastövlar.

- Ge mig dem, sa pojken, då slipper ni bråka.

Detta skedde, och på liknande sätt och av liknande dumskallepar, fick han en osynlighetskappa och ett legendomsusat svärd. Och om rätt ska vara rätt fick han dessa ting före det han mötte gummorna. Men väl hos gumman med fåglarna, flög han iväg med Fågel Fenix till Slottet. Med sitt svärd och sin osynlighetskappa besegrade han trollen och räddade kungen och drottningen. Sedan tog han sjumilastövlarna och gick hem, återvände med prinsessan, ärvde kungariket och levde furstligt.



3. Folksagans arkaiska, pre-tragiska natur

Detta inlägg handlar om sagor, folksagor. Intrigerna är ofta banala men detaljerna kan vara roliga. Det är de där symbolerna och sinnebilderna jag antydde i början, hur man fängslas av "flicka ridande på björn" och dylikt oavsett hur berättelsen sedan förlöper. Annat symboliskt som fångat min fantasi i de sagor jag läst är sådant som makten i kyssen (Snövit i glaskistan), en blind som får ögonen ersatta av ädelstenar, en annan blind som blir seende av älskandes tårar - och "fången i tornet" (Rapunzel mm), "smart man lurar jätte", "vilse i skogen" (Hans och Greta mfl), "människa förvandlad till djur" osv.

Så vad är då dessa folksagor? Jag tycker de ger ålderdomligt intryck. Jünger framkastade någonstans att de äldsta kanske är från stenåldern. Åtminstone torde vi kunna hänföra dem till yngre stenålder/bronsålder. Det må ändå vara djärvt. Men indicier åt det hållet är för min del det kvinnliga elementet - för är det inte något kvinnligt över narrativen där striderna till exempel aldrig är fältslag eller krig utan ofta bara att hjälten nuddar med svärdet på spricker trollen...? Folksagor handlar inte om kungaätter eller tragiska hjältar utan om lyckosamma figurer som Askeladden. Sagorna slutar aldrig med att någon dör utan med "så levde de lyckliga i alla sina dagar, och har de inte dött så lever de nog än".

Det är pre-tragiskt, kvinnligt och pre-heroiskt. Det är bronsåldersmässigt, om vi nu till järnåldern hänför Eddasagor, ättesagor och heroiska epos, tragik och blodiga uppträden.



4. Mabinogion, Disney, Tenggren...

I en viss Grimmsaga var det en flicka som förlorat händerna men fått dem ersatta med silverhänder. Aha tänkte jag, var det därifrån Moorcock fick idén om "Corum with the Silver Hand"? Men så råkade jag läsa Mabinogion (walesiska legender) och där fanns någon Taran Silver Hand, så det var snarare därifrån han fått det antar jag. Mabinogions berättelser är annars rätt sköna, de har sin fantastik i form av parallellvärldar, mystiska väsen som tar över landet och ett visst träd som är till hälften brinnande - för att nu nämna något.

Sedan är, vad det beträffar, Disneys sagofilmer inte så dåliga: nämnda Snövit, Askungen, Törnrosa, Skönheten och odjuret, Pinocchio... det är schwung i handlingen även om det kan bli lite mycket jargong och slapstick ibland. Men läst på wikipeden med intrigen sammanfattad är det sköna återseenden. Disney fångar sagans själ så gott det låter sig göras. Lite tidsstil och fånerier får man stå ut med. Visst, dagens Disney är på gränsen till det uthärdliga, kanske i synnerhet när man tar sig an myter (Herkules...), men när man hade svenske Gustav Tenggrens måleriska bakgrunder i Snövit var det inget fel på sagostämningen. Tenggren hade för sin del ersatt John Bauer som illustratör av antologiserien "Tomtar och troll" 1916. Tenggrens insats bidrog till att ge Disneys filmer den där episka, susande sagoskogsfläkten och hans, Tenggrens, arv levde vidare ett bra tag även sedan han själv slutat medverka i studion. Förutom Snövit var det 1940-talets Bambi och Pinocchio han deltog i men den nordiska tonen är omisskännlig även i Törnrosa och Askungen från 1950-talet.

Re Wikipedia så kan deras sagoreferat i allmänhet vara goda. Jag gillar deras kortformer, man slipper i regel allt harvande av typen "hjälten mötte först en uggla som sa honom att gå norrut, och sen mötte han en skata som sa gå söderut, och sen mötte han en örn"... På wikipeden blir det typ, "han visas vägen av tre fåglar". Tightness is all. På nätet finns förvisso mängder av Madame d'Aulnoy och Andrew Lang och Asbjörnsen och Moe, men hellängdsversioner blir för jobbigt att läsa på skärm om ni frågar mig.



5. Symbolism

Charmen med sagor är att de kan vara väldigt korta och stillösa men ändå funka. En talanglös berättare kan ändå få med huvuddragen i Rödluvan, Hans och Greta och Kejsarens nya kläder; förtrollningen sitter inte i någon viss text utan i symbolerna. Det är som antytt symbolism i sin prydno: essensen är utomlitterär, det är inte formuleringarna man minns utan sinnebilderna.

Sagor är ofta illustrerade men det är egentligen inte nödvändigt. Någon sa att barnet behöver ingen tecknad bild av Rödluvan, barnet ser sig själv i Rödluvans ställe: det är du. På så sätt blir texterna psykologiskt drabbande utan en massa psykologi, utan en massa väluttänkt introspektion av typen "när hon gjorde detta kände hon..."



6. Svenska sagor

Som ett subtema, som en vag men omisskännlig röd tråd genom detta inlägg har det svenska gått, så resten ska ägnas ett resonemang om vad en SVENSK SAGA egentligen är. Jag nämnde inledningsvis just en svensk saga, "Östan om sol och nordan om jorden". Den ingår i Fridtjuv Bergs samling "Svenska folksagor" från 1899, omtryckt in i våra dagar. Där finner man sagor som "Prins Hatt under jorden", "Vallpojken och älvekungen", "Lilla Rosa och Långa Leda", "Prinsessan på glasberget" samt "Silvervit och Lillvacker" samt, som nämnt, "Östan om solen och nordan om jorden". Förlagorna och de, ska vi säga, reducerade skeletten till dessa må ha uppstått utanför Svea rikes gränser. Men de har kommit hit en gång i världen, sannolikt under medeltiden, och sedan traderats, byggts på, broderats ut och fått den form som Berg återger dem i.

Kanske har han själv bidragit med en och annan formulering, han liksom Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som också gav ut en dylik samling ("Svenska sagor och äventyr", 1844). Men detta är precis vad kultur handlar om: det är fråga om överlagringar, ett medskapande genom seklen. En PK reduktionist tänker väl att om förlagan till en viss svensk saga kan påvisas i utlandet, då försvinner obönhörligt allt som av oss byggts på och lagts till. Det räknas inte, offras på reduktionismens bål. Det är svart eller vitt. Och det är en robotaktig inställning, en kulturfientlig, binär tankemodell. Man överproblematiserar det svenska idag. Finner man EN detalj i ett komplex som inte är svensk så har den aldrig överhuvudtaget funnits som svensk företeelse. Ta till exempel resonemanget om julgranen: kan det påvisas att detta bruk uppstod i Tyskland 1848 så får vi aldrig räkna oss till godo den svenska traditionen på detta område ens från det datumet, det reduceras och förnekas med nihilistisk frenesi.



7. "Svensk saga" som helhetsfenomen

Så i den mån vi talar om "svenska sagor" så är detta ett sedvanebegrepp. Många sagor kan nog hänföras till utrikes källor. "Prins Hatt under jorden" förekommer allmäneuropeiskt och kan i sin tur återföras på den grekiska sagan om Amor och Psyche. Det där om brud som förs iväg till konstigt palats med brudgum hon inte får se är det bärande temat. Men för den skull är ju inte "Prins Hatt"-sagan osvensk. Vi får se helheten här; sagan är grekisk och europeisk OCH svensk. Genom sina metamorfoser har den tagit till sig lokalfärg både från Hellas, Västeuropa och Sverige, i sistnämnda fallet med mossa och tallar och "solen som går i skog". Men att se en dylik holism överstiger nog förmågan hos dagens normaltypsintellektuell. För dem är saker antingen svart eller vitt, svenskt eller icke svenskt, på eller av. Men koppla på hjärnan då, upprätta kontakt mellan båda hjärnhalvorna och kom ut i en mer fruktbar tankevärld. Kom in i 2000-talet!

Fridtjuv Bergs sagosamling har gett oss mycket kulturgods. Ta bara begreppet "glasberget" i "Prinsessan på glasberget". Den handlar om en jungfru som sitter på ett sådant berg, synbarligen onåbar för att utgöra ett svårt prov för friarna att lyckas med. Alla misslyckas dock utom vallpojken som hade några ess i rockärmen. Han fick häst och rustning av en vildman han träffat tidigare på sin vandring. - Idag betyder "sitta på glasberg" för sin del "förbli ogift".

Och, avslutningsvis, hur svenskt är inte Lilla Rosa och Långa Ledas omkväde: "Spelar min lind, sjunger min näktergal, gör sig kungen glada dagar?" Denna passage finns till exempel inarbetad i en Malmbergdikt från 1941. Detta är traditionalism i sin prydno, ja det är svenskhet, oavsett om "svenskhet" är ett begrepp som är ett rött skynke för dagens kulturelit. Det finns där dock, det är ett sedvanebegrepp likt "svensk saga", "Sverige" och "svensk".

Relaterat
Oskorei om folksagor
Oskorei om Rolf Krakes saga, en "järnålderssaga"
van Vogt och symbolen
Mytisk resning
Bild Emil Nolde

måndag 11 juli 2011

Recension: "Archeofuturism" (Faye 1998)


Guillaume Faye säger att vi står inför en megakris. Efter den återuppbygger vi världen på traditionella, arkaiska grunder, men med bevarad högteknologi. Botemedlet mot tidens sjuka heter traditionalism, andlighet och etnisk medvetenhet. Faye ska ha erkänsla för att han formulerat det hela i en koncis, 250-sidig volym: ”Archeofuturism” (1998). Hans bok har över tio år på nacken men mycket i den är aktuellt idag och en hel del pekar mot framtiden.


Vi går mot en jättekris men sedan kan vi återuppbygga civilisationen. Faye säger detta och han säger det med stilmässig briljans, med fräscha begrepp och användbara neologismer. Blotta titeln, ”arkeofuturism”, har god klang. Och det är det arkaiska som, i förstone, slår en som originellt. Det visar på förbundenhet med flydda tider och föregivet obsoleta idéer, idéer som turboliberalismen lämnat efter sig i tron att människan blott är en ekonomisk varelse, en själlös homo oeconomicus som kan sättas var som helst på jorden utan hänsyn till etnicitet.

Faye underkänner upplysningens medborgarnationalism, ”alla ska med”. Istället är ett medborgarbegrepp baserat på blodsband det som gäller. Vi ser redan denna släktskapsvurm hos minoriteter. Det är detta som ger trygghet, inte medlemsskapet i någon diffus union av handelsmän och konsumenter. Egalitär modernism är ute; däremot är etnicitet och nationalmyter morgondagens verklighet, en grund för ett nytt stamsamhälle. Detta kanske inte var det Antropolis man drömde om men för den närmsta framtiden är etnicitet ledordet. Man kan som tänkare idag inte ignorera etnicitet.

- - -

Liberalismens medborgarnationalism är en död bokstav. Medborgarskap som en juridisk formalitet är passé. En fastare grund för medborgarskap är blodet. Det finns redan i begrepp som DROIT SANGUE, släktskap bestämmer medborgarskap. Detta hade man i Tyskland tills nyligen, då ersattes det av DROIT TERRE som ger medborgarskap åt den som fötts i landet. Det senare är en skärpning gentemot svensk tradition där ”alla får PUT”, men den radikalaste vägen, droit sangue, är nog framtiden för medborgarskapsidén.

Vi måste gå traditionalismens väg tycks Faye säga. Vi ser ju redan hur muslimer och MC-gäng odlar detta. Om inte vi intellektuella medvetet mutar in traditionalismen med begrepp som blod och landskap, edens sakrament, kamp och uppoffring, hängivenhet och intuition, tragedi och eufori; om inte vi tar ledningen i detta under ordnade former, kommer vi att hamna under kriminellas och muslimers välde. Och det vill vi inte. Vi européer vill styra oss själva med rötter i våra landskap, våra språk, våra legender och myter, våra historiska hjältar. Detta är traditionalism, detta är arkeofuturism: med detta kan vi bygga en framtid. Med rötter i det förgångna, med ett medvetet omfattande av vår historia, ett bejakande av vårt förflutna – med dylik förankring i flydda tider kan vi trygga möta framtiden. Om vi däremot förnekar det förflutna och ber om ursäkt för vår historia så där som vänstermänniskor alltid gör, då hamnar vi i en andlig vildmark. Vi blir lovliga byten för dem av våra fiender som redan förstått traditionens makt.

- - -

De kriser Faye tecknade 1998 fortsätter idag att verka. Resursbrist i olja och annat, etniska konflikter pga massinvandring av mena-folk till Europa, omöjligheten att låta hela världen leva på västerländsk konsumtionsnivå, välfärdsstatens kollapsande under sin egen tyngd, miljöförstöring. Allt och lite till kommer att samverka i en megakris under åren 2010-2020 säger han profetiskt. Att reformera är inte längre möjligt. Bättre är att låta hela civilisationen gå under.

Faye kan sin Spengler. Likt denne inser han att kulturer ibland nått sin ände, att allt kan braka samman och gå överstyr. Få andra tänkare vågar idag tänka så långt. De ser bara detaljerna. Faye kallar sin megakris ”katastrofernas konvergens”, a convergence of catastrophes. Hur stor denna megakris blir kan diskuteras. Islam ses i alla fall av Faye som det största hotet, en intolerant, aggressiv, teokratisk rörelse som möjligen utgör samma hot mot Europa som papismen gjorde för Norden på 1600-talet. Vi måste möta detta med kraft, måste försvara vår tro och tradition med samma hängivenhet som reformationens män drog i fält för sin frihet med.

- - -

Faye ser framåt. Hans futurism är inte att rensa bort allt gammalt, tvätta tavlan ren. Nej, det hela blir en process där futurismen balanseras med arkaism: ”[F]uturism must be tempered with archaism; or to use a bold expression, we might say that archaism must cleanse futurism." (s 72) Faye har sin faibless för Nietzsches vitalism men det blir inte doktrinärt i hans framställning, den dominerar inte anrättningen. Faye målar på slutet upp en värld med traditionalism i pluralistisk mening där var och en får bli salig på sin fason. Andlighet är viktig i hans framtida värld men vilken andlighet som råder är inte centralstyrt (Faye är inte kristen, han är mer åt det hedniska hållet, men för den skull är han inte anti-kristen). Ateism är också möjlig för dem som så önskar; OK, om det är en mindre aggressiv sådan än den vi ser idag.

Högteknologi underlättar vardagen. Grundtryggheten ges av etnisk medvetenhet. Man är sig själv närmast, lika söker sig till lika. Med det som bas och med rötterna i det förflutna, utan att blicka bakåt, blir Fayes vision något jag kan sympatisera med.

Sinnebilden av omslagets man i vetefältet, kantat av moderna byggnader, är tilltalande. Detta är för radikalhögern något nytt och annorlunda; det brukar ju annars ofta vara negativismen som är tongivande. Att vara emot PK, mot massinvandring, mot multikulti – men sedan då...? Faye, med rötter i Frankrikes nouvelle droite, har hittat en väg framåt. Med begreppet ”arkeofuturism” har han skapat en gångbar paradox, en oxymoron för 2000-talet. Han har dömt ut den egalitära modernismen, medborgarnationalismen och turboliberalismen som idag styr våra liv. Han har visat att traditionella idéer är förenliga med ett visionärt, framtidsinriktat tänkande. Han har förkroppsligat en gammal slogan för ett svenskt borgerligt parti, jag minns inte vilket: ”Vörda forntid – älska framtid.”


Relaterat
Spengler och Västerlandets undergång
Nietzsche
Oskorei om Faye och den franska högern
Jules Verne-magasinet
Science fiction: exopolitik
Boken utgavs i sitt franska original 1998. Förra året översattes den till engelska av Arktos förlag. Här köper du hårdpärmsutgåvan, här mjukpärm.

söndag 10 juli 2011

Sverigedemokraterna gör stor marginalnytta


Almedalsveckan avslutas idag. Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas ledare, höll årets sista tal. Han hade som bakgrund ett draperi med texten "Här för att stanna". Det säger allt: trots medias mobbning, trots ett sentiment som varit emot allt SD sagt, gjort och stått för, har partiet lugnt arbetat vidare på att normalisera debatten och föra upp obekväma frågor på dagordningen.

SD har formellt inget eller föga inflytande i svensk politik, trots att man sitter i riksdagen som ”det största av de minsta” partierna. Men outtalat är SD det viktigaste partiet eftersom regeringens hela politik kan beskrivas som ”gör vad som helst bara inte SD:s agenda går igenom”. Vi kan kalla det reductio ad Sverigedemokratum: allt som ger SD vatten på sin kvarn är tabu. Bara man är emot SD är man god och fin i dagens Sverige. Sancta simplicitas.

SD gör ett bra jobb bara genom att finnas till, genom att i riksdagen kungöra sin agenda, hur motarbetad den än är. Man gör stor marginalnytta genom att föra in ord som ”massivandring” och ”svenskfientlighet” i det politiska samtalet. Jag är glad att vi har proportionellt valsystem i Sverige. Med det angloamerikanska systemet, majoritetsval i enmansvalkretsar, är det väldigt svårt för nya småpartier att komma in i riksdagen. Där är det ökenvandring som gäller. I Sverige är dock SD framme vid beslutsbordet. All heder åt dem, med vissa förbehåll som Israelpolitken. Men man kan inte få allt.

SD gör annars rätt i att framstå som ett salongsfähigt parti. Man har tvättat bort sitt extrema förflutna. Iofs väntar kritikerna bara på att ”avslöja” dem som rasister. Men SD vet detta. Ni kommer inte åt dem den vägen. Själv är jag inte så tabukänslig för rasistkortet. Etnicitet är viktigt, so what?

SD kan spelet. Man är allt annat lika slipade politiker. Ny Demokrati var på sin tid ett liknande radikalt parti med kritik av invandring och multikultur, men man föll samman eftersom ledarskapet och den politiska erfarenheten saknades. SD står bättre rustade här. De är i taktisk mening proffs på detta med politik som utspel, profil, sentiment, väljarbild. Under otaliga torgmöten har de stoiskt tagit emot glåpord och visselkörer från utkommenderade AFA:iter och extremister. Man vet vad som låter sig sägas i en modern demokrati. Så, vad beträffar SD:s framtid, gäller taktiskt, ideologiskt och mandatmässigt vad Yazz sjöng 1987: ”The Only Way Is Up”.

Relaterat
Vad jag röstade på 2010
Tal på nationaldagen
dn dn dn dn svd svd svd svd
Danviksbron i Stockholm, fotograferad på 1980-talet. Bron ser tämligen likadan ut idag har jag för mig.

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)