lördag 31 juli 2010

Svensson och islam


Här ser vi Mohamed Omars senaste bok, "Islamisten". Jag har inte specifikt läst den, men jag har läst hans blogg med de intervjuer osv som utgör innehållet i boken. Intressant onekligen.

Vad gäller omslaget så tyckte jag det såg bekant ut. Omar bor ju i Uppsala så jag frågade honom på bloggen: "Omslaget, är det taget vid Uppsala domkyrka?" Men på det svarade han bara: "Det är hemligt"...

Det torde säga en del. Det är Uppsala domkyrka! Han får gärna fota sig där, han var katolik förr vill jag minnas. Och att han som traditionalist gillar traditionsmättade miljöer kan jag bara bejaka. Men att inte erkänna det, erkänna att denna välnitade, traditionsrika port som är omslagsfond, att den är kristen och inte muslimsk, well det satt tydligen för långt inne.

Sagde Omar försökte förresten värva mig till islam en gång. Det skedde under hövliga former på Café Storken vid Stora torget, vi bytte böcker och hade oss (den bok jag bytte till mig recenseras här), men att få med mig i muslimernas led lyckades inte. Jag håller mig till kristen esoterism med flyglar i vedanta och shamanism, jag ligger still där, har min esoteriska ankarplats och biotop där.

Inte så att jag ogillar islam, tvärtom. Som gudstroende högaktar jag alla andra gudstroende, må de sedan vara hinduer, kyrkolutheraner eller muslimer. Envar person som säger "detta är min Gud", som har en klangbotten i det esoteriska, som har en irreducibel bas i sitt liv kallad "gudstro", den människan har min djupa aktning.

Det finns muslimer och muslimer. Vi har dels sufier som mediterar över tillvarons innersta, dels högljudda islamister som vill ha medeltidslagar. I så fall föredrar jag mystikern framför politikern.

Så är det: ska vi ha muslimer i Sverige får de underordna sig landets lagar. I Sverige gäller svensk lag. Och att landets lag gäller funkar ju för muslimer annorstädes, det är till exempel Singapore bevis på, en sekulär stadsstat med stor muslimsk befolkning. Visst propsar muslimerna även där på att införa sharia men det går inte ty den rådande politiska viljan är för stark. Detsamma ska gälla i Sverige: svensk lag, i bruk sedan landslagarnas och Torgny lagmans tid, förfinad av Magnus Erikssons landslag och 1734 års lagbok med följande revisioner, är vad som gäller i det territorium vi kallar Sverige. I denna lag ingår något som kallas religionsfrihet, och det innebär att kristendom samexisterar med islam, buddhism, shamanism osv.

Vill däremot muslimerna införa islam enbart, well, då har de gått för långt.

Återigen: jag respekterar envar religiös person, men att tvinga mig att avsäga mig Kristus som frälsare - det kommer inte att hända.

fredag 30 juli 2010

Dagens inlägg


Det var flera dagar sedan jag pushade någon av mina böcker här. Så det kanske är dags igen...?

Var lugna, ingen annons idag. Men jag kommer att plugga mina böcker på denna blogg så ofta jag vill. Det ger nämligen resulat. Och böckerna är bra, de förtjänar att få sina läsare.

"Det spelar ingen roll hur ofta du annonserar, det viktiga är intrycket du gör" sa en reklamguru. Det har jag tagit fasta på. Och det stämmer: nyligen såg jag till exempel att SF-Bokhandeln i Göteborg sålt slut på sina ex av "Eld och rörelse". Det torde ha viss koppling till denna min annonsverksamhet här på bloggen. Någon annan som pushar dem finns ju inte.

Så ni som inte tål höra reklam och info om mina böcker här, tag varning, för denna verksamhet kommer att fortsätta. Jag kommer att fortsätta länka till mina gratis pdf:er och till SFB där mina pappersböcker går att köpa. Men det blir liksom förr INTE en annons varje dag, nej bara då och då.

Och den som nu, här och nu, blir intresserad av mina graris pdf:er hänvisar jag till högerspalten. Där finns klickbara länkar för den händige.

Det om detta.

Apropå inget: vad är det för märkliga människor som förutspår kristendomens utdöende? Den är här för att stanna och kommer bara att öka, ja den kommer att bli en överideologi i morgondagens värld. Kristus utgav sitt liv för oss alla.

Dagens kristendom, med sin fattiga tolkningagenda, sin alltför jordiska reducering av allt esoteriskt, kommer naturligtvis att dö ut till förmån för en djupare, svängigare kristendom. Men i sin essens, med Kristus som världshistoriens viktigaste person, med korsfästelsen som en vändpunkt i historien, däri ligger kristendomens bestående värde. Den som förutsäger en nedgång för detta har helt enkelt inte alla hästar i stallet om ni frågar mig.

Hur kan man säga nej till glädje, frid, dans och lovsång, tempel och trädgårdar, guld och silver? Jag fattar det inte. Vad är glädjen i att odla ångest och rädsla? Jo, en pervers glädje, en tycka-synd-om-sig-själv-glädje med samma skönhet som en våt filt.

Oh well, jag tänker inte predika. Den som vill bli frälst blir det, den som inte vill slipper. "Gud är ett så stort mål att man inte kan missa det", som det heter i Samtal med Gud.

(Basilikan i Czestochowa)

torsdag 29 juli 2010

Åsikter


David Nessle har en blogg (se bloggroll nere i högerspalten). Där frågade han sig nyss, vad ska man ha för skrytbok liggande framme på soffbordet? Är Kant bättre än Swedenborg?

Debatten gick hög ett tag men då sa jag: Kant impar på nördar, Swedenborg impar på brudar...

Sedan läste jag ett inlägg på Alternative Right om kvinnors faibless för adoption av afrikanska barn. Humanitära faktorer åsido finns det en viss hippfaktor här, och mitt bidrag till debatten var: Modern woman only needs two things, a black baby and a gay friend...

Då kom jag osökt in på gayfrågan. Den måste jag väl beröra, jag som är sugen på att kasta mig in i kontroversiella frågor? Så vad anser jag om detta fenomen då?

Ja vad tycker jag! Upp till bevis!

Mycket kunde sägas här, men idag anser jag: HBT som statlig överideologi, nej tack, medan vad privatpersoner och "samtyckande vuxna" (engelska lagbokens skrivning om consenting adults) gör i sitt sovrum är deras ensak.

Så där ja. Fler intressanta åsikter jag har? Ni som läst bloggen vet ju att jag vurmar för Hadesvisioner och domedagsprofetior, men det får vara idag. Jag kan bara säga: vill du investera dina pengar i något smart, köp kaffe, te och konserver, detta blir hårdvaluta när det ekonomiska systemet kollapsar. Har du ytterligare pengar över, köp guld och silver eller fast egendom, som hus på landet eller så. Hus i storstäderna är sämre, där blir det ju större risk för pöbelvälde.

Fler vassa åsikter? Alla goda ting är tre. "Älska varandra som bröder och systrar" är väl kontroversiellt? Ja och nej: vi känner till budskapet men få praktiserar det, inte ens jag. Well jag försöker.

Något säger mig att jag borde länka lite här, avsluta inlägget med klickbara saker av gräddig fetma. Som vanligt blir det saker på denna blogg, bloggen som har allt, så vad sägs om:

Ett inlägg om bildesign genom åren

Ett inlägg om den egensinnige R. A. Lafferty

Ett inlägg om sånger man går och nynnar på

Det här är inlägg från 2007 och 2008, gamla saker i dessa sammanhang men ännu läsvärda i all sin tidlöshet. Bilden ovan är från en flygplanskyrkogård i Mojaveöknen.

onsdag 28 juli 2010

Falklandet


Efter några dagar med uselt väder skiner åter solen. Molnen går, vågorna vattras och Sveriges sommar ilar.

Idag är det onsdag.

Jag läser "Slaget om Falklandsöarna" (2005) av Max Hastings. Översättningen är av Kjell Waltman, en man jag hörde spela ragtime på en sf-kongress i Götet för många år sedan:

Ain't she sweet, when she's walking down the street,
confidentially I'm asking you, ain't she sweet...


Det är märkligt: från barpianist till fackman i militaria. Han har gjort ett bra jobb här, han har kollat upp och satt fotnoter med sådant som svenska läsare kan behöva veta. Vad gäller Falkslandsgrejen i sig så gick den ju bra för England men man var skakiga ska ni veta, man tänkte hela tiden "Suez" medan man laddade upp. Man ville inte åter ha ett sådant fiasko som Suezkrisen var, det som satte punkt för Englands storhet. Med Falklands återupprättade man äran.

Kudos ska här gå till Thatcher i första hand, hon hade rätt beslutsamhet att möta aggressionen. Visst var öarna en kolonial besittning men låter man en invasion få fortgå obehindrat är man inne på en väg utan ände. Sedan hade England på papperet en underlägsen styrka - en flotta mest ägnad åt ubåtsjakt, för små och fisiga hangarfartyg, för få helikoptrar och flygplan, markstyrkor långt ifrån den överlägsenhet 3/1 en anfallare behöver - men i kader och led fanns en känsla av att man skulle greja det hela, betänkligheter fanns men i stort hade England fighting spirit. I rimliga mängder var landets stolthet över det hela berättigad.

Och det var ingen picknick. Det argentinska flyget skördade åtskilligt och det engelska luftvärnet var underlägset.

Att sedan Falklandsfrågan ännu idag, med denna seger i fickan, är långt från en lösning är en annan sak. Det är inte politiskt möjligt att avträda dessa skär till Argentina sedan man stridit så hårt för att ta tillbaks dem. Öarna kostar nämligen åtskilligt för England att inneha och försvara.

När kriget utkämpades var jag 16 år. Jag minns bland annat en illustration i Expressen av en brittisk fallskärmssoldat, eliternas elit! En teckning av Magnus Gerne av en camouflageklädd krigare. Det fanns fakta på bilden, som en pil till regementsmärket i baskern: matt mässing för att inte ge reflexer. Åhå, så fältmässigt tänkte jag... tuff skit.

Bilden visar ett argentinskt Pucaráplan, erövrat av britterna och idag uppställt på RAF-muséet i Cosford.

tisdag 27 juli 2010

Om krigsstories


Välkomna till denna kurs i att skriva krigsberättelser...

Vi snackar att börja med usla krigsstories här, dåliga, klichéfyllda saker. Det vill ni väl lära er? Ja visst vill ni det. Ni kan ju bli berömda på kuppen. Och det gäller både film och roman. Allt är mycket enkelt och kan sammanfattas i punktform:

. Du behöver inte ha någon kunskap om stora operationer, massverkan och striden som tillstånd. Nej, ett litet löjligt kommandoföretag räcker, "ett gäng grabbar på äventyr". Som i "Saving Private Ryan", "Kanonerna på Navarone", "Örnnästet", "Bron över floden Kwai" och "De nakna och de döda"; all action i denna sista roman är koncentrerad till en patrull.

. Överhuvud taget är action inte så viktigt. Nej, koncentrera dig du på gruff mannarna emellan, lägerlivets nolltillvaro, "sergeanten är dum, majoren är dum" osv. Detta kan lösas genom att ha all eller stor del av handlingen förlagd till utbildning som i "Full Metal Jacket". Detta är uslingens sätt att skriva krigsstories och det är ju vad det handlar om här, remember?

. Känslopjunk är ett måste för den usla krigsberättelsen. Det löses lätt i filmen med att ha smetig musik i bakgrunden till varje scen. I textform utförs det hela med introspektion i personernas psyken, gärna med tillbakablickar över vad som hänt innan, allt med målet att visa hur synd det är om dem.

. Ett tillgjort språk måste också till i skitstoryn. Kalla för all del inte en spade för en spade, nej sökta omskrivningar är alltid bäst. I film är detta lika med löjliga kameraåkningar, överdrivet långa inzoomningar på själsplågade ansikten och, för ironins skull, frosseri i militär formalia: "åh så byråkratiskt det kan vara i armén...!"

. Du behöver inte känna till något om hur militära operationer och ledning går till, nej alla bara rusar i en skock och skjuter. Samurajartad coolness kan du strunta i; alla soldater får gärna skrika och kommentera vad de gör, à la "nu är det hett om öronen", "vi kommer aldrig att klara det här" (q v "Pearl Harbor").

Så går det alltså till enligt handboken: så gör man en usel krigsstory.

Men det finns mer att säga i saken.

Jag sa ju "att börja med" ska vi kolla in usla krigsstories. Det har vi gjort. Men vad med motsatsen då, hur man får sig en bra krigsberättelse till livs?

Därom kan jag ge besked ty jag har skrivit en.

Vill ni alltså ha en krigsstory som bryter mot alla dessa ovannämnda regler och punkter - en som behandlar en stor, sammanhängande operation med ett befäl mitt i smeten som leder sitt förband, utan fredsmässigt gruff och känslopjunk, med ett avskalat språk där en spade kallas spade - beställ då "Eld och rörelse" genom att maila mig din adress. Mailet ska stå i överkantslisten till denna sida, tror jag. Du får då en 146-sidors bok med en god portion noveller dessutom, allt för 90:- inklusive porto. Du kan även köpa boken på SF-Bokhandeln på Västerlånggatan 48 i Gamla Stan, Stockholm. Priset är 98:- över disk. Den finns i lager, det har jag sett i deras onlinekatalog (du kan alltså även köpa den på nätet).

Vill ni ha en recension av boken går ni hit, och länkar till fler recensioner mm finner ni här.

måndag 26 juli 2010

Inlägg den 26 juli


Min syster och hennes sambo var just förbi här. De var på genomresa, destination Stockholm.

Med sig hade de sonen, 7 år, som undrade om jag hade några "Asterix". Det hade jag inte men väl en del annat, bland annat en tecknad version av "Rymdimperiet slår tillbaka". Den gillade han, han var bekant med Star Wars via Legofigurer och annat. Så jag skänkte honom denna raritet, Bernie Wrightsons albumversion av SW Episod 5 (som den torde heta idag). Jag såg den på bio 1979 liksom förstlingsverket 1977 och blev direkt fångad, atmosfären i detta epos var helt rätt för mig då. En framtid med patina, en science fantasy i en traditionstyngd framtid. Det sedvanliga sf-verket hade bara blanka ytor och antiseptiska miljöer, speglande den tvärsnittsförlamade, traditionsbefriade framtiden som skildrades (q v "Silent Running", "THX 1138" osv); SW däremot hade djup och textur, det var en arkaisk framtid med uråldriga rymdskepp: Millenium Falcon.

Så det var med glädje jag skänkte detta album till min systerson. The torch has been passed to a new generation! Mer om Star Wars har förresten skrivit lite här.

För övrigt har kyrkan i Maglarp rivits nu, se bild. Det var en kyrka i Skåne som var byggd under sent 1800-tal, redig och tjusig i nygotik, men efter invigningen minskade församlingen i storlek så man fortsatte använda sin medeltidskyrka istället. Sedan visade det sig att det maskinslagna teglet tålde de salta havsvindarna dåligt så kyrkan förföll snabbt. Långt om länge fick man tillstånd att riva den. Det blev lite reaktioner i landet - "riva en kyrka, går det?" - men visst gick det. Roligt är det inte att dylika landmärken och power places försvinner men vad ska man göra...? Under 1800-talet revs förresten många medeltidskyrkor när man bytte ut dem mot empireskapelser och i Stockholm har Emmanuelskyrkan rivits, en spatiös frikyrka har jag för mig.

Maglarp är jämnad med marken. En dokumentär har visst gjorts om det, med tema folks reaktioner kring det hela som jag antytt här. Men slut på tempelbyggandet i världen är det förvisso inte; många museer ser till exempel idag ut som tempel, gott så (som indianmuseet i Washington). Och att det skapas reaktion kring rivandet av en ödekyrka säger en hel del om den vilande men levande religiositet som ändå finns i folkdjupen.

Något annat: något i korthet om några filmer jag nyss sett:

. Aliens Återkomsten (1985), om konsten att kriga mot utomjordingar med ak, eldkastare och 20 mm granater, det kommer man långt med tydligen, det och lite jävlaranamma

. Runaway Jury, en Grisham-filmatisering, intrikata strategier i juryarbete, rätt finurlig, påminner lite om "The Life Of David Gale" om heroiska liberaler som strider mot mörkrets makter i form av dödsstraff (David Gale) och här vapenfabrikanter

. Men In Black I och II, skön satir om cover up-agerande FBI-agenter: "You didn't see anything, you saw gas from a weather balloon reflecting the light from Venus"...

söndag 25 juli 2010

Anundsjö kyrka, Bredbyn


Jag var i Övik i helgen. Jag besökte mina föräldrar. Pappa mådde bra, han var helt återställd från sin incident tidigare i år.

En dag gjorde vi en utflykt till en kyrka, Anundsjö kyrka i Bredbyn kyrka (se bild). Anundsjö är socknen, Bredbyn är byn där denna medeltidskyrka ligger. Den har en kort, hög sal, orgelläktare, utsirad predikstol och ribbvalv, antagligen tillagda på 1500-talet. De var populära då.

Annars är det intressant med medeltidskyrkor att de har sådan stilblandning. Den allmänna formen är romansk, så kan det komma mer barocka element i predikstol och altartavla, sedan kan det finnas empire i orgelfronten osv. Det är lager på lager, det är växtföljder det kan spira ur, andligen och kulturellt. Och utan andlighet, ingen kultur!

Medeltida charm: ta Uppsala domkyrka, den har förvisso sin stilblandning. Medeltida gotik, och sedan Burkhard Prechts barocka predikstol, och sedan en och annan glasmålning från 1800-talet samt 1900-talets väggmålningar och processionskorset i kristall från 1970. Stilarna gifter sig, den allmäna atmosfären får allt att harmoniera. Det är därför vissa nyare kyrkor kan kännas lite sträva, de har bara en stil, hur välskapta de än må vara.

För övrigt undrar jag över hur marginaliserad kyrkan egentligen är. Det är sant att få går på högmässor idag. Men kyrkan har sin plats i bygder och grannskap, det är så sant som det är sagt. Kyrkor besöks dagligen, det vet jag av egen erfarenhet. Kolla på gästböckerna som finns framlagda, det är ständig besöksfrekvens, dag ut och dag in. Folk går till kyrkan för enskild andakt, för att "bara kolla", för att uppleva NÅGOT som är speciellt för kyrkorummet.

Svenska kyrkan har för lite mystik, den är för bokstavstolkande. Detta åsido är jag glad att det finns en organisation som håller lågan brinnande - som städar kyrkorna och håller efter gravarna, som håller gudstjänster och predikar ett och annat välvalt ord ur The Good Book. Detta HAR betydelse, om än dogmen inte alltid har kontakt med de esoteriska urkällorna.

Vad jag försöker säga: kyrkan av idag, religiositeten yttrad i svenska kyrkbyggnader och annat - detta LEVER. Vi är en tyst majoritet som gillar kyrkor, som har en eller annan tro på "the Beyond", som ser bort i skira himlar och osökt kommer att tänka på "Jag har hört om en stad ovan molnen". Ateisterna däremot tenderar att få all press, de får alla rubriker. "Fler än någonsin går idag ur svenska kyrkan"... Jaha, oj då. De flesta är ändå med. Nu vet jag att bara för att en majoritet anser något så är det inte automatiskt rätt - men att de flesta jordinnevånare har en tro på något hinsides, det får inte mig att ligga vaken om nätterna. Tvärtom, det ger mig goda drömmar.

torsdag 22 juli 2010

Lista


Jag går ofta och tänker på saker att skriva om. Jag har aldrig några problem med att hitta ämnen. Tvärtom: jag har för många idéer, för många uppslag till blogginlägg!

Då får man reducera det hela, tryck ihop vad man har att säga - exempelvis i en lista. Ske alltså; härmed en lista på saker jag tänkt på de senaste dagarna.

. Bästa Linda&Valentin-albumet: Vårdagjämningens hjältar

. Snyggaste svenska bilen någonsin: Saab 900 Combi Coupé

. Bäste Hollywood-regissören på sistone: Mel Gibson (ej ironi)

. Sveriges mest intressante kung: Karl XII (= en vild typ men han är alltid intressant att läsa om, mer så än andra krigarkungar som Gustav II Adolf, Karl X osv)

. Läckraste kvinnliga skådis på sistone: jag måste nog säga: Lena Headey (se bild)

. Bästa Castanedaboken: The Fire From Within

. Bästa investeringsformen just nu: fast egendom/ädla metaller

. Min favoritfärg just nu: grönt fortsätter att fascinera, jag vet inte om det bara är en fas jag går igenom eller om jag verkligen hittat något här

. Favoritkaraktär i Family Guy: Stewie Griffin


Du har just läst en svenssonlista. Mer av den varan här.

tisdag 20 juli 2010

En liten bok om konsten att slåss mot humanoida ödlor


Lennart Svensson spränger sin text med testosteron i form av en rapportliknande redogörelse från ett slag bland många i ett storskaligt krig med infogade Napoleoncitat här och där samt fräcka vapen. Låter det för hard core? Inte alls! Svensson vet att underhålla och roa sina läsare lika mycket som han vet hur en militär rymdoperation kan gå till.

Så skrev Fel Förlag på sin hemsida en gång. Det gällde deras science fiction-antologi från 2009 där jag hade en novell med, "Soldat i framtiden".

Denna novell skildrar en stridspatrull mot en saurisk ställning. Och den är ett kapitel ur min roman, "Stridsmiljö 2500". Det fina är nu att du kan ladda ner hela denna roman gratis - och du gör det här.

Detta epos skildrar en viss Yoshi Medon allt från det första uppdraget som gruppchef till slutstriden då han är kompanichef, en riktig långvägare alltså. Människan har i det 26:e seklet råkat i krig med en främmande art, hon har fråntagits fyra av sina fem planetsystem, och nu måste man återerövra alltsammans. Det är en lång väg att gå men man får hjälp av några andra främmande arter - sideranier, attarcaner och andra - och så klart är teknologin state of the art för 2500-talet: fluoridlasers, pulsvapen, nanotekniska uniformer, komlänkar, ljudskärmar och mycket annat.

Och förutom att skildra huvudpersonen i hans vardag möter vi även krigskorrespondenter och politiker, generaler och utomjordingar. Hela spektrat i ett krig finns med: segrar och nederlag, förhandlingar och fikapauser, backhand-slag och överraskningar. Allt skildrat på det där omisskännliga svenssonska sättet.

Det vill jag mena! Ni som tvekar inför orden "gratis roman för nerladdning" och tror det är amatörernas afton, en desperat wannabe som lägger ut en dåligt korrläst, seg och inkonsekvent tramshistoria, ni kan vara lugna. Som sagt är ett av kapitlen redan publicerat i bokform, och gällande min skönlitterära förmåga kan ni kolla upp tidningar som Flygrevyn, Magasin Provins och Morpheus Tales.

Så är det. Och vill ni även kolla in den där antologin jag var med i så gå hit.

(Illustration M. C. Escher)

måndag 19 juli 2010

Kristus var en soldeva


Idag är det måndag. Och det är sol, en sol som anades genom tunna moln när jag var och handlade. Jag ställde mig nedanför kyrkan och spanade upp som jag brukar, kollade in vårt tempel. Och i skyn såg man en blek sol.

Men dock en sol! Solen är för övrigt central i min världsbild. Kristus var en solängel anser jag, han var en inkarnerad soldeva. Exempel på hans solara natur ser vi i episoden på Förklaringens berg, där lärjungarna ser honom lysande i skyn jämte Elia och Moses (Matteusevangeliet). Vi ser det även i Uppenbarelseboken där Johannes tilltalas av en mäktig typ som lyser av vitt och guld och som har ett svärd utgående från munnen. Denne presenterar sig som "den som dog och levde igen" så det kan inte vara någon tvekan om vem det är.

Så att, vad gäller Skriftens vittnesbörd så ser vi tydligt Kristi solnatur. För att inte tala om Johannesevangeliets "Jag är världens ljus". Mystiker säger att hinduismens Vishvakarman och persernas Ahura Mazda, ljusets gud, var yttringar av samma solväsen. Liksom "Gud i den brinnande busken" som visade sig för Moses.

Sådant här får man inte höra predikas i kyrkan. För dem var Kristus bara en enkel man som var begåvad med Helig Ande och gick runt och tyckte att alla skulle vara snälla. Det var iofs vad han predikade men Kristi natur är så mycket mer än så.

Men ni kanske gillar det här påvra, anemiska budskapet med Jesus som tandlös tiggare. Läs då Gardells senaste bok. Och ta då inte del av mitt credo i stort, utvecklat i trådar som denna. Jesus åsido är det bloggens esoteriska tråd, kryddad med Swedenborg, Castaneda, dans och glada grabbar.



Dessa rader skrivs i Härnösand. I begynnelsen lär platsen ha hetat Härnösund. Det är ju vad det är, ett trängsel, ett sund mellan stadsön och Nattviken med avflöden. Sedan blev det Härnösand, ho vet varför. Det kanske lät bättre.

Stan är iofs vacker. Och det finns många vackra hus här. Dock ogillar jag att biblioteket ligger uppe på ett krön, bortom kyrkan. Tidigare låg bibblan på ön mellan kanalerna, bara ett stenkast bort. Detta hus är också mycket rejälare än det nya, en tegelanläggning jämfört med nybyggets glas. Och vad jag anser om glasarkitektur kan ni läsa här.

Så flytta tillbaks bibblan till ön. Sambiblioteket kan bli föreläsningssal för universitet och genusteori eller något annat nyttigt, en transparent lokal för transparenta själar. Vi andra kan njuta av hederlig bildning bak det gamla bibliotekets mörkröda murar, mustiga och mysiga höljen för en mäktig, matig och mahognyskimrande kultur.

Relaterat
Fria resurser
Doriel
Melina Starr, 35, kriminalinspektör (del 1)
Mina bloggnoveller
Skallet från den kapitolinska varginnan
Skogs kyrka, Engelbrektskyrkan, Strängnäs kyrka

söndag 18 juli 2010

Klockan är 9.30 på söndagsmorgonen


Bilar passerar på gatan. Favoriten igår var en svart Chevrolet '59 med "kinesbakljus" och Baby Moon-fälgar.

Ja, det är inte klokt vad det passerar här på Storgatan! Bilar av allehanda slag, ingenjörmässiga under klädda i snygga former. Samt en del fula också. Ja tänk va.

Jag tänker alltså är jag. Jag tänker tillbaka på sådant jag kan och vet, och re bilar så känner jag till en massa slogans som rör dessa fordon, aforismer och oneliners, skapade av den stora anonyma Folkhumorn. Som: "En engelsk bil droppar inte olja, den bara markerar sitt revir". Engelska bilar förr var nämligen ofta dåligt monterade och konstruerade. Som Jaguar; designen var snygg och prestanda var bra, men resten... Därför sa man: "Det finns två lyckliga dagar i en Jaguarägares liv: den ena är när han köper den, och den andra är när han säljer den"...

Idag är visst Jaguar kvalitet rakt igenom, men genom att gå ner i prissegmentet med små modeller har man utarmat auran kring märket. Sloganen tycks vara (sa någon) "en jagga till varje hagga"...

Jaguar ägs väl av Ford, om vilket vissa förresten säger: "Ingen Ford på våran gård!"

Ett tyskt märke som i början, säg 10-20-tal var lite billigt, var Hanomag: "Ein bisschen Bleck, ein bisschen Lack, und fertig ist der Hanomag!" sa malisen.

Och "Renault, fyra hjul och en bult" skaldade någon.

Sist två anekdoter om Saab. Detta märke hade förr samma syndrom som Jaguar: originella bilar men dåligt monterade, kvalitetskoll och finish saknades med påföljd i många irriterande småfel för ägaren. Så var det då en Saabägare och en Volvoägare som kom till himlen, och Sankte Per skickade genast Volvoägaren till helvetet. "Varför det?" sa denne, och Sankte Per svarade: "Saabägaren har redan haft ett helvete"...

Den sista anekdoten är av typen löjlig och konstruerad. Det sägs nämligen att Saab Sonett fick sitt namn när vd:n såg den och sa "Så nätt den är"...

Mer bilbabbel här. Bilden visar förresten interiören i en Bugatti, lånad från Svammelsurium.

lördag 17 juli 2010

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna


Till flydda tider återgår min tanke än så gärna... Speciellt en sommardag som denna - en sommarlördag dessutom, inbegreppet av tidlöshet, frid och ro. Och mina tidigaste barndomsminnen är rätt fridsamma, ja de är hart när paradisiska.

Would you like to ride in my beautiful balloon?
Would you like to glide in my beautiful balloon?
We could float among the stars together, you and I,
and we can fly - we can fly!


Jag minns denna låt från mina Åseledagar, min barndom, min uppväxt på Myrstigen där nere på Breviken. Där rådde alltid sommar, där gled molnen alltid förbi på en blå himmel, där stod gräsmattan alltid grön. En röd vattenspridare slogs ibland på, gräsmattan skulle vattnas, och då kunde det hända att man själv ville bada sig i detta sprudlande vatten. Det kallades "att springa i strilen".

Up, up and away,
in my beautiful,
my beautiful balloon...


På en lägda åt ena hållet, åt Bryggaregaten till, stod skrotbilar, såvitt jag minns gamla jänkare, djupblå lack och glassplitter på sätena. Lukt av galon. "Tures lägda" hette det. Intill fanns en stor sten, ett flyttblock, med vit kvarts insprängd i graniten. Vi kallade den för "Kartstenen". Mytologiska makter.

The world's a nicer place, in my beautiful balloon,
it wears a nicer face, in my beautiful balloon.
We could sing a song and sail along the silver sky,
and we can fly, we can fly!


Man såg på TV dessa dagar, i vardagsrummet med ryamattan och de ljusa ekmöblerna: Familjen Flinta, Anita och Televinken, Fenix 5 och Hylands hörna: La-la-li-la-la-la-la... Man var TV-beroende redan då; jag lärde mig läsa själv för att få veta vad som stod i TV-programmet, sägs det...

Suspended under a twilight canopy,
we'll search the clouds for a star to guide us.
If by some chance you find yourself loving me,
we'll find a cloud to hide us,
we'll keep the moon beside us!


Det var lycka, för evigt och evigt. Man behövde inte jobba, inte plugga: bara äta, skita och sova... Vi kunde ta bilen och hälsa på farmor ute på landet, alldeles intill, och vi kunde gå på "Platsen" och handla, kolla i gåtfulla rum som skoaffärn med sin läderdoft, och blomsteraffärn med sina exotiska växter och kvittrande undulater i en bur. Och gå på järnaffärn och kika på leksaksbilar i ett inre rum, kanske köpa en och bära hem i triumf: flower-power-Mustang, Rover 2000, Helgonets P1800...

Love is waiting there, in my beautiful balloon,
way up in the air, in my beautiful balloon.
If you hold my hand we'll chase your dream across the sky,
and we can fly, come on let's fly!


Men säg den lycka som varar. När jag var fem år fick jag veta att vi skulle flytta. Till Enköping, långt långt borta: bort från Per-Olov och Klas-Göran, bort från Björn och Lars, bort från Monica Christoffersson och alla. Och kartongborgen man fått med Disneylandböckerna, ja den försvann i flytten: sagans slott, för evigt förlorat - och därmed vunnet för evigt.

Up, up and away,
in my beautiful,
my beautiful balloon...


- - -

Memoarer från en annan barndomsstad, Enköping

Lumparminnen

(Baumeister, "Komposition i blått")

fredag 16 juli 2010

Inlägg den 16 juli under en bild av en bro


Vilket är det mäktigaste science fiction-eposet? Detta.

Vilken är den mest tragiske hårdrockaren? Denne.

Vilka är de sämsta romaner jag läst, bilar jag sett osv? Dessa.

Ni har just fått några länkar till denna blogg. Och på den här bloggen finns det minsann en hel del, som ett antal noveller. Skönlitterära alster av min penna, endast publicerade här.

Här har jag till exempel en novell betitlad "Jul på Ryggebyholm", en story om ett besök hos en gammal bekant och vad det ledde till. Och här har vi novellen "Vetenskapens trollkarl", om en kristallteknikers vedermödor i ett stelnat, reaktionärt teknosamfund. Och här har vi en berättelse om ett möte med Mannerheim, om en finlandssvensk officer som sammanstöter med Legenden från Norden i en rysk tågkupé 1917.

Det om det skönlitterära. Men det finns också många filosofiska spånor här, osökta porträtt av tänkande stormän. Det har till exempel bara funnits en ateist, och hans namn var Friedrich Nitezsche. Han drog den ultimata konsekvensen av att detronisera Gud: han satte sig själv på den lediga tronen, som en lallande Dionysos... läs mer här.

I veckotidningar och Dr. Phil-program talas det mycket om att man måste finna sig själv, jobba med sig själv, ta ansvar för sitt liv och sina handlingar. Det är en mycket bra filosofi, men för den som vill komma till själva urkällan för detta är denna etikett en bra början. Klicka och kolla själv vad jag menar. Självhjälpsfilosofins fader.

Swedenborg är för sin del en tuff utmaning: hans böcker (förutom Drömboken) är inte så värst läsvänliga. De är en smula pedantiska och magistrala. Därför kan ni ju nöja er med att läsa mina inlägg om mannen, som en biografi, koll på Drömboken och annat - här.

Sedan har vi ju fantastiskt roliga inlägg om skönlitterära författare som Dick och Ballard, om hårdrockarna Maiden och Priest, om krigiska utflykter med mera med mera...

torsdag 15 juli 2010

Härnösands kanaler


Bilarna brusar på Storgatan. Bron öppnas, en segelbåt passerar, bron stängs.

Idag är det torsdag.

Ska jag ta en tripp till Murberget och kolla in deras medeltidskyrka...?

Kanske. Kanske inte.

Det är sommar och sol, jag ser den där solen ibland då jag åker och handlar. Annars förkovrar jag mig på nätet och läser böcker, nätupplagda böcker. Som Steiners samlade verk. Och recensioner av dylika. Frihet i Jesu blod!

- - -

Jag är ibland inne på olika internetforum. Som Skalman, SoldF och Krigsforum. Det är kul. Det är roligare att läsa valda trådar än att, säg, läsa en dagstidning med utvalt nonsens.

Man läser om sådant som inte direkt engagerar en, som AK 5:ans funktionsduglighet, gräsmattans ursprung och för- och nackdelar med rivningshysterin på 60-talet. Jag har helt slutat med dagstidningar och har värvats till nätläsargänget. Jag läser även pappersböcker, typ när jag äter och innan jag ska sova - om ni undrar. Just nu bland annat en biografi över Jimi Hendrix. Han fick en korv uppkallad efter sig på Whisky A Go-Go.

Jag har även målat några plastsoldater i sommar, krigsgubbar i skala 1/32, kvarblivna från barndomen. Helkul. De pryder nu min kryddhylla.

- - -

Jag är med i communityt Catahya, en focal point för fantasylitteratur. Det är kul. Där kan man diskutera fantasy och lägga upp egna noveller och dikter. Jag skrev en novell och postade förra veckan men den refuserades rakt av, ansågs väl för kontroversiell. Sådant de inte vill ha länkat på startsidan om feta sponsorer hälsar på.

Nåväl, "you can't keep a good man down", information vill vara fri osv, så här är min novell. Det är en fornnordisk pastisch kallad Pungsugi saga eller Pungs saga sugigur eller helt enkelt Pungsugarnas saga:

På Eyrbryggarlandet på Island bodde Pungsugarna. Det var ett vilt släkte, begivna på mycken djävulskap. Om vintrarna satt de mest och sög pung. På sommarhalvåret var de ute i Europa och söp och härjade. Och sög pung.

Det var en besynnerlig form av autoerotik sägs det, detta pungsugande. Men då blev de också legendariska för detta bruk. Ja, pungsugandet spred sig som en löpeld över vikingavärlden, överallt satte sig storvulna nordmän ner och sög pung när de hade tid över.

Vad gäller Pungsugarna, de som uppfann bruket, så återvände de omsider till sina boningar på Island, de lugnade sig och gav upp sitt härjande. Och med tiden försvann de spårlöst, kanske för att de hellre sög pung än fortplantade sig.

Här slutar Pungsugarnas saga.


- - -

Bilarna brusar på gatan. Bron öppnas, bron stängs. Vi har en kanal här intill nämligen, faktiskt två kanaler som leder in till Nattviken. Själv bor jag på fastlandet, och för att åka in till centrum korsar man först den ena bron, den med klaff, och därefter en ö och därefter ännu en bro. Efter den bron befinner man sig på stadsön, den stora ö som centrum och diverse villaområden är belägen på.

Det är alltså två broar att passera om man ska in till centrum. Det ligger alltså en liten ö mellan dem. Det är alltså, som i Frödings poem, så att "i åa ä e ö" om ni fattar... Och bortom den, bortom östra kanalen, ligger ännu en ö, stadsön.

Invecklat? Bilden ovan visar i alla fall östra kanalen i all sin somriga tjuskraft.

onsdag 14 juli 2010

"Skönhet och harmoni råder överallt"




Dessa bilder är från Hadrianus' villa i Tivolibergen. Man kanske skulle skriva "så kallade villa", för det var en stor anläggning när det begav sig, en hel mängd hus och byggnader, bland annat det Canopus med sina fonder och vattenspeglar vi ser skymta ovan.

Anläggningen beskrivs bra av Bjöl/Hjortsö i "Romarriket" (1981):

Skönhet och harmoni råder överallt. - - - Idag finns där bara ruiner, men platsen präglas ännu av ett upphöjt lugn. - - - Ännu idag är det en märkvärdig upplevelse att vandra omkring i dessa drömska ruiner, som speglar en människas hela livssyn och längtan efter ensamhet. En liten värld, påtaglig, men skapad av en fantasi som sökte sina förebilder långt från den romerska vardagen, i kulturens Grekland eller det exotiska Egypten. /Sjön/ Canopus kan man se som en liten kopia av Nilstranden överflyttad till Italiens jord.


Så säger dessa danskar om det hela. Det är alltså bara ruiner och nog kan man förföras av talet om "längtan efter ensamhet" och "en liten värld... skapad av en fantasi", men i ett annat textavsnitt sägs helt korrekt att det hela varit ett större komplex med palats, villor, gymnasium, bibliotek, termer et cetera. Anläggningens skala framgår bra av en modell jag sett avbildad på annan plats. Där får man nämligen se ett komplex som är mer än en simpel villa, det blir ett slags antikens Versailles... och det kan ju göra en besviken, här hade jag nästan förletts att tro att Hadrianus byggt en eremitboning åt sig där han kunde uppfylla sin ovannämnda längtan efter ensamhet. Det hade varit fantasieggande, en kejsare över ett världsrike som helst uppehöll sig i en enkel villa på landet. Men det gick så klart inte, en kejsare måste bo ståndsmässigt, måste ha utrymmen för viss regeringsapparatur även i en villa på landet. Privatpersonen Hadrianus hade kanske velat bo i en eremitstuga men det gick inte för sig för kejsaren Hadrianus, så det fick bli en kompromiss.

Detta åsido speglade nog denna villaanläggning sin skapares karaktär, den konstgjorda sjön med mera röjer ju en kultursinnad ande, och Hadrianus var verkligen musiskt lagd med måleri, diktande, skrivande och sång på programmet. Så oavsett Tivolivillans rätt väl tilltagna proportioner så är det en musiskhärskares boning, att jämföra med exempelvis Diocletianus' kejsarresidens i nuvarande Split på Balkankusten. Detta hade å sin sida byggts med ett fältläger som plan, en fyrkant indelad i raka gator, en soldatkejsares boning och inget annat. Men Hadrianus åter var för den skull ingen världsfrånvänd drömmare eller Nero (qualis artifex...), utan en helgjuten statsman som reste runt i sitt rike och ofta besökte trupperna; dessutom hade han delatagit i Trajanus' fälttåg i Dakien och Mellanöstern. In alles torde Hadrianus för sin tid ha varit så nära den ideale härskaren man kan komma, en mångsidig kejsare med håg för både det musiska och det administrativa.

Mer om denna Hadrianus och annat antikt kan man läsa i denna essäsamling av min hand. Den heter "Skallet från den kapitolinska varginnan", innehåller texter om kungar och krig, kultur och religion och annat jag råkar kunna om denna epok. Filen är gratis att tanka ner, så generös är jag: inga koder eller trams behövs, bara att klicka på "spara som" och placera på sin hårddisk.

Boken har redan fått sina läsare. Bland annat läste Bertil Mårtensson den och sa: "Lovely helt enkelt, en oerhört kunnig essäsamling!" Så ni riskerar inget, ni får garanterad kvalitet med denna bok vågar jag lova.

Relaterat
"Skallet från den kapitolinska varginnan", fri resurs
Kerubernas svärd
Antiken kallar

tisdag 13 juli 2010

Bli vid sin läst


Här i Härnösand har vi ett friluftsmusem. Det heter Murberget, kanske landets första i sin art, kanske äldre än Skansen. Det är i alla fall en anläggning med gamla hus - skola, prästgård, bondgård osv - som demonterats och byggts upp på ett berg, en massiv kulle norr om stan. Det finns även en kyrka där, en rekonstruktion av en medeltidskyrka. Den används för bröllop och annat på sommaren men i övrigt är det bara en museipjäs, ingen församlingskyrka.

Men jag vill se den. Och idag fick jag svar från museet att den är öppen 11-17, dagligen fram till augusti.

Så att: det händer lite, jag fick ett mail i morse från Länsmuseet, tänk er det! Jämte den sedvanliga junkmailen om "du har kanske vunnit en miljon". Men junkmail kan vara kul det med, då ser man att världen därute existerar. Så att säga.

Det händer lite. Men inte mycket.

Det kallas sommar.

Och vädret kan man inte klaga på.

Annars går jag runt i mina rum och ser på konst, stor konst. Jag har nämligen tavlor på väggarna, skapade av mig med sax och klister och förgyllda ramar. Jag ser tempel och trädgårdar, jag ser flygplan i det gröna, jag ser underbara ting...

Och ser jag inte på konst lyssnar jag på musik, senast en CD från Nyhemskonferensen 2001, andliga låtar. "Alla änglar sjunger kring din tron ikväll", oerhört slående.

Och är det inte musik är det film, se gårdagens inlägg.

Jag ser det ena och det andra. Och om än jag inte lever i extas så uppskattar jag kvaliteten i det jag möter. Dock händer det ibland att man får sig en och annan konstnärlig tautologi, tårta på tårta. Det blir för mycket av det goda.

Tautologi: "en stor jätte" är exempel på ett sådant uttryck. Det är en trop som bör undvikas för alla förstår att en jätte är stor.

Och ett slags konstnärlig tautologi blir det i mina ögon när detta sker: en skådis sjunger även ledmotivet till sin film, som Will Smith och "Men in Black". Eller när regissören även komponerar filmmusiken, som John Carpenter och "Escape from New York". Eller när en författare även målar omslaget till sin bok, som Lars Gustafsson och en av hans senare filosofiböcker.

You see? Visst ska man bejaka mångsysslarna, de som kan litegrann av varje, men just när det gäller boken och filmen som produkt är arbetsfördelning att föredra. Det var till exempel därför som jag inte tecknade omslaget själv till "Eld och rörelse", utan gav det i uppdrag åt tenngjutaren och grafikern Anatol Boström att göra det. Jag hade förvisso färdiga teckningar att tillgå, jag hade länge fantiserat över hur ett omslag skulle kunna se ut - men Boströms version blev bättre, det blev mindre explicit. För den som undrar kan nämnas att det föreställer sökarljus som speglas mot undersidan av några moln, ljus som sedan sipprar ner över terrängen som konstgjort månljus. Bilden ser ni om ni klickar på nyssgivna länk och scrollar ner lite. Eller mycket.

Nåväl, vi kan ju fortsätta på temat mångsysslare och allkonstnärer. Wagner var litegrann som Carpenter - eller? Wagner var både manusförfattare och kompositör kan man säga, skrev både libretto och gjorde musiken till sina operor. Dessutom designade han kostymer och ritade scenbilder, det var grädden på moset, och voilà hade vi ett allkonstverk, ett Gesamtkunstwerk. Att man idag struntar i hans hornhjälmar och germanska skogskulisser gör inte så mycket, libretto och musik lever vidare i modern kosymering. (En old-school-"Niebelungens Ring" för fantasygenerationen vore förvisso något att goutera, komplett med spjut, svärd och hornhjälmar, trolska scenerier och valkyrieflätor, som kontrast mot alla glas-och-krom-"Ringar" vi sett på senare tid...)

Så inte kan man säga att Wagners kombinerande av librettist- och tonsättarrollen skär sig. Viss skepsis mot mångfrestare av det här slaget bör man ha, men står man inför ett geni så får man kapitulera.

Mångfrestare, folk som både kan sjunga och skriva, finns det? Nämnde Gustafsson kan spela flöjt. Ja det finns nog många författare som kan ta ton. Själv har jag en rätt bra sångröst, tjänade lite kulor i Stockholms tunnelbana på det en gång. Lite Bing Crosby: "Stranger in Paradise", "Summerwind", "Straight Down the Middle", golflåten ni vet. Som jag gjorde en paus passerade en herre och småsjöng "That old black magic"..., han hade något vädjande i blicken - men jag kunde tyvärr inte glädja honom med den, kunde inte texten. Så det fick bli "Mona Lisa" av Nat King Cole istället.

Folk som både kan måla och skriva? Gunnar Brusewitz. Normalbra standard på båda, skrev som han tecknade: lite journalistiskt. Clark Ashton Smith (q v etiketten "fantasi-fantaså-fantasy") kunde skulptera.

Något som är svårt i mångssyssleri, har jag märkt, är att förena musikerrollen med debattörens. Det har Alexander Bard fått erfara. Lite märkligt: ty författare som debatterar anses fint, musiker som debatterar anses udda. Men det kan bero att det musiska inte rimmar med det stridbara; det ena är harmoni, det senare dissonans. Eller hur man nu ska säga.

Kanske så här: prosaförfattare må debattera, dock inte renodlade poeter. Samma sak som med musiker: det skär sig med deras "sköna konst"-profil, poesi och strid gifter sig inte. Prosakonst däremot är lite grövre till sin art, det rimmar bättre med debattklimatet.

Picasso hade en period då han ville bli författare. Det var en bra bit in i konstnärskapet. Men Gertrude Stein talade honom ut ur denna villfarelse, och då blev han lycklig igen. Mångsyssleri är inte alltid av godo - skomakare, bliv vid din läst - och författare ska inte måla omslagen till sina böcker! För att det ska lira måste bilderna vara bra, proffskvalitet. William Blake gjorde ju litografier till sina dikter och det var ypperliga saker så det är OK.

Och Dolly Parton sjöng ledmotivet till "9 To 5" där hon även skådespelade. Låten är en klassiker så låt gå då. Men en tumregel är att man, som sagt, ska bli vid sin läst och inte blanda konstnärsroller, stävja lusten att göra två saker.

(Odilon Redon, "Ofelia")

måndag 12 juli 2010

Sedda filmer


Jag har sett en del filmer på sistone, nya och gamla. TV:s filmutbud är rätt bra måste jag säga.

Jag har sett film! Jag har legat i min säng klistrad framför rutan, beskådat feta opus inom filmkonst som TV haft godheten att sända. Bilder, former, gubbar och gummor och landskap, allt har passerat revy för min blick.

Så härmed några recensioner av dessa filmer. Jag ska försöka hålla mig till EN mening, en svår konst. Here goes:

. "De glömda själarnas ö" (2008): I've seen the Danish film wonder, it's murder baby

. "The Passion Of The Christ": det är Mel Gibsons händer man ser spika Kristus till korset, på detta vis vill Gibson visa att det även var hans synder som korsfäste Frälsaren

. "Lawrence Of Arabia": tre timmar och inte en kvinna i en talroll, istället spelas det kvinnliga av landskapet, av öknen som Anima

. "Spiderman 3": tonårspjunk och ultravåld

. "Mission To Mars" (2000): Ansiktet på Mars får ett ansikte

. "Jesus Christ Superstar": det finns en ateistisk vinkel här - "hörru Jesus, varför måste du säga att du är Gud?" - men auran kring detta skådespel är ändå hängiven, låtarna bär och lyfter - och den självironiska iscensättningen med "filmad teater i ökenruiner" övertygar, här råder ingen övermogen naturalism

. "Le Mans" (1970): ingen replik under de första 30 minuterna, här talar BILDSPRÅKET

Ni har just läst ett inlägg i kategorin film och TV.

Relaterat
Tron (1982)
Chartres
Den sjungande sjustjärnan
Vad är verkligt?
Lovecraft: Fallet Charles Dexter Ward (2008)
Bilden visar rollgestalten Lulu i "De glömda själarnas ö".

söndag 11 juli 2010

Credo


En japan sa: "Det är lättare att göra ett hus varmt på vintern än att göra det svalt på sommaren."

Det kommer jag att tänka på under rådande hetta. I Japan var lösningen på problemet med svala sommmarhus att bygga dem i papper. Själv bor jag inte i ett pappershus - men mina fönster vetter mot norr, det gör boningen hyfsat sval.

Idag är det söndag.

Denna blogg har många läsare, nya och gamla. Och till eventuellt nytillkomna läsare kanske det vore på plats med en liten introduktion, en presentation av min världsbild. "Om mig" kan ni läsa i högerspalten, just där alltså, men för en mer filosofisk exposé över mig och mitt, kan sägas att jag är en vaken typ, en smart man. Jag är en fritänkare som tänker själv. Det innebär att jag tror på allt som sas till mig i skolan och sväljer allt som står i tidningen; då är man fri. Bunden är man däremot om man tror på liv efter döden, på Gud, på att ens handlingar spelar roll (karma) och på änglar, devas och andra väsen.

Jag accepterar alltid den mest jordnära förklaringen. Stonehenge? Stenar uppförda för att markera en handelsplats. Pyramiden? Gravkammare över farao, ungefär som att Uppsala domkyrka är gravplats för Gustav Vasa. Att sedan domen har fler roller än så, kultplats, andaktsrum, Gudshus, fattar jag inte för jag är en jordnära typ.

Jorden minsann! Man kommer av mull och blir det åter vid döden. Kroppen dör och materien sönderfaller, det är mitt credo. Hur uppstod vi då? Slump så klart, en bekväm ad hoc-förklaring jag brukar ta till när jag blir svarslös.

Har någon sett något konstigt, något oförklarligt? Då är det hallucination. Att dylika syner dels kan vara vilseledande, dels upplysande, förstår jag inte. Att det behövs en vidare vokabulär än "hallucination" går jag inte med på, då kan man ju inte stämpla alla icke-positivister som idioter. Att vissa oförklarliga syner lett mänskligheten framåt förtiger jag. Jag bejakar framsteg inom etik, såsom allt vad I viljen och älska dina fiender, men att dessa skulle ha religiös, transcendental källa förnekar jag. Jag kan helt enkelt inte tänka i de termerna, jag är tvärsnittsförlamad i hjärnan.

Jag är av min utbildning och uppfostran betingad att reagera på vissa stimuli, som "vetenskap - bra", "religion - dåligt". Då rinner snålvattnet på mig och jag belönas.

Jag är lobotomerad och glad för det. Jag ser allt i platta, materiella termer. Enligt mig uppstår allt - tillvaron, allt vi ser - allt uppstår på jorden, betingat av något annat. Allt som sker är fysiskt, allt är materiell rundgång. Gudomlig inspiration vet jag inte vad det är, obetingade inflytanden finns inte i min bok - för jag har inte läst i Livets bok, jag har aldrig sett Livets träd.

Människan uppträdde hux flux ur en bubblande pöl med sörja. Flygplan skapades av en uppfinnarjocke som bara slängde ihop några delar han hade liggande. Att krukan beror av krukmakaren är bara en lek med ord. Dikter är bara slumpvis hopkomna ord. Själv är jag också bara en slumpvis hopkommen gestalt; vad konstigt då att jag inte bara försvinner när som helst, som en slump - poff?

lördag 10 juli 2010

En Graalsriddares vedermödor


Över öde nejder, över slagfält och genom dunkla skogar rider en man. Han är Simon Le Bon, en riddare med uppdrag från Djävulen att finna Den heliga Graal.

Vid sin sida har Simon sin vapendragare, Gibichungen vid namn. Tillsammans rider de genom ett härjat Europa på jakt efter Graalen, artefakten som ska bringa Djävulen försoning med hans fader - Gud. Blasfemiskt? Enligt ockult tradition är både Kristus och Lucifer söner till Gud.

Detta är upplägget i min novell "Riddaren, Djävulen och Döden". Den finns upplagd här. Det är bloggen Marmeladkungen som står för publiceringen.

Redaktören, den gode F. G. Granlund gillade min novell och ville köra den på sin blogg. Det fick han så klart. Så via länken kan ni nu läsa om Simon Le Bon och hans äventyr på slagfält och på krog, i öde nejder och i Graalsborg. Det ges även möten med övernaturliga väsen, bland annat den i titeln nämnde Döden. Så ta del av den omisskännliga stilen, antydningarna, anakronismerna och allt det andra som gör denna novell speciell om man får tro Granlund.

För övrigt ingår novellen också i min bok "Eld och rörelse", men känner ni inte till den kan jag bara beklaga.

fredag 9 juli 2010

Berlin


Berlin. Jag var en gång i Berlin.

Det var bortåt tjugo år sedan. En sommar. Som nu.

Det var ett tag efter murens fall. Låtom oss glädjas.

Jag hade tagit mig till staden på ett skosnöre, liftat och åkt tåg sista biten.

Och så var jag där. I det legendomsusade Berlin.

Jag minns stadens utkant i soldis och ett vandrarhem i en skyskrapa: "Jugendtouristhotel Am Tierpark", ej att förblanda med Tiergarten. Detta minns jag. Jag minns även den gamla tunnelbanan; denna bestod av övertakade gatuschakt, var inte djupborrad som vissa nyare metros, nej det var bara nergrävt i gatan och överlagt med stålbalkar och betong, sedan asfalt på. Sådan var tunnelbanan. Man tog inte många trappsteg innan man var nere, nere på perrongen, perrongen till vilken ett tåg kunde komma, gammalt tåg, stötig gång, bänkar längs med väggarna.

Det fanns högbana också, pendeltåg genom staden på vanlig räls: hög väg, hög järnväg, järnväg på stolpar, broar över staden. Högbana.

Det fanns bilar och bussar, och parker, och ett universitetshus med bibliotek och nålfiltmatta. Denna bibbla förekommer i "Himmel över Berlin", änglarna går runt i bibblan bland läsande och sovande och drömmande studenter. De sitter lite här och var änglarna, de har hästsvans, så känns de igen, bakåtdragen frisyr, senaste mode i astralvärlden.

I samma film går någon runt vid Anhalter Bahnhof, ruinerna av detta, stor öde plats mitt i stan. Nu är allt borta, det försvann med sammanslagningen. Jag var i stan 1991, då fanns mycket av ruinerna kvar, Michaeliskirche med gräsgolv och himlen som tak bland annat.

Stadion der Jugend -

Die Mauer -

Lale Andersens memoarer -

KaDeWe -

Walter Gropius Bau -


Det var sommaren 1991, 50 år efter Operation Barbarossas början. Jag var på en utställning om detta, skärmar med text och bilder; en soldat klagade över att man förlorat packningarna, man måste lägga ifrån sig dem någon gång, inför något anfall, sedan hade allt bara fortsatt, framryckningen fortsatte, packningarna försvann, blev kvar där man lämnat dem, svårt att få fram dem i den allmänna villervallan...

Jag köpte biljett hem för sista pengarna, ingen platsbiljett behövdes, det sa de på biljettförsäljningen. Så klev jag på och åkte iväg, skönt att komma hem till Sverige tänkte jag. Så kom konduktören, han bad om platsbiljett också -

Östeuropas diskreta charm.

Men jag klarade mig från att bli avslängd (jo sådant hände): min kupékamrat betalade åt mig. Trevlig karl för övrigt, kom från Ungern. Hade spelat i dansband, nu skulle han sälja bildelar.

Vid rangeringen på färjan var det lite trassel, vi drogs hit och dit. Som om vi drogs åt fanders. Jag sa:

- Destination Ural! Nur hinfahrt!

Ungraren skrattade.

Detta var lite osökta memoarer så här i sommarhettan. Fler minnen här.

torsdag 8 juli 2010

Några snabba


Några snabba så här i semestertider:

. Bästa punklåten (eller "bästa låten av ett punkband") - Stay Free/The Clash

. Bästa låten med ett proggband - Äntligen en ny dag/Nynningen

. Kul sajt - 11 Points med "10 bästa"-listor fast här med 11 om ni fattar...

. En annan kul sajt - Dagens svenskbladet, satir

. Trist just nu - TV

. Roligt just nu - läsa. Och nätsurfa

. Skönt just nu - sommarväder, redan i början av juli! Gosh wow!


(Bilden: en pingvin som betraktar en vulkan på Sydpolen.)

tisdag 6 juli 2010

Inlägg under en bild av en kyrka i Hong Kong


Man kan inte säga annat än att jag jobbar 24/7 för att promota "Eld och rörelse". I natt drömde jag nämligen om den...! Jo det är sant. Jag satt vid ett trädgårdsbord och sa till några personer:

- Om folk verkligen får tillfälle att läsa den kommer de först att bli helt katatoniska. Sedan kommer de att utbrista: "Ja! Det här är precis vad vi väntat på!"

Så sa jag i drömmen om denna min novellsamling. Vad är det då som är så speciellt med den, vad är det i den som även påverkar ens drömmar? Vad står boken för, vad representerar den?

Man kan säga: den står för rigorism, en hård värld. Det är en tuff värld, men en som inte bara är förtvivlan och mörker utan även, tja, "något annat", något mer än den sedvanlige soffhörnsnihilsten kan häva ur sig. Ta till exempel titelberättelsen, påminnande om Ernst Jüngers "Sturm" om man får tro Göran Lundstedt (SydSv). Och ta "Riddaren, djävulen och döden", en medeltida saga med lite edge och attityd. Och ta "Mordet på Olof Palme betraktad som en recension av fiktiv kriminalroman", gouterad av bland andra Amelia Andersdotter, piratpartisten alltså, är inte det stort? Jo det är mega.

Och det finns mer än så. Det finns en soldats självmord i en enslig lägenhet ("En stad vid havet"), det finns irrande på moar på jakt efter flygplanskyrkogårdar ("Kvartsklippan", "Ett svenskt Roswell"), det finns ett Norrland avfolkat av "lappsjukan" ("Norrlandsproblematiken"). En hård värld, rigorism i ett nötskal!

Boken köper du på SF-Bokhandeln på Västerlånggatan 48 i Gamla Stan, Stockholm, eller på Östra Larmgatan 16 i Göteborg. Priset är 98:- över disk. Den finns i lager, det har jag sett i deras onlinekatalog (du kan alltså även köpa den på nätet).

måndag 5 juli 2010

Fenor och krom


En orgie i färg och form, plåt och bakelit, lack och läder. Det är de amerikanska bilarna från storhetstiden 1950-1970.

Jänkebilarna är ute. Härnösands gator livas upp av jänkebilarna, 50-60-70-talare med V8-muller, krom och tjusig design.

Så märkligt: många är stora som hus men ser slimma ut ändå, ja gracila.

Och många är cabbar. Sommarbilar? Ja sicken lyx.

Men det är som sagt gamla bilar det gäller. Efter oljekriserna hämtade sig aldrig USA-bilen, den saknade flair och zest, appeal och pizzazz. Den saknade det.

Så vad hände egentligen? Vad blev det av jänkebilen som begrepp?

Jag menar, ända från T-Fordens dagar stod "amerikansk bil" för lyx och glada grabbar, vräkighet, styrka och kvalitet. Det var något extra med en jänkare helt enkelt, hade man råd la man pengarna på en USA-bil.

Jag kommer här osökt att tänka på min salig morfar som hade ett snickeri, ett enmansföretag; kanske hade han lite klöver över ty faktum är att han ägde en hel rad jänkare. Först var det en Studebaker Commander med "spinner" i kylaren och panoramabakruta, avantgardestuk i tidigt 50-tal. Sedan blev det en grön Cheva '55, en stor bil, en riktig fullsizare (men vars sexcylindriga motor i kombination med 15-tumshjul på grusvägar kanske inte var så bra, bilen "åt däck" sägs det).

Sedan blev det en Valiant '61 att åka med där i Sörbynejden. Denna röda vagn ägde han ett bra tag, ja till och med jag själv åkte i den och njöt av sexans fina gångkultur, den plastiga galoninredningen och den stora kupén. Och detta var en stor bil i våra ögon, en jättemaskin trots att amerikanerna själva höll den för småbil, "compact".

Morfars sista bil blev en vit Volvo 142. Det var slut med jänkebilsägandet och något senare tappade "Made in USA" på bilområdet sin lyster rätt allmänt; det var 70-talskrisen som jag antydde i början. Ungefär samtidigt började de japanska bilarna höja sin image, både här och i USA. En och annan ny Camaro och Corvette må ha skrynklat asfalten här i Sverige sedan dess, men generellt har jänkebilen förlorat sin aura.

Och det är samma sak över där: ska en amerikansk rikisunge önska sig en bil blir det antagligen en Range Rover, en BMW eller Mercedes, inte en Jeep, Cadillac eller Lincoln. De tre sistnämnda är inte kattskit, ånej, men "Made in Europe" är nu högsta mode när den rike amerikanen väljer bil. Och Volvo och Jaguar osv har sina givna marknadsandelar.

Att USA-bilar kunde vara rätt dåligt monterade vet alla som läst om dess bilindustri från 50-tal till 70-tal, bland annat Iacoccas memoarer och Halberstams "The Reckoning". Det var massproduktion för dess egen skull (bra för aktiekursen...), det var efterkoll av kvalitet och växande berg av osålda bilar, år för år. Japanerna å sin sida hade kvalitetskollen inlemmad i produktionen, montören kollade sitt eget monterande så att säga, ansvar var nyckelordet. Sedan lärde sig européer och amerikaner samma sak.

Och idag är USA-bilarna som antytt färglösa, designen tar sig aldrig. Då kan man ju vända på steken och säga att USA-bilen under sin storhetstid var överdesignad: enkel konstruktion med separat ram, som en prärieskonare, och så en kaross med diverse barock formgivning. Men att designa barockbilar är en konst i sig - för i slutet av 50-talet kom ju i USA dels snygga kreationer, som Chevrolet '57, Oldsmobile '58 och Ford '59, men också rena horreurer som Nash och Studebaker.

En skapelse som Chevrolet '57 kommer alltid att leva, en bil som är snygg både framifrån och bakifrån: "sweet, smooth and sassy" som reklamen sa.

Relaterat
Bildesign genom historien
Morfar hade en Valiant
Japansk bilindustri
Lösryckta bilfakta
Channeling, sectioning, chopping...

söndag 4 juli 2010

Episod i domkyrkan


Här i stan har vi en kyrka. En domkyrka: Härnösands domkyrka.

Den står öppen för enskild andakt. Som de flesta kyrkor i landet. Så att: häromdagen for jag dit för lite enskild andakt. Det var en varm eftermiddag, lite mulen. Jag stegade in i denna vita kreation på sin platå. Väl inne fann jag dock ingen andakt. Någon satt och spelade på flygeln.

Det är envars rätt att inom vissa gränser traktera detta instrument, placerat framme vid altaret, strax framför vänstra bänkraderna. Det var väl någon kantor som såg det för gott att denna dag hamra fram lite Lars-Erik Larsson eller annan avantgardemusik.

"Fantomen på Stora operan", anyone...?

Alltnog. Jag satte mig. Och mediterade. Till tonerna av "hård pianomusik". Vissa passager var njutbara men -

Jag har upplevt samma sak i Uppsala domkyrka. En gång vid lunchtid en vinter, ja då brölade man på med storbasarna i orgeln. Det kan vara mäktigt, det kan vara lite katharsis. Men jag föredrar lugn måste jag säga.

Jag satt alltså i Härnösands domkyrka denna junieftermiddag. Väntade så smått på att spelmannen skulle sluta. Då fick jag infallet att gå på toaletten för att ta av mig de långkalsonger jag mysteriöst valt att ta på mig denna dag.

Och hast du mir gesehen - väl inne på hemlighuset slutade musiken! Kantorn la av! Fantomen gick hem!

Frid.

Med förrättat ärende gick jag ut i salen. Frid, gudomlig frid...!

Pelarna presiderade. Högaltaret med målningen vilade på sin plats. Förgyllningarna förtrollade. Ja, jag tog en liten tur ner mot det allra heligaste, förundrades av synerna. Och friden.

Så satt jag mig för att meditera på en av bänkarna. Milt och rogivande.

Sedan gick jag ut och satte mig i parken bakom kyrkan. Också det var fint. Mulet väder med aningen sol.

Bilden visar som ni förstår Härnösands domkyrka, en basilika med kupol över altaret, ungefär som Peterskyrkan. Men så stor är den inte, nej den är rätt liten: Sveriges minsta domkyrka.

(Detta var ett inlägg under etiketten tempel. Klicka och kolla in fler svenssonska kyrkäventyr.)

lördag 3 juli 2010

Holy holism


När Bob Rock skulle producera Metallicas svarta LP lärde han dem ett nytt sätt att producera. Dittills hade Ulrich och Hetfield proddat själva: de hade då spelat in ett avsnitt av låten i sänder, det var lättast så tyckte de, men detta gav ett lite stelt intryck i slutändan. Istället sa Rock åt dem att bara spela låten först för att få känsla för helheten, och därefter analysera hur den skulle spelas in. Och därefter, såklart, spela in.

Med andra ord var detta ett holistiskt synsätt. Det gäller att greppa helheten innan man går vidare.

Låt mig ge några fler exempel på hur holism och systemsyn kan användas för att lösa problem. Den närsynta metoden, ensidig analys och detaljfixering är däremot återvändsgränder. Analys må behövas, men den måste alltid fogas in i en helhet.

Exempel: i den strategiska debatten råder ofta ett slags yrvakenhet; man stirrar sig blind på det senaste kriget och säger att så här kommer alla krig att utkämpas från och med nu. Efter 9/11 talas bara om terroristhot, efter Jugosalvien och Rwanda talades bara om etniska konflikter, efter Kuwaitkriget bara om smarta vapen osv. Och efter Oktoberkriget 1973 var det pansarvärnsrobotarna som var på tapeten; aj satan tänkte alla försvarsanalytiker, måste vi skrota alla stridsvagnar nu? Pv-robotarna hade nämligen skördat väldeliga i detta krig.

En viss major sa då (Sune Nyström i Arménytt)) att detta var fel synsätt; pv-roboten var nämligen del i ett system, och i detta system ingick både stridsvagnar och robotar. Och med dylik holism applicerad på strategidebatten, kan man säga att nästa krig inte blir så eller så, utan en kombination av flera elemenet: lite terrorism, lite etnokonflikt, lite high-tech... I vilka delar varje dos kommer att förekomma, det däremot är kruxet - i varje överblick, varje holistisk analys.

Fler exempel på holism till vardags, i sakliga verksamheter? Tja, i ett modellprogram på TV (Top Model Canada) fick de tävlande en dag besök av träningsguru som gick ut med dem i skogen, la fram en våg - och krossade den med en slägga...! Budskapet var: "Strunt i vågen, strunt i kaloriräkning, det enda som betyder något är hur du ser ut i spegeln och hur du känner dig!" Ett sant holistiskt råd; se gestalten, strunt i nördiga mätvärden. Modellerna jublade förstås, det var ett hjärtevärmande gott råd; ändå undrar man hur många Skippers och skönhetsmissar som verkligen orkar köra ett sånt upplägg. Enkelt i teorin, svårt i praktiken. Och det enkla är svårt som Clausewiz sa.

Fler tunga exempel på holism i vardagen, i näringsliv och "verklighet"? Det kunde vara uttrycket "på gott och ont". Man ser ett visst fenomen (en författare, en film, ett land, en stad) och tar både in ljus och skugga i kalkylen. Man erkänner att någon enkel formel för att beskriva fenomenet finns inte, man lär sig leva med komplexiteten. Det är holism in nuce för mig.

Holism är vägen. Man må analysera problem så mycket man vill, tänka sönder dem och ta isär dem i sina beståndsdelar, men något slags vision av något större måste man ha i slutändan. I arbetsliv och strategi, i bantning och skapande, ja på alla livets områden (vetenskapssyn, livsåskådning...). Se gestalten! "Ich bin kein ausgeklügelt Buch, ich bin ein Mensch mit sienem Widerspruch!"

(Fritt übersatt: Jag är ingen konstruerad roman, jag är en motsägelsefull människa. Bilden föreställer förresten en bro i Grekland. Jag fann den på en sajt med "Världens fränaste broar", typ.)

torsdag 1 juli 2010

Inlägg den 1 juli 2010


Här får du en Svenssonlänk. Närmare bestämt är det en länk till en roman jag skrivit. Den heter "Agajan Äventyraren".

Den handlar om en strävsam legosoldat i en arkaisk värld. Han ska utföra tolv stordåd åt en prins. Känns det igen? Herkulesvibbar? Javisst.

Det är bara att spara ner, inga koder behövs, allt är gratis.

Etiketter

A-Z (5) abb (89) abbm (6) abbX (4) agajan (5) ahma (6) aktuellare böcker (38) aktufall (5) alga (3) Andersson (2) Antropolis (17) apatia (10) ar (34) att vara Svensson (221) Ballard (11) begr (5) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (19) bild (10) bim (12) bing (299) biografi (22) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (6) Castaneda (21) conspi (20) d-icke (2) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (32) en gatas melankoli (10) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (4) esoterica (123) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (3) historia in nuce (157) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (70) islam (6) italia (3) japan (4) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (18) Kristus (25) kuro (2) libyen (19) link (38) lite litteratur (100) ljus (6) Lovecraft (14) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (43) multiversums mytolog (5) natio (64) Nietzsche (4) niven (4) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (57) pil (5) poesy (37) politikka (199) pr (59) pred (3) Priest (14) prophecy (24) rymd (13) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (124) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (5) Stratopias gåta (70) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (4) symbol (4) Syrien (17) tempel (30) Tolkien (4) topp5 (9) typer (15) USA (19) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (3) vju (4) zeppelin (2)