söndag 28 februari 2010

H-sand i sikte


Det finns en tävlingsdokumentär som heter Project Runway. Den handlar om kläddesigners. Finalen består i att tre designers får göra varsin kollektion som får tävla mot varandra på "Fashion Week" i Bryant Park, New York.

När man närmar sig denna final säger deltagarna: "I can smell Bryant Park"...

Och jag, som närmar mig min flytt till Norrland, jag kan idag säga: "I can smell Härnösand"...

I morgon går lasset. Idag ska jag packa. Wish me luck!

(Målning: Frederic E. Church)

lördag 27 februari 2010

Undran


Man undrar ju hur den där Göran Lindberg gjort mest skada: genom att rövkn-lla fjortisar eller genom att föreläsa om "behovet av tolerans och förståelse"...?

fredag 26 februari 2010

De kommande åren


Att civilisationen kommer att gå under, det vet vi alla: krig, terror, ekonomisk kollaps.

Men detta är inte det värsta med de kommande åren.

Så vad är det då? Det värsta?

Det värsta är alla dårar som kommer att skrika "jorden går under" bara för att kulturen brakar ihop. Tro mig, bröder och systrar, mänskligheten kommer att överleva även om det blir tufft. Så kamma till dig och bered dig på "det värsta", men skrik inte "jorden går under" bara för att du blir utan pension, du måste köa för mat och Ryssland ockuperar halva landet.

Ännu en jobbig sak, en irriterande sak enligt ovan i den kommande världskrisen, är alla som kommer att försöka tolka den enligt Uppenbarelseboken. För enligt Swedenborg ska denna inte tolkas bokstavligt, det är bara liknelser hela vägen. Så lägg ner den exegetiken.

Mer idiotier att vänta i världskrisens spår? Tja säg det. Jag säger bara: ta dig en portion krismedvetande, ta ett djupt andetag och var som folk när Krisen kommer. Det tjänar du på. För jorden kommer inte att gå under, bara den här kulturen - denna faustiska, metropolitanska kultur. Och efter Stormen kommer Antropolis.

(Bilden visar en grottmålning i Ajanta, Indien.)

torsdag 25 februari 2010

van Vogt




A. E. van Vogt var speciell. Vad vore guldålderns sf utan honom? Asimov och Heinlein i all ära, van Vogt var ett salt: en surreal simmagister i obetingad rymd.

Här kan ni läsa mer om van Vogt, några urtjusiga inlägg om honom här på Galaxen. Där nämns bland annat de vapenaffärsberättelser som de översta omslagen illustrerar. Detta inlägg inspirerades av bilderna i sig, omslagskonst av det sobrare slaget. Jag fick dem tillsända mig av George Berger som i sin tur fick dem av ingen mindre än Roy Gray, en legendar i redaktionen för sf-magasinet Interzone.

tisdag 23 februari 2010

"That Buck Rogers Stuff"


Jag har skrivit en hel roman med strålvapen, krebabomber och gasdatorer. Ja, en hel del annat också, se nedan: här rullar jag upp en smärre ordlista för "Stridsmiljö 2500" som opuset heter. Det är en lista över alla de speciella begrepp och termer som förekommer i romanen - inklusive strålvapen, både sådana med "elektroskott" (se bild) samt laser.

Attarcaner - en främmande art som är lierad med människan i aktuellt krig. Ser ut som en liten humanoid varg.

Bononsia - huvudplanet i Magiranska republiken, människans stat i det 26:e seklet.

Clontarf - en främmande art, allierad med människan. Utseendet beskrivs så här i boken: "... lång som en människa men med ett ansikte i violett och grönt, framträdande ögonbrynsbågar över mörka ögon och en rätt lång näsa. Det mest slående med denna art var emellertid kammen på hjässan, fem långa, breda horn som stack upp som en mohikanfrisyr. De skiftade färg i takt med sinnesstämningen, och just nu var de apelsingula." (citat s 123)

Cressida - den första planet som människan återerövrar från sauriern i det krig som skildras.

Fluroridlaser - tung laser.

Duriko-da - saurierns hemplanet som federationen invaderar i slutet av romanen.

Igozil - en art av humanoida krokodiler, allierad med människan.

Infrarymd - en dimension genom vilken man kan gena i rymden.

Infravåg - interstellär kommunikation, snabbare än ljuset.

Elektronstrålevapen - både saurierns handeldvapen och svävarbestyckning verkar med elektronstrålar.

Kamouflage - tack vare de kolnanorör som stridsdräkten består av kan denna ändra färg med en knapptryckning. Mönstren är i tur och ordning gröna och roströda fläckar på ljusbrun grund (stäpp), mörkblå och grå fläckar på violett grund (savann), fläckar i brunt, svart och grönt (skog) samt vitt med svarta och grå fläckar (vinter).

Komlänk - namnet på den stridsdator soldaten har på vänster handled.

Krebabomb - akronym för kretsbanebomb, en klump järnskrot slungad från en planets kresbana ner på planetytan. Vid impact sker energiutveckling à la atombomb.

Laservapen - bärbart laservapen verkar med rubinexcitering, svävarmonterade har smaragd och slagskeppslaser har diamant. Således blir strålarna respektiva röda, gröna och vita/osynliga.

Ljudskärm - ett försvarsmedel mot strålvapen och splitter. En stor anordning, därför endast användbar för försvaret av grupperade bataljoner och dylikt.

Magiranska republiken - den statsform människan skapat i det 26:e seklet. Består av fem planetsystem, varav fyra ockuperas av den sauriske fienden i krigets början. Huvudplaneterna i respektive system är Cressida, Jannoka, Jorden och Gundur samt Bononsia, den enda värld som undgår att ockuperas. Därmed kan den fungera som bas för den motoffensiv man planerar och strax förverkligar, inledd med raiden mot gränsvärlden Avoosl 2564. Den riktiga motoffensiven tar sin början med återtagandet av Cressida år 2567.

Nagymotor - laserstråle i en brännkammare bringar luft att explodera varmed denna pressas bakåt och ut i det fria, skapande reaktionsdrift. Framdrivning för såväl atmosfärfarkoster som rymdskepp; i det senare fallet tas såklart ingen luft in från omgivningen utan syre (även vatten fungerar) medförs i tankar. Motorns namn kommer från uppfinnaren Sandor Nagy som finns i sinnevärlden.

Nanokarta - en hoprullbar display för kartor, lämplig att förvara i fickan på stridsdräkten.

Nanoteknisk fiber - ett slags miniatyrrör bildande en väv varav stridsdräkten består. Detta gör att den dels kan förseglas mot gas och splitter, dels ändra färg (anta olika kamouflagemönster).

Pneumatisk dator - datasystem använt av fienden, nyttjande gasflöden istället för elektronik.

Q-granat - en handgranat med svävarfunktion, åstadkommen genom kristallmagnet.

Raketartilleri - salvpjäs som skjuter raketgranater, verkar genom splitter och tryckvåg.

Rälskanon - ett supervapen som saurierna tar till i krigets elfte timme: "Med denna accelererades materia till supersoniska hastigheter; där projektilen slog ner blev energiutvecklingen våldsam, ungefär som med en krebabomb. Enda skillnaden var att man kunde ladda denna kanon med halvkilosprojektiler, av vad slag som helst: sten, trä, is. Man behövde inget rymdskepp för det hela, kanonen stod på fasta marken." (citat s 190)

Saurier - den fientliga, främmande art man strider mot. En ödlelik sälle, därav namnet (saurus, lat ödla).

Sideranier - en främmande art, lierad med människan. Gracil varelse med extremt avlångt ansikte och stora, runda, monokroma blå ögon. Huden organge till gyllenbrun.

Svepelektron - tungt elektronstrålevapen, nyttjat av fientliga svävare.

Svävare - an atmosfärfarkost, svävande genom en anordning kallad kristallmagnet (skapandes antigravitation). För reaktionen används Nagymotor (se dito).

Wrox - lingua franca i det 26:e sekel vi här rör oss i, umgängesspråk i den galaktiska federation där människa, attarcan, igozil, clontarf och sideranier ingår. Saurierna, fienden, ingick från början i samma federation men beslöt sig för att bryta sig ut och grunda ett imperium. I samband därmed anföll de människans välde, Magiranska republiken, som dittills inte haft kontakt med främmande arter. Men federationens övriga folk tog samtidigt kontakt med oss och inledde en utväxling av teknik och kunnande, och man skapade en allians för att besegra sauriern.

(Blixt Gordon, tecknad av Mac Raboy)

Relaterat
Stridsmiljö 2500, fri pdf
Epub-fil

måndag 22 februari 2010

Måndag 22/2


Det var minus 20 i morse.

"Morse" är i min värld lika med tretiden.

Jag kollade termometern, undrade om jag sett rätt. Det hade jag.

Jag tog ett glas silverte och två mackor. Sedan var det bara ut och dela ut tidningar.

Jag satte mig på hojen och jonnade iväg, kom till terminalen, lastade buntar på cykeln och körde igång. Och väl igång är det inte så farligt, det är chocken när man ser tempen som är det värsta. "It's all in the mind."

Och med tanke på att det var snökaos igår, och att allt idag var prydligt undanplogat, så var det nästan som semester.

Märkligt att tänka sig att detta är min sista arbetsvecka. Nästa måndag går flyttlasset till Härnösand. Och väl där blir det antagligen kockjobb eller något annat. Så jag får passa på att "njuta" av tidningsbudandet medan jag kan.

Bilden visar förresten Nora kyrka i Ångermanland, ungefär de trakter dit jag ska flytta. Kyrkan ifråga är en ovanligt stor lantkyrka, byggd i slutet av 1800-talet då det ännu bodde rätt mycket folk i detta Nora, beläget strax norr om Ångermanälvens utlopp. Sedan, när kyrkan väl var klar, kom avfolkningen: inflytt till stan, emigration osv. Då stod man där med sin jättekyrka.

söndag 21 februari 2010

Tennsoldater i ett vitrinskåp


Låt säga att man har ett vitrinskåp och man vill fylla det med tennfigurer. Man vill ha en samling som drar ögonen åt sig och man vill kanske måla figurer själv. Hur göra?




Hur till exempel göra med Prince Augusts Holger Eriksson-figurer? Dessa är leksaker i första hand. Dock var han rätt bra på att skulptera hästar, detta var hans drivkraft. Så några tjusiga ryttare kanske kan duga. Plus fanbärare, här finns möjlighet att måla flashiga saker.

Erikssons efterträdare som gravör/modellör hette Chris Tubbs. Hans figurer var lite mer detaljerade och duger möjligen bättre som blickfång, även om de också är leksaker i första hand.

Prince August lanserade efter hand även rundmassiva figurer, mer ägnade att utlösa beundrande kommentarer från åskådare. Man hade även en serie klassiska rundmassiva gardister (engelska med björnskinnmössor osv). Om man nu gjuter och målar figurer själv, bör man tänka på att hålla färgerna åt det ljusa hållet. Svenska karoliner ska till exempel ha mörkblå uniformer enligt boken, men på en figur i ett vitrinskåp gör sig mellanblått bättre. Undvik mörka färgtoner.

Man bör också måla matt och sedan klarlacka. Blank färg är lite för tjock för att låta detaljer framträda.

- - -

Det finns onekligen mycket att säga i denna fråga: hur man får en snofsig samling tennfigurer. Köper man gammalt bör man dock investera i så kallade silhuettfigurer, 30 mm höga och 0,5 mm tunna. Dessa är förunderligt levande, den ringa vikten/billiga materialfaktorn har kompenserats med en avancerad gravyr och plastik.

Dessa silhuettfigurer var i ropet i Tyskland och Sverige från 1800-talet fram till andra världskriget. England hade för sin del sitt huvudspår i rundmassiva och fula figurer, medan Frankrike också hade rundmassiva samlarfigurer som var tjusiga saker. Den lyxiga, detaljrika framtoningen på dessa lockade till att framställa historiska gestalter, berömda generaler som Napoleon, Foch, Wallenstein och andra. Detta tycker dock jag har föga med tennsoldatshobby att göra, även om man bara har dem i ett vitrinskåp. Det är, om ni frågar mig, bättre är att ha "normaltennsoldat typ 1 A", "den okände tennsoldaten", den platonska urbilden så att säga, istället för en given historisk gubbe.

Så är det med alla leksaker som appellerar på en, även som vuxen: de ska ha det där typiska, urbildliga. De ska inte föreställa "någon särskild" utan de ska föreställa alla och ingen - de ska föreställa sig själva. Översatt på till exempel leksaksbilarnas värld så är det roligare att samla bilar vilka som helst hellre än Läderlappsbilen, James Bonds DB5 osv. Man vill ha bilen Bil, den typiska bilen; den platonska urbilden, fångad i en leksak.




Relaterat
Tempel och trädgårdar
Grönt ljus
Bysantinsk roman
Camouflage
Den musiske matlagaren
Bild: tennpjäser i min samling. Det är Prince August-figurer.

lördag 20 februari 2010

"På min gata" (prosaskiss)


Januari 1990 flyttade jag in på Studentvägen 10. Det är tjugo år sedan nu. Så för att fira detta publicerar jag här idag, på denna min blogg, på självaste "Svenssongalaxen", prosaskissen "På min gata" som skrevs i samband med denna inflytt. Mycket nöje.





På min gata



Bussarna passerar här ständigt. De gnisslar i inbromsningen.

Telefonen ringer utan att någon svarar.

Tidningens alla delar ligger spridda för vinden.

Tvärs över gatan ligger bensinmacken. Bortom den ser man motorvägens gula lysmaskar slingra sig bort i mörkret. Sträcker man sig ser man radiomasten ute på slätten, där den radierar sanningen till jordens alla fyra hörn.

Ibland hör man buller från flygflottiljen, men själva flygplanen ser man aldrig.

- - -

Alldeles här utanför löper en banvall från en nedlagd järnväg. Man skulle önska att Zeppelintågen började gå här igen, så att man kunde väckas till bommarnas pling, skenskarvarnas dunk och Rapdilokets entoniga siren.

- - -

En kväll – man kommer ut från lokalen och ser inga mekaniska ugglor, inget spöregn, inga höga fasader som tornar upp sig. Bara ett överallt härskande lugn.

Knappt en människa ute.

Larmet i centrum nätt och jämnt hörbart.

Sakta gå hem genom frysande parker. Sakta gå hemåt igen.

- - -

Bensinstationen är polkagrisrandig; bensinångor och lukten av diesel en kall februarimorgon, säger det mig något?

Tvätthallen står öppen dygnet runt.

Här finns luft och vatten.

- - -

Det är mörkt och det regnar. Vid rondellen håller en man med gitarr på att bli överkörd. Han klarar sig med ett vrål.

En ambulans kör förbi. Sirenerna låter som de gladaste trumpeter.

- - -

Sent om fredagskvällarna kan man höra skrapet av lackskor mot grusig asfalt, spridda skratt och taxibilar som går i skytteltrafik. Bilarna brukar axa alldeles utanför mitt fönster, på raksträckan efter korsningen. Jag föreställer mig alltid att det är en blå 740.

- - -

På baren här intill kan man slå sig ner med en kopp kaffe och se ännu ett fragment ur den där B-filmen, som tycks rulla ständigt på deras TV. Annars är det mest serier om det medelklassiga förortslivets eviga nolltillvaro, eller en slinga av rockvideos som presentatören försöker läsa in någon mening i, skapa struktur i. Men förgäves.

- - -

Helikoptrarna flyger runt, deras hårda puls får rutorna att skallra. Eller är det bara en centrifug nere i källaren som går på högvarv?

- - -

Utanför fönstret är allting som förut.

Nere på gården – den rostiga Amazonen. Vid vägen – brevlådan. Vid horisonten – trädridån. Och där bortanför flygflottiljen, med ljudet av ett vattenfall som slås av och på varje gång ett flygplan startar. Men själva flygplanen ser man aldrig.



(Bilden ovan är från Wikipedia. Och den visar faktiskt Studentvägen 10, huset till höger; en sådan lyckträff.)

fredag 19 februari 2010

Framtidskrig


Det är lätt att säga "framtidskrig, sf-krig". Den centrala delen av denna subgenre är enligt mig Heinlein-Haldeman-faktorn, den med infanteri i centrum och striden i högsätet.

Men "krig i sf" är för sin del ett vitt fält. Många sf-stories handlar om krig på ett eller annat sätt. Ta bara "Världarnas krig" av H. G. Wells, där tre (3) utomjordingar i styltförsedda saker hemsöker jorden. De kommer från Mars. Och de sprider död med ett strålvapen. Till sist självdör de: de smittas av ett vanligt jordiskt virus de saknar immunitet mot. Den intrigtvisten har sedan dess kopierats ofta.

Wells skrev mer om krig. I "The World Set Free" från 1914 nämns "atombomb" för första gången. Boken skildrar översiktligt hur civilisationen går under följt av en ny världsordning, ungefär så som nästa krig kommer att utkämpas; alltså ännu en aktuell bok. I "Times To Come" var det samma visa fast med gaskrig; den skrevs 1936 och blev en bra film också.

Krig i sf: man kommer att tänka på titlar som "War Against The Rull" av van Vogt, bara en av tusen krig mot aliens som skildrats. Detta är mest äventyr och har föga av den realism som Heinlein-Haldeman-faktorn har, den impuls som min egen "Stridsmiljö 2500" är en produkt av. Närmare den ligger förvisso Jerry Pournelles "The Mercenary", om en jordisk legosoldat som shanghaias av ett rymdskepp och hamnar i ett krig mot aliens. Infanteri i centrum: Pournelle hade deltagit i Koreakriget.

Ihop med Larry Niven skrev sedan Pournelle "Lucifer's Hammer", som inte är rymdkrig men handlar om en meteorit som slår ner - alltså som en krebabomb, som jag talade om i förrgår här på bloggen. Men i "Footfall" (sv. "Invasion") används kraschade stenblock uttryckligen som bomber i ett krig mot aliens. Och i "The Mote In God's Eye", ännu en Niven-Pournellare, skildras ett galaktiskt rymdkrig med liv och lust.

Idag har genren krigs-sf rätt god fart under galoscherna. Det skrivs om uppkopplade infanterister, laserskimmer över nejden och understöd och underhåll i en framtida kontext. Så allt ser ljust ut för denna subgenre, den roade läsaren kan gotta sig åt Hammer's Slammers, Space Marines och krig mot utomjordingar i långa banor.

Och för att fullborda det hela med en länk, kan jag säga att jag en gång skrev en novell inspirerad av Pournelles berättelse med soldater som shanghajas och förs till framtiden för att kriga. Min tar avstamp på Karelska näset 1941 och heter "Finländare i framtiden", upplagd på Peter Trixes novellsajt "Sajberspejs".

Är det bra så? Ska det bara vara en länk i detta inlägg? Nej, en länk till måste jag ge: denna som går till min "Stridsmiljö 2500", en krigisk sf-roman i e-boksformat. Det är helt riskfritt att ladda ner den, jag har iaf själv gjort det utan fara för liv, lem och dator.

Relaterat
Robert Heinlein var en amerikan
Stridsmiljö 2500
Isaac Asimov
Alan Brooks: "Homeland Breakout"

torsdag 18 februari 2010

Att besöka IKEA: detta är centralt: jag bloggar om detta


Detta inlägg handlar om upplevelsen att handla på Ikea.

Nyss var Ikea transportservice här och lämnade av en SULTAN SKALAND säng, fyra sängben av ek, en bäddmadrass samt ett parkettskydd KOLON. Det sistnämnda använder jag nu, jag har det under min kontorsstol för att inte skada parketten.

Jag var på Ikea igår och köpte lite grejer som synes. Sedan beställde jag hemtransport. Och idag kom de, fraktade från Boländerna och uppburna till dörren. Frakten kostade 495:- men det var det värt.

Ikeavaruhuset kan vara värt några rader. Det är Uppsalas nybyggda trevåningshus. Förr var det bara EN våning. Det är som en blandning av titanism och hemtrevlighet: massor av fina saker, praktiska möbler och heminredningsprylar, blommigt och vänligt, snygga färger, och så en restaurang och en korvbar, ja till och med en liten mataffär hade de där på IKEA. Man sålde speciell IKEA-mat, varumärkt ”IKEA”: knäckebröd och chokladkakor och allt möjligt.

Titaniskt men hemtrevligt. Det vill säga, den dag då varuhuset står tomt – och det kommer det att göra – är det inte så mysigt längre, då är det bara bisarr betong, öde salar och järnbalkar mot tomheten. Till dess får man glädja sig så gott det går åt detta hus, IKEA i Boländerna. Tre våningar: bottenvåningen är antagligen administration. Sedan är första våningen heminredning, husgeråd och sådant. Och överst har vi möblerna.

Och så går man in där och väljer sängen X, och då får man veta att den finns på TA SJÄLV-LAGRET, hylla 2 fack 7, och så går man dit till detta lager, och tar sin säng och vad mer man skulle ha. Sedan betalar man. Ja tänk så praktiskt. Überpraktiskt.

IKEA: sobert en hårsmån från smärtgränsen.

Relaterat
Jag föddes i Vilhelmina
Enköping
Vill du bli en paria, blogga om Breivik
Tempel och trädgårdar
Åselehaiku
Amazoner
Den musiske matlagaren

(Bilden: Så här så IKEA Uppsala ut för ett år sedan när det ännu höll på att byggas.)

onsdag 17 februari 2010

Krebabombning


En viktig roll i det rymdkrig jag skildrar i "Stridsmiljö 2500" är krebabombning, akronym för kretsbanebombning. Det är lika med att slänga stenblock eller större klumpar järnskrot från rymden, som vid impact utvecklar energi som en atombomb. Dock slipper man radioaktiv strålning.

Vi ser exempel på detta vapen i slaget om planeten Cressida, en planet som människan ägt men som den sauriske fienden erövrat. För att återta den har människan först skaffat sig rymdöverlägsenhet i environgerna och sedan bombar man planeten, krebabombar den:

Det var dags att strida, dags att jämna ut oddsen, dags att ge betalt för gammal ost. Människan var på krigsstigen, Magiranien var rustade för råkurr. Man hade sänt sin flotta mot Cressida och förberett marken, mjukat upp terrängen inför infanteriets insats, bombat planeten från rymden. ---

Det var den 4 april 2567, Dagen D, dagen för landsättning på denna krigsskådeplats. Transportskeppen med eskort hade anlänt till Cressida. Där hade 7:e flottan som bäst hållit på med att bomba planeten; den mjukades upp, förbereddes för infanteriet.


Och så här ser det ut när man landstigit:

Rampen fälldes ner och stoft blåste in. Det var mitt på dagen men mörkt, himlen täcktes av stoftmoln från krebabombningen; det var krebastormen. Förledet i detta ord var akronym för kretsbane- vilket innebar att man bombade från skepp i planetens kretsbana. Med acceleratorer sändes kuber av järnskrot ner mot planeten, utveckande enorm energi vid nedslagen. Med aktuell teknik kunde man skydda enstaka platser, som städer och vissa truppkoncentrationer, mot dylika nedslag. Hela planeter gick dock inte att skydda. Å andra sidan kunde man inte bomba varje kvadratmeter.


Efter diverse strider tar man ett brohuvud, kan rymdlandsätta sin armé och påbörja återerövringen. Senare flyger två krigskorrespondenter över ett avsnitt och får se en krater efter en dylik krebabomb:

De flög i svävaren, sittande mitt emot varandra vid ett fönster. Plötsligt fick Knake syn på en jättekrater i terrängen. Han pekade på den och sa:

- Vad är det där?

Lupp såg dit, funderade och sa:

- Det måste vara från krebabombningen inför landsättningen.

- Men vi landsatte ju inte här.

- Nej, men man la nedhållande eld här.

Kratern var cirka en kilometer i diameter, en jättegryta som bombats ut av en 1000-tons skrotklump. Denna klump hade från ett rymdskepp i kretsbana slungats iväg och störtlandat här. Det var med andra ord en krebabomb.


Senare tar fienden till samma medel: man lanserar en motoffensiv, tar sig till Cressida med en flottstridsgrupp och krebabombar den. Så här ter sig det hela från huvudpersonens, Yoshi Medon synvinkel, där han färdas i sin svävare över stridsfältet:

Som Medon satt där i svävaren och tittade ut fick han se något överraskande: ett brinnande föremål, ett stort eldklot som kom i sned vinkel från skyn. Han konstaterade att det var en krebabomb. I värsta fall skulle man hamna i tryckvågen från den.

I nästa ögonblick exploderade nejden i ett vitt sken. Bomben hade slagit ner, en klump av sammanpressat skrot som hade slungats från ett sauriskepp uppe i rymden. Klumpen vägde 700 ton vilket kanske inte lät som mycket, men spelade in gjorde även den fart den haft när den slagit ner. Efter nedslaget kom en våg av hetta framrusande som sånär fick pansarplåten i Medons farkost att glöda. Så kom tryckvågen och kastade om svävaren i skyarna; den for som en lekboll hit och dit, men till slut klarade piloten upp läget.


Och så här ter sig nedslaget för en general som är ute och ser sig om, en Ergoin Kasko som tror att man är på väg att vinna slaget om Cressida. Istället håller fienden just på att lansera sin motoffensiv, och voilà:

Kasko var nöjd där han stod på åsen, denna dag med sin lysande blå himmel och känsla av att Cressidafälttåget snart skulle vara slut. Slaget om Retoika hade ju gått bra bortsett från att stora enheter lyckats fly. Och dagens saurierattack var bara av godo, fienden blottade sig; det var som upplagt för att skapa en inringning, ett förintelseslag,
varje generals våta dröm.

Kasko gav kikaren till Hadrianus, satte händerna i sidan, tog ett djupt andetag, blundade och lapade sol.

Då hörde han en explosion och såg ett ljussken – såg det, trots att han blundade.

Därefter kom en våg av hetta över slätten och förkolnade honom där han stod – förkolnade general Kasko, major Hadrianus och de två livvakterna, plus svävaren och piloten vid kullens fot. Det var krebabomben mot magiraniernas tät som slog ner mot dem. De hann inte ta skydd, kunde inte göra det.

Efter hettan kom tryckvågen, en våg som blåste bort det stoft som generalen förvandlats till. Kanhända en smärtfri död? Åtminstone en snabb död...

I denna specifika smäll utplånades vissa delar av division Yogart, som sagt effektuerat av ett 700 ton tungt block av järnskrot. Det hade slungats av en accelerator på en saurierkryssare, utvecklande en energi av tusentals megaton vid nedslaget.

Generalen och hans närmaste plus divisionens tät slogs ut. Kvar på platsen blev en rykande, glödande krater och ett dammoln som steg till en 40 km hög svamp. Men generalen hann så klart aldrig se denna svamp, av en typ som han mycket väl visste att krebabomber lämnar efter sig, eftersom han vid det laget befann sig i själva molnet. Han for runt där med sina kvarlevor av kol, väte och diverse mineraler; partiklarna svävade runt i virvlarna, dragna upp i molnet sedan vakuumet i nollpunkten orsakat baksug.

Inte så att han utplånades till intet den gode Kasko, hans själ levde förvisso vidare och drog åstad till nya liv och nya inkarnationer. Men det är en annan historia.


Ni har nu läst några citat ur "Stridsmiljö 2500". Tycker ni det verkar intressant så kan ni förvisso tanka ner hela romanen.

(Bild: "Eagle nebula pillars", dvs de så kallade "Pillars Of Creation" i Örnnebulosan.)

måndag 15 februari 2010

Dagens dröm


Dagens dröm var märklig. Men skön. Så här kan den beskrivas:

- - -

Jag drömde att jag fick en krans, en segerkrans. Jag grät av glädje, jag föll på knä...

Jag befann mig på ett företag, gick längs en korridor. Någon försökte ta självmord, det skedde medan jag gick, han skulle hoppa ut genom ett fönster, det skedde parallellt med mig, han försökte hoppa medan jag gick...

Jag förhindrade det på något sätt, jag såg en man som hjälpte kandidaten men äran var min, mannen räddades och jag fick en krans, en segerkrans... Heil dir im Siegeskranz...

Jag var euforisk, jag kände ”tydligen gör jag något rätt”, en skön dröm till skillnad från en mardröm...

Jag föll på knä och grät, äntligen seger, en ren och ärofull seger, en andlig seger...

(Carlo Crivelli, "Bebådelsen med Sankt Emidius", 1486)

söndag 14 februari 2010

Joe Haldeman: The Forever War


Jag har tidigare talat om Heinleins "Starship Troopers". Den kom 1959 och hade en atmosfär som var präglad av andra världskriget och marinkåren, av bravado och gung-ho-mentalitet. 1974 kom så en annan rymdkrigsroman, "The Forever War" av Joe Haldeman. Dess atmosfär var präglad av Vietnamkriget: mer dämpad, mer saklig.


Jag säger inte att Heinleins roman handlade om AVK. Jag snackar feeling och attityd. Och Haldemans roman handlade för sin del inte om Vietnamkriget, men dess stämning var annorlunda och jag gillar denna atmosfär mer än Heinleins gapande.

Haldeman skildrar hur människan i framtiden råkar i krig med taurierna, en främmande art som utplånar ett mänskligt skepp vid första kontakten. Därför bryter krig ut. Man tränar soldater och utrustar en stridsgrupp som ska raida en bas på en djungelplanet. Dessförinnan har 70 sidor gått åt till att skildra utbildning och tillvänjning vid de stridsdräkter man har, hermetiska saker som förstärker bärarens rörelser så att man kan hoppa och skutta i dem. Men några jetmotorer vid anklar och axlar à la Heinleins soldater har man inte. Däremot har man ett laservapen integrerat i handskens pekfinger, en liten LASGUN att stråla sig fram i tillvaron med. I Heinleins roman förekom ingen laser av det skälet att det inte var uppfunnet 1959, gemene man och sedvanliga sf-författare kunde inte föreställa sig dylikt stimulerat ljus då.

Haldemans soldater har även granatkastare (bra med lite traditionell materiell jämte allt nytt), och man har i hjälmvisiret en "image converter" som släpper in mycket eller lite ljus beroende på tycke och smak hos bäraren.

Och alla soldater är, såklart, uppkopplade. Detta är framtidens melodi, något som måste till även här på jorden. Alla som varit gruppchef och försökt hålla reda på en grupp i spridd ordning vet hur svårt det är.

Generellt är Haldemans roman väl researchad och välkonstruerad. Och det händer mycket på en rad olika platser, det är genvägar genom svarta hål och relativitetseffekter, sådant som gör att kulturen åldras mer än vad soldaterna gör; detta kan ses som en extra stilisering av soldatens alienering i samhället. Boken fick Nebulapriset och det var den värd. Det är en klassiker att läsa om för den sedvanlige läsaren, man behöver inte uttryckligen intressera sig för sf-krig för att ha utbyte av den.

Likt Heinleins roman berättas den i jagform, här av en William Mandella som går från menig till major under alla sina kampanjer. Man strider alltså mot sina taurier länge och väl och sedan slutar kriget med status quo ante bellum eftersom man inser att allt varit ett missförstånd. Sannerligen en annorlunda sluttamp än Heinleins, där "there is no substitute for victory" och berättarjaget säger sig vara besluten att bekämpa sina fiender till det bittra slutet. De allra sista orden den i romanen är: DEATH AND DESTRUCTION!

Detta är Heinlein när han är som sämst. Men hans "Starship Troopers" har sina kvaliteter ändå, se här. Men i genren rymdkrigs-sf slås han på fingrarna av Haldeman som trots allt berättar: han har inga lättskrivna kapitel med filosofiföreläsande militär och diskutabla slutsatser, eller inslag i sin framtid som Heinleins egensinniga politik (endast militärer ska ha rösträtt). Haldeman är en sådan person man kan tänka sig att sitta i samma rum som och lyssna till, så att säga.

Är då Haldemans bok det sista ordet i ämnet rymdkrig? Nej, det är det inte. Länken går till min egen militär-sf som heter "Stridsmiljö 2500". Den är en elektronisk resurs och finns som gratis epub och pdf.


Relaterat
Svensson: Stridsmiljö 2500
Heinlein: Starship Troopers
Modern krigs-sf
Adams, Dick, Donaldson...
Bertil Mårtensson

lördag 13 februari 2010

I framtiden


Vad kommer att hända i framtiden?

Ditt och datt. Bland annat kommer USA att hamna i ett nytt inbördeskrig. Det var ju över 100 år sedan sist, det kanske drar ihop sig igen. Till exempel är ju rasfrågan inte löst än, se på O J Simpson-affären vilka sår den rev upp. Färgblindheten i dagens populärkultur ligger delvis på ytan.

När USA dränkt sig själv i blod blir man oförmögen att agera världspolis. Trupperna tas hem från Mellanöstern, där i sin tur religiöst progressiva element tar makten och skapar ett nytt Kalifat. Det blir ingen tebjudning, och även en ny offensiv in i Västeuropa à la 711 kan komma, men den blir nog inte blir så allvarlig. Dvs en liten straffexpedition hit till oss, hemska västerlänningar; kanske de lanserar en sådan men inte tar de oss inte. Och inte blir Europa ett Eurabia, det är mot jämviktens lagar.

Vad händer samtidigt i Kina? Kina tar Taiwan och enar åter det gamla Mittens rike. Kanske en hemsk utveckling för vissa men vem kan stoppa dem? Låt dem imperiera sina imperiedrömmar där, i Kina, där de hör hemma.

Indien? Striden islam-hinduism? Den kan bli tuff. Men i slutändan, liksom över hela jorden, kommer NEW AGE och EN NY VÄCKELSE att råda: alla religioner består men de blir delar i en världsreligion. So sing joy and praise...

Sverige kanske hamnar i skottgluggen för diverse trupprörelser, som det militära tomrum vi är. Ryssland kommer inte att låta Sverige förbli tomt så att säga. Men sedan åker ryssen hem igen, han får problem på hemmaplan, och i slutändan kommer väckelsen även till vår del av världen. Kristendom och islam samsas under The One True God.

Afrika söder om Sahara kommer att enas i ett enda Zulu-Bantu-rike. Sydamerika får en ny indiankultur med generöst inlemmande av europeiska element; vi får Simon Bolivars gamla dröm uppfylld om ett enat Sydamerika, nu under en jaguargul sol och en ny kristendom.

Men hur ska man som individ klara sig genom dessa tider?

Jag kan bara säga: lätt blir det inte. Det är okända marker vi styr mot, Terrae Incognitae, och i dem överlever bara den som har tillgång till inre, andliga reserver.

De följande åren blir med andra ord intressanta. Så flytta till Norrland, växla ditt småmynt i guld, häng knäckebröd i takpinnarna och stäng fönsterluckorna när Stormen kommer.

En artikel jag skrev i Vårt Försvar 2008 säger ungefär samma sak som jag sagt här, fast i utförligare termer.

(De Chirico, "Det röda tornet")

Relaterat
Ernst Jünger
Memoarer
Fred Pohl
Andersson
Larry Niven
Robert Heinlein

torsdag 11 februari 2010

Kvar att göra inför flytten


Kvar att göra inför flytten? Egentligen inte mycket, inte annat än att utföra det som redan är planerat så att säga:

. Visa denna lägenhet för hugade hyresgäster (söndag)
. Flyttstäda
. Packa

Men packa och städa kan man inte börja med än. Det får vänta lite. Det är drygt två veckor kvar till dagen D.

Men i samband med flytten har jag lite extra småplaner. Som att förnya och renovera saker jag äger, som köpa ny säng och cykel och måla om lite möbler. Bland annat har jag några vita bokhyllor som ska målas svarta. Vitt är en märklig färg, den suger energi. Svart är av någon anledning mycket rikare och mustigare.

VITT är min själ en svår färg. Jag äger till exempel inga vita kläder. GRÅ t-shirts har jag men inga vita. Vidare, när man gör kollage har jag märkt att svart är en bra utfyllnadsfärg medan vitt, ja just det, suger energi, det ser ut som glipor.

En vit bil, vem köper frivilligt en sådan? De tenderar att bli stående hos försäljaren.

Vita möbler äger jag som sagt. Vitt, svenskens förmodade favoritfärg på möbler, men det är egentligen bara en konvention: "det ska vara så", basmodellen säljer alltid. Möjligen är det så, men vem älskar en vit bokhylla? Inte jag.

(Bilden föreställer musan Calliope, som inte har så mycket med detta inlägg att göra.)

tisdag 9 februari 2010

Rädsla dödar det inre sinnet


Ramsan mot rädsla som förekommer i Dune-böckerna är mycket användbar. Den är central för detta att låta viljan styra ens liv, för att ta kontrollen över ögonblicket.

Denna litany against fear som romanens Bene Gesserit-sekt brukar recitera, den torde härröra från Krishnamurti, en fritänkande hindu. Vare därmed hur som helst, så här lyder denna Dune-ramsa:

I must not fear.
Fear is the mind-killer.
Fear is the little-death that brings total obliteration.
I will face my fear.
I will permit it to pass over me and through me.
And when it has gone past I will turn the inner eye to see its path.
Where the fear has gone there will be nothing.
Only I will remain.


Kan man dra denna eller motsvarande ord när ångesten sätter in - vardagsångesten, bondångesten - ja då är mycket vunnet. Man har vunnit ögonblicket och därmed allt, eftersom det finns bara här och nu som don Juan och andra gurus hävdar.

Denna tråd postas som sig bör i Dunetråden. Kolla upp den, det är en ärevördig etikett med anor från 2007.

Dagens "on dits"


Vad hände med den där svininfluensan som vi alla skulle dö av? Snacka om kaninpanik.

Det är OS i år. Sporten åsido är dessa event ett bra sätt att hålla koll på åren som gått. Ett stöd för minnet, en hållpunkt i memoarernas faktabas. Man bör då speciellt minnas att det bara var två år mellan vinter-OS i Albertville och Lillehammer; det förra hölls 1992, det senare 1994 för att man inte skulle får vinter- och sommarspel i samma fas. Mer variation, mindre väntan till ett nytt spel. Bara två år mellan varje spel, vinter- och sommarspel i motfas.

För övrigt ogillar jag dem som säger: "Nu är det kallt, nu har växthuseffekten upphört." Snälla ni, VÄDER är en sak, KLIMAT är en annan. Växthuseffekt åsido, något slags temperaturhöjning råder på lång sikt, just en KLIMATFRÅGA, och den har inget att göra med vad det är för väder - som nu, kallt väder.

(Bilden visar orkanen Isabel som drabbade USA 2003.)

måndag 8 februari 2010

Dikt: Klockan klämtar


Två svenska soldater har dött i Afghanistan skriker dagens tidning. Mänskligt tragiskt men strategiskt inget att tala om.

"Det här är tecken på upptrappning" säger SvD:s expertmupp. Nu kommer väl kraven på att ta hem våra grabbar och tjejer.

O my people, när ska ni lära er vad krig är? Riktigt krig och inget lågintensivt banditjagande i tredje världen.

Jag tror situationen kräver att jag lägger upp denna dikt av min hand, titulerad "Klockan klämtar" och skriven för ett bra tag sedan.

- - -

Vi sitter i Sverige
och dricker vårt kaffe
– har vi det inte härligt, så säg?

Påtår? – Man tackar!
Hur går det med kriget?
– Vi klarar oss nog ändå, som förut!

Men när åter det mörknar
och altaret öppnas,
när yxtid och vargtid har kommit igen,

då klämtar en klocka,
ni frågar ”För vilka?”
– fråga ej, Sverige, den klämtar för dig.

(Bild från Ajantagrottorna)

lördag 6 februari 2010

Solarium


Jag går och tänker på Solarium dessa dagar, ett kraftfält för nya drömmar. Där är det alltid sol, där ekar sången i valven, där serveras drickan sval och lättrinnande på krog och café.

Det är en märklig stad, en prosapoetisk korsväg mellan begripligt och obegripligt. Ungefär som att tala om kondensstrimmor i skyn, baljfästare och lagringsplattor, g-strängar och rollodexar - med andra ord, på ytan obegripligt men med en gåtfull klang - en klang och melodi som låter ana att här finns något, det måste bara tillåtas växa till sig först.

Eller som Jünger sa: "Här finns satser som ännu inte är helt sanna, men en dunkel ordning bygger upp dem till verklighet."

Så jag bjuder er att följa mig djupare in i Solariums labyrint, bland dess gator och gränder, tempel och trädgårdar, tecknat i visioner som den av en rundgubbe i guldmask, ståendes på en terrass och spanandes ut över ökennejden.

Samtidigt sitter Melina och plinkar på en gitarr, ser ut över en trädgård och betraktar solen genom trädens lövverk. Vatten porlar, rosor hänger, och köksan sjunger en sång om rödlackade frackar.

Bin surrar, vatten rinner i raka rännor, stockrosor dinglar och kokerellan sjunger i skyn.

Guldgubbe framför guldmask, en smal man framför en fet, allt i en obskyr kammare, en oubliett med ljus från höga gluggar à la bandstolsverket på Trypiga.

Solarium och mörkret, från mörker mot ljus: till Solarium. Viljan för oss till ljuset, till stenstad med glittrande parker i purlande porl.

Vi flockas på torget i Solarium, ser skojiga gubbar i lustiga hattar; filmvisning i rosettfönster, kristallogram i vinternatten.

- Klarar du... eh... natten? Eller behöver du ett kött för natten?

En sinnlig fråga, ställd av en liderlig sälle.

(Här har jag förresten en novell från detta Solarium, och här är en till, en sak jag kallat "Solariums fall".)

torsdag 4 februari 2010

Valet 2010


Det är valår i år. Få saker skiljer de båda blocken. Men demokrati är ändå ”det minst dåliga statsskicket” som Churchill sa. Något slags återkoppling måste finnas, ett sätt för folk att protestera mot en viss regim. På papperet kanske en ämbetsmannaregering vore det bästa, men risken är ju att en sådan regering med åren anser sig ofelbar och permanentar sig själv.

Jag tänker inte rösta. Miljöpartiet har min sympati men de saknar andlig dimension: det är bara kompostering, utsläppsrätter och biogas i deras huvuden. Men den dagen vi får en andlig möljöpartism, en grön politik med esoteriska undertoner, då kommer det att slå gnistor.

onsdag 3 februari 2010

Dikt: Bullar, pilsner och korv


Härmed en dikt. Den heter "Bullar, pilsner och korv". Den försöker suggerera fram en stämning av äpppelknyck och rufs i hår, sol i blick och stuns i steg, hoppsasteg och gammalt kneg. Enjoy.

Aga-Baltic och Sandviken specialstål,
nyinkommet lager och prima vara,
cykelbilen Fantom och Clas Ohlsson Insjön,
Motor AB Ivan Höök – och Brandeliusimitatören Persson,
uppträdande i Forsheda Folkets Park, lördag kl 19,
med sin psykedeliska ljus- och ljudshow...

– Jojo, nu är det färdigt...
– Hörru Putte, kila upp med de här papprena på Milostaben…
– Jag ska säga direktörn…
– Ett nunnekloster! Jo jag tackar jag…
– Och kaffe vill ni förstås inte ha...
– Ge mig linjen…
– Å sen går vi på kondis…
– Och käkar wienerbröd? Klart man inte tackar nej…
– Jo serru, lita på snajdarn serru… ussare…


Stora svarta bilar i regnig stad,
bakelit och vindtyg,
filterlösa cigarretter och en brunton över alltsammans (the dark brown stuff);
grundläggning, murning och snickerier på tre år,
svettiga ansikten mot en mörkblå himmel,
Freddie, fartfantomen och Mats Massmo, massmördaren,
och sist men inte minst: söndagsstek med urkokta ärter och avslagen svagdricka.

Relaterat
Ord och begrepp hos Castaneda
Röda Mars, välkommen
Svenska stories
Coverdale, David
Den omöjliga friheten
Centrallyrik av Gripenbergs sort

tisdag 2 februari 2010

Dikt: Svärd och stav


I går publicerade jag en dikt. Den var omtyckt av en kommentar att döma. Så den som gillar mina poem kan läsa mer under denna etikett, mitt poetiska fack.

Ännu en drapa ger jag er idag, nedanstående sak med tema mystik, esoterism och andlighet, det där som jag bara vet att ni älskar:

- - -

En gammal visdom säger oss detta:
vi behöver både Förnuftets Svärd och Intuitionens Stav,
både Tapperhetens Spira och Sympatins Bägare.
Ta med dig alla på din vandring,
glömmer du en är du förlorad.

Utan svärdet blir du galen.
Utan staven går du vilse.
Utan spiran vågar du inget
och utan bägaren förlorar du ditt hjärta.

Så säger oss en gyllene visdom.
Så ta denna vers som minnesramsa:
”svärd och stav, bägare, spira,
smaragd och safir, topas och rubin –
förnuft, intuition, tapperhet, sympati,
isicke-disicke-luntan-tuntan”...

(Bilden visar den argentinska horngrodan.)

måndag 1 februari 2010

Dikt: Den soldyrkande systern


Jag drömmer denna dag om solen genom en björk, glänsande sund och horisonten fjärran, fjärran... På en klippa står en kvinna med uppsträckta armar, formande en perfekt Y-runa - och jag tänker oh my God, det är DEN SOLDYRKANDE SYSTERN...!

- - -

Jag kysser dig, min soldyrkande syster
solen går upp i dina ögon...

Du är jorden, du är vattnet, du är sanden,
du är melodin genom tidshavet
soldyrkande syster;
du är regnbågen på berget,
ordet som viskades,
fåglar i skymningen,
blygrått vatten.

Jag kysser dig, min soldyrkande syster
i drömmens stund är du med mig...
I städer på bergen,
i hemliga länder,
där vid affären,
solens syster –
i drömmens stund är du med mig.

(Målning: Frederic E. Church)

Etiketter

A-Z (5) abb (89) abbm (6) abbX (4) agajan (5) ahma (6) aktuellare böcker (35) aktufall (5) alga (3) Andersson (2) Antropolis (17) apatia (10) ar (34) att vara Svensson (219) Ballard (11) begr (5) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (19) bild (10) bim (12) bing (300) biografi (22) bloggish (55) Blue Öyster Cult (4) camo (6) Castaneda (21) conspi (20) d-icke (2) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (32) en gatas melankoli (10) En novell om Babylon (4) eso (4) esoterica (123) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (3) historia in nuce (157) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (70) islam (6) italia (3) japan (4) Jünger (79) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (18) Kristus (25) kuro (2) libyen (19) link (38) lite litteratur (100) ljus (6) Lovecraft (14) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (43) multiversums mytolog (5) natio (64) Nietzsche (4) niven (4) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (57) pil (5) poesy (32) politikka (199) pr (59) pred (3) Priest (14) prophecy (24) rymd (13) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (123) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (5) Stratopias gåta (69) survi (6) sve (31) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (4) symbol (4) Syrien (17) tempel (30) Tolkien (4) topp5 (9) typer (15) USA (19) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (3) vju (4) zeppelin (2)